VISAREN N r 2

Fotbollen slutar aldrig rullaEn hel tidning med värmländsk fotbollshistoria

16

Laget bars upp av ett ramstarkt försvar med brö-derna Olle och Gunnar Lander i spetsen. Olle var den givne lagkaptenen, snabb och svårpasse-rad, den klassiska centerhalven, tuff på gränsen till hårdför och med en fantastisk, aldrig svik-tande kämpaglöd. Gunnar som också var myck-et hård i närkampspelet var en god strateg som dirigerade spelet oftast från högerhalvsposition men även som högerinner. Andra starka namn var den hårdskjutande backen Assar Törnqvist och allroundspelaren och konditionsfenomenet Mats Pettersson.

Fotbollsintresset var på topp och ett givet sön-dagsnöje var hemmamatcherna på Höökborgen med en stadig publik på 200–300 personer. Då som nu var hemmapubliken entusiastisk i framgång och hård i motgång. Man hade sina givna platser runt banan match efter match. De flesta gick eller cyklade till arenan. Några par-keringsplatser för bilar behövdes inte. Man par-kerade helt enkelt vid vägkanten. Trafiken förbi idrottsplatsen blev i praktiken enkelriktad, men trafikmängden var fortfarande inte större än att det hjälpligt kunde accepteras.

Höökarna hade avancerat från division VI och nådde division IV säsongen 1956/1957. Inför säsongen 1957/1958, maratonserien på grund av omläggningen från höst/vår till vår/höst, blev förutsättningarna än mer raffinerade. Viking Hagfors hade ramlat ur division III och ham-nade därmed i samma serie som Höökarna. I dåvarande Ekshärads kommun fanns dessutom Skoga i division IV, Edebäck och Bergsäng i di-vision V plus ytterligare ett par lag ännu längre ner i seriesystemet.

Höökarna hade förstärkt laget med den gu-dabenådade fotbollstalangen Lars-Göran

”Mejern” Larsson som värvats från Sysslebäck. Äntligen hade man i kommunen beslutat göra om Höökborgen till gräsplan, varför hem-mamatcherna 1958 spelades på Otterhedens träningsplan. Denna var ett provisorium med mycket torftiga förhållanden för både spelare och publik. Men här ägde ett par minnesvärda drabbningar mellan Höökarna och Viking rum våren och hösten 1958.

Vårderbyt spelades på Annandag pingst den 26 maj. En storpublik på cirka 1 000 åskådare fanns på plats. I Värmlands Folkblads matchre-ferat konstaterar man att Viking tog ledningen i 14:e minuten genom Tord Eklund, en ny och mycket lovande ung spelare. Kvitteringen kom efter sologenombrott av Mejern några minuter senare.

Tio minuter från slutet avgjorde samme man på straff sedan han själv blivit fälld i straffområ-det: 2–1 till Höökarna, alltså.

Mina egna minnesbilder av den matchen är begränsade till en incident när lagkaptenerna Olle Lander och Bertil Wigren drabbade sam-man i en närkamp. Domaren gav en tillsägelse ”Nu lugnar ni ner er båda två!”. Olle som var

Matchen jag aldrig glömmer av Tore Olsson Höökarna–Viking 2–1

Året var 1958:

Tusen personer såg derbyt mellan Höökarna och Viking1950-talet var en storhetstid för fotbollen i Ekshärad. Mitt hemmalag var Höökarna som fått klubbnamnet efter jätten Höök som enligt sagan huserade på Ekesberget ovanför Kyrkheden. Hemmaplan var Höökborgen med sin grusplan som var en fruktad arena för motståndarna.

Ett starkt, ungt brödrapar Lander: Gunnar 18 och

Olle 21 år. Bilden från 1943.

17

snabb i repliken och inte höll inne med sina kommentarer replikerade snabbt ett rungande ”Yes”.

Matchen är minnesvärd då den även innebar en av Olle Landers sista matcher inför hemma-publiken. Olle fortsatte som ledare i laget under några år, men fokuserade därefter på kommu-nalpolitiken. Han och Henry Stjernborg blev de första kommunalråden i Hagfors storkom-mun efter sammanslagningen 1974. Gunnar Lander minns matchen än i dag: ”Bertil Wigren var en hårding. Vi la inte fingrarna emellan på planen men utanför var vi goda vänner”.

Gunnar flyttade till Karlstad efter den aktiva karriären och verkade under lång tid som ledare i KBK och Norrstrands IF. Sönerna Ulf, Jan, Per och Ola är alla välkända profiler inom Karl-stadsfobollen

Höstderbyt samma år spelades den 24 augusti också på Otterhedens grusplan. Inför 700 åskå-dare. Även den här matchen tog Viking ledning-en tidigt genom Bertil Wigren på straff. Viking förde också matchen långt in i andra halvlek. Tio minuter före slutet kvitterade Höökarnas nye center Åke Sandberg på nick innan ett an-nat nyförvärv, Sven Persson, avgjorde efter ett solomål tre minuter före slutsignalen.

Det matchavgörande målet utlöste ett våld-samt hemmajubel och en palaver på planen ef-tersom det föregicks av en misstänkt hands på en hemmaspelare. Men protester hjälpte inte. En ny seger alltså för Höökarna med 2–1.

”Höök-Sven” Persson, numera Loftegård, var ytterligare en supertalang i denna årgång av Eks-häradslaget, där förnyelsen efter generationen som fört upp laget till IV:an fortsatte i snabb takt. Svens karriär innehöll ett flertal klubbar. Främst en kort period i Degerfors samt ett antal säsonger med IFK Sunne i div II.

Lars-Göran ”Mejern” Larsson gjorde några

säsonger i Karlstads FF, återvände därefter till Höökarna men hade då passerat toppen på sin karriär. Han har gett smeknamnet i arv till so-nen Lars ”Mejern” Larsson idag välkänd riks-dagsman för Värmland.

Mats Pettersson lämnade Höökarna för Fors-haga, i första hand för allsvenskt hockeyspel där under ett antal säsonger.

Efter ett antal säsonger med tre Ekshäradslag i division V tog Bergsäng med bland andra Arne ”Berra” Berggren och Kjell Nilsson över he-gemonin och lyckades avancera till division III. Spelarflykt och utflyttning gjorde det allt svå-rare för de många klubbarna. 1968 fusionerades Bergsäng och Höökarna och blev Ekshärads BK. Klubben försvarar sedan dess ensam kom-mundelens färger i division IV och vissa år i di-vision V.

För mig toppades uppväxtårens växande idrottsintresse av de här händelserna. Den egna fotbollskarriären blev dock mycket blygsam. Vårt pojk- och juniorlag var ganska framgångs-rikt anförda av min klasskamrat och kompis Roland Håkansson, sedermera IFK Sunne, Hammarby IF och Malungs IF. Vi spelade semi-final i första omgången av lilla VM 1961, där slut-segrarna Degerfors med Thomas Nordahl blev för svåra. I junior-DM två år senare förlorade vi i semifinal mot ett Sunne som bland andra hade ”Putte” Olsson och Ulf Nilsson i laget.

Studierna tog för min del överhanden och efter flytten till Stockholm 1964 blev det bara motionsidrott. Kärleken till idrotten har dock bestått genom åren. Idrottens ledarskapsfrå-gor har hela vägen gett mig mycket inspiration. Kämpaglöden har jag fått många tillfällen att ge utlopp för i helt andra sammanhang.

TOrE OLSSON, är FörE DETTA LANDSTINgSDIrEKTör,BörDIg FråN EKSHärAD

Den långa resan till SegmonSå här prydligt ekiperade var Höökarnas spelare 1942, då laget på järnvägsstationen i Kil väntade på tåget som skulle föra dem till dagens match i Segmon. Resan hade inletts med buss från Eks-härad till Råda och fortsatt med NKlJ-tåg till Deje, där man bytte till SJ-tåg till Kil. På bilden syns i övre raden från vänster Sylvester Jonsson (lagledare), Nils Hellström, Erik ”Ersa” Eriksson, Gösta Wennerström, Olle Lander, Gunnar Lan-der, Ingemar Borgström; nedre raden från vänster Frans Hedlund, Folke Hallgren, Ernfrid Ek, Sven Ekström, Per Hedlund

25

att få göra denna debut bland Värmlands etable-rade spelare hemma i Arvika.

När jag ser tillbaka på ”fotbollslivet” hemma i Värmland så är det naturligtvis tiden i IFK, under Sivert Sandbergs ledning, Lilla VM-slut-spelen och matcherna mellan Förbundet och Pressen (totalt deltog jag i fyra sådana matcher) som utgjorde höjdpunkterna och som haft störst betydelse för mig.

Fotbollen i Arvika var stor på den tiden och under div II-tiden var Viksvallen fullsatt i snart sagt varje match. Och varenda Arvikabo hade

sin teori om hur vi bäst skulle spela, engage-manget var enormt.

Jag hoppas dock att den tradition som finns i värmländsk fotboll kommer att ge nya fram-gångar under de närmaste åren. Och min för-hoppning är att vi på nytt får ett lag i allsvens-kan. Det får inte vara så att jag bara har Färjestad i ishockey att hålla på i toppskiktet i Sverige. Det vore trevligt med ett fotbollslag också.

För jag är, trots alla mina år i Småland, en värmlänning i själ och hjärta.

Hösten 1960 presenterade Värm-lands Folkblad och Aftonbladet vad som betecknades som Sveriges minsta serieklubb.

Artiklarna handlade om fotbolls-klubben Bellevue BK i Karlstad, som hade 16 medlemmar. Samtliga hade spelat någon match under året – i division VI – utom kassören och ordföranden. Den senare var dessutom också lagledare. Hemma-matcherna spelades på Regementets plan, som inte alls var i samma fina skick som nu. Då fanns inte många grässtrån på planen. Fråga dem som

gjort sin militärtjänstgöring på infanteriregementet i Karlstad!

Kassören hade definitivt den svåraste uppgiften. Pengar för inköp av fotbollsskor fanns givetvis inte, skor fick spelarna själva se till att skaffa. Redan innan sommaren var slut hade man dock säkrat nytt kontrakt.

Vid intervjutillfället framgick att kassören hoppades på flera förluster under höstens matcher. Varför då? Jo, förklaringen var att varje spelare fick betala en krona vid förluster, det hade förutseende nog reglerats

i klubbens stadgar. Tack vare detta och inkomster från ett skinklot-teri kunde man klara utgifterna för resorna till bortamatcherna och övriga kostnader. (VIS’ kontaktper-son i Karlstad, Bosse Gewert, som var en av spelarna, kan intyga att allt detta är alldeles sant.)

Det är sällsynt att en klubb som håller till i det nationella seriesyste-met kan presentera samtliga med-lemmar med namn på ett överskåd-ligt sätt på en bild. Men för Sveriges då minsta klubb gick det. Agne Andersson

Bellevue – Sveriges minsta klubb

Sveriges minsta klubb, stående från vänster: Nils Axelsson, kassör, Ture Wensberg, ordförande och lagledare, Erik Karls-

son, Ulf Karlsson, Birger Jansson, Jan-Erik Nerlund, Bo Gewert, Alf Åstholm, Arne Gustafsson och Johnny Lindskog.

Knästående från vänster: Kjell Eriksson, sekreterare, Göran Holmgren, Hans Carlén, Harry Granlie, Kent Pennert och Lars

Gustavsson.

Deg

erfo

rs s

tora

silv

erm

edal

jöre

r 196

3: S

tåen

de fr

ån v

änst

er: G

unna

r Nor

dahl

(trä

nare

), Le

if A

rons

son,

Tor

d G

rip,

Agn

e A

nder

sson

, Håk

an H

ögla

nder

, Las

se H

eine

man

, Jan

Aro

nsso

n, T

ore

Karl

sson

(lag

leda

re);

knäs

tåen

de fr

ån v

änst

er: G

unna

r Aro

nsso

n, W

illy

Strä

ng, B

ertil

Tin

glöf

, Sve

n A

ugus

tsso

n, G

öran

Kum

mel

sted

t. Bi

lden

från

jubi

leum

sskr

if-

ten

DEG

ERFO

RS IF

– h

ela

Sver

iges

lag

100

år

B-Post

Avsändare:Värmlands Idrottshistoriska SällskapBox 10651 02 KARLSTAD

SVERIGE

PORTO BETALT

INNEHÅLL VISaren nr 2 2010

4 Så vann Degerfors stora silvret 1963 av Agne Andersson

11 ”Sådana idrottsmän finns inte längre” av Agne Andersson

12 Nordahl till Karlstad 1959 – en stor sensation av Agne Andersson

13 Krönika: Bollen är rund...

14 ”Di spelar som Ungern!” av Erik Bengtsson

16 Tusen personer såg derbyt mellan Höökarna och Viking av Tore Olsson

18 Ingen kunde slå ”Filles” lag i I 2-mästerskapen av John Eriksson

20 Ett uppslag bilder om ungdomsfotboll av Lennart Fernqvist

22 ”Säkert var vi en bit över 5 000” av Sven-Erik Dahlström

24 ”Sivert Sandberg viktigast för min karriär” av Mats Nordenberg

25 Bellevue – Sveriges minsta klubb av Agne Andersson

26 Vi blev bäst i Sverige av Mikael Adamsson

28 Kvällen då Stora Vallas pressläktare tystnade av Oscar Gustavsson

30 Putsade fotbollsskor var heligt för honom av Kjell Larsson

31 Aj det gör ont av Anders Ajaxson

32 Bengt Hagström – den värmländske skyttekungen av Keeper

33 Få värmlänningar har fått döma i fotbollsallsvenskan av Anders Ajaxson

34 Arvikakillarna som aldrig sviker Degerfors av Hans-Åke Henriksson

36 Bröderna Réhn tog hem spelet igen (i Värmlands Idrottsvetare)

38 Starka känslor för Värmland hos Lars-Gunnar Björklund av Bruno

Thörnqvist