30

Chad ledde mig tillbaka till ängen vi hade zoomat in och ut för några dagar sedan. Den här gången gled vi in utan att anpassa brännvidden närmare och jag fick sätta mig mitt bland gräs och än så länge bara några få blommor. Utan några närmare förklaringar lämnade Chad mig ensam där. I alla fall så hade han – innan han hade gett sig av – bedyrat att han skulle finnas i när-heten. Vilket jag var tacksam för eftersom jag inte var riktigt säker på att jag skulle hitta hem. Jag satte mig tillrätta och började lite osäker titta runtomkring mig, samla intryck, som Chad hade sagt. Jag vred och vände mig så mycket som kroppen tillät och skannade av och memorerade min omgivning, försökte låta bli att missa något. Jag visste inte riktigt vad jag förväntades göra, men jag gissade rätt snabbt att det förmodligen var en mer avancerad övning än så. All rörelsegymnastik jag utsatte överkroppen och nacken för verkade nämligen bara förvirra datalagringscentralen i hjärnan – likaså tvånget jag utsatte mig för att lägga allting på minnet. Jag hade svårt att komma ihåg vad som fanns till höger eller till vänster om mig, för att inte tala om framför och bakom mig. Jag tappade dessutom koncentrationen helt flera gånger och började fundera på annat, framförallt på vad Chad kanske förväntade sig. Å ena sidan var det lättare och mindre ansträngande att bara tänka, utan uttalade ord och främmande språk, men å andra sidan visste jag ju på det sättet inte vad jag exakt behövde göra.

Kort summerat: Det gick inte så bra för mig. Jag skulle definitivt behöva visa upp än bättre balans- och resul-tatsammanfattning än så vid dagens ände. Lysande utsikter... Till slut såg jag ingen annan utväg än att blunda för att på så sätt stänga av alla tankar och samla mig igen.

31

Medan jag satt där med slutna ögon kände jag plöts-ligt vårvärmen i luften. Det var ljuvligt avslappnande. Jag gav mig hän åt ögonblickets vila och sjunk ner i den. Vinden fläktade lätt, smekte över kinderna på mig och lekte med håret. Och med ens blev omgivningen levande för mina sinnen. Jag hörde insekterna, förmod-ligen humlor, kanske flugor, och massor med andra ljud från skogen. Mest fåglarna som sjöng, men också vingslag från en förbiflygande fågel och vindens spel med bladen. Jag hörde ljud från civilisationen; enstaka bilar som dundrade förbi på landsvägen, en hund som skällde någonstans och en helikopters knattrande långt borta. Och ju längre jag kände efter ju fler olika ljud, men också lukter kunde jag urskilja. Skogens allmänna, tyngre doft av fuktig jord och kåda, gröna blad och grä-sets sötare dofter av annat jag inte riktigt kunde placera, blommor kanske. Jag blev också medveten om berö-ringspunkterna på min kropp med marken, gräset, och emellanåt någon insekt som använde mig som tillfällig värd. Helt klart var även myggen tillbaka för i år... Jag ignorerade de än så länge få små vampyrerna. Till slut öppnade jag ögonen igen. Jag satt helt still, bara ögonen vandrade omkring. Jag letade efter det jag hade hört och känt förut – insekterna och vindens spel – och försökte länka samman de olika dofterna med den nu åter syn-liga naturen. Så småningom upptäckte jag flera andra insekter i min närhet; några fåglar som flög förbi och vilade upp sig på ett träd, och två ekorrar som lekte på ett annat. Jag satt så där under så lång tid att man skulle kunna tro att det borde ha blivit tråkigt, men det var det inte alls. Det verkade hända någonting nästan hela tiden, även om det bara var småsaker. Det gick faktiskt nästan att jämföra med en spännande film.

Plötsligt fick jag känslan av att det fanns något mer

32

bakom ryggen på mig, någonting jag inte kunde se ur ögonvrån. Långsamt vände jag mig om, så att jag kunde se ängens andra sida. Det fanns ingenting nytt att upp-täcka där, bara ännu mer skog. Min koncentration var emellertid störd och jag började tänka på vardagliga saker igen. Jag undrade hur länge jag hade suttit där för mig själv och vart Chad hade tagit vägen. Åter- igen; gjorde jag rätt, eller fanns det mer jag kunde ta in? Tänk om jag fick sitta här hela resten av kvällen också? Jag vred lite på huvudet och lättade på nackmusklerna. Ryggen skulle nog inte hålla ut i den positionen mycket längre till utan att börja protestera. Fundersamt tittade jag uppåt. Jag var inte riktigt säker förstås, men himlen borde ju också vara en del av hela alltihopa. Det skulle säkerligen inte skada om jag vilade ryggen lite grann genom att lägga mig en stund. Så jag la mig på ryggen och började titta på trädtopparnas rörelsespel i vinden och molnens förbiseglande skepnader. Övergången mel-lan naturens gröna och himlens blåvita var skarp och träden framträdde som i förstoringsglas. På något sätt böjde sig omgivningen mot mig. Samtidigt verkade det som om ögonen kunde se flera och klarare färgnyanser än vanligt. Det kändes så intensivt att jag undrade om jag var på väg att få en migrän. Dock saknades trycket i huvudet som brukade vara kopplat till en påbörjande migrän, tillsammans med synstörningarna. Det var hel-ler inte blixtrande, besvärande synupplevelser, utan bara väldigt intensiva färg- och formsensationer. Jag kanske såg naturen för första gången som den egentli-gen var. Eller så var mina sinnen ovanligt skärpta genom alla iakttagelser den senaste tiden. Även kroppen kän-des annorlunda; den var svävande lätt, pirrade med lågfrekventa vibrationer på något sätt och den drogs mot omgivningen som välvde sig mot mig. Spännande.

33

Det kanske var någonting liknande som hade hänt när jag fick kontakt med ugglan. Hur hade Chad uttryckt sig nu igen? Någonting som att jag hade varit mottaglig i min stillhet. Behövde kropp och själ vara helt i balans för att kunna ta till sig förnimmelser och vibrationer som sänds ut av organismer och föremål? Kanske, men helt säkert borde det vara lättare. Jag försökte stänga av tankarna igen och bara koncentrera mig på intrycken, vara ett med lugnet och tidlösheten jag kände inom mig, och njuta av känslan av att inte bara vara gästen, utan en enskild detalj i totaliteten för en gångs skull.

Plötsligt fanns den där igen – känslan av att jag mis-sade någonting. Den var starkare den här gången. Så stark att den inte lät sig dämpas och förträngas längre av de andra, nya erfarenheterna eller undran över vad jag borde göra, som förut. Intensiteten och friheten jag precis hade känt byttes ut mot en mera vardaglig upplevelse, kontrollbehov. Jag kände mig fortfarande tillfreds, men för att kunna få tillbaka den djupare sinnesfriden igen skulle jag nog behöva hitta en bra förklaring till den där känslan. Återigen undrade jag vart Chad hade tagit vägen och en obehaglig aning kröp upp i nacken på mig. Han kanske hade mött och kämpat med ytterligare ett vilt djur, eller så hade han ramlat och låg hjälplös någonstans. Ju längre jag funderade och undrade ju livligare blev föreställningskraften. Det var inte lika skräckinjagande som då min fantasi spelade upp skogsmonsterna för mig, men det gick i slutändan åt det hållet. Jag kände mig allt mer obehaglig och sår-bar där jag låg på marken. Jag kunde inte ligga kvar. Snabbt satte jag mig och hoppade kort därpå upp på föt-terna. Jag stirrade in i skogen, åt det hållet jag tyckte mig kunna upptäcka mer förut. Jag kunde inte riktigt förstå hur allting hade kunnat förändras så fort. Nyss låg jag

34

och var ett med omgivningen och nu plötsligt hade den snarare blivit kuslig. Det kändes som om jag för min egen säkerhet, eller rättare sagt för mitt själslugns skull, skulle behöva gå och kolla upp läget. Helst skulle jag ha velat beväpna mig med en pinne eller något liknande också.

Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag borde lyssna på det och smyga runt som en kriminalpolis med vapnet i försvarsställning, eller om jag betedde mig som en inbillningssjuk idiot. Obeslutsamheten gjorde mig handlingsförlamad, som vanligt, och som den fegis jag förmodligen var i grunden hittade jag på en utväg: Jag grävde huvudet ner i sanden och intalade mig att det var säkrast att stå kvar där jag befann mig just precis för ögonblicket, att allting skulle lösa sig av sig självt. Kan-ske på det sätt jag ibland gjorde i drömmarna när jag var omringad av onda varelser; jag skakade hand med dem och vi blev vänner. Otroligt nog fick jag rätt även i verk-ligheten. Det löste sig. Bara några få sekunder senare dessutom. Chad materialiserades mitt framför ögonen på mig, i den förmenta farozonen, och neutraliserade all villfarelse och gäck. Han kom fram bakom ett träd och gick leende mot mig.

Först blev jag lättad så klart. Den befriande känslan förträngdes dock omedelbart och ersattes naturligtvis av blygsel. Chad hade stått där hela tiden, observerat och känt på mig, testat mig. Och jag hade gissningsvis inte gjort särskilt bra ifrån mig. I ett försök att dölja min senaste sinnessvängning lite grann sa jag:

”Du skräms!””Förlåt. Det var inte min avsikt.””Klarade jag uppgiften?””Det var inget test. Jag försökte öka på möjligheterna

bara.”

35

Öka på möjligheterna? Nu stod det still i huvudet på mig. Förmodligen såg jag även ut som ett frågetecken eftersom Chad tillfogade:

”Du kände min närvaro.”Ääää... Ja just det. Känslan. Det var Chad jag hade

känt? Var det det jag ville kolla upp bakom mig i skogen?….....?!!!!Halleluja. Jag – hade – känt – Chad!Men vänta lite.”Jaaa, det gjorde jag nog. Men varför blev jag skrämd,

om det var dig jag kände? Jag är ju inte rädd för dig längre.”

Chad smålog och svarade:”Jag kan fortfarande bli till en mardröm om du analy-

serar ditt undermedvetna och tolkar dess signaler med logisk tankeverksamhet. Framförallt om du samtidigt låter dig ledas av emotioner som står på skuggsidan, såsom till exempel rädsla, skam, osäkerhet, irritation eller ånger.”

Inandning. Bearbetningsfas för tolkning av logiken i Chads framförande – utan tillfredsställande resultat den här gången. Utandning.

”Jag vet inte om jag riktigt förstår.””Det gör ingenting. Vi pratar mer om det vid ett

senare tillfälle. Jag kan säga det så här så länge: Du kommer att utveckla en inre styrka, ett inre vetande, som kommer att göra det möjligt för dig att ta till dig en ingivelse eller föraning på rätt sätt. Då kommer jag inte att kunna gömma mig för dig längre.”

”Både fysiskt och psykiskt?”Chad skrattade åt min iver.”Ja.””Det låter bra. Om vi skulle leka kurragömma, och jag

36

skulle gömma mig så långt bort att du inte kan känna mig direkt längre – jag menar sinnesstämningen – skulle du även då veta var du behöver leta efter mig?”

”Ja.””Är du säker på att det är möjligt för mig?””Ja, det har du precis bevisat. Ha tålamod, det kom-

mer. Bejaka dig själv först, sedan kan du öppna upp mot hela alltet.