kult. 2001.03
TRANSCRIPT
4.SeKeL-sidor4 Styrelsen har ordet 5 SOF 6 Mitt år som festerichef
7.Vad är ett lärosäte?Studentpolitik
8.Tänk själv! Intervju med Jonas Ramsten
11.Vad är anarkism?
12.William Gibson och cyberpunken
14.Pistols & EbbaFilmrecension
16.Det kommersiella upproret
18.Punk.1979.
20.
Novell
22.Kulturvetare som har jobbIntervju med Gustav Borg
24.The Sounds
26.Vardagens punkidolerVera i biktbåset
27.Dikter
Innehåll.
Kult. 2001.03 3
8
NU TROR JAG att vi alla
äntligen kan känna att
sommaren nalkas, vissa
dagar mera tveksamt
trevande och smygande
och andra dagar som
ett basebollträ i huvudet.
Ah, härliga Sverige! Hon
vet precis hur hon bäst
kan ingjuta hopp i våra
blekfrusna kroppar för att
sedan triumferande slå
oss i ansiktet med en
riktig östgötaorkan. Hon
är för go´, moder Svea.
Och det är nu, nu när
vi mår som bäst och är
som vackrast, som vi ska
engagera oss mest. Vad
yrar hon om? frågar du
dig genast. Snart är det
ju sommar och då ska
jag inte göra någonting
alls överhuvudtaget. Så
det så! Bara sola, bada,
sova på mornarna och
äta tusen miljarder ton
glass (åtminstone ville
man det i så där fem-
sex-årsåldern). Ja, gör
det, säger jag då. Vila
upp dig riktigt ordentligt
under sommaren, för i
augusti….. Ja, i augusti,
då kommer nollorna och
då är det du världsvana,
sexigt solbrända och
solglasögonprydda
seklerist det hänger på
för att vi ska kunna få
nollorna att bli lika bra
SeKeL-medlemmar som
du. Under nolle-p är
ingenting tråkigt. Alla är
glada och inget allvar
syns bortom horisonten.
Livet är helt OTROLIGT
roligt under nolle-p. För
de som deltar vill säga.
Nu när både du och jag
har insett att studier på
universitet inte fungerar
utan ett nolle-p minst en
gång per år så fi nns det ju
ingenting annat för dig att
göra än att engagera dig i
detta. Annars kommer du
ju inte att få nåt kul alls!
Eftersom nollorna bara
blir fl er och fl er för
varje termin så behöver vi
allt fl er faddrar till dessa
stackars vilsna själar.
Därför vill jag att du
anmäler dig snarast så att
även du kan bli en av
deras stora förebilder.
Kanske vill du bli ännu
mer hyllad och dyrkad än
så? Kanske vill du vara
med i nolleregeringen och
bestämma en massa?
Sök till nolleregeringen
omgående och fadder
senast den 18:e juni. Jag
ska engagera mig, ska
du?
Styret önskar alla söta
medlemmar en ball
sommar!
Inga bekymmer, man är lycklig var dag
Styrelsen har ordet
Text: Jennyralen Foto: Beata Bergkvist
4 Kult. 2001.03
I ÅR VAR DET åter
igen dags för SOF,
StudentOrkesterFestivalen.
I Kårtegen som rullade
genom staden fanns
självklart SeKeL med!
När Kult. pratar med
SeKeLs SOF-gäng är det
fortfarande några dagar
kvar till lördagen när
Kårtegen skall bana väg
genom Linköping. De är
totalt sexton personer som
jobbar med att bygga upp
Pippi Långstrumps Villa
Villekulla med trädgård.
Under Kårtegens gång
skall de dela ut
sockerdricka (från Pippis
sockerdricksträd) och
krumelurpiller. De skall
också vara utklädda till
Pippi och hennes vänner.
Allt går under parollen:
“Jag vill inte bliva stur,
därför har jag valt kultur!”
Byggchef Caroline
Henrysson menar att
anledningen till att de
valde just Pippi
Långstrump och Villa
Villekulla var att Pippi
aldrig blir stor, att hon
är så glad och framför
allt för att hon är en
kulturfi gur. Caroline säger
att hon personligen tycker
att Pippi borde få mer plats
inom kulturen. Jag tror inte
att vi andra är sena att hålla
med!
Under förra SOF vann
SeKeL priset för bästa
bygge. Eftersom jag i
skrivande stund inte vet
hur det gick, kan jag bara
säga att jag hoppas att de
lyckades med den bedriften
även i år!
Jag vill inte bliva stur, därför har jag valt kultur!
“Jag vill inte bliva stur, därför har jag valt kultur” stod
det på en vagn i SOFs kårtege, som den 12 maj 2001 i
sakta mak rörde sig genom Linköping och folkmassorna. Den
representerade kulturvetarna vid Linköpings universitet.
Detta gjorde mig ganska uppgiven.
Jag förstår först och främst inte vad man vill säga med detta
och efterlyser en motivering av de som hittat på det. Är det
något slags självironi (i brist på respekt för sig själv, ämnena,
kurskamraterna och mänsklig kommunikation och behov av
att uttrycka sig)? Eller har vederbörande kanske helt enkelt
valt fel program/kurs?
Detta är en stad där kulturutbudet inte är särskilt stort och
debatten kring kultur är ganska loj. Universitetet är präglat av
dels tekniska högskolan, dels de nya pedagogiska drag som
vissa utbildningar fått de senaste åren. Kulturvetarprogram-
met och de enstaka kurserna har alltså hamnat i kläm och
kvalitén på utbildningen är ju uppenbart därefter…
Sättet att förhålla sig till kulturstudier eller kulturella int-
ressen, tyder ofta, anser jag, snarare på behov av en image
än renodlade intressen och fascinationer (vilka dessutom lätt
mattas med en “icke levande” pedagogik, vilket man alltför
ofta möter).
Vad jag då frågar mig är om det inte skulle vara positivt
förebyggande om vi som studenter skulle bli lite bättre på
att marknadsföra oss själva och våra ämnen. Om vi kanske
skulle visa lite mer stolthet över det utbildningsval vi gjort,
lite mera intresse och kanske även respektera oss själva och
inte hela tiden skämta om vår framtid som tunnelbanevakt,
konsumbiträde osv. (inget illa menat om de som arbetar som
det, men det är ju inte det bästa sättet att ta till vara de
kunskaper som vi ägnar tid och pengar åt att skaffa oss).
Jag har stor erfarenhet av “kulturfolk”, allt från
lärare, bibliotikarier, konstnärer, författare, administratörer
inom kommuner och landsting, till studenter från olika
utbildningsnivåer. Och jag ser ett samband mellan jargonger
och ekonomiska satsningar. Det ser jag som en skrämmande
utveckling. Det är alltid viktigt med intresse för kommunika-
tion och människors sätt att uttrycka sig och se på livet och
världen, samt att respektera sig själv! Genom att förbättra
detta tror jag att vi i längden kan vinna både respekt och
ekonomiskt stöd, vilket ger mer kvalité och större utbud!
Med vänliga hälsningar,
Elenor Månsson, KVB2
Insändare
Text: Anna Hougström Foto: Beata Bergkvist
5Kult. 2001.03
TIDEN GÅR SÅ FORT, allde-
les för fort. Det har gått ett helt
år sedan jag skiftade på och
blev festerichef. Fast det känns
nästan som om det var igår
vi spelade laserdome, klängde
på fotbollsmål, drack läskiga
shots och blev riktiga fester-
ister. Då var vi ynka fem i
sKVaLp och vi fem lyckades
ta oss igenom höstens nolle-p
och ordna skojigheter för de
nya studenterna. Därefter blev
vi nio stycken. Vi lyckades
ragga upp fyra tjejer ur den nya
årskullen.
Detta gäng på nio personer
har tillsammans ordnat en
välbesökt drinkfest med
smaskiga drinkar, en julsittning
som tomten inte glömde bort,
ett pojkbandspartaj som rock-
ade och så självklart den
bästa chilifesten ever… men
nu är det slut. Nästa gång
är det förmodligen vi som
dricker mest och hörs mest på
sKVaLp-festerna.
Det är både skönt och
skrämmande att det är över.
Skönt för nu kan jag slippa
oroa mig hela tiden för ditt
och datt som har med festeriet
att göra, skönt för att nu
kan jag ägna mig åt saker
jag inte hunnit med under det
här året. Skrämmande eftersom
det kommer att bli så tomt,
någonting kommer att saknas.
Jösses, jag kommer ju inte
längre att vara chef. Hur ska
det här gå? Till en början
kommer jag säkert att njuta,
men sen kommer nog SeKeL-
nerven börja rycka lite. Det
kommer att bli tomt att inte
vara engagerad, jag får väl leta
upp nåt annat projekt…
Till sist vill jag ge en riktigt
stoooor puss till mina med-
festerister under det här året
som gjort allt för att underlätta
mitt arbete som chef. Tack till
Katrin, Eva, Maria, Marcus,
Lisa, Niclas, Ida och Jesper.
Ni är bäst! Sen vill jag ju
självklart säga tack till alla
er som kommit på festerna.
Fortsätt gå på sKVaLp-fester!
Och till sist lycka till Mattias
med det nya festeriet!
Mitt år som festerichef Text: Sofi a Skoog
Festeriet 00-01, från v-h: Niclas, Maria, Katrin, Marcus, Lisa, Eva, Ida & Jesper. Foto: Sofi a Skoog
Sofi a leker mexican på Chilifesten. Foto: Katrin Wilhelmsson
6 Kult. 2001.03
I VÅR STRÄVAN ATT LÄGGA en grund för diskussion kring
studiesituationen har de problem som skapas av studenternas
självbild och kunskapssyn behandlats. Även alternativa sådana
har skisserats. Det är nu dags att ta upp frågan om en av de
kanske viktigaste komponenterna i denna diskussion, nämligen
synen på vår arbetsplats, universitetet. Vad ett lärosäte är och
hur studenter, föreläsare och resten av samhället förhåller sig
till det kan inte uteslutas ur diskussionen om vår situation som
studenter.
För att fungera kräver dagens komplexa samhälle en allt större
grupp välutbildade människor. Därför måste nya generationer
kontinuerligt utbildas i konsten att axla de arbetsuppgifter
som krävs, en uppgift som i Sverige ombesörjs av staten,
genom dess lärosäten. Universitet och högskolor står för den
specialisering dagens samhälle kräver. Diskussionen måste
beakta att utbildningen sker i statlig regi för att tillgodose
statliga och samhälleliga behov. Staten investerar stora summor
och måste därför anses vara berättigad att ställa krav på den
kompetens studierna syftar till. Verksamheten vid lärosätena
skall betraktas som statligt egenintresse. Vårt resonemang
bygger på en god stat som representerar samhällets behov och
intressen.
UTBILDNINGENS MÅL SKALL vara att tillgodose
samhällets behov. Därför skall undervisningen också inriktas
mot detta. Den intressanta och mer problematiska frågan
är vilka som verkligen kan bestämma vilken kunskap som
motsvarar samhällets behov, det vill säga vad som är relevant
kunskap. Vilka som idag formulerar svaret på den frågan är
ytterligare en intressant aspekt som inte kommer att diskuteras
här. Staten kan enligt ovan förda resonemang ställa sådana
krav. Den har en dubbel roll dels som fi nansiär och dels som
den institution som bör ha bäst överblick över samhällets behov
av utbildad arbetskraft. Näringslivet skall också ha infl ytande
över synen på relevant kunskap eftersom de rekryterar delar av
sin arbetskraft bland de vid lärosätena utbildade människorna,
något som legitimeras av näringslivets betydelsefulla roll
i samhället. Dessa två gruppers krav utgår från deras
behov av välutbildad arbetskraft. Forskarsamhället kan utifrån
sin ämneskunskap ställa rättmätiga krav på forskningens
och undervisningens inriktning samt att åt stat/näringsliv
defi niera innebörden av begreppet välutbildad inom de olika
disciplinerna. Studenter kan likaså resa rättmätiga krav på vad
deras utbildning skall innefatta och därigenom dess mål. Detta
för att samhället är i behov av problemlösning, av kritiskt
ifrågasättande av dess grundprinciper samt upprätthållande
av dess administrativa och intellektuella struktur. Därför
måste vi kunna analysera förhållanden i detsamma, något
som endast kan åstadkommas genom fritt tänkande och fritt
problemformulerande, en verksamhet som även legitimerar
forskarsamhällets intressen. Studentinfl ytande medverkar också
till större mångfald i undervisningen. En bra lärosätesmiljö
kräver att dessa gruppers intressen balanserar varandra.
Humanioras existensberättigande vid läroverken är, i ljuset
av ovan sagda, lätt att ringa in. Ingen annan vetenskaplig
inriktning är så väl anpassad för att kritiskt analysera vad det
innebär att vara människa i förhållande till det omgivande
samhället, något som innefattar kritisk granskning av den
mänskliga självuppfattningen, en av civilisationens viktigaste
utgångspunkter.
Detta är den tredje delen i en artikelserie om studentpolitik som kommer att publiceras under året. Har du synpunkter? Maila redaktionen eller gör din röst hörd på vårt diskussionsforum!
Vad är ett lärosäte? Text: Johan Jarl & Ola Lundqvist
Kult. 2001.03 7
Jonas Ramsten, doktorand på Tema Kommunikation, beskriver punken som främst en attityd där man alltid gjort allt själv. Detta har gett punken en framskjuten plats vad gäller skapandet av globala nätverk. På det lokala planet var punken i slutet av 70-talet dessutom viktig för de avvikande landsortskillarnas identitetsskapande.
Tänk själv!
Jonas Ramsten arbetar som lärare på Kultur, samhälle och
mediegestaltning på Campus Norrköping, samtidigt som han
håller på att avsluta sin doktorsavhandling om garagerock/
garagepunkscenen i Austin, Texas på Tema Kommunikation
vid Linköpings universitet. Med detta avhandlingsämne och
med ett gediget personligt punkintresse får man betrakta Jonas
som något av en expert på de sociologiska aspekterna av
punk.
Från början visste han inte riktigt vad han ville skriva om,
men det som fi ck bli vägledande var hans önskan att skriva
om ett ämne som han kunde brinna för över en längre period.
På en konferens för medieforskare i Danmark träffade han en
professor från Texas, som bjöd in honom till South by South
West-festivalen i Austin för att där göra intervjuer som skulle
kunna utgöra underlag för avhandlingsarbetet. Väl i Texas
insåg dock Jonas ganska snabbt att festivalen var lite för bred
och kommersiell för hans inriktning. Istället råkade han gå
förbi en musikaffär som skyltade med vad vi i Sverige kallar
garagerock men som i USA kallas garagepunk.
- En av expediterna ägnade en halvtimme åt att guida mig i
utbudet av den lokala garagescenen och bjöd in mig till en
konsert dagen därpå, där ett par av de lokala banden skulle
spela. Jag hade inte så mycket uttänkt då, men började intervjua
de människor som rörde sig i den här kretsen, säger Jonas.
Det han fann mest intressant var att utifrån sitt svenska
perspektiv se på hur de förhöll sig till resten av världen.
- De levde i lika hög grad i en garage-värld som i en Austin-
värld, menar Jonas. De var inte speciellt intresserade av att i
någon större utsträckning samarbeta med folk lokalt, för de
hade sin egen krets och publik att vända sig till och den var
inte mindre än den värld som festivalmänniskorna rörde sig
i. Man kan tala om att de rörde sig i en begränsad global
värld. De spelade in och pressade skivorna själva och trots
att det hela rörde sig om en lågbudgetaffär fungerade det rent
kommunikativt. Det paradoxala var att nu, då musikindustrin
blir allt starkare och centraliserad, verkar dessa band egentligen
inte behöva den alls.
Anarkism och vardagsilska
På frågan vad som defi nierar punk svarar Jonas att det handlar
om en ganska hård, högljudd och lågbudgetproducerad musik.
Korta effektiva låtar utan gitarrsolon där det tekniska kunnandet
inte anses vara det viktigaste. Men han menar att man även kan
ha en annan utgångspunkt.
- Det kan också handla om en attityd, ett sätt att förhålla sig
till musiken. Man ser sina egna möjligheter att göra det man
faktiskt känner för, oavsett vilka krav som andra ställer eller
vilka kriterier som anses viktiga för bra musik.
Idag blir punken ofta sammankopplad med anarkism, något
Jonas menar knappast är en självklarhet:
- Det var egentligen Sex Pistols fel att det blev en onödigt stor
fokusering på det. Pistols sjöng om anarki, något som säkert
var uttänkt från Malcolm McLarens (Sex Pistols manager,
red anm) sida. Många punkare hade anarkisympatier, men
det var mer attityden än ideologin som de kände sig hemma
med. I Sverige var det mycket svårare att få in anarkin än
i England, för här hade anarkismen redan uteslutits ur det
politiska sammanhanget. För många svenska punklyssnare var
The Clashs utveckling mest signifi kativ: man började som ett
ilsket garageband och tog aktiv ställning för sandinistregimen
i Nicaragua genom att döpa sin debut till “Sandinistas”.
Text & foto: Lucas Forsberg
8 Kult. 2001.03
Det där med tredje världen-engagemanget menar Jonas var
något som fungerade bra för en svensk lyssnare.
- Som följd av proggmusikens politiska värderingar kom man
här i Sverige att tolka all ungdomsmusik som politisk, vilket
också gjorde det lättare för unga punkare att bli legitimerade.
Men det var långt ifrån alla band som var genompolitiserade
och ofta stoppade man in sådana texter enbart därför att de
skulle fi nnas där. De lokala exemplen säger mest, eftersom
de är rörande korkade på något sätt. Det fanns en grupp
från Örebro som försökte reagera på polisens brutalitet och
övermakt genom att sjunga om väktarna på Åhléns. Man
försökte skriva politiska låtar men det slutade bara i något slags
vardagsilska. Då blev det lärare, väktare, poliser och andra som
på något sätt satte en gräns för friheten att tänka själv.
Effektiva kommunikationsnät
Enligt Jonas är det långt ifrån
självklart att man skall ha ett tydligt
budskap som punkare; det pågår en
fortgående diskussion kring detta i
punkkretsar.
- Punkarna i Austin har bestämt sig
för att politik är viktigt, men att det
inte får gå före musiken. Därför talar
man inte om för lyssnaren vad man
själv tycker, utan uppmanar var och en
att tänka själv. Man talar mycket om
behovet av att skapa ett offentligt rum
där folk kan mötas för att diskutera.
Man vänder sig mer mot tystnaden
och stumheten i samhället, än mot
själva etablissemanget.
Samtidigt menar Jonas att punken
i sig själv kan ses som en politisk
faktor. Banden väljer att själva ta
kontrollen över musiken. Det som
alla punkare skulle kunna samsas
om är uppmaningen att tänka själv.
Denna attityd dominerade i slutet av
70-talet men läget kom, enligt Jonas,
att förändras.
- Punken splittrades ganska tidigt.
De första punkarna var en blandning
av relativt välutbildade intellektuella,
människor som hade svårt att komma
in i det sociala livet samt
halvkriminella. Men när den
intellektuella publiken försvann kring
1980 blev råpunkarna kvar och det är
de vi känner igen med mohikanfrisyrer
och nitar. Det var i dessa kretsar som
den politiska punken överlevde. Vi
hade bl a en högerreaktion - oipunken
- som är bred och har många gråzoner.
Detta gjorde att den blev beskylld
för att vara fascistisk. Denna andra våg av punkare föll inte
musikpressen i smaken och där slutade också svensk bevakning
av punken för några år framöver.
- Det är för att punken i långa perioder har fått sköta sig själv
som den har utvecklat väl fungerande nätverk. Punken står
av många skäl i första ledet i skapandet av egna världar och
kommunikationsnät. Återigen kan man se det som en, om inte
ideologisk, så åtminstone politisk motkraft.
Skydda stilen
Om punken kan beskrivas som en protest mot likformighet, hur
förhåller man sig då till kommersialiseringen av punken och
dess attribut? Jonas menar att det fi nns två vägar. Antingen kan
man välja en stil som är så svår som möjligt att stå ut med.
Kult. 2001.03 9
- Det krävs en del om du
skall köra det till vardags. Även
om det idag är en accepterad
ungdomsstil är det något som
föräldrar och lärare har svårt
för. Man blir ofta sedd som
lågpresterande och en naturlig
måltavla för nazister och brutala
lördagsfestare. Den andra vägen
är att släppa utseendegrejen helt
och köra med jeans och t-shirt.
Det är en stil som är svårhärmad,
eftersom de fl esta har den. Denna
grupp vill fortfarande lyssna på
sin musik och hålla på med den,
men inte ha en stil som andra
kan stjäla eller som de riskerar
att bli nedslagna för. Alla som
håller på med alternativ musik
vet att spotlighten när som helst
kan hamna på dig och din musik
och då måste du på något sätt
vara beredd.
De punkband som gör mer
kommersiella karriärer verkar
Jonas inte ha några problem
med.
- Jag tycker inte att det är
konstigt att band som Offspring,
som har hållit på länge och
harvat till slut väljer att få betalt
för vad de gör. Det är svårare att förstå den attityd unga musiker
har då de inser att de både kan spela punk och tjäna en massa
pengar. Den bild som t ex Rage Against the Machine ger av
punk är dubbel eftersom protest och målet att “nå” människor
går hand i hand med att tjäna mycket pengar och få så stor
exponering som möjligt. Det som framställs som den största
ilskan utgör den största faran för punken eftersom protesten
blir ett koncept som alla andra.
Punk på landsbygden
Jonas menar sig som punkare uppvuxen på landsbygden ha
andra erfarenheter än de som befann sig i städerna, mycket till
följd av dåliga kommunikationer.
- På den tiden hade småorterna mindre kontakter med städerna.
Man hade ganska vaga föreställningar om vad som gällde i
storstan. Ofta var man lite försenad också. Idag är det lättare att
hitta rätt till Stockholm, eller så tar man klivet förbi Stockholm
och söker sig till London eller Detroit.
Tidigare hade de fl esta enligt Jonas lyssnat på ouppnåeliga
arenagrupper som Deep Purple, Blue Oyster Cult och Genesis.
Men punken kändes som deras egen musik, något som krävde
få resurser och som man kunde göra själv.
- När punken dök upp på allvar innebar det ett slags befrielse;
man fi ck göra vad som helst och inget var utdömt på förhand.
Man fi ck vara sig själv, fånig
och arg - allt som en tonåring
längtar efter.
- De som tilltalades av den nya
musiken var dels de som kunde
sägas tillhöra den intellektuella
medelklassen - de som satt
hemma och läste böcker och
inte alltid passade in i det
lokala sammanhanget och som
spelade fotboll enbart därför
att det krävdes av en. Sen fanns
också de som absolut inte hade
någonting med idrottslivet att
göra, de som passerade som
bokmalar med glasögon, och
slutligen de som verkligen var
utanför, de som inte passade in
någonstans. I punken möttes
dessa grupper.
- Vi som satt på landsbygden
var mer breda alternativlyss-
nare. Det var inte bara punk,
utan new-wave, synt och lite
hårdrock. Många av oss blev
förvånade över att stadslyss-
narna var mer inriktade på en
sorts musik, medan vi hade en
bredare bas. Vi kunde inte på
samma sätt välja vad vi ville
bli och knappast bli livstidspunkare. Hittade man en annan
som lyssnade på alternativ musik fi ck man vara glad för det.
De fl esta av oss gick ur den perioden utan ett defi nierbart
punkutseende, men hade ändå ett slags uniform: korta, svarta
jeans, mörk kavaj och kortklippt hår. Det signalerade att man
läste böcker och gick att ha i möblerade rum, men att man
också lyssnade på nya, fräcka grejer. Landsortsbon har på det
sättet varit mer intressant än stadsbon. Många driftiga lands-
ortsgrabbar har satt igång klubbar, tidningar och band. De var
de ensamma grabbarna som suttit och drömt om en annan värld
i den glimrande storstaden men som när de kom dit insåg att
det inte var så som de föreställt sig och därför tvingades skapa
en egen värld igen.
Jonas Ramsten menar att punken började spela ut sin roll på
landsbygden när The Clash släppte “London Calling” 1979.
- Då blev punken mainstream på landsbygden. “London
Calling” lyssnade alla som påstod sig vara musikintresserade
på. Det var helt plötsligt ok att inte bara lyssna på punk, utan
också att se ut som om man gjorde det. Efter det kom punken
att få mindre betydelse för hur man defi nierade sig.
10 Kult. 2001.03
Kult. 2001.03 11
ANARKISMEN ÄR EN RÖRELSE inom socialismen och när
arbetarrörelsen tog form under 1800-talet stred i huvudsak
marxister och anarkister/federalister mot varandra om den rätta
vägen till socialismens förverkligande. Anarkister och marxister
var (och är) överens om att arbetarna skulle överta produktions-
medlen, men de hade olika taktik för att nå dit. Marxisternas
taktik var att organisera sig för ett maktövertagande, alltså
att införa socialismen uppifrån, genom ett partis ledarskap.
Anarkisternas taktik var att avskaffa staten och införa social-
ismen underifrån, genom ekonomisk kamp, dvs människorna
själva skulle organisera sig i egna sammanslutningar och föra
en direkt kamp utan ledarskap av någon partielit.
I början av 1900-talet uppstod syndikalismen som är den
gren av anarkismen som mest betonar den fackliga kampen
på arbetsplatserna som medel för samhällsomvandling. Den
enda teoretiska skillnaden mellan anarkister och syndikalister
är vikten av facklig kamp kontra annan kamp, dvs vilka
medel man använder sig
av i kampen.
Anarkismen har även ett
borgerligt arv från liberal-
ismen när det gäller indiv-
idens rätt till tanke- och
handlingsfrihet. Vad som
skiljer anarkismen både
från ett borgerligt och
ett marxistiskt synsätt är
avståndstagandet från
auktor i te tspr incipen.
Anarkisten ser makten i
sig som den största
fi enden, till skillnad från
marxisten som anser att
klassamhället är det
största och enda hotet mot
mänsklig frigörelse.
Den anarkistiska utopin är
ett samhälle med största
möjliga frihet åt alla
människor. Anarkisterna
menar att frihet bara kan
skapas genom frihet och
därför ska de borgerligt
demokratiska rättighet-
erna gälla oinskränkt för
alla människor i alla poli-
tiska läger. Anarkism handlar om frigörelse av människor som
var och en kräver sin egen kamp.
ANARKISMEN ÄR INTE enbart emot kapitalismen utan även
staten eftersom man hävdar att statens roll är kapitalismens
förutsättning och att staten är ett organ med egna maktint-
ressen. Förutom att arbetarna ska äga produktionsmedlen så
ska även konsumtionen vara socialiserad enligt den kommunis-
tiska anarkismen. Den kommunistiska grenen av anarkismen
anser vidare att människors grundläggande behov är gemen-
samma och att de sociala skillnaderna är skapade - det fi nns
mer som förenar människor från olika kulturer än som skiljer
dem åt. Individens rätt är okränkbar och varje individ är per-
sonligen ansvarig för sina egna handlingar.
Den anarkistiska politiken går ut på att bygga upp ett alternativ
till borgerlighetens etablerade institutioner, vilket på sikt ska
leda till en total samhällsomvandling. Det anarkistiska syftet
är att verksamheterna
(skolor, producentkooper-
ativ, daghem, etc) ska
drivas utan statliga och pri-
vatekonomiska intressen
(utan statliga bidrag).
Anarkismen är en han-
dlingsteori som betonar
människans individuella
ansvar, inbegripet den
personliga livshållningen.
Kritiken mot anarkismen
bygger på att anarkin är
ogenomförbar i praktiken
eftersom människor tydli-
gen är motvilliga till att
samarbeta av egen kraft.
För anarkisten måste syftet
(målet) och dagskampen
stämma överens - något
som man kan tillämpa på
studentvärlden - pluggar
man inte kör man (oftast)
på tentan.
I min mellanstadieklass fanns det två hobbypunkare som tyckte att de var jättehäftiga när de andades imma på bussrutorna och ritade anarkist-a:n. Men vad visste de egentligen om anarkismen som politisk ideologi?
Vad är anarkism?Text: Sofi a Engvall Illustration: Kajsa Sjökvist
The sky above the port was the color of television, tuned to a
dead channel.
DEN ALLRA FÖRSTA MENINGEN i William Gibsons
roman Neuromancer har för cyberpunken uppnått
klassikerstatus. Metaforen är ett ställningstagande och
presenterar den synvinkel som senare skulle bli typisk
för rörelsen som helhet. Himlens färg åskådliggörs genom
bilden av ett stycke dåligt fungerande teknik. På samma
sätt står tekniken alltid i centrum för cyberpunkens litterära
landskap och bestämmer synen på den verkliga världen.
Det råder delade meningar om hur själva begreppet
cyberpunk (av “cybernetik”, studiet av kontroll och
kommunikation i levande varelser och maskiner, och
“punk”, ligist) egentligen uppstod. Ordet användes
ursprungligen som ett samlingsbegrepp för en grupp
unga författare som i början och mitten av 1980-talet
sökte förnya science fi ction-litteraturen som i det nya
informationssamhällets ljus föreföll hopplöst föråldrad. En
av dessa författare var William Gibson och det var hans
roman Neuromancer som blev grundstenen till cyberpunken
som massrörelse. Boken utspelar sig, liksom många andra
av genrens romaner, i en mörk och dekadent men inte alltför
avlägsen framtid. Stater och nationer tycks ha fallit samman
och världen styrs av enormt mäktiga storföretag,
s k zaibatsus, med betydande makt över sina anställdas liv:
The crowd, he saw, was mostly Japanese. Not really a Night
City crowd. Techs down from the arcologies. He supposed that
meant the arena had the approval of some corporate recreational
committee. He wondered briefl y what it would be like, working
all your life for one zaibatsu. Combany housing, company hymn,
company funeral.
Den riktiga världen har blivit mindre, mer inskränkt och
smutsigare till förmån för cyberspace (Gibson har äran
av att ha myntat begreppet) där allt fl er viktiga händelser
utspelar sig. Huvudpersonen i Neuromancer, Case, är
cyberspacecowboy vilket innebär att han ägnar sig åt
att fl ytta information mellan olika platser i datarymdens
virtuella verklighet. En äkta cowboy föraktar köttet och
vistas så mycket som möjligt i cyberspace, en dimension
som bäst kan beskrivas som den plats där ett telefonsamtal
utspelas eller där ett fax befi nner sig från det att man
trycker på sändknappen tills dess att ett papper skrivs ut av
mottagarfaxen.
William Gibsons roman Neuromancer (1984) blev starskottet för cyberpunken, en subkultur som snabbt fann representanter bland såväl författare som musiker och fi lmmakare. Gibson beskriver en mörk och skruvad framtid där storföretagen har oinskränkt makt och där människor sammankopplade med datorer vistas och verkar i cyberspace. Information är makt och förfalskad ungdom och evigt liv fi nns inom räckhåll.
William Gibson och cyberpunken
12 Kult. 2001.03
Text: Andreas Hedberg
EN COWBOY TAR SIG IN i cyberspace genom att
bokstavligt talat koppla ihop sin egen hjärna med datorn.
Därefter kan han förfl ytta sig och röra vid saker i den
nya dimensionen precis som i den verkliga världen. En
cowboys arbete är ofta illegalt och syftar till att stjäla
information från olika databaser. Spänningsmomentet ligger
i svårigheten att forcera “isen” (ett slags system som
skyddar mot intrång) kring en sådan bas, ett företag som
är förenat med stor fara eftersom stora energifl öden kan
skada en cowboy rent fysiskt och till och med döda honom.
De hårdaste motståndarna är de artifi ciella intelligenserna,
datorer med mänskliga fattningsförmågor. Ingen vågar lita
på dessa elektroniska hjärnor och därför byggs de alltid
“med en elektromagnetisk pistol fäst mot pannan”. Gibsons
roman handlar just om mötet med en av dessa artifi ciella
intelligenser som kan uppenbara sig som vem som helst och
som har makt över människors minnen.
Neuromancer utspelar sig inte vid någon bestämd tidpunkt.
Några få och korta historiska tillbakablickar antyder något
som verkar vara ett tredje världskrig med
atombombsangrepp som kulmen. Det talas
bl a om de radioaktiva ruinerna av det gamla
Bonn. Romanens samtid härjas av vågor
av kriminalitet och människor styrs i stor
utsträckning av kemiska droger som helt
har legaliserats. Den som har pengar kan
lätt köpa sig nya och framodlade inre
organ om drogmissbruket skulle leda till
fysiska men. Plastikkirurgins framsteg har
medfört att människans fysiska fulhet så gott
som utraderats samtidigt som gentekniken
erbjuder möjligheter till evigt liv.
Såväl språkligt som motiviskt har Gibson
inspirerats av beatnick-poeten William
Burroughs som bl a hade idéer om Interzone,
en plats där människor och maskiner muteras
till varelser och där människor kan kontrolleras genom
telepati eller psykedeliska droger. Språket i Neuromancer är
målande och ibland svårgenomträngligt. Ett bra exempel är
följande passage:
His eyes were eggs of unstable crystal, vibrating with the
frequency whose name was rain and the sound of trains, suddenly
sprouting a humming forest of the hair-fi ne glass spines.
Med Neuromancer som startskott blev cyberpunken snabbt
en utbredd subkultur och själva begreppet cyberpunk, som
från början haft pejorativ anstrykning, blev en åtråvärd
etikett som snart användes som beteckning på en mängd
olika kulturfenomen som hade med science fi ction och
teknologi att göra. Exempelvis fi nns det idag en mängd
fi lmer som räknas till cyberpunken. Gibson själv antas
ha varit inspirerad av Ridley Scotts Blade Runner (1982)
men även fi lmer som The Matrix (1999), i vilken
huvudpersonerna rör sig genom dataprogram och virtuell
verklighet, kan och har räknats till cyberpunken. Dessutom
blev cyberpunk benämningen på en aggresiv och maskinell
musikstil med representanter som Ministry, Skinny Puppy
och Thåströms Peace, Love and Pitbulls. En speciell
klädstil och speciella diskotek upprättades raskt medan
data- och programutvecklare som tagit Neuromancer
på fullt allvar började drömma om hur romanens
tekniska landvinningar skulle kunna förverkligas. Många
datahackers på amatörnivå fylldes av beundran inför
cyberspacecowboyens anarkistiska frihetsdeklaration.
WILLIAM GIBSON SJÄLV hade i högsta grad anledning
att förvånas över denna utveckling. Han skrev sin roman på
en manuell skrivmaskin och inspirerades till uppfi nnandet
av cyberspace när han betraktade barn som spelade tv-spel.
Själv visste han ingenting om datorer. Enligt legenden var
hans enda mål med skrivandet att få ihop tillräckligt med
pengar för att kunna köpa en färg-tv och han hade knappast
någon aning om att hans roman skulle bli ett enormt
genombrott och belönas med Nebula-priset. Men anledning
av teknikoptimisternas fascination lär han ha yttrat: “det
som känns mest konstigt för mig är att de som läst
mina böcker tydligen har antagit att
de beskriver den slags framtid som jag
skulle vilja se förverkligad. I vissa fall
är det rentav beskrivningar av mina
värsta mardrömmar!”
I ljuset av ett sådant uttalande skulle
Neuromancer kunna räknas till en
lång 1900-talstradition av dystopiska
framtidsvisioner. Gemensamt för
sådana romaner är att de egentligen
beskriver sin samtid, fast “med
volymen uppskruvad” som Gibson
uttrycker det. Huxleys Brave New World beskriver ett hårt stratifi erat
samhälle där människor
massuppfostras genom psykologisk
betingning och Karin Boyes Kallocain
och George Orwells 1984 är båda berättelser om
de totalitära staternas övergrepp mot de mänskliga
rättigheterna. Varje epok har sin skräckvision som
baseras på olycksbådande drag i samtiden. Även om
Neuromancer inte är en renodlad dystopisk roman är dess
framtidsscenario inte direkt lockande. Det är med ett slags
skräckblandad förtjusning som läsaren närmar sig Gibsons
teknologiska groteskerier.
IDAG BETRAKTAS den ursprungliga cyberpunken som ett
dött fenomen. Många anser att det var premiären på fi lmen
Johnny Mnemonic (1995) (baserad på en novell av William
Gibson) som blev spiken i genrens redan ruttnande kista.
Filmen fi ck mycket dålig kritik vilket togs som ett tecken
på att 1980-talets typ av science fi ction var föråldrad. Men
i en dödspredikan över cyberpunken bör man poängtera
att många av iakttagelserna i romaner som Neuromancer
fortfarande är aktuella och värda att begrunda.
13Kult. 2001.03
Från omslaget till Willam Gibsons bok Iduro,illustration av Patrik Lindvall.
JAG KAN MYCKET LITE OM PUNK och punkmusik.
Detta beror på att jag större delen av mitt liv tyckt att det
är löjligt att människor uttrycker sin personlighet genom
att klä sig på ett visst sätt. Dessutom ingick inte namn
som Thåström och Johnny Rotten i vokabulären under min
uppväxt i ett borgerligt hem (annat än som skällsord). Detta
innebär att det lilla jag tror mig veta om punk kommer från
två dokumentärer (The Filth and the Fury och Ebba the movie) så om de är ute och seglar så är jag det också.
Filmerna är väldigt olika till sin uppbyggnad: The Filth and the Fury är en dokumentär om Sex Pistols som skildrar
bandets existens (inte inräknat deras comeback för ett par
år sedan). Ebba the movie däremot, visar lite om hur Ebba
Grön bildades men handlar primärt om deras Sverigeturné
1982. Trots att källorna är så olika ska jag inte bara försöka
jämföra fi lmerna utan även banden själva. I processen
hoppas jag lära mig lite om vad punk och punkmusik
innebär.
The Filth and the Fury är en hyfsat givande dokumentär
som visar en version av hur punkkulturen uppstod i
England med Sex Pistols i förgrunden. Filmen skildrar
punkkulturen och bandet parallellt vilken ger den både
bredd och djup. För en sån som jag som inte kände till
så mycket om Sex Pistols var den tämligen givande; jag
tyckte till och med att en del av deras låtar var bra och jag
sympatiserar med deras revolt mot det engelska samhället.
Ebba the movie är en dokumentär som har sitt största värde
i de live-spelningar med Ebba Grön som dominerar fi lmen.
I mina ögon verkar de ha varit ett mycket bra band att
se live och även här stöter jag på en del låtar som jag
nog kommer att skaffa mig. Jag blir dock ganska trött
när jag hör låten “Häng Gud”; utan att ha toklyssnat på
texten känns det som om den är ganska ogenomtänkt och
kan härledas till den hacka-på-de-kristna-mentaliteten som
råder då som nu i vårt avlånga land.
Ett patetiskt försök att fatta lite om punkEn samrecension av The Filth and the Fury av Julien Temple och Ebba the movie av Johan Donner.
Text: Marcus Blomberg Illustration: Lucas Forsberg
14 Kult. 2001.03
BÅDA FILMERNA HAR i mina
ögon problem med trovärdigheten
eftersom de skildrar verkligheten
mycket ur bandens perspektiv,
något som begränsar synfältet. Nu
är detta inget jätteproblem, bara
något man bör ha i åtanke. Detta
gäller speciellt The Filth and the Fury där fi lmaren, Julien Temple,
verkar vara en kompis till bandet.
När jag jämför Sex Pistols och
Ebba Grön som band så tycker jag
att det förstnämnda handlar mer
om revolt mot samhället och de
sistnämnda mer om själva musiken.
Sex Pistols använde musiken som
ett redskap för att uttrycka sin
avsky mot etablissemanget medan
Ebba Grön var ett band som
mer skrev texter om vad de
verkligen kände. Ofta blev det
samhällskritiska texter. När det
gäller image är det lite samma
sak; Sex Pistols kläder och attityd
uppfattar jag som en protest mot
samhällets normer medan de kläder
och den attiyd som medlemmarna i
Ebba Grön uppvisar inte får mig att
reagera på något anmärkningsvärt
sätt. Överhuvudtaget känns det
som om imagen var viktigare
för Sex Pistols som mer känns
som artister än musiker medan
åtminstone Thåström i Ebba Grön
verkar vara mer musiker.
Vad är då punk och punkmusik?
Efter att ha sett de båda fi lmerna
så är detta vad jag kommit fram
till: Punk var från början en
ungdomskultur som växte fram
i England. Punken präglades
åtminstone till en början av
antimaterialism, protest mot
etablissemanget och en strävan
efter individualitet som främst kom
att uttrycka sig genom klädval där
risighet var en ledstjärna. För att
ett band ska få kallas punkband
så ska det uppfylla tre av följande
fyra villkor: 1) musiken får inte
vara speciellt avancerad (budskapet
ska vara viktigare än framförandet),
2) bandet ska vara aktiva på
scen, 3) bandet ska uttrycka sin
individualitet genom att ha risiga
kläder och 4) texterna ska ofta vara
samhällskritiska.
Kult. 2001.03 15
Grattis, du har tagit steget ut påarbetsmarknaden!
Tog du hjälp av DIK under dina studierför att göra resan lättare?
Ja? Klokt val!
DIK är facket för dig som utbildar dig inomdokumentation, information och kultur.
D O K U M E
N T A T I O
N I N F O R
M A T I O N
K U L T U R
��
NÄR SEX PISTOLS 1976 SLÄPPTE sin debutsingel
“Anarchy in the U.K.” kunde knappast någon tveka om vilket
budskap de förde fram. Singeln bannlystes omedelbart av
BBC och dessutom blev bandet dumpat av sitt skivbolag
EMI. “I wanna be an anarchist / Get pissed / Destroy”
sjunger sångaren Johnny Rotten - eller John Lydon som
han egentligen heter - och det är onekligen en helt annan
samhällskritik än t.ex. folksångarnas protester mot kriget i
Vietnam. Det är ingen protest inifrån samhällsstrukturen,
istället ställer man sig utanför systemet och vill krossa allt vad
regeringar, makthavare och överhet heter. Men gav Sex Pistols
verkligen fullkomligt fan i allt? Var deras uppror helt grundat
i en avsky mot allt de såg omkring sig? Så kan det mycket
väl ha varit, men upprorets form var långt ifrån oberoende av
trender och marknadens krav.
Sex Pistols’ manager Malcolm McLaren var kläddesigner och
innehavare till en boutique på King´s Road i London - det var
kring denna affär bandmedlemmarna möttes. Man är oense
om hur mycket McLaren påverkade bandets musik, däremot
råder det ingen tvekan om att han skapade deras klädstil.
Även om punken i sig inte föddes med Sex Pistols utan
ursprungligen uppstod i USA (Ramones, The Modern Lovers
m.fl .) var det de som lanserade den tillhörande klädstilen:
trasiga kläder, läder, nitar, kedjor, säkerhetsnålar. I media
blev uppståndelsen självklart stor. Särskilt stor blev den sedan
bandet under en tv-intervju sagt “fuck”. Framgången var ett
faktum.
Drygt 20 år senare, i oktober 1999, intervjuar Andres Lokko
Bobby Gillespie och Alec Empire för den ganska kortlivade
tidskriften bibel (#13). Bobby Gillespie är sångare i brittiska
Primal Scream, vid tillfället aktuella med den USA-kritiska
singeln “Swastika Eyes (War Pigs)”. Alec Empire är frontfi gur
i tyska Atari Teenage Riot, ett band som med låtar som
“Destroy 2000 Years of Culture” och “Revolution Action”
har fört fram ett tydligt anarkistiskt, anti-auktoritärt budskap.
I artikeln talas det om “västvärldens liberala smygfascism”
och om hur “musikbranschens grundstruktur” styrs av
“de multinationella företagen”. Alec Empire tror att “hela
kapitalismens struktur och i synnerhet den tyska traditionen,
vår historia, är livsfarlig”. Han anser att problemet inte
står att fi nna i små, perifera nazistpartier utan i att
“den politiska mittfåran är så smygfascistisk att dess
idéer håller på att förvandlas till norm”. Bobby Gillespie
menar att det inte längre fi nns någon vänster i England.
“Det fi nns inget socialistiskt parti! Det fi nns bara en
massa socialdemokratliberala skämtpartier. Fackföreningarna
är döda.” En orsak till detta fi nner Gillespie i åttitalets
Thatcher-regim. “Thatcher lyckades med sitt uppsåt att ta
ifrån arbetarklassen sina rättigheter. Hon avpolitiserade en
hel generation och förvandlade dem till offer. Hennes dröm
om en nation som bara består av apatiska konsumenter gick
i uppfyllelse. Och ett av konsumtionssamhällets viktigaste
ingredienser är att ingen ska ha några åsikter.”
HOS GILLESPIE OCH EMPIRE fi nner vi, betydligt
mer välartikulerad, samma ilska och frustration, samma
våldsamma samhällsprotest (ibland så våldsam att det blir
parodiskt) som hos Sex Pistols. Bobby Gillespie säger t.ex.:
“Idealet är ju att vi ska lyckas avskaffa monarkin och
skjuta alla i den brittiska regeringen, förstås.” Samtidigt
fi nns i artikeln ett bejakande av just det kapitalistiska
konsumtionssamhälle som det talas om att revoltera mot.
Själva intervjun föregås av en beskrivning av Gillespie och
Empire samt en bakgrund till det följande samtalet. “Alec
Empire halvligger i en soffa i svarta läderbyxor och en lika
svart ärmlös T-shirt” skriver Andres Lokko och fortsätter lite
längre fram: “Bobby Gillespie är på ett lysande humör; orakad
och korthårig i för långa jeans, en John Smedley-tröja och
svarta yogi-skor från Duffer of S:t George.” Precis som i fallet
Sex Pistols är revolten måhända viktig, men av minst lika
I slutet av 70-talet ville Sex Pistols krossa samhällsordningen. På 90-talet förvaltades arvet från dem av band som Primal Scream och Atari Teenage Riot. Men kan den revolutionära attityden, med eller mot artisternas vilja, reduceras till en stil som alla andra?
Text: Henrik WallheimDet kommersiella upproret
16 Kult. 2001.03
stor betydelse - åtminstone för pressen - är hur man
ser ut medan man gör revolt. Detta tas också upp i
intervjun. Bobby Gillespie menar att “om revolutionärer
som faktiskt uppnådde något blir ikoner i modevärlden så
är det ju utmärkt”. Och Alec Empire fortsätter: “Om det
så bara får en enda tonåring att ta reda på vad han stod
för så har den designer som sätter Che Guevaras ansikte
på en tröja, medvetet eller inte, uppnått något.”
I ETT TIDIGARE NUMMER av bibel samma år (#11)
hittar man en anonym ledare med titeln “Bättre våld”.
“Kläder blir aldrig snyggare - och text, fi lm och musik
blir aldrig bättre - än när de på ett eller annat sätt har
våld fl åsande i nacken”, hävdar skribenten - ett påstående
som sammanfattar hans/hennes tes: våldet är en estetisk
faktor, en källa till skönhet. På omslaget till tidningen
syns tre manliga modeller iklädda någon slags blandning
av glam- och punkmode. Deras uppkäftiga miner och
upproriska klädstil är en stil vilken som helst, en image
att ta efter. I ledarens kommentar förefaller orden “ser
ut” vara de centrala: “De har inte bara höstens snyggaste
kindben utan ser ut som om de skulle slå dig på käften
om du dissade deras kläder.”
I en analys av Karl Marx’ och Friedrich Engels
kommunistiska manifest (i Allt som är fast förfl yktigas,
1982) diskuterar Marshall Berman, amerikansk professor
i statsvetenskap, konsekvenser av kapitalismens fria
marknadskrafter. Frihandeln innefattar inte bara varor
utan även idéer. Eller snarare: på den fria marknaden blir
även idéer varor; idéer värderas efter hur lönsamma de är.
Om ett samhälle anammar principen om fri konkurrens
måste det även tillåta idéer som kritiserar och protesterar
mot samhällsordningen att röra sig fritt på marknaden.
“Men deras rörelsefrihet”, skriver Berman, “förvandlar
deras rörelse till ett företag, och de kan fi nna sig
omstöpta till den paradoxala rollen av försäljare och
främjare av revolution, som ofrånkomligen blir en vara
bland andra.” Berman menar att “revolutionsfrämjandets
affär är öppen för samma missbruk och frestelser,
manipulativa bedrägerier och självbedrägerier som varje
annan karriärväg”.
Blir ett revolutionärt budskap - som det Sex Pistols,
Primal Scream och Atari Teenage Riot fört fram -
automatisk inordnat, och på så vis oskadliggjort, i det
kapitalistiska samhället? Är det enda sättet att göra sin
röst hörd att konkurrera på kapitalismens egna villkor,
att sälja sitt budskap med en tilltalande förpackning?
Eller fi nns det andra sätt att nå ut? Man frågar sig
också i vilken utsträckning dessa band medvetet designat
sitt uttryck för att tilltala en publik. Är budskapet bara
en fasad för cynisk spekulation, eller tvingas man av
konkurrensens villkor ofrivilligt tjäna motståndarsidan?
Kult. 2001.03 17
Krigsveteranen Bobby Gillespie står i givakt. Foto: (c) Sony Music Entertainment
LIZ ÄR PUNKARE. Åtminstone enligt 1979 års defi nition.
Jag måste erkänna att jag kände en viss skepsis till en början,
men blev strax övertygad om det. Inte minst genom god
dokumentation. Liz saknar de yttre attribut som vi brukar lägga
fram som kriterier för att någon skall kallas punkare. Jag tänker
på nitar, svarta skinnjackor, engelska fl aggor, fl ammiga jeans
och tuppkammar.
Liz hjälper mig att ompröva
min bild av punk.
På frågan om vad punk
betyder för Liz, är hon först
noga med att påpeka att det
punken är idag inte är något
som hon kan identifi era sig
med. Liz blev punkare 1979
när hon var tolv år. Det började
med att hon inte tyckte om
samma musik som alla andra
och inte ville anpassa sig efter
dem. Medan klasskamraterna
tittade på Grease och lyssnade
på Abba klippte hon av sig
håret och lyssnade på Stooges
och Ramones. Man fi ck ta
mycket stryk för att man var
den man var när man gick
i sjuan, säger Liz. Men det
ändrades senare när man gick
på konserter och skaffade sig
en umgängeskrets.
Är det inte mycket mer än bara musik som punk handlar om; fi nns det inget politiskt ställningstagande?
- Ja, delvis men det handlade om mycket annat som tas för
självklart idag. Det var inte accepterat att vara punkare och
det var svårt att få tag på skivor. Det handlade nog mer om att
om man ville något fi ck man göra det själv. Om du ville få hit
ett band så fi ck du fi xa det själv och om du ville göra en skiva
fi ck du trycka upp den och sälja den själv. Det trycktes små
upplagor av skivorna vilket
gjorde det svårt att få tag på
dem; de såldes ut snabbt.
Jag tänker på en gammal punksamling jag fi ck som hette “Vägra för helvete!” där det på baksidan stod “Köp inte den här skivan, spela själv istället”. Jag tyckte den var skitdålig.
- Men det är ju mina kompisar,
säger Liz och skrattar. De
fl esta av låtarna på den skivan
är inspelade live på en liten
bandspelare i ett hörn av
replokalen så det är väldigt
dåligt ljud. Det var mest lokala
band med på den samlingen.
Radioprogrammet Ny Våg
spelade en stor roll för oss
och höll alla punkare hemma
på tisdagskvällarna för att
lyssna och spela in de senaste
punkskivorna och höra
intervjuerna, men det är
förmodligen det radioprogram
som dragit på sig fl est
anmälningar hittills.
Punkare. 1979.Text: Simon Kjellander Foto: Beata Bergkvist
18 Kult. 2001.03
- En gång när jag hade dubbel-mohikan [mohikan= tuppkam
red. anm.] stod jag vid busshållplatsen på Trädgårdstorget och
två poliser tog in mig i bilen och sa att det borde fi nnas en
lag mot förargelseväckande utseende så att de kunde sätta dit
mig för det. Idag är man mycket mer tolerant vad det gäller
utseende; det är knappt någon som bryr sig idag. Det är väl
snarare andra saker som är avvikande som föraktas, om man
ser på till exempel främlingsfi entlighet.
För mig handlade det nog mest om att jag aldrig ville anpassa
mig. Det fanns förakt för det avvikande, framförallt för hur
man såg ut. Det var ett uppror mot konventionen att man ska se
bra ut, ha ett bra jobb, en fi n bil och hus bara för att passa in. På
ett skivkonvolut med KSMB står det “Tro inte att du undviker
döden för att du slutar leva” och det var viktigt för mig.
Men man stör sig ju fortfarande på punkare och då är det inte utseende utan snarare beteende och attityd som stör. Brukar man inte förknippa punk med terroristromantik? Finns det inte någon sanning i det?
- Jag tror det är mycket den bild som massmedia velat måla
upp av punken. Det är ungefär som med militanta veganer i
Sverige idag. Några få rötägg bland fl era tusen veganer ställer
till det för de andra. På samma sätt var det med en punkare
som begick ett mord i Stockholms tunnelbana 1979 och genast
var löpsedlarna uppe med “punkmördaren” och “punkmor-
det” som rubriker. Mytbildningen om Sid Vicious mord på sin
fl ickvän är också ett typiskt exempel på något som massmedia
älskar att blåsa upp. Massmedia har påverkat punken på detta
sätt, vissa punkare har gått på den massmediala myten om hur
det var.
Hur märks det idag att du fortfarande är en punkare?
- Jag började trappa ner med de yttre attributen, t ex nitarna,
när jag fi ck mitt första barn. För ett tag sen hade min son fått
i uppgift i skolan att ta reda på vad hans mamma hade för
musiksmak när hon var yngre, vad hon lyssnade på idag och
vad hon dansade till. Det blev förstås samma svar på frågorna;
Ramones, New York Dolls och Sex Pistols, men det blev en
markant skillnad mot de övriga föräldrarna där nästan samtliga
svarat Beatles.
Vi bad Liz lista fem viktiga punkalbum. Skivor som är
angelägna för nybörjaren, men även för dem som inte
kallar sig punkare.
Sex Pistols Never Mind The Bollocks (1977)
The Clash s/t (1977)
The Ramones s/t (1976)
Iggy and The Stooges Raw Power (1973)
Damned Damned, damned, damned (1977)
Kult. 2001.03 19
Novell
20 Kult. 2001.03
DET LÅG NÅGONTING FRENETISKT över den unge
doktorns rörelser - den feber som brinner hos de som
ser sitt yrke inte som ett medel utan som ett mål - och
en brinnande passion fanns i hans ögon. Han talade hela
tiden, alltmedan hans fi ngrar dansade över tangentbordet
framför en enorm dataskärm, som dränkte honom i fl im-
rande ljus. Bakom honom stod ett tjugotal personer - några
i militäruniform, några i vita rockar och några i kostym.
“Det speciella med AlphaOmega-systemet är dess enorma
kapacitet”, sade doktorn just. “Den gränsar till det
gränslösa, om man får skämta lite.” Han verkade oerhört
road av sin egen fyndighet. “Den kan utföra operationer
som vi aldrig vågat drömma om, och ett exempel på det
är fraktaler.”
På dataskärmen framför den unge mannen framträdde
plötsligt en bild av en fraktal, svart på vit bakgrund. Dok-
torn tryckte på några knappar, och en del av fraktalen
isolerades och förstorades, så att man kunde se de krulliga
utskotten på dess sidor tydligare. Doktorn fortsatte att
zooma in på fraktalens delar, bara för att få upp bilder som
såg ut nästan precis som de tidigare.
“Vanligen kan man bara zooma på detta sätt till en
gräns”, sade doktorn och knappade lite till på tangentbor-
det. Plötsligt skedde zoomningen av sig själv, och mycket
snabbare. “Till slut kan nämligen en konventionell proces-
sor helt enkelt inte klara av mer beräkningar.” Ännu en
knapptryckning, och zoomningen blev nästan omöjlig att
följa. “Men AlphaOmega har inte denna begränsning, tack
vare den nya processor som jag…” Han ändrade sig utan
att titta på åskådarna. “Som vi har utvecklat. Detta är
naturligtvis bara en prototyp, men den är, som ni ser” -
han visade på dataskärmens blixtrande fraktalzoomningar
med en yvig gest - “fullt funktionell.” Han snurrade runt
på sin stol och spände sin glansiga blick i militärerna, for-
skarna och politikerna. “Förstoringen är redan trehundra
gånger. Fraktalerna är visserligen inte själva poängen med
systemet, men ni kan själva förstå vad denna processor
kommer att göra med datamarknaden, om vi ens vågar
släppa ut den så här tidigt. Även internt är naturligtvis
möjligheterna obegränsade…”
En åskådare i militäruniform lutade sig framåt och avbröt
doktorn. “Ursäkta, men vad är det som håller på att hända?
Är detta ett skämt?”
Doktorn snurrade på stolen och stirrade på dataskärmen.
En av fraktalens utskott höll på att zoomas in, och istället
för nya utskott så hade den någonting annat, placerat i
mitten - det var fortfarande otydligt, men det var inte
någonting som hörde hemma i en fraktalbild.
“Vad i helvete…?” utbrast doktorn, som började bli nervös
att demonstrationen skulle få en otrevlig vändning. Han
tryckte på några tangenter, och zoomningen saktade ner.
Sakta men säkert framträdde en bild inuti fraktalutskottet.
Som när ljus från en fi cklampa tränger ner i mörkt vatten
och man kan se botten, så dök någonting fram och blev allt
tydligare, och plötsligt började det få färg - först mycket
enkelt, som en barnteckning, men sedan mer detaljerat,
tills färgerna fl öt ihop och gjorde de skarpa kontrasterna
mjukare. Och till slut kunde de se vad det var.
Doktorn stirrade på skärmen. Militärerna, forskarna och
politikerna stirrade på skärmen. Och skärmen stirrade
likgiltigt tillbaka.
Där fanns en bild på en sal, där män i uniformer, kostymer
och vita rockar satt församlade. Framför dem satt en man
i vit rock, med feberglans i ögonen, och framför honom
fanns en bildskärm, med en bild på en sal, där män i uni-
former, kostymer och vita rockar satt församlade. Framför
dem satt en man i vit rock, med feberglans i ögonen, och
framför honom fanns en bildskärm, med en bild på en sal,
där män i uniformer…
Kult. 2001.03 21
Text: Daniel Johansson Illustration: Kajsa Sjökvist
8
Han är före detta kulturvetarstuderande med dokumentärfi lmarambitioner, numera nöjesredaktör på Corren. Jag träffade Gustav Borg, för att tala om den dåvarande kulturvetarutbildningen, hans väg till den nytillträdda posten och kulturvetares roll och möjligheter i arbetslivet.
EFTER ATT HA GÅTT en treårig ekonomisk linje på
gymnasiet, läst så lite kurslitteratur men istället så mycket
skönlitteratur som möjligt och praktiserat på en bank, lovade
han sig att skulle han någonsin läsa vidare så skulle det vara
något han verkligen tyckte var kul och som han var intresserad
av. De två första åren efter gymnasiet arbetade han som
sjukvårdsbiträde, men sedan gjorde han högskoleprovet och
började hösten 1991 läsa på dåvarande KVL, KulturVetarLinjen
i Linköping. Uppvuxen i Åtvidaberg som han var, låg Linköping
som universitetsstad nära till hands och han säger att han var
inställd på att läsa här, eftersom han uppfattade det som att
universitetet jobbade på profi lering och verkade framåt vad
gäller sådana här typer av utbildningar.
Linjen var som nuvarande KVB uppbyggd med epokstudier,
men studerande på KVL läste de tre utbildningsåren tillsammans
och de innehöll en del andra kurser än de fyra nuvarande KVB-
ämnena. De läste t ex en kurs i utställningskunskap, fl era kurser
i skriftlig framställning samt media, framför allt inriktat på
video och radio. Dessutom bestod utbildningen av 13 veckors
praktik, till vilka platser man själv sökte. Gustav var bl a några
veckor på P4 och han poängterar i förbifarten att de faktiskt
var fyra kulturvetare med honom som arbetade där då. Under
studietiden på KVL var Gustav mycket intresserad av radio,
så praktiken var givande, trots att han idag inte känner någon
dragning till den delen av media. Skrivarkurserna är de som
han i efterhand säger sig ha haft mest nytta av, men erkänner
att det var den omfattande mediadelen som han lockades av när
han sökte utbildningen -91.
Han säger att han var nöjd med utbildningen och att det
gick bra, förutom med uppsatsskrivandet. Han har fortfarande
kvar en B-uppsats i litteratur och en C-uppsats i konst,
som han tvivlar på att han någonsin kommer skriva färdigt.
Litteraturuppsatsen fi ck ge vika åt engagemanget i ett av
radioprogrammen på Radio Ryd och när uppsatsen i konst
skulle skrivas hade han helt enkelt pluggat lite för länge. När
Gustav sökte in till KVL fanns inga tankar på journalistyrket.
De tankarna växte fram genom att en kursare uppmuntrade
honom och gjorde honom uppmärksam på att han faktiskt var
bra på att skriva och han insåg att han tyckte det var kul.
EFTER UTBILDNINGEN i Linköping sökte han och två
kompisar en dokumentärfi lmarutbildning på folkhögskolan
Biskops Arnö, norr om Stockholm. Gustav förklarar att man
söker ett gäng tillsammans, beskriver vad fi lmen skall handla
om och sedan söker man med sitt projekt. De kom in, men
väl uppe på skolan kände han att dokumentärfi lmare var nog
ingenting han egentligen ville satsa på. Kanske mest för att
det verkade så opraktiskt och jobbigt att kånka runt på all
utrustning. Istället ägnade han ett år åt fristående konstkurser.
Men journalistik var det som lockade mest och hösten -96
sökte han en ettårig journalistutbildning i Kalix och kom
in. Han trivdes bra och påpekar att motsvarande utbildning
i Göteborg är mer teoretisk och innehåller mer metodkurser
medan de i Kalix satsar mer på de praktiska delarna. Det
innebar för Gustav bl a sex veckors praktik på DN, där han fi ck
skriva lite om teater och nöjen för “På stan” .
Efter Kalix och en sommar som arbetslös, fl yttade han till
Stockholm och fi ck på hösten en API-plats på den litterära
tidskriften 90-tal, som redaktionssekreterare.
- Jag levde på 500 kronor per vecka. En bra vecka, lägger
han till. Det var mycket nudlar och jag var nog på gränsen till
skörbjugg ibland, men det gick.
Efter att ha arbetat där ett halvår fi ck han jobb på Norrköpings
Tidningar som redigerare men efter 11 månader där, gick
han över till Corren. Början till recensionsskrivandet och så
småningom redaktörskapet började med att han och dåvarande
nöjesredaktören Lollo Asplund började prata 50-talsrock.
Lollo spelade in ett band med musik som de båda verkade
brinna för och frågade om inte Gustav ville börja skriva
recensioner. Därefter varvades redigerarjobbet med fi lm-,
bok- och musikrecensionsskrivande. När sedan dåvarande
kulturredaktören skulle lämna sin post för att bli redaktionschef
och Lollo tog över, blev nöjesredaktörsposten ledig. Gustav
sökte och fi ck den. Han säger att hade han inte fått
redaktörsjobbet då så hade han nog försökt komma vidare,
kanske vidarutbilda sig inom grafi sk formgivning. Istället får
han nu ansvara för den del av journalist- och tidningsvärlden
Kult. 2001.0322
Text & Foto: Beata Bergkvist
Nöjesredaktör som tror på kulturvetare
som engagerar honom mest:
- Musik. Det är nånting som jag helt enkelt inte kunnat låta
bli att vara intresserad av. Men även fi lm och böcker, förstås,
lägger han till.
NÄR MAN KOMMER IN på dessa kulturgrenar ligger frågan
nära till hands om hur han själv ser på fi nkultur kontra
folkkultur; han reagerar genast negativt på att distinktionen
över huvud taget görs:
- Varför bedöms teater och böcker annorlunda jämfört med
fi lm och musik? Varför betygsätter man fi lmer och skivor, när
man inte gör samma sak med de andra? Jag säger inte att allt
bör betygsättas eller inget av det, men det borde behandlas
på samma sätt. Betygsättningen
tycker jag egentligen gör det stelt;
det dör. Allt handlar ju om en vilja
att kommunicera om man så spelar
punk eller skriver dikter.
När vi går vidare och börjar
prata om hans ambitioner som
nytillträdd redaktör fortsätter han
med att hans önskan just är att
man på kultursidorna ska hitta det
“höga” bredvid det “låga”, känt
bredvid okänt osv:
- Ett av målen är att t ex få folk
som inte gillar opera att läsa en
artikel om det och bli förvånade
över att de precis gjort det och
tyckt att det var intressant. Det är
idealet, men det är svårt att nå dit.
Man ska kunna le när man läser
en artikel, ha kul. Det får också
gärna framgå att skribenten haft
roligt när han skrev den.
I övrigt är hans målsättning att
kunna få sätta sin egen dagordning
och inte stirra sig blind på vad
andra håller på med, utan hitta sin
egen grej. Han vänder sig emot alla
inom mediavärlden som springer
åt samma håll, att man inte vågar
låta de små synas:
- Det är så många som sliter, varför
inte ta fram dem i stället för dem
som haft en hel TV-kanal bakom
sig, som t ex bandet Excellence,
som han påpekar att de valt att inte
uppmärksamma.
Vi talar om Linköping som kultur-
och nöjesstad och dess eventuella
begränsningar och Gustav upp-
lever inte att det egentligen fi nns
något att klaga på där. Möjligtvis
att det inte fi nns någon
motsvarighet till Herrgår´n i stan,
inga bra bandbokare som lyckas med det som John Doe-gänget
gör för studenterna.
AVSLUTNINGSVIS TAR VI upp kulturvetarnas situation
och möjligheter i arbetslivet och Gustavs tips till nuvarande
studenter är att våga tro att det ordnar sig:
- Vi fi ck det inhamrat på journalistutbildningen i Kalix att
arbetslivet som väntar är tufft; man åker in och ut hela tiden
och det har visserligen jag också gjort, men så tror jag att det
är inom alla yrken. Jag är förvånad att det trots allt inte var
svårare. Är man duktig, så visar det sig till slut. Till och med
utan direkt formell kompetens kan man inom journalistvärlden
ta sig in bara på att vara bra.
23Kult. 2001.03
Den gemensamma nämnaren är dock att de
alla gillar band som Ramones, Duran Duran,
Ultravox och Clash - band som på ett eller annat
sätt går att beskriva som punk/new wave. Jag
ber dem om en defi nition av punk.
- Jag tycker att punk främst är en attityd och
livsstil, säger Maja. Det handlar mest om att det
skall vara mycket röj, så man kan defi nitivt vara
punkare utan att ha tuppkam.
The Sounds låter mycket som sina infl uenser,
men blandar det till något eget. Materialet
de framförde i Linköping var något ojämnt,
men en bra The Sounds-låt hämtar drivet
från rocken, attityden från punken och den
slagkraftiga refrängen från popmusiken. Med
denna kombination har de charmat publiken i
Helsingborg, på Roskilde, Hultsfred och på sina
otaliga spelningar runt om i Sverige. I sommar
blir det dock inte så många livespelningar för
The Sounds, som istället skall ägna tiden till att
spela in sin skiva i gamla Tambourine-studion
i Malmö.
Nyligen fi ck de skivkontrakt och släpper senare i
år sin debut. I mitten av maj var de i Linköping
för andra gången i år, nu som förband till
The Soundtrack of Our Lives. Förutom några
entusiaster längst fram var publiken ovanligt
loj och sångerskan Maja Ivarsson minst sagt
uppgiven när hon går av Herrgårns utescen efter
framträdandet.
- Våra två senaste spelningar har varit väldigt
lyckade. Du vet hur det blir då... man vill
överträffa sig själv och så går allt åt skogen,
kommenterar hon på sin skånska.
The Sounds har på scen en ganska kaxig
framtoning, men det visar sig att
bandmedlemmarna är osedvanligt trevliga när jag
träffar dem. De förklarar fenomenet med att
kaxigheten blir en bieffekt av energin som kommer
när de spelar ihop. På samma sätt menar de
att deras new wave-infl uenser inte är beräknade,
utan är summan av bandmedlemmarnas infl uenser.
Gitarristen Felix Rodriguez är exempelvis
egentligen DJ och basisten Johan Bengtsson
spelade tidigare i olika punkband.
Det verkar gå vägen för helsingborgsbandet The Sounds. De har med sin syntinfl uerade rock imponerat på många, inte minst kritiker och
skivbolagsfolk.
The SoundsText: Lucas Forsberg Foto: Jeanette Fredenberg
24 Kult. 2001.03
missa inte ett bra erbjudandebli medlem du också!
SKTF är fackförbundet för akademiker i den gemensamma välfärden. Vi har bred kompetens och lång erfarenhet, vilket ger oss ett starkt infl ytande på beslutsfattare och opinionsbildare. Oavsett om du vet exakt vad du vill syssla med efter studierna eller inte, är det bra att hålla sig uppdaterad om yrkeslivet och arbets-marknaden. Som blivande kulturarbetare är det möjligt att ditt framtida yrke kommer att fi nnas inom det område där SKTF är verksamt. Som studerandemedlem kan du redan under studietiden träffa yrkesverksamma inom SKTF Kultur och följa utvecklingen på arbets-marknaden. Det är en fantastisk möjlighet att knyta kontakter och skapa värdefulla nätverk med framtida kollegor.
Vill du veta mer om SKTF och vad vi kan göra för dig är du välkommen att ringa till våra studentombudsmän.
Kontakta oss!www.sktf.se/student tel 08-789 63 00
Ge dig själv ett fackförbund i present!
www.sktf.se/student
MIN ABSOLUTA FAVORIT bland punkdrömmar är att
Sveriges representant i den stundande Miss Universum-
tävlingen kliver in på scenen i direktsändning, med rakat
huvud och en säkerhetsnål i kinden, matchat med ett par
trasiga nätstrumpor, kängor och en skinnjacka med De
Lyckliga Kompisarna och Coca Carola skrivet på ryggen. Min
dröm är en enda kandidat som struntar fullständigt i djur och
barn och som inte gärna vill se världen. En punkdrottning!
Min favoritpunk i verkliga livet var en klasskompis på
gymnasiet. Hon hade punkigt lockigt hår och dreads lite här
och var i kalufsen. Hennes hårfärgsbyten var en raffl ande
följetong; grönt, gult, rött, multifärg och till sist svart. Hon
hade de fl esta andra attribut som behövdes också och var i och
för sig inte så exotisk, vi gick ju på musiklinje och befann
oss sålunda i ett sällskap där det var gott om udda människor.
På studenten var denna Cecilia icke desto mindre snyggast av
oss alla. Svart kjol och topp. Svart hår och knallrött läppstift.
Naturligtvis ingen löjlig studentmössa. En punkdrottning i
verkliga livet.
Idag kan traditioner vara punk, upptäcker jag. När vi dagligen
dränks i eurodisco och dokusåpor. Var lite traditionell och du
ska se att du får folk att häpna! Mari Boine är en av Nordens
största folkmusiker. Hon ville bli rockstjärna när hon var
yngre, men drabbades av insikten att den samiska traditionen
var värd att värna om. Nu jojkar hon så att taket lyfter
sig. I ett ord: punk.
TIDEN ÄR NU MOGEN för att hylla även
medlemmarna av krönikörskollektivet. Moderna Tiders
krönikör Bengt Ohlsson är bland de punkigaste. Eller
vad sägs om citat som “Jag hade uppemot 15 hinkar
fulla med bajs på vardagsrumsgolvet” och apropå Lars
Leijonborg: “då hade jag trängt mig upp i talarstolen
och rakat pungen på honom” och så vidare. Och detta i
en ganska politiskt korrekt tidning. Ett punkdiplom till
Benkan som vilt pekar verbala fi ngrar åt politiker och
samhällets fascism!
Jag har själv märkt att det inte ska mycket till för
att vara lite punkig. Ett absolut måste för sociala
människor är att älska att spela spel och leka lekar.
Blä. Jag slår bakut när tillställningar kommer till den
punkten. Och det, kära läsare, är inte vad man kallar
social kompetens. Man ska ju kunna bjuda på sig och
kunna lattja lite. Jotack, jag har sysslat med teater i x
antal år. Men, sällskapsspel. Där går gränsen för vad jag
förmår. Lycklig är jag dock över att jag på sistone har
mött likasinnade och alldeles nyligen kunnat konstatera
att jag mött min överkvinna i detta avseende. Fröken J
vägrar bestämt att medverka i dylika aktiviteter och jag
prisar henne! Det är fantastiskt att möta någon som på
detta sätt är om möjligt mer asocial än jag själv.
Så, nu vet jag att jag i evig tid kan se mig i månen
efter inbjudningar till festligheter där det kan tänkas
dyka upp ett sällskapsspel. Varför jag helt enkelt får
bära huvudet högt, sticka en säkerhetsnål genom kinden
och färga håret grönt.
No future for you, mina vänner!
Vardagens punkidolerText: Veronika Andersson Illustration: Kajsa Sjökvist
26 Kult. 2001.03
VARNING! SVAG IS!
Kult.2001.03
Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitetRedaktör & ansvarig utgivare: Beata Bergkvist Layout: Lucas Forsberg Korrektur: Andreas Hedberg Annons: Beata Bergkvist
Illustrationer: Kajsa Sjökvist Postadress: c/o Betata Bergkvist, Vallgatan 14, 2 tr, 582 33 Linköping Telefon: 013-140816
E-post: [email protected] Tryck: Linus & Linnea Omslagsbild: Beata Bergkvist Modell: Emilia Johansson
Hemsida: stuff.liu.se/sekel/kultingen Nästa utgivningsdatum: 27 augusti Manusstopp: 6 augusti
Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag.
Poesi
2 Kult. 2001.03 Kult. 2001.03 27
A� vara smal, men ändå våga ta plats
HAR LEVT MED TRE ANDRA PERSONER och ett
projektarbete de senaste dagarna. Vi var ett och världen utanför
något annat och avlägset, t o m mataffären 50 meter från
lägenheten. Därför bestod kosten mest av kall spaghetti (varm
vid första tillfället dock) med konserverad ananas; gin &
tonic, saltgurka och Tom & Jerry kex. Vi blev under de här
förhållandena snart ganska familjära och mer raka. Vi blev
helt enkelt tillräckligt bekväma med varandra för att våga
vara obekväma. Var lite mer besvärliga än vanligt. Hade sen
lite roligare än vanligt. Skämtade om saker man inte brukar
våga skämta om. Skrattade för mycket. I diskussioner tog vi
motpolernas roller. Det var för varmt, för lite luft. För kallt.
För lite förnuft. Kanske för tidig morgon, eller för kort natt. Vi
visste allt.
Någon gång under sista arbetskvällen eller natten fi ck jag för
mig att jag skulle låna
J:s klocka. För stor,
konstaterade vi alla. I
alla fall i jämförelse
med den jag brukar
ha. Ville ha den ändå.
Hade dock lite svårt
att gå rakt. Det kändes
som min vänsterarm
var dubbelt så tung som
vanligt. Mest ovana.
Behöll den lite för
länge, men började gå
rakare sen. Opropor-
tion känns ofta naturlig
efter ett tag. Särskilt
om den endast får sin
defi nition i jämförelse
med något tidigare
invant, inte av
företeelsen i sig.
Inser att det säkert låter långsökt - men visst är det lite punkigt?
Kanske inte om du endast förknippar det med nitar på svarta
skinnjackor, bredvid de svart- eller mörkrödmålade läpparna
- en säkerhetsnål genom kinden. Anarkism. Sex Pistols. Punk
kan vara det. Men också att plötsligt börja gå rakt med en tung
herrklocka på vänsterarmen. Att tänja på gränser och tämja
förväntningar. Det är punk för mig.
Till hösten kommer Kult. bli tre gånger större. Fortfarande
kommer vi vara lite smala, fortsätta vara stolta över det och
visa att vi har något att dela med oss av, men ta lite mer plats.
Det är lite punkigt.
Ytterligheter. Oproportionalitet. När jag har mycket i huvudet,
många beslut jag borde fatta, mycket jag borde tänka
på och göra, upplever jag ibland precis innan jag ska
sova, hur min kropp
ändrar proportioner.
Händerna blir stora i
ett försök att greppa
problemet för att sedan
minska när när det
ändå verkar svårt att
överskåda. Just nu
känns det som om jag
försöker skriva stora
ord med små händer.
Skulle för någon vecka
sen antagligen inte
vågat skriva något om
punk, inte ansett mig
veta tillräckligt, men
det som jag känner nu
vill jag ge en halvsida.
Jag vill skriva något
smalt om något stort
och låta det ta plats.
Redaktör: Beata Bergkvist
Vissa delar av redaktionen lider av oskärpa så här i sommartider (v-h): Andreas, Beata,
Catrine, Simon, Anna, Stefan & Niclas. Foto: Lisa Hedström
Solen värmer
Rosorna är ljuvliga, sa han
och trampade sönder dem.
Trevliga leenden smittar, sa han
och jagade iväg glädjen.
Kärleken är underbar, sa han
och kvävde känslorna
Solen värmer skönt, sa han
och släckte stjärnorna.
och nu sitter han där
John Doe
VARNING! SVAG IS!
Ofta hör jag att isen knakar under mina fötter. Ibland tänker jag: “Den här
gången är det slut, den här gången brister det under mig, den här gången
sjunker jag ner i vattnet och fryser ihjäl.” Men varje gång, hur otroligt
det än låter, lyckas jag kravla mig in till land. Där ställer jag mig och
väntar. Men islossningen kommer aldrig.
Suttung
En anklagads försvarstal
Hur vet du vad kärlek är
Du som aldrig varit ihop med någon
Hur vet du vad sexualitet är
Du som aldrig pratar om det
Hur vet vi vad du menar
när du svär
att du inte är lagd åt fel håll
Hur vet ni att jag inte vet vad kärlek är
Ni som aldrig öppnat en bok om Isfolket
Hur vet ni att jag inte vet vad sexualitet är
Ni som serverar det till mig vid lunchbordet
Hur vet ni att jag inte menar detsamma som ni
när jag svär
att jag inte är lagd åt fel håll
Hur vet jag att ni vet vad kärlek är
Ni hittade själva på att uttrycket
att vara lagd åt fel håll
skulle bli synonymt med homosexuell
Hur vet jag att ni vet vad skillnaden
mellan kärlek och sann vänskap är
ni som aldrig har visat mig den
ni har aldrig visat mig kärlek
ni har aldrig visat mig vänskap
ni har aldrig visat mig respekt
Hur vet jag att ni hade godtagit min ed
om jag hade svurit
att jag inte var homosexuell
Hur vet jag att ni hade lämnat mig ifred
att det inte inneburit
ännu fl er förklaringar
till varför jag skulle vara speciell
Lena Petersson