Institutionen fr arkeologi och antik historia

Avdelningen fr Antikens kultur och samhllsliv

Masteruppsats 45 hp

HT 2013

Handledare: Lars Karlsson och Fredrik Tobin

Medborgarskap, etnicitet, sprk och namn.

Identitet och de romerska etruskerna.

Hampus Olsson

ABSTRACT

Frfattare: Hampus Olsson, 2013

Svensk titel: Medborgarskap, etnicitet, sprk och namn identitet och de romerska etruskerna

English title: Citizenship, Ethnicity, Language and Names Identity and the Roman Etruscans

A master thesis in Classical Archaeology and Ancient History, Uppsala University

The Etruscans were, together with the other various populations on the Apennine peninsula,

subdued and finally integrated into the Roman sphere of interest, while Rome expanded her power

and influence in the last two centuries BC. Etruscan descendants became a natural part of Roman

society, and many of them came to hold key roles in the ruling elite. Cilnius Maecenas, Aelius

Sejanus and the short-termed emperor Otho, to mention a few, all reached the top of the power

structure in the Roman state.

The purpose of this thesis is to illuminate different markers of identity such as citizenship,

ethnicity, language and names. It also aims at trying to understand how the Etruscan self-identity

was affected during this specific period, specifically by the revolutionary changes in the aftermath

of the Social War (91-89 BC), and whether, and how, it survived after the complete integration into

Roman society, among the descendants of the Etruscans. The study can be divided into three main

angles of approach around which the whole study circles. The citizenship, the nomenclature and

language, and how the Etruscans are portrayed in Roman historiography.

I have used a comparing method where I have weighed the work of modern researchers and

ancient writers and compared it to funerary inscriptions. Among the most important modern

researchers upon whom this thesis relies I have to mention A. N. Sherwin-White and his The Roman

Citizenship, which has been inestimable to my inquiry of the Roman citizenship. For the

understanding of the Etruscan language and nomenclature I owe much to The Ousting of Etruscan

by Latin in Etruria by Jorma Kaimio, and to Zikh Rasna A Manual of the Etruscan Language and

Inscriptions by Rex E. Wallace. Among the ancient writers my primary source has been Livy, but I

have also consulted many others. The Etruscan inscriptions are to be found in the CIE, Corpus

Inscriptionum Etruscarum, and the TLE, Testimonia Linguae Etruscae, edited by C. Pauli et al. and

M. Pallottino respectively.

This is a study on the Etruscans, Etruscans in the borderland between the old and the new,

and how they became an integrated constituent of the Roman people.

Keywords: Identity, Etruscans, citizenship, iura, civitas sine suffragio, socius, the Social War,

ethnicity, tria corda, name, language, haruspex.

Hampus Olsson, Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University, Box 626,

SE-75126 Uppsala, Sweden.

1

INNEHLLSFRTECKNING

1. INLEDNING .................................................................................................................................... 3

1.1 Syfte ............................................................................................................................................ 4

1.2 Frgestllning: Identitet etnicitet och medborgarskap ............................................................ 4

1.3 Metod. ......................................................................................................................................... 6

1.4 Forskningshistorik ...................................................................................................................... 7

1.5 Kllor .......................................................................................................................................... 8

1.6 Avgrnsningar och kllproblem ................................................................................................. 9

1.7 Presentation ................................................................................................................................ 9

2. MEDBORGARSKAP OCH ETRUSKISK IDENTITET .............................................................. 11

2.1 Romerskt medborgarskap ......................................................................................................... 11

2.2 Ius latii latinska rttigheter ................................................................................................... 13

2.2.1 Caere den frsta italienska stadsstaten att tilldelas civitas sine suffragio?................... 16

2.3 Socii italici/foederati De italienska bundsfrvanterna .......................................................... 17

2.3.1 De etruskiska bundsfrvanterna ........................................................................................ 19

2.4 Bundsfrvantskriget ................................................................................................................. 20

2.5 Etnicitet kontra medborgarskap ................................................................................................ 25

2.6 I klvattnet efter bundsfrvantskriget Augustus och Tota Italia........................................... 29

2.6.1 Ordo haruspicum ............................................................................................................... 30

3. DET ETRUSKISKA SPRKET OCH ETRUSKERNAS NAMN .............................................. 33

3.1 Det etruskiska sprket .............................................................................................................. 33

3.1.1 Sprket frsvinner.............................................................................................................. 35

3.2 Etruskernas namn ..................................................................................................................... 42

3.2.1 Det romerska namnskicket ................................................................................................. 43

3.2.2 Det etruskiska namnskicket ............................................................................................... 44

3.3 De etruskiska namnen blir romerska ........................................................................................ 46

3.3.1 Praenomen ......................................................................................................................... 46

2

3.3.2 Patronymikon, metronymikon och gamonymikon ............................................................. 47

3.3.3 Nomen gentilicium och cognomen ..................................................................................... 48

3.4 Frsvann namnen helt och hllet? ............................................................................................ 49

3.5 Sprk och namn som identitetsmarkrer .................................................................................. 50

3.5.1 Sprk .................................................................................................................................. 51

3.5.2 Namn .................................................................................................................................. 52

4. ETRUSKER I DEN ROMERSKA HISTORIESKRIVNINGEN .................................................. 54

4.1 Romerska frfattare om etrusker Stridsmoral, karaktr, religion och vidskeplighet ............ 55

4.2 Etruskiska kungar i Rom .......................................................................................................... 58

4.2.1 Ett etruskiskt Rom? ............................................................................................................ 65

4.3 De etruskiska kvinnorna ........................................................................................................... 67

5. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER .............................................................................. 71

6. BIBLIOGRAFI .............................................................................................................................. 73

3

1. INLEDNING

Etruskerna blev liksom vriga folk p den apenninska halvn inlemmade i Roms maktsfr i

samband med Roms expansion av sitt territorium och drigenom vxande inflytande. Detta var en

successiv process som tog flera hundra r. Men nr vi kommer in i det tredje rhundradet f.Kr. har

Rom vuxit sig s pass starkt att det inte lngre finns ngon tervndo. En efter en fll de italienska

stderna fr romarna. Rom knt allteftersom dessa till sig genom olika, frdelaktiga eller

ofrdelaktiga, foedera, frdrag, och vid det andra rhundradets f.Kr. brjan, fanns inte lngre en

enda stad som inte var knuten till Rom p ett eller annat stt. De olika folken, som tjnade i den

romerska armn, och som var delaktiga i Roms ervringskrig utanfr Italiens grnser, brjade med

tiden att mer och mer uppfatta sig sjlva som en del av Rom och ville ta del av dess nyvunna

prestige och makt. I takt med detta brjade de ocks alltmer se sig som romare. Samtidigt ville Rom

inte tillerknna dem en plats i sitt samhlle, bland annat ansg de italienska folken, Roms

bundsfrvanter, att de borde tilldelas romerskt medborgarskap. Som de sg p saken var de en del

av Roms framgng. Dessa meningsskiljaktigheter kulminerade s smningom i en konflikt som

brukar benmnas bundsfrvantskriget (91-88 f.Kr.).

Denna studie handlar framfrallt om etrusker. Etrusker i grnslandet mellan det gamla och

det nya. Frn att en gng ha varit den dominerande faktorn p halvn, befann sig etruskerna vid

tiden fr bundsfrvantskriget i stark beroendestllning till den nya makten, Rom. Inom loppet av ett

sekel skulle de mer eller mindre raderas ut som ett enskilt folk. De blev romerska medborgare. Ville

man tillskansa sig inflytande var det som romare man var tvungen att agera. Allteftersom glmdes

mnga urldriga seder och bruk bort. Sprket, som n idag inte har kunnat klassificeras p

tillfredsstllande stt, frsvann inom loppet av knappt tre generationer. Etruskerna hade p stt och

vis lyckats; de hade blivit en del av Rom, och kunde i egenskap av romerska medborgare gra

karrir i huvudstaden och drigenom skaffa sig inflytande i den stad som nu styrde vrlden. Mnga

hgt uppsatta romare rknade sitt ursprung till Etrurien, Kejsar Otho, Cilnius Maecenas, Augustus

frtrogne, samt pretorianprefekten Aelius Sejanus fr att nmna ngra. Det var dock ett hgt pris

etruskerna fick betala fr att lyckas i Rom, sin existens som folk. Samtidigt som seder och bruk fll

i glmska upplevde mnga av dem en renssans; framfrallt under Augustus och hans reformer som

p mnga stt syftade till att terta det gamla. Man skulle komma tillbaka till det som var kt-

romerskt, och eftersom man ville skapa en italiensk enhetsknsla tog man ocks in element frn

Etrurien. Under de fljande julio-claudierna etablerades ett av etruskernas kanske viktigaste

prsterskap som en egen orden, ordo haruspicum, och blev med tiden en integrerad del av den

romerska stadsreligionen.

4

Hur pverkades etruskerna under de hr tiderna? Hur viktigt var etnicitet, medborgarskap,

klantillhrighet, namn och sprk ur ett identitetsperspektiv? Hur sg etruskerna p sig sjlva och hur

sg romarna p etruskerna? Bland annat dessa frgor kommer denna uppsats handla om.

1.1 Syfte

Syftet med studien r att belysa olika identitetsmarkrer, som etnicitet, stadstillhrighet,

medborgarskap, sprk och namn, och hur dessa frndrades under framfrallt de tv sista

rhundradena f.Kr. med fokus p det sista. Jag har ocks intresserat mig fr huruvida ngon, eller

ngra, av dessa identitetsmarkrer verlevt och levt vidare in i romersk kejsartid. Uttryckte och

framhvde mjligen romare med etruskiskt pbr sitt etruskiska ursprung? Jag har lagt stor vikt vid

att frska ta reda p om evidens eller indicier finns som kan styrka eller frneka detta. Frnekar

evidensen frekomsten av dessa uttryck finns inte mycket mer att gra t saken, finns dremot

evidens eller indicier som talar fr, blir en naturlig fljdtgrd att frska ta reda p hur dessa

uttrycktes.

Jag kommer i viss mn behandla hela den apenninska halvn, men kommer allts lgga

strst vikt vid de romaniserade, eller romaniserande, etruskerna. Jag kommer ocks studera

romarnas syn p etruskerna, svl innan som efter att de givits tilltrde till det romerska

medborgarskapet.

1.2 Frgestllning: Identitet etnicitet och medborgarskap

Identitet handlar om hur man uppfattar sig sjlv. Bde som enskild person och som del i en grupp.

Grupptillhrighet r givetvis viktigt fr hur man ser p sig sjlv, och den bottnar i huvudsakligen

tv faktorer: hur en grupp uppfattar sig sjlv, samt hur den uppfattas av andra.1 Identitet kan allts

bde betraktas som passiv och som aktiv.2 E. Isayev frgar sig i ett annat sammanhang: Var de

eller tnkte de p sig sjlva som lukaner? Det enkla svaret p detta torde vara: ngra av dem, vid

givna tillfllen, och beroende p vem som frgar.3 Samma frga och svar kan appliceras p

etruskerna. De sjlva kanske identifierade sig genom sin stadsstat, eller klantillhrighet, frutom om

ett yttre hot hotade, d blev frmodligen enhetsknslan starkare. Och om en romare hade frgat dem

r det mjligt att de hade svarat: etrusker, ven om vi inte kan veta med skerhet.

Sjlvklart finns en mngd olika parametrar utifrn vilka en mnniska bedmer sig sjlv och

andra. Fr att ta ett exempel frn vr egen tid och plats kanske en person boende i Sverige

1 Warden 2013, 355.

2 Hodos 2010, 3-4.

3 Isayev 2010, 223.

5

identifierar sig som snickare, frlder, barn, lastbilschauffr, smlnning, svensk, kurd och ateist.

Som synes finns mnga identitetsmarkrer att ta till och det kanske r sammanhanget som avgr

vilken, eller vilka, vi vljer fr stunden. P liknande stt hade antikens mnniskor ett stort antal

identitetsmarkrer att identifiera sig genom. Jag har inte fr avsikt att redogra fr samtliga

antikens identitetsmarkrer utan har allts valt att i frsta hand fokusera p medborgarskap,

etnicitet, sprk och namn. Vad var d viktigast fr mnniskorna i Italien under de tv sista

rhundradena f.Kr., och framfrallt, vad var viktigast fr etruskerna? Hur frndrades mnniskors

uppfattning om identitet i takt med att Roms inflytande vxte allt starkare? Och vad hade det

romerska medborgarskapet fr roll att spela i sammanhanget? Fortsatte etruskerna att odla sin srart

som etnisk/kulturell grupp ven efter bundsfrvantskriget (91-88 f.Kr.), efter vilket alla italienare

blev romerska medborgare? Och i sdana fall, hur uttryckte man sin identitet som etrusker i denna

nya romerska kontext? Gr det ens att f ett tillfredsstllande svar p den frgan?

Nr man diskuterar etruskisk identitet finns det vissa saker man mste ha i tanke. Identitet

var inte detsamma fr dem som det r fr oss och man mste akta sig fr att lsa sig fast vid en

diskussion som enbart baseras p etnicitet och ras. I sjlva verket tenderade de antika mnniskorna

att i frsta hand identifiera sig med sin stadsstat, allts som pompejaner eller neapolitanare och s

vidare. Lustigt nog finns indicier p att detta inte ndvndigtvis var fallet fr etruskerna.

Etruskerna, som p mnga flt skiljde sig frn mnga av sina samtida, kan mjligtvis ven skilja sig

p denna punkt. Vissa evidens antyder nmligen att familj- och klantillhrighet var lngt viktigare

n stadstillhrighet i det etruskiska samhllet.4

Det r som sagt ltt att man definierar etnicitet och identitet efter vr egen uppfattning om

dessa. Fr en mnniska som levde under antiken fanns ofta mnga olika identitetsmarkrer genom

vilka han eller hon kunde vlja att identifiera sig. Till exempel kunde C. Cilnius Maecenas (70-8

f.Kr.), av etruskisk brd, frmodligen frn Arretium, och en av Augustus frmsta ministrar, hvda

att han var etrusk, kan kanske till och med kallades etrusk av romarna sjlva, men likvl var han

romare. Detsamma gller M. Vipsanius Agrippa (63-12 f.Kr.), brdig frn Pisae och Augustus

hgra hand, och i viss mn kejsar M. Salvius Otho (kejsare 69 f.Kr.). Cicero diskuterar identitet

med vnnen Atticus i sin De Legibus, och beskriver sina tv fderneslnder, sina duae patriae, det

ena naturligt och det andra genom medborgarskap. Jag kommer terkomma till Cicero och hans tv

fderneslnder lngre fram i texten.

Nr man diskuterar etrusker och deras identitet under frsta rhundradet f.Kr. mste man

allts ha allt detta i tanke. Den knde haruspexen, T. Vestricius Spurinna, han som frutspdde

Caesars dd, vars familj stammade frn det etruskiska Tarquinii, ansg sig frmodligen vara

romare, men ocks tarquiniensare, frmodligen var dessa tv epitet lngt viktigare fr honom n att

4 Se Warden 2013, 357-358.

6

han etniskt var etrusk. Lt mig frklara, Spurinna identifierade sig frmodligen som medborgare i

staden Rom, drigenom romare, men hans slkt hrstammade frn Tarquinii, drigenom kunde han

identifiera sig som tarquiniensare. Hans familjetillhrighet spelade skert ocks en stor roll. Ngot

gemensamt etruskiskt medborgarskap har av allt att dma aldrig existerat. Och d man under den

hr perioden, och tidigare ocks, i frsta hand verkar ha identifierat sig genom medborgarskap, och

i Etrurien mjligen genom klan- eller familjetillhrighet, snarare n etnicitet, kan man frmodligen

sluta sig till att det faktum att Spurinna var etrusk, hamnade lngst ned p hans identitetslista.

1.3 Metod

Min metod har p mnga stt varit komparativ, dr jag har vgt kllorna, antika frfattare,

gravinskrifter och moderna forskare mot varandra. Jag har i mitt arbete strvat efter att frhlla mig

s neutral som mjligt till kllorna, och hellre n att utg ifrn en klar teoribildning, eller

frklaringsmodell, har jag i strsta mn ltit materialet leda mig igenom arbetet. Jag r givetvis

medveten om det mer eller mindre omjliga i att frhlla sig helt objektiv till kllorna jag har

studerat, det r ltt att dra slutsatser utifrn frhllanden som hr till vrt eget samhlle. Detta

resulterar i sin tur i en egen tolkning av materialet.

Det litterra materialet har framfrallt hittats genom skmotorn PHI Latin Texts.5 Genom

denna har jag lyckats sortera ut fr mig intressanta passager som jag sedan noggrant har gtt

igenom. Efterhand som mer och mer material har genomgtts har jag utifrn detta frskt bilda mig

en uppfattning av vad detta egentligen har att sga fr frstelsen av identitet, hos framfrallt

etrusker, men i viss mn ocks andra berrda folk p den apenninska halvn i takt med Roms

alltmer ptagliga nrvaro, och slutliga inlemning av dessa folk. Nr det gller de versttningar av

latinska texter som frekommer, har jag i de flesta fallen sjlv sttt fr versttningen.

versttningar av grekiska frfattare kommer i samtliga fall frn den engelska versttningen i

Loeb Classical Library.

Fr att frska frst hur och nr det etruskiska sprket frsvann har jag tittat p daterade

inskrifter, samt den information romerska och grekiska frfattare ibland ger oss i frbifarten i sm

passager i sina verk. Jag har sedan redogjort fr dessa och drefter jmfrt dem fr att frska reda

ut vad man egentligen kan sga i frgan.

5 latin.packum.org

7

1.4 Forskningshistorik

Romerska frfattare tenderar med ngra f undantag att inte intressera sig nmnvrt fr identitet.

Bland undantagen kan nmnas M. Tullius Cicero (106-43 f.Kr.), som i De Legibus med vnnen

Atticus diskuterar medborgarskap och fderneslnder utifrn ett identitetsperspektiv. Samt Aulus

Gellius (ca 125-180 e.Kr.) Noctes Atticae, dr den kalabresiske poeten Quintus Ennius (ca 239-169

f.Kr.) och dennes tre hjrtan beskrivs. Vad gller modern forskning finns det mig veterligen inte

ngot enhetligt verk som behandlar etruskisk identitet i romersk tid. Dremot tas mnet upp i

samband med andra studier. Gary D. Farneys Ethnic Identity and Aristocratic Competion in

Republican Rome, utgiven r 2007, r ett bra exempel, dr han diskuterar de olika etniciteter som

romarna sjlva ansg att deras folk bestod av, sabinare, latinare och nmnda etrusker. Farney har

ocks varit till stor hjlp fr kapitlet om sprk och namn. Jane F. Gardners Being a Roman Citizen

behandlar det romerska medborgarskapet och gr noggrant igenom vad det innebar att vara en

romersk medborgare, frn fdsel till dd. Boken lgger dock vikten p juridiska frhllanden, kn

och klass, och precis som titeln anger gr den inga ansprk p att frska tcka in etruskiska

romare, eller romare med ngon annan etnisk bakgrund heller fr den delen. Andrew Wallace

Hadrill diskuterar identitet och kultur, och hur Rom byggde upp en romersk identitet i Romes

Cultural Revolution. Jorma Kaimios The Ousting of Etruscan by Latin in Etruria, utgiven r 1972,

snuddar vid identitetsbegreppet och vad namnet spelade fr roll nr en etrusk blev romersk

medborgare, men hans intresse och fokus ligger framfrallt p rent lingvistiska frndringar av

namnskicket. Ett mer teoritiserande studium av identitetsfrgor presenteras i: Material Culture and

Social Identities in the Ancient World, redigerad av S. Hales och Tamar Hodos, utgiven 2010.

A. N. Sherwin-Whites The Roman Citizenship, denna utgva utgiven 1973, r, tillsammans

med Titus Livius (59 f.Kr.-17 e.Kr.), min huvudklla fr kapitlet om medborgarskapet och

bundsfrvantskriget, och r ett verk som citeras och hnvisas till flitigt av andra forskare p mnet.

Hans fokus ligger dock inte heller det p identitet, utan han intresserar sig mer fr det romerska

medborgarskapets dragningskraft, vad det innebar att vara en romersk medborgare, samt fr de

diverse quasi-medborgarskap som Rom skapat t sina allierade. Han redogr ocks relativt

grundligt fr de politiska hndelser som senare skulle leda fram till bundsfrvantskriget, men gnar

som sagt en mycket liten del av sin studie t ngon djupare diskussion om identitet. Han tenderar

ocks att frklara diverse meningsskiljaktigheter mellan romare och andra grupper p halvn utifrn

ett rasresonemang. Man skall dock hlla i minnet att frsta upplagan av verket utkom 1939, och jag

anser drfr att han inte br bedmas utifrn vra moderna vrderingar och etiska frhllningsstt.

Sherwin-White r givetvis ett barn av sin tid, och trots sina tillkortakommanden har han

stadkommit ett gediget verk som str sig mer n vl ven idag.

8

Rex Wallaces Zikh Rasna A Manual to the Etruscan Language, utgiven 2008, ger en

introduktion till det etruskiska sprket, med kort historik och en mycket pedagogiskt presenterad

grammatik. Fr en nybrjare p det etruskiska sprket har Wallace varit till stor hjlp. Kapitlet om

etrusker i romersk historieskrivning r, frutom romerska och grekiska frfattare, en hel del

skyldigt H. H. Scullards From the Gracchi to Nero och The Etruscan Cities and Rome, utgivna

1959 respektive 1967, J. Heurgons La Vie quotidienne chez les trusques, utgiven 1961, och Tim

Cornells avsnitt Ethnicity as a Factor in Roman History i Gender and Ethnicity frn 1997.

1.5 Kllor

Jag har i huvudsak anvnt mig av litterra romerska kllor. Vissa frfattare frtjnar att nmnas lite

mer ingende varfr jag hr tnkte ta upp dem som har haft strst betydelse fr underskningen.

Titus Livius stora verk om Roms historia har varit mig ovrderligt nr det handlar om etruskernas

inblandning i tidig romersk historia. Livius har framfrallt varit mig behjlplig fr kapitlet om

medborgarskap och avsnittet om den sena kungatiden. Han berttar tskilliga anekdoter om

exempelvis krig mot etrusker, ingngna fredsavtal, anvndande av etruskiska haruspices fr

romerska syften, och han ger oss ocks beskrivningar av etruskernas karaktr, ngot som fr min

underskning har varit vldigt intressant eftersom det ger mjligheter till att frst romarnas

uppfattning om etruskerna. Jag har ven konsulterat den grekiske historikern Polybios (201-120

f.Kr.), framfrallt fr avsnittet om de italienska bundsfrvanterna. Diverse verk av ovan nmnde M.

Tullius Cicero, exempelvis De Divinatione, som tar upp den etruskiska siarkonsten, De Legibus, dr

Cicero diskuterar identitet med sin vn Atticus, samt tskilliga tal, bland vilka kan nmnas Pro

Caecina, hans frsvarstal av vnnen tillika etrusken Aulus Caecina (frsvarad av Cicero r 69

f.Kr.). Vidare frtjnar L. Annaeus Seneca (d.y.) (ca 4 f.Kr.-65 e.Kr.), L. Annaeus Florus (ca 74-

130 e.Kr.) och Valerius Maximus (1:a rhundradet e.Kr.) att nmnas. Uppgifterna rrande det

etruskiska sprket, dess verlevnad och ddskamp, har frutom nmnda Livius och Seneca, bland

andra M. Terentius Varro (116-27 f.Kr.), C. Suetonius Tranquillus (ca 69-122 e.Kr.), som ven varit

mig behjlplig fr andra stycken, Ammianus Marcellinus (ca 325-391 e.Kr.) och Zosimus (aktiv ca

490-510 e.Kr.) frsett mig med. Av srskild vikt fr studien har, som tidigare nmnts, varit ett par

rader hmtade frn Aulus Gellius Noctes Atticae, i vilken han citerar den kalabresiske poeten

Quintus Ennius, dr Ennius skildrar sin identitet utifrn de tre sprk han behrskar; han beskriver

dessa sprk som tria corda, tre hjrtan.6 Jag kommer terkomma till Ennius lngre fram. Vid sidan

om litterra kllor har jag fr stycket om sprket tittat p inskrifter frn Etrurien och d framfrallt

gravinskrifter frn de etruskiska stadsnekropolerna ssom de presenteras hos Kaimio och Wallace.

6 Gell., Noct. Att. 17.17.1-3.

9

1.6 Avgrnsningar och kllproblem

Det strsta problem en etruskforskare stter p r den minst sagt bristflliga mngden kllor. Alltfr

ofta tvingas den kunskapstrstande etruskologen vnda sig till kllor frfattade, inte av etruskerna

sjlva, utan av romare eller greker. Etruskerna har nmligen knappt lmnat efter sig ngot litterrt

material verhuvudtaget. Vi r slunda helt utlmnade t uppgifter som kommer, i frsta hand, frn

romerska, och i viss mn frn grekiska, frfattare. Vissa av dessa frfattare var dessutom aktiva

flera hundra r efter Etruriens inlemmande i den romerska staten. ven nr det talas om diverse

etruskiska bcker om myter och religion, framfrallt de bcker som ingr i den s.k. disciplina

etrusca, som t.ex. Libri Tagetici, berttelsen om den mytiske pojken Tages, eller Libri Vegoici, om

nymfen Vegoia, rr det sig om latinska versttningar eller tolkningar. Det faktum att uppgifterna

kommer frn personer som s att sga stod utanfr det etruskiska samhllet, och i vissa fall skrev

om freteelser som redan fr dem hrde till en svunnen forntid, r givetvis ngot man mste ha i

tanke. Samtidigt kan dessa kllor av samma orsak inte heller helt avfrdas hur som helst, det r

trots allt de nrmsta kllor vi har till vrt frfogande och nr allt kommer omkring vertrffade

romarnas kunskaper om det etruskiska samhllet vida vra.

De flesta skriftliga dokument etruskerna sjlva har lmnat efter sig kommer till oss i form av

inskrifter, och d framfrallt gravinskrifter. Dessa har varit mig behjlpliga fr att frst hur det

etruskiska namnskicket latiniserades men emedan de r gravt stiliserande och mer eller mindre

endast upprknar titlar och benmningar p mbeten den avlidne innehaft under sin livstid, lmnar

de fga mer information om andra freteelser.

1.7 Presentation

Uppsatsen r indelad i tre huvudkapitel. Ett som framfrallt behandlar medborgarskapets roll ur ett

identitetsperspektiv. Hur man sg p medborgarskap, och d framfrallt det romerska, i frhllande

till andra identitetsmarkrer som exempelvis etnicitet och stamtillhrighet. Vilken roll det romerska

medborgarskapet spelade r en frga som stndigt kommer terkomma.

I det andra huvudkapitlet kommer jag redogra fr det etruskiska sprket samt etruskernas

namnskick och hur detta frndrades i takt med att Etruriens folk blev allt mer integrerat i en

romersk-latinsk kultursfr. Namnet r en av de starkaste identitetsmarkrer som en mnniska

uppfattar sig sjlv genom, och drfr r frndringar av detta som hr samman med en extern makts

kande nrvaro av stort intresse ur ett identitetsperspektiv.

Slutligen kommer jag ven gna ett kapitel t romarnas syn p etruskerna, samt det pstdda

etruskiska herravldet ver Rom under den sena kungatiden. Detta anser jag vara av strsta vikt fr

underskningen d ovan nmnda faktorer ocks spelar in i hur en person eller grupp uppfattar sig

10

sjlv. I etruskernas fall r det srskilt intressant d de sjlva blev romare och drigenom en del av

romarnas samhlle. Vad romarna tyckte och tnkte spelade givetvis en stor roll fr hur romerska

etrusker uppfattade sig sjlva och fr vilka spelplaner de valde att agera p.

11

2. MEDBORGARSKAP OCH ETRUSKISK IDENTITET

Fr att frst utifrn vilka premisser en etruskisk person identifierade sig sjlv r det ndvndigt att

frst studera medborgarskapets vikt p den apenninska halvn, d detta verkar ha haft stor betydelse

fr hur man sg p identitet i allmnhet. Eftersom det romerska medborgarskapet r det mest

kartlagda, och drtill det mest inflytelserika, har jag bestmt mig fr att utg frn just detta fr min

underskning. Dessutom r krnan i min underskning etruskisk identitet i en romersk kontext,

varfr en underskning av det romerska medborgarskapet ocks blir naturligt.

I detta kapitel har jag fr avsikt att redogra fr det romerska medborgarskapet, civitas

romana, quasimedborgarskap som de latinska rttigheterna, ius latii, samt de italienska allierades,

socii, skyldigheter, rttigheter och deras position i frhllande till den romerska staten. Fr detta har

jag i frsta hand lutat mig p Livius. Bland andra antika frfattare jag konsulterat kan nmnas

Dionysios frn Halikarnassos, Cicero, Polybios och Aulus Gellius. Jag kommer ocks ge en kort

redogrelse fr Bundsfrvantskriget (91-88 f.Kr.) som fick till konsekvens att alla fria medborgare

p den apenninska halvn blev cives romani, romerska medborgare. Augustus och dennes Tota

Italia-politik, vad dess syfte var och vad den hade fr effekter, kommer ocks diskuteras. Slutligen

fljer en diskussion om medborgarskapets frhllande till etnicitet ur ett etruskiskt

identitetsperspektiv.

2.1 Romerskt medborgarskap

Fullt romerskt medborgarskap var frn brjan begrnsat till fria personer fdda i staden Rom av

romerska frldrar. Med tiden kom medborgarskapet, antingen i sin fulla form, eller i en reducerad

sdan, att inbegripa mnniskor frn andra delar av den apenninska halvn. Bland de senare finner vi

cives latini, de latinska medborgare som bodde i landskapet Latium och som med romarna delade

en form av quasimedborgarskap, civitas sine suffragio, medborgarskap utan rstrtt. Hr finner vi

ocks en annan grupp, socii italici, de italienska bundsfrvanterna, dessa var inte medborgare i

ordets egentliga mening, utan allierade stater knutna till Rom genom separata och srskilda frdrag.

Det romerska medborgarskapet kom allts efter hand att utvidgas till att omfatta mnniskor

utanfr staden Rom. Denna utveckling hnger samman med Roms successivt kande makt, svl p

det politiska som p det kulturella planet. Romerskt medborgarskap blev efter hand en

statussymbol, ngot att kmpa och vara stolt ver.

I medborgarskapet ingick en serie rttigheter, iura. Dessa var aldrig konstanta och kunde

frndras frn en period till en annan. Dessa rttigheter inbegrep i stor utstrckning ven personer

av annan legal status n civis romanus, exempelvis civis latinus, som jag kommer diskutera lngre

12

fram i texten. ven allierade folk, socii italici, kunde tilldelas vissa iura,7 men bara en civis

romanus innehade samtliga rttigheter. Fljande r de rttigheter som frekommer i kllorna:

Ius suffragium: Rtten att rsta i de romerska folkfrsamlingarna.8

Ius honorum: Rtten att stlla upp i val till mbeten.9

Ius commercium: Rtten att upprtta lagligt bindande kontrakt och att ga egendom som romersk

medborgare.10

Ius gentium: Verkar ha varit ngon form av mnskliga rttigheter eller folkens rtt. Livius berttar

om sammansttningar med Lars Tolumnius, kung av Veji, som skall ha brutiti mot ius gentium d

han lt dda sina fienders sndebud.11

Ett annat exempel kan hmtas frn samme frfattares utsaga

om Roms konfrontation med gallerna ca 390 f.Kr. Gallerna hade gtt in i Etrurien och krvde mark

av staden Clusium, annars hotade de med krig. Romarna undrade d med vilken rtt under hot om

krig de kom med sina krav. Vid samma tillflle skall de romerska sndebuden ha gripit till vapen,

detta stred ocks mot ius gentium.12

Ius conubium: I stder som innehade ius conubium kunde medborgarna ing lagligt ktenskap

mellan sig.13

Ius migrationis: Rtten att behlla sitt medborgarskap om man flyttade till en stadsstat med samma

status som ens egen. Om man dremot flyttade till en stat av lgre status, exempelvis en colonia

latina, reducerades ens rttigheter till ius latii. Denna handling mste alltid vara frivillig.14

Ius migrationis mutandae: Rtten att vid flytt till en annan stadsstat byta in sitt medborgarskap mot

ett i den nya staden. Man kunde inte vara medborgare i tv stater samtidigt.15

Det r oklart om

denna rttighet br listas separat eller om den skall fras till den ovannmnda ius migrationis.

Ius exilium: Rtten att frivilligt g i exil. Denna rttighet verkar ha ftt status som en egen ius

relativt sent.16

I tillgg ingick i det romerska medborgarskapet rtten att stmma ngon i domstol, rtt till

laglig rttegng, rtt att verklaga mbetsmnnens och vissa domstolars beslut. Vidare kunde inte

en romersk medborgare dmas till dden om han inte dmts av comitia centuriata, en av

folkfrsamlingarna. Och om han var anklagad fr frrderi hade han rtt att bli prvad i Rom.17

7 Diod. Sic. 37.15.2.

8 e.g. Gell., Noct. Att. 16.13.7-9; Strab. 5.2.3.

9 Nicolet 1980, 25; Tac., Ann. 11.23.

10 e.g. Tac., Ann. 2.62.10.

11 Liv. 4.32.5.

12 Liv. 5.36.5-7.

13 Diod. Sic. 37.15.2.

14 Cic., Balb. 27-29.

15 Cic., Balb. 27-29.

16 Sherwin-White 1973, 126-127; Liv. 26.3.12; Pol. 6.14.8; Cic., Balb. 27-29.

17 Le Glay et al. 2009, 48.

13

I takt med att Roms dominans p halvn strktes blev ocks romerskt medborgarskap mer

och mer trvrt.

2.2 Ius latii Latinska rttigheter

De latinska rttigheterna har sitt ursprung i det latinska frbundet. Frn brjan en frsvarsfederation

bestende av de stadsstater som talade latin. Nr det latinska frbundet upphrde att existera 338

f.Kr. tilldelades dess forna medlemmar istllet nomen latinum, det latinska namnet, med tillhrande

ius latii, p svenska vanligen i pluralis, latinska rttigheter.

Det latinska frbundet gr enligt A. N. Sherwin-White tillbaka p en religis

sammanslutning av helgedomar i Latium. Dessa skall med tiden ven ha ftt politisk betydelse.18

Anledningen till att ett behov av ett frbund mellan Latiums stammar uppstod, verkar i stor

utstrckning kunna kopplas samman med hur det geografiska landskapet sg ut. Till skillnad frn

exempelvis grekerna, som bodde i dalar omgivna av hga berg, bodde romarna in latio, p en sltt.

Varken de eller de nrliggande latinska samhllena kunde frsvara sig sjlva, om fienden skulle

anfalla. Drfr var en allians i ngon form ndvndig. Att Rom blev den dominerande makten i

Latium br ha att gra med att man kontrollerade en vergng ver Tibern.19

Rom verkar, i alla fall

om man fr tro Livius, ha intagit en srstllning i frbundet redan under Tarquinius Superbus,

traditionellt Roms siste kung och avsatt 510/509 f.Kr. Bde Livius och Dionysios av Halikarnassos

skriver att Superbus tillskansade sig kontrollen ver rdet i Lucus Ferentinae, en av frbundets

viktigaste helgedomar.20

Dateringen r givetvis problematisk, srskilt d vi med skerhet inte kan

sga exakt nr Tarquinius Superbus regerade i Rom. Sherwin-White anser att dessa utsagor inte r

srskilt detaljerade samt att de r fyllda av mytiska element, men att den samlande effekten, nr den

generella berttelsen om utvidgningen av etruskernas makt i Kampanien tas med i berkningen r

ansenlig.21

Denna hypotes stdjer Sherwin-White p antagandet om ett etruskiskt herravlde ver

Rom under de sista kungarna, om detta kommer diskuteras mer ingende i kapitel 4.2 Etruskiska

kungar i Rom. Hur som helst tycks det som att Rom, i ljuset av sin dominerande stllning, tidigt

utvecklade olika frhllanden till olika stder i frbundet. Gentemot vissa verkar man ha varit

jmstlld partner medan man mot andra verkar ha utvat ngon form av herravlde, samtidigt som

dessa stder sjlva var medlemmar i frbundet.22

Under det tidiga 400-talet, enligt Livius r 493

f.Kr. fr att vara exakt, befstes frbundet genom det cassiska frdraget, foedus cassianum.23

Det

18

Sherwin-White 1973, 6-7. 19

Sherwin-White 1973. 6-7. 20

Liv. 1.50-51; Dion. Hal. 3.45-48. 21

Sherwin-White 1973, 15-16. 22

Pol. 3.22; Liv. 1.56.3; 57.1; 60.1. 23

Dion. Hal. 6.95; Liv. 2.33.9; Cic., Balb. 53.

14

har diskuterats om inte detta frdrag istllet br frlggas senare, under 300-talet, men man fr nog

nd sluta sig till den tidigare dateringen d tiden fram till upplsningen av frbundet, r 338 f.Kr.

annars blir lite vl kort. Hur som helst, efter ett antal uppror under 300-talet f.Kr., vilka slutade med

romersk seger, upplstes frbundet r 338 f.Kr. Frn brjan hade det latinska frbundet besttt av

trettio sjlvstndiga stadsstater, triginta populi,24

vid tiden fr frbundets upplsning hade de

sjlvstndiga stadsstaterna reducerats till tretton.25

Efter 338 f.Kr. skedde en frndring i status fr den individuelle homo latinus. Tidigare, nr

Latium bestod av smsamhllen, var en man bara en latinus, ordagrant en som bor p sltten, och

som hrde till en viss by. Sedan de dagarna hade begreppet latinus frndrats och frlorat sin

etniska betydelse, och i stllet vergtt till att beteckna en viss medborgerlig status, med en ius, en

rttighet, som inte hade ngot med etnisk eller geografisk hrkomst att gra.26

I verenskommelsen av r 338 f.Kr. nmns fr frsta gngen conubium och commercium

som srskilda iura, och nu bestmdes vilka rttigheter och skyldigheter som skulle glla mellan

Rom och de fre detta medlemmarna av det latinska frbundet. Tidigare hade det existerat en

ganska vag tanke om msesidiga politiska rttigheter, om vilka Dionysios talar som fortfarande

existerande mellan alla latinare under det tidiga 400-talet f.Kr.27

De forna medlemmarna av det

latinska frbundet tilldelades nu ius latii, latinska rttigheter. De gavs en form av

quasimedborgarskap som kallades civitas sine suffragio, medborgarskap utan rstrtt. ven stder

utanfr Latium kunde tilldelas latinska rttigheter, exempelvis hade Capua, som ju ligger i

Kampanien, och som blivit ett s kallat municipium, tilldelats dessa vid ett tidigt skede. Civitas sine

suffragio gav Rom direkt kontroll ver sina allierade trupper. Livius berttar att Capua avfll till

Hannibal under det andra puniska kriget eftersom dess kampanska medborgare stllde sig ovilliga

till att gra krigstjnst i den romerska armn.28

Civitas sine suffragio innebar att folken mellan vilka

den gllde, officiellt, stod p samma niv, och man innehade de flesta rttigheterna hos varandra,

som ius conubium och ius commercium. Dessutom hade latinarna ius civitatis mutandae, som allts

innebar att de, om de flyttade till en annan stadsstat, kunde avsga sig sitt gamla medborgarskap och

bli fullvrdiga medborgare i den nya stadsstaten. Detta var emellertid helt frivilligt. Denna lag

verkar dock inte helt igenom ha inneburit en positiv utveckling i de latinska stderna; Livius

berttar att latinska ambassadrer r 177 f.Kr. infr senaten beklagade sig ver att alltfr mnga

latinska medborgare flyttade till Rom. Detta medfrde att deras egna stder avfolkades.29

24

Liv. 2.18.3; Dion. Hal. 3.31.4. 25

Sherwin-White, 1973, 31. 26

Nicolet 1980, 30. 27

Dion. Hal. 6.63.4; 7.53.5; 8.35.2; 8.76.2. 28

Liv. 23.7.1. ne civis Campanus invitus militaret. 29

Liv. 41.8.8; 41.9-10.

15

Men det faktum att man accepterade civitas sine suffragio innebar inte att ens egen stat

uppgick i den andra. Res publica campanorum samexisterade med Res publica populi romani, det

ena uteslt inte det andra. Det r ocks drfr som en civis sine suffragio inte hade rtt att hlla ett

mbete, magistratum capere, i Rom; men denna begrnsning gllde fr bda parter, svl fr en

romare som bodde i Capua som en person frn Kampanien som bodde i Rom. De bda

medborgarskapen verlappade.30

Den exakta skillnaden mellan municipia som innehade statusen municeps med civitas sine

suffragio och de latinska stder som tnjt ius conubium, ius commercium och ius civitatis

mutandae, r svr att att reda ut. Sherwin-White skriver att grnslinjen mellan latinare och cives

Romani var tydligare dragen.31

Frvirring drom verkar ha rtt ven under antiken. Festus definierar

municipes bde som de som inte var romerska medborgare och de som var det.32

Enligt Sherwin-

White verkar bda pstendena stmma, lt vara fr olika perioder.33

Skillnaden mellan ett

municipium och en colonia verkar ocks ha varit svrdefinierad. Aulus Gellius skriver att

municipium och colonia stndigt frvxlades. Enligt honom r en municeps en romersk medborgare

frn en fri stad, ett municipium, som har sina egna lagar och rttigheter. Med Rom delar dessa

endast ett hedersprivilegium, ett munus (som att tjna i de romerska legionerna snarare n i

auxilierna, hjlptrupperna). Municipia r enligt Gellius inte bundna av ngra andra tvng eller

romerska lagar n dem som stadsfsts av deras egna medborgare.34

Den huvudsakliga skillnaden

mellan municipia och coloniae r att de senare grundats av staden Rom, och drfr inte har ngra

egna rttigheter eller lagar utan tillfullo r en del av den romerska staten.35

Gellius, som skriver

under mitten p 100-talet e.Kr., pstr att stderna under hans tid fredrog status som coloniae,

snarare n som municipia. Under Hadrianus regeringstid (117-138 e.Kr.), skall medborgare i staden

Italica i Spanien, frn vilken han sjlv stammade, ha bett om att f sin status som municipium

upphvd och i stllet bli en colonia.36

Fenomenet beror enligt Gellius p att municipia, vid den hr

tiden, nd inte hade mycket fr sina rttigheter, d var det bttre att helt och hllet vara integrerad i

den romerska staten.37

Man skall dock inte frvxla municipia under Gellius tid med dem som

diskuteras i denna studie. De municipia Gellius talar om r stder utanfr Italien, i provinserna. De

italienska municipia hade, ven om de nominellt fortfarande kanske gick under namnet municipium,

efter bundsfrvantskriget blivit inlemmade i den romerska staten och deras invnare hade erhllit

30

Sherwin-White 1973, 42-43. 31

Sherwin-White 1973, 46. 32

Fest., De Verb. 11.105; s.v municipium, municipes. 33

Sherwin-White 1973, 51. 34

Gell., Noct. Att. 16.13.6. 35

Gell., Noct Att. 16.13.8. 36

Gell., Noct. Att. 16.13.4-5. 37

Gell., Noct. Att. 16.13.9.

16

fullt romerskt medborgarskap. Gellius skriver exempelvis att Praeneste, under Tiberius regeringstid

(14-37 e.Kr.), bad om att f bli ett municipium.38

2.2.1 Caere den frsta italienska stadsstaten att tilldelas civitas sine suffragio?

Flera frfattare berttar hur caeriterna i samband med gallerstormen den 18 juli 390/387 f.Kr.

hjlpte romerska flyktingar, och hur de gav de vestaliska jungfrurna en fristad i sin stad. En romersk

plebej vid namn Lucius Albinus skall i kaoset ha ftt syn p vestalerna d han var i frd med att

med sin familj fly Rom i en krra. Genast skall han ha kommenderat ned sin fru och sina barn frn

krran och i stllet hjlpt vestalerna att fly till Caere dr de togs emot med djup vrdnad och dr

deras heliga kult kunde fortstta utan avbrott.39

Bde Aulus Gellius (ca 130-170 e.Kr.) och den

grekiske geografen Strabon (ca 63-24 f.Kr.) skriver att Caere tilldelades civitas sine suffragio efter

att caeriterna hjlpt Rom under denna dess frsta riktigt allvarliga kris. Enligt Gellius skall Caere ha

varit den frsta italienska staden, utanfr Latium, som tilldelades civitas sine suffragio.40

Det finns

dock en stor skillnad i hur de bda frfattarna sg p dessa rttigheter; medan Gellius beskriver hur

romarna utav tacksamhet tilldelade Caere denna rttighet, pongterar Strabon det faktum att

caeriterna inte blev fullvrdiga romerska medborgare utan istllet tilldelades ett quasi-

medborgarskap, och antyder att Caere i sjlva verket behandlats med stor otacksamhet av Rom.41

ven Livius nmner hndelsen, men uttrycker varken ngon egen stndpunkt, eller frsker p

ngot stt ta parti fr den ena eller andra sidan, utan njer sig med att konstatera att den flerfaldige

diktatorn, Vejis ervrare, M. Furius Camillus beslutade att ett vnskapligt frhllande mellan den

romerska och den caeritiska staten skulle etableras eftersom Caere under gallernas invasion hade

skyddat Roms heliga skatter och dess prster.42

Dessa heliga skatter nmns ocks av Strabon som

skriver att caeriterna tog emot och skyddade alla som flydde frn Rom, dribland vestalerna och den

eviga elden som brann i Vestas tempel.43

Caeres bistnd i denna svra stund kommer terigen bli

aktuellt ca trettio r senare i samband med att man stllde sig p Tarquiniis sida i ett krig mot Rom.

Efter att romarna hmnats p tarquiniensarna, genom att lta fra till Rom och avrtta de mest

inflytelserika bland dessa (tarquiniensarna hade ngra r tidigare, r 358 f.Kr., ltit avrtta 308

romerska fngar p torget i Tarquinii44

), anslt Caere sig till dem och medborgare hrifrn brjade

hrja i grnstrakterna. Men nr det uppdagades fr caeriterna att Rom verkligen rustade fr krig mot

dem, vergav de helt sonika sina frnder och skickade en ambassad till Rom fr att be om fred.

38

Gell., Noct. Att. 16.13.5. 39

Liv. 5.40.10; Val. Max., Facta et Dicta 1.1.10.1-5. 40

Gell., Noct. Att. 16.13.7. 41

Strab. 5.2.3. 42

Liv. 5.50.3. 43

Strab. 5.2.3. 44

Liv. 7.15.10.

17

Ambassadrerna pminde d romarna om den hjlp de erhllit av Caere nr gallerna hotade, och om

den djupa vrdnad fr de romerska kulterna som caeriterna hade visat. Romarna skall d ha rrts till

trar och ingtt en vapenvila om etthundra r med Caere. Detta skall ha skett r 353 f.Kr.45

Att Caere s tidigt tilldelades civitas sine suffragio r enligt Sherwin-White inte alls

konstigt. Han menar att Caere, som geografiskt ligger mycket nra Rom, tidigt skars av frn vriga

Etrurien och inlemmades i Roms och en latinsk intressesfr.46

Ngot som ven de antika kllorna

vittnar om.47

Roms handlande var givervis ocks strategiskt. Det var nmligen viktigt att vid den

hr tiden skra grnsen norrut. Det torde ocks vara drfr som man knt till sig Caere hrdare n

andra etruskiska stder, ett helt sjlvstndigt Caere kunde helt enkelt bli fr farligt. Samtidigt var,

enligt E. Badian, alternativet att jmna Caere med marken, helt uteslutet p grund av den ovan

nmnda vnskapen de bda stderna emellan.48

2.3 Socii italici/foederati De italienska bundsfrvanterna

Socii italici, de italienska bundsfrvanterna, skiljer sig frn cives latini i den mn att de inte knutits

till Rom genom ervringskrig, utan hade succesivt inlemmats i den romerska intressesfren.

Latinarna hade ju, som tidigare avhandlats, tilldelats nomen latinum och ius latii efter att det

latinska frbundet upplstes r 338 f.Kr. Dessa bildade nu en enhet som alla gde de rttigheter som

det latinska namnet innebar. Bundsfrvanterna hade allt som oftast tvingats in i beroendestllning

gentemot Rom. Utifrn kan de tv fraktionerna likna varandra, bde latinarnas och

bundsfrvanternas frmsta plikt gentemot Rom var att frse armn med soldater. Men medan

latinarna kmpade i legionerna, slogs bundsfrvanterna i hjlptrupperna, auxilierna. Senaten

beslutade om hur mnga soldater en bundsfrvant skulle bidra med, varp konsulerna snde en

order till magistraten i bundsfrvanternas stder om antalet soldater staden skulle skicka, samt nr

och var dessa sedan skulle infinna sig.49

De allierade trupperna stlldes sedan under befl utsedda

av konsulerna, dessa kallades praefecti sociorum.50

Inte ens i hrlgret hade bundsfrvanterna

samma status som sina stridskamrater i legionerna, ty nr man frdigstllt lgret hnvisades

bundsfrvanterna till de eventuellt terstende tomma ytorna till hger och vnster om agger p

bda sidor av lgret.51

Som belning fr sina uppoffringar kunde bundsfrvanterna erhlla ngra av

de iura som det latinska namnet innebar. Diodorus Siculus antyder, ngot vagt, att bundsfrvanterna

45

Liv. 7.19.6-10; 7.20.1-9. 46

Sherwin-White 1973, 124-125. 47

Se Liv. 9.36.1-2; Front., Strat. 1.2.2; Flor., Epit. 1.12.1-17 fr historien om Caeso Fabius och dennes och andra

romares studietid i Caere. 48

Badian 1958, 17. 49

Pol. 6.21.4. 50

Pol. 6.26.5. 51

Pol. 6.31.9.

18

kunde tilldelas ius conubium, rtten till gifterml mellan sina och Roms och latinarnas medborgare,

och ius commercium, rtten att upprtta ett lagligt bindande kontrakt och att ga egendom som

romersk medborgare.52

Samtidigt som bundsfrvanterna hade liknande skyldigheter som latinarna, saknade de de

flesta av dessas rttigheter, som inte kom som ett paket utan som faststlldes mellan Rom och

respektive bundsfrvant.53

Bundsfrvanterna var, precis som latinarna, nominellt sjlvstndiga

stater. Men till skillnad frn latinarna hade de knutits till Rom genom ett frdrag p icke jmlika

villkor, de var socii iniquo foedere. Detta innebar bland annat att de var tvungna att assistera Rom i

krig ven d deras egna intressen inte var hotade.54

I tillgg hade latinarna officiellt rtten att

frklara vem de n ville krig, ngot bundsfrvanterna inte hade rtt till, ty de hade kapitulerat fr

Rom och var tvungna att beskydda freden vare sig de ville det eller ej.55

I sjlva verket hade

bundsfrvanterna endast en kommunal autonomi, men till skillnad frn de latinska stderna, hade de

strre frihet i relationer med andra italiska stater. De kunde exempelvis utbyta medborgarskap med

sina grannstder, och de inbegreps inte i romerska frordningar gllande migration.56

Att ing ett foedus iniquum med Rom innebar att man frivilligt gick med p att underkasta

sig Roms verhghet p den apenninska halvn.57

Livius ger oss ngra exempel p hur det kunde g

till nr en italiensk stad knts till Rom som en bundsfrvant. r 330 f.Kr. skickade volskerna58

sndebud till Rom fr att be om hjlp mot samniterna. I utbyte mot hjlpen lovade volskerna att bli

lojala och underlydande understar. Tydligen var inte volskernas underkastelse fruktls, fr senaten

skall ha snt en ambassad till Samnium som skall ha varnat fr vad som skulle komma att hnda om

samniterna inte tog tillbaka sitt hot mot volskerna.59

ven samniterna sjlva skall ha snt

ambassader till Rom. Livius skriver att de r 318/317 f.Kr. snde en ambassad fr att frnya ett

frdrag som existerade mellan dem och Rom.60

Under 300-talets senare hlft beviljades en rad folk

allianser av olika slag med Rom. r 318/317 f.Kr., samma r som samniterna frnyat sitt frdrag,

skickade teanensarna frn Apulien sndebud till Rom fr att be om en allians. Livius skriver att de

mycket riktigt beviljades en allians, dock inte p de villkor de sjlva nskade, utan p sdana som

52

Diod. Sic. 37.15.2. 53

Sherwin-White 1973, 125-126. 54

Sherwin-White 1973, 121-122. 55

Liv. 8.2.13. Livius beskriver hr skillnaden mellan latinare och medborgare frn Kampanien, och en hndelse som

gde rum r 340 f.Kr., allts tv r innan det latinska frbundet upplstes. Efter 338 f.Kr. kunde inte heller latinarna

frklara vem de n ville krig, utan stod nu ven de under Roms verhghet. 56

Sherwin-White 1973, 127; Liv. 41.8.10. 57

Sherwin-White 1973, 125. 58

Volskerna var ett folk som bebodde omrdet omedelbart sder om Latium. 59

Liv. 8.19.1-3. 60

Liv. 9.20.1-2.

19

gjorde dem till romarnas understar.61

Under slutet av rhundradet tillkom fler stder, r 304 f.Kr.

bad, och erhll folk som marserna och frentanerna status som socii.62

Det fanns dock frdelar med att vara en socius iniquo foedere. Lnegivare som kom frn en

stad med status som socius, utnyttjade det faktum att de inte inbegreps av den romerska kreditlagen

och brjade lna ut pengar till ockerrnta. Detta startade under 190-talet f.Kr. en lntagarkris som

ruinerade mnga mnniskor i Rom. Fr att f bukt med problemet freslog folktribunen M.

Sempronius d att svl latinare som bundsfrvanter, skulle inbegripas av samma lag, nr det rrde

sig om penningutlning, som romerska medborgare.63

Det nya frslaget kan dock inte ha setts

positivt frn bundsfrvanternas sida. Deras medborgare, som inte hade sttt under den lag som

fixerade rntan, hade tidigare tjnat stora pengar p sin verksamhet, en inkomstklla de nu

bervades.

Sherwin-White, som ofta baserar sina hypoteser p rasliga grunder, pstr att den viktigaste

skillnaden mellan romarnas syn p latinarna respektive bundsfrvanterna ligger i deras etnicitet:

De r frmlingar, geografiskt och rasmssigt,64

Detta r dock ingen frklaring som delas av

de antika frfattarna, bland annat beskriver Velleius Paterculus bundsfrvanterna som mn av

samma slkt och blod.65

2.3.1 De etruskiska bundsfrvanterna

De etruskiska stadsstaternas relation till Rom r synnerligen obskyr. Under det andra puniska kriget

verkar romarna ha betraktat etruskerna med misstnksamhet; Livius skriver att romarna fruktade en

revolt i Etrurien.66

Fga frvnande hnvisar Sherwin-White till de etniska motsttningar som enligt

honom mste ha existerat mellan de bda folken.67

Hur frdragen mellan de etruskiska stderna och Rom sg ut r en komplicerad frga. Enligt

Livius skall Rom bara ha ingtt foedus med en etruskisk stad, nmligen Falerii.68

Strikt sett var

Falerii och dess invnare faliskerna inte etrusker, faliskiskan r ett italiskt sprk, men de levde p

den etruskiska sidan om Tibern och hade tidigt hamnat inom etruskernas intressesfr. De var ocks

medlemmar av det etruskiska tolvstadsfrbundet.69

Livius skriver att de efter att ha sttt p Vejis

sida r 394 f.Kr. besegrades av Camillus varp de blev socii, bundsfrvanter.70

Detta hindrade

61

Liv. 8.20.8. 62

Liv. 9.45.18. 63

Liv. 35.7.1-7. 64

Sherwin-White 1973, 119. 65

Vell. 2.15. 66

Liv. 27.21.2-9. 67

Sherwin-White 1973, 124-125. 68

Liv. 5.27.15; 7.38.1. 69

Liv. 4.23; 5.17; 7.17. 70

Liv. 5.27.15.

20

emellertid inte faliskerna frn att ett antal gnger resa sig mot Rom, sista gngen r 241 f.Kr. efter

vilket Falerii frstrdes av romarna.71

Det r ocks vanskligt att reda ut vilka frpliktelser som

ingick i de etruskiska stdernas frdrag med Rom. Vanligtvis var, som tidigare nmnts, en av

bundsfrvanternas primra skyldigheter att frse den romerska armn med soldater. Visserligen

nmner Livius en cohors perusina72

i samband med Hannibalkrigets frsta r, r 216 f.Kr. fr att

vara exakt, men nr Scipio frbereder sig fr att invadera Afrika r 205 f.Kr. verkar de etruskiska

stderna enbart bidra med materiel till en flotta.73

2.4 Bundsfrvantskriget

Quorum ut fortuna atrox, ita causa fuit iustissima:

petebant enim eam civitatem, cuius imperium armis

tuebantur: per omnis annos atque omnia bella duplici

numero se militum equitumque fungi neque in eius

civitatis ius recipi, quae per eos in id ipsum pervenisset

fastigium, per quod homines eiusdem et gentis et

sanguinis ut externos alienosque fastidire posset.74

S grym var deras fortuna, som saken var rttfrdig; ty

de skte det medborgarskap vars makt de frsvarade

med sina vapen; varje r och i varje krig bidrog de med

ett dubbelt antal mn, bde kavalleri och infanteri, och

nd erkndes de inte de medborgerliga rttigheterna i

den stat som, genom dem hade ntt en s hg stllning,

att den kunde hlla sig fr god fr mn av samma slkte

och blod som vore de utlnningar och frmlingar.75

S beskriver Velleius Paterculus (19 f.Kr.-31 e.Kr.) orsaken till bundsfrvanternas uppror r 91

f.Kr.76

Bundsfrvantskriget, som ocks gr under namnet det marsiska kriget, efter ett av de mer

71

Pol. 1.65. 72

Liv. 23.17.11. 73

Liv. 28.45.13. 74

Vell. 2.15.2. 75

Frfattarens versttning. Jag har valt att lmna ordet fortuna oversatt d det svl kan betyda slump som lycka och

de. 76

Det fanns givetvis andra sikter rrande bakgrunden till kriget. Enligt Diodorus Siculus var den strsta anledningen

att romarna hade glmt sina antika dygder och hemfallit t lyx och frosseri. Detta skall i sin tur ha medfrt en slapphet

gentemot bundsfrvanterna och en ofrmga att kontrollera dem; se Diod. Sic. 37.2.

21

tongivande folken i upproret, skakade Italien ren 91-88 f.Kr.77

I de antika kllorna beskrivs det

som ett fasansfullt krig; det strsta i vr historia, skriver Diodorus Siculus, och Velleius skriver

att 300 000 unga mn dog under striderna.78

Med tiden hade Rom strkt sitt grepp om den apenninska halvn. Liknande den utveckling

som skett i frhllandet till latinarna redan p 300-talet, kom ven bundsfrvanterna att frn Roms

sida betraktas som romersk egendom och deras mark som romerskt territorium. Under 100-talet

brjade Rom alltmer tillskansa sig funktionen av en centralmakt. Lnge accepterade

bundsfrvanterna denna utveckling men i takt med att Rom brjade lgga sig i deras inre

angelgenheter trt tlamodet. Bland annat kan nmnas ett dekret som senaten utfrdade r 186

f.Kr. som frbjd festen till Bacchus, Bacchanalia, i hela Italien.79

Romarna hade ocks brjat sko

sig p bundsfrvanternas bekostnad. r 168 f.Kr. skickade den etruskiska staden Pisae sndebud till

Rom som beklagade sig ver att romerska kolonister drev ivg pisanarna frn deras land. Livius

skriver visserligen att senaten beslutade att tillstta en kommitt fr att underska saken,80

men han

fljer inte upp kommittns arbete och det r oklart om ngot egentligen beslutades till pisanarnas

frdel. Trots allt detta frvgrades bundsfrvanterna medborgarskap i den stat de alltmer hade

brjat betrakta som sin.

Det r dock fel att pst att samtliga av bundsfrvanternas stder nskade romerskt

medborgarskap. Cicero skriver exempelvis att bde Neapolis och Heraclea, efter kriget, frst

vgrade acceptera romerskt medborgarskap emedan deras egna separata frdrag med den romerska

staten gav dem bttre privilegier.81

De flesta stder verkar dock ha nskat romerskt medborgarskap.

Vad anledningen till det var, r en frga man br stlla sig; att erhlla romerskt medborgarskap

skulle frmodligen inte tillfra bundsfrvanterna ngot i praktiken, fr att utnyttja den tyngsta av

rttigheterna, ius suffragium, mste den rstberttigade infinna sig personligen i Rom, ngot de

flesta socii frmodligen inte ansg vara mdan vrt. De skulle ocks vid en frsta anblick frlora p

det rent ekonomiskt; som socii var bundsfrvanterna, liksom latinarna, inte freml fr romerska

skatter,82

i tillgg skulle de frlora sin nominella sjlvstndighet. Det fanns dock ngot annat som

gjorde att de gick s lngt som att ta till vapen fr att f sina krav tillgodosedda; knslan av att vara

frfrdelad. Bundsfrvanterna ansg sig vara en del av det imperium som Rom hade byggt upp. Det

var fr ett erknnande mer n fr ngot annat som de kmpade.83

ven om Rom gng efter annan

nekade bundsfrvanterna deras krav p jmlikhet, saknades det inte helt och hllet romare som

77

Diod. Sic. 37.1; Strab. 5.4.2. 78

Cic., De Off. 2.21.75; Diod. Sic. 37.1; Vell. 2.15.1-4. 79

Liv. 39.17.4; 39.18.7. 80

Liv. 45.13.10-12. 81

Cic., Fam. 13.30. 82

Scullard 1959, 18. 83

Appianos skriver att italienarna nskade vara kompanjoner i imperiet snarare n understar;

se App., Rom. Hist. 1.5.34.

22

verkade fr deras sak. Folktribunen M. Livius Drusus frskte f igenom en rad reformer fr att

bland annat frndra maktfrhllandena mellan equites och senaten i domstolarna. Till sin hjlp

stdde han sig p plebs, men ocks p bundsfrvanterna, som han lovade romerskt medborgarskap.

Tyvrr fr bundsfrvanterna blev Drusus mrdad nra sitt hem av en oknd mrdare r 91 f.Kr.

Denna hndelse beskriver mnga av de antika frfattarna som det som slutligen tnde den

upproriska gnistan hos bundsfrvanterna.84

Appianos skriver i sin romerska historia att

bundsfrvanterna, sedan de hade hrt om mordet p Drusus och att andra som talat fr deras sak

snts i exil, inte sg ngon annan utvg fr att erknnas medborgarskap n att revoltera mot

romarna.85

P. A. Brunt hller inte med Appianos i hans frklaring till varfr bundsfrvanterna skte

romerskt medborgarskap. Snarare n att de skte jmlikhet i imperiet menar Brunt att man skte ett

skydd mot det oinskrnkta imperium som de romerska magistraten utvade i de allierades stder.

D de inte var understllda romersk lag kunde magistraten mer eller mindre agera efter eget tycke

och enligt egna intressen. Vidare anser Brunt att det framfrallt var eliten bland bundsfrvanterna

som intresserade sig i frgan och som skte romerskt medborgarskap, utan vilket de var utestngda

frn makt och inflytande. Resten av befolkning hade mycket litet intresse av att ver huvud taget ta

stllning, de fljde helt enkelt enbart sina lokala ledares sikter och beslut.86

Det finns dock all

anledning till att frhlla sig skeptisk till detta pstende. Fr det frsta gr det stick i stv med

Brunts egen tes om beskydd mot de romerska magistratens maktutvning i bundsfrvanternas

stder, ngot som knappast enbart drabbade eliten. Fr det andra mste ven de mindre bemedlade

ha knt av en ojmlikhet i frhllandet till sina romerska gelikar, framfrallt i den romerska armn.

Det var ju italienska bondpojkar som utgt sitt blod fr den romerska statens ra i samtliga Roms

krig, utan att egentligen f ngot av vrde tillbaka frutom ran att f kmpa fr Rom. Som

tidigare nmnts tillts inte ens bundsfrvanterna logi innanfr de romerska hrlgrens palissader.

Nog kan man tnka sig att missnjet trt ven hr.

Revolten brt ut p allvar i staden Asculum, dr folket frst mrdade den romerske

representanten, praetorn Q. Servilius tillsammans med dennes legat Fonteius, drp ddades

samtliga romare som befann sig i staden.87

Ryktet spred sig till de sammansvurna stderna och

kriget var ett faktum. Italienarna bildade en federation som de kallade Italia, och de valde staden

Corfinium som sin huvudstad, vilken de dpte om till Italica.88

L. Annaeus Florus, som visserligen

ansg att bundsfrvanternas krav p romerskt medborgarskap var riktigt, ser nd deras revolt som

ett frrderi. Bittert utbrister han, med viss ironi kan tnkas, att Asiens och Europas ervrare nu

84

Flor., Epit. 2.5.6-9; Liv. 71; Vell. 2.14.1-3; App., Rom. Hist. 1.5.35. 85

App., Rom. Hist. 1.5.38. 86

Brunt 1965, 91-92. 87

Vell. 2.15.1-4; Liv. 72; Flor., Epit. 2.6.1-15; App., Rom. Hist. 1.5.38. 88

Vell. 2.16.1-4.

23

attackerades frn Corfinium.89

Brunt ser bundsfrvanternas nya statsbildning Italia som ett anti-

Rom, en gemensam stat fr alla italienare i Roms stlle.90

Att de italienska bundsfrvanterna

kallade sin nya federation fr Italia, r revolutionerande i sig sjlvt. Rom hade, genom sina frdrag

med enskilda stadsstater och sina expansionskrig, skapat Italia, frn oskiskans Vteli,91

som

mjligen har att gra med ordet fr kalv, p latin vitulus, p oskiska vitlu, frn brjan endast en

beteckning p Kalabrien, eller i alla fall sdra Italien, med de grekiska kolonierna. Men som senare,

genom romarnas expanderingspolitik, kom att beteckna hela den apenninska halvn.92

Romarna

hade dock aldrig en tanke p att det skulle vara ett enat Italia och inte Rom som skulle styra halvn.

Fr frsta gngen i vrldshistorien uppstod nu en tanke om ett enat Italien lett, inte av en

sjlvutnmnd stad, utan av samtliga italienare tillsammans. Denna tanke skulle lta vnta p sig

1952 r fr att frverkligas, nmligen i och med bildandet av Konungariket Italien r 1861.

Det rder delade uppfattningar bland antikens frfattare om etruskiska stder deltog i kriget

eller ej. Florus skriver att hela Latium och Picenum, hela Etrurien och Kampanien och till sist hela

Italien deltog i kriget och han rknar ven upp, bland italienarnas beflhavare, en beflhavare fr de

etruskiska styrkorna, Egnatius.93

Jag har inte funnit etruskerna nmnda i samband med vilka stder

och folk som ingick i revolten hos ngon annan frfattare, och bara en till, nmligen Velleius

Paterculus, nmner hela Italien.94

Vad han menar med hela Italien r dock inte helt klart, det r

nmligen oskert om han till Italien rknade Etrurien. Med detta i baktanke finner jag det

frvnande att Brunt mer eller mindre utan reservation stller sig bakom Florus linje och pstr att

etruskerna faktiskt tog till vapen under slutet av r 90 f.Kr. Som frmsta anledning ger han den

etruskiska aristokratins fruktan att frlora makt och inflytande i Etruriens stder om dessa

tilldelades romerskt medborgarskap.95

Men varfr skulle d vriga Italiens aristokrater s hett ha

traktat efter medborgarskapet med anledning av att ka sitt inflytande och makt i Rom, medan de

etruskiska aristokraterna bara tnkte p mjlig frlorad makt och inflytande i sin egen hembygd?

Och vore det d inte en anledning att stlla sig p Roms sida i kriget, som inte ville tillgodose

bundsfrvanternas krav p medborgarskap, istllet fr att gra gemensam sak med dem som krvde

det? Vore det i sjlva verket inte rentav kontraproduktivt? Livius skriver i bok 72 att fljande folk

deltog i upproret: Picentes, Vestini, Marsi, Paeligni, Marrucini, Samnites och Lucani. I bok 74

89

Flor., Epit. 2.6.1-15. 90

Brunt 1965, 97. 91

Gellius hvdar emellertid att M. Varro i sin nu frlorade Antiquitatibus Rerum Humanarum pstr att ordet Italia

hrstammar frn ett grekiskt ord. ar skall p arkaisk grekiska ha kallats , och i Italien var det p den tiden ett

verfld av boskap, och betesmarkerna var talrika, drav namnet p landet; se Gell., Noct. Att. 11.1. Jag mnar inte att i

denna studie underska saken vidare, men jag lutar mer t frklaringen som framhver ett ursprung frn oskiskan, n

den som fredrar ett grekiskt ursprung. 92

Brunt 1965, 98; Walbank 1972, 153; Badian 1958, 30. 93

Flor., Epit. 2.6.1-15. 94

Vell. 2.15.1-4. 95

Brunt 1965, 94.

24

skriver han emellertid att en Aulus Plotius besegrade umbrer och etrusker sedan dessa bda folk

rebellerat. Detta skall ha intrffat r 89 f.Kr., allts ret efter att Lex Iulia de Civitate, lagen om

romerskt medborgarskap till de bundsfrvanter som frblivit lojala, gtt igenom.96

Appianos rknar

upp Marsi, Paeligni, Vestini, Maruccini, Picentes, Frentani, Hirpini, Pompeiani, Venusini, Apulii,

Lucani och Samnites.97

Dremot skriver han att missnjet sjd ven i Etrurien. Men missnje och

enstaka skrmytslingar betyder inte detsamma som att faktiskt ta till vapen och g med i kriget p

italienarnas sida, vilket Brunt hvdar. r 90 f.Kr. hade etrusker och umbrer nnu inte gjort uppror,

men de var sannerligen eggade till att gra det. Appianos (ca 95-165 e.Kr.) skriver att d Rom

fruktade ett krig p tv fronter, bde i norr och i sder, belnade man samtliga lojala bundsfrvanter

med romerskt medborgarskap, Lex Iulia de Civitate. Etruskerna skall omedelbart ha accepterat den

nya lagen och blev sledes romerska medborgare.98

De latinska stderna frblev, med ett undantag,

Venusia, lojala mot Rom under hela konflikten. Enligt H.H. Scullard har det att gra med att en

majoritet av den lokala eliten i de latinska stderna redan var romerska medborgare. Sedan 130-

120-talet f.Kr. hade Rom brjat dela ut romerskt medborgarskap till dem som hll ett offentligt

mbete i de latinska stderna, och emedan dessa mbeten byttes ut rligen torde andelen

medborgare vid tiden fr utbrottet av bundsfrvantskriget ha vuxit avsevrt.99

ven Brunt r inne

p samma linje, han rknar dock upp fler anledningar n Scullard. Brunt menar att latinarna var

knutna till Rom bde genom blod och sprk och att de och deras elit redan tnjt en rad privilegier,

dr medborgarskapet var det frmsta. Slutligen mste man ha i tanke att latinarna kanske

frvntade sig en romersk seger, och helt enkelt inte ville riskera att st p frlorarens sida nr

kriget skulle summeras.100

Det verkar ocks som att ven personer frn etruskiska stder tilldelats

romerskt medborgarskap fre bundsfrvantskriget. S tidigt som r 389 f.Kr. tilldelades enligt

Livius de som deserterat till Rom frn Capena, Falerii och Veji romerskt medborgarskap.101

Inledningsvis gick kriget bra fr bundsfrvanterna, de intog bland annat de lojala stderna

Alba Fucens och Carseoli, och under romarnas frsk att terta den tidigare, stupade den ene

konsuln P. Rutilius.102

Men sedan romarna brjat attackera de olika folken var fr sig, man delade

upp de olika folken mellan sina beflhavare, och brjat dela ut romerskt medborgarskap,103

avfll

96

Liv. 72; 74. 97

App., Rom. Hist. 1.5.39. 98

App., Rom. Hist. 1.5.49. 99

Scullard 1959, se kap IV, not 7. 100

Brunt 1965, 94. 101

Liv. 6.4.4. 102

Scullard 1959, 68. 103

Lex Iulia de Civitate (90 f.Kr.) innebar att samtliga italienare som inte tagit till vapen mot Rom tilldelades romerskt

medborgarskap, frmodligen gllde den ven dem som omedelbart lade ned sina vapen. ret drp utvidgades denna

lag, genom Lex Plautia-Papiria de Civitate och Lex Pompeia de Civitate, till att glla ven de cisalpinska gallerna och

transpadanerna p andra sidan Po-floden; se Scullard 1959, 69-70.

25

de en efter en nda tills endast de hrdnackade samniterna terstod. Och r 88 f.Kr. var upproret

mer eller mindre krossat.104

Efter kriget upphrde de olika folken p halvn att ur statlig synvinkel betraktas som

srskilda folk. Inom loppet av ngra f r organiserades de gamla stadsstaterna och stamomrdena

om till municipia. Juridiskt var nu en etrusk romare, lika mycket som en infdd sdan, och kunde ta

vrvning i legionerna p precis samma premisser som den senare. Den tidigare status som givits

olika stder, som latinska stder eller allierade, socii, upphvdes sder om Podalen och dessa

samhllen inkorporerades nu i den romerska staten. Genom den tidigare nmnda Lex Iulia de

Civitate (90 f.Kr.), samt Lex Plautia-Papiria de Civitate (89 f.Kr.) och Lex Pompeia de Civitate (89

f.Kr.), tilldelades alla fria medborgare i Italien, romerskt medborgarskap. Nr kriget var slut hade

bundsfrvanterna allts uppntt mlet fr sitt uppror, trots att de hade frlorat kriget.

2.5 Etnicitet kontra medborgarskap

Det r viktigt att man inte gr misstaget att, p modernt vis, knyta det romerska medborgarskapet

till nationalitet. Det romerska medborgarskapet var, efter bundsfrvantskriget, i frsta hand

juridiskt, och inte baserat p en tanke om gemensamt ursprung, slktskap eller etnicitet. Och ven

om medborgarskapet nu utstrckte sig ver hela den apenninska halvn var det till Rom man var

tvungen att bege sig fr att utnyttja sina rttigheter som medborgare, som att rsta till exempel. Det

rrde sig allts inte om ett italienskt medborgarskap utan det var som romare man lade sin rst,

oavsett varifrn man kom eller ens familj hrstammade.105

Ett tmligen osmidigt system kan tyckas,

och tydligen funderade man redan under Augustus tid p att modifiera det, fr Suetonius skriver att

Augustus infrde ett nytt system genom vilket medborgarna tillts rsta p sina hemorter. Efter

slutfrd omrstning skulle rsterna sedan sndas frseglade till Rom fr att dr gs igenom och

rknas.106

Det r dock oklart om det ngonsin genomfrdes, jag har inte sttt p andra kllor som

bekrftar det.

Det vanligaste stadsskicket i det tyrrenska Italien frn brjan av den arkaiska perioden var

stadsstaten, inte ethnos, folk. Detta hade viktiga konsekvenser fr hur man betraktade sig sjlv och

hur man sg p identitet. Man identifierade sig i frsta hand med sin stadsstat, senare genom

medborgarskap, snarare n genom etnicitet. Enligt Tim Cornell skall allt bevis tyda p att

medborgarskap versteg etnicitet.107

Alla r dock inte verrens rrande de etruskiska stderna. P. G.

Warden skriver att det borde ha funnits ngon form av medborgarskap i stderna men att det r

104

Flor., Epit. 2.6.15; Vell. 2.17. 105

Walbank 1972, 153-154. 106

Suet., Aug. 46. 107

Cornell 1997, 10.

26

vanskligt att f en vettig bild av hur detta samverkade med andra typer av identitet och att det r

viktigt att forskning p omrdet fortsttes. Warden argumenterar fr ett samhlle dr familj- och

klanidentitet var viktigare n stadsidentitet och medborgarskap. Exempelvis tar han upp att den

militra organisationen verkar ha varit organiserad efter klantillhrighet. Som evidens tar han upp

ett fynd av 125 hjlmar frn Vetulonia (400-talet f.Kr.), samtliga med inskriften Hapnas, som skall

vara namnet p en klan.108

Warden argumenterar p ett vertygande stt men jag anser nd att

evidensen r alldeles fr skrala fr att man definitivt skall kunna bekrfta att s var fallet. Vidare

kan man tnka sig att under arkaisk tid men att stadsstatens och medborgarskapets roll framemot de

tv sista rhundradena f.Kr. hade blivit mer lik situationen i vriga Italien. Warden skriver sjlv att

evidensen fr hur den etruskiska eliten uppfattade sig sjlv pekar p att identitetsuppfattningen

frndrades ver tid.109

Och pstendet om medborgarskapet fr std ven av Appianos, som

skriver att de italienska bundsfrvanterna brydde sig mer om det romerska medborgarskapet n om

sina egna lnder.110

ven Diodoros Siculus fr fram ett liknande pstende.111

Rom bestod, som

tidigare nmnts, av en mix av olika etniciteter, samtidigt var alla romare. Cicero, som i sin De

Legibus, diskuterar medborgarskapet med vnnen Atticus, pratar om varje medborgares duae

patriae, tv fderneslnder. Ett naturligt och ett juridiskt. ven om man alltid kommer hysa krlek

till det fdernesland som ens slkt stammar frn och dr man sjlv r fdd, fr det inte rda ngot

tvivel om vilket av de tv fderneslnderna man har mest krt, plikten gentemot res publica mste

alltid komma i frsta rummet. Fr Cicero, som uttrycker sig genom en politikers termer,

personifieras denna plikt gentemot staten av kurian. Men den kan ven appliceras p en medborgare

som stod lgre ned p rangskalan; fr en soldat inbegrips denna plikt i krigstjnstgringen, en

vanlig mans huvudsakliga munus, plikt, blir att tjna sitt land som en soldat patria civitatis pro

qua mori debemus.112

Sherwin-White pstr att s lnge som det romerska medborgarskapet

begrnsades till den apenninska halvn mste patria naturae, ha kommit p andra plats, precis som

Cicero anser att det mste vara. Men senare, nr medborgarskapet tilldelades personer i provinserna,

som kanske aldrig hade sett Rom, r det tveksamt om samma pstende r gngbart.113

Men att etnicitet inte verkar ha varit den viktigaste identitetsmarkren betyder inte att den

var oviktig. T. D. Stek tycker dock att det r viktigt att inte verdriva etnicitetens vikt, han ppekar

att andra stt att identifiera sig genom var viktigare.114

Samtidigt finner vi etruskiska aristokrater

som, i varje fall under en vergngsperiod och kanske i tillgg till sitt medborgarskap, verkar ha

108

Warden 2013, 357-58. 109

Warden 2013, 355. 110

App., Rom. Hist. 1.87 (V). 111

Diod. Sic. 37.11; om jag blir en romersk medborgare genom Drusus lag kommer jag betrakta Rom som mitt

hemland. 112

Cic., De Leg. 2.2.5. det medborgerliga fderneslandet, fr vilket vi br/mste d. 113

Sherwin-White 1973, 171-172. 114

Stek 2013, 349.

27

identifierat sig sjlva utifrn sitt etniska ursprung. Detta pstende gller endast etruskiska

aristokrater verksamma i staden Rom. Ett gott exempel terfinns i den s kallade Corsini-tronen.

Tronen r ett romerskt marmorarbete utfrt under mitten av det frsta rhundradet f.Kr. men

utformad efter en trontyp som anvndes i Etrurien under 600- och 500-talen f.Kr. en typ som

traditionellt kopplas samman med furstliga eller kungliga familjer, som ett tecken p hg rang.115

Corsini-tronen hittades p 1730-talet vid Laterankyrkan i Rom i samband med de arkeologiska

utgrvningar som gde rum nr pve Clemens XII: s116

gravkapell byggdes i direkt anslutning till

kyrkan.117

Frn brjan ansg man att tronen var ett helt igenom etruskiskt arbete, men en del

faktorer gr det troligare att det rr sig om ett senare romerskt sdant; fr det frsta materialet,

marmor anvnds sllan i det arkaiska Etrurien, fr det andra fyndplatsen och fr det tredje

relieferna, som helt klart inte gr i etruskisk arkaisk stil, bland annat br en soldat en hjlmtyp som

anvndes frst under 100-talet och det frsta rhundradet f.Kr., dremot r motiven furstliga, de

utgrs av scener i en furstes eller kungs dagliga liv under arkaisk tid118

ryttarprocessioner, jakt,

gravoffer och spel.119

Utformningen av tronen r helt klart etruskisk och gr tillbaka p en typ som

vi knner i form av brons- och till och med troriginal frn 600-talsgravar i Chiusi (Clusium) och

Verrucchio, frn Chiusi finns ven sm miniatyrmodeller i terrakotta (600500-talet f.Kr.), frn

Cerveteri (Caere) reproduktioner i verklig skala frn gravar uthuggna direkt ur klippan (600-talet

f.Kr.), samt bilder p stelai frn Bologna (300-talet f.Kr.). Utifrn bilderna p stelai frn Bologna

verkar tronen ha frlorat sin ursprungliga funktion som symbol fr hg rang och offentlig makt,

anvnd av svl mn som kvinnor, och i stllet ha blivit kvinnans exklusiva egendom och

drigenom ftt mer privata konnotationer. Dessa stelai frn Bologna visar kvinnor sittande p

tronen i en mer privat milj. Mario Torelli anser att tronen frn och med denna period anvndes av

den etruskiska kvinnan i hennes roll som hemmets hrskarinna, och funderar p om den rentav var

frbjuden att anvndas av mn.120

Frlagan till denna marmorkopia, frmodligen i brons, vill

Torelli datera till slutet av 400-talet f.Kr. och frlgga till omrdet mellan Chiusi, Perugia, Arezzo

och Volterra. Kopian anser han vara utfrd under frsta rhundradet f.Kr. av en ganska ansprksls

hantverkare frn centralitalien, som lade till en egen stil samt ngra, frmodligen omedvetna,

uppdateringar av originalets ikonografi, exempelvis den hjlmtyp som tidigare tagits upp.121

Vem

bestllde d kopian, och varfr? Man vet att p platsen fr den nuvarande Laterankyrkan fanns,

under frsta rhundradet f.Kr. och frsta rhundradet e.Kr., en exklusiv villa tillhrande familjen

115

Torelli 1999, 155. 116

Clemens tillhrde en gren av den florentinska adelsfamiljen Corsini, drav namnet p tronen. 117

Torelli 1999, 150-151. 118

Torelli 1999, 155. 119

Torelli 1999, 157. 120

Torelli 1999, 155. 121

Torelli 1999, 156-157.

28

Plautii Laterani,122

vars namn ju fortfarande bevaras i den nuvarande kyrkan. Den siste Plautius

Lateranus, och den ende som bar cognominet Lateranus,123

var inblandad i den pisonska

sammansvrjningen124

mot kejsar Nero (54-68 e.Kr.), och hans egendom konfiskerades tillsammans

med andra konspiratrers efter att sammansvrjningen avsljats.125

Denne Plautius Lateranus

hrstammade frn en rik familj frn en liten stad i nrheten av Tibur, Trebula Suffenas. Hans familj

dyker fr frsta gngen upp i samband med bundsfrvantskriget. Tv medlemmar r knda, A.

Plautius leg. 90 och 87 f.Kr. samt M. Plautius Silvanus folktribun 89 f.Kr. Den verklige stamfadern

r dock en son till den frstnmnde, en A. Plautius, praetor 51 f.Kr. Frn honom delas sedan

familjen i tv grenar, en som br cognominet Silvanus, och en annan som vr Plautius Lateranus r

en medlem av. Silvanusgrenen verkar ha varit mer framgngsrika n Lateranusgrenen, och detta

torde ha att gra med deras kopplingar till den kejserliga familjen. Modern till familjens frste

konsul, M. Plautius M.f.A.n. Silvanus, cos. ord. 2 f.Kr. tillsammans med Augustus, nrde ett nra

vnskapsfrhllande med kejsarinnan Livia. Hennes namn var Urgulania, och skall ha varit av

etruskisk brd.126

Torelli kopplar samman hennes namn med en Orgolnius, en kung i Caere som

skall ha strtats under mitten av 300-talet f.Kr. av Aulus Spurinna. Han anser att Orgolnia r en

arkaisk form av familjenamnet Urgulania, och rekonstruerar bda som ett etruskiskt *Urclna.127

Hur

det n m vara med den saken fungerade denna Urgulania som ktenskapsmklerska t bda grenar

av familjen Plautius. Svl sin son, konsuln r 2 f.Kr. som sin sonson, A. Plautus, quaestor 31 e.Kr.,

gifte hon bort med kvinnor av etruskisk brd. Sonen med en Lartia Cn.f. och sonsonen med en

Vibia Marsi f. Laelia nata128

, men sin strsta affr gjorde hon med sin sondotter Plautia Urgulanilla,

som giftes bort med den blivande kejsar Claudius.129

Urgulanias gren av familjen dog ut r 59 e.Kr. d den siste medlemmen av grenen, A.

Plautius, sonen till den tidigare nmnde A. Plautius, quaestor 31 e.Kr., mrdades av Nero p grund

av att han stod kejsarens mor Agrippina d.y. nra. En del av familjens egendom br d ha tillfallit

slktens andra gren, Plautii Laterani, inkluderat frfadersbilderna, imagines maiores, som en familj

frvarade i husets atrium, samt den s kallade Corsini-tronen. Emellertid dog som sagt ven den

andra grenen ut bara ngra r senare, r 64 e.Kr.130

Tronen som hittades p platsen fr Plautii

Lateranis villakomplex kan ha tillhrt denna starka och inflytelserika kvinna, Urgulania. Den kan ha

122

Juv., Sat. 10.15. 123

Torelli 1999, 159. 124

r 64 e.Kr. 125

Tac., Ann. 11.30.36; 11.13.11; 15.49.53. 126

Heurgon 1961, 105. 127

Torelli 1975, 39-40. 128

Lgg mrke till namnformen Laelia nata. Det rr sig om ett metronymikon, en namnform man rver frn modern.

Metronymikon var den av de etruskiska namnformerna de romerska etruskerna skulle klamra sig kvar vid allra lngst

sedan de latiniserat sina namn. Metronymikon kommer diskuteras mer ingende i kap 3, Det etruskiska sprket och

etruskernas namn. 129

Torelli 1999, 160; Suet., Claud. 26. 130

Torelli 1999, 161.

29

tillverkats som ett monumentum triumphale, avsedd att st synlig i husets tablinum fr att pvisa

Urgulanias furstliga etruskiska hrstamning. Torelli gr ytterligare ett steg och pstr att tronen

tillverkats i samband med Urgulanias gifterml med M. Plautius Silvanus, och skulle d kunna

dateras till runt r 40 f.Kr. Det etruskiska originalet i brons skall ha sttt i brudens barndomshem

och hon fick med sig kopian i marmor till sitt nya hem.131

Tiden fr giftermlet stmmer vl

verens med dateringen av tronen, bland annat utifrn relieferna. S jag hller det fr hgst troligt

att kopian kom i familjen Plautius go i samband med M. Plautius Silvanus och Urgulanias

gifterml. Dremot kan man inte sga ngonting om det etruskiska originalet, att pst att originalet

stod att finnas i Urgulanias familjehem anser jag alldeles fr spekulativt. Hur som haver, det viktiga

i sammanhanget r nd marmorkopians funktion av identitetsmarkr. En identitetsmarkr fr en

svunnen kunglig makt, men kanske ocks fr etnicitet. Det r visserligen oskert vad som hr var

viktigast, det faktum att familjen kunde spra sina rtter till kunglig brd, eller att kunna visa upp

ett statusobjekt tillverkat efter ett etruskiskt original och med etruskisk formgivning. Eller rr det

sig om en kombination av de tv?

2.6 I klvattnet efter bundsfrvantskriget Augustus och Tota Italia

ven om samtliga italienare, sder om floden Po, nu officiellt var romare,