Alice Dahlstrand

2

Kapitel 1

Jag sitter på ett SAS-flygplan mellan mamma och en gammal dam. Jag börjar prata lite med den gamla damen och jag får veta att det är första gången hon flyger. Hon säger att det är läskigt! Hon vän-tar på sin man som är på toaletten . Det är ett hemskt oväder ute, det blixtrar och regnet piskar mot fönstret. Jag säger till mamma att jag är rädd och hon svarar lugnande att det inte är någon fara. Men då händer det som inte får hända! En öronbedövande smäll hörs när en blixt träffar en av motorerna som börjar brinna. Den gamla damen börjar skrika och många fler som finns i planet med henne. Jag tittar skräckslaget ut genom fönstret, man ser inte så mycket, men jag ser iallafall att vattnet kommer närmare och närmare. Jag frågar mamma ifall vi ska dö nu. Syrgasen faller ner från taket, mamma sätter på sig den först och sen hjälper hon mig . Den gula lampan i taket som berättar att man ska sätta på sig bältet börjar lysa. Min sista tanke innan vi kraschar är: jag kommer dö!!

3

Kapitel 2

Jag vaknar upp på en vacker strand. Vågorna slår sakta och up-prepande mot mina fötter, som ligger i vattnet. Det är vackert men ändå läskigt eftersom det ligger vrakdelar på stranden. Jag tror det är Stilla havet för vi var på väg till Australien. Jag antar att jag har flutit i land på ön efter kraschen. I fickan hittar jag några australis-ka dollar men det kan ju inte hjälpa mig nu när jag är på en ö. Jag ser en medelstor, blå resväska som har flutit i land längre bort på stranden, jag springer dit, jag öppnar den och ser att den är min. Jag letar efter mitt hemliga fack som bara jag vet om. Där har jag packat en fällkniv, en ljusgrön tändare och många fler bra saker i fall vi skulle vandrat i skogen. Jippi!! Allt ligger kvar. Jag stoppar på mig de värdefulla sakerna i mina fickor och börjar sedan gå och leta efter om det finns några fler människor på ön efter kraschen, kanske någon som behöver hjälp. Men det verkar inte som det, jag ropar: Hallå är det någon där?! men ingen svarar. Jag ser nya fotspår i sanden men sen inser jag direkt att det är mina egna, jag måste gått runt hela ön. Det börjar bli mörkt, jag går in i skogen och letar efter mat, ved och någonstans där jag kan bo. Jag klättrar upp i en palm och skär av några blad som jag kan sova på och använda som ett täcke. Jag går tillbaka till stranden igen, på vägen plockar jag lite torra pinnar som jag kan göra en brasa av. Jag ser några fina kängurur och söta koalor på vägen till stranden. Jag gör upp en brasa och sen fixar jag en slags säng av palm bladen. Sen ligger jag en stund och känner mig ensammast i världen, några tårar rullar ned för mina kinder när jag tänker på mamma. Var är hon? Lever hon? Jag känner mig så trött, sen somnar jag.

4

5

Kapitel 3

Jag vaknar med sand i ena örat och solens värmande strålar som bländar mig. Jag måste sovit hela natten. Jag klär på mig mina bad-kläder och tar ett bad i havet för att bli ren och svalka mitt huvud för att vakna till. När jag har badat klart så klär jag på mig igen och går in i skogen. Jag letar efter något att äta till frukost, jag ser några kokosnötter och bananer högt upp i ett träd, jag klättrar upp för att hämta några av dem. Jaaa!!!! Jag klarade det! Jag tar min kniv och skär upp kokosnöten, den har kokosmjölk i sig. Så min frukost blir bananer och kokosmjölk.

Plötsligt hör jag ett brak från skogskanten och ser en man i 45-års åldern. Han är mager och rätt så lång, hans kläder är rätt så slitna. Det känns skönt men ändå läskigt att jag inte är ensam längre. Det ser ut som han plockar ved, för han har väldigt många pinnar i famnen.- Behöver du hjälp?- Ja tack! Jag springer upp till skogskanten och tar några av pinnar-na han har i famnen. - Var ska jag lägga pinnarna?- Följ efter mig, svarar han.- Okej.Vi går in i skogen och svänger av på en stig. Vi fortsätter län-gre och längre in under trädkronorna tills vi kommer till en timrad stuga.- Vill du följa med in? frågar han.- Jag har en annan person på besök också.Det känns läskigt att följa med in, men jag vågar inte säga nej. Jag undrar vem mer som är där.- OkejHan öppnar dörren och vi kliver in. När vi kommer in ser jag mig omkring. Han har en säng i ett av husets hörn och i ett annat har han en öppen spis som ser hemgjord ut. Han har ett “bord” med fyra stenar runt, som stolar. Jag blir förvånad över att det står en dator och en tv i ett annat hörn, han har tydligen el. På en av stenarna sitter den andra personen han har på besök. Jag ser inte ansiktet på, men det ser ut som en kvinna i

6

7

ungefär samma ålder som mamma. Jag går fram och hälsar.- Hej, säger jag avvaktande- Hej, svarar hon.Jag tycker att jag känner igen rösten, den låter som mammas!Jag säger att jag heter Alice.- Vad heter du? fortsätter jag.Hon börjar gråta och säger att hennes barn heter Alice och att hon skulle till Australien, men det blev storm och planet störtade och sen vaknade hon här. - Här? Jag menar liksom, vaknade du på stranden eller här i stu-gan?- Jag vaknade här i stugan, i Johns säng.- John?- Ja, jag heter det, bryter mannen jag just träffat in.- Oops, förlåt mig, jag glömde liksom att berätta vad jag heter och fråga vad du heter.- Det gör inget Alice, fortsätter han- Hur kom du till ön, John?- Nej, det är jag som ska fråga hur du kom till min ö.- Din ö?- Ja min ö. Jag har köpt den.- Varför köpte du den? Kan man ens köpa en ö?- Jag köpte ön för de ville förstöra den vackra naturen, de skulle bygga ett hotell på ön, och jag står bara inte ut med att de skulle förstöra denna vackra ö och dess natur.- Okej, säger jag fundersamt- Jo, det där med hur jag kom till din ö, Jag var också med på det där planet som kraschade. Min mamma och jag skulle till Aus-tralien och ha det lite skoj efter att min pappa hade dött.- Okej, suckar John.- Oj, vi glömde alldeles bort dig! utbrister jag. Vad var det du hette? Jag kommer inte ihåg. Jag vänder mig om mot kvinnan igen.- Det är rätt så svårt för dig eftersom jag aldrig sa vad jag heter. Jag heter Lena.-Okej, då fattar jag varför jag inte kom ihåg det. Jag brukar vara rätt så bra på att komma på namn.Det känns skönt att det finns andra människor på ön.

8

Kapitel 4

- Nu måste vi äta, sa John.Han lagade jättegod mat av det lilla han hade. Efter maten la vi oss. Jag låg vaken i sängen ganska länge och funderade över hur mamma mådde. Jag hade nästan somnat när tanken slog mig att Lena kunde vara min mamma. Jag kom på att det var min mamma för hon hade samma ögonfärg, pratade likadant och luktade som mamma.Jag vaknade av en solstråle som lyste mig rätt i ansiktet. Det var alldeles tyst i huset och jag undrade vart Lena och John var. Jag gick till bordet, där låg en lapp. Det stod att dom hade gått ut för att fiska och leta mer mat.

Jag sprang ner till stranden och sa:- Är du min…- Ja, din mamma. Jag funderade i går och då kom jag fram till att du är mitt barn! Jag hade aldrig trott att jag skulle träffa dig levande, och verkligen inte här. Vi kramade varandra jättelänge och John fattade ingeting. På vägen hem till Johns hus så såg vi några kän-gurur, koalor, wombats och possum.

9

Kapitel 5

Vi gjorde mycket saker tillsammans under några månader och det märktes att mamma och John blev kära. Åren gick och gick och vi bodde kvar på ön hela tiden. John ordnade så att jag fick skypeun-dervisning under dagarna. Mamma måste ju också tjäna pengar så hon fortsatte med sitt gamla jobb som författare.

När jag blev tillräckligt gammal så åkte jag till Australien och ut-bildade mig till veterinär och när utbildningen var klar så åkte jag tillbaka till ön och byggde ett hotell där kunderna kunde bo medan djuren är hos veterinären och ett djursjukhus.

Livet blev annorlunda efter kraschen....