IDENTITET OCH

UTANFÖRSKAPEn bok av elever ur årskurs ett på

De la Gardiegymnasiet i Lidköping 2016

Ett stort tack till våra sponsorer!

Sparbanken Lidköping som med sitt generösa bidrag sponsrade inköp av boken ”Ondskan” av Jan Guillou, vilken var en del av detta läs- och skriv projekt, samt även bidrog till att denna bok du nu håller i din hand, kunde tryckas och publiceras.

BLLF Bounded Labour Liberation Front

LTKLidköpings tennisklubb

Identitet och utanförskapAnsvarig utgivare: © 2017 De la Gardiegymnasiet, Lidköping

Redaktör och grafisk layout: Eva-Karin Berglund

Omslagsbild: © 2017 Melker Josefsson

Bilder utan källa är komna ur DLG:s bildarkiv

Tryckt av Inprint, Lettland

ISBN: 978-91-983900-0-1

Förord till Identitet och utanförskap

Frågor som handlar om identitet, utanförskap och på vilka olika sätt de frågorna påverkar ungdomar är ett ständigt aktu-ellt ämne. Framväxten av ny teknik och sociala medier innebär inte bara en outtömlig mängd positiva och kreativa möjlighe-ter, både ont och gott kan spridas snabbt, viralt och till många. Texterna och bilderna i denna bok handlar om hur man kan uppmärksamma och arbeta med frågor som handlar om iden-titet och utanförskap med utgångspunkt i det som är viktigt för ungdomar idag. Alla ungdomar har under sitt första år på De la Gardiegymnasiet fått arbeta med temat ”Identitet och utanförskap”. Lärare och elever har tillsammans läst och tittat på olika texter i form av böcker och filmer som det sedan har skrivits om och diskuterats kring. Projektet avslutades med att alla elever fick möjlighet att skriva, ta bilder eller rita ett bidrag till boken. Totalt har 560 ungdomar och 30 lärare i svenska samt estetiska ämnen arbetat med projektet och den bok du nu ser innehåller ett urval av de kreativa och engagerade bi-drag som våra fantastiska ungdomar tillsammans har bidragit med.

Anette LarssonÄmnesansvarig svenskaDe la Gardiegymnasiet

6

Utanförskap

Utanförskap, utanförskap, varför känner jag detta ständiga hat?

Identitet, identitet, varför känner jag denna ensamhet?

Vatan Qufaj BA15A

Foto: Malin Kjaergaard

6 7

DLG

Delaktighet, laganda och glädje

8

Mobbning och utanförskap

Vad är mobbning?

Mobbning är när en person blir kränkt om och om igen. Det kan vara såväl fysiskt som psykiskt. Oftast är det flera i en grupp som riktar sig mot en försvarslös. Det kan vara inter-net-mobbning som sker via internetsidor som tex Facebook, Twitter eller Instagram. Detta sätt att mobba blir allt mer vanligt. Mobbning är en fråga om ren makt, man kanske vill trycka ner personen bara för att själv känna sig bättre eller bara för att man själv har blivit drabbad av mobbning. Eller så gör man det bara för att man tycker det är kul.

Det finns flera som till och med har tagit livet av sig på grund av mobbning eller på grund av att de har blivit utsatta för kränkande handlingar. Mobbning blir mer och mer vanligt i skolor och drabbar oftast killar i ålder 13-15 år. Enligt sidan: vartgoteborg.se blir 8 % av killarna mobbade eller hamnar utanför i skolan medan 5,3 % av mobboffren är flickor. Jag har läst boken ”Ondskan” som är skriven av Jan Guillou. I boken tar han upp både mobbning och utanförskap kring hur

8 9

det var på skolan Stjärnsberg under 50-talet. Mobbning fö-rekom då och det förekommer nu. Men skolor i dag har och tar förhoppningsvis ett större ansvar än vad man gjorde på Stjärnsberg.

Vad är utanförskap?

Utanförskap kan vara att man till exempel inte har någon att vara med eller att man tidigare blivit utsatt för mobbning och inte vågar lita på någon. Man kan ha ett visst utseende eller en viss sexualitet som andra stör sig på, men ibland går det inte att säga varför någon blir mobbad.

Hur kan vi hantera mobbning och utanförskap?

Det är mycket viktigt att vi tar tag i detta och satsar på före-byggande arbete såsom gruppdynamik, klassanda och trivsel i skolan. Mobbning är ett vuxenansvar. Alla som jobbar med barn i skolor har en skyldighet att anmäla, stoppa eller reagera mot mobbning eller kränkningar. Det är inte bara vuxna som jobbar med eleverna i klassrummet som har ansvar, utan ock-så annan personal som till exempel en vaktmästare eller mat-personalen som ser barnen i en annan miljö än klassrummet.

10

Hur kan man upptäcka mobbning?

De flesta som blir mobbade försöker dölja det genom att låt-sas som ingenting, vilket gör det ganska svårt att upptäcka om någon är utsatt. Det finns några punkter som man kan använda ifall man tror att någon är utsatt.

-Beteendet förändras, han/hon blir till exempel mer tyst-Personen slutar umgås med de ”vanliga” kompisarna-Skolarbetet blir lidande-Blåmärken eller andra skador-Humörsvängningar, vredesutbrott

Alla skolor i Sverige måste ha en handlingsplan mot diskrimi-nering och kränkande behandling och på den skola som jag går på, De la Gardiegymnasiet, har vi en handlingsplan mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling och även regler för att skapa trygghet och studiero. Vi tar mobb-ning på fullaste allvar här på De la Gardiegymnasiet. DLG står för det som vi brukar kalla: ”D=Delaktighet L=Laganda G=Glädje”.

Anton Edström

10 11

Rädd

Rädd ensam och andfåddGränsen är nådd.

Rösterna skär genom min kroppMen än finns det hopp!

Om jag bara tar mig hem till mor och far, men hur?Det är väl bara att springa som ett djur!

Vad har jag gjort dem? Nä nu måste jag hem!

Jag känner deras flås i nackenJag måste ta mig uppför backen.

Där ser jag mitt husDet är som att se ett svagt ljus.Jag klarade mig denna gången

Men nästa gång kanske jag blir den utstötta fången.

Arvid Lidholm

12

“Rädsla”

“Utstö

tt”

“Fånge”

12 13

Ensam i mängden

Den smala stigen slingrade sig fram mellan gröna granar och snår. Fåglar kvittrade och ekorrar tjattrade, allt genomstråla-des av ett lugn, det lugn som man endast kan finna i skogen. Längst den smala stigen, mitt i skogens förunderliga värld, gick en ensam vandrare, en vandrare med långa, lätta steg och ett ansikte som speglade just den skog där han befann sig.

Jag skrattade lätt för mig själv för denne vandrare var jag, och endast här, här mitt i denna skog kände jag mig fulländad.

Den plötsliga smällen i sidan fick mig att hoppa till och i ett förvirrat ögonblick visste jag inte var jag var. När jag såg mig omkring hade jag tjugotre par ögon stirrande på mig, men bara för ett ögonblick. De flesta glömde antagligen bort händel sen i samma stund som de såg bort. Jag kollade på skolbänken framför mig och insåg att där låg boken som jag hade läst … eller okej, låtsats läsa, för ett par minuter sedan. Jag plockade snabbt upp boken samtidigt som jag förban-nade mig själv för att ha nickat till igen. Efter ett halvhjärtat försök att hitta var jag varit i boken innan jag nickade till, suckade jag tyst för mig själv, kastade en blick på klockan samt

14

bytte ställning för säkerligen tjugonde gången på tio minuter. En kvart, tänkte jag för mig själv, bara en kvart kvar på den här förbannade lektionen. Efter vad som känts som timmar av fruktlösa försök att läsa kom det ljud jag väntat på: ”Du, vi slutar väl nu, va?” sa en av mina klasskamrater. Läraren hann inte mycket mer än kolla på klockan innan halva klassen redan var ute ur klassrummet. Jag slog snabbt ihop boken och började gå mot dörren samtidigt som jag hör-de läraren med trött röst säga: ”Ja, det gör vi, glöm bara inte av att skriva i läsloggen om ni inte redan har …” sedan sa läraren något mer men vid det laget var jag redan för långt bort från klassrummet för att höra vad det var. När jag kom fram till skåpen var klassen redan borta, bort-sett några enstaka eftersläntrare som stod och pratade om vad de skulle göra till helgen. Jag ställde in boken i skåpet och gick långsamt mot matsalen samtidigt som jag bad en tyst bön om att det inte skulle vara en allt för lång kö.

Väl framme i matsalen fick jag se mina förhoppningar kros-sade då det var en utav de längsta köerna på länge. Självklart, tänkte jag besviket för mig själv, det är ju trots allt fredag, vad förväntade du dig? När jag ställde mig i kön såg jag den övriga klassen stå läng-

14 15

re fram. Jag skulle antagligen inte kunna sitta med dem den här gången heller. Inte för att det spelade någon roll, jag hade aldrig bytt många ord med dem tidigare och skulle antagligen inte göra det idag heller. Medan jag stod där i kön och lyssnade till allt tjatter runt omkring började jag fundera på varför jag stod där, långt bak i kön omgiven av främlingar, istället för där framme tillsam-mans med min klass och planerade nästa klassfest. Det uppen-bara svaret var att jag helt enkelt hade gått för sent från lek-tionen, men ju mer jag tänkte på det desto falskare lät det. Om timingen verkligen var mitt enda problem skulle jag lätt ha kunnat komma runt det genom att gå någon minut tidigare från lektionen. Då skulle det inte hända i närheten så ofta att jag hamnade utanför. Nej, problemet låg någon annanstans. När jag äntligen fått min mat och letat ett tag hittade jag ett perfekt ställe att sätta mig. Det var ett litet bord i bortre hörnet av matsalen, få personer brukade sitta där. Jag skulle bli förvånad om många ens kände till att det fanns. Perfekt för mig med andra ord, tänkte jag med ett lätt leende på läpparna, ett leende som aldrig nådde hela vägen till ögonen.

När nästa lektion gick igång satte jag mig långt bak i klass-rummet, sjönk ner så långt jag bara kunde i stolen och stirrade fram mot tavlan medan jag trött väntade på att läraren skulle sätta i gång. Eftersom det var den sista lektionen i veckan vis-

16

ste jag att det skulle vara en lång lektion. Klassen skulle gapa mer än vanligt och läraren skulle förr eller senare ge upp, med andra ord, jag skulle inte få någonting gjort den här lektionen heller. Inte för att det spelade någon större roll. Men ändå, det hela skulle få lektionen att gå än långsammare när klassens mest gapiga personer klagade på än det ena och än det andra tills läraren exploderade och gormade som en dåre på dem. Jag suckade igen, säkert för hundrade gången den här veck-an. Vad är egentligen vitsen med det hela, undrade jag för mig själv, varför måste man genomlida den här skiten varje dag, tvinga sig upp på morgonen bara för att komma hit och sitta av tiden som någon förbannad fånge.

Precis som jag förutspådde kröp lektionen fram med tjat och bråk, men till slut var det äntligen dags. På ett par sekun-der var åter igen klassrummet sånär på tomt. Jag satt kvar på stolen ett par sekunder innan jag gick. Då skulle korridoren hinna tömmas innan jag kom fram och på så sätt slapp jag trängas i onödan vid skåpet, vilket alltid var uppskattat efter en lång skoldag.

Efter att jag lämnat mina skolsaker i skåpet och tagit ut mina andra saker började jag bege mig iväg igenom den nu näs-tan tomma korridoren mot utgången. När jag nästan kommit fram till dörren som ledde ut från skolan, till friheten, hör jag en nu mer välbekant röst bakom mig:

16 17

”Varför måste ni alltid sluta så sent på fredagar?” Jag vände mig om redan med ett leende på läpparna sam-tidigt som jag sa: ”Det är inte mitt fel att ni slutar tidigt, kom nu, vi kan inte stå här hela dagen.” Den sista tanken jag tänkte innan vi gick ut igenom dörren var att allt kanske inte var så hemskt i alla fall.

William Gustafsson

“Glädje”

18

Måste man alltid passa in?

Utanförskap är idag en stor och vanlig process som händer i varje skola och på varje arbetsplats. Det finns alltid någon som känner sig utanför och ensam. Genom hela mitt liv har jag alltid känt, var jag än varit, att någon har varit utanför. Nå-gon har alltid stått i ett hörn eller suttit själv, helt ensam utan vänner runt omkring sig.

Jag vet själv hur det är att vara i den situationen, jag har varit där och är där ibland idag. Det är en hemsk känsla att inte kän-na någon gemenskap. Ingen ska få känna utanförskap, enligt mig, alla ska alltid ha någon bredvid sig och känna gemenskap.

Men trots det så uppkommer utanförskap oerhört ofta idag, det måste stoppas, enligt mig. Utanförskap är jobbigt för alla. Man mår inte alls bra inombords trots att det inte syns på utsi-dan. Man känner ingen glädje och man känner sig misslyckad. Det är som att hjärtat inte fungerar på rätt sätt, man känner inte något glädjerus vad man än gör.

Man får oftast dåligt självförtroende och självkänsla. Man tycker mindre och mindre om sig själv för den man är och man känner sig betydelselös. Det blir att man dagligen går och trycker ner sig själv, vilket kan leda till självmordsförsök.

18 19

Detta framkommer oftast i filmer, där budskapet är att det är fel att mobba eller lämna personer utanför. Trots det stop-pas inte utanförskap utan blir snarare vanligare.

I min skola förekommer mycket utanförskap, och det dag-ligen. Jag vet från mina egna erfarenheter att det är sjukt svårt att passa in i en grupp. Man måste ha just de kläderna, det håret, den kroppen och den sociala statusen de har. Annars får man inte umgås med de populära.

Jag tycker det är omoget och oerhört elakt och det sker, inte bara på skolor utan på arbetsplatser också. Det finns också de som vågar stå emot grupptrycket och inte vill passa in. Jag har så mycket respekt för dem. De bryr sig inte om vad andra tycker eller säger, utan står upp för vilka de är.

Jag skulle beskriva min identitet som studiemotiverad, lugn och omtänksam. Att ha denna identitet passar inte in i den stora ”populära” gruppen i klassen. Mångas identitet ändras när man kommer in i en nya klass, man försöker blir som de andra och man försöker passa in, vilket jag vet att vissa gör. Jag tycker inte man ska ändra sin identitet bara för att passa in, alla ska tycka om en som man är och inte försöka ändra någon. Det uppkommer också mycket skitsnack runt omkring vilket resulterar i utanförskap och mobbning. Att snacka skit bakom andras ryggar är lika elakt som att mobba enligt mig, man känner ingen gemenskap och man känner sig inte bra till mods.

20

Jag blir så arg att det finns sådana människor som trycker ner andra och får dem att må så dåligt. Så, måste man passa in då? Nej, men det känns som att det blir lättast då.

Fanny Mouchard

Foto: Emely Axelsson

“Måste man alltid passa in?”

20 21

Att hamna utanför

Det är lätt att hamna utanför om man inte gör som andra gör

Så lätt att inte passa indå åsikten inte är din.

Störst och starkast ska man varaDet är inte alla som kan klara

De dåliga slänger vi ut. Gruppen kommer snart ta slut.

Då är det de utslängda som leder.I denna hierarki finns ingen heder.

Allting vänder om och de stora är sist.Ingen känner sig bra i denna tvist.

Detta händer alla någon gång.Liten kort smal eller lång.

Ingen gillar det men det är livets sång.

David Magnusson

22

“Varför göra som andra gör?”

“Din åsikt är vä

rdefull”

22 23

“Varför göra som andra gör?”

“Din åsikt är vä

rdefull”

Måste man alltid passa in?

Jag tror att alla någon gång i livet känt utanförskap, vissa kan-ske bara upplevt det någon enstaka gång medan vissa känner det dagligen. Utanförskap är mycket vanligt och förekommer överallt i vårt samhälle. Man kan känna utanförskap på flera olika sätt, att man till exempel inte har någon att gå till matsa-len med är ett exempel som väldigt många varit med om. Men det kan också vara att man inte känner att man passar in bland sina kompisar på grund av att man inte har samma klädstil eller inte har den nyaste tekniken.

Frågan är den: Måste man passa in? Måste man vara som alla andra? Måste man sminka sig? Måste man ha likadana kläder som alla andra? Måste man umgås med de ”coola” för att inte få en identitet som nörd? Måste man bete sig likadant som alla andra? Bara för att passa in. Om man skulle fråga en klass den frågan skulle nog de flesta svara nej. Men sanningen är nog den att alla försöker vara som ”alla” andra för att man är rädd att bli lämnad ensam. Man vill passa in och man vill inte bli utanför så då försöker man vara som alla andra. Så även om de flesta antagligen skulle svara nej på frågan så gör man

24

som ”alla” andra för att man inte vågar vara annorlunda. Det kan till exempel vara att det blir väldigt populärt med ett visst klädmärke i din kompiskrets och då köper man kläder från det märket fast man egentligen kanske inte vill lägga så mycket pengar på kläder, eller att man inte tycker att de är så snygga. Man köper kläderna bara för att passa in bland de andra och inte vara annorlunda och sticka ut. Jag tycker egentligen inte att det är viktigt att vara som alla andra men jag har märkt att man blir påverkad omedvetet. Helt plötsligt har man köpt det där populära märkesplagget utan att reflektera kring om man egentligen tyckte om det eller om man hade pengar till det.

Så fort man sticker ut och inte är som alla andra, enligt samhäl-lets normer, tror jag att man kan känna utanförskap. Homo-sexuella, transpersoner och bisexuella har nog ofta levt i ett dolt utanförskap, där de har riskerat trakasserier och utestäng-ningar om de skulle berättat om sin sexuella läggning. Samhäl-lets normer säger att man ska vara heterosexuell och att det inte är ”normalt” att ha en annan sexuell läggning och därför tror jag att de personerna kan känna utanförskap. Jag tror att det handlar om att vi dömer personer alldeles för fort, och hakar upp sig vid små grejer som till exempel vilken sexuell läggning man har.

Jag kan nämna flera olika tillfällen då jag själv känt utanför-

24 25

skap och när andra i min umgängeskrets också känt det. Jag själv kände utanförskap de första dagarna på gymnasiet, jag kommer ihåg oron över vem man skulle gå till matsalen med och vem man skulle sitta bredvid i klassrummet. Jag var väl-digt rädd att bli lämnad ensam och jag tror att de flesta som inte hade med sig någon kompis sedan innan kände likadant.

Identitet handlar om sin egen självbild och hur andra ser dig som individ. Att veta vilken identitet man har kan vara svårt. Identiteten ändras också under livets gång och ens identitet uppfattas olika från olika personer. Din familj kanske uppfat-tar dig på ett sätt, dina lärare på ett sätt och dina vänner på ett sätt. Det beror nog på att man beter sig olika i olika sällskap, jag beter mig inte likadant mot mina lärare som jag gör mot mina vänner. Det beror på flera olika faktorer, bland annat på att man inte känner varandra likadant, har en annan respekt för lärare, att man vill prestera bra i skolan etc.

Jag ser mig själv som en glad och positiv tjej med en god fram-tidstro. Mina klasskamrater har gett mig stämpeln som den gla-da och roliga i klassen, vilket jag tycker känns väldigt bra. Jag tycker det är viktigt att försöka minska antalet människor som känner utanförskap och att lära varandra att acceptera alla trots att de kanske inte är som alla andra. Man ska inte behöva bete sig på ett annorlunda sätt bara för att få komma in i kompis-

26

gäng. Jag tror att problemet i dagens samhälle är att inte alla vågar vara sig själva. Om alla skulle våga vara sig själva tror jag inte det skulle finnas lika många problem med utanförskap som det gör idag. Det är inte alltid utanförskap handlar om att man måste vara som ”alla” andra men jag tror som sagt att utanförskap ofta handlar om just detta. Så vi alla i dagens samhälle måste lära oss att acceptera alla även om de till ex-empel har en annan sexuell läggning, annat ursprung eller en annan klädstil etc.

Malin Nyberg

“Alla är vi unika - vi behöver inte vara lika”

26 27

“Alla är vi unika - vi behöver inte vara lika”

Ensamvarg

skogen var kall och mörk, solen gömde sig bakom de mörka molnen. Han stod alldeles stilla och tittade upp mot de grå molnen. Tankarna gick, vad gör jag här? En lång stund stod han och funderade på vad syftet med att frysa ut honom var. Plötsligt svepte en kall vind förbi och gav honom kalla kårar. Han hörde hur de andra skrattade och roade sig medan han själv stod alldeles stilla bakom en tjock trädstam. Efter någon minut av beskådande slog han sig ner på sina skakiga knän och tog fram sin dagbok för att börja skriva:

Måndag 1/6Ännu en dag i skiten, allt har gått fel, precis ALLT. Skolan var hemsk, speciellt idrotten. Jag blev vald sist som vanligt ... Varför händer detta just mig? Ingen bryr sig om mig, bara min familj, min livsglädje är tack vare dem. Jag kanske inte är den vassaste på sport men de behöver inte uttrycka det på det sättet de gör. Allt detta elände vill jag bara ska slu-ta. Jag blir utstött för att jag är en helt vanlig kille, lite blyg, men som gillar dans. Att bli kallad för hemska saker och bli helt utfryst gör mig tom inombords.. Nu är jag i den mörka skogen och klassen har en stor klassfest som jag inte var inbjuden till (som vanligt). Nu ska jag pallra

28

mig hemåt och sova, kanske gräva ner mig i morgondagens alla läxor, vem vet?/ Axel.

Försiktigt lade Axel ner den slitna gamla dagboken i sin skol-väska och reste sig upp. Framför sig såg han den smala sti-gen som skulle leda honom hem. Han började gå och efter en stund kom han fram till sitt hem. Den rödslitna fasaden som precis börjat flagna låg som ett täcke runt husets utsida. Axel öppnade dörren och klev in i huset. Doften av nybakade ka-nelbullar fyllde hallen och han gick vidare genom hallen. Han passerade den stora öppningen till vardagsrummet och gick in till köket. Väl inne i köket stod hans föräldrar och småpratade.

”Axel, så bra att du är hemma! Vi har något viktigt att be-rätta för dig”, sa hans mamma lugnt medan hon pekade mot stolen vid det runda träbordet.

Axel gick och satte sig vid det dukade bordet medan hans mamma tog ut den sista plåten med bullar ur ugnen. Lugnt och sansat satte sig föräldrarna ner vi matbordet. Glasen fylldes med mjölk och alla började småprata. Axels pappa berättade att de hade stora nyheter som skulle ske inom en snar framtid.

Måndag 1/6 KvällFörlåt för att jag skriver här igen men jag bara måste. Vi ska flytta! Samma dag som skolavslutningen. Bort från denna håla till skitstad och anta nya utmaningar. Halland kommer vara ett landskap jag bodde i

28 29

under mina 15 första år men nu, nu tar vi oss an Stockholm, THE BIG CITY! Lyckan inom mig är helt obeskrivlig. Om två veckor går flytten mot Stockholm. En lägenhet, en 3:a i Hammarby Sjöstad. Skolan jag kommer börja på heter Kulturama och ligger i närheten, där kommer jag äntligen få göra det jag ÄLSKAR, dansa.

Veckorna gick extremt långsamt, som resfeber. Dagar och nät-ter kändes som evigheter för honom. De sista dagarna kröp fram, men nu var den stora dagen han längtat efter äntligen här. Skolavslutningen började kl 8.30 i den stora aulan. Skolans elevkör sjöng vackra sommarmelodier som skapade en harmo-nisk sommarstämning i aulan. Efter att skolkören sjungit ”Den blomstertid nu kommer” fick alla nior gå upp på den stora scenen och ta emot var sin ros, Axel var en av dem. Rektorn höll sitt årliga sommartal.

När skolavslutningen var över omfamnades han med stora kramar av sina föräldrar. Flyttfirman hade redan hämtat alla saker och kört iväg till Stockholm. Bilen var packad och klar för resan mot huvudstaden.

Redan under de första dagarna i den nya skolan fick han vän-ner som kom att bli riktiga vänner att ha för resten av livet. De accepterade Axel för den han är och hans stora passion för dans.

Tjej 17 år

30

Mobbning i skolan

Idag är mobbningen, eller vad det egentligen är, trakasserier och kränkande behandling, en stor del av vardagen i våra barns liv. Mobbningen som sker utspelas oftast på platser utan för barnens trygghetszon där barnen måste kunna lita på sig själva. Utanför trygghetszonen finns därför mycket osäkerhet vilket gör att många blir lättpåverkade och inte klarar av, eller blir tillåtna av andra, att tänka själva. Detta gör att många råkar ut för mobbning eftersom de kanske inte har samma åsikter eller helt enkelt säger emot den gällande jargongen.

Idag finns det så kallade likabehandlingsregler på skolor och fritidsverksamheter. Många av reglerna är bestämda från bör-jan men många skolor vill att eleverna skall kunna påverka, att eleverna ska få mer inflytande över reglerna och hur dessa ska fungera och verka. Men idag brister många skolor när det kommer till elevinflytande eftersom eleverna själva inte vet vad man kan göra åt problemet, många elever vågar heller inte säga ifrån eftersom de då riskerar att förstöra för mob-barna. De likabehandlingsregler som finns är inte tillräckliga och detta är någonting som föräldrar också måste ta ansvar

30 31

för, föräldrar ska kunna ställa krav på de verksamheter dess barn deltar i.

En annan viktig faktor i skolan är vad lärare gör åt problemet, lärarna ser allt som händer i klassrummet men inte vad som sker utanför dess väggar. Därför är det viktigt att också övrig personal på skolan som till exempel kökspersonal, städperso-nal och vaktmästare som ser barnet i en annan miljö faktiskt reagerar. De måste också kunna sätta stop för mobbning ge-nom att visa att det inte är tillåtet varken i klassrummet eller utan för skolan. Tidigare skolministern Jan Björklund sa en gång: ”Det pågår idag en rad olika projekt mot mobbning ute i våra skolor. Många är bra, men de kommer sannolikt inte att ha någon genomgripande effekt om vi skolpolitiker inte vågar ta ställning till vad som är rätt och fel, och vilka åtgärder som bör användas när elever beter sig på ett oacceptabelt sätt. Ingen ska behöva vara rädd för att gå till skolan.” Han menar att alla i samhället måste hjälpa till, det är inte bara föräldrars ansvar att säga vad som är rätt och fel utan också lärarens jobb att sätta gränser och skapa trygghetszoner för eleverna.

Många säger att problemet med mobbning är att det inte går att förhindra, att mobbning alltid har funnits och alltid kom-mer att finnas, det ligger i naturen. Som exempel tar de upp “apartheid” i Sydafrika, där vissa människor inte hade samma

32

rättigheter som andra. Där religion och hudfärg var tvunget att vara samma överallt annars fick du inte finnas till, att de mörka skulle arbeta åt de vita eftersom de inte hade samma rättigheter på grund av hudfärg.

Dessa har rätt i att mobbning alltid har funnits och antagligen kommer att finnas kvar, förr var det fysisk mobbning i form av misshandel och straff, nu är det mer psykisk mobbning i form av utfrysning och elaka sms. Men det alla behöver veta är att det går att förhindra mobbning, detta genom att visa att det är bra att vara olika, att olika människor behövs och att vi lever i ett samhälle med plats åt alla. Men framförallt genom att lära barnen att normer inte är viktigt, det behöver inte vara fel att se annorlunda ut, att tycka annorlunda. Om alla i världen ville bli poliser, vem skulle då bygga hus, ge utbildning och sy kläder? Var skulle man få tag på mat och var skulle man kunna dricka rent vatten?

Oliktänkande behövs vare sig det är favoritfärg, religion el-ler sexuell läggning. Faktum är att mobbning tar bort olikheter i samhället och gör att de utsatta alltid kommer bära inre skad-or, att alltid undra varför det blev just han eller hon. Barn som blir mobbade fruktar ofta för att ens gå till skolan på grund av att de återigen ska behöva träffa sina plågoandar.

Detta leder också till en sämre utbildning för barnet vil-ket också kommer att påverka samhället, en sämre utbildning

32 33

minskar chansen enormt att få arbete i dagens samhälle vilket gör att arbetslösheten senare kommer att påverka alla.

Simone Österberg

Foto: Sofia Andersson

“Mobbing är inte tillåtet”

34

Svajande känslor

regnet smattrar på fönsterbrädan en söndag morgon och persiennerna är igendragna. Alarmet ringer på telefonen och det är dags att gå upp. För Kalle är det en helt vanlig dag med mörka moln och dystra tankar. Vädret skulle knappast göra någon skillnad när han känner att han lever i helvetet varje dag.

De vanliga morgonrutinerna sätts igång och Kalle reser sig och ställer sig på sitt smutsiga golv. Han har en dålig känsla i magen, men vet att han måste få lite mat i sig för att orka med hela dagen.

När han går förbi tv-soffan så ligger pappa där, han sover bland tomma ölburkar och halvdruckna spritflaskor. Kalle bryr sig inte om pappa, han vill inte ens kolla på honom. Räds-lan av att pappa aldrig vaknar upp igen är för stor. Han orkar inte med tanken, det svider för mycket att se det. Han sätter sig vid köksbordet och tuggar i sig sina smörgåsar. Kalle kan nästan föreställa sig hur hans mamma står och steker ägg vid den gamla spisen i köket. Att hans mamma avled efter ett överfall en fredagskväll för fyra månader sedan, tog både Kalle och hans pappa väldigt

34 35

hårt. Efter mammans död började hans pappa att missbruka alkohol som en hjälp mot sorgen.

Kalle börjar bli van vid att ta hand om sig själv i hemmet, dessvärre blir det svårare och svårare på högstadiet där han går. Att bli nerdragen i leran, bli fälld helt ändlöst, elaka blick-ar och spydiga viskningar bakom hans rygg. Ja, det är Kalles vanliga skoldag, och han hade inte förväntat sig en annorlun-da dag i dag.

Klockan slår åtta och alla elever sitter samlade vid sina bän-kar. Magistern står och försöker lära ut det periodiska syste-met men som vanligt så är det ingen som lyssnar. Kalle sitter helt själv vid en bänk längst bak i klassrummet. Lappar bör-jar skickas runt från person till person och till slut kom en fram till Kalle. Vad som stod på lappen överraskade inte Kalle överhuvudtaget. Din jävla idiot, fattar du inte att det är ingen som vill ha med dig att göra, stod det på lappen. Lappen blir till en boll som kastas till papperskorgen samtidigt som Kalle med hög röst säger: ”Du som skrev den här lappen, du är inte bättre själv.” Alla klasskamrater blir chokade av dessa ord som kom ur den där blyga killen som ingen egentligen märker av. Hemli-ga viskningar sprids över hela klassrummet tills magistern får nog och skriker att alla får dämpa sig.

36

Kalle sitter ensam vid ett bord och leker med maten för den ser inte så smaklig ut. Han förvånar sig över att stolen mitt-emot blir utdragen. Det är en tjej i samma klass som han själv. De sitter båda helt tysta ett tag tills Kalles klasskompis Olivia säger: ”Det var modigt av dig förut i klassrummet.” Olivia är en av dem som har lite fler vänner än Kalle men kanske försöker hon bli vän med mig, tänker han. Efter ett tag blir de precis det, kompisar, och i dag skulle Kal-le ta med Oliva hem för att umgås tillsammans efter skolan. Redan på väg hem ångrar Kalle sig. Han vill inte att Olivia ska se hans pappa i det skicket som han förmodligen skulle vara i när de kom hem. I bästa fall så hade pappa gått ut en sväng för att handla eller kanske bara gått runt hörnet av huset till baren som han brukar.

Olivia och Kalle går tungt upp till tredje våningen där han bor. Han vrider om nyckeln i låset och dörren öppnar sig långsamt. Den stinkande doften av alkohol får både Olivia och Kalle att vika sig. Den är starkare än vanligt, tänker Kalle.

Doften försvinner efter två timmar av intensivt vädrande från öppna fönster. De båda går in på Kalles rum och pratar i flera timmar. Kalle öppnar sig helt och fullt för Olivia. För första gången berättar han för någon att han har förlorat sin mamma och att han även blir mobbad i skolan. ”Vill du veta hur jag har lyckats att klara mig från mobb-

36 37

ningen och de som drar ner mig med kränkningar varje dag?” frågade Kalle. Olivia blir lite chockad när Kalle frågar men hon klämmer fram ett tyst: ”Ja, berätta.” ”Jag visar att jag är glad, jag visar att jag är lycklig. Jag visar aldrig att jag är bruten, att jag mår dåligt. Det är som om jag har ett yttre skal när jag rör mig bland folk. Ett yttre skal där jag visar mig glad och stark. Men när jag blir ensam så skalas skalet av bit efter bit, tills det inte finns något kvar. Vid dessa tillfällen är det precis så jag känner mig, att det inte finns nå-got kvar. Jag känner mig tom, som om det inte är värt att käm-pa för livet, för vad finns det i så fall att kämpa för? Det är så jag hanterar mina känslor, jag skickar iväg dem för att sedan ta emot dem och hantera dem när jag är ensam. Då ingen kan se mig, då ingen kan skada mig.” Det blir tyst en liten stund. Olivia blir helt rörd och kramar om Kalle samtidigt som hon säger: ”Kalle, du har mig nu. Vi har varandra. Vi hjälper varandra. Vi är vänner.”

Kalle kollar över Olivias axel, in i väggen, och får ett leende på läpparna.

Tiden går, klockan slår åtta och Olivias pappa står utanför i regnet med sin bil. Kalle följer Olivia ner för trapphuset. Vid dörren kramas de en sista gång och tar farväl. Men för Kalle är det inte farväl, det är en välkomst av en ny vänskap.

38

Kalle går upp till lägenheten igen och känner känslan av att det för en gång skull ska bli roligt att gå till skolan nästa dag. Timmar av glädje flyger iväg och han tänker inte ens på sin pappa förrän han får ett samtal med sin pappas namn på displayen. Kalle svarar med ett leende på läpparna för han har inte kunnat sluta le sen Olivia åkte hem. Men när Kalle hör att det inte är hans pappa som svarar tillbaka i telefonen blir han ängslig. ”Är det Kalle?” hör han från andra sidan linjen. Det är en doktor som berättar för Kalle att hans pappa ligger på sjukhuset. Kalle tar på sig jackan och skorna och springer flera kilometer i regnet till sjukhuset. När han väl kommer fram ser han sin pappa sittande på sängkanten, han ser att pappa gråter. Det visar sig att Kalles pappa hade druckit för mycket och tagit bilen, kört alldeles för fort och kört ner i sjön. Som tur var är det långgrunt, så Kalles pappa klarade sig lindrigt. Kalle går försiktigt fram till sin gråtande pappa.

Pappan som har blivit helt nykter nu, tar tag i Kalles hand och säger: ”Förlåt Kalle, jag har gjort något väldigt dumt. Jag menar inte bara att jag körde bil vid fel tillfälle. Jag har inte ta-git hand om dig, jag har inte brytt mig om dig. Jag har bestämt mig för att sluta med drickandet. Förlåt, min son.”

Kalle kollar på sin pappa och säger: ”Det är okej, pappa, jag älskar dig och vill bara att du ska stanna hos mig.”

38 39

Klockan slår åtta och alla elever är samlade i klassrummet. Alla förutom Kalle. Olivia blir fundersam och undrar vart han har tagit vägen. Sanningen har spridit sig om Kalles mamma och alla elever tycker synd om honom. Vid andra lektionen dyker Kalle upp, han ställer sig framme vid tavlan och berättar varför han är sen. ”Min pappa hamnade på sjukhuset i natt. Jag var tvungen att stanna vid hans sida nu när han står vid min sida. Kalle väntar på att mobbarna ska ställa sig upp och skratta åt honom. Men det blir helt tyst i klassrummet tills en av mobbarna ställer sig upp och säger: ”Kalle, förlåt för allt. Jag står vid din sida.” En efter en i klassen ställer sig upp och säger exakt likadant. Kalle fäller en tår. En tår av glädje. Hela klassen går fram till Kalle och kramar om honom.

Han känner att allt är bra. Att han är lycklig och accepterad. Han behöver inget skal längre.

John Frisinger

40

Foto: Wilma Harpsöe Fagrell

“Vi har vara

ndra”

“Vi är vänner”

“Jag står vid din sida”

“Delaktighet”

40 41

“Jag står vid din sida”

Älskad för den man är

”paow!” Jack får stryk av Sixten. Ludvig står oroligt och kol-lar på medan hans bästa vän blir halvt misshandlad. Sixten är vanligtvis en väldigt lugn och snäll pojke, han brukar aldrig gå emot någon. Han hade knappast aldrig gjort något dumt, enligt hans eget sätt att se det, och ingen har sett Sixten så arg, aldrig någonsin. Något allvarligt måste ha hänt.

Orsaken till detta slagsmål började två veckor tidigare. Då var Jack tillsammans med Sixtens lillasyster som är två år yngre och heter Barbro. Jack hade utnyttjat Barbro och frågat efter väldigt vågade bilder. Eftersom Barbro var upp över öronen förälskad gjorde hon som han sa för hon trodde inte att Jack skulle visa dem för någon. Barbro trodde även att Jack älskade henne och hon ville bara vara säker på att hon inte skulle för-lora honom, hon ville helt enkelt locka honom till att stanna hos henne.

Barbro var en väldigt osäker tjej och det hade Jack utnyttjat. Det Jack nu hade gjort var att han hade sparat alla bilder och visat dem för sina kompisar. Barbro hade då blivit väldigt be-sviken på honom och svaret hon fått av Jack när hon frågade

42

varför var: ”Äh, vad spelar det för roll om fler ser, sånt här får du ju tänka på innan du skickar, i så fall.” Barbo hade blivit väldigt besviken på Jack och sagt att det de håller på med borde sluta nu. Jack hade grymtande gått därifrån. Barbro hade berättat allt för sin bror och så hade slagsmålet varit i gång.

Dagen efter det att Barbro och Jack hade kommit ihop sig, vi-sar sig Barbros bästa kompis Jenny inte i skolan. Barbro skri-ver till henne med får inget svar och börjar känna sig orolig. Allt för många blickar i skolan, allt för många viskar bakom hennes rygg. Till slut svarar Jenny. Hon skriver: Jag vill inte att du tar kontakt med mig igen, jag har tröttnat på vad du gör så fort en kille verkar det minsta intresserad av dig. Barbro fattar ingenting, nu har hon förlorat allt. Sin bästa vän, sin värdighet och sin kille.

När Barbro kommer hem till lägenheten går hon direkt till sitt slitna rum. Hon bor med sin bror och sin faster som alltid sit-ter i köket och röker. Ibland kommer gubbar hem och hon får höra allt möjligt. Då brukar Barbro klättra ut genom fönstret eftersom det finns en brandstege precis utanför. Hon tar en tändsticksask och en cigarett utan att hennes faster märker nå-got. Hon har aldrig rökt men nu vill hon testa för hon tänker att hon ändå inte har något mer att förlora.

42 43

När hon klättrar upp igen har hennes faster märkt att hen-nes tändsticksask är borta. Fastern skriker och skäller på Bar-bro så hon börjar gråta, till slut säger hennes faster: ”Jag vill inte veta av dig längre, jag har gett dig tak över huvudet, mat och kläder. Jag förstår varför dina föräldrar läm-nade dig.” Barbro springer ut i tårar och vandrar planlöst omkring i hela stan. Nu har hon verkligen förlorat allt. Men där kommer Jack igen, han säger att han har letat över hela staden efter henne. Barbros ansikte lyser upp mer och mer ju längre han pratar med henne. Han berättar för henne att alla bilder och allt han hade berättat för alla sina kompisar bara var en lögn till dem. Han sa att han hade hittat på allt och att bilderna på henne inte var hon utan någon han hade hittat på google. Det-ta hade han även berättat för Jenny. Barbro kramar om Jack och han berättar att han älskar henne. Efter det följer Barbro med Jack hem.

När de kommer hem till Jack ringer Jenny, hon säger: ”Trodde du verkligen att jag skulle lämna dig så lätt, hörde av din bror vad som hade hänt hos din faster, du får gärna sova hos mig.”Barbro blir överlycklig, hon behöver inte försöka vara något hon inte är, hon var älskad för den hon är.

Karl-Johan Bratt

44

Hur kan kärlek någonsin vara fel?

tåget har precis lämnat stationen. Jag är på väg bort. Bort från allt hat och bort från alla hot. Det kan jag klara mig utan. Jag är samtidigt på väg bort från dig, mitt livs kärlek. Jag är inte säker på att jag kommer klara mig utan dig, men jag vågar inte stanna. Saker har gått överstyr. Knuffar i ryggen har blivit till slag i ansiktet och elaka blickar har blivit till stryptag. De vill att jag ska försvinna, nu har de fått som de vill. Jag är på väg bort.

Allt började när du flyttade hit ifrån Skåne. Hit upp till oss i Göteborg. Det var första dagen efter sommarlovet som du klev in genom klassrumsdörren. Där stod du med ett nervöst leende och händerna i fickorna. ”Detta är Joel, han har flyttat hit ifrån Malmö” sa Linda, vår mattelärare, med en förvän-tansfull ton i rösten. ”Vi är så glada att just du ska börja i vår klass” fortsatte hon. Du satte dig på den första lediga stolen du hittade. Tyvärr var den inte bredvid mig.

I början pratade vi inte så mycket med varandra. Det gjorde att jag blev förvånad när du redan efter andra veckan frågade om jag ville hänga med dig hem och plugga. Men trots förvå-

44 45

ningen tvekade jag inte en sekund. Jag ville se vad det kunde leda till. Redan sedan start hade jag haft en främmande känsla kring dig. En bra känsla, men den var liksom svår att sätta fingret på.

”Välkommen hem till mig” sa du med en lugn röst. Jackan slängde du på en pall som stod precis innanför dörren. Jag la min över. Vi gick igenom den grå-färgade hallen och sedan uppför trappan. I ett rum lite längre in i korridoren bodde du. En säng, ett skrivbord, en stol och några flyttlådor var de enda du hade. Ditt rum var mysigt. Inte så hemtrevligt men ändå väldigt inbjudande på något sätt. Dagen och kvällen gick utan att vi fick gjort någonting. Vi bara pratade om ingenting. Eller allting, ja vi pratade om allt, du och jag.

Dagarna och veckorna bara flög förbi. Vi träffades nästan var-je dag efter skolan. Vi var bästisar. Men var det verkligen så jag ville ha det? Nej, jag ville ha mer, jag ville ha hela dig. Jättelätt att tänka, jättesvårt att visa. Men jag försökte, och du fattade allt. Du fattade vart jag ville ta det. Vi började umgås på ett annat sätt, vi rörde vid varandra. Jag kommer aldrig glömma vår första kyss. Klockan var strax efter åtta på kvällen, luften var fuktig av regnet som hängde i luften. Vi stod och väntade på spårvagnen som du skulle åka med hem. Vi kollade på var-andra, djupt in i ögonen, du log mot mig, jag fick signalen och sedan kysstes vi. Dina läppar var varma, mina läppar var kalla,

46

plus och minus, vi hörde ihop.

Vårt förhållande var fint. Vi bråkade aldrig, eller vi hade ju lite tjafs då och då men det tog vi oss alltid igenom. Att somna bredvid dig var det bästa av allt. Att få känna din hud mot min, få gosa in min hand i ditt långa mörka hår. Att få höra dina andetag som blev allt djupare desto längre in på natten vi kom. Du var allt jag behövde i mitt liv.

En dag förändrades allt. Det var när de fick reda på allt om oss, att vi var mer än bara vänner. Vår kärlek var visst förbjud-en. Den var tydligen äcklig också. När nyheten hade kommit ut var vi inte längre accepterade. Det var vid denna punkt sa-ker började gå överstyr. Folk vände ryggen mot oss, de kallade oss elaka saker och de började till och med att slå oss. Vi valde att ta kontakt med rektorn så fort som möjligt.

Utanför rektorns dörr fanns det en soffa man kunde sitta i medan man vänta på att få komma in till honom. Där satt vi. Efter en kvart öppnas dörren. Rektorn bad oss komma in. Förväntansfulla och nervösa reste vi oss upp och gick in. Jag hade inte föreställt mig att rektorns kontor skulle vara så här stort. Det var säkert tre meter i tak, de långa gardinerna nådde knappt ner till marken. Han gillade nog brunt. Allt var brunt. Jaja, mer än så hann jag inte reflektera över innan rektorn frå-gade varför vi var där. Du var väldigt snabb på att svara på den

46 47

frågan. ”Vi blir utsatta för massa hemska saker bara för att vi är kära”, sa du. Rektorn började kolla på oss som om vi var dumma i huvudet. Den blicken var vi vana vid att få. ”Ojdå, då får ni nog stå ut med lite elakheter”, sa rektorn med en spydig röst. Jag blev helt paff. ”Varför ska vi ta skit?” frågade jag med en röst som övergick till arg. ”Ni fattar väl själva att folk tycker ni är äckliga. Dom vill inte se på när två killar står och pussas,” svarade rektorn på min fråga. Vi bara reste oss upp och gick därifrån. Vid detta laget var jag så jävla arg, led-sen och tom. Vi skulle alltså få utstå psykisk och fysisk smärta bara för att vi var kära i varandra. Bara för att vi hade samma kön, för att våra kroppar såg likadana ut och för att samhället sa att det inte skulle vara så. Man får inte vara kär i vem man vill. Det har jag märkt nu.

Vi gick hem till mig. Vi gick tysta hela vägen. Jag visste vad jag skulle göra, jag skulle bort härifrån. Jag tog fram en väska ur min garderob. Den var rutig och ganska liten så den fick bara plats med det viktigaste. ”Vad håller du på med? Varför packar du en väska?” frågade du mig. ”Jag måste försvinna, för bådas bästa.” sa jag med en uppgiven röst. ”Är du dum i huvudet eller? Du ska inte alls försvinna,” svarade du med en upphetsad röst. Jag svarade inte. Sedan var det helt tyst igen. När allt låg i väskan gick vi ner till ytterdörren. Vi tog på oss våra skor. Vi kollade på varandra en sista gång.

48

Nu sitter jag här på tåget. Tåget som precis passerade Alings-ås. Fan, ska allt verkligen sluta så här? Sluta med att vi aldrig mer ses? Sluta med att de får som de vill? Nej, jag ska inte låta dem vinna. Jag trycker på stopp-knappen. Jag kliver av på nästa station. Jag är inte alls på väg bort.

Tjej 17 år

Foto: Melker Josefsson

“Man får älska vem man vill”

48 49

“Man får älska vem man vill”

Att Leva i En Tecknad Värld

Zakari ligger och solar på sin favoritsten under den var-ma lampan i terrariet. Han får mig alltid på bra humör och jag känner mig aldrig så ensam med honom. I sängen ligger skisspennor och block med skisser på den lilla ödlan, dröm-mande på sin sten. Där, bland pennor och blyerts trivs jag som bäst, när tiden bara kan försvinna och alla jobbiga tankar blir som bortblåsta, det är så jag vill ha det. Jag lägger mig i sängen framför skissblocket, plockar upp min magiskt glö-dande penna och sugs in i den magiskt drömlika världen, av svarta och vita fantasier.

Solen lyser starkare och starkare på himlen för varje timme som går. Men det syns inte, allt är svart och vitt. Klockan är tolv och det är egentligen lunch. Men varken jag eller Zakari har vaknat än och ligger fortfarande kvar i den varma sängen i sovrummet. I den här världen är Zakari en riktig människa, och han är min. Han är det bästa kille man kan ha. Han har de exakta egenskaperna som en ödla har. Han är snabb, söt, rolig, charmig och de små tixen med tungan avslöjar ju en del. Men han är min typ av kille och det kunde inte ha blivit bättre.

50

Den svartvita dagen börjar forma sig och pennan riktigt glö-der av fantasi. Pennan drar svarta magiska streck som smälter in i pappret och det magiska stoftet försvinner. Dagen flyter fram på ett drömmoln av blyerts. Vi, jag och Zakari, lever livet bland sommarens alla dofter och skapelser. Vi plockar blom-mor och formar var sin midsommarkrans. Vi springer över öppna landskap och marken under fötterna är målad med den mjukaste pennrörelsen så gräset riktigt kittlar under fötterna.

Senare fram på eftermiddagen packar vi korgen full med frukt och sött och springer ner till den släta sjön. Det vita vattnet ligger stilla och när vi hoppar i bildas små svarta båg-ar som formar vågor. Vi simmar runt längst kanten i vattnet och de svarta linjerna avslöjar var sjön tar slut. Taggiga streck avslöjar de små grästuvorna i vattenkanten där vassen växer och där änderna lägger sina ägg på våren. Nu är de små vita andungarna kläckta och simmar runt i sjön, ostörda av plasket från mig och Zakari.

Vattnet är vitt, men varmt, och vi stannar ända till kvällen. Pennan stryker långsamt med sin trubbiga sida över den vita pappershimlen och ändrar färg till svart. Vi vandrar långsamt tillbaka, hand i hand över det mjuka gräset, över kullarna och tillbaka till huset där vi bor. Kryper ner under täcket och som-nar till syrsornas somriga melodier och jag kastas ut ur världen och tillbaka till min riktiga säng med en trubbig gul penna i handen och ett fullt skissblock framför mig.

50 51

Zakari ligger i sitt gröna, växtrika terrarium, den här gången under en träbit för att göra sig klar för natten.

Nästa morgon vaknar jag tidigt. Regnet utanför fönstret har varit alldeles för jobbigt att sova till och jag vaknar med hu-vudvärk. Jag öppnar locket till Zakaris bur och släpper in små flugor till frukost. Själv väljer jag nog en macka med smör och ost på istället.

Jag går tillbaka till sängen, plockar upp den gula blyertspen-nan från golvet och börjar vässa. Utanför mullrar åskan och jag tar en tur runt i källaren för att dra ut alla kontakter för att åter igen gå tillbaka till sängen och mina saker för att börja ännu en dag i den svartvita drömvärlden av blyerts.

Jag vaknar ännu en gång i sängen jag somnade i igår kväll, men Zakari är inte där. Det är kallt ute och även här är vädret dåligt. Regnet öser ner och det som var så fridfullt igår har fått en helt annan karaktär. Änderna i dammen har sökt skydd bland vassen och inga syrsor spelar ljuva melodier längre. Från de grå molnen kastas svarta blixtar ut och river sönder papp-ret till mindre och mindre bitar. Papper efter papper rivs itu och bildar en hög av konfetti på golvet bredvid sängen i mitt verkliga rum. På ett ögonblick har jag kastats tillbaka till min säng och den här gången med en trasig penna i handen. Det blixtrar om pennan och den verkar alldeles trasig. Det sticker

52

plötsligt till i handen i form av en elektrisk stöt och sedan slocknar pennan och mals snabbt sönder till ett svart pulver. Ett mörkt tomrum uppstår snart inom mig och jag inser att jag aldrig mer kommer att få tillgång till den svartvita dröm-världen. Utan min magiska penna är hoppet om att återvän-da förlorat och jag faller bakåt på sägen med tårar lika stora som vattendropparna som smattrar mot fönstret utanför. Jag vänder mig om på mage och gömmer mitt blöta ansikte i den färgglada kudden och försvinner långsamt bort i de mörka tankar som virvlar runt i mitt fantasilösa huvud.

Julia Klasson ES15C

52 53

Tystnaden

Den kyliga och obehagliga rysningen kom krypande längs med ryggraden. Benen var lika tunga som bly och händerna skakade i ett okontrollerbart läge. Tystnaden hade ännu inte lagt sig. Det stigande ljuset kröp sakta upp för kullen, ungefär femtio meter ifrån Markus. Nu, tänkte han. Det är nu det gäller.

*

Solljuset strålande in genom den lilla fönsterrutan och fyll-de det vita rummet. Ute hördes några fåglar som sjöng glada sommarsånger. Temperaturen hade stigit och det märktes på löven som började anta en mer stark grön färg. Markus kunde till och med höra grannes tysta robotgräsklippare som surrade fram utanför.

Tystnad, det hade han känt förut. Det hade gått hela fem månader sedan den märkliga händelsen och Markus kom fort-farande ihåg hur han hade legat där, ihopkrupen och hjälplös. Nu fick han den där känslan igen, rysningarna som liksom försökte krypa upp längs ryggraden. Det kändes precis som

54

om något litet kryp kröp upp bakom den svarta tröjan och stack nålar i ryggen. Hade han verkligen kunnat undvika det? Tänk om han inte hade varit så nyfiken utan ignorerat sin ny-fikenhet?

*

Markus satt i biblioteket och blickade ut över skolgården ifrån övervåningen. Det var tomt och alldeles tyst. Precis som det skulle vara, tänkte Markus. Bakom skolan kunde man se den nedstigande solen som skickade sina sista strålar längs med takåsarna på skoltaket. Det hade inte dröjt länge innan den soliga sommaren hade bytts ut mot ett dystert vinterklimat. ”Markus? Hallå? Jag åker hem nu, du får nyckeln men glöm inte och lägga den i brevlådan när du går hem sedan”, sa en varm och välkänd röst. ”O,j jag måste ha somnat till en liten stund, godkväll och trevlig helg, Helene”, svarade Markus och man kunde höra tröttheten i hans röst.

Det hade inte dröjt länge innan Markus lyckats övertala sin mamma om att få tillbringa mer tid på biblioteket. Med hans stora intresse för litteratur tyckte hon det var nyttigt att han till och med kunde sova över där borta. Han log för sig själv. Markus mamma var jämt orolig och lät honom knappt sova över hos kompisar.

54 55

Nu satt han där i ett bibliotek, omgiven av endast ett få-tal ljus och helt ensam. Det dröjde inte länge förrän Markus snabbt försvann ner i sin science-fictionbok och återigen föll in i en djup sömn.

Ett par timmar passerade och det var kolsvart ute. Det var nu helt tomt i biblioteket och endast ett fåtal lampor var tända. Med en stor gäspning, lyfte Markus sakta underarmen och noterade sitt armbandsur. Klockan hade redan slagit tio. Med ännu en stor gäspning, satte han sig upp i den nya grå soffan, sträckte på kroppen och begav sig ut mot bibliotekets kök.

Fortfarande sömnig, drog Markus sakta med sig hela krop-pen och sträckte sig efter glaset för att fylla på med mjölk. Belåten och nöjd återvände han till soffan som stod placerad intill den mörkblå väggen. Just precis innan Markus hann sätta sig hördes ett svagt mummel utanför entrédörrarna. Det är sä-kert bara en inbillning, tänkte Markus, som nu började bli en aning nervös. Han gjorde sig bekväm i soffan och pustade ut. Fem minuter passerade och sedan hördes ännu ett mummel. Markus satte sig sömnigt upp, och kollade med en hastig blick mot dörrarna. Mumlet slutade och det blev helt tyst.

BAM! En stor rund sten krossade köksfönstret som i tusen bitar

flög ut i hög fart mot golv och väggar. Markus sprang snabbt iväg och gömde sig under ett bord. Tystnaden som uppstod

56

därefter blev till ett väsen i öronen. Efter ungefär trettio sekun-der började det röra sig vid fönstret. Bortsett från det ljusklara månskenet som trängde sig in mellan glasflisorna var endast några lampor tända. Markus spärrade upp ögonen så mycket han kunde för att vänja sig vid mörkret och såg sedan hur en mörk figur kröp in genom fönsterrutan. Kort därefter kröp ytterligare en figur igenom.

”Bengt, du springer och tar kassaapparaten medan jag check-ar efter var den jäveln är.”

”Okej, men se till och vara snabb”, svarade Bengt med ner-vös röst. ”Och du, Adam, tio minuter sa vi, glöm inte det!”

De båda killarna vände av i var sin riktning i biblioteket. Markus tittade förvånat upp och fick syn på att den ena av dem hade en kniv i bakfickan. Med blickarna vända framåt, såg de inte Markus som försiktigt trippade framåt mot det krossade köksfönstret. Ett steg. Två steg. Sakta närmade han sig fönstret. Tre steg, fyra steg. ”Bara fem meter kvar”, mum-lade Markus tyst för sig själv. Plötsligt, när han skulle ta de två sista stegen, kom han emot glaset han hade ställt på köksbän-ken tidigare, och likaväl som med fönsterrutan, krossades det i ett brak. Chockad blev han helt stilla.

Just som de båda killarna hade hunnit gå upp för vardera trappa, tvärnitade båda två och vände sig hastigt om. De fick syn på Markus och rusade snabbt ner igen. En av killarna ram-lade vid sista trappsteget, fumlade runt på marken och skrek

56 57

på grund av smärtan i sitt ben. Medan han frustrerat skrek över sin stukade fot, tog Adam tillfället i akt och skyndade sig snabbt bort mot Markus som fortfarande var i chocktillstånd.

”Hejsan din lilla lortgris, jag misstänkte väl att du skulle vara här”, fräste Adam argt och lite sarkastiskt. Med kalla steg, närmade sig Adam Markus, som nu hade återhämtat sig efter chocken han fått när han insett att de skul-le göra hemska saker med honom. Han kom fortfarande ihåg hur de brukade låsa in honom på toaletten, på den tiden då han gick i grundskolan, för att sedan misshandla och skräm-ma honom grovt när han efter någon timma fick kom ut. ”Kom igen då, ska du inte slå mig, VA!?” skrek Adam frus-trerande till Markus som nu stod upp, redo att försvara sig mot en möjlig attack. Inte ett ord kom fram. Markus var lika stilla som en kall vinternatt och visste inte vad som väntade den här gången.

Samtidigt som Bengt lyckades ställa sig upp rusade Adam fram mot Markus. En oväntad fint ifrån Markus, som hopp-ade till vänster, och Adam föll rakt ner i golvet med armarna före.

Nu var det dags. Markus flög fram mot köksfönstret och dök ut från det. Med en snabb vänstersväng bakom huset satte han av mot den höga kullen som gick mot en tät skog. Ande-tagen blev korta och pulsen ökade hastigt när han löpte fram mot kullen. Adam var hack i häl, medan Bengt nu hade åter-

58

hämtat sig och försökte ta upp täten så gott han kunde. An-detagen blev ännu kortare och svetten rann längs skinnet på Markus. Mörkret låg fortfarande tätt, men det började klarna upp mer och mer. Cirka tio meter kvar, sen är jag framme, tänkte Markus och försökte lugna sig själv. En snabb blick bakåt och sedan var Adam och Bengt utom räckvidd. Markus var nu på baksidan av den tre meter höga kullen och rusade snabbt in bakom några granar. De tunga och korta andetagen lugnade sig en aning och kroppen återhämtade sig långsamt från den snabba spurten. Svetten rann längs med skinnet och hade skapat stora fläckar på kläderna. Han kunde nu se skymten av killarna som dök upp cirka femtio meter bort.

Han blev återigen nervös, men satt helt tyst. Ännu en gång kröp tystnaden upp som rysningar längs med ryggraden. Skulle han få vara kvar här i evigheter eller skulle de slutligen hitta honom? Solen började nu stiga och han kände hur det började klarna i huvudet på honom. Snabbt hoppade han upp ur sin liggande position och började springa. Han sprang och sprang i längtan efter sitt hem. Rädslan tvingade honom fram-åt. Förbi skogen där han nyss legat ihopkrupen och ledsen, förbi den gamla skolan, förbi ett par radhus susade han fram. Plötsligt uppenbarade sig ett starkt ljus som glänste in i hans ögon. Han fylldes med rädsla och obehag. Pulsen ökade när ljuskäglan närmade sig. Hjärtat dunkade högt och ekot från

58 59

förr började sjunga öronen. ”Din jävla lortgris , din jävla lortgris.” Det byggdes på i ett

crescendo som ringde i öronen på honom. Han kände sig all-deles svimfärdig. Ljuset kom närmare och nu kändes det som om det inte fanns någon återvändo. Han ville fly men kunde inte. Bilen bromsade in bredvid honom och mitt i allt oljud hör-des en välbekant röst ropa. En röst som fick honom väldigt lugn. Rösten gav honom ett varsamt rysande och han mindes plötsligt. Han mindes hur den brukade lugna honom på kväl-larna, när han var liten och inte kunde sova. Ögonen tindrade och letade efter svar hos den mystiska figuren som stigit ut ur bilen. Bland alla bländande tårar kunde han skymta ett brett leende som var utsträckt mot honom från mannen som nu bara stod några meter bort.

Jonathan Mjörnestrand

“Ljus i

mörkret”

“Hopp”

60

Foto: Felix Möller Lorentzon

“Våga visa vä

nskap”“Våga säga if

rån”

“Den som tiger samtycker”

60 61

“Den som tiger samtycker” Ensam

vägen till skolan är lång, men ändå fridfull. Det är en liten stund av lugn mellan hemmet och skolan. Träden breder ut sig längs grusvägen, skuggorna faller över vägen och fastän solen skiner starkt vandrar han i mörker. Det är halt på vägen, hans kinder svider och fötterna värker av kylan. Snart framme vid skolan, snart är han där igen.

Stegen bakom honom. Först lika tysta som den fallande snön men snart klarare och högre. De kom sakta närmare, han skyndar sig. Inte för fort, då undrar folk. Inte för långsamt, då kommer stegen ikapp. Ljuset blir rött, stegen kommer när-mare, inte längre tysta utan högljudda och hänsynslösa. Han stannar, stegen likaså, långsamt vrider han på huvudet. De är inte där. Ljuset blir grönt och bekymren lättar. Han hör bilarna, snön som knarrar och löven som rör sig i vinden. Vägen till skolan känns plötsligt kort.

De pratar, han hör ord men inga meningar. Som vanligt sitter han själv, längst bak mellan bokhyllan och fönstret. Läraren ger honom en bok, geografi, värdelöst. Han stirrar ut mot skolgården. Ett F på provet kan han ta, inte som att det ald-

62

rig hänt förr, inte som att någon bryr sig. Tiden går fort och lektionen är snart slut. Skolan är stor, fyrahundratrettio elever går där. Han är bara en droppe i havet, han spelar ingen roll. I korridoren spenderar han sina raster. Väggarna är grå och plana, från början var de helt vita, men dag efter dag vittrar den gamla färgen bort, som ett skal och under finns ingenting annat än grått. Tavlan som hänger på den grå väggen lutar desto mer för varje dag som går, snart faller den. Väggarna är som hans liv, snart spricker skalet och under det finns ing-enting, och när tavlan faller finns ingen glädje kvar. Väggarna är livet och han spenderar sitt liv inom väggarna. Han lämnar dem bara för att gå till matsalen, halv tolv, samma tid varje dag. Han sitter vid samma bord, de andra vet att han sitter där, bordet är alltid tomt. Ensam går han tillbaka till klassrummet. Han hälsar på läraren för ingenting får verka fel, allt måste vara okej. Skalet får inte spricka, han håller ut.

På vägen hem går han förbi parken och snart hörs någon bakom honom. Han känner igen ljudet, han har vant sig vid att vara på sin vakt. Kylan kommer närmre kroppen och en rysning går längs ryggraden. De går i hans klass, fem stycken är de, men varken större eller starkare än honom. Ändå har han inget att säga till om. Han är femton år och en och åttio lång, ändå så bräcklig. De slår och sparkar medan han sjunker ihop allt mer. Varje slag är ett slag närmare slutet och varje spark är en spark mindre att uthärda. Till slut är det över, han

62 63

har varit med om värre, man vänjer sig till slut.

Varje morgon är likadan. Som ett mörker lägger sig ångesten runt honom, det hindrar honom från att röra sig, han kan inte förmå sig att gå upp. Med ett tryck över bröstet och en klump i magen vandrar han iväg till skolan ännu en gång. Han går genom kylan i sin tunna jacka medan vinden tränger allt närmare kroppen. Stelfrusen och med tankar som tynger ner honom kommer han fram till skolan.

Hon kommer in genom dörren, hon är lång och han har aldrig sett någon lik henne innan. Ingen annan plats är le-dig, han är inte längre ensam längst bak i klassrummet mellan bokhyllan och fönstret. Han sitter tyst som vanligt, tills hon behöver hjälp med geometrin. Han hjälper henne, de pratar. De pratar mer, inte bara geometri, matte är inte viktigt längre. De ler, hon har ett fint leende, ögonen likaså.

Det är kallt ute men kylan tränger inte längre in nära inpå skinnet, han fryser inte. Han är inte ensam längre. De pratar, dag efter dag.

Kille 17 år

64

Utflykten

”neJ, nu är han igång igen! Den här gången verkar han gnäl-ligare än någonsin och jag hör härifrån hur han bråkar med Malte om vem som ska få spela med Astrid. Du kan väl för-söka reda ut det här så kommer jag så fort jag har druckit upp mitt kaffe, snälla. Jag har fem minuter kvar av min rast”, säger Malin.

Lena går ut i samlingsrummet och börjar prata med Frans om att han måste låta Malte få spela med Astrid och att han får vänta på sin tur. Frans börjar skrika och då kommer även Malin, som precis avslutat sin kaffekopp, dit och hjälper till. Båda pratar med Frans och förklarar att man måste vara snäll mot andra och vänta på sin tur.

Frans har lugnat sig lite men är fortfarande irriterad över att han fick skulden för tjafset med kompisen Malte. Han tycker att det ofta är så att han får skäll för bråk som Malte ibland har startat. Nu när Astrid är här också, så är det värt det och när bråket är utrett så ler Astrid mest åt Frans håll. Det är han nästan säker på och när han tänker på Astrids glada leende försvinner ilskan från förut och han blir varm inombords.

64 65

Han avbryts i sina tankar när Magdalena ropar att lunchen strax är klar och att de alla ska komma till matsalen, och han blir glatt överraskad när han ser att det blir köttbullar, brunsås och kokt potatis.

Frans sätter sig mellan Malte och Astrid och de pratar iv-rigt med varandra om att Magdalenas köttbullar är bättre än alla andra i hela världen. När Frans har försett sig med en rejäl portion av maten märker han att det inte ser ut att fin-nas någon svart vinbärsgelé och plötsligt känner han sig sådär irriterad och till och med arg igen. Ilskan växer och han blir rasande. Hur kan Magdalena steka så goda köttbullar och sen glömma att beställa vinbärsgelé! Frans kokar av ilska nu och ställer sig upp och skriker:

”Jag tänker inte äta mina köttbullar utan gelé!” Sedan slänger han sin tallrik i golvet. Flera av köttbullarna

rullar iväg och lämnar brunsås-spår efter sig på golvet och potatisen förvandlas till mos i en hög.

Efter utbrottet blir det alldeles tyst kring bordet och alla ser förvånade och lite rädda ut. Tystnaden varar en liten stund sedan reser Malin och Lena sig upp samtidigt och det syns på deras ansiktsuttryck att de är riktigt arga. Magdalena kommer med sopskyffel och skurtrasa samtidigt som Lena och Malin ber Frans att följa med dem till samtalsrummet, och nu när ilskan har lagt sig förstår Frans att de är mycket upprörda över hans beteende och att han kommer att få skäll.

66

”Frans, varför gör du så här hela tiden, bråkar och beter dig illa? De andra blir ledsna och de förstår inte varför du blir arg så ofta”, börjar Malin, och Lena fortsätter: ”Nu kan du inte följa med på utflykten som vi har planerat i eftermiddag. Vi ska ju till Slottsskogen idag och promenera, fika och titta på djuren nu när våren äntligen är här. Men vi kan inte ha med dig när du bara bråkar och förstör. Vi får fortsätta att tala om allt detta senare.”

Frans ser ner på sina fötter och skäms lite över sitt beteen-de nyss, och för bråket innan lunchen också, men han tycker verkligen inte att det är rättvist att han inte ska få följa med till Slottsskogen på eftermiddagen. Han har längtat efter detta och hoppats att sälarna ska vara på plats i dammarna för han tycker att de ser så roliga ut när de simmar så snabbt i vattnet. Han ber om ursäkt lite dämpat och lovar att han ska prata med Magdalena också och förklara att det egentligen inte var hennes fel att han blev så arg förut.

När lunchen är avklarad ger sig alla utom Frans och Magdale-na, som röjer efter måltiden, iväg. Stämningen är på topp och alla är förväntansfulla över att snart få se alla djur och sedan få äta glass i solskenet.

Den gamla ilskan är tillbaka hos Frans. Han tycker att det är väldigt orättvist att han måste vara kvar, men han tänker inte visa vare sig Magdalena eller några av de andra att han är både

66 67

ledsen och arg. Han har tänkt ut en plan som både ger honom en egen utflykt och som ska skaka om Lena och Malin. Han tänker smita strax, när Magdalena är som mest upptagen.

Frans säger till Magdalena att han är trött och vill vila lite, men går och hämtar sin jacka och smyger tyst iväg genom ytterdörren. Han går mot närmaste spårvagnshållplats, men känner sig lite osäker på vilket nummer det ska vara på spår-vagnen. Han vet ju vad området heter som han ska till men hoppas att han inte behöver byta till en annan vagn för då känns det tveksamt om han kommer att kunna hitta.

När spårvagnen kommer går han på längst fram och frågar chauffören om det är rätt nummer och om han kan åka hela vägen utan att byta. Chauffören är vänlig och förklarar att det ska gå bra och undrar samtidigt om Frans klarar sig själv.

Frans försäkrar honom om att allt är bra och då lovar chauf-fören att säga till när det är dags att kliva av. Han njuter av resan och känner sig fri. Lite tankar på Malin och Lena finns det allt och han blir lite bekymrad över hur det blir när de ser att han har åkt, men just nu tar tankarna på resans mål över.

Han känner sig listig som lyckades smita iväg utan att Mag-dalena kunde stoppa honom, men ångrar att han inte tänkte på att smuggla med sig något att äta för nu är han hungrig. Han ångrar att han inte åt upp sin mat, men han blev ju så arg när han såg att det inte fanns någon gelé som är det bästa till köttbullar.

68

Plötsligt stannar vagnen med ett ryck och den snälle chauf-fören säger att de kommit till hans hållplats. Han måste ha somnat lite i sitt säte när spårvagnen skakade sig fram genom staden. Chauffören frågar en gång till om han kan hjälpa till på något sätt och kanske ringa efter någon, men Frans säger återigen att det går bra och kliver av.

Frans känner att han blir lite osäker på vilken väg han ska gå. Han kommer fram till en korsning och svänger till höger, men så ändrar han sig och går tillbaka samma väg. Han ser sig omkring efter någon att fråga om vägen, men ser bara några familjer långt borta. Han vet inte riktigt vad han ska göra och blir arg en gång till den här dagen.

Jag skulle haft en mobil, tänker han, då kunde jag ringt och frågat någon om vägen. Lika snabbt som den kom läg-ger ilskan sig och Frans känner sig mer orolig än arg. Han är hungrig och börjar bli trött för han har gått en lång bit från spårvagnshållplatsen nu. Han vet inte vad han ska göra utan chansar lite och går åt det andra hållet. Då ser han äntligen den lilla vägen och känner genast igen sig. Han går med lite snabbare steg nu och snart ser han den bruna bänken utanför huset. Han går in genom grinden som är trög och lite svår att öppna och sätter sig ner. Detta är världens bästa lilla trädgård och speciellt fint är det när solen skiner som den gör nu. Han önskar att han hade haft lite saft med sig för nu är han inte bara hungrig utan rejält törstig också. En liten stund sitter han

68 69

bara där och funderar, men sen kommer oron tillbaka. Han vet inte riktigt hur han ska ta sig därifrån för han är inte säker på vägen till spårvagnshållplatsen och han vet inte när spår-vagnarna går. Han känner sig inte alls listig och modig längre utan suckar djupt och kroppen sjunker ihop och tårarna är nära.

Rätt som det är hör han röster och ljudet av snabba fotsteg på grusgången. De stannar till vid den lilla rödmålade koloni-stugan när de får syn på Frans.

”Men snälla pappa, du kan inte göra så här och bara åka från äldreboendet! Malin fick tag på mig på jobbet och jag ringde Åsa. Vi funderade en stund på vart du kunde ha tagit vägen och sen körde vi hit”, säger Frans son Mats. ”Du får följa med oss tillbaka nu.”

Frans reser sig sakta upp och följer långsamt med sina barn till bilen. Han vänder sig om innan han sätter sig i baksätet och vinkar lite till sin gamla stuga.

Lovisa Jarlvi ES15C

70

Varför lyssnar ingen på mig

lärarna går förbi. En efter en, tiden passerar fort och jag har redan suttit här i fyrtio minuter. För varje minut som går känner jag mig mer rädd och skräckslagen. Mina tankar fylls med olika händelser som jag är förskräckt över ska hända. Hela världen snurrar i mina ögon och jag tittar på tidningarna framför mig som handlar om hur eleverna ska vara lika be-handlade och trygga på sin arbetsplats, men jag ser inte bok-stäverna tydligt. Jag undrar verkligen om det som står på de tidningarna är sant. Är det verkligen så, är alla lika behandlade oavsett deras bakgrund. Det tror jag inte. Det är bara något som folk skriver och vill ska ske men aldrig gör.

Tiden går fortfarande, minut för minut, och jag sitter i sam-ma position som jag gjorde för några minuter sedan. Jag kli-ar mig på låret så det hörs hur mina naglar skarpt rör sig i en cirkulation mot mina byxor. Jag undrar verkligen vad som kommer att ske just nu. Mina pupiller växer enormt och jag brinner inombords, mitt hjärta bultar så fort att jag kan känna hur det nästan hoppar ut ur mitt bröst. Väntrummet fylls med syret som jag andas in och ut. Och jag börjar inbilla mig att rummet krymper och paniken stiger.

70 71

Jag kan se framför mig hur det kommer att bli att sitta inne i det där rummet och få all skit för något som jag inte har gjort. Han kommer ifrågasätta mig jättemycket, han kommer börja undra ifall det är jag som är problemet. Varför hamnar alltid jag i denna sits? Tror verkligen ingen kan svara på den frågan. Han är äntligen här och det känns som om mitt hjärta kommer sluta slå, när som helst. Stunden är här, stunden då jag kommer att falla helt ner och mitt självförtroende kommer att vara ännu närmare botten denna gången.

Jag hör hur han sätter in nycklarna i låset, och dörren öpp-nas. Jag hör men jag vill inte se. Jag har vart i många kontor men detta kan vara den jobbigaste. Han ger mig den jobbiga och sliskiga blicken som får mig att känna mig ännu otrygga-re. Jag går in genom dörren och sätter mig på stolen så långt bort från honom jag kan.

”Då var du här igen, vad kan du ha gjort denna gång?””Ingenting.”Både han och jag vet att jag är helt oskyldig men däremot

så vet vi även varför jag sitter här just nu. Han ger mig en blick från min hårtopp ner till mina skor. Jag är rädd, mina händer svettas och jag blir helt stel i hela kroppen. Jag sitter och undrar vad han tänker och vad han kommer att säga ... Jag tittar mig runt i rummet och ser verkligen hur ingenting har förändrats. Allting ser precis likadant ut, som om ingen-ting har flyttats en enda centimeter. Dalahästen står på exakt

72

samma plats, på fönsterbrädan vid den hängande julstjärnan på fönstret.

Han tittar på mig samtidigt som han skriver ner sina anteck-ningar på datorn, han ger mig fortfarande samma blickar och jag väntar bara på sekunden då han ska komma och sätta sig framför mig och förhöra mig som om jag vore en brottsling.

Han går med långsamma steg och stänger för persiennerna och går sedan med en lagom snabb takt mot mig och sätter sig framför mig.

Mitt hjärta bultar och jag blir mer rädd för varje sekund som går. Jag är verkligen rädd för honom, men ingen verkar förstå mig. Jag har försökt och prata med mina föräldrar om detta men ingen vill acceptera och tro på mig. Jag kan verkli-gen inte bli utsatt för detta igen, inte en enda tjej i min ålder borde gå igenom detta som jag gör.

Jag är rädd, jag skriker inombords. Varför just jag? Det spe-lar verkligen ingen roll vem det är. INGEN ska behöva bli utsatt för något sådant här hemskt. Han sträcker fram sin arm närmare och närmare. Han har vänt hela mitt liv upp och ner och gjort det till ett rent helvete. Jag skriker inombords. Det kommer göra ont och jag känner hur tårarna samlas i ögonen och jag kommer släppa ut dem snart. Jag känner mig verkligen inte trygg någonstans. Det här är verkligen inte bra, jag klarar inte av detta mer, min andning försämras och hela jag fryser fast som en isbit. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur

72 73

det här, detta kommer att förfölja mig livet ut! Det känns som om mitt liv redan är över ...

Sedan när var oskyldighet ett brott som man ska bli straffad för?

Nerma Hodzic SA15A

“Det är

aldrig d

en mobba

des fel

”

74

Dubbelefternamnet

sätt Dig breDviD honom. Ta ett djupt andetag. Försök att titta rakt in i hans bruna ögon, även om det gjort att jag ändrat mig så många gånger. Behåll ögonkontakten i några sekunder och sedan kolla ut genom fönstret om det blir för mycket. För det är så lätt att drunkna i hans ögon. Det är så lätt att glömma bort alla sina problem när man kollar på honom. Det är tur att han sitter i hörnet precis vid fönstret, där är det folk som går förbi på gatan men ingen som distraherar dem. Vanliga folk som ser ut att må bra. Jag kan lika gärna följa med strömmen bort från orkanen skapad av tankar och känslor som byggts upp under det senaste året. Jag kan låtsas må bra. Det hade varit lättast så, att bara ge sig av. Så som han hade gjort efter det att jag tog den där genvägen. Jag ville ha skjuts, men vi åkte åt olika håll.

Mitt hjärta slår hårdare för varje sekund som går. Jag har ju träffat den här killen tusen gånger, varför skulle den här gången vara annorlunda? Men jag visste att det skulle vara annorlunda och det visste han med. Klart att mitt hjärta slagit hårt för honom förut, men aldrig så här. Inte på det här sättet. Aldrig med gråten i halsgropen. Jag försöker undvika den för-

74 75

sta ögonkontakten, trots att den gör det bättre. Istället möter Astrid min blick. De håller hand. Han älskade att hålla hand.

Astrid är en tjej som kan laga mat och som vill ha många ungar. Någon han kan stadga sig med och som är lugn, inte ett dugg som jag. Jag har pratat med Astrid och jag har ätit middag vid samma bord som henne. Hon är snäll, överdrivet snäll, nästan äckligt snäll. Jag hatar sådana människor och det vet han. Hennes mamma är likadan, om inte värre. Så det går i generna. Precis som med mig och pappa, vi har alltid varit så lika. Därför fattar jag verkligen inte hur han tänkte här. Vad ser han i henne? Jag borde väl iallafall få lite medlidande?

Astrid har kort blont hår, blå ögon och alltid ett leende på läpparna. Det har hon till och med på varje bild på Facebook, sidan som snart måste komma upp som favorit på min dator efter alla sökningar. Men jag är inte galen. Det är bara det att det är så fel på alla sätt och vis. Det var verkligen inte såhär det skulle bli. Och då menar jag verkligen inte. Med betoning på verkligen och en massa utropstecken bakom. Det låter klyschigt men det är oundvikligt att inte tänka på.

Astrid är en sådan tjej som gillar klyschor, en sådan tjej som faller för just hans klyschor. De klyschorna hade varit för gul-liga för mig som nu står ensam i en folkmassa och kollar in på det lyckliga paret som delar på en kaffe. Usch, de är äckligt gulliga. Plus att han inte ens gillar kaffe. Så när vi hade bestämt var vi skulle träffas, blev situationen till och med värre. Herre-

76

gud. Han gillade verkligen inte kaffe. Tur att vi inte träffades hemma hos mig iallafall. Eller ja, hemma hos oss kanske jag borde börja vänja mig vid att säga.

Nu när jag tittar in på Astrid och honom som sitter där tillsammans, tänker jag att det kanske inte hade varit så fel att hålla hans hand. Även om jag alltid rullat med ögonen varje gång han sökt min hand, lagt en ironisk kommentar och dragit bort handen snabbare än mitt hjärta nu slog. Han påpekade alltid hur jag rullade med ögonen. Då brukade han skratta och efter ett tag kyssa mig. Herregud. Jag älskade när han gjorde så.

När han nu drar ett skämt för henne kommer han att få dra det igen, sen kommer han tänka att det där hade jag fattat. Jag hade till och med dragit ett sarkastiskt skämt tillbaka. Det var vår bästa egenskap, det var även där det sprack. Mitt arroganta sätt att alltid ge tillbaka. Att alltid vara bäst. Att alltid klara allt själv. Vi var bara två hjärtan som förstörde varandra tills det till slut inte fanns någonting kvar. Sådan hade pappa också varit, innan mamma en dag fick nog.

Han ser till och med glad ut när han sitter där med henne. Men Astrid är inte rolig, inte lika rolig som jag. De skrattar åt något. Säkert åt festen de var på i lördags. Självklart log hon på varenda bild de la ut. När de var på festen och såg att dans-golvet var tomt, måste han tänkt att där hade jag dansat. Jag kunde alltid få honom att skratta. Ända tills dagen han hittade

76 77

min blus på golvet, och det var inte han som hade tagit av den. När jag tänker efter förstår jag varför den perfekta Astrid är

ett tryggt val för honom. Men han var ju mitt trygga val. Kan-ske hade han rätt, jag hade tagit honom för givet. Det var bara det att det kunde bli tråkigt ibland. Jag hade kunnat köra över honom med en bil och han hade frågat om inte bilsätet var för långt ner. Men han brydde sig iallafall. Hans trygga famn var alltid varm och välkomnande. Hans fanns alltid där för mig. Men varför nöja sig med det bästa? Jag är ung och dum och tror att meningen med livet är att hångla på tusen dansgolv. Haha. Varför låter det så underbart? Ändå står jag här med mitt förstörda hjärta och tänker att livet är slut. För jag dör om jag inte får honom och jag dör ännu mer om det är Astrid som får honom. Ändå ser jag honom smutta på en kaffe med henne. Jag rullar mina ögon varje gång jag säger hennes namn, den här gången med gråten i halsen. Men hans kyssar är borta. De tillhör inte längre mig. De tillhör tjejen jag kommer att se varje dag, tjejen som kommer att dela mitt efternamn och tjejen som är min blivande styvsyster.

Malin

78

Stulen identitet

Det stod överallt, Sofie Carlsson var borta. Det var fint be-skrivet att hon spårlöst hade försvunnit en dag efter skolan när hon som vanligt skulle komma hem till kvällsmål. Det blev en allvarlig diskussion runt frukostbordet den morgonen om välmående och hur försiktig man skulle vara med sig själv. Pappa skämtade om några olika taktiker jag skulle använda om en man överföll mig eller liknande. Mamma var som van-ligt allvarlig och bad honom bete sig eftersom detta absolut var något som förändrar folks liv och är allvarligt och viktigt. Men det skulle ju aldrig hända mig så klart, det säger ju pappa.

Som förälder måste detta vara som att bli kastad ner i en levande vulkan. Att det måste gå så långt att en flicka försvin-ner för att föräldrar ska agera och prata med sina barn om verkligheten. Även i skolan var ämnet intressant och lektion efter lektion hedrades hon och jag hade aldrig hört så många rekommendationer om psykologer och om jämställdhet mel-lan kvinnor och män. Jag mår bra, jag har det bra.

Jag kände henne knappt, även om hon bodde tvärs över gatan, så det fanns ingen vettig förklaring till varför vi inte var mer än bekanta. Ingen på gatan verkade stå nära den familjen,

78 79

knappt pratat med dem alls. Ingen vågade, den familjen är ju lite märklig.

Familjen syntes inte om dagarna men ibland skymtade nå-gon förbi något fönster vilket visade på livstecken.

Jag minns att jag många gånger stött på henne utanför sko-lan på ställen jag inte trodde någon mer än jag kände till eller var på. Mina egna smultronställen inkräktade hon på.

Varje gång jag såg henne såg hon olika ut, nästan identiskt hår som mitt och om jag inte misstog mig hade hon blå ögon en dag och bruna en annan, men jag var nog bara ouppmärk-sam. Blickar som genomskådade och jag kände mig ofta nå-got obekväm när vi passerade varandra. Intensiva blickar som aldrig riktigt släppte.

Det stod överallt, om mig. Jag var borta, kanske död. Men här är jag. Det här kommer gå bra, jag kommer att lyckas. Jag tänker på henne varje dag. Jag har studerat henne så länge jag kan minnas. Jag känner henne nästan bättre än vad jag känner mig själv. Alla bilder och all information har jag med mig, allt som befann sig i mitt låsta rum. Det som ingen annan fick se eller röra. Nu var allt så som det skulle vara, jag var hon och hon var jag.

Många vanliga skoldagar gick och varje dag var sig lik förutom att tidningarna var fyllda av teorier och anklagelser mot Sofies familj efter hennes försvinnande. Även jag var mer uppmärk-

80

sam när jag gick hem från skolan, tänk om hon blivit mördad? Massor av overkliga teorier cirkulerade runt i mitt huvud. Skrämmande scenarier att jag skulle hitta henne död någon stans eller att hon mirakulöst skulle komma gående emot mig. Men hon har ju spårlöst försvunnit, men det hindrade mig inte från att bli paranoid.

Som vanligt passerar jag den gamla lekparken på väg hem och jag undrar varje gång om det någonsin är någon som le-ker där. Självklart några meter längre fram går jag förbi Kafé Blomman som har varit stängt hela hösten, ett äkta ”Sommar-Kafé”. Mina ögon kan inte undgå att varje dag titta in i det lilla Kafét för att leta efter något form utav mirakel att det kanske skulle vara öppet. Men nej, inte idag heller, vad förväntade jag mig egentligen?

Som vanligt passerar hon den döda lekparken, så har det varit det se-naste åren. Hon kan inte ha någon aning om genvägen mellan radhus-området som skulle ta henne hem mer än fem minuter snabbare än att låta bilvägen leda henne hem. Men det gör ingenting, passagen genom skogsbrynet skulle lika gärna kunna varit placerad under marken. Det är inte möjligt att från något håll se eller höra vad som pågår i det in-stängda skogsbrynet. Perfekt.

Med blicken ner i min bok, långsamma steg och väggar som stänger ut verkligheten, närmar jag mig skogsbrynet som ska

80 81

leda mig sista biten hem. Som i en sagolik film skymtar öpp-ningen på andra sidan. Solen som försöker tränga sig fram emellan träden träffar mitt öga. Min fantasi störs av att en ge-stalt uppkommer på min högra sida. Underligt bekant är hon.

Med ett förseglat hål bredvid mig i marken innehållande dokument och bilder granskar jag henne på väg till mitten av skogsbrynet. Jag ser henne gå rakt in i min fälla. Tragiskt om man tänker efter, hur kan man vara så dum? Några meter bort befinner sig ett större hål i marken som snart kommer vara förseglat det med. Med snabba kliv närmar jag mig kanten av stigen och ställer mig väntande på henne. Hennes bruna ögon möter mina.

Med hjärtat i halsgropen kan jag inte identifiera kvinnan fram-för mig. Bekant, och underligt lik mig. Hennes bruna ögon ser mig rakt in i själen, en intensiv blick som inte släpper. Inga ord lämnade mig så jag lät tystnaden tala. Jag närmar mig henne långsamt och får insikt om att jag tittar mig i spegeln. Med samma rörelser rör sig kvinnan mot mig, jag rör mig mot mig själv.

Hon får se på mig hur länge hon vill. Inom en snar framtid kommer hon inte finnas kvar. Det kommer bara vara jag. Hon rör mig med sina lena händer och jag rör henne. Vi följer varandra med exakta rörelser och jag ler samtidigt som hennes rädda små ögon undersöker mig.

82

Hon ler, men inte jag. Orden är fastlimmade i halsen och hur många frågor jag än har kan jag inte ställa dem. Mina händer rör sig över hennes kropp och jag känner på hennes ansikte och sen mitt. Samma drag, likadant hår, likadan leverfläck un-der vänster öga. Hur är det möjligt?

Funderingarna och tankarna stördes när kvinnan framför mig utbrister i ett gällt skrik. Jag backar och vill springa däri-från men benen kan inte röra sig, skogsbrynet känns som ett stängt rum med kvicksand som golv. Flickan tar tag i mig med sina, eller mina, händer under fortsatt skrikande. Verkligheten slår mig hårt i ansiktet och rummet med kvicksand försvinner. Jag skriker på hjälp i hopp om att någon ska se eller höra mig. Jag slåss och sparkar för mitt liv men tanken av att jag slåss mot mig själv är skrattretande.

Hon får ett grepp om min hals som jag direkt känner är omöjligt att komma ur. Med slag mot flickans felfria ansikte och i försök att dra loss hennes händer från min hals ligger jag på rygg på marken i skogsbrynet, hjälplös. Paniken i mina ögon syns i hennes ögon, och i desperata försök att få fram min kvävda ord känner jag hur mina armar och ben inte läng-re orkar arbeta. Hjärtslagen fyller mitt huvud och kraften att hålla ögonen öppna sugs ur mig.

Mina tankar fylls av mina två fantastiska bröder och resor vi gjort tillsammans, stunder med vänner och släkt. Med de

82 83

andetagen som satt längst ner i tårna intalar jag mig själv att det är okej, jag mår bra, jag kan släppa.

Det var lättare än vad jag trodde att det skulle vara, snabbt låg hon på rygg på marken. I mina händer höll jag hennes sköra hals och kunde under en lång stund känna hennes hjärtslag genom ådrorna om halsen. Hennes blodsprängda ögon såg rakt igenom mina och ånger var inget jag kände. Detta var vad jag ville, och nu har jag det.

Hennes ögonlock täcker de vackra ögonen och hennes kropp faller tungt ihop och överlämnar sig till himlen. Med henne släpande efter mig tar jag oss till det stora hålet inne i skogen, försiktigt lägger jag henne i gropen samtidigt som solen gömmer sig bakom de regnfyllda molnen. Med sluten bok lämnar jag platsen och beger mig hemåt, beträder huset med självkänsla.

”Hej mamma, hej pappa!” säger jag och går med lätta steg upp på mitt rum.

”Hallå Meja, har din dag varit bra?”, hör jag mina föräldrar ropa nerifrån.

Äntligen, det var så här jag ville ha det, jag är hon, och hon är död.

Julia

84

Foto: Lisa Sjölander

Foto: Moa Karlsson

84 85

Foto: Moa Karlsson

Jag och Håkan

Jag känner på handtaget en sista gång för att försäkra mig om att det är låst, stoppar in hörlurarna och springer sedan ner för trappan och ut genom porten. Jag hör hur Håkan Hällström sjunger i öronen.

Jag är sexton år, jag är platsen dom aldrig upptäckte.

Solen har inte börjat gå upp än trots att klockan snart är sju. Marken är täckt av löv och lite här och var ligger det skräp som vinden har fört med sig. Det hade regnat, det kändes i luften. En kall vindpust sveper förbi och jag drar min grå kap-pa tätare om mig. Kylan ligger över staden som ett hölje och man känner att den första snön inte är långt borta. Vägen till busshållplatsen är inte lång, det tar inte mer än fem minuter, men jag önskar den var längre. För när man väl står där och väntar på bussen och sedan hoppar på linje 1 så finns de ingen återvändo. Då är det bara att bita ihop och försöka överleva ännu en dag.

Jag är ett tappat självförtroende.

86

Vad var det för fel på mig? Den frågan hade jag ställt mig många gånger. Varför ville ingen prata med mig. De var som om ingen såg mig. Som om jag vore ett spöke som bara smälter in i de grå väggarna. Hur kan man känna sig så ensam bland så mycket folk? Jag byter låt. Håkans ”Valborg” kommer på istället, en av mina favoriter.

Provsmakar livets heroin, mhm och om du någonsin vill ha en idiot lägg din hand i min.

Först är det svenska sedan historia, matte, lunch och engelska sen kunde jag dra. Dra långt härifrån. Jag har funderat länge på det här. Alla säger att det finns en mening med livet. Men det tror inte jag. Mitt liv har i alla fall ingen mening. Brevet låg i väskan, jag hade skrivit om det många gånger. Det är svårt att hitta rätt ord. Hur förklarar man för sin mamma att man inte klarar av mer? Att man bara vill ge upp. Planen hade jag gått igenom många gånger i huvudet och i eftermiddag skulle jag göra det.

Du kanske aldrig når det du vill nå, men du når mig

”Innan vi drar igång med våra uppsatser vill jag presentera Klara. Klara har flyttat hit ifrån Göteborg och ska börja i klas-sen. Se nu till att hon känner sig välkommen och att hon har

86 87

någon att vara med”, säger Birgitta, vår historielärare. ”Så då kan du gå och sätta dig var du vill, Klara.”

Jag kollade knappt upp. Märkte inte att Klara kom emot mig förrän hon med ett glatt leende frågade om hon kunde sitta där.

”Visst”, viskade jag tyst. Jag såg hur Klaras mun rörde sig och hur ord kom ut som

tillsammans bildade meningar, men kunde detta verkligen vara sant? Pratade hon med mig, ville hon lära känna mig?

Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig.

Det var någonting som hade fått mig att tveka. Det var något inom mig som sa att jag skulle vänta, vänta en dag till eller en vecka. För någonstans kändes det som att det skulle vända. Skulle kanske Klara vara den kompisen jag alltid drömt om att ha. En bästa kompis som man kan snacka om allt med, som alltid finns där. Det var kanske dumt att hoppas för mycket men jag har en bra känsla, hon var inte som alla andra, hon tyckte inte jag var knäpp.

*PIP* *PIP*

Jag vill inte gå ur den varma sängen men sen kom den där käns-lan igen om att idag skulle det bli annorlunda. Jag kliver upp

88

och tar på mig min vita morgonrock som inte längre var lika vit och mjuk som den vart för fem år sedan när jag fick den i julklapp. I köket sitter mamma och dricker kaffe. Jag gör mig en macka och går sedan vidare mot toaletten för att göra mig iordning. Idag längtade jag efter att sätta mig på bussen.

Jag stod vid mitt skåp och kollade efter Klara. Där var hon, hopp-as nu hon kommer fram och pratar med mig. Hoppas, hoppas.

”Hej!” säger Klara med ett stort leende på läpparna. ”Du vill inte komma hem till på mig på lördag så kan vi käka godis och kolla på mello?”

”Ehh... Joo ehh, det vill jag gärna”, stammar jag. ”Toppen! Vi har matte nu va?” Jag bara nickar och ler. Jag kan inte sluta le. Jag tar ut mattebo-

ken men jag lämnar kvar hörlurarna. De behöver jag inte mer, jag behöver inte längre ha dem, jag behöver inte längre ha Håkan, jag har Klara nu.

Tea Sulejmani

88 89

Rädslan

Det var månDag morgon och jag vaknade extra tidigt denna morgon. Jag kände den stora klumpen i magen, nu var det dags igen. Nu var det bara att bita ihop och gå till skolan trots att jag visste vad som skulle hända. Det fanns ingen utväg kvar, jag hade redan varit hemma hela förra veckan för att jag låtsades ha magsjuka, och eftersom mamma nu visste att jag var frisk så skulle det inte gå igen.

När jag kom ner i köket försökte jag fake-hosta men mam-ma sa bara: ”Lägg ner, det finns ingen chans att du kan ha blivit sjuk nu igen.”

Jag gick upp på mitt rum igen och packade min väska. Det ösregnade ute. Det kändes som om allt var emot mig denna dag. Jag hörde hur mamma ropade: ”Nu åker vi Bengt.” Långsamt traskade jag med tunga steg ner för trappan och sedan hoppade jag in i bilen och så var jag på väg till det jag visste skulle bli ett helvete. Efter tio minuter var jag framme vid min skola. Med snabba kliv gick jag över skolgården för att undvika hotet men det verkade ganska grönt. När jag kom in genom dörren kikade jag långsamt höger sen vänster, det var grönt här också.

90

Lättnaden i magen släppte och jag slutade oroa mig. Men när jag var på väg till klassrummet slets en dörr upp lite längre bort, det är då jag ser henne! Nicole, som hon heter, tjejen med mörkt kort hår, bruna ögon och mörka kläder. Tjejen som jag hatar mest på hela skolan. Hon skriker så det hörs genom hela korridoren: ”Jaså, du vågade dig hit ändå, Bengt, det var vågat. Vi syns på rasten, har inte riktigt tid att slå sönder dig nu.” Jag kände hur den där klumpen i magen sakta men säkert började komma tillbaka. Jag vågade knappt tänka på vad som skulle hände på lunchrasten.

Mattelektionen gick snabbt och det var snart dags för lunch, och efter det skulle det hända. Bengt tolv år skulle få stryk av en femtonårig tjej. Efter matten gick jag till mitt skåp och la in mina böcker sen gick jag långsamt mot matsalen. Jag hopp-ades på att bordet längst ner i hörnet skulle vara ledigt, för där syntes man som minst och jag ville ju absolut inte att Nicole skulle få syn på mig redan i maten. Tanken var att försöka hålla mig undan så länge som möjligt så hon inte fick syn på mig. På så sätt hade jag sluppit undan tidigare. Men självklart var inte bordet ledigt och jag fick sätta mig på ett utav borden längst fram.

Efter tio minuter kände jag mig ganska lugn eftersom jag inte

90 91

hade sett Nicole någonstans i maten, jag skyndade mig att äta upp. Men nu stod jag där. Jag stod vid dörren ut mot skolgår-den. Det regnade fortfarande och hela skolgården var tom. För att komma i säkerhet var jag tvungen att gå över skolgår-den. Jag samlade mod och gick så snabbt jag kunde över till vår klasskorridor. Jag blev förvånad över att Nicole inte stod och vänta på mig utanför. Jag förstod ingenting? Jag skulle ju bli nedslagen, men det fanns ingen Nicole som väntade på mig. Klumpen i magen försvann och lättnaden började kom-ma.

I början av nästa lektion ropade Malte på mig. Jag gick glatt dit för att höra vad han hade att säga. Malte förklarade att Nicole hade blivit relegerad från skolan eftersom hon hade mobbat och slagit en annan kille, en i sin egen klass. Lättnaden i mig kom tillbaka helt och jag skrek av glädje inombords. Nu kom-mer jag aldrig mer behöva vara orolig över att bli slagen i sko-lan. Och jag kommer inte heller behöva låtsas vara sjuk för att slippa gå till skolan.

Anton Ahlstrand

92

En sista gång

Det ringDe ut för rast. Jag var jämt lika nervös och rädd när det ringde, då skulle skolgården och korridorerna fyllas med elever. När det var lunchrast blev jag alltid lite extra rädd för då kunde vad som helst hända. Jag var inte som alla andra. Jag hade min egen stil, klädde mig inte som alla andra tjejer, och var inte lika mycket utseende-fixerad som de och det respek-terade inte mina så kallade ”vänner”.

Anledningen till att jag var rädd för att gå på rast var alla blickar, kommentarerna bakom min rygg, knuffarna och sla-gen. Från det att jag började trean till nu när jag går i sjuan har detta pågått. Jag kommer inte ifrån den rikaste familjen. Jag har fått ärva kläder från min äldre syster. Mamma har ibland fått laga mina kläder istället för att köpa nya då vi behövde pengarna till mycket annat som är viktigare. Det är det elever-na på skolan reagerat på och till en början kallade de mig bara fula ord, men med åren har det blivit värre och värre.

Jag gick ut genom klassrumsdörren. Det första som hände var att jag blev fälld precis utanför tröskeln. Min lärare såg det, men reagerade inte det minsta, som vanligt. Efter möten med mina föräldrar, rektorerna och lärarna trodde jag att det skulle

92 93

bli en ändring, men inget har hittills ändrats.

Jag gick mot mitt skåp och lämnade mina svenskböcker och tog med mina matematiksaker och gick snabbt till klassrum-met där vi skulle ha mattelektionen. På vägen dit försökte jag undvika att möta blickarna, men ändå fick jag de jobbiga knuffarna av de flesta jag gick förbi i korridoren och kom-mentarer bakom mig. Jag låste in mig i ett grupprum bredvid klassrummet så fort jag kom fram. Det var det enda sättet för mig att komma ifrån allt. Utanför grupprummet stod resten av min klass. Några spelade spel på sina iPad, men de flesta stod och stirrade på mig genom grupprummets fönster. Vissa gav mig blickar, någon grimaserade emot mig, och den som brukar vara elakast emot mig, Josefin, stod och pekade ”fuck you” till mig. Jag såg min mattelärare komma, då gick klassen med honom in i klassrummet, jag kom lite senare och satte mig längst bak i hörnet. Tur att det var fredag och att vi sluta-de efter den här lektionen.

Men det värsta tänkbara som kunde hända på denna lek-tion hände. Det var grupparbete, en diskussionsuppgift som vi skulle lösa i en grupp på fyra personer. Självklart hamnade jag med Josefin och hennes två kompisar, Alice och Caroline. Jag kände mest för att bara lämna lektionen, men jag är väldigt mån om mina betyg så jag fick bara kämpa mig igenom det. Under större delen av diskussionen satt jag tyst och tittade ner

94

i knäet medan de andra tre babblade på om vad deras senaste smink var och vad deras nya märkes kläder kostade.

När det var fem minuter kvar på lektionen började Alice, den lite mer osäkra i gänget, småprata med mig. Hon frågade vad jag gjorde på fritiden och vad jag gillade att göra. Det trodde jag absolut inte skulle hända. Till slut frågade hon ifall jag ville komma till ett pyjamasparty som hon skulle ha på lör-dagskvällen. Den frågan, ifall jag ville vara med att göra något hade jag inte fått på tre år, så helt överlycklig sa jag ja. Caroline och Josefin gav Alice blickar, men det enda Alice sa var att det kommer bli kul.

Hela bussresan hem sken jag som en sol. När jag kom hem berättade jag för mamma att jag blivit bjuden, och det första hon sa var att då skulle vi åka och köpa en ny pyjamas. Denna kväll skulle bli något extra. Det blev en marinblå pyjamas i sidentyg. Den satt helt perfekt.

Hela den lördagen gick jag och väntade på att klockan skul-le slå 18.00 så att jag skulle få uppleva mitt livs första pyjamas-party. Vid 17.30 satte jag mig i bilen med mamma på väg mot Alice med en väska i baksätet laddad med saker. När vi kom fram till Alices hus vid tio i sex tyckte jag att det verkade lite dött, men tänkte att alla hade nog inte kommit än. Jag gick ur bilen, bestämde med mamma att hon skulle hämta mig nästa dag vid 11-tiden. Sedan rullade hon hemåt igen.

94 95

Jag gick upp emot Alice hus. Det var väldigt stort och fint, inget som jag var van vid. Jag ringde på dörren och Alice öpp-nade, tätt bakom stod Caroline och Josefin. Först stod de bara och blängde på mig.

Till slut hörde jag Josefin säga: ”Vad gör du här? Du är inte bjuden.”

”Jo, men Alice bjöd ju mig igår”, stammade jag.”Ja, men vi trodde ju aldrig att du skulle komma, och vad är

det för ful pyjamas du har på dig. Den blir nog mycket snyg-gare om jag gör så här ...”

Jag fick en hel liter cola över hela mig och min splitternya pyjamas. Jag sprang därifrån så fort jag bara kunde. Aldrig trodde jag att de skulle göra något sådant här emot mig. Det var droppen, nu orkade jag inte bli behandlad så här längre.

När jag gick ner för vägen bort från Alices hus tänkte jag mer än vad jag någonsin gjort. Vad skulle hända nu? Kommer jag någonsin kunna visa mig i klassen igen? Tankarna snurra-de mer än någonsin.

Jag såg en bil komma körande en bit längre bort på vägen. Var detta min enda chans att komma bort ifrån allt? Att lämna över mig till Gud och ge upp allt? Min familj, min framtid, precis allt. Jag var på väg ut framför bilen, men min rädsla tog över. Jag kände mitt hjärta slå tusen gånger snabbare än vanligt. Aldrig har jag vart så här stressad och rädd över en situation.

96

Jag tittade en bit bort på vägen igen, såg ytterligare en bil kom-ma körande i full fart. Jag tog mig närmre och närmre bilvä-gen. Skulle jag verkligen våga göra det?

Rebecca Redman ES15C

“Utanför - innanför - traka

sserad”

96 97

Mobbning i skolan

hon är Den snyggaste jag sett, den där Åsa. När hon gick för-bi mig i korridoren kunde jag inte sluta kolla. Hur kan någon vara så perfekt? Det går inte.

Jag kunde inte koncentrera mig på lektionen, hon var det enda som fanns i mitt huvud. Mobilen plingade till, för en sekund trodde jag att det kunde vara Åsa, men nästa sekund tänkte jag: Vad skulle hon vilja mig?

Jag tog upp telefonen, morsan! Mobilen plingade till igen. Snabbt tog jag upp mobilen från fickan. Det var hon, vad vill hon mig?

”Hej, Kristina.” ”Hej, Åsa?””Vill du träffas efter skolan?”

Den snyggaste människan jag sett frågar om vi ska träffas. Det slog mig att någon gång kan vi två bli ett.

”Absolut ja!”

Klockan blev tre och hon hade slutat för tio minuter sedan. Jag stod utanför skolan som ett fån och väntade. Jag hörde några fotsteg, det var Hampus och Fredrik, de värsta jag vet. De ställ-

98

de sig framför mig och spottade på mina skor. Jag hoppades att Åsa skulle komma snart. Jag tittade på mo-biltelefonen varannan sekund för att se om hon hade skrivit något. Varje gång jag tittade ner på mobilen tänkte jag att det var lönlöst, det gick inte. Jag fick en svag tanke om att hon bara hade skämtat med mig, men precis då klev hon ut genom dörren. Det pirrade till i hela mig och jag kände lättnad. Ham-pus och Fredrik skrek hora till mig och sprang iväg. Vad skulle jag säga? Skulle jag krama henne? Tankarna for runt i huvudet. Mitt leende på läpparna växte och jag log som aldrig förr. Hon kom emot mig och kramade mig, mitt leende växte ännu mera. Jag fick en kram av en snygg tjej, det händer inte ofta.

Vi promenerade till ett café mitt i staden. Vi snackade i över en timme. Det var som att vi hade känt varandra i tio år. Jag glömde alla mina problem och bara njöt. Hon var en typisk tiopoängare, men det var klasskillnader mellan oss. Men spe-lar det någon roll? Det tyckte jag inte. Det är väl insidan som räknas? Men samtidigt var det något som sa det motsatta, en liten röst inom mig. Jag började tveka på mig själv och tyckte det var dags att vandra hemåt. När vi lämnade cafét fick jag en puss på kinden och mitt självförtroende gick upp till max. På vägen hem mötte jag Hampus och Fredrik. De ställde sig framför mig och spottade mig rakt i ansiktet och skrek:

”Jävla miffo, bli normal.”

98 99

De tog min mössa och slängde den i en vattenpöl och sprang skrattande därifrån. Klockan var sex när jag kom hem. Det var ingen hemma så jag tog morsans godis som låg i skafferiet, lade mig i soffan och slog på min tv. Det tog inte lång tid innan jag somnade. Klockan blev halv ett innan farsan väckte mig. Jag gick till mitt rum och till sängen där jag somnade direkt.

Mitt i natten vaknade jag av att en sten krossade min ruta. Runt stenen satt en lapp, det stod: Du förtjänar inte att leva ditt lesbiska äckel.

På morgonen övervägde jag att inte gå till skolan, men jag gjorde det i alla fall för att få träffa Åsa. Innan skolan började träffades vi utanför dörren. När vi kom in i skolan applådera-de alla åt oss. Förvånat stod jag där medan Åsa hade ett leende på läpparna.

Senare under dagen såg jag på Facebook att Åsa hade lagt in att jag och hon har en relationsstatus. Då förstod jag varför de andra applåderat. Vi var ett par och vi var accepterade.

Senare den dagen kom Hampus och Fredrik och vill be om ursäkt, men jag bara ignorerade dem och gick vidare.

Jesper Karlén

100

Tillsammans är vi starka

Jag var DJupt inne i min dröm när väckarklockan började ringa. Jag kände mig stel efter gårdagens träningspass på gym-met, men lyckades ändå på något sätt att ta mig upp ur sängen ganska fort. Det var måndag och det var dags för skola ”igen” och jag hade en klump i magen. Jag suckade djupt och tänkte för mig själv: Inte en vecka till på det där hemska stället.

Jag började leta i min garderob efter en passande tröja till mina ljusblå jeans och kom på att jag skulle ta på mig den grå collagetröjan som mamma köpt till mig i helgen. Själv tyckte jag att det blev en bra kombination, så jag kände mig rätt nöjd. Jag gick ut i köket för att ta mig en macka och som vanligt satt pappa och läste dagens tidning tillsammans med sitt morgon-kaffe.

”Hej! Hur är det?” frågade han.”Bra”, svarade jag med osäker röst. ”Har du gjort matteläxan till idag?” sa han och kollade på

mig med skarpa ögon.Pappa var stenhård med att kolla så att jag skötte mitt skol-

arbete och som vanligt hade jag gjort matteläxan i god tid, så jag svarade med ett enkelt: ”Ja.”

100 101

Jag åt min macka ganska fort och sa inte så mycket mer till pappa. Han var väl inne i läsandet. Jag gick till badrummet för att borsta tänderna och gjorde mig iordning innan det var dags för ”helvetet”. Jag packade ner mina skolböcker i rygg-säcken, sa ”hejdå” till pappa och började gå mot skolan.

Det var en klar himmel och strålande solsken ute och jag kän-de hur den friska vinden kom in i min näsa. Fåglarna sjöng och alla människor på stan verkade glada och lyckliga, och jag blev nästan tårögd av att se hur bra alla andra verkade ha det tillsammans. Efter ungefär femton minuter var jag framme vid skolan och jag tänkte för mig själv: Försök att bara foku-sera på ditt eget.

Med en djup suck klev jag in genom huvudentrén på sko-lan. Som vanligt satt Tobias och gänget i cafeterian och spa-nade på brudar. Jag hörde att de ropade något taskigt till mig, men jag gick bara förbi utan att reagera. När jag svängde runt hörnet såg jag att Lisa och Jennifer stod vid mitt skåp och pratade, men så fort de fick syn på mig försökte de lite diskret att flytta på sig. Jag såg hur de kollade på mig med konstiga blickar. Jag försökte inte tänka på det så mycket utan jag la in min jacka i skåpet, tog upp min matteläxa ur ryggsäcken och gick in på lektionen.

Det var världens liv när vår lärare, Thomas, kom in i klass-rummet. Det fanns ingen ordning på någon. Själv satt jag helt

102

ensam vid min bänk och pluggade extra på matten, men det var svårt att koncentrera sig. Thomas sa åt oss, med hög och bestämd röst, att vara tysta.

”Jo, idag förstår ni, kommer ni att få en ny klasskamrat. Jag skulle därför uppskatta om ni tar hand om henne på bästa sätt”, berättade han.

Alla blev jätteförvånade över vad Thomas sagt, men tyckte att det skulle bli roligt. Tobias började redan prata om att han skulle bli tillsammans med den nya tjejen om hon var tillräck-ligt snygg. Detta gillade nog inte Jennifer som har varit kär i Tobias sen i sjuan. Ingen vet ifall det är sant, men jag har sett henne titta på honom många gånger, både i matsalen och i ca-feterian. Tobias påstod högt och ljudligt att ingen annan kille hade någon chans att vinna den nya tjejens hjärta.

Thomas skrek till igen för att få tyst på alla. ”Nå, har ni gjort matteläxan till idag?” frågade han.”Ja”, svarade jag med konstig stämma.Jag hörde att Tobias suckade efter det att jag svarat ja på

frågan. Det visade sig att det bara var jag som gjort den och Thomas blev jättebesviken på resten av klassen, men bestäm-de sig för att ge dem en extra dag att göra klart den. Däremot berömde han mig för att ha gjort den.

Efter cirka tjugo minuter in på mattelektionen var det dags för Thomas att gå och hämta den nya tjejen vid rektorns kon-tor. Då tappade Tobias koncentrationen och kom fram till

102 103

min bänk där jag satt. Jag låtsades som att jag inte såg honom utan fortsatte räkna i min mattebok.

”Du ska inte tro att du är något bara för att du var den enda som gjort matteläxan”, sa han och tog mitt nya suddgummi.

”Nej, varför skulle jag tro det?” svarade jag.Han bara skrattade och gick tillbaka till sin plats och jag

kände hur den där klumpen i magen bara växte. Precis när Tobias hade satt sig kom Thomas in med den nya tjejen. Hon hade långt mörkt hår, vältränad kropp och vackra bruna ögon.

”Hej!” sa hon inför alla.Tobias var snabbast med att svara med ett enkelt: ”Tja!”Vi fick veta att hon hette Matilda och hon berättade lite

kort om sig själv. Efteråt bad Thomas henne att sätta sig ner på valfri ledig plats. Då började alla genast göra plats bredvid sig själva. Tobias ställde sig till och med upp och drog ut den lediga stolen bredvid sig själv, men då gjorde hon något som fick alla att häpna. Hon satte sig bredvid mig och ingen trodde det var sant.

”Är det okej om jag sitter här?” frågade hon.”Det går jättebra”, svarade jag.

Efter lektionen hade vi lång rast och alla ville visa Matilda runt på skolan. Alla älskade verkligen hennes personlighet och ville därför prata med henne. Till och med jag försökte prata med henne men Tobias, Lisa och Jennifer skulle alltid hindra mig,

104

och även de andra i klassen, från att kunna kommunicera med henne.

Nu var det dags för lunch och Matilda fick se att jag satt ensam vid bordet och kom därför fram och slog sig ner. Res-ten av klassen satte sig vid borden runt om, förutom Lisa och Jennifer som faktiskt satte sig vid samma bord som mig och Matilda. Till en början sa de inte så mycket men till slut fick Lisa fram en mening.

”Ursäkta, men varför sitter ni två tillsammans?” frågade hon.”Varför undrar du?” svarade Matilda.”Jo, du sitter ju med världens tönt och du ser ju i alla fall bra

ut”, sa Jennifer.Tobias hörde dialogen från sitt bord och kunde inte låta bli

att lägga sig i. ”Ja, du ser ju bara vilken ful tröja”, sa han.Jag kände att klumpen i magen bara blev större och större,

och jag kunde inte låta bli att börja fälla några tårar. Matilda blev förbannad och trodde inte sina öron.”Hur kan ni säga något sådant?!” skrek hon så att det hör-

des i hela matsalen.”För att det är sant!” svarade Tobias.”Till en början trodde jag att ni var sjysta, men nu inser jag

att ni bara är tre idioter som måste trycka ner andra för att ni är osäkra själva.”

Alla tre blev helt tysta och sa inte ett ljud. Jag klarade inte

104 105

av att sitta kvar längre utan lämnade min tallrik på bordet och gick därifrån. Jag gick raka vägen mot lärarrummet samtidigt som jag försökte torka bort tårarna.

Jag fick tag på Thomas och talade om att jag mådde illa. Jag var bara tvungen att försvinna från detta hemska ställe. När jag stod och tog på mig jackan vid skåpet kom Matilda och de andra i klassen fram till mig. Lisa, Jennifer och Tobias var dock inte med.

”Bry dig inte om de där idioterna”, sa Matilda. De andra i klassen höll med hennes uttalande.”Tyvärr så är jag van att få höra sånt”, svarade jag.”Det är ju för jävligt, men försök att inte tänka på det. Jag

antar att du ska åka hem, men jag hoppas att vi ses igen imor-gon. Tillsammans är vi starka”, sa hon med en bestämd röst.

”Jag får se. Jag mår inte så bra”, svarade jag.”Okej, men jag och alla andra hoppas verkligen att du kom-

mer.”De andra i klassen nickade. ”Förresten, fin tröja”, sa hon med ett leende.”Tack”, svarade jag med ett leende och gick ut genom hu-

vudentrén på skolan. Det var fortfarande klar himmel och strålande solsken ute.

Jag mådde lite bättre av att ha fått ett sådant stort stöd från Matilda och de andra i klassen. När jag kom in i stan var männ-iskorna lika glada och lyckliga som i morse. De hade varandra

106

och var tillsammans. Detta fick mig att tänka på det som Ma-tilda sagt till mig.

Vad som skulle hända härnäst visste jag inte, men en sak hade jag klart för mig. Om jag, Matilda och de andra i klassen kan sprida glädje och trygghet till varandra kan vi bli lika glada och lyckliga som människorna på stan. Jag fick ett leende på läpparna när jag tänkte på detta och jag kände den friska luf-ten i mina lungor. Nu kan äntligen det ”hemska” stället bli en trygg och bra plats för alla.

Resten av tiden i skolan blev faktiskt mycket bättre. Jag, Matilda och de andra eleverna blev ett stort gäng och hade mycket roligt tillsammans. Det förekom inte längre något för-tryck mot mig och jag kände mig trygg.

Från den dagen blev mitt motto för livet: ”Tillsammans är vi starka.”

Johan Larsson

“Tillsam

mans

106 107

“Tillsam

mans

är viSTARKA”

“Lagand

a”

108

Asså

Asså seriöst? Varför? Varför lägga ner så mycket energi på att trycka ner folk till marken för att få upp sig själv från marken? Varför vill man få någon annan att må så dåligt att den tappar livslusten? Och varför döma någon utifrån andras åsikter och andras ryk-ten?Ta reda på saker själv om personen innan du bildar en uppfatt-ning om den. För de är just sån bullshit som gör att folk mår dåligt. Det är just sån här bullshit som skapar ännu mer bullshit. Sluta tro på vad andra säger hela tiden. Bara för att någon öpp-nar sin käft så betyder de inte att allt ifrån den är fakta. Och tänk på vad du säger till folk. Och tänk på vad du säger om folk. För några få ord som du säger, kan få en annan persons värld att rasa. En tjej på 17 vintrar

108 109

Unik

Jag är unikJag vet vad jag vill

Jag vet vart jag kommer ifrån

Jag är mitt originalJag vill inte vara som någon annan

Jag vill inte vara en i mängden

Jag är galenJag gör vad jag känner för

Jag säger vad jag vill

Jag är annorlundaJag väljer att umgås med udda personer

Jag passar in utan att vara som någon annan

Jag är speciell Jag bryter normen

Jag går emot andras förväntningar

110

Jag är unikJag vet vad jag vill

Jag vet vart jag kommer ifrån

Karin Lewenstedt

“En blan

d alla o

ch ändå

unik”

110 111“En

bland al

la och ä

ndå unik

”

Vänskap

VänskapVänskap är som en tur på sjön

Den är inte lugn och fantastisk hela tidenNär ovädret har startat kommer inte vågorna att sluta direkt

Vågorna kan sakta blåsa uppMen lika snabbt blåsa bort

Vågorna kan även blåsa upp till en stormDet kan också bli värre än förut

Hemskt och ledsamt Men när stormen har blåst bort blir det ofta som förut

Lugnt och vindstilla

En vän

112

Mobbning i skolan

Mobbning är ett av de vanligaste hälsoproblemen och enligt mig är mobbning i skolan, eller på något annat sätt, något som ingen ska behöva uppleva men som tyvärr är vanligare än vi tror. Barn är rädda för att gå till skolan och folk är för rädda för att säga till när mobbning händer. Jag tror även att människor blundar för det, man tror att mobbning knappt existerar läng-re men det händer oftare och mer än man tror.

Mobbningen kan stoppas men alla måste hjälpa till att stop-pa den. Jag ville skriva om mobbningen i skolan för det är något jag har märkt av och jag ser hur hemskt det är och hur mycket det påverkar individer och jag tycker att det måste sät-tas stopp för mobbningen.

Mobbning är något av det jobbigaste ett barn kan bli utsatt för, speciellt när det sker i skolan. Den måste stoppas så fort som möjligt, skolorna och kommunen måste agera snabbt och effektivt så att barn inte ska behöva bli utsatta för mobb-ning. Personalen på skolan måste ta sitt ansvar och ta tag i de personer som utövar mobbning och sätta stopp för detta ge-nom att kontakta föräldrar så att även barnen och föräldrarna förstår hur allvarligt detta är. Mobbningen slutar oftast inte

112 113

heller efter skoldagens slut, utan fortsätter extremt mycket på internet och sociala medier. På sociala medier kan folk enkelt hängas ut och även bli trakasserade av andra till exempel skol-kamrater eller personer på annat håll. Skolan måste även ta ansvar för att lära elever om internet och vad som är okej och vad som inte är okej.

Mobbningen kan leda till att unga människor begår själv-mord. Mobbningen pressar ungdomarna hårt och de som mobbar ser inga gränser. Det kan börja som ett skämt men till slut rinner bägaren över och ungdomarna som blir mob-bade orkar helt enkelt inte mer och detta kan då leda till att de begår självmord. Statistiken säger att mobbning leder till att 45 personer begår självmord per år. Ännu fler har själv-mordstankar och även om alla inte fullföljer det är det många som är deprimerade. Jag har läst en undersökning och där fick man fram att nästan 300 000 personer hade självmordstankar. Mobbningen kränker personen och personens värdighet. De som blir utsatta för mobbning löper dubbelt så stor risk att begå självmord.

Man ska få vara annorlunda om man vill, man ska inte behöva bli mobbad för att man gör som man vill och är den man vill vara. Man ska inte behöva passa in hela tiden utan man ska få leva sitt liv som man vill. Om det är någon som stör sig på en person för att den är annorlunda då är det inte personen som

114

är annorlunda som gör fel, då är det personen som stör sig på den och sedan börjar mobba personen som gör fel och det är hemskt att det ens ska behöva bli så.

Jag kan förstå att man kan störa sig på en person och att det då kan leda till mobbning för att det finns en gräns som alla har och ibland så kan man lätt råka gå över den gränsen. Men man borde inse när man gått över gränsen, vilket många personer inte gör och då förvärras mobbningen.

Om man retar upp sig på en person av någon anledning så kan jag fatta att det lätt kan bli till en sorts mobbning. Detta är dock ingen ursäkt för att mobbas, alla måste ta sitt eget ansvar för att mobbningen helt ska upphöra. Så om man retar upp sig på någon kan man försöka att inte tänka på personen och fokusera på något annat. Det är onödigt att lägga energi på att störa sig på andra, då är det bättre att helt lägga ner det. Mobbningen är inte okej någon gång, det kommer aldrig ses som något positivt i andras ögon, och det ska alla veta.

Mio Dixman

114 115

116

Alla skolor i Sverige måste ha en handlingsplan mot diskriminering och kränkande behandling och på den skola som jag går på, De la Gardiegym-nasiet, har vi en handlingsplan mot diskriminering, trakasserier och krän-kande behandling och även regler för att skapa trygghet och studiero. Vi tar mobbning på fullaste allvar här på De la Gardiegymnasiet. DLG står för det som vi brukar kalla: ”D=Delaktighet L=Laganda G=Glädje”.

Anton Edström

116