Engelska kanalen, Edeforsarna

Allt sedan malmförekomsterna i Gellivare upptäcktes i början av 1700-talet har malmhanterare drömt om att på ett enkelt och billigt sätt frakta malmen till masugnarna vid kusten.

År 1797 gjorde bergsrådet Samuel Gustav Herme-lin och hans följe en rekognoseringsresa upp efter Lule älv. Norrvik, mittemot Storbacken, 5 km sö-der om Vuollerim, köptes för att där magasinera och lasta om malm som körts med renskjuts från Gellivare (10 mil).

Att transportera malmen från Gellivare till masugnarna vid kusten visade sig vara dyrare än att frakta malm från Utö i Stockholms skärgård.

Motivet för att frakta malm från Utö var att den var av låg kvalité och smälte vid 1200 grader Celsius, den högsta temperatur som den norrländ-ska träkolen kunde uppnå.

Malmen från Gellivare var av hög kvalité och krävde temperaturer på 1 300 grader vilket upp-nåddes genom att blanda de båda malmsorterna.

I England hade man på 1760-talet utvecklat kanalbyggandet eftersom det var billigare att frakta gods på vatten än på land. Hermelin före-slog att man skulle bygga liknande kanaler förbi de svåra fallen vid Edefors och Heden. Men kriget mot Ryssland 1808 - 1809 gjorde att Hermelin kom i ekonomiska svårigheter och att kanal-byggandet stannade vid att bara vara en tanke. Hermelins företag gick i konkurs 1812.

Det bestod då av stora skogsområden, ett fler-tal stora sågverk och ett 10-tal masugnar varav den största, Selets Bruk, var i drift i etthundra år.

Några år efter konkursen blev Kung Karl XIV Johan ägare till det Hermelinska imperiet “Gel-livareverken”. Det blev i kungahusets ägo åren 1819 - 1857.

År 1847 gick hela brukskomplexet för för-sta gången med vinst. Riksdagen gillade inte att kungahuset skulle äga och tjäna pengar på malm-bruket utan krävde att det skulle avyttra tillgång-arna. År 1857 tog ett svenskt - norskt konsortium över. De norska intressenterna var mer intres-serade av skogen än av malmen och när skogs-vinsterna minskade såldes bolaget till ett svenskt - engelskt bolag, The Gellivare Co Limited. Med detta föddes “Engelska Kanalen”.

Forsen vid Överedet där Samuel Gustav Her-melin byggde masugn i början på 1800-talet. Rester syns i bildens övre vänstra hörn. I övre högra hörnet syns dammen som även den är raserad men försedd med gångbro.

Piren till vilken pråmarna från Norrvik skulle anlända med malm. Piren är den enda kvarvarande byggnaden från masugnsbyg-gandet.

Vid piren byggdes också ett flertal magasin och baracker.

Marknadsplatsen med marknadsstånd började vid piren och sträckte sig längs vägen cirka 300 meter bort.

>> Intressant dagsturS

epte

mbe

r 1

1

Engelska kanalenTanken var att bygga en järnväg från Gellivare till Norrviken och kanalisera Luleälven förbi de strida forsarna i Edefors och Heden. På så sätt skulle man snabbt få ner malmen till kusten för förädling.

År 1859 var man klar över att satsa på Luleäl-ven som kommunikationsled. För det ändamålet engagerades dåvarande blott 28-årige löjtnanten i Väg- och Vattenbyggnadskåren Robert Schoug.

En ny kanaltyp med “lutande plan” väckte intresse och den lösningen valdes. Ett kanalbolag bildades i Luleå 1863 och fick statsbidrag för pro-jektet. Den 14 oktober 1864 togs första spadtaget på det som skulle bli Engelska Kanalen.

Till arbetena sökte sig arbetare från södra Sve-rige, Västerbotten och Finland, många med famil-jer. År 1865 var arbetsstyrkan som mest uppe i 1 486 man.

Arbetet pågick under förhoppningsfull sinnes- stämning. Så länge svenska staten betalade ut bidraget avlönades arbetarna. När staten betalat ut sin del av kostnaderna och det engelska bola-get skulle betala ut sin del började svårigheterna. Pengarna som skulle avlöna de anställda kom mycket oregelbundet och inte i tillräcklig mängd. Det skapade oro och underblåste missnöjet bland de anställda. Till slut upphörde bidragen helt.

Arbetarna som tidigare handlat på kredit hos ortsborna kunde inte betala sina skulder och neka-des fortsatt kredit.

Detta skapade stort missnöje bland såväl ortsbor som arbetare. Ortsbornas missnöje berodde inte enbart på utebliven betalning utan även på att de unga männen fick konkurrens om ortens flickor av många unga och stiligare arbetare.

En synlig del av kanalen. Bilden är tagen från Edefors-brons södra fäste.

Kanalen grävdes för hand med spadar och flåhackor. Jorden lastades på skottkärror med järnhjul och kär-rades bort och tömdes i gropar och svackor. Verktygen på bilden har upphittats av Gustav Johansson troligen i slutet av 1800-talet. Hans hemman gränsade till kana-len. Längst till höger syns ett spadblad.

Vid samma tid började Edefors marknad under fyra dagar i slutet av juli. Marknaden var en stor händelse efterlängtad av både bofasta och tillresta. Då sökte sig kringresande knallar och tingel- tangelsällskap samt handelsmän, främst från Luleå, till Edefors. Marknaden var för några dagar ett avbrott i den bofasta befolkningens vardag. De fick höra nyheter och skvaller från när och fjärran samt fick tillgång till varor som de annars inte hade. Till marknaden kom även en del personer som öpp-nade lönnkrogar där brännvinet flödade.

Björn Fredriksson, Boden Överluleå ForskarFörening vid kanalen. Bilden tagen vid punkt 2 på kartan på föregående sida.

EdeforsupproretMarknadens första dag förflöt lugnt.Den andra dagen (fredag) uppstod slagsmål mel-lan ortsbor och missnöjda kanalarbetare bakom garvare Rutbergs marknadsstånd. När Rutberg bad dem lugna sig överfölls han med hugg och slag av arbetarna. Bråket fortsatte med att arbetarna kastade in stenar och plankstycken i ståndet där även hans hustru och gesäll befann sig. Då lossade Rutberg skott. Arbetarna skingrades men överföll Rutberg på nytt. Nu var kalabaliken i full gång och i den allmänna villervallan lyckades Rutberg fly och gömma sig i handlare Lindgrens marknads-stånd. Bråket pågick till sent på kvällen och ungdo-mar kastade sten och krossade rutor på arbetarka-sernerna.

På marknadens tredje dag (lördag) samlades berusade kanalarbetare för att slå ihjäl alla ortsbor som denna dag besökte marknaden.

Med järnborrar, störar, stenkastning samt hotelser attackerades besökarna. Några kastades i älven. På eftermiddagen lugnade det ned sig och arbetarna beordrades av polis och arbetsledning till sina intilliggande kaserner där de dock inte fick vara ifred.

För andra gången attackerades arbetarna med stenkastning i sina kaserner. Arbetarna rusade ut med borrar, störar och andra tillhyggen, slog och stenade ortsborna som flydde ner till Nedre Edet. Där drabbade arbetare och ortsbor samman på nytt. Tillförordnade kronolänsmannen Jakobsson blev hotad till livet när han försökte lugna hopen.

Militär handräckningDen lokala ordningsmakten hade vid särskilda fall rätt att rekvirera militär handräckning vilket de också hade gjort.

Söndagen den 24 juli anlände med ångbåt landsfiskalen i Överluleå C O Bergmark tillsam-mans med 50 indelta soldater från Livkompaniet I19 från Notviken (Luleå) under befäl av löjtnant O F Lindvall från Svartlå med uppgift att kväsa upproret.

Styrkan marscherade på två led upp till mark-nadsplatsen där de möttes av den lokala polisen som pekade ut bråkmakarna. De infångades varefter styrkan återvände till ångbåten för vidare befordran till Boden. De värsta bråkmakarna döm-des tämligen godtyckligt till straffarbete. Övriga, däribland den enda ortsbon, dömdes till dagsböter.

HedenupproretEdeforsupproret följdes i september av uppror i Heden, om än i mindre hotfull ton. Arbetschefen Robert Schough kallade även på militär hjälp. Indelta soldater från Livkompaniet I19 från Notviken kom till platsen och stannade där till månadsskiftet september - oktober. Då skickades arbetarna hem på grund av kanalbolagets eko-nomi.

Arbetet återupptogs under våren 1866. Men snart sinade arbetslönerna, bolaget drog sig un-dan och gjorde konkurs. Då hade arbetet hunnit till hängbron i Bodforsen och av kanalen som skulle bli 8 500 meter lång återstod 900 meter.

Skottet på marknaden blev starten för Edefors-upproret som får ses som ett resultat av missnöje mellan ortsbor och arbetare och konkurrens om ortens flickor. Landets första lönestrejk när arbetarna i Heden lade ner arbetet berodde helt på uteblivna löner.

För arbetarna klappade nöden på dörren och tillvaron blev en mardröm. På en enda dag under sommaren 1866 gavs till kansliet i Luleå 97 stycken lagsökningar på arbetare anställda vid kanalbygget.

Drömmen om att bygga järnväg och kanaler för att frakta malm från Gellivare till kusten slutade i ett fiasko. Det hela lämnade efter sig fat-tigdom i socknen och bitterhet i sinnena.

Vid upproren under Edefors marknad var det första gången i Norrland som militär styrka användes mot arbetare.

Engelska kanalen är sedan 1989 byggnadsmin-nesförklarad.

Kanalens konstruktion År 1861 skickades Schough till Ostpreussen för att studera en ny typ av kanalanläggning som använ-des i Elbing- Oberländscher- kanalen. Det var en kanal med lutande plan vilket var billigare än med slussanläggningar.

Meningen var att när pråmen kom efter älven från Edefors till Laforsudden skulle den passera genom en bestämmande sluss. När pråmen åkt in i slussen stängdes den bakre porten. Vattnet i kanalen var lägre än i älven och för att få samma nivå släpptes vatten ut i kanalen. När vattenytan i slussen hade nått den nivå som rådde i kanalen kunde pråmen fortsätta nedåt.

Kanalens bredd skulle endast vara 20 cm bre-dare än själva pråmen. I Hedsvedjan byggdes en mötesplats för pråmarna. När pråmen kom till Råbäcken som var slutet av kanalen fanns där på

Kanalens början. Malmpråmarna bogserades från Edefors till Laforsudden där de gick in i “Bestämmande sluss”.

Källförteckning:Ulla Sundén; Engelska kanalen. Ett industriprojekt i Norrbot-ten.

Thure Wadenholt och Björn Forslund; Engelska kanalen tidigt Boden Äventyr.

Björn Fredriksson: Boden Överluleå ForskarFörening. Muntlig källa.

Text och foto: Bertil Webering.

botten av kanalen en vagn i vilken pråmen hakades fast. Vagnen skulle sedan dra pråmen på en räls uppför en liten sluttning och sedan cirka 500 m nedför en lutning innan pråmen mötte älven.

Det turbinhjul som skulle driva hissanordningen av vagnarna skulle få sin kraft från vattnet som släpptes ut i Laforsudden. Vattnet leddes vid det lutande planet in i en kulvert som sedan drev tur-binhjulet. Den vagn med pråm med 19 ton malm, som for nedför sluttningen, skulle dra upp en tom vagn på ett parallellt spår. När pråmen nådde älven hakades pråmen av från vagnen och bogserades mot Luleå.

Höjdskillnaden mellan Laforsudden och där pråmen hakades fast på en vagn är cirka 0,5 meter. Därifrån ner till älven är höjdskillnaden cirka 19 meter.

Bodens turistbyrå, Kungsgatan 40. Tel. 0921-624 10info@upplevboden.nu www.upplevboden.nu

YOU

RS

.SE

FO

TO: