Från stifthammare till klammerpistol

Ett undersökande arbete om möbeltapetseringsyrkets förutsättningar under 1900-talet

Victoria PalmerMöbeltaPetsering

Carl Malmsten – Furniture Studies LIU-IEI-TEK-G--12/00371—SE

September 2012

1

Förord

Vilken spännande tidsresa detta arbete varit!Jag har lärt mig massor om mitt yrke och fått större insikt i vår tapetserarbak-grund. Dessutom har jag fått lära känna fyra skickliga och generösa yrkesutövare och er vill jag tacka speciellt. Tack för att ni lät mig stjäla av er tid och få ta del av er stora kunskap och fantastiska historier och historia. Hoppas att jag gjort er något så när rättvisa med detta arbete! Tack Bernt Stenberg, Lasse Blomqvist, Bengt Gustavson och Tord Ragnarson. Våra möten var givande både på ett yrkesmässigt och personligt plan. Tack också Bernt för högen med tapetserartidningar från 1943–1970, de har kommit väl till pass och ska få sitt slutliga hem på Malmstensskolans bibliotek.Tack Tord för böckerna och ackordsprislistan som inspirerat och kommer ge mig glädje i mitt framtida yrke.Skövdetapetseraren Per O Westmans fina hemsida har varit till stor inspira-tion och glädje. Tack Gerd Westman för att jag fått använda mig av material därifrån.Självklart vill jag också tacka mina handledare och mentorer på skolan, Sara Lindqvist, Johan Knutsson och Ulf Brunne. Era tankar och åsikter har varit inspirerande och värdefulla, alltid och speciellt när mitt självförtroende svik-tat.Ett specialtack till finaste Björn Hårdstedt som hjälpt mig att fotografera och att få ihop mitt arbete snyggt, utan din expertis hade jag haft dåliga bilder och kaos i formateringen.Sist men inte minst tack mina underbara söner: Vincent och Hektor för att ni stått ut med mig när jag varit stressad och inte haft tid med er. Jag ska försöka bli en bättre mamma nu!

Victoria Palmer, Stockholm september 2012

2

Innehåll

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .1

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4

Abstract . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5

1 . Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 .1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 .2 Syfte och frågeställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 .3 Avgränsningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 .4 Metod och källor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 .5 Struktur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

2 . Möbeltapetserarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 .1 Intervjuobjekten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 .2 Diskussionsunderlag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12

3 . TAPETSERARYRKET UNDER DRYGT 100 ÅR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 153 .1 Tapetseraren och hans uppdrag 1890–2012 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 .2 Verkstädernas sammansättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19

4 . Hammaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 .1 Stifthammaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 .2 Magnethammaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 264 .3 Klammerpistolen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29

5 . Resultat och analys . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

6 . Avslutande diskussion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

Källförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38

Bildförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39

Bilaga: Intervjuerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .40Tapetserarmäster Bengt Pettersson, Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .40Tapetserare Lars Blomqvist, Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48Tapetserarmäster Bernt Stenberg, Lidingö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54TapetserarmästerTord Ragnarsson, Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65

3”Ratatatatatata...”

Med spikpistoler sköt vi den gamla tiden sönder och samman, skar av kommunikationsvägarna och hetsade varandra till ständigt högre prestationer.

Dag, efter dag, efter dag, efter dag…

Långt senare hann den nya tiden ifatt oss. Slitna ryggar och axlar, nackbesvär och hörselproblem blev vår slutlön.

Som fångar sitter vi framför TV-n i våra sittriktiga fåtöljer.

Trettioåriga kriget (ur ”Hågkomster”, eller ”Mina 30 år inom tapetseraryrket” av P.O. Westman) 1

1. http://www.perowestman.se/120901

4

SaMManFattnIng

1900-talet innebar stora förändringar för möbeltapetseringsyrket. 1800-talets tapetseringsstil, där tapetseraren hade ett brett spektra av uppgif-ter, fick lämna plats för den tapetserarmässigt mer avskalade jugendstilen och senare funktionalismen , även om stilmöblerna fick en renässans strax före 1:a världskriget.Den växande möbelindustrins krav på ökad tillverkningstakt, fick stoppning-en av styckemöbler på verkstäderna att verka omodern och kostsam. Tapetse-raren fick söka nya vägar, nya uppgifter.Stoppningsmaterialen och stoppningsteknikerna förändrades med skumgum-mit, färdigspunna resårhus.och nozagresårer. Nu skulle det förenklas. Verktygen har konstigt nog inte utvecklats i samma takt, utom det som alltid varit symbolen för yrket –hammaren.Den traditionella stoppningstekniken dog ändå inte ut, som många befarade. Möbelaffärernas verkstäder lades ner och produktionen av stoppmöbler flyt-tades till ett några få stora industritapetseringsverkstäder. Kvar blev de små enmans-, eller möjligen ett par, tremans verkstäderna, med uppdrag mer av möbelrenoveringkaraktär än nytillverkning av möbler. I intervjuer med tapetserare som varit i yrket i mer än fem decennier och genom studier av kårens branchtidning undersöker jag hur tapetserarens var-dag förändrats och vad det inneburit att vara möbeltapetserare under föränd-ringarnas tid.

5

abStraCt

Great changes took place in the upholstery profession during the 20th century..The overloaded Victorian style towards thethe late 19th century, in wich the upholsterer had a wide variety of tasks, had to subside for the simplicity and purity of the Jugend- and later of the Swedish modern style, allthough the post Versailles style had a renaissance shortly before world war one. The singel-piece upholstery, in traditional manners, became unfashionable and expensive, compared to the demands made by the groving furniture indu-stries, of simplification of production technioques, the strive for new ways and tasks where put upon the upholsterer.The stuffingmaterials and techniques changed with the plastic foams, the machine made spring units, and the no-zag. Simplifying of techniques was the guiding star.Strangely, the upholstery tools, didn’t change as much, but for one exception, the upholstery hammer, the very symbol of the profession.As predicted by many, the traditional manners of upholstery didn’t disappear, how ever. The lokal furniture dealers workshops where closed and the pro-duction moved to bigger industrial furniture workshops.What was left where the smaller workshops with one or a few enployees, with assignements more of upholstery preservation, rather than the stuffing of a new furniture.My research has been done, through the interviews of four upholsterers, all of them with more than five decades of professional experience, and also through the readings of the branch magazine. My aim has been to find out how eve-ryday life has changed for the upholsterer, and what it ment working as an upholsterer through the changes of the 20th century.

6

Franskt kopparsnitt, en tapetserarmästaresbutik på 1700-talet.

7

1. InlednIng

Att vara möbeltapetserare innebär många gånger att beakta vår historia, Att fatta beslut av vad som ska bevaras i en äldre möbel och vad som kan, eller måste slängas. En antik stol bär spår och ibland en signatur eller t.o.m. en hälsning från den, eller de tapetserare som tagit sig an den. Men hur såg yrket ut på den tiden då den tidigare tapetseraren var verksam? Vilka material fanns att tillgå? Vilka verktyg använde han? Under vilka arbetsförhållanden arbetade han? Gjorde han andra typer av möbler än de vi tar oss an idag? När jag startade detta projekt visste jag inte vad jag skulle fokusera på i mitt skriftliga arbete. Utgången av samtalen var oviss och jag var inte säker på vad jag skulle komma att få fram för information. Kanske en teknik som inte används längre, en möbeltyp som inte längre görs på tapetserarverkstäder? Under arbetets gång blev det tydligare för mig att det var förändringarna jag ville ta fasta på. Samtalen gjorde mig alltmer nyfiken på yrkets utveckling och på hur våra äldre kollegor haft det genom sina karriärer. Hur upplever de förändringarna yrket genomgått? Besitter de kunskaper vi missat att upp-hämta? Kan jag på något sätt ta tillvara och dokumentera deras kunskaps- och erfarenhetsbank?Jag har med detta arbete drivits av en önskan att förstå vad som är och har varit och vilka konsekvenser det fått för vårt yrke.

1.1 bakgrundMånga tapetserare fortsätter att arbeta långt efter sin pensionsålder och de som ännu är verksamma har under sin yrkeskarriär varit med om de stora yrkesomvälvningar som ägt rum under 1900-talet. Av min mentor Sara Lindqvist fick jag tips om Möbeltapetserare Per O. West-mans hemsida. Vilken guldgruva av information om yrket! Tyvärr dog Per i februari 2012. Detta väckte dock min nyfikenhet och tanken på att ta vara på kunskap och erfarenhet hos våra äldsta kollegor som har sett många av de genomgripande förändringar vårt yrke genomgått.

8

Jag bestämde mig för att intervjua några av dem för att dokumentera en del av deras kunskaper, erfarenheter och tankar om tapetseraryrket.

1.2 Syfte och frågeställning Med intervjuerna i ryggen började frågeställningen gradvis utkristallisera sig och min frågeställning blev: Kan man med avstamp i utvecklingen av ett verk-tyg förstå och beskriva utvecklingen inom ett hantverksyrke?Jag vill sätta fingret på några av de förändringar av arbetsvilkoren som har skett för möbeltapetserarna under 1900-talet. Jag har valt att göra detta med utgångspunkt i utvecklingen av ett verktyg: stifthammaren till magnetham-mare, till klammerpistol, då detta verktyg varit och är vårt yrkes viktigaste redskap och speglat detta i intervjuer med fyra äldre möbeltapetserare, med många års erfarenhet av möbeltapetsering.

1.3 avgränsningar Jag har valt att fokusera på en faktor i utvecklingen, läsa in dess betydelse i mina intervjuer och genom Svensk Tapetseraretidning 1923 och framåt istället för att försöka få med helheten. Jag har också av tidsmässiga skäl begränsat mina intervjuer till fyra stycken med väletablerade tapetserare med gedigen utbildning och erfarenhet.Vidare har jag begränsat mitt arbete till de sista dryga 100 åren, med en liten tillbakablick på tapetseraryrkets guldålder, det sena 1800-talet.Då jag valde att ta fasta på ett verktyg som utvecklingssspegel blev arbetet ett rent akademiskt arbete och inte delvis praktiskt .

ask med begagnad sadelgjordsspik från 1700-talet, bernt Stenbergs ägo.

9

1.4 Metod och källor Mitt arbete baseras i huvudsak på 4 stycken samtal/intervjuer med möbelta-petserare. Dessa är födda mellan 1928 och 1943 och har i sin tur har fäder och i ett fall även farfar som varit möbeltapetserare. Jag har även fått material från den numera avlidne Skövdetapetseraren Per O Westmans hemsida och därifrån även de fina texterna med ögonblicksbilder från en tapetserarverkstad. Svensk Tapetserartidning, som är branchorganisa-tionens tidning, från 1923 till 1972 har också gett en god bild av förändringarna och konjunkturerna yrket genomgått.Före intervjuerna skickade jag ett diskussionsunderlag till tapetserarna, där jag försökte sätta fingret på några av de saker jag undrade över och tänkte jag skulle kunna hitta ett område att skriva om.

1.5 StrukturJag börjar med en kort presentation av de tapetserare jag intervjuat och de frå-gor jag velat samtala med dem kring. Därefter följer en genomgång av tapet-serarnas roll från 1800- talets slut fram till dagens uppdrag. Sedan fokuserar jag på hammarens utveckling och vilka konsekvenser det fått för yrket. Som bilaga finns de fyra intervjuerna.

Tagelfläta från Bernt Stenbergs verkstad.

10

bengt Pettersson

bernt Stenberg

tord ragnarsson

lars blomqvist

11

2. MöbeltaPetSerarna

2.1 IntervjuobjektenTre av de intervjuade är Stockholmstapetserare. En verkade i Uppsala. Samt-liga tre Stockholmstapetserare är ännu aktiva. Dessa tapetserare har gett mig material om förhållanden och förutsättningar för yrket sedan 1900-talets början och även något om förhållandena på sena 1800-talet.De fyra möbeltapetserare jag har intervjuat är:

➤ Tapetseraremästare Bengt Pettersson, på Högbergsgatan, Stock-holm. Född 1929, fader möbeltapetserare. Verksam sedan 1944.

➤ Tapetserarmästare Tord Ragnarsson, Luthagens Möbeltapetsering, Uppsala. Född 1931. Verksam sedan 1946.

➤ Tapetserarmästare Bernt Stenberg på Lidingö. Född 1938, fader och farbroder möbeltapetserare. Verksam sedan 1953.

➤ Möbeltapetserare Lars Blomqvist, Riddargatan i Stockholm. Född 1943, fader och farfader möbeltapetserare. Verksam sedan 1958.

Tapetserarna kommer i resten av arbetet benämnas med sitt efternamn.

12

2.2 diskussionsunderlagFöre intervjuerna försåg jag tapetserarna med följande områden att fundera kring:Din bakgrund:

➤ Hur länge du varit i yrket, anledning till yrkesval, upplärd hur, släktingar i yrket?

➤ Gesäll och mästarprov/brev ➤ Handledning? Litteratur? ➤ Ditt nystartande/ din etablering som möbeltapetserare ➤ Din mäster

Tapetseringsyrket genom åren: ➤ Förändringar i yrket ➤ Verktyg ur produktion och vise versa – kvalitén på ➤ Materialen ➤ Betalning ➤ Kundrelationer ➤ Hierarki på verkstan ➤ Kvinnor i yrket ➤ Den största förändringen i yrket

Smältlimskastrull i koppar från bernt Stenbergs verkstad.

13

Arbetstekniker: ➤ Finns det några arbetstekniker du använt förr, men inte nu längre? ➤ Varför i så fall? ➤ Skulle du kunna demonstrera den för mig? ➤ Någon möbelmodell som inte förekommer längre? ➤ Finns det något vi håller på att glömma bort i yrket? ➤ Trender och variation på arbeten under åren.

När jag sedan tittade på utslaget av våra samtal valde jag att lägga fokus på hammaren och gick tillbaka till tre av tapetserarna med några kompletterande frågor.

Spik- och nubbhylla i bernt Stenbergs verkstad.

Utställningsaffisch från Nordiska Museet 1978.

15

3. taPetSerarYrKet Under drYgt 100 år

Vårt yrke genomgick stora förändringar under 1900-talet. Tapetseraren gick ifrån att vara en man med bred kunskap om såväl design, inredning, vägg-, tak-, fönster, och golvbeklädning, för att nämna några delar utöver de kun-skaper vi anser vara ett måste för yrket idag, till att bli en mer specialiserad möbeltapetserare och möbelrenoverare. Stifthammaren ersattes av magnethammaren för att senare ersättas av klam-merpistolen, allt i hopp om att yrket skulle bli mer ekonomiskt gynnsamt. Skumgummit och senare polyetern gjorde sitt intåg och gav möjligheter för nya typer av stoppningar och tidsbesparing. Resårsnörning fick konkurrens av Nozagresåren och färdigspunna resårhus. (se bild sid 18)Verkstäderna gick från att vara knutna till möbelaffärer med alltifrån 4–5 anställda till ett 20-tal, eller att vara verkstäder för privatkunder, men med fle-ra anställda, gesäller och lärlingar, till de enmans/kvinnas företag de huvud-sakligen är idag. Kvinnor fanns inte i yrket förrän på 1960–70-talet. Den första kvinnan jag hittat i tapetserartidningen omnämns 1970, från en utställning med s.k. ”Mästare-modeller” 2 anordnad av Västerås Tapetseraremästare-förening. ”Stort intresse väckte det utställda gesällprovet – en soffa utförd av en kvinnlig tapetserare – från Carl Erik Johanssons verkstad. ”Hon måste vara stark i nyporna, lydde det allmänna omdömet”3

Stenberg tror att kvinnornas inträde i yrket skedde när intagen för yrkessko-lorna gjordes om under 1970-talet. Nu blev intagen betygsbaserade, vilket fick till följd att de skoltrötta unga grabbar som tidigare sökt, inte längre var behö-riga. Istället kom det välutbildade, heminredningsintresserade damer i 40-års åldern. Dagens genomsnittliga möbeltapetserare är kvinna, egen företagare, arbetar antingen själv i egen verkstad, eller delar lokal av ekonomiska och trivselmäs-siga skäl med en kollega men med varsin firma. Detta i kontrast till de helt manligt bemannade verkstäder som förekommit tidigare, där de enda kvinnor som fanns var sömmerskorna.

2. Specialmöbler framtagna i samarbete med möbeldesigners för att stoppas, kläs och säljas exklusivt av möbeltapetserarna, som ett konkurrensmedel till möbelindustrin. Victorias egen förklaring.3. Svensk Tapetserare Tidning 1970, november, s 7

16

Förr fick en tapetserare en konstnärlig träning och en utbildning och praktik på ett helt annat sätt än vad tiderna möjliggör idag. Man kunde efter färdiga studier eller lärlingstid bli anställd på en verkstad. Arbeta hårt på ackord sex dagar i veckan, tvingas kämpa och tävla med sina medarbetare för att tjäna ihop sina pengar. Inte en drömtillvaro kan tyckas, men jag känner ändå att vi har tappat mycket av ”tänket” och farten som våra äldsta kollegor har. Täv-lingsmomentet och upprepandet av samma moment skapade en kvickhet i handlaget som är svår att förvärva. Vi har kanske blivit lite för bekväma?

3.1 Tapetseraren och hans uppdrag 1890–2012I december 1846 upphörde Skråväsendet, vilket fick till följd att de flesta ämbe-tena ombildades till hantverksföreningar. Tapetserarföreningen, omfattande alla svenska utövare inom yrket, bildades 1847. Vid sekelskiftet 1900 och framförallt mot 1800-talets slut, hade möbetapetse-raren en yrkesroll, vilken närmast kan jämföras med en inredningsarkitekts.Han kunde få en beställning på att inte bara klä och stoppa om möbler utan att inreda hela rum. 1897 skriver grundaren av Sveriges Tapetserarmästares Centralförening (grundad 1920), Henrik van Riisvijk (f. 1849) att en tapetserare bör kunna åta sig ett sådant uppdrag. Han gör det genom att vara väl insatt i:

➤ olika stilepoker och de olika inriktningarna inom dessa ➤ kundens egen smak och egna preferenser ➤ utformandet av de närliggande rummen, så att det nya skapas i harmoni och balans med dessa4.

4. L. E: Nilsson, Den dekorativa konstens utveckling inom tapetseraryrket 1897-1928, Svensk Tapetseraretid-ning, N:o 9 – Årg. 6, Sept 1928, ”, s. 90-97

Förslag till gardinuppsättning ”bokrummet”. del av akvarellsamling i bernt Stenbergs ägo.

17

Inredningsarkitekterna fick även då dessa arbeten, men Van Riisvijk ansåg att det var tapetserarens skyldighet att vara mogen för jobb av den typen. ”det är sålunda icke brist å sådana uppdrag, men allmänheten saknar förtroende till tapetserarens förmåga att ensam lösa en sådan uppgift (… ) exemplet (…) pekar tydligt på den väg tapetseraren måste gå, om han som yrkesman skall bli mer oberoende och mäktig att lösa de allt mer och mer stegrande ford-ringar, som den köpande allmänheten ställer på hans kunskaper.”5 Ett sätt för tapetseraren att vinna andelar på arbetsmarknaden sålunda. Denna strävan har ständigt förekommit i vårt yrke, och det tycks som om tapetseraryrket aldrig har varit ett yrke där man helt självklart tjänar sitt uppehälle. Under 1900-talets första hälft var nyproduktion av möbler vanlig. Annonser i tapetserartidningarna vittnar om att möbelstommar gick att beställa från ett flertal leverantörer (se bild ovan).När skumgummit kom på 1950-talet fick det stora konsekvenser för möbel-tapetserarna. Nu kunde industrin masstillverka möbler på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Gradvis försvann de till möbelaffärerna knutna verkstäderna och produktionen av möbler förflyttades till några få stora möbelfirmor så som t.ex. AB O.H Sjögren i Tranås. 1956 inledde Carl Malmsten ett samarbete med dem gällande serieproduktion av stoppmöbler6 och under mitten av 1970-talet valde även svensk Tenn att förlägga sin tapetseringsverksamhet dit.7

Mot slutet av 1960-talet kämpade Tapetserarföreningarna med att få fram mästarmodeller, dvs. soffor och fåtöljer som enbart möbeltapetseraren hade

5. L. E. Nilsson, Den dekorativa konstens utveckling inom tapetseraryrket 1897-1928, Svensk Tapetseraretid-ning, N:o 9 – Årg. 6, Sept 1928, ” s. 976. http://www.c.malmsten.se 1209107. http://www.svenskttenn.se/sv-se/pages/article/sthantverk.aspx , 120729

Annonssida i Svensk Tapetseraretidning 1943. Franska möbelstommar hos Bernt Stenberg.

18

möjlighet att sälja. Dessa bestod av stommar som ostoppade kunde beställas till kunder, för att stoppas och kläs enligt kundens önskemål. Varje lokalfören-ing hade sina egna modeller. Ett försök att stärka yrkeskåren och öka konkur-rensen gentemot möbelindustrin. Ett sådant försök finns även nu i modern tid. För ett par år sedan tog fören-ingen fram en Mästarfåtölj, som köps in till verkstan, färdigstoppad på O.H. Sjögren, men kläs av tapetseraren i tyg som kunden valt. Idag är en möbeltapetserare en som klär och stoppar om främst redan tidigare stoppade möbler, mer en möbelrenoverare/konserverare än en nytillverkare av stoppmöbler. Nyproduktionen av möbler på dagens tapetserarverkstad är minimal, med undantag från en del jobb till restauranger. Uppdrag åt desig-ners och arkitekter förekommer, men inte så frekvent på en genomsnittlig verkstad, utan dessa uppdrag ges mer till vissa specialinriktade verkstäder, eller tapetserare. Tapetserarmäster Tord Ragnarsson, berättar i vårt samtal om att han under en period på 1970-talet, då heltäckningsmattan var som mest populär, började lägga in mattor. Senare köpte han en langetteringsmaskin för att langettera gångmattor till mattaffärer, för att på så vis få in extra pengar. Att möbeltapetserarna varit ansvariga för gardindekorationer i hemmen och draperingar i offentliga sammanhang, har samtliga av mina intervjuobjekt vittnat om. Lasse Blomqvist berättar att det var också ett bra sätt att få komma in i hemmen och se de möbler kunden hade. Man kunde då försynt påpeka att den där soffan kanske borde kläs om och på så vis skapa arbeten till sig själv. Numera är det främst gardindekoratörerna som syr mer avancerade gar-

Annonser i Svensk Tapetseraretidning 1956: Trelleborg skumgummi och No-Sag resårer.

19

dinuppsättningar, även om många tapetserare också syr (enklare) gardiner, draperier och hissgardiner.Så länge som fram till på 1960-talet var resårsnörda sängramar och madrasser (ofta i tagel) en självklar sak för tapetserare att specialtillverka åt kunderna. Dux hade då redan tillverkat sängar med spunna resårkärnor i drygt 20 år. I takt med att skumgummit blev vanligare, försvann i stort sett behovet hos kunderna att betala för dyra hantverkstillverkade madrasser. Numera, säger Blomqvist, gör han endast resårmadrasser om en kund har en sängstomme med speciella mått, där det inte går att få tag på en resårstomme. Han speci-albeställer då en spunnen resårkärna från t.ex företaget Vilax i Staffanstorp i Skåne.

3.2 Verkstädernas sammansättning L. E. Nilsson, Göteborgstapetserarmäster, flitig författare till tapetserarhand-böcker och under många år ordförande i Tapetserarnas Centralförening skri-ver att det 1837 fanns 10 mästare, 10 gesäller och 25 lärlingar i Stockholm,8 vilket ger en liten fingervisning om hur verkstaden var uppbyggd på den tiden. I genomsnitt hade verkstan alltså en mästare (denna titel var nödvändig

8. L.E. Nilsson, Tapetserare- och dekoratöryrkets historia, svensk Tapetseraretidnings förlag, 1946, s 103

e. th. haglund & Sons tapetserareverkstad i Stockholm med tapetserarsömmerska.

20

för att överhuvudtaget få bedriva tapetseringsverksamhet), en gesäll och 2–3 lärlingar. Detta upplägg verkade gälla ända fram till möbelindustrins intåg i yrket. Knappt 100 år senare, 1934 är siffrorna helt andra, då fanns det över 200 som kallade sig Tapetserarmästare, över 400 gesäller och cirka 50 lärlingar.9 Dagens bild är en helt annan antal: anställda kvinnor 218 st, egna företagare 333 st, antal anställda män 502 st, egna företagare 310 st.10 Siffror som för mig framstår lite konstiga, då de män man numera möter i yrket är lätträknade jämfört med kvinnorna. Möjligen är det ännu så att många av de män som driver eget är de av den äldre stammen. Tapetserare är inte en yrkesgrupp som nödvändigtvis slutar arbeta efter pensionsåldern. I Tapetserarmästareföreningens Stockholmsavdelning finns för närvarande 86 möbeltapetserare, lika många män som kvinnor, men alla verksamma möbel-tapetserare har inte nödvändigtvis ett medlemskap där.11

Pettersson berättar i intervju att hans far 1915 hade egen verkstad med anställ-da (gesäller och lärlingar) och utförde många uppdrag åt en arkitekturfirma; Blombergs. Innan dess hade han själv varit lärling och anställd hos en, eller möjligen flera möbelhandlare, som på den tiden hade egna tapetseringsverk-städer. Stenbergs far började runt 1927 som lärling på en firma i Jörn vilka tillverkade skinnmöbler till ett företag i Tranås. Så redan då var möbelindustrin igång, om än i mindre skala och ännu med den exklusivitet som traditionell stopp-

9. L. E. Nilsson , Stockholm Stads Tapetserare Ämbete , Svensk Tapetseraretidning , nr 1, Årg 12, jan 1934, s 510. Statistiska Centralbyrån, 201011. http://www.stockholmstapetserare.se/hitta-hantverkare-7240029, 20120922

21

ning av möbler innebär. Möbelaffärerna och deras verkstäder i Stockholm låg framförallt runt Brunkebergstorg och Klarakvarteren, enligt både Pettersson och Blomqvist. Pettersson började sin bana som lärling hos sin far på prov efter genomgången grundskola och efter lärlingstiden blev han kvar där som anställd, precis som Blomqvist gjorde blev hos sin far. Senare tog båda över respektive verksamhet. Stenberg började i 17-årsåldern på yrkesskola i Vännäs, en fyraårig tapetserar-utbildning. Efter det kom han till Stockholm och arbetade för Tapetserarmäster Gunnar Nylén, på vars firma det gjordes mycket jobb för arkitekter och även till Hantverket, vilket bara ett fåtal utvalda verkstäder fick göra. Dessa exklu-siva möbler lottades ut i Hantverkslotteriet. Efter detta fick Stenberg tjänst på Svensk Tenns tapetserarverkstad på Östermalm. Under första halvan av 1900-talet hade möbelaffärerna ofta en egen tapetse-ringsverkstad, där man stoppade och klädde stommar, i takt med kundbe-ställningarna.12 På Svensk Tenns verkstad under 1950- och 60-talen arbetade vanligtvis fyra tapetserare, en förman och en tapetseringssömmerska13. Som sömmerskor fanns kvinnor i yrket tidigt. De sydde gardiner, tygklädslar och i vissa fall, som på Svensk Tenns verkstad, kom sömmerskan och kastade fast vävar och tyget på sitsen, när tapetseraren hade kommit till det momentet i stoppningsarbetet. Stenberg berättar att det gällde att hålla sig på god fot med sömmerskan, annars kom hon inte och sydde när man behövde henne, utan kunde sinka arbetet och därigenom ens lön (se bild sid. 19).

12. Barbro Bursell, Bengt Nyström, Hantverk I Sverige: Om Bagare, Kopparslagare, Vagnmakare Och 286 Andra Hantverksyrken, , LT:s förlag i Samarbete med Nordiska museet, 1989, s 31513. Enligt Bernt Stenberg

22 Att jobba med månadslön var ovanligt vid denna tid och fram till ca 1970-talet. Det rådde ackorsdarbete, dvs betalning per utförd möbel, och man fick sno på rejält, utan att fuska, om man skulle få någon förtjänst att tala om. Stenberg säger om arbetstiderna: ”Det var 7–17 och halva lördagar. Alltså det hände att jag blödde näsblod när jag kom ut på gatan. Då var det var bara magnethammare och spik hade man att spika med.”Ragnarsson arbetade från 14 års ålder på en möbelfirma i Skara. Ett jobb han fick tack vare sin erfarenhet av arbete på snickeri, där hans släktingar arbetade. Tillbaka i Uppsala hamnade han så småningom på Luthagens Möbeltapetse-ring, en firma han arbetade vid som anställd i 21 år och sedan övertog. Han fortsatte att ha ett par anställda på verkstan under hela sin yrkestid.Vandrande gesäller var en vanlig företeelse långt in på 1960-talet. Främst var det tyska gesäller som kom och arbetade några veckor eller någon månad och sedan drog vidare. Stenberg berättar att det ibland kunde vara besvärligt, man kände sig tvingad att ta in dem, annars kunde de sprida dåligt rykte om den verkstan.

dagens (höger) och gårdagens (vänster) föreningsemblem.

23

Den tid då vandrande gesäller reste från stad till stad och sökte jobb, tillhörde väl egentligen det förflutna och när ”Kråka”, som han kallades, kom som förment arbetssökande var det därför ingen som tog honom riktigt på allvar.

Han var likväl ett välkommet avbrott i vårt dagliga slit och skvallrade gärna och villigt om hur man hade det på andra arbetsställen i grannskapet.

Vid varje besök fick han lite pengar för att kunna resa vidare på sin turné.

Av gesällerna blev det någon krona, från oss lärlingar var han nöjd om vi bidrog med en tjugofemöring.

En höst, då brådskan var extra stor, erbjöds ”Kråka” ett par veckors arbete, vilket han tackade ja till. Fick en femtilapp i förskott, och lovade återkomma nästa morgon.

Efter att ha gått ut genom dörren med sin förskottslön, såg vi inte till honom mer.

Det påstods senare att han aldrig arbetat inom yrket och att han var en bluff. Vi saknade honom – likafullt.

(Kråka, ur ”Tidsbilder”av Per O Westman)

24

en uppsättning tapetserarhammare.

Franskt kopparstick från 1700-talet, en tapetserare spikandes med stifthammare.

25

4. haMMaren

Att hammaren varit tapetserarens viktigaste redskap är inte speciellt svårt att förstå. Den specifika utformningen av tapetserarhammaren med en lång smal nos gör att man kan komma åt att spika ner nubb i utrymmen där en vanlig snickarhammare aldrig skulle komma åt. Du måste också med stor precision kunna spika fast tyget synligt runt t.ex. runt en stol och en smal spiknos är då av största vikt.På interiörbilden från Möbleringsbolaget (se omslagsbild) kan man se att det verktyg som tapetserarna väljer att avporträtteras med är just hammaren stolt instucken vid midjan.I tapetseraremblemet har alltid hammaren funnits med, även om andra verk-tyg tagits bort. (se bilder sid 27)Stenberg berättade att om du hade dina egna verktyg när du sökte arbete på en verkstad fick du bättre betalt. Hammaren blev en väldigt personlig egendom, man hade sin favorit, som man kände och visste precis hur den slog.På 1950- och 60-talen kunde du som tapetserare få förfrågan från grossisterna, när du ville bli återförsäljare av tyger, ifall du hade alla verktyg du behövde. Om inte erbjöds du att få verktyg till skänks av dem, för att kunna driva din verksamhet ordentligt och naturligtvis köpa tyger just från dem.14 Stor skill-nad mot idag, då vi som små tapetserarfirmor kan bli ratade som återförsäljare för vissa tygagenturer för att vi inte beställer tillräckligt stora volymer.

4.1 StifthammarenPå bilder från 1700-talets kan man se hur hammaren utseendemäsigt ser ut som dagens. Från yrkets barndom fram till cirka 1910/20 verkar följaktligen utvecklingen av hammaren i stort sett ha stått still: en långsmal nos med en kofot i bakkant. Skaftet var runt, med en lätt konisk utformning och försett med tvärgående räfflor för att förhindra att man slant. (se bild sid 26) Olika tyngder och storlekar på hammaren användes till olika slags spikningar. Till kortare stift och nubb användes en lättare hammare och till längre och

14. Enligt Bernt Stenberg

26

grövre nubb och längre Kammzweck (en räfflad spik) en något kraftigare hammare med något längre huvud och skaft.Stenberg fick på hantverksutbildningen han gick på i Vännäs svarva sin egen hammare då skolan också hade en smidesutbildning.När man spikade med stifthammaren, fick man sträcka ner materialet med ena handen, plocka nubb från munnen med den andra, trycka fast nubbet, samtidigt som man höll i hammaren och därpå spika fast det.

4.2 MagnethammarenStenberg berättar om magnethammaren att den först användes av bilsadel-makarna inom den amerikanska bilindustrin. Tapetserarna fick nys om denna nymodighet och anade att här fanns pengar att tjäna. Man tog då anställning på General Motors Stockholms verkstad, kvitterade ut sin hammare, ”tappade” bort den, ersatte vad den kostade och sa upp sig efter en dags arbete. Därefter trodde man att nu skulle man tjäna pengar som gräs. Den effekten uteblev dock, då det inte var så väldigt mycket snabbare att spika med magneten som med den tidigare tapetserarhammaren.Jag har inte lyckats hitta något årtal för magnethammaren, men vid mina intervjuer har det kommit fram att det förmodligen redan var någon gång under 1920-talet.Många av de äldre tapetserarna var skeptiska till denna nymodighet, som definitivt kräver en hel del träning för att få nubben att hamna på rätt plats. ”När jag började i yrket fanns det äldre tapetserare som ansåg att en nymodig-het som magnethammare var ett otyg,” skriver P O Westman på sin hemsida.

två stifthammare av olika ålder.

27

Han började som lärling 1941 och då ansågs alltså magnethammaren ny.15 Lite motstridiga uppgifter, men kan möjligen förklaras av att hammaren kanske kom tidigare till Stockholm än till Skövde.För oss som kommit in i yrket under de decennier som varit sedan magne-thammaren etablerades, är det svårt att föreställa sig att vara utan den. Med magnethammaren slipper man trycka dit nubben samtidigt som man sträcker tyget, eller håller fast materialet. Många var som sagt skeptiska. Tapetserarmästare Bengt Pettersson är så än i dag. Nej, man spikar ju sönder sargen med den ifall man missar. Den duger till att spika inuti en möbel och på icke känsliga ställen, men att spika fast tyg runt sargen på en stolsits, skulle han aldrig kunna tänka sig. ”Jag spikar nästan lika fort med en stifthammare”, menar han.

15. http://www.perowestman.se/pow/SMWincrantz/Bilder/JagMinns.htm, 120831

Verktygsannons för Strehögs verktyg, magnethammare med kofot till vänster.

28

Bruket att ha nubb i munnen, mata fram dem ett och ett med tungan var van-ligt även innan magnethammaren kom, enligt Stenberg. Men nu kunde man istället plocka upp dem med magneten på hammaren och därefter fästa dem. De första magnethammarna hade precis som stifthammaren en kofot i bak-kant, man spikade alltså ner nubben i botten med magneten. (se bild sid 27 till vänster) Senare fick hammaren den utformning den har idag, en kluven bak-kant med magnet, inte mycket större än nubbskallen och en icke magnetisk hammardel som är lite grövre än stifthammarens, då man inte längre behöver hålla i nubben för nedspikning. Magnethammaren var då oftast av märket Stanley, men också Osbourne tillverkade magnethammare och deras är de som används av kåren idag. (se bild ovan)Man plockar alltså upp nubben med magneten, slår det på plats, vänder på hammaren och spikar ner nubben. Skaftet på hammaren blev nu mer ergo-nomiskt utformat. Lite kraftigare och ovalt istället för helt runt. Räfflorna på skaftet försvann.Inte många spottar nubb längre, av flera skäl. Nubben är numera formade på ett annat sätt än tacksen. Enligt Stenberg är de inte släta som de tacks (nubb), som användes förr och därigenom mer obehagliga att ha i munnen. Man vet inte heller vilka biproukter man får i sig, nubben känns nästan lite oljiga. Spot-tandet av nubb är dock nästan nödvändigt ifall man ska få upp tempot på spikandet. Att strö ut nubb på bordet, är omständligt och tidsödande, då nub-ben av magnetismen lätt hakar tag i varandra. Problemet är dock inte så stort, då många tapetserare sällan spikar med hammare numera. Ragnarsson säger att han tyckte det var äckligt att ha nubb i munnen, att man blev svart i munnen av sotet nubben innehöll och trodde att fick i sig en massa ämnen som inte var hälsosamma. Tapetserarmästare, författare och under

Magnethammare av märket Stanley.

29

många år ordförande i Sveriges Tapetserarmästares Centralförening ordföran-de L. E. Nilsson, skriver i en artikel i branschtidningen om det ohälsosamma i att spotta nubb, redan på 1940-talet. Bernt Stenberg tog vid ett tillfälle upp frågan om skaderisk för tänderna genom att ha nubb i munnen med sin tandläkare. Hon såg inga som helst tecken på att det skulle ha påverkat hans tänder. Frågan hade då också tagits upp i Svensk Tapetserartidning16. En undersökning hade utförts på anmodan av Statens institut för folkhälsan, varvid avdelningstandläkaren vid Tandläkarhögskolan undersökt munhälsan hos tre utvalda skomakare, vilka liksom tapetserarna hade nubb i munnen. Man undersökte ev. tandskador, tandköttsinflammatio-ner och läppskador/sårbildning på tunga och slemhinnor. Skaderisken visade sig vara försumbar, men ett visst slitage kunde ses på tänderna. Som kuriosa i samma artikel, kan nämnas att en anställd tapetserare i den amerikanska bilindustrin kunde under en dag använda så många som 8 000 tacks (nubb).

4.3 KlammerpistolenNär försäljarna av klammerpistoler kom till verkstäderna på 1960-talet med sina tryckluftspistoler, blev de enligt Stenberg i stort sett utslängda. Själv bör-jade han spika med klammer i mitten av 1960-talet, på en verkstad på Lidingö där han blev anställd när han slutat på Svensk Tenn. Han var mycket tveksam och nästan rädd, säger han. Skulle det verkligen hålla? Tillvänjningen gick snabbt. Efter ett par dagar bara, ville han inte spika med något annat. Blomqvists far, Ivar Blomqvist, var å andra sidan pigg på nymodigheten. Han köpte en pneumatiskklammerpistol av märket Kihlberg 1965, då en försäljare kom förbi verkstan. Blomqvist själv säger att han var ganska ointresserad till

16. Svensk Tapetseraretidning, Nr 8, 1953, s 103

Magnethammare från Svensk tenn verkstan, en ”verkmästarhammare”, säger Stenberg.

30

en början. Han säger att han gärna spikar med nubb lite då och då, för att hålla den kunskapen vid liv. I vissa lägen tycker han inte att det fungerar med klammer alls, t.ex. på framsidan av ett armstöd, då vecken ska läggas snyggt, klammer tar där för stor plats och man kan inte klippa upp så långt man kan behöva, menar han. I vissa fall spikar han nubb för estetikens skull. T.ex. på undersidan av en skinnklädd sits. Museerna var till en början också skeptiska till spikning med klammerpistol, det blev ju ett tidsfrämmande objekt på en antik stol. Men Blomqvist menar att de så småningom också blev övertygade om att klammer var ett mer skonsamt sätt att spika en möbel.Pettersson gillar inte magnethammaren, men klammerpistolen använder han flitigt. Det finns alltså tillfällen då klammerpistolen inte fungerar eller inte ens är lämplig. T.ex. vid nedspikning av sitstyg intill stolparna på en armlänstol. Där blir pistolen för klumpig, höljet på pistolen kommer i vägen och klamrarna hamnar inte där man vill ha dem.En artikel i Svensk Tapetseraretidning från 1965 kan man för första gången, vad jag kunnat hitta, läsa om klammerpistolen. ”En av de saker som på det mest åskådliga sätt ändrat villkoren för branschen var tillkomsten av tryck-luftsdrivna häftpistoler”17. I USA hade klammerpistolen på vissa håll, redan så tidigt som 1940, hunnit ersätta hammaren. 1956 började de amerikanska pistolerna på allvar lanseras i Europa. Det störst märket var då Senco och de fanns liksom dagens klam-merpistoler i en rad olika utföranden för olika typer av verksamheter. Svenska

17. Svensk Tapetseraretidning, nr 4 1965, s. 5

Annonser Svensk Tapetseraretidning: Tryckluftspistol Swingline 1959, Tagel 1957.

31Kihlberg klammerpistol.

Senco klammerpistol.

Senco långnos-klammerpistol.

32

Nordisk Kartro lanserade stort en klammerpistol, har jag sett i branschtidning-en, men om den blev populär hos tapetserarna vet jag inte. De flesta verkar ha använt Senco och senare Josef Kihlberg, en svensk tryckluftspistol. 1943 började tillvekningen av Kihlbergs pistoler och klammer, men då manuella..18 Tryckluftdrivna klammerpistoler från Kihlbergs var tydligen i produktion 1965, enligt Blomqvist. Idag verkar Senco vara mer inriktade på byggmark-naden och Kihlberg och på senare tid det italienska märket Omer, är ledande inom möbeltapetseringen. Dagens pistoler som används av möbeltapetserare finns med två bredder på klammer, 670 (smala klammer) och 680 (breda klammer). Vidare använder vi pistoler med vanlig nos och s.k. långnospistoler, (se bild sid 31) där nosen helt enkelt är förlängd för att man ska komma åt på ställen där en med kortare nos inte når.Klammerpistolen kommer aldrig helt ersätta hammaren, utan får snarare ses som ett komplement till denna. Fortfarande är det omöjligt som möbeltapetse-rare att vara utan sin hammare.

18. www.kihlberg.com september 2012

Verktygstavla hos bernt Stenberg.

33

5. reSUltat oCh analYS

”Vi tjänar bättre idag än vad de gjorde då”. (1918 Vs anm.) säger Bengt Pet-terson. Kanske har det att göra med att han med sina snart 70 år som möbelta-petserare har ett väldigt säkert och snabbt handlag? Kan man då med avstamp i utvecklingen av ett verktyg förstå och beskriva utvecklingen inom ett hantverksyrke? P O Westman berättar att takten drevs upp med pistolerna, stressen ökade. Det var nog sant inom industrin, men för den enskilde företagaren verkar pistolen inte varit annat än en välsignelse. Samtliga av mina intervjuade tapetserare vittnar om detta. Vi skulle inte kun-na få förtjänst i vårt yrke ifall vi inte hade tillgång till samma typ av verktyg som industrin.Produkterna av vårt yrke är numera föhållandevis exklusiva. Alla har inte råd att lämna in en möbel till oss för omklädnad. Även för de som har råd kan en omstoppning och omklädsel många gånger tyckas väl dyr. Men själva gör vi inga stora förtjänster. Hade vi ännu stått och spikat med hammare enbart är jag inte säker på att yrket skulle överlevt.Per O Westman var verksam på företaget S M Wincrantz möbelindustri mellan 1939 och 1970. De hade då vuxit från att vara en liten tapetserarverkstad till att bli en möbelindustri.Vad gäller hastighet på fastspikning av material och tyg, kan inget slå klam-merpistolen. Den är också mer skonsam för träet, genom att klamrarna är tun-nare än vad nubben är. Man riskerar inte heller att slå en spik i en synlig sarg och på så vis förstöra den. När man däremot ska ta bort klammer, är det inte säkert att klammerpistolen vinner. Klamrarna borrar sig djupt i träet och man får ibland gräva ner klam-merupptagaren eller tången i träet för att få upp klammern. Man skadar alltså träet istället för att skona det vid omklädsel av en klammerspikad möbel. Är det en möbel som inte är antik, är det kanske ok, men på en antik stol? Detta talar bl.a. Stenberg om.Det är också väldigt lätt att spika för mycket klammer i en möbel. Ibland kom-mer möbler in på verkstan spikade med dubbla rader klammer tätt, tätt och då blir avslagningen av den möbeln ett tidsödande kraftprov. Kanske är dessa från den tid då pistolen var ny och man inte litade på att det skulle hålla.

34

Anmärkningsvärt är att spikpistoler, vilka fungerar enligt samma princip som klammerpistoler, har utvecklats och det har kommit fram modeller med slut-tande framkant. Dessa skjuter ut spiken snett framåt- nedåt, vilket gör det möjligt att spika tätt intill en kant, där pistolen skulle kommit i vägen ifall den varit rak. Varför det inte kommit en liknande variant på klammerpistolen, kan man anta har att göra med att vår yrkeskår inte är lika stor som snickarkåren och verktygsutvecklingen inte är lika luckrativt. Ett intressant arbete om klam-merpistolen har skrivits av tapetserarstudenten Anna Karoliina Priha19 Spikar man ryggbrickan på en stol med lös dito, är det väldigt lätt att spika igenom falsen så att klammer spräcker igenom träet på insidan av falsen på ryggens baksida. Tre lager moderna, klumpiga nubb å andra sidan är inte nöd-vändigtvis heller en bra lösning. Att spika en ryggbricka med magnetham-mare är riskabelt. Stenberg berättar att han skyddar den synliga kanten med tumnageln, då han spikar med hammare. Hellre slå sig i tummen är slå sönder kanten.Utvecklingen från hammare till stiftpistol vittnar om de förändringar tapetse-raryrkets förutsättningar genomgått under 1900-talet. Magnethammaren sva-rade upp mot kravet på ett snabbare tempo. Stift- eller klammerpistolen säger oss något om den period då den introducerades. En tid då nytt och modernt var finast och med en bristande förståelse för att en möbelklädsel ska behöva avlägsnas utan skador på underlaget.

19. Stiftepistol. En undersøkelse av stiftepistolens opprinnelse, historisk utvikling og problemområdene i møbel-tapetseringsyrket, 2010, Karoliina Priha

Victoria Palmer och bernt Stenberg diskuterar på bernts verkstad.

35

6. aVSlUtande dISKUSSIon

Har då verktygens utveckling varit till godo eller ondo? Har vi lättare att för-sörja oss på yrket idag? Är arbetstillfällena fler? Min strävan att få reda på hur tapetseraryrket har utvecklats i takt med verk-tygen och materialen har gett mig en hel del förståelse för vilket hårt arbete våra äldsta kollegor har genomfört. Det har delvis varit en lätt nedslående process. I nummer efter nummer av Tapetserar tidningen kan man läsa hur vi måste hitta nya vägar för att överleva. Våra äldre kollegor drev en hård kamp mot industrins förenklande och försämrande av kvalitetsmöbler och även en kamp för att behålla utbildningen på hög nivå. ”Under min tid i tapetseraryrket skedde en utveckling från ett genuint hant-verk till en industri där framställningen av soffor och fåtöljer mer och mer påminde om principen löpande band När jag började i yrket fanns det äldre tapetserare som ansåg att en nymodighet som magnethammare var ett otyg. När jag slutade hade häftapparaterna (spikpistolerna) fullt ut gjort sitt intåg. Snörningen av resårer hade försvunnit, eller förekom sällan, nu var det färdiga resårhus som gällde. Skumgummi och plast hade i stor omfattning ersatt forna materialer, såsom krollsplint, tagel och vadd.”20

Aldrig har det väl varit så billigt att köpa nya möbler som nu. Sjuttiotalets slit och släng anda försvann, men lever ändå vidare med billigt tillverkade möbler. Kunderna låter sig inte alltid motiveras av kvalitetsförsäkran. Varför klä om en fåtölj för en stor summa pengar, när en ny kan köpas så mycket bil-ligare? Jag kanske inte ens vill ha kvar den om fem år! Det finns gott om arbeten i form av möbler. Den allmänna medvetenheten och har ökat. Många hänger på strömningarna i tiden, det ekologiska uppvaknan-det, viljan att ta hand om det gamla och inte slänga för att köpa nytt.Där ligger inte överlevnadsproblemet för en tapetserare. De flesta av oss har mycket att göra. Problemet ligger i att arbeta tillräckligt snabbt för att få lön-samhet. Många av oss tapetserare är kvinnor, flera av oss är dessutom ensam-stående. Att arbeta 50 timmar i veckan är inte alltid möjligt för oss som har barn som ska hämtas och lämnas till aktiviteter och få hjälp med läxarbete.

20. http://www.perowestman.se/pow/SMWincrantz/Bilder/JagMinns.htm, 120915

36

För egen del begrep jag inte när jag började hur hårt en tapetserare måste arbe-ta för att få verksamheten att bli lönsam. Vi säljer vår tid snarare än en produkt och det är alltid svårt att få lönsamhet på tidsförsäljning. Sidoförsäljning av tyger och material är ett bra komplement, men kräver stora volymer för att det ska räcka. Tygprover är för det mesta dyra i inköp och när ett tyg utgår ur sortimentet får man vackert köpa nya prover. Genom hela 1900-talet har tapetserarkåren oroat sig för yrkets överlevnad och påfyllning av kompetent arbetskraft. 1944 godkändes en utbildningsplan av Sveriges Tapetserarmästares Central-förening. Den gick i korthet ut på att en lärling går i lära i fem år och därefter är anställd till en lägre lön i två år till innan han anses vara fulllärd.21

Nu är hobbykursutbudet för tapetserare är stort. Du kan gå några terminer på ett studieförbund och därefter öppna egen verkstad och kalla dig för möbelta-petserare. Du kan däremot inte bli medlem i branschföreningen om du inte har en godkänd utbildning, eller gesäll- /mästarbrev. Förhoppningsvis överlever inte en dålig tapetserare, men han hinner nog göra en del skada för yrkeskåren på vägen genom att sälja dåligt utförda arbeten.I min egen tapetseringsverklighet kan jag känna att lite av det kreativa tänket saknas och jag tror att jag inte är ensam om detta. Svårigheter att få en verk-samhet att gå runt, gör bara att man jobbar på, blir hemmablind och tappar visionen. Vilka nya vägar finns att ta i vårt yrke? Är vi lite för försiktiga i vårt tänkande vad gäller att starta lite större verkstäder? Kanske måste vi våga lite mer, slå oss samman med andra yrkesgrupper, som inredare, designers, snickare och konservatorer. Att detta arbete gett mig förståelse och insikt i yrkets utveckling och föränd-ring är helt klart, kanske har det även gjort mig till en bättre möbeltapetserare. Jag har förstått att det faktiskt tar flera år för en egen firma att bli bärande

21. L. E. Nilsson, Tapetserare- och dekoratöryrkets historia, Svensk tapetseraretidnings förlag, 1946, s. 143

Spikning på traditionellt vis hos tapissier Seigneur i Paris.

37

och att vi när vi kommer ut från skolorna bara är i början av vår läroprocess. Definitivt har det i alla fall gjort mig till en tapetserare med mer insikt om hur tiderna och arbetsförhållandena var, då den fåtölj jag klär om på min verkstad tillverkades.

1700-talshammare i en ateljé i Paris.

38

Oskar

Han var en av de sista länkarna till en svunnen hantverkspok. En skicklig yrkesman, men en som hade svårt för att lära om till nya metoder.

Trots att han slet hårdare än de flesta, sjönk förtjänsten.

Ofta framhöll han trettiotalet som den bästa av tider. Frågade vi honom varför, svarade han alltid: ”Då fanns tid…”

År har lagts till år och vi börjar förstå.

(Per O Westman ur ”Hågkomster”)

39

KällFörteCKnIng

Tryckta källor

Bursell Barbro, Nyström Bengt, Hantverk I Sverige: Om Bagare, Koppar-slagare, Vagnmakare och 286 Andra Hantverksyrken, LT:s förlag i Samarbete med Nordiska museet, 1989Nilsson L.E. Den dekorativa konstens utveckling inom tapetseraryrket 1897-1928, Svensk Tapetseraretidning, N:o 9 – Årg. 6, Sept 1928, ”Nilsson L.E,.Tapetserare- och dekoratöryrkets historia, svensk Tapetserare-tidnings förlag, 1946Nilsson L. E., Stockholm Stads Tapetserare Ämbete , Svensk Tapetserare-tidning , N:r 1, Årg 12, jan 1934Priha, Karoliina, Stiftepistol. En undersøkelse av stiftepistolens opprinnelse, historisk utvikling og problemområdene i møbeltapetseringsyrket, Paper Carl Malmsten Furniture Studies, 2010Svensk Tapetseraretidning, Nr 8 1953Svensk Tapetseraretidning, nr 4 1965Svensk Tapetseraretidning, november 1970Muntliga källor

Blomqvist, Lars, Möbeltapetserare, intervju 5 juli och 19 september 2012Pettersson, Bengt, Möbeltapetserare, intervju 25 juni 2012Ragnarsson, Tord, Möbeltapetserare, intervju 4 juli 2012Stenberg, Bernt, Möbeltapetserare, intervju 5 juli och 14 september 2012Elektroniska källor:

www.svenskttenn.se/sv-se/pages/article/sthantverk.aspx , 29 juli 2012www.perowestman.se/pow/SMWincrantz/Bilder/JagMinns.htm, 31 augusti 2012www.c.malmsten.se,10 september 2012www.kihlberg.se, 12 september 2012www.perowestman.se/ S M Wincrantz AB, 14 september 2012

40

41

bIldFörteCKnIng

Franskt kopparsnitt, En tapetserarmästaresbutik på 1700-talet. 6Ask med begagnad sadelgjordsspik från 1700-talet, Bernt Stenbergs ägo. 8Tagelfläta från Bernt Stenbergs verkstad. 9Porträtt: Bengt Pettersson, Bernt Stenberg, Tord Ragnarsson, Lars Blomqvist. 10Smältlimskastrull i koppar från Bernt Stenbergs verkstad. 12Spik- och nubbhylla i Bernt Stenbergs verkstad. 13Utställningsaffisch från Nordiska Museet 1978. 14Förslag till gardinuppsättning ”Bokrummet”. Del av akvarellsamling i Bernt Stenbergs ägo. 16Annonssida i Svensk Tapetseraretidning 1943. Franska möbelstommar hos Bernt Stenberg. 17Annonser i Svensk Tapetseraretidning 1956: Trelleborg skumgummi och No-Sag resårer. 18E. Th. Haglund & Sons tapetserareverkstad i Stockholm med tapetserarsömmerska, Svenk Tapetseraretidning 1956. 19Dagens (höger) och gårdagens (vänster) föreningsemblem. 22En uppsättning tapetserarhammare. 24Franskt kopparstick från 1700-talet, en tapetserare spikandes med stifthammare. 24Två stifthammare av olika ålder. 26Verktygsannons för Strehögs verktyg, magnethammare med kofot till vänster. 27Magnethammare av märket Stanley. 28Magnethammare från Svensk Tenn verkstan, en ”verkmästarhammare”, säger Stenberg. 29Annonser Svensk Tapetseraretidning: Tryckluftspistol Swingline 1959, Tagel 1957. 30Kihlberg klammerpistol. 31Senco klammerpistol. 31Senco långnos klammerpistol. 31Verktygstavla hos Bernt Stenberg. 32Victoria Palmer och Bernt Stenberg diskuterar på Bernts verkstad. 34Spikning på traditionellt vis hos Tapissier Seigneur i Paris. (2012) 361700-talshammare hos Xavier Bonnet i hans ateljé i Paris. (2012) 37

42

43

BilAgA: iNTervjUerNA

Nedan följer intervjuerna, utskrivna med viss redigering.

Intervju 25 juni 2012 med tapetserarmäster bengt Pet-tersson, Nytorgsgatan, Stockholm, född 1929. verksam sedan 1943V: Bengt, du är andra generationens tapetserare, eller var det tredje?

B: Nä, andra.

V: Just det, din farfar var snörmakare, eller…

B: Nej han var vävmätare, han kanske gjorde något annat också, men han jobbade i alla fall på Barnängens bomullsväveri. De gamla kåkarna finns kvar där nere i Barn-ängen, alltså de gamla industrilokalerna.

V: Ja… var det så din pappa kom in på tapetseraryrket tror du, den textila bakgrunden?

B: Nej, alla som bodde där nere började i regel på bomullsspinneriet. Men farsan ville absolut inte börja där, vet du, för då var de fast. Bomullspinnerierna har väl aldrig betalat några vidare löner och det gjorde de väl inte där heller.

V: Nä… men hur kommer det sig att han blev tapetserare då, vet du det?

B: Det vet jag egentligen inte. Han jobbade ett tag på Centraltryckeriet ett tag och ja, hur han kom in på det, det vet jag inte. Alla tapetserarna och möbelhandlarna de fanns där vid Gamla Brogatan och Brunkebergstorg, där fanns alla.

V: Så han var hos någon möbelhandlare där?

B: Han var hos någon möbelhandlare. Möbelhandlarna hade tapetserare, för det kom in stommar direkt utifrån, så stoppade de och klädde grejerna.

V: Så han började där hos någon som lärling?

B: Ja, han började hos någon och så gick de väl runt där.

V: Och du, gick du i lära hos din pappa, eller?

B: ja, jag började hos honom.

V: Hade han egen verkstad då?

B: Ja, han började där 1915. (Pekar till höger ut över Nytorgsgatan)

V: 1915, så tidigt! Var det många som hade egna verkstäder då, eller var det så att de jobbade år möbelhandlarna?

B: Farsan hade flera anställda på den tiden.

V: Det hade han? Det var en ganska stor verkstad då?

44

B: Han hade väl flera, de hade väl också sådana av jobb. Han gjorde jobb för en arkitekt firma, Blombergs hette de. På den tiden, mycket känd arkitektfirma och han gjorde mycket jobb till dem. Men sen gick det åt fanders med dem. De skulle flytta hela fabriken till Sala. De trodde det skulle funka, men de fick inte tag i kunnigt folk. För det kunniga de hade, de flyttade inte med. De hade väl snickare, men de var inte lika skickliga som dem de hade här.

De hade en snickare, han var otroligt skicklig, han var stolmakare, gjorde bara stolar. Kom du med ett skåp till honom, nej för fan, sa han, det gör jag inte. Stolar, det var bara stolar och bergèrefåtöljer och sådant, men inget annat. Han befattade sig inte med några andra grejer. Hans fru, vet jag, för henne har jag träffat för jag gjorde jobb åt dem sen, hon var polererska, hon polerade möbler, det var kvinnorna som gjorde på den tiden.

V: Ja, det var väl inga kvinnliga tapetserare då, eller hur?

B: (skakar på huvudet) fanns inte.

V: Nä, när mötte du på den första kvinnliga tapetseraren?

B: Ja, det vet jag inte.

V: Var det först på 60-talet?

B: Jag vet inte, man tänkte väl inte på exakt när det var. Det var väl i föreningen, det började dyka upp en och annan. Men jag ska säga att fanns inte dom, så fanns inte föreningen kvar.

Nej, jag menar, det är ju bara dom och annars fanns ju knappt yrket kvar.

Kort diskussion om nuläget med kvinnor o några enstaka män i yrket nuförtiden

V: På en tapetserarhemsida jag tittat på (Pär O Westmans) läst jag att de kvinnor de hade på verkstan var sömmerskor, hade din far också någon sömmerska?

B: det var inte så mycket sömnadsjobb på den tiden. Det var inte så många lösa ply-måer o sådant. Sömmerskorna sydde väl mycket gardiner, kan jag tänka.

V: Men jag tänker att då din pappa jobbade åt en arkitektfirma, var det inte den del sömnadsjobb då?

B: Nä, det var nog mest fasta stoppningar. De inredde bankpalats och ordenssällskap och liknande och det var ju herrumsmöbler och jag tror inte det var så mycket lösa dynor. Senare fanns det väl en del hårda dynor och en och annan dunplymå,, det är klart att det fanns.

Sen har det ju blivit mer dynor när Nozagen kom och dynor kan man skicka ut till andra som är då på landsbygden. Möbelfabrikanterna kan ju skicka iväg sömnaden av dynor till hemsömmerskor… jag vet inte hur de gör, men så kan man också göra och det är ju mycket billigare att göra dynor på det viset. Men så var det ju inte förr. Många gånger var det ju resårdynor och då handsydde man de där rackarna. Och sen ska det ibland vara kordongband i kanten, som man skulle sitta och handsy på båda sidor och det tog en jädra tid.

V: Ja, bandsömnad och snoddar ja, det måste det ju varit mycket mer av förr?

45

B: Det fanns mycket, men nu har de ju plockat bort allting, för fabrikerna har inte råd att göra det. Men det var mer snodd på kanter o skulle det vara extra fint, så skulle det vara kordongband. Sen har man ju sett många som har limmat fast det där också, men det funkar inte.

Men det var många som gjorde det ändå. När textillimmet kom, så skulle de limma fast med textillim. Ja, det gick väl… innan man hann få betalt, så var det väl att kuta fort som fan, för att hinna iväg innan de trillade bort. För det gör de ju. Jag menar när en kant börjar på att gunga så trillar det ju bort.

V: Ja, det är klart att det inte funkar. Så det förekom fusk även på den tiden, menar du?

B: Det har väl alltid funnits, tyvärr. Fuskmakare har vi väl alltid haft i alla brancher, mer eller mindre.

V: Ja, men var det så också att folk var fräcka och startade verksstäder till och med utan att ha någon utbildning?

B: Men det var väl så att så’na där ville bara inte göra ett riktigt jobb. Vi hade en här nere på gatan. Hur mycket tapetserare han var, det vet jag inte riktigt, men han gjorde inte sjysta jobb. För sen har många kommit hit med grejerna och de beklagar att han har gjort det och reparerat och det vart aldrig bra.

Någon gång så hade han väl också tagit förskott, de hade betalt i förväg. Det var en som ringde och beklagade sig. Det var en hel del år sen det här. Han menade att, nä jag betalde i förskott, och du vet då snor de ju ihop skiten (tapetseraren, Vs anm.) och åker hem, för då har de ju fått stålarna. Och vem som hade gjort det, ja, först ville han inte klämma ur sig vem han hade lämnat till. Så frågade han vad man skulle kunna göra och så sa han att det var han där nere i backen. Jaha, du, sa jag , då kan vi inte göra något, för han är inte med i föreningen och då har vi ingen chans att från föreningen klämma åt honom, han skiter ju fullständigt i det.

Och kunden hade ju det hemma men väldigt fuskjobbat, men då hade han ju tapetse-raren fått stålarna. Så’nt där är ju lite sorgligt, men de förstör ju yrket de jävlarna. Sen är det ju många som tänker, sjutton, vi törs ju inte anlita hantverkare om det blir på det där sättet. Nä, det är dålig reklam överhuvudtaget.

Men tyvärr, så’nt där förekommer ju.

V: och det har det alltid gjort?

B: Ja då och det kommer alltid att finnas… och lika såna där, de blir man ju också förbannad på. När de blir äldre, så har de ingen verkstad, och så ska de jobba billigt med detsamma. Och så hör man någon som anlitat dem och - han var ju så billig så!

För att han är ju då pensionär, så han behöver inte ta så mycket betalt, men han ska ju inte förstöra för andra! Jag menar, han ska ju i alla fall ta lika bra betalt, varför skulle han jobba gratis för? Jag menar jag är också pensionär, men de får betala vad det kostar. Ja, det är klart, det är lokalhyra och allt som ska betalas.

Kort diskussion om ”eländet” med tapetserarkurser och folk som tror att de är tapetserare för att de gått en kurs.

V: Om vi går tillbaka till när du började. Hur gammal var du när du började hos din pappa?

46

B: Ja, jag var väl femton år ungefär. (ca 1934, Vs anm.)

V: Du var femton, och du kände att du vill det här?

B: Nej, mamma tyckte jag skulle bli optiker och jag var och luskade lite grann hos en optiker, men jag tyckte det där är inte nå’t riktigt lattjo. Då sa farsan, du kan väl komma ner verkstan, så får du titta lite och prova om du tycker det är lattjo.

Och då var jag där nere och… och sen vart jag väl fast

V: Ja, och då var du där och lärde dig av honom?

B: Ja

V: Hur många var det som jobbade när du började där på verkstan?

B: Ja, pappa hade haft ett par stycken då förut vet jag, men just då hade han inga kvar.

Fr.o.m. nu gör jag en sammanfattning av intervjun

B: Det var ju lättare att ha anställda då, du betalade ut deras lön och sen var det inte mer med det. Sen kom ju arbetsgivaravgift och sjukförsäkring.

V: När var det, var det efter kriget?

B: Det var nog längre fram. Det fanns en slags sjukförsäkring man betalade in till. Då fick man ligga på sjukhus gratis. Men man fick ju inte en spänn för att man var sjuk och inte kunde jobba. Men man hade en sjukkassebok i alla fall som man betalade till.

V: Hur länge var du lärling hos din pappa? Tog du gesällbrev hos honom?

B: Gesällbrev tog jag inte, men mästarbrev har jag. När jag var runt 28 år tyckte väl farsan att nu kan du klara dig själv så jag fick ta över.

V: Så du gick en 13-årig utbildning kan man säga. Men då hade du jobbat/varit anställd av honom ett bra tag?

B: Ja, jag var anställd.

V: Var låg verkstan då?

B: På andra sidan gatan. Han började på Skånegatan, så var han en stund på Blekinge-gatan. Hit kom han 1925. Sen har vi varit i den här trakten sen dess.

V: Vad hette din pappa?

B: Han hette Gustav Pettersson

V: Hur gammal var din pappa när han drog sig tillbaka?

B: Han var nog lite över sjuttio, han var envis.

V: Din pappa var ju med när magnethammaren kom, vad tyckte han om den?

B: Han gillade den inte alls. Kruxet var man slår sönder kanterna på fina möbler. Om du har en fin mahognykant och missar med magnethammaren, så förstör du ju den. Jag har inte heller någon magnethammare.

Inuti möbler går det ju bra, men på kanterna där det ska vara jämt och inte får skadas, där är den inget bra. Den kom nog strax före kriget tror jag.

V: Jag har läst att en del också tyckte att magnethammaren drog upp tempot för mycket inom yrket och att stressen blev högre.

47

B: Ja det var många som var anställda och det är ju klart, nu är det ju inga som kan anställa som småföretagare.

V: För att få ditt Mästarbrev, vad gjorde du då?

B: Jag gick på kurser också på Hantverksföreningen i hur man skulle vara och om man ville anställa folk, vad man hade för rättigheter och om bokföring, deklaration och så’nt. Sedan gjorde jag en stor Carl Johan möbel samtidigt. Man skulle skriva vad man hade gjort och visa räkning på vad man tagit betalt. Sedan kom en och granskade, han hette Johansson, han hade en verkstad på Hantverkargatan / Pipersgatan, som hans son sen tog över. Han var då ordförande i Centralföreingen. Verkade vara en mycket bra karl.

V: Så du gjorde ett kundjobb som Mästarbrev?

B: Ja, det var så man skulle göra då.

Lite prat om dagens gesällgranskningar och petigheten i dessa jämfört med förr

V: Var kunderna annorlunda på den tiden (ca 1945, Vs anm.)

B: Nja, vad som var då var att kunderna kom aldrig o lämnade själva. Man gick hem till dem och hämtade, även om det bara var ett par stolsitsar.

Man gjorde mycket tagelmadrasser, de skulle både hämtas o lämnas. Man cyklade på den tiden, då fick man slänga madrassen på cykeln. Sen gjorde vi många resårmadras-ser. Man byggde en träram med trälister (ej sadelgjordar, Vs anm.) i det mått kunden ville ha. Många ville bara ha en resårmadrass på ben, så då skruvade vi på ben till dem. Man klädde dem i bolstervar. Ibland kanske det var någon som ville ha en tygbit på framkanten.

Jag snörde av massvis av sådana på den tiden och sydde av kanter. Det var där jag lärde mig snöra resårer och sy av kanter. Det var bra träningsjobb, för det var inte så förfärligt petigt. Men man blev ju bättre hela tiden.

V: men då snörde du resårerna alldeles plant?

B: Ja, alldeles plant. Det är där många gör fel, man ska ha låga i mitten och höga på kanten. Man satte 6-or i mitten och 7-or på kanten. (antal ringar på resårerna, Vs anm.)

V: 7-or på träramen då?

B: Ja, har man 6-or på mitten o 7-or runt om så blir det rätt höjd och alldeles plant. Man får borra hål i sargen och dra garnen från första varvet där igenom. Så spikar man andra varvet ovanpå och sen går man från mitten och ut och då håller den.

Tid 0.30:00

V: Fick du någonsin tillbaka en sådan säng, hur länge tror du att de höll?

B: Ja, jag gjorde sådana till min fru och mig och de håller än.

V: Oj, så hur länge sen är det, 50-år?

B: Ja det är mer. Sen är det också hur stor och tung man är och hur man handskas med den.

V: Hur tätt ställde du resårerna?

48

B: Man hade alltid nio trälister på bredden för 190–200 cm säng. 3 stycken 6-or och två 7-or på bredden för 80–90 cm bredd. Ville man upp till en meter fick man väl lägga till en resår i mitten.

Tid 0.32:25

V: När försvann det där?

B: Ja, det var ju när Dux-sängarna kom på 60-talet någon gång och sen kom ju skum-plasten och då ville ju folk ha sånt skit.

V: Du sover på en egen-gjord tagelmadrass ännu?

B: Ja, absolut. Jasså, du ligger så taskigt själv? Problemet nu är att bolstervaret nu inte är tageltätt. Det var det väl inte först heller, men sen tog Augustson fram ett som var tätt. Men nu finns det ju ingen som reder upp tagel längre.

V berättar att det finns en redningsmaskin på Malmstensskolan. Diskussion om detta.

B: Vi hade en redningsmaskin i ett skjul här bakom. Från början var den manuell, men så drog vi in el i den. Men så blev det till slut så att hyran för den lokalen gjorde att det inte längre lönade sig att reda själv. Det blev billigare att skicka det till Augustssons för uppredning. Min gamla gav jag till Skansen, så den finns väl där någonstans.

Diskussion om Augustsson och ev. nystart av Refurn, tapetseringsåterförsäljning.

B: Det blev väl inte så lönsamt för honom. Vi blev färre och färre. Det märktes ju på mötena, vi var många fler på den tiden.

V: Vilka fick komma på mötena på den tiden? De som var gesäller eller mästare?

B: Nej den var väl alla som fick komma. De hade ju en hel del föredrag och ofta bjöd man in icke medlemmar till föredragen för att locka nya medlemmar.

V: Verktygen förresten. Hur upplever du att de har förändrats? Finns det något som man inte kan få tag på numera?

Bengt tar fram en knappt 80–90 cm lång ”synål”.

B: Vet du vad det här är då?

Victoria gissar på madrassnål, stickard.

B: När nu får du skärpa dig, ska jag berätta då? När du gör pölar, så måste du få knap-pen rätt igenom, annars hänger den där och fladdrar.

Allmänt samtal om verktyg

V: Du har fin ordning på din verktygsstavla!

B: Ja, när dagens arbete är slut så hänger jag tillbaka allt och är det något tomrum, så måste jag leta igenom soporna. Det värsta vore om en sax slank med där, men på detta viset vet jag alltid att allt finns kvar.

Tid 0:46:00

V: Var slipar du dina saxar?

B: Det gör jag själv med ett bryne. Jag bara drar några gånger så är det klart. Du vet med de gamla saxarna man hade då drog man med en fil. Det var så dåligt stål i dem, så de blev snart slöa.

49

V: Men det var väl folk som åkte runt och slipade knivar och saxar förr?

B: Jo, han kom med cykeln och så hade han en slipsten. Så satte han den runt bakhjulet på något vis och så trampade han och slipade, men nja, man var nog lite mera rädd om grejerna. Knivar kunde de väl slipa ok till fruarna, alltid blev det lite vassare, men saxarna kräver ju lite mer precision. Men dra på ett bryne, då behöver man bara dra ett par gånger så är det bra. Det där är det bara Jappsen som kan göra riktigt bra.

Vi tar kaffepaus

Film 2

V: Vi var inne lite på det där med kundkontakt och skillnaden på det förr.

B: Ja, det var det där att man alltid hämtade, sen var betalningen alltid kontant. Det är väl lite lättare att ta betalt nu och kunderna är lite mindre griniga

Pia, bryter in: Är det enklare att ta betalt nu?!

B: Ja, jag tror det. Ta bara det när momsen kom. Då var den 4 %. Jävlar vilket bråk det blev. ”Ska jag betala det här också”?? Det är mycket lättare att ta 25 % idag.

V: När var det momsen infördes?

B: Ja, det var när farsan var med, så det var väl någon gång på 50-talet.

V: Jag läste i L.E. Nilssons bok om asbestinpregnering av tyger. Är det något du stött på?

B: Nej, men en sak var att under kriget var det jävligt ont om tyger. Pappa, hade en sär-skild inköpsbok för tyger. Vanliga människor fick inte köpa tyger, det var man tvungen att ha specialtillstånd för.

V: Då var det inte tal om att kunden kom med egna tyger inte?!

B: Nej, men det fanns en firma, vid Brunkebergstorg Heiman & Olesen hette den, mycket känd firma. Kunden kunde gå dit och betala och sedan skickade de ett kredit-papper att vi hade pengar innestående.

Prat om tygbetalning av kunder nuförtiden

Bengt berättar om en kund som gick till Heyman & Olesen o betalade med en 10 000-kronors sedel (det här var på 40-talet!)

Diskussion om avtal med kund för att undvika problem med betalning och pro-blematiken med att inte få betalning direkt.

B: Det där problemet hade man inte förr. Då gick man dit med möbeln och så fick man pengar direkt. Farsan berättade att det fanns en regel om att om man inte fick pengar direkt, så fick man ta tillbaka möbeln. Men man var tvungen att ta den direkt, man fick inte gå ut först och komma tillbaka, då var det kört. Han hade folk som körde ut åt honom och de fick stränga order att aldrig gå ut förrän de fått betalt. Gick de ut så var det ingen chans att få pengarna.

V: Stoppningsmaterialen under kriget, var det träull som gällde?

B: Ja, det var träull som användes. Det ska vara asp-ull. Om du kör andra träslag så luktar det. Det fanns ett träullsspinneri i Katrineholm, därför kallades träullen för Katrineholmstagel. Krollen gick ju inte att få in från Västindien.

50

V: Ja, taglet fanns ju Sverige, så det behövde inte importeras. Men var det billigare på den tiden?

B: Nej, det kostade nog ungefär lika mycket. Det var ju ett jättejobb att få fram det. Svansarna skulle klippas av, så skulle de tvättas, behandlas och sedan spinnas. Det fanns en tagelspinnare här bakom, tagelspinnare-Pettersson hette han.

V: Men tagelmadrasserna var de så dyra då?

B: ja, de kostade väl en del. Det gick ju åt ca 8 kg till en madrass i storleken 91x190x8cm.

V: Gör du madrasser än?

B: Nä, nu har jag inte gjort någon på ett tag

V: När din far hade anställda, hur var det med hierarkin på verkstan, märktes den av?

B: Nej, det vet jag inte.

V: Hade din far också småpojkar/lärlingar anställda?

B: Nej, det var bara kunnigt folk. En vet jag, Synnerholm, hette han, han blev möbel-handlare sedan. Men han var mycket duktig vet jag.

V: Många tapetserare på den tiden, verkar ha jobbat för möbelindustrin?

B: Ja, David Blombergs arkitektkontor, som farsan gjorde mycket jobb åt, de hade en egen möbelfabrik och sen kom stommarna hit och pappa fick göra dem från början till slut.

V: Var han kontrakterad av dem då?

B: Det vet jag inte.

Bengt visar mig sin pappas kassabom från 1918. Soffa stoppad o klädd 145 kr, två fåtöljer 40 kr/st, t.ex.

B: Vi tjänar bättre idag än vad de gjorde då.

Samtalet mynnar ut i småprat om ekonomi o kunder

51

Intervju 4 juli 2012 med tapetserare lars blomqvist, rid-dargatan, Född 1943. verksam sedan 1958V: Du är ju tredje generationens tapetserare! Hur mycket vet du om din farfars verk-samhet?

L: Jag har alltså ärvt verksamheten efter min far och farfar. Farfar var kvar i verk-samheten när jag började. Han startade1923. Då hade han en verkstad på söder, sen flyttades den över till Torstensonsgatan 10, i samma kvarter som här, 1936. Sen tog pappa över mer och mer. Jag började på verkstan 1958, så det har blivit ett tag. Farfar gick bort 1960, han var född 1892.

På den tiden gjorde man ju inte bara möbler. Man gjorde gardiner, draperingar. Man hade en sömmerska som sydde gardinerna. De var ju inte bara raka stycken som man draperade, utan de syddes ju i bågform för att falla så snyggt som möjligt.

V: Jag fick se en bok hos Bernt med akvareller av gardinuppsättningar. Tapetseraryrket verkar ha varit ett mer konstnärligt yrke då?

L: Ja, det behövdes ju för att klara av draperingarna. De var inte bara att göra, utan krävde mycket träning. Men när du får upp tekniken, så går det fort. Man draperar den ena sidan först. Man bara häftar, man slår inte ner spiken. Så tog man andra sidan och lägger vecken, då blir den bra där. Så tar du upp första sidan och riktar upp den, så är det klart.

V: Sen hänger man på tofsar och sånt?

B: Ja, ibland är det ju bågar (visar vågrätt, V’s anm), köer (visar lodrätt, V’s anm), ja det var väldigt mycket saker. Oftast var det ju en kornisch över. Men då hade man stift, farfar lärde mig, man fick aldrig spika med tolknubb, utan det var stift. Då häftade man den och så vek man spiken, man fick aldrig spika fast. Man skulle ju byta gardiner två gånger om året. Sommar och vintergardiner. Det var en tyllgardin och så hade man en yttergardin. Du vet vårt yrke stod på topp på slutet av 1800-t, då fanns det snörmakare och alla typer av kringyrken, fantastiskt! Så sent som jag började yrket, då var det sju snörmakare i Stockholm! Det fanns en handsnörmakare, Varnhall, vilka fina band! Ett vanligt bisband kostade då 70 öre/m, när man beställde hos Varnall kostade de 18kr/m. Detta var ju alltså väldigt mycket pengar då.

V: Oj, det var ju jättedyrt!

L: Innan snörkollektionerna kom, den sista snörmakaren i Stockholm… ja, Folckers fanns ju. Men det var inte alltid det gick att få fram banden hos henne. Det var alltid något fel på maskinen. Men innan dess hade vi Hemel (?) och Holst. Holst låg uppe på Kungsholmen. Hemel låg till en början PK-huset, baksidan, på Smålandsgatan cyklade man in. Du kunde få uppvävt 5 m. Du var inte tvungen att beställa mängder, som man måste idag. Du hade med dig tygprovet och även Holst funkade på samma sätt. Och detta var så sent som på –70-talet. Varnhall: sista adressen var Blaseholmstorg, där Handelsbanken nu har sina kontor i hörnhuset mot Arsenalsgatan mot Nybroplan. Innan dess låg de på Mästersamuelsgatan upp mot Malmskillnadsgatan i ett underbart vackert hus. Blyinfattade fönster, stuckjobb, alldeles otroligt, men detta revs ju, när de rev hela Brunkebergstorg och allt detta försvann.

52

Jag gjorde faktiskt ett gäng Gustavianska karmar som Sylvénarna gjorde till banken på –80-talet. Det var lite kul att komma in i samma lokaler igen.

V: Hur mycket folk hade de anställda dessa bandverkstäder?

L: Ja, det var ju i allmänhet man och hustru och någon eller några anställda.

V: Hur var det, var området kring Brunkebergstorg var det mycket möbelfirmor?

L: Nej, det var all typ av verksamhet där Vi hade ju vår leverantör Augustson, han låg på Västra Trädgårdsgatan nere vid Jacobs kyrka, inne på bakgården. Det var inte en rolig lokal. Sen flyttade de upp till förlängningen av Brännkyrkogatan, Hornbruksgatan invid Högalidsparken. Sen flyttade de ut till Västberga, där fick de väldigt fina lokaler. Hans Augustsson fortsatte ju verksamheten. Hans pappa Stig och hade drivit upp det här företaget. Då cyklade de ut med material. Tyvärr har de lagt av. Du ringer Nevotex, du vet inte vad du får. Jag använder mest tunn hampagjord och den är inte alls som den gamla. Vadden har ju varit fruktansvärt dålig, men nu har den vita bomullsvadden blivit bättre igen. Men celocrinet, det naturfärgade är hemskt, det svarta är lite bättre, men du blir alldeles svart om händerna, du får in det i näsan.

V: Ja, vad är det där svarta egentligen?

L: Ja, det har Bengt Bergman och jag försökt at få reda på. Men på Nevotex svarar de, ”vi vet inte”…

Det svarta kokosfibret, när vi fick det från början. Ok, du blev lite svart om fingrarna, men du fick inte in det i näsan. Det dammade inte.

Diskussion om stoppningsmaterial kroll som grundstoppning först, sedan när den blev för dålig celocrin och nu när celocrinet är dåligt??

När vi pratar om material nu, så kan jag ju prata om hur man gjorde en resårbottnar, så sent som på –50-talet. Då hade vi träull på kanterna, sen redde man på lite krollsplint ovanpå. Överstoppningen var krollsplint och vadd. Men då hade du ju en tagelmadrass ovanpå som var ca10 cm tjock. Men där jobbade du alltså i träull, det var fruktansvärt hårt för nyporna.

V: Jag blir lite nyfiken på det här med sängarna, ni byggde ramarna själv.

L: Ja, det var ju inte dagens standard mått. En vanlig säng var ju oftast 190 cm och de kanske var 80-90 cm breda. Du hade inte dagens breda sängar.

V: Nej det hade väl varit svårt att snöra ner så breda, eller vad är den mesta mängd resårer i bredd du snört ner?

Tid 00:16:41

L: 8 i bredd har jag gjort. Då får man dela upp den, så man snör 4 i mitten för sig och sen två och två vid kanterna. De i mitten spikar du ner på spjälorna. Det gick även om du hade sadelgjord, då fick man dra ner garnet i gjorden, men spjälor var bättre.

Men sängutrustning var jättelänge sen jag gjorde. Det har varit någon gång när gav-larna har varit specialgjorda och de inte kunde få en säng från hästen som passade.

Då gjorde man ramen själv. På den här verkstan har jag i källaren en bandsåg och lite specialverktyg, Ibland behöver du en ny stoppfals, du kanske behöver lägga på nytt trä till en verkstad. Då är det bara att gå ner och såga till det.

53

V: Får jag bara återkomma till sängarna. Hur såg ramen ut på dem? Var det bara en enkel regel, eller var det en stående också?

L: Det var en stående och en liggande ovanpå. Det normala var ju att du snörde resår-huset kanske 18-19 cm. Sen hade du en 1 tum, 4 cm på kanten. Så kanten behövde du ju inte fylla ut så hög. För ska du göra hela det utrymmet, så blir det ett himla jobb och kanske inte så lätt att få det fast.

V: Så konstruktionen var som en låda, med tvärslåar i botten som resårerna stod på.

Det här med sängar var ju något som var mycket vanligt förr, var det inte?

L: Jo, alltså vårt yrke… gardiner har försvunnit, sängutrustning har försvunnit, vi stop-pade om tagelmadrasser kollosalt mycket. Ibland gjorde man madrasserna i kärna. Vilket innebar att du gjorde den i entränning först och sydde av den och gjorde genom-drag. Sen la du in den i ett bolstervar och sydde av en gång till. Och det blev ju en bättre madrass än den som stoppades direkt i bolstervaret. En sömmerska sydde bolstervaret och så stoppade man in det. En sån här madrass gjorde man på två gånger avsytt uppe och nere, stoppade den, drar igenom alltihopa. Då låg man på 3,5-4 timmar på att göra den färdig, men då hade ju sömmerskan sytt bolstervaret. Du började med att lägga ut bolstervaret på skivan och märka ut var du skulle ha genomdragen. Sen stoppade du i tagel, sydde igen stopphålet. Sydde av uppe och nere och drog ner puskorna i botten. Hade du en madrass med kärna, så drog du aldrig ner genomdragen i botten, utan det var ett spel där. Det var ju också högre kvalitet på dessa.

V: Gustav Jäger, som jag talade med (möbeltapetserare på Erik Dahlbergsgatan, Stock-holm, Vs anm.), han talade om att under en period så gjorde man plymåer med en stoppad kärna. Gjorde ni det också?

L: Oh ja och sen hade du ett dunhölje runt det där. Mycket vanligt.

V: Var det inte under så lång period, man gjorde dessa? Eller tog polyetern vid?

L: Nej först kom ju skumgummit och då trodde man att detta var ett outslitligt material. Vilket visade sig att det torkade sönder, blev ett äckligt mjöl av alltihopa. Du tycker det är obehagligt att ens röra vid det. Får du en gammal 1700-tals stol och får dammet, det är inte äckligt. Inte ett dugg äckligt. Men de där som inte är 50 år gamla ens och du står i dammet, det är äckligt!

Yrket har ju ändrat på sig väldigt mycket på. Vi slutade med gardiner då vår sömmer-ska flyttade till Västervik. Jag sa till pappa, nej, vi slutar med gardiner. Det var väldigt jobbigt. Man skulle hem till kunderna, nervöst, man skulle ha bil med sig, du stod par-kerad, du var inte på verkstan. Vi fick in mycket möbler på verkstan då. Gardinjobben var ändå bra, beroende på att du kom hem till kunden och du såg en soffa: ”Nej, men vilken fin soffa, den borde du göra i ordning, sadelgjorden hänger ganska mycket…” Det blev alltid nya jobb på det. ”Jag har de här stolarna, kan du ta hand om dem?” Man kom hem i hemmen och såg sakerna, mycket bra!

Tid 00:25:25

V: Hur var det hade ni mycket tyger då, eller hur gjorde ni med den saken?

L: En del. Det fanns en del större firmor i Stockholm. Bl.a Streiffert & Höög (numera Strehög, V’s anm.) som hade möbeltyger, en Malmö firma som hade Stockholmskon-

54

tor. Evers hade mycket gardin textilier och sådant. Sen hade du Eissner också en stor grossistfirma.

V: Gick folk dit själva och tittade då?

L: Delvis, man hade ju också provkollektioner. Som tapetserare på Östermalm idag, säljer du nästan inga tyger, beroende på att det finns de här små tygfirmorna som Inte-riör, Ragnar Ahlqvist, där kunderna kan handla själva. Som tapetserare har du väldigt dålig rabatt från dem, kanske 10% bara.

Diskussion angående att sälja tyg på verkstan eller inte. Lasse säljer oftast inte tyg själv och när han gör det, så fakturerar han inte tyget i förväg. Han har dock klarat sig under alla år utan att bli snuvad av någon kund.

Film 2

Om momsredovisning vid försäljning utomlands och problem med redovisning o skat-teverket.

V: Vet du alls hur din farfar kom in i yrket?

L: Jag han hade gått i lära på olika ställen innan han –23 startade eget, då kom han med i mästarföreningen också. Jag vet att han lärde sig även förgylleri. På den tiden när man satte upp gardiner, så var det väldigt mycket förgyllda trästänger. Plast fanns ju inte. Man förgyllde inte alltid med äkta guld, utan man bronserade, alltså med blad-brons. Även jag har lärt mig att anlägga bronsering. Den blev lite svartare, när den mognade.

V: Din pappa, började han lika tidigt hos din farfar, som du gjorde hos honom?

L: Ja, han började tidigt. Sen gick han Tekniska skolan som det hette. Det var den tidens Konstfack. Det gjorde han som 16-åring drygt. Han gick tillsammans med Torsten Sylvén, möbelsnickaren, de var jämngamla och de umgicks resten av livet sedan. Vår verkstad har haft mycket samarbete med bröderna Sylvén genom åren. Deras pappa Bernard Sylvén var kursare med gamle kungen, V-Gurra. Gamle kungen var väldigt intresserad och besökte deras verkstad vid Kungsholmstorg.

Prat om Torsten Sylvéns böcker: Stolens Guldålder och Mästarnas signaturer, två verk Lasse anser ovärderliga referensverk

Tid 00:15:00

Pappa var väldigt allsidig i yrket. Han skar bl.a. i trä. Han jobbade i verkstan på dan och gick på Tekniska skolan på kvällarna. Det var tuffa tag! Jag har kvar hans bild-huggarverktyg. Jag kan inte hugga, jag täljer. Jag hoppas att någon på snickeriet på Malmstensskolan skulle vilja köpa dem.

Lasse visar sin pappas järn. Ett 25-tal sk Ollonjärn, ett Ollon är ingraverat på skaftet. Mycket hög kvalitet!

Lasse beklagar att jag kommer under en tid när deras verkstad är uppochner. Ian håller på att målar om. I vanliga fall har de bilder och möbelhistoria på väggarna.

Lasse berättar om sin erfarenhet av att kunderna lyssnar mer på honom nu när han är äldre. De respekterar dig mer i takt med åldern. Varken Lasse och Bernt ger aldrig avkall på sin kvalitet, kunderna får ta deras pris och kvalitets krav, eller gå någon annanstans. Lasse tar också upp faran med att ge ett pris direkt till kunden. ALLTID vänta, är regeln!

55

Om Lasse har gett ett pris och upptäcker när han slår av möbeln att skicket är mycket sämre än förväntat, så ringer han upp kunden och ber denne att komma och titta. För att visa varför arbetet blir dyrare än vidtalat.

Tid 00:28:00

V: Kvinnor i yrket har vi inte talat om. När mötte du på den första, minns du?

L: När jag började var det inte en enda kvinna i yrket och vi hade väldigt förutfattade meningar om dem. Det ansågs vara för tungt för kvinnor. Resårhussnörning är alldeles för hårt för dem osv. Men vartefter kvinnor har dykt upp i yrket så har jag måst erkänna att jag hade fel. Vi har haft många elever genom åren och den bästa var en kvinna, Åsa Larsson, heter hon. Hon är ute i Huddinge nu mera. Hon hade varit på Handarbetets vänner och sedan kommit in på Hantverksakademin. Hon skickade ett brev till oss, som var så trevligt att jag måste svara på det. Jag ringde upp Gunnel på broderiet på Handarbetets vänner och frågade om Åsa. ”Jättebra tjej, du kan inte säga nej till henne”, sa Gunnel. ”Hon är alltid glad och hur tråkigt jobb hon än får, så skrattar hon bara”.

Åsa började hos oss. Min far hade nästan lagt av med att arbeta, men när Åsa kom, så fick han ny kraft. ”Du har inte tid”, sa han till mig. ”Jag tar hand om Åsa.” Så plötsligt var han här var dag igen! När Åsa hade gjort sina två år, så var hon inte riktigt färdig. Jag ringde till Jens på Hantverksakademin och sa: ”här har vi ett jätteämne, ska hon inte få möjligheten att ta sitt gesällprov?” Jo, tyckte han och så fick hon ett tredje år.

En toppentjej!

V: Har ni haft några killar också på senare tid?

L: Ja, en. Han var duktig, men alldeles för långsam. Han fick aldrig upp något tempo. ”Ja, men jag vill inte slarva”, sa han, men det handlar inte om det, man måste öka farten. Han var Skåning och flyttade tillbaka dit och har lagt av nu.

En annan tjej jag hade, satt med utfyllnad av en kant i en hel dag. Jag sa till henne, det där ska ta 20 min. Det är jättebra, men det tar för lång tid.

Jag hade turen att när jag var under upplärning, att i var två killar i samma ålder unge-fär, plus att vi hade några gesäller också anställda. Vi hade lite större lokal då. Vi pus-hade varann. Vi tävlade alltid! Detta var väldigt vanligt på verkstäderna på den tiden, att man drev på varann. Det fanns en tapetserare på Malmstensverksstan. Där gjorde de ofta samma fåtölj och den här killen han började alltid med att klä schatoserna. Sen när de var nästan klara med fåtöljerna, så bara smackade han på schatoserna, medan den andre killen stod och klädde sina. Så tävlingsmomentet var en viktig drivkraft.

V: Hur länge hade ni anställda på verkstan?

L: Ja, det var ända in till slutet av –70-talet. Men sen var det pappa och jag ihop och vi hade väldigt många lyckliga bra år, bra jobb och sen… ja, det hände någonting då. Nu är det värre, det händer inte så mycket längre.

V: Ni som har hållit på med så mycket gamla möbler. Hur var det hos er, på 70-talet när skummet kom, blev det en förändring i ert arbete då?

L: Nej, det är klart att jag gör möbler i skum också, men aldrig gamla möbler. Men det var tyvärr väldigt vanligt att de la på skum och fuskade med arbetet när det kom.

56

När man står på Skansen så blir folk fascinerade. ”Jobbar du med det här”? ”Ja, jag har aldrig gjort något annat, jag gör det här på min på min verkstad också. Jag har ju en klammerpistol på verkstan, men annars jobbar jag likadant”. Men det är enkelt för mig att manuellspika, eftersom jag lärde på det viset. Jag brukar göra det lite då och då för att hålla det vid liv.

Ska jag göra armstöden på en soffa då stiftar jag det. Det är mindre skallar, du får mindre veck. Plus att du kan klippa ända upp till stiftet. En klammer tar ju nästa en centimeter. Men då har jag bara stift inte nubb, de har för stora skallar. Det är jag noga med och jag tycker det är väldigt kul.

V: Men stiften kan du väl inte ha i munnen?

L: Jo, det har jag faktiskt. Det har jag även haft när jag står och jobbar på Skansen och så kommer små barn och säger: ”Titta, han har spiken i mun”. Men man har mer och mer gått ifrån det. Jag klädde några lösa sitsar i naturskinn uppe på Skansen. Jag tog med mig dem för att jag tycker det är kul att också göra något jobb som blir färdigt där. Så att man inte bara står med grundstoppning varje gång. Så jag var nere i klädkam-maren och blötte skinnet och så vred jag ur det. ”Har du skinnet så blött”? sa de då. Så tycker jag det är så snyggt när man spikar för hand på undersidan av en skinnsits och får man det jämnt och snyggt, så känns det ju extra fint. Jag gjorde en karmstol till mig själv uppe på Skansen. Jag hade gett mig den på att jag skulle hinna färdigt med den under en dag där. Detta var den 7 juni ett år, Skansen hade bestämt att vi skulle ha öppet dagen efter Nationaldagen. På Nationaldagen är det ju jättemycket folk på Skansen. Det var inte en kotte där! Men vi skulle ha verkstan öppen till kl. 6 på kväl-len. Klockan kvart över fem var jag klar. Jag hade limpannan med mig, hade limmat banden. Jag hade kaffe och macka med mig och satte mig utanför verkstan. Ja, ja, jag fick något gjort, men tyvärr var det ju ingen som var där och såg att jag faktiskt hann med en stol på en dag. På Skansen är det ofta folk som frågar hur lång tid det tar det osv. ”Ja, här uppe tar det ju tid, men på verkstan måste jag klara av en sån här på dan, om jag ska ha någon som helst lönsamhet på det”. När man var yngre så gjorde man nog två så’na här per dag, men då spikade man ju manuellt.” ”Gjorde ni det”?! ”Ja, det gick nästan lika fort”.

Samtalet avlutas med lite prat om renoveringen på Lasses verkstad.

57

Intervju 4 juli 2012 med tapetserarmästare bernt Sten-berg, lidingö, född 1938. verksam sedan 1953V: Om vi börjar från början då. Din pappa, han var möbeltapetserare också, när föddes han?

B: Han var född 1913

V: Och när började han som tapetserare

B: Det var mycket tidigt, han var väl en 13–14 år

V: Var det här i Stockholm.

B: Nej det var uppe i norr i Jörn nära Skellefteå. Han började som lärling hos en firma som tillverkade skinnmöbler till en firma i Tranås. Det kom stommar som de klädde.

V: Hur många var de som arbetade där?

B: Ja, de var väl ett tjugotal. Min farbror var tapetserare också, men han var lite mer spännande, han for till Tyskland och jobbade.

V: Jaha! Fick han sin utbildning där också, eller?

B: Ja, det vet jag inte, jag tror han fick sin utbildning här. Sen blev han en vandrande gesäll. Det var mycket tyskar som var här på gesällvandring och vandrade runt mellan verksstäderna och jobbade en period på vart ställe. Det var det på pappas verkstad också. De stannade någon vecka, fick en slant sen drog de vidare. Det kom ju nya influenser in i yrket på så sätt. Jag tyckte Farbror Erik var spännande på alla sätt och vis. Dels för att han varit i Tyskland och dels för att han sa ”äh, jag åkte hem när Hitler kom” . Han hade svårt att försörja sig och han var idrottsman. Han fick något kontrakt med en boxningsklubb. Han gick några förmatcher o tog lite stryk o fick en peng för det. När han kom hem hade han med sig både matchhandskar och träningshandskar och lite grejer som jag fick då.

V: Jobbade han ihop med din far sen?

B: Nej, aldrig, han jobbade hos en snickare som möbeltapetserare. Det var så att den stora verkstan som fanns där, den brann ner. En kall vinternatt så brann den ner till grunden och byggdes aldrig upp igen och alla som jobbade där skingrades. En del av snickarna startade egna verkstäder, men ingen av tapetserarna. En, jag tror det var kamrern, startade en möbelfirma och där började pappa jobba tills han i slutet på 40- början på –50-talet öppnade eget och där växte jag upp i den miljön. Jag kunde slå av möbler, men jag gjorde aldrig några stoppningar, vilket förvånar mig.

V: När bestämde du dig för att bli tapetserare?

B: Ja, det var nog när det blev dags att välja utbildning. Jag ville inte plugga och det ville föräldrarna. De menade, du får inte gå och dra utan du måste utbilda dig. Och då fann det en yrkesskola i Vännäs, rikstäckande, med hantverksutbildningar. Och där fanns tapetserare, det var fyra-årigt, internatskola, så vi bodde 4 och 4 killar på varje rum och det var tufft. Internatskolor är såna och det här var inget undantag.

Tid 04:58

V: Vad var det för ålder på pojkarna där, så där 15-20 år?

58

T: Ja, jag vet inte riktigt, men jag var yngst, jag var 15 och skulle fylla 16. Det enda jag vet är att jag aldrig hade sett en barnförbjuden film, så jag frossade. Men vi jobbade långa dagar och hade en jättebra lärare, som var ganska ny. Jag var den första han hade som gick alla fyra åren för honom. Jag hade lite anlag och det såg han, så jag blev lite av hans skötebarn. Curt En hette han, mycket speciell man. Han hade varit som passopp och läropojke hos Carl Malmsten och hade varit runt i Mellansverige med honom och mätt upp möbler som Malmsteen skulle använda som förebilder. Det var långa listor med möbler.

MOV_0934.mp4

V: Du tog ditt gesällbrev där på skolan? Var det en soffa, eller vad gjorde du?

B: En fåtölj. Tips från min lärare. På den tiden fanns det en ackordsprislista. Han sa,”ta den och notera alla svåra moment, gör en lista på dem och av dem så ritar du en möbel”. Vilket jag gjorde.

V: Smart! Har du kvar den?

B: Ja, tyvärr, det är en kvarnsten om halsen. En stor, tung möbel.

V: Så då hade du ditt gesällbrev?

B: Ja, gesällbrev hade jag när jag for därifrån. Jag hade haft uppskov från det mili-tära, för jag ville fullgöra min utbildning utan att ta uppehåll. En del gjorde det och kom tillbaka, men det var inte så bra. Däremellan var det ett glapp och då var jag i Stockholm och praktiserade, mitt första jobb. Då var jag hos en man som hette Gun-nar Nylén, pappa till Per, Tom och Jim. Per är ju verksam nu. Han var bara ett litet barn som kom o ställde till oreda, klippte av trådar på symaskiner, en riktig busunge (skratt). Pappan var jättesjysst, han var en stor pamp inom hantverksföreningen, han gjorde väldigt speciella jobb: arkitektjobb och gardiner: Jag råkade säga att jag hade lite gardinutbildning. Det ingick förresten i mitt gesällprov, en gardinuppsättning på rektorns rum. Så då fick jag åka med Nylén på gardinuppsättningar, fast jag inte gillade det, men han behövde någon. Jag fick åka i hans gamla bil. Kopplingen gick inte upp av sig själv, så han fick ha ett snöre och så drog han upp den! Så var vi ute och gjorde gardinuppsättningar. Och jag fick göra jättefina jobb där. Han såg ju att jag klarade det. Och jag jobbade på ackord. På lördagen, när arbetsdagen var slut, man jobbade halva dagen, satt vi med ackordsprislistan. 1 och tio där,10 öre för extra där. Så fick jag lön. Jag försörjde mig. Jag var jätteglad.

V: Ja, du kunde leva på det direkt?

B: Ja, jag hade en verktygsväska med mig från skolan, för det var min lärare noga med. ”Det ska ni ha”. Då fick man bättre betalt. Så då fick man gå till stans enda väskaffär, eller herrekipering som sålde väskor också och köpa en liten resväska och inreda. Men jag hade otur, för de hade bara fula väskor, den var brun och jag skämdes för den där, så jag hade den insvept i papper. Men jag hade egna verktyg. Det första vi gjorde var knäfallet i Farsta kyrka. Den var nybyggd då. Den var i sektioner raka delar som skulle kläs i kalvskinn, som var hur känsligt som helst. Så man fick tvätta händerna i formalin och Nylén var sträng han sa ”Fan ta dig om det blir fläckar”. Och bara han sa det så vart jag svettig om händerna. Men det gick ju bra. Men så kom han en morgon, vi hade travat upp dem och en sektion med avtryck på sig. Jag såg det och tänkte, nej, det där har jag inte gjort. Så kom Nylén och han gick i taket och sa” Har jag inte sagt till er”.

59

Jag hade sån respekt för honom – jag sa Mäster till honom- men jag sa, ”jag tror inte jag har gjort det”. (Han var kvar ibland på kvällarna och jobbade), ”jag har mina där borta”, sa jag. Och då tittade han och ”ja, du har rätt”, sa han, ”förlåt mig, ursäkta”, så klappade han mig på axeln. ”Ja, det är jag som gjort det. Det där får jag göra om ikväll.” Han var väldigt sjysst. Jag tyckte han var väldigt korrekt mot mig.

V: Var låg hans verkstad någonstans?

B: Då fanns den på Odengatan. Han hade just flyttat dit från Klarakvarteren, som de höll på att riva. Han hade möbelaffär där, som frun skötte då. Det var ett sluttande plan ner under gården. Jag tror att det var nr 72.

V: Gjorde ni möbler till hans affär?

B: Ja, det också, men så gjorde vi arkitektritade möbler till Hantverket, som det hette, vilket låg under Hantverksföreningen. De gjorde specialritade möbler som lottades ut i Hantverksföreningens hantverkslotteri. Det var bara vissa som fick jobba med dessa möbler. Nylén var en av dem. Ja, det var fina jobb…

Sen åkte jag hem och gjorde lumpen, kom jag tillbaks, sen så skulle tapetseraravdel-ningen på skolan göra en studieresa till Stockholm. Då skulle jag passa dem medan läraren skulle på en begravning en dag, därför fick jag åka med och så skulle vi söka jobb till mig, bara mäster och jag. Då fick de andra göra något annat. Så vi gick till Carl Malmstens verkstad. Tyvärr, det var fullt där, men försök på Svensk Tenn, de söker alltid folk. Och dem kände inte någon av oss till.

V: Jaha, så Malmstens var större då än Svensk Tenn?

B: Nja, större… men det var en okänd tapetserarverkstad. Malmstensverkstan låg där nere där affären ligger nu, på baksidan. Svensk Tenns verkstad låg på Sibyllegatan 9, så det var inte så långt ifrån, under gården, med lantaniner i taket. Och där, ja, det var inga problem, jag fick börja där.

V: Hur många var ni på den verkstan?

B: Det varierade, en tre-fyra tapetserare och så var det verkmästaren och en söm-merska. Sömmerskan var ett kapitel för sig. Hon var en riktig tapetserarsömmerska, kanske en av de sista. Hur skicklig som helst. Hon tränsade entränning, det ingick i avtalet, man nålade upp den och så kom hon och sydde. Var man inte snäll mot henne, då var hon upptagen när det var dags. Och jag var ju yngst- lillpojken- alla var så snälla och hon adopterade mig, kan man ju säga. Hon gav mig tips, om du nålar upp från det här hållet, så kan jag komma och sy när du är halvvägs, så slipper du vänta.

V: Så sydde hon, om du nålade upp tyg på en sits?

B: Ja, och entränningen på tenen, bolstervaren på resårmadrasser kom hon och kastade fast.

V: Jaha, så hon var ju lite av en tapetserare också?

B: Ja, i det fallet.

V: Men hon gjorde inga stoppningar eller resårsnörningar?

B: nej, åh nej, hon var en fin dam, med blånat lockigt hår och målade naglar. En väldigt tjusig kvinna, ja, man var ju nästan småkär i henne och så sydde hon ju allting, alla klädslar och plymåer och allt.

60

V: Hade hon varit där i en massa år också?

B: Nej, hon kom från en annan verkstad, Bobergs, hette den. Det var också en stor tapetserarverkstad. Den man hon gifte sig med, var verkmästare där. Sen dog han och det kom en ny verkare och det blev omkastningar där, så hon och den skickli-gaste tapetseraren de slutade och gick över till Svensk Tenn. Svensk Tenn, det var…ja, Nylén var ju också jättebra.

Jag var inne och hälsade på där hos Nylén när jag kom tillbaka och Nylén sa, ”vad kul är du i stan. Häng av dig och börja jobba”, sådana var tiderna.

V: Men du ville inte fortsätta hos honom ändå?

B: Nej, då hade jag ju bestämt mig för Malmstens, men det gick ju inte. Ja, det kan jag ju säga, innan jag hann börja på Svensk Tenn, så var det en på Malmstenverkstan som var sjukskriven. De hörde av sig till skolan och sa ”den där lille killen kan komma och jobba två veckor om han vill.” Så jag var där i två veckor. Och jag hann träffa Carl Malmsten, eller…jo, han var runt och kollade, det var det han gjorde när han kom infa-rande. Ritningar, och var det något som avvek, då blev det en utskällning. Man märkte hur alla blev så här (B. stramar upp sig och ser nervös ut, V’s anm) och verkmästaren blev rödare än vanligt. Det var tufft liksom, men det var kul, sen till Svensk Tenn då och där blev jag väl omhändertagen. Och Verkmästaren han tipsade mig hela tiden och … det var ju ackord. Varje möbel hade ett fast pris, det var inte prislistan längre. Och veckolön. Jag fick ju all hjälp i världen och anammade det - sög åt mig. Och då var det ju en där, en Skåning från Lomma, som tjänade mest och hade högst status. Han hade jobbat där länge, men han fuskade mest också och letade efter genvägar hela tiden. Allt inom gränserna, men knappt och ibland fick han faktiskt göra om. Han gillade inte att jag blev omhändertagen utan försökte sätta dit mig hela tiden. ”Har du bil? ” Sa han, ”Nej”, svarade jag. ”Ja, då har du ingen chans hos mina döttrar.”

Men tiden gick och jag kom snabbt in i det där och jag började tjäna bra. Det såg verkmästaren och jag såg hur han och sömmerskan stod och pratade inne i syrummet och tyckte det var kul. Jag hade ju kondition som bara den och det dröjde inte länge förrän jag var den som var snabbast. Det gillade han inte, Algot Axrud, som han hette. Han skrev alltid sitt namn i alla möbler han gjorde, vi har haft några här… I alla fall, det tålde han inte, så han slutade. Han tog jobb som taxichafför och kom in och skröt över att han tjänade mer än vi på dricksen. Sen fick han jobb på den andra verkstad som Malmsten hade startat på Sibyllegatan, nästan vägg i vägg med oss. Sen kom han tillbaka igen och fuskade mer än vanligt, för att han skulle sätta mig på plats. Men då fick han bakläxa, det gick inte, så då slutade han. Sen var det en del, det kom folk från Ditzinger och NK, som också hade egna verkstäder.

V: När försvann de, ungefär, tror du?

B: Ja, det var väl på 50-talet, när industrin slog igenom, då gick det inte längre.

Men jag är så glad att jag fick uppleva den epoken och träffa de här alla människorna som kom och gick. Att vara yngst, det har jag alltid varit, på skolan, på verkstäderna och nu sitter jag här. Det är en konstig roll jag har att lära mig.

Men det var som en stor familj, alla jobbade för att vi skulle tjäna bra, verkmästaren försökte fördela jobben rättvist. Resårmadrasser, det var döden. Då skyndade han sig genast att säga, ”du ska få stol 695, sedan så tar du igen det här”. Sängkläder det var

61

dåligt betalt, fick man ett sånt jobb, då blev man förbannad och skyndade sig och så fick man ett bra jobb efteråt. Om det blev ett glapp mellan jobben och jag inte hade en ny stomme på mina bockar, då kunde han springa och hämta en ny och kanske ta fram en pall i förbifarten. ”Gör den här så länge, så tar jag fram nästa”. Det var tufft, det var som ett maratonlopp.

V: Ja, vad hade ni för arbetstider?

B: Det var 7-17 och halva lördagar. Alltså det hände att jag blödde näsblod när jag kom ut på gatan. Då var det var bara magnethammare och spik hade man att spika med.

V: Och nubb i munnen hade ni?

B: Ja, något annat gick inte. Det var en där som var så fascinerande, han som jag fick den här boken av (visar på boken med akvareller av gardinuppsättningar). Han hade nubb i munnen och ibland tog han en läkerol och alltid en cigarett i mungipan. Den satt bara där och glödde och när den var bara aska, så spottade han ut den. Det var tillåtet att röka på verkstäderna då och till och med att ta en nubbe. Luncher, man åt på verkstan och ibland köptes det en liten flaska och verkmästaren frågade hur många som ville vara med o dela. Vad som förvånade mig var att denna stiliga sömmerskan tog sin en sup. Jag hade aldrig sett en kvinna dricka snaps förut, men hon satte alltid stopp i tid. Den här (pekar på boken ) han gjorde inte det, han kunde fyllna till under dagen, man såg inte när han drack, men på eftermiddagen vinglade han omkring.

V: Men hur kunde han jobba då?

B: Han stod mest och pratade, han var så tröttsam. Men det fanns ett verksmästarknep som de tog till ibland om stämningen var dålig när alla började bli trötta vid fyra-tiden. Då kunde verkmästaren ta fram en sån där liten. Systemet låg på Greve Turegatan och så sa han: ”jag springer över backen till Östermalmshallen.” Så köpte han en saltsill. Så tog han tillskärarsaxen och klippte den i bitar, så fick man en bit sill och en nubbe och sen gick arbetet som bara den!

Jag var inte van vid sånt där, men jag tänkte jag skulle testa mig själv. Jag höll på med en lång bänk i skinn som skulle pärlspikas (spikas med tellikor V’s anm). Det var sist på dan och jag hade väl fått en eller två och nästa morgon så tittade jag om det var någon skillnad, men jag kunde inte se något. Men jag tyckte det blev för mycket tillslut, så jag slutade ta med mig matlåda och åt ute på stan istället, sa jag skulle träffa en kompis. Men det var en kultur det där och jag måste säga att det sköttes väldigt fint. Och det var inget hymlande med det. Det kom ju kunder in i verkstan. Men däremot var jag ju ute på kvällarna med kamrater och så. Då kunde det hända någon gång att jag kom i kostym till verkstan, utan att ha varit hemma och då var sömmerskan inte nådig. De dagarna blev jag behandlad som luft, för det gillade hon inte!

V: Hur länge var du kvar på svensk Tenn?

B: Jag började här-63, -64…Det var så här: Då hade jag träffat Monika (B’s fru,V’s anm.)

Hon jobbade på Försäkringbolag på Skeppargatan. Och vi blev tillsammans och bestämde att vi behövde en lägenhet, men det var inte lätt på den tiden. Jag bodde kungligt, måste jag säga. Jag hade flyttat runt som inneboende och middagarna hade bestått av bananer. Så skulle jag åka hem var det tänkt. Min gamle lärare, Curt En, hans

62

föräldrar hade ett eget hus i Mälarhöjden. Jag åkte förbi dem, för att få hälsningar med upp till Curt. Men när jag sa till dem att jag kulle flytta hem, så sa de, men varför då, du kan ju få bo här. Deras andra sons fru hade dött, han hade flyttat därifrån. så det var ledigt hela övre planet. Egen ingång, stor balkong. Där bodde jag, men jag ville inte missbruka gästfriheten och ta dit min fästmö, fast det hade nog gått.

Estrid Erikson, hennes man hade varit kapten på Amerikabåtarna, Sverigelinjen. Han hade fått en stor amerikanare i avgångspresent, men den kördes ju aldrig. De hade en chaufför på Svensk Tenn, han skulle ta fram den där varje höst och vår, polera den lite och köra den. Så en dag kom han fram till mig, ska jag skjutsa hem dig? Jag gjorde mig redo att hoppa in där fram, ”nej, nej, du ska sitta bak.” Han hade fin uniform, grå, med hatt. Så han körde hem mig till Mälarhöjden och alla tittade, när han klev ut och öppnade dörren för mig.

Mellan filmerna berättar Bent om att han fick anställning av en tapetserare på Lidingö och en tjänstelägenhet efter åren på Svensk Tenn.

MOV_0935mp4

B: De höll på att bygga det här området (Skärsätra V’s anm). Jag fick en tjänstebostad på kriminella villkor, men ändock. Jag blev kvar här för han blev beroende av mig.

Han var inte själv tapetserare, men utåt sett var han det. Han gjorde jobb åt arkitekt-firmor och hade anställda. Jag behövde inte jobba på ackord utan jag fick veckolön. Första veckan, jag hade gjort 4 kantstoppade stolar och hade ställt upp dem på bordet. ”Ja, du kan betrakta dig som anställd”, sa han då. Jag hade ju redan sagt upp min lägen-het och trodde allt var klart!

Jag blev kvar där i många år och det slutade med att jag skötte hans firma som om den var min egen.

V: Han hade ett gäng anställda han också?

B: Ja, det var intressant. Han fick stora jobb. Vi gjorde bl.a. Stadsteatern i Örebro, hela salongen i rött skinn. Så vi var väl en10-15 st. Ibland kunde det komma killar på morgonen och gick till lunch. (Han var ingen vidare trevlig arbetsgivare, säger B. V’s anm.)

B: undervisade på en tapetserarutbildning i Ljusdal

MOV_0936mp4

B: Så jag var där en hösttermin och provade. Det här var 1973. Jag trivdes med jobbet och med eleverna. De fick en nystart när jag kom. De hade bara jobbat med polyeter tidigare och. De kallade sin förra lärare för Pålle-polyeter. Välutrustat var det. Sprut-rum och allt vad du vill, som värsta industrin. Men inga handverktyg fanns det. Så jag storhandlade hos Augussons. Hammare, saxar… eleverna tände på alla cylindrar. Två tjejer fanns det där, de var de duktigaste. Det var internat där också. De installerade mig i sjukrummet.

Jag trivdes jättebra med jobbet och allt det där och att sätta verkstan på fötter. Att införa nya ämnen. Vi räknade procenträkning. Då protesterade de. Varför ska vi kunna sånt här?

63

Yrkesritningen tyckte de däremot var kul. Min gamla lärare var rektor. Problemet var att han kallade på mig hela tiden och ville prata om gamla tider och då trodde de andra lärarna att jag behövde hjälp. Så det fick han ju sluta med. Eleverna var så gulliga. En luciamorgon kl 05 hörde jag en nyckel sättas i låset på dörren och in kommer hela gänget. Tjejerna som lucior och killarna med strutar och så sjöng de för mig och jag fick kaffe på sängen. Hur gulligt som helst. Men sen på verkstan, så satt den största killen, som var ”bossen”, med huvudet i armarna och sov. Det där såg ju inte så bra ut om rektorn skulle komma in, så jag sparkade i hans bockar och sa ”hördudu, antingen jobbar du, eller så går du”. Han gick! Det trodde jag faktiskt inte. De andra killarna tittade på varandra och så reste de sig och gick de också. Solidaritet hette det. Tjejerna stannade.

Men sen kom jag tillbaka hit och startade eget. Jag hade en lokal redan i Brevik. Jag hade bekanta som hade TV-firma och de hade en lagerlokal som jag fått ta över redan tidigare och hade som hobbylokal. Den blev mer och mer lik en tapetserarverkstad. Så den hade jag, jag drog in telefon, samma nummer jag har än idag. Så tänkte jag, ska jag vara kvar hos den här mannen, så ska jag ha så jäkla mycket betalt att det går ut över allt annat. Så jag sa upp mig på måndagen. ”På fredag går jag”, sa jag. ”Ja, varför det då?” ”Jag tycker det är för dåligt betalt.”

”Men vart ska du ta vägen då?” ”Ja, tillbaka till svensk Tenn, eller lärarjobbet i Ljus-dal.” ”Du måste ju inse att det här är orimligt?” Bernt hade begärt så hög lön så att han visste att han aldrig skulle få det. (V’s anm.)

”Ja, men då säger vi det, du går på fredag”. Jag fick en blomsterkorg och en liten flaska whisky på torsdagen. Så säger han, ”du, om det bara är pengar som skiljer oss, så kan vi lösa det och då får du stanna här”. Han ville att jag skulle lära upp hans son, som skulle börja i yrket.

Men då tänkte jag, nähä, då är jag ju fast här, så jag slutade. Ingen tapetserare har nog blivit erbjuden så hög lön. Det var det tredubbla som facket föreskrev! Men jag ville därifrån.

Det var vår, solen sken och jag var fri. Jag hade egen lokal, jag hade målat och pysslat. Tagit bort en mellanvägg, det var en liten lokal och jag har aldrig, aldrig ångrat detta. Det var 1974.

Sen gick det två år, jag blev trångbodd rätt snabbt.

V: Hade du mycket jobb redan från början?

B: Nja, jag hade en del båtjobb, men de var klara redan innan jag gick. Men jag tänkte, jag ska vara ledig, jag ska vara med barnen under sommarlovet. Det löser sig till hös-ten. Men det gjorde ju inte det.

Jag kom tillbaka och telefonen var tyst. Dag efter dag. Jag lyfte luren för att kolla om det var något fel. Så tänkte jag, så här kan jag inte ha det, så jag tog fram en gammal ritning från yrkesskolan som jag gjort på en enklare fåtölj. En sk. stickfåtölj, utan armstöd, som damerna kunde sitta och sticka i. Jag köpte virke på brädgården och snickrade ihop den, jag stoppade den. Jag hade något att göra i alla fall. Allt det här tog inte en vecka ens.

Tid 00:07:34

64

När den var klar i domestik, så kommer hon in damen, som jag hade fått lokalen ifrån. ”Åh, vilken fin möbel, en sån där har jag alltid önskat mig!”

”Ja, vad kul sa jag, jag ska börja tillverka sådana här. Du får köpa den.” Så sa jag priset”. ”Men då får du numrera den”, sa hon. ”Absolut, det här är nummer ett,” sa jag.

Och sen började telefonen ringa.

V: Hennes väninnor, eller spred hon ordet?

B: Det var nog en tillfällighet, men sen dess har telefonen aldrig varit tyst.

V: Så du gjorde aldrig någon serietillverkning av fåtöljen?

B: Nej, det var det som var pinsamt, när hon frågade, vilket nummer är du på nu?

Så –76 kom jag hit (till Skärsätra, V’s anm.). Det gick ju ganska lång tid mellan det att jag tog gesällbrevet till eget företagande. –57 –74. Det var ju en lång period jag var ute på verkstäder, så jag var väl rustad för att starta eget.

V: Ja, det är ju problemet nu. Det finns ju ingenstans att få anställning, så man blir ju tvungen att starta eget direkt efter utbildning.

B: Ja, det är jag väl medveten om, men då är det desto viktigare att ha en bra mentor, som man kan rådgöra med och som kan pusha en. Jag menar även jag kan ju ha pro-blem. Men jag löser dem ju. Men ibland är det skönt att ha någon att rådgöra med. Man ska ju inte säga som han sa, som jag jobbade hos. Vad tycker du om det här bandet? Inte för att det spelar någon roll, jag tar ändå det jag tycker bäst om.

Mästarbrevet det fick jag 1976, när jag hade flyttat in här. Det var lite andra regler då. Nu måste man ju ha drivit verksamhet i 6 år.

V: Förändringar i yrket, ja, du har ju sett klammerpistolens inträde, när började du med den?

B: Ja, det kom säljare till svensk Tenn och ville sälja in pistoler, men de blev mer eller mindre utkastade i början av –60-talet.

Det var först när jag kom hit till Lidingö och jag var nästan lite rädd och misstänksam. Kommer det här verkligen hålla? Men efter ett par dagar, förstod man ju att det här var det bästa som hänt. Dessförinnan måste man ju säga att en stor förändring och något som jag tror förändrade yrket, var när skumgummit kom. Många som hade svårt för det traditionella i yrket och tyckte det var jobbigt med dammet, anammade ju det här. Bara att slänga på en platta, sen var det färdigt och skippa det andra. Men alla nyheter har alltid följts av en förhoppning att nu ska vi tjäna pengar, men klammerpistolen var inte så mycket snabbare än magnethammaren. Om man var van vid magnethammaren gick det lika fort. Det var bara att spotta nubb och dessförinnan med stifthammaren. Pappa hade ingen magnethammare, men han hade i alla fall nubb i munnen. Det fanns en kille på NKs verkstäder, som inte ville ha nubb i munnen, han betraktades som lite märklig. Han hade sågat till fyrkantiga ramar i plywood och borrat så hål i dem. Så laddade han dem med nubb på rasterna och hade travar bredvid sig som han plockade nubb ifrån.

V: Men var det aldrig någon som blev sjuk av att ha nubb i munnen?

B: Nej, inte vad jag vet. Nubben var ju specialgjorda för att ha i munnen det är därför de är släta och blanka. Kamschwecken kan man ju inte ha i mun då skär man ju sönder

65

sig. Jag frågade min tandläkare om det var någon risk för tänderna, eller om det märk-tes något på mina tänder. Hon sa nej, det skulle vara vid långvarigt bruk, det skulle kunna ge något slags slitage möjligen. Men det märktes inget på mina tänder.

När Magnethammaren kom då var det General Motors, som hade fabrik, LUMA fabri-ken hette den. Då tog tapetserare anställning där, kvitterade ut en magnethammare, ”tappade” den, ersatte vad den kostade och sa upp sig efter en dag. Då hade de sin magnethammare. Då trodde de att nu skulle de tjäna storkovan, men inte fasen gjorde de det.

Diskussion om skummets förfulande av Malmstensmöblerna, något ingen av oss tror att Malmsten skulle gilla.

MOV_0937mp4

B: Hammaren…ja, förr hade man ju flera olika hammare i olika tyngder och storlekar.

MOV_0941mp4

B: visar olika hammare. En som eleverna fick tillverka själva på skolan i Ljusdal, svensk Tenn-hammaren, med längre o lite kraftigare skaft- Verkmästarhammare.

MOV_0942mp4, 00943mp4

Diskussion om Vulktagel och Bernts misstänksamhet mot det. Han har sett gamla sten-hårda vulktagelstoppningar.

Om det sista tagelspinneriet i Karlstad under –90-talet och hur Bernt, inte fick gehör hos Tapetserarföreningeen för att rädda det. B träffade Jan Eliason på antikmässan där han ställde ut ett gäng stolar. J. E. kände Värmlands landshövding och fick hjälp där. Kommunen ville ha marken där spinneriet låg och verksamheten höll på att gå i konkurs.

B: fick tips av ägaren att det bästa taglet som finns är det från Nordsvensk häst. B. Fick sig tillskickat 4 laddningar à 30 kg. Spinneriet drevs med hjälp från Beijerstiftelsen, men missköttes av nya kvinnan som skulle driva det. Senare togs det överfick EU-bidrag och fick nya lokaler o nylackade maskiner. Ny ägare som var driftig och hade stora planer, men försvann helt plötsligt, utan förklaring. En kollega till Bernt ville dra igång en utbildning i lokalerna. Bernt orkade inte driva på saken vidare. Bitter över Tapetserarföreningen som inte driver på Nevotex och ställer krav på dem.

Om kontantbetalning och övergången till kontantnotor till fakturor. Bernt har aldrig haft problem med kunder som inte betalar. Gör inte hembesök och hämtar inte hemma.

Bernt lämnar aldrig pris direkt till kunden när de står och väntar. Det blir alltid för bil-ligt när man lämnar pris till kunden när de står framför en. Alltid gå hem och fundera först och sen komma tillbaka.

B: Inte ens samma dag ringer jag dem, jag kan komma tillbaka till mitt skrivbord och se, nej, det där är för billigt. Det är fortfarande svårt med prissättning.

V: Men du gör dina stoppningar helt i tagel?

B: Ja, det finns inget alternativ längre. Ja, det är om kunden går någon annan stans. Men inte här, det går inte.

V: Arbetstekniker, är det något som har försvunnit under åren?

66

B: Det skulle vara en del franskatekniker som har tillkommit då. Med special träns-ningar. Eller formarna på vissa möbler som jag mobbades för ett tag. Den där rygg-brickan på Louis XVI stolar, som är 3 cm upptill och så går den ner till intet längst ner. Nej, det ska vara tvärt om, det måste vara stöd i puten, säger de. Men jag såg så många möbler här som jag tog efter och sen fick jag tag i de är franska böckerna med bilder på just det här. Jag anser att en kund här ska få ett lika fint jobb som på den bästa verkstan i Paris, eller om möjligt ännu bättre. Däremot har jag ingen möjlighet att tävla mot dem i tempo. Sara (Lindqvist V’s anm) höll på att ta livet av mig när hon sa att Xavier gör två karmstolar på en dag. En dag var jag laddad och tänkte, nu ska det ske. Men redan vid lunch insåg jag att det var kört. Sen har hon ju ändrat sig, nej, det var en på en dag. Man får ju stå på om man ska hinna en. Bara bandlimningen, tycker jag är jobbig.

Ett knep jag tar till är att backa, när jag går och svarar i telefon kan jag se arbetet på håll och på ett annat sätt. Har jag gjort det där, snett och dant?

Men det är klart det finns ju de som slutar att använda vissa tekniker och då glömmer de ju av dem fort. Resårsnörning och sådant t.ex.

Diskussion om problematiken med resårer, du måste köpa 100 st åt gången hos Nevo-tex.

Blir dyrt och stora lager att ligga på.

MOV_0944mp4

V: Finns det någon möbeltyp som inte görs längre? Som sängar t.ex. gör du väl inte längre?

B: Nja, kommer det in en 1700-tals säng som är 190 cm lång eller så där…Ja, man kan ju specialbeställa en resårmadras från t.ex. Vilax i Skåne, om de finns kvar. De kan ju leverera färdig med bolster och allt. Den gamle hovtapetseraren ringde mig och hade problem med en säng på slottet. DE skulle ha gäster från Afrika. Jag gav honom numret till Vilax och det är klart att de ställde upp när hovet ringer. Sen frågade jag honom hur det gått med sängen, om gästen varit nöjd?

”Skulle en negerkung från Afrika klaga på sängarna på slottet i Sverige”? (Skratt. V’s anm)

V: Men får du någonsin in en gammal säng stoppad på 30/40-talet som en kund vill ha omstoppad?

B: Nja, men en tagelmadrass fick jag in för inte så länge sen. Det var ett försäkringsä-rende. Den hade brunnit av en sån där sängvärmare.

Resårbotten var länge sen jag snörde, mycket länge sen. Möjligen var det så att den sista jag gjorde var när jag slutade med krollen. Jag fick ett parti som luktade mögel eller gammal råtta. Jag fick klagomål från en kund, jag hade stoppat den åt henne med kroll. Jag var hemma hos henne och kunde inte mer än hålla med. Den luktade vidrigt. Jag ringde Augustsson, men han slog ifrån sig. Den är ingen annan som har klagat och den där modellen. Det var på våren och jag sa till henne, låt den stå över sommaren, så kanske det vädras ur. Nej det gjorde det inte. Men sen kom hon tillbaka hit efter som-maren och då hade hon fått akut cancer, hon kom hit och orkade inte driva det längre.

MOV_0945mp4

67

B: Sen var det ett fall till med en hel Gustaviansk grupp, stolar, karmar, soffa som en kollega hade gjort, det var ett skickligt arbete. Jag var där med en annan kollega och tittade och det luktade fränt i hela rummet. Och ett sånt jobb, ta upp och göra om. Tapetseraren som gjort dem hade sagt att det gjorde han inte. Då sa Åke (??? tapetsera-ren som skrivit boken med Bernt, V’s anm). Ja, det finns bara ett sätt att göra. Det finns en anläggning nere i Värtahamnen, där man kan gasa dem. Direkt han hade sagt det, så reagerade det här paret. Det var som om han hade slagit till dem. ”Ja, vi vill inte höra DET ordet. Vi har båda överlevt koncentrationsläger. Våra möbler ska INTE gasas”.

Ja, det var fasansfullt. Men, vem kunde veta det? Det var ju bara att be om ursäkt och tumla ut därifrån. Sen när jag kom tillbaka, så slängde jag allt kroll jag hade och sen dess har jag inte gjort en möbel i kroll. Man tycker att leverantören skulle ta sitt ansvar…

Tagel, säger en del, det går inte att få hårda kanter med, men det handlar ju bara om att man får sy av fler gånger. Istället för två, tre, kanske det blir fyra- fem gånger. Eller sy blindstick om det är hög kant. Nej det är ju en annan teknik, det måste man ju inse. Det här med tagelstoppningar, det gjorde de faktiskt även på pappas verkstad. Det har alltid förvånat mig att de fick den typen av möbler där uppe. De skickades ända från Småland. Jag gjorde ju aldrig några möbler där förrän jag gått mitt första år på skolan.

V: Det verkar ju då som att, tagel alltid har varit ett alternativ för grundstoppningar parallellt med andra material? För även under kriget gick det väl att få tag på tagel?

B: Ja, absolut. Men under kriget var det mycket träull. Både i grund- och överstopp-ningar. Jag praktiserade ett jullov på en verkstad upp i Lycksele. Där hade de bala av träull ute i ett kallförråd. Man gick och hämtade där och det luktad så gott när det kom in i värmen. Och det var ju en helt annan teknik att jobba med träull. Men det lärde jag mig snabbt. Sen visade han mig. När du är färdig med dynan så stöter du den i golvet, så blir den rak och fin.

I Finland använder man ju träull mycket mer. De var här på ett studiebesök och de köpte inte det här med tagel. Sen kom det ett tack för besöket och en säck träull! Annars har jag inte haft så mycket kontakt med Finland. Däremot har jag en bok här från –40-talet, där det står om hur de utbildade krigsänkor, alltså kvinnor i tapetseraryrket, därför att så många män hade dödats i kriget i Finland. Det var brist på tapetserare. I Helsingfors var det här. Det är en bild på kvinnor som står och jobbar med fåtöljer och sånt.

V: Ja, det är klart i Sverige förlorade vi inte folk i kriget! Kan det vara så tror du att det var när skummet kom som det kom kvinnor in i yrket, för att det blev lättare då, mindre fysiskt krävande?

B: Tja, jag vet inte. På Polhemsgymnasiet var det så att de första kvinnorna som kom in var överklasskvinnor från Djursholm och så där, som hade gått lite kurser och tyckte heminredning var lite puttinuttigt. De kom ju in på betyg där och de unga killarna, som var intresserade, hade urusla betyg från grundskolan. Så där blev det nog en självsa-nering.

68

Intervju 3 juli 2012 med tapetserarmästare tord rag-narsson, luthagensmöbelateljé, Uppsala, född 1931. verksam mellan 1945 och 1994V: Du hade ingen som ville ta över din firma?

T: Nä, det gjorde de rätt i. Nä, för fasen, det är bara gamla möbler att hålla på att riva i.

V: Ja. Det kan ju ibland vara riktigt äckligt. Speciellt när man får in möbler med skum, där skummet bara blivit till ett statiskt pulver, som förmodligen inte är så hälsosamt att andas in heller.

T: Och det var ju likadant med gamla tagelmadrasser, eller om de var stoppade med kroll eller träull.

V: Ja, det var väl mycket träull där ett tag, som smulade sönder sig.

T: Men träullen var ju bättre än vad det här skumgummit är.

V: Ja, du säger det?!

T: Ja, det var fint träull.

V: Ja? Och den höll bra i stunsen?

T: Ja, det hade man ju i kanterna, när man fyllde ut stoppade kanter.

V: Ja, det förstås, för celocrinen är ju hopplös att fylla ut kanter med. Den bara kom-primerar sig och försvinner ju nästan.

T: Använder du inte krollsplint?

V: Jo, men den är emellanåt så dålig, grov med tjocka bladfästen.

T: Jasså. Ja, du vet när en annan höll på så var den fin. Kom i fina rep och den var krullig och fin.

V: Jo det kan man ju se ibland när man öppnar gamla möbler att det är en helt annan kvalité på krollen.

T: Ja och sen var det ju tagel som man hade i överstoppningen.

V: Ja, det var det man hade, celocrin hade man inte?

T: Nä, den kom långt senare

V: Hade ni något tagelspinneri här i närheten?

T: Nä, det var i Karlstad. Så här i stan… ja, jag köpte mycket från Augustsons i Stock-holm.

V: Ja, han var aktiv då?

T: Ja, det var ju pappan, han låg på söder vid Hornsgatan någon liten gata bakom där.

V: Jaha, sen flyttade han ut till Årsta.

T: Ja, det var ju sonen om var där. Ja, det var ju Nevotex också, men jag köpte mest av Augustson. För mina svärföräldrar bodde på Hornsgatan, så jag bestämde med honom, antingen lördag eller söndag.

V: Ja, det var inte dyrare då än på Nevotex?

69

T: Nej, jag köpte av honom.

V: Och Oscarsons i Göteborg, köpte du någonsin av dem?

T: Nej det var Augustson eller Nevotex.

Tid 0:04:00

T: Jag började nere i Skara gång. Vi flyttade ner till Västergötland –35, jag är född –31. Då hade mina farbröder flyttat dit, den äldsta först och sen kom nummer två, så de var fyra bröder där. De var väl en femton- tjugo som jobbade där

V: Ja, på sågverk var då?!

T: Ja, sen då före kriget då sålde de kol och koks också. Men sen när kriget kom då försvann ju det och så började de hugga gengas-ved till bilarna.

V: Ja, just det ja…Men hur kom du in på tapetsering då?

T: Ja, det blev ju när man slutade skolan, så var det ju tvunget att ta ett jobb då. Man gick ju sju år i skolan och började när jag var sju.

V: Ja, det var nere i Skara då?

T: Ja, Skara Högre Allmänna. Firman där jag jobbade, det var en möbelaffär och de hade ju egna hantverkare. Och när skolan slutade så skulle man ju arbeta. Då annon-serade företagen.

Det var många som sökte på det här arbetet, men jag fick det tack vare att jag gått i snickeriet.

V: Ja, så du fick det för att du hade sån bakgrund, det var ju praktiskt.

T: Ja, så jobbade jag där ända till pappa förolyckades. Sen flyttade vi tillbaka. Mamma hade sina syskon och alltihop här.

V: Ja, då ville hon tillbaka? Men vilket år var det här?

T: Femtio. (1950)

V: Men gick du som lärling där, eller hur funkade det?

T: Ja, jag gick som lärling där

V: Och hur länge var det?

T: Jag det var fem år och sen var där jag två år till då, men då fick jag börja jobba på ackord. Då hade man ju prislista. Har du sett någon sån?

V: Nä..- jo det har jag.

T: Jag har en, den ligger nere i garaget.

Lite prat om hur besöket han haft av en gammal skolkamrat och klassjubileum i Skara och T´s bror som var med nere i Skara.

V: Men dina bröder valde inte samma bana som du?

T: Nej, Bengt är nummer två, han började på posten och jobbade där hela sitt liv. Han är tre år yngre.

Lite prat om arbtetsförhållanden nuförtiden för ungdomar.

70

V: Det var inte så mycket småverkstäder då, eller?

T: Nej, det var möbelaffärerna som hade ju egna hantverkare.

V: Var det en del som hade egen verkstad och jobbade för företagen?

T: Nej, de hade anställda och hade verkstäder där och de gjorde ju bara nya möbler.

När jag kom till Uppsala hade jag aldrig sett en gammal möbel, eller rivit och det var nå’t hemskt. Fy fasen vad äckligt! Jag tänkte nästan hoppa av, det var så jädra äckligt.

Nej men i alla fall så fick jag det där efter skolan…de hade begravningsbyrå också, så jag fick vara med om det med.

V: Jaha, så ni gjorde kistklädslar då också?

T: Ja, och så fick jag fick vara med och ta hand om såna som hade dränkt sig och hängt sig och så…

V: Oj!

T: Jag var med på min pappas också, men då sa han ifrån (verkmästaren). Gå och sätt dig på kontoret, det här ska inte du se.

Tidigare har Tord berättat att pappan råkade ut för en otäck dödsolycka på sågverket.

T: Nä, bara fjorton dagar tidigare hade jag varit där (på sågverket, V anm) och satt upp gardiner åt dem på kontoret. Gjort draperingar och sånt på två fönster.

V: Ja, du gjorde gardinuppsättningar också? Var det mycket sådant ni gjorde också?

T: Ja, det var det…men sen var jag här i stan innan jag åkte in i det militära. Jag skulle ner till Borås, jag hade mönstrat i Skara, men så sökte jag till I 8, men fick avslag. Men sen när jag fick inkallelsen så hamnade jag i Stockholm på I 1, i Sörentorp, där polisskolan låg sen.

V: var du ledig från arbetet då?

T: Nej det var ju obligatoriskt. Men då hade jag jobbat hos en i knappt ett år som höll på med gardiner. Det var väl en del gamla möbler med, men det hade jag ingen lust alls med. Men sen kom ju de här persiennerna också. Så då höll man på med dem och så veckade han jalusier i papper, ja det var ju bara han som gjorde det själv. Men sen hade vi Wicksell (?) o satte upp persienner i hela fabriken där.

Tid 13:45

V: (Har inte hängt med på att vi pratar om ett annat företag än det tidigare)

Men annars gjorde ni bara stommar då, var det olika modeller?

T: Ja, det var tidigare i Skara, ja vi hade egna modeller och sen var det Dux, vi gjorde alla Dux modellerna. Det tjänade det på för de hade större tygåtgång än våra egna modeller. Och så kunde de ha dem hemma, så kunderna kunde få dem mycket snab-bare. För tyger o så’nt hade de ju hemma.

V: Så man kunde komma dit och välja ut en stomme?

T: Ja, Dux-möblerna var ju redan stoppade, så det var bara klädseln

V: Men hur var det annars, när ni gjorde möblerna, fick ni en ritning på hur de skulle se ut?

71

T: Nej, det kom färdiga stommar till snickeriet, där de polerade benen på dem, sen fick vi spika sadelgjord, snöra resårer och stoppa dem. När jag började där var det i en gammal lokal där det var både snickeri och tapetsering tillsammans. Där var vi sex stycken utlärda tapetserare och en lärling. På snickeriet var de två… ja sammanlagt var vi en 25 stycken, biträden och lagerpersonal. Men nu är det nedlagt alltihop och det är lägenheter där.

Sen flyttade de till en ny verkstad som vi fick, tapetserarverkstad. Fin lokal med fönster på båda sidor, ljust med toalett och redningsrum med krollsprintsmaskin och ett eget rum för symaskiner.

V: Men ni hade inga sömmerskor anställda eller?

T: Jo, vi hade en som sydde gardiner, men hon hade ett eget rum ovanför butiken. Det var ju inga flickor alls som jobbade i yrket då.

Men efter det att komma hit till stan o jobba med gamla möbler.

V: Startade du eget direkt då?

T: nej, då var jag hos den där gardin-Hellberg. Han höll på mest med gardiner mest men han hade ju en del gamla möbler också, annars var det uppsättning av persienner och jalusier, de där han veckade själv. Men han höll också på med dekorationer åt universitetet när det var högtidliga tillfällen.

V: Festdukningar eller…?

T: Nej, dekoreringar av talarsstolen med svenska flaggan, draperingar och sådant. Men jag var glad när jag skulle in i lumpen, han var ju snäll, men tråkigt jobb och gammal lokal. Vi stod i ett kök och jobbade.

V: Ja, det var inte riktigt vad du ville?

T: Nej, men jag mäktade ju med det där, men sen åkte jag in i militärtjänsten och sen när jag kom tillbaks så fick jag fortsätta om jag ville. Då hade han fått en lägenhet till ovanpå, där han hade verkstan, men jag ville inte. Det var en bakgård där man såg gamla bräder och skit, jag ville inte, jag ville ha lite bättre. Då fick jag jobb i en möbelaffär. Där var verkstan separat. Möbelhandlaren hade en del och verkstan var i den andra. Och eh.. nä lokalen var bra, men det var bara extra, för han som hade jobbet var sjuk

Tid 19:33

V: Så det här var en mindre möbelaffär?

T: Ja, den var mycket mindre än den i Skara, men de hade tapetsering, snickeri och lager.

Det var två gubbar på lagret och på snickeriet var de två. Men de gjorde inga snick-erier, de bonade bara och lagade stommar. Och sen möbelaffären låg på Skolgatan, den var inte så stor. Det var mycket små möbelaffärer i Uppsala på den tiden.

V: Vad hette den affären?

T: Ja, vad sjutton hette den… Möbelcentralen, tror jag

V: Det var så annorlunda då. Klädde alla möbelhandlare sina möbler?

72

T: Ja, men det här var ju gamla möbler och så hade de en butik i Sigtuna, där var det mycket –80-tals möbler, 1880, djuphäftade…då ville han att man skulle stå och jobba efter andra klassens prislista. ”Hör, du du” sa jag,” då går jag här ifrån. Andra klassen kan du få på stolsitsar, då är det fyra cm mellan spikarna. Men tror du att jag ska stå och göra djuphäftningar här efter andra klass?”

V: Hur gör man det, ens, andra klass på djuphäftningar?

T: Ja, det var väl bara att dra i knappen, det fick väl bli de veck som blev.

Nä, det går ju inte!

V: Så det var Emmor och små soffor..

T: Ja, Emmor och kåsöser och liknande. Men sen så ville han ha en person till Lutha-gens möbelateljé och då sökte jag det och så fick jag det och sen blev jag kvar där.

Sen när han dog, då hade jag jobbat där i 21 år och då övertog jag det. Jag hade väl varit där i 42 år sen, när jag slutade.

V: Ja, det är ett bra tag det! Men först var du anställd där. Jobbade han också?

T: Ja, både han och frun jobbade och sen var det en kille till, så vi var två som var anställda där.

V: Vilket år var det du började där?

T: Jag började 1952 eller -53. Jo och sen när jag övertog den ville jag helst ha den själv. Jag tycket inte om att dela. Ja, arbeta ihop tycker jag om, men att dela ekonomiskt på det hela, det blir bara trassel, så han blev anställd av mig.

V: Jaha, så det gick så bra att du kunde ha en anställd?

T: Jo, det gick ju bra, men sen fick han cancer, prostatacancer och jag sa åt honom. Nu måste du gå till sjukhuset, men han ville inte, men tillslut blev han ju tvungen. Då ringde han och sa, jag har cancer nu hoppar jag.

V: Va, hoppa, menar du att han ville ta livet av sig?

T: Ja, men sen, han kom ju aldrig tillbaks till arbete, men han levde ju med det där länge, han var väl 64-65 år när han dog.

V: Hur länge hade han hunnit jobba för dig då?

T: Ja, han hade väl varit hos mig i tio år.

V: Men efter honom så anställde du ingen ny, eller?

T: Jo, sen kom ju de där mjuka mattorna- heltäckningsmattor, ja, då satsade jag ju på det. Det tjänade man ju lite pengar på. Så då hade jag en kille.

V: Att lägga in, eller som återförsäljare?

T: Att lägga. Men sen minskade ju det där, så då köpte jag en langetteringsmaskin och langetterade åt matthandlare.

Man hade ett speciellt bord på hjul då, så då hade jag en kille som satt hela dan och körde på den där.

V: Jaha, så matthandlarna köpte av dig då?

73

T: Ja, jag hade både i Knivsta och i Uppsala hade jag väl en fem stycken.

V: Fick du bygga om verkstan för det då?

T: Nej jag fick möblera om så jag fick plats.

V: Var det en stor verkstad du hade?

T: Nej, stor var det väl inte. Det var en källarlokal. Ja, först låg den på Odengatan i markplan, men de rev hela kvarteret där. Uppsala som det var när jag kom hit, det var ju bara trähus...

V: men under tiden du höll på med mattor, fortsatte du med möbler då hela tiden?

T: Ja, det gjorde jag. Vi hade en tre olika modeller vi gjorde själva. De kom stommar från Östervåla. Vi hade en liten utställningslokal som låg i markplan, där vi kunde skylta med grejer. Man kunde ha en tre sorters möbler och tyger, kanske 30 m2.

V: Gjorde nu sängar också?

T: Jodå, sängar, resårmadrasser och tageldynor. Sängarna kunde man ju göra med resårkant eller fast kant. Den med resårkant blev ju skönare, med lite mer svikt. Med fast kant var det ju bara träull i stoppningen. Träull och kroll och vadd uppepå och så klädde man dem med madrassvar med stjärnor på, ibland var det en blomranka på det. Men det var nere i Skara, här var det bara gamla sängar. Och det var dammigt och ski-tigt. Nej, de äckligaste jobben det var ju åt nationerna. Vi hade mycket åt nationerna. Fy fasen vilka snuskisar, ungdomarna.

Tid 0:31:14

V: Var det massor av fåtöljer?

T: Ja, fåtöljer och stolar. Spyor och… Nä, man var ju där och hämtade och såg hur äckligt det var och de trodde man ju skulle va lite finare!

V: Vad var roligast att jobba med i yrket tyckte du?

T: Ja, det var roligt det mesta, men djuphäftningarna som var på -80-tals möblerna (1880, Vs anm.)…man tjänade ju sämre pengar, men det tyckte jag var roligt att göra.

Jag började på ackord både på Möbelcentralen och här på Luthagens, men sen blev det lite bråk där med priser.

Ja, då satte vi oss och räknade, ”ja, det kan bli dyrare”, sa jag. Så tog vi fram prislistan och satt och räknade, ja det blev dyrare. För när vi skulle ha betalt, då gick man efter en prislista som vi räknade efter.

Han tyckte det blev för dyrt. Så räknade vi på det och det blev det ju. Det var några fåtöljer.

Han hade väl räknat för dåligt själv.

Men sen när hans fru dog och han själv var ute på lite andra saker, han var musiker också,

Så när hon dog, då blev det att man fick springa ner och ta kunder också, och då blev det veckolön istället.

V: Vilket blev mest lönsamt i slutänden då?

74

T: Jo, då viste jag ju vad jag tjänade hela tiden, tidigare hade det ju varit att jobba på rejält för att få ut något.

V: Vad använde du för verktyg, var det magnethammaren då, eller?

T: Ja det var det.

V: Vad tyckte du om den då?

T: Nej fy fasen, man vart ju svart i munnen, av alla nubb. Man stod ju och spottade nubb hela tiden. Det var ju mycket sot i dem. Luftpistolen kom ju inte förrän i slutet av 60-talet.

Nej man var tvungen att ha dem i munnen, annars tog det för lång tid, bre ut dem på bordet, det funkade ju inte.

Här tar vi en tur till garaget och tittar på verktyg och material och böcker som Tord har kvar.

Tord visar mig sin första magnethammare, den har magnet o ena änden och kofot i andra, dvs, man spikade i nubbet helt med den magnetiska änden.

Tillbaka till samtal.

T: Nej, som vi sa, så var det mest nya möbler, stommarna kom från Östervåla. Där ute fanns det många möbelsnickare. De gjorde fina möbler, gustavianska möbler.

V: Ja, stilmöbler, menar du? Hur var det, tog du mästarbrev?

T: Ja, gesäll- och mästarbrev.

V: Var det i Skara?

T: Ja, jag gjorde ju det, fast det blev inte godkänt.

V: Nähä! För att?…

T: Bara för att… J ag gjorde en soffa till sotarmästaren och sen var det inte anmält till Hantverket.

V: Jaha, det var man tvungen att göra det i förväg, innan man började.

T: Ja, så det gick inte. Men sen tog jag det här, när jag jobbade hos Elvén, 1957 tog jag det.

Sen tog jag mästarbrev… få se nu, jag övertog ju firman 1973, så 1975 eller 76 tog jag mästarbrev.

V: Ja, då var det ju bara att hämta ut det. Vad gjorde du för möbel andra gången?

T: Det var också en soffa, en 80-tals soffa. Men då var det så att man anmälde provet och sen fick man möbeln granskad när den var klar?

T: (Missförstår min fråga, V’s amn.) Jo, men där som jag lärde, där var det ingen som hade mästarbrev. Men där fanns en verkmästare. Men eftersom de inte hade anmält det, utan trodde att han skulle godkänna det, den där sotarmätaren som jag gjorde job-bet åt, men det gick inte.

Därför så blev det att jag fick göra om det här då.

V: Vad som var bra då, tycker jag, var att man gjorde kundjobb som gesällprov.

75

T: Nu gör man till sig själv, menar du?

V: Ja, man kan väl sälja möbeln om man vill, men det är ju svårt att få ut för allt man har kostat på den.

T: Nä, så att Elvén var ju med i Hantverksföreningen.

V: Och du var också med?

T: Jadå, det var jag.

V: Det här med kvinnor i yrket, när stötte du på någon sådan?

T: Det var en bra fråga! Ja, så länge jag var med i Mästarföreningen här i Uppsala, så var det ingen kvinna med.

V: Jaha?! Och du slutade där när du pensionerade dig?

T: Ja. –95 slutade jag och då var det ingen med.

V: Men det var aldrig något förbud mot kvinnliga tapetserare?

T: Nej, inget sån’t, men det var väl för tungt kan jag tänka mig.

V: Men Elvéns fru, hon jobbade aldrig i verkstan?

T: Hon var spritservitris, men när de tog över verkstan började hon där, så hon lärde sig att sy madrasser och stoppa madrasser.

V: Jaha, men hon gjorde inga möbler, resårsnörningar o sånt?

T: nej, det kunde hon inte och så tog hon emot kunder.

V: Aha det trevliga ansiktet utåt alltså?

T: Men hon var duktig. Alltid där först och gick hon sist. På den tiden hade man ju kakelugnar och det kunde vara kallt som fasen när man kom. Och sen skaffade de sådana där fotogenkaminer och då hade man ju mera som centralvärme. Men det blev lite os. Det var ju noga att man fyllde på dem. Annars kunde det ju hända någon gång att de glömt bort att fylla den på söndagen och då brann det i veken bara och då var det ju svart i själva lokalen (i taket, V’s anm, Tord visar med armarna). För då hade det ju glödbrunnit i veken.

V: Jaja, då osar det väldigt?!

T: Ja visst, så alla spindeltrådar, vet du, de var ju alldeles svarta.

V: Förändringar i yrket har jag tagit med som en punkt här också?

Tid: 0:07:00

T: Ja, det har ju varit stora förändringar. Polyeter och skumgummit. Det första skum-gummit som kom, då skulle man ju ha det som överstoppning.

Man hade vanlig grundstoppning med kroll och så kom elancrinet där också och så hade man skumgummit ovanpå.

V: Elancrinet, var det bara svart sådant då eller fanns den bruna också?

T: Nej, det var bara svart då. Sen la man en 1 cm polyeter ovanpå.

V: Och ingen vadd då ovanpå?

76

T: Jo man hade nog en halv vadd på. Gråvadd, eller vitvadd. Gråvadd- sån där lump-vadd, men det fanns även bra gråvadd, men en del var så dålig, så den höll knappt ihop.

V: Ja, men det gick att dela gråvadden då?

T: Ja. Den som var bättre, den gick att dela. Men vi körde mest med vitvadd (bomulls-vadd V’s anm.), för den gick att dela.

Så det var väl den största förändringen och sen också när det kom färdiga resårhus.

V: Tyckte man att det var konstigt när det kom, eller tyckte man att det var bra?

T: Ja, det var hemskt konstigt, men de har ju förbättrats hela tiden och likaså skum-gummit.

Det första som kom, det blev ju bara som ett läskpapper, den mosades inte sönder, men den blev alldeles platt. Men skumgummit blev ju bara sopor och luktade illa gjorde det, knöligt blev det.

Möbeltygerna har ju också ändrats mycket genom åren.

Lite prat om hunden barnen skaffade, men som Tord fick ta hand om och som var med honom hela tiden.

T: Nä, sen när man var egen, nog fasen var det slitsamt alltid, jag gjorde ju allting själv då. Jag städade ju å…

V: Du hade ingen lärlig, eller praktikant?

T: Jo, det var en, arbetsförmedlingen ringde och frågade om jag kunde ta en.

Och då hade jag ju den där, och så hade jag en till, så jag hade två redan. Ja, han fick ju vara med, men han fick mest sitta och lära sig o sy och kanta mattor, men det fick han ju betalt för.

V: men det var inte så länge han var där?

T: Jo, han var där så länge jag höll på, men sen fick han börja hos en som hette Gunnar Andersson och där fick han ju mera möbletapetseringsutbildning.

V: Jaha, så han blev möbeltapetserare?

T: Ja, han blev det.

Tid 15:21

V: När ni limmade band, vad använde ni för lim?

T: Ja, det var ju varmlim, man köpte pärllim och hade det (i en kastrull V’ anm.) i varmvatten.

Sen kom ju det där textillimmet, men det var långt senare.

V: var det många som tyckte det var praktiskt?

T: Nja, men det höll ju inte och det tog lång tid, man fick sitta där och stryka innan det fastnade.

V: Ja och så blir det ju brunt. Då föredrar jag hobbylimmet.

T: Ja, men däremot smältlimmet då, det fastnar ju på en gång. Man strök på en 10-15 cm åt gången.

77

V: Jag tycker det är svårt att få ut över hela bandet bara.

T: Nä, men då la man på först och sen drog man ju med sidan av spetsen och bredde ut det, den är ju ganska smal och bred. För det fastnar ju, det är till och med bättre än smältlimmet..

V: Jag upplevde när jag prövade det att det blev långa limtrådar.

T: Du kanske limmade för lång sträcka då, så att det hann svalna.

V: ja, eller möjligen håller min limpistol för dålig värme…

Till varmlimmet, hade du en separat platta till det?

T: Ja, en liten elplatta med en kastrull som man fick dra med sig.

Man täljde till en tumstocksände så man fick en bra spatel, så bredde man ut limmet med den.

V: Man skulle ha limmet i en kopparkastrull har jag hört, varför var det så, tror du?

T: Ja, de kanske höll värmen bättre och jämnare än andra.

V: Sömnad av snodd, måste ha varit mer förr också?

T: Ja på 80-tals möblerna var det ju mycket snodd, men man spikade ju snodd också, med små stift utan skalle.

V: Schnurstift? Var det på ryggar då.

T: Ja, man snurrade upp bandet (visar hur man spikar till V’s anm) och så vek man spiken, så att det satt runt en tråd.

Tid 19:25

V: Hade du en tång till det?

T: Nej, det gjorde man med hammaren.

V: Hittade alla typer av kunder till dig?

T: Nej, det var väl mest universtitetsmänniskor eller företag

V: Betalade de bra?

T: nja, det var väl många gånger de tyckte det var lite dyrt, men jag fick ju betalt.

V: Ja, du har lyckats leva ett ganska bra liv på din tapetsering ändå?

T: Ja, det är klart hade man varit i byggbranchen hade man väl tjänat mer.

V: Men det där med mattorna kanske du tog in lite mer på?

T: Ja det tjänade man mer på. Ja, det är klart det var ju hård konkurrens där med, men det blev ju mera pengar.

V: Gjorde du gardiner sedan också ( I egen firma V’s anm.)?

T: Nej, det var hos Gardin-Hellmer och i Skara, där hade vi en gardinsömmerska. Det var ju mycket kornischer då som man klädde och de kunde ju vara figursågade eller olika mönster.

V: Jaha, limmade man dem?

78

T: Nja, det gjorde man väl inte, men man la i regel en vadd så ett det skulle se lite mjukare ut. Sen kunde man sätta en ramlist upptill och där limmade man tyget för det är ju många stuckaturer o sånt på dem.

V: Hur var det kom kunderna och lämnade möbler hos dig, eller hämtade du?

T: Nej vi hämtade. Man hade ju Stadsbud som körde, man hade en kille eller två som man ringde.

V: Så du bar inte själv då?

T: Jodå, hade man en, så var man själv med och bar. Det var ju inte så roligt alla gånger. Om du hade en soffa så gick den ju inte in i hissen. Så då fick man ju gå och de där trapporna de var ju runda och smala i mitten… Nä, där förstörde man nog knäna.

V: Hur var det med dina arbetstider? Vad jobbade du, 8 til 18 ungefär?

T: Ja, innan jag var hemma så var väl klockan halv åtta så där. Och sen på lördagarna till kl ett. Och så söndagar var man nere och städade

V: Oj, så du jobbade varje dag?

T: Ja, barnen kommer ihåg, pappa bara arbetade.

T: När jag började en gång i tiden, så hade man 14 dagars semester, 48-timmars arbets-vecka

V: Ja, vi är nog lite bortskämda idag…

T: Ja, det är vi absolut.

V: Ja, jag märker ju att arbetstiden blir mycket längre när man driver eget.

T: Jo, men det är ju klart att när man jobbar år sig själv, så är det roligare.