Nr. 2, 2009

Intervjuer med bl.a. MELEEH

Albumrecensioner!Intervjuer!

PESANTEUR, SUIS LA LUNE, IF FOOTMEN TIRE YOU, WHAT WILL HORSES DO?

liverecension!

Set us Free Fanzine

Recenseras: Skivor

Marat “Songs From The Crypt”

Trots ett ganska fattigt skivomslag som jag som tur är tittade på i efter-hand, levererar dessa nederländarna faktiskt asbra lite sådär postrockig screamo. Det är relativt långsamt med en hel del monotona riff men dess-värre lite halvtaskiga skrik som ibland bara låter som om sångaren är hes. I Wouldn’t Be Caught Dead Here blev snabbt en av mina favoritlåtar, låten fångar intresset redan från början med det otroligt snygga introt. De lyckas även trycka in lite D-takt i den låten, och det är bara förjävla gött att höra.

Kaospilot är nog ett av de större banden inom den norska screamon, och här har vi deras andra ful-längdare “Shadows”, släppt 2009. Skivan inleds med “Lunar”, ett spår bestående av rundgång och ambienta ljud. Men snart möts vi av Kaospilots

Kaospilot“Shadows”

spretiga och krossande ljudmatta, som nog är något av det bästa jag hört inom modern screamo. Det är friskt blandande mellan snabbt och lugnt, dissonant och harmoniskt, tugnt och spretigt, och Kaospilot använder sam-tliga element med perfektion. Låten “Ad Infinitum” avbryter skivan tvärt med sitt långsamma och tugna gung, vilket bara bevisar att Kaospilot även bemästrar det elementet. Ett hemskt snyggt avbrott för att sedan dra igång med “Colossus” som rundar av skivan på ett vackert sätt.

PDT“Död Mans Tacktal”

PDT är ett svensk mariestadsband vars namn jag inte har någon aning om vad det betyder. Hursom är “En Död Mans Tacktal” en enlåtarsdemo-liknande skiva, den ser så ut i alla fall. Inget dåligt med det dock! PDT har hela screamoköret, de är vad jag skulle säga ett hav av känslor, med nästan helt olika partier som löser av varenda genom den femminuterslånga låten. Det borde kännas fel att recensera en enlåtarsskiva, men PDT klarar av det galant. Skrikinsatserna är dock lite halvtaskiga kan jag tycka. På baksidan av skivan finns det textsnuttar som jag antar blir skrikta i låten, men jag kan bara hänga med i första snutten, sen tappar jag bort mig. PDT ska dock verkligen fortsätta med nytt material, och jag hoppas att jag får se mer av dessa i framtiden.

En kort in-ledning bara!Set us Free fanzine kom som en idé när jag satt på en lektion i skolan, under ämnet Grafisk Kommunikation. Var klar med allt, så fick en extrauppgift, att göra ett omslag till en tidsskrift. eftersom screamon dominerar min musiksmak för tillfället, och jag är älskar musik, blev valet det självklara: En musiktidning. Framsidan gjordes, och jag fick högsta betyg. Då hette den Have Heart Fanzine, men bytade namn då jag inte ville att den skulle bli förk-nippad med bandet av samma namn. Jag fick några intervjuer, lite recen-sionsmaterial, en konsert kom lämpligt upp, och vips hade jag material till en mindre tidning. Eftersom jag tycker att tidningar ska läsas när man håller dem i handen utformade jag detta fanzine till att kunna bli tryckt. Jag har dock inte råd till detta, utan kanske om jag har tid och ork skulle jag kunna handtrycka upp ett antal exemplar. Så det fick bli en PDF fil på internet, främst för att främja internationella läsare.Varför gör jag detta? Jag älskar musik-en. Hur klyschigt det än låter så vill jag göra allt för att främja musiken, och den utdöende genre som kallas screa-mo. också för att lyfta fram den riktiga musiken, och inte medias masspro-ducerade MTV-skit. Jag önskar er trevlig läsning.

/Emil ÅstrandTyp redaktör?

Recenseras och Presenteras:L’homme Puma “On Remplace Les Yeux Cassés”

L’homme puma bildades januari 2005, en instrumental trio som kan bli beskriven som ambient rock. Efter mer än 50 konserter i hela Europa (frankrike, polen, schewiz...) fortsätter de att turnera. De har bl.a. delat scen med band som Domi-nic (Sverige), La Quiete (Italien), Plum (Polen), My Own Private

Alaska, Time To Burn, Aussitot Morte (Frankrike).

L’homme puma släppte en första tiospårs EP i juni 2007, på bolaget Communication is not words, vilken har blivit mycket recenserad både på webben och i tidningar.år 2008 spelade de in sitt första album i Geneva med Thierry Van Osselt (Shora, Honey for Petzi, Shovel, Nos-tromo, Time To Burn).

Diskografi:2009: On remplace les yeux cassés (7”, 12”)Communication is not words + Things get worse (both FR)2007; 10 tracks EPCommunication is not words (FR)2006: 4 tracks split CD /w sugartown cabaretPuzzle Records (FR), Desertion records (FR), Whosbrain records (Tyskland)

Fransmännen L’homme Puma tar oss för omväxlingens skull med oss på en resa i den instrumentala postrockens universum. Så känns det i alla fall. Deras skumma mixer av rockiga riff, elektronikainslag, akustiska gitarrer och de typiska postrock riffen och melodierna får mig att verkligen tycka att L’homme Puma är något utöver det vanliga. Man samplar dialoger och tal friskt och jag tycker mig känna igen bland annat en sekvens ur Kubricks fenomenala film Full Metal Jacket på låten Surtout dans les coins vilket är helt underbart ju. Men om man nu ska ta ytterligare exempel på hur coolt blandade L’homme Puma är så måste jag säga att introt på Catherine Deneuve är helt massivt, galet tungt, för att sedan byta till något helt an-nat. Jag är redan mållös, men åttonde spåret Plaisir d’offrir får mig dock att falla helt. Jag vill gråta så vackert det är. Hela skivan är en enda stor öronor-gasm.

Sofy Major “Maxi”

Sofy Major är ett noise-hardcore band från Clermont-Ferrand (FR). De har spelat i fyra år tillsammans och turnerat två gånger i europa (en frankrike-turné, en Europaturné), och har spelat ungefär 60-70 gig i sex olika länder.

Diskografi:an eponym 12” red transparent vinyl10” split vinyl med One Second Riot (noise band från Lyon)

7” split vinyl med Her Breath on Glass (endast släppt i US).Nästa release blir en tribut compi-lation till det franska noise bandet Tantrum (Andra medverkande band; Knut, Membrane, Cortez...)

Med sina influenser från tunga och noisiga band som Barkmarket, Neu-rosis eller Unsane, önksar bandet att förmedla noise-, rock- och hard-corearvet av deras franska föregån-gare Condense, Hint och Portobello Bones.

Bandet har bl.a. delat scen med

Screamo har sakta, men säkert börjat bli en av mina favoritgenrer. Energin, ångesten och raseriet är så perfekt balanserat och blir i slutän-dan någonting så vackert. Och nu när mitt senaste stjärnskott, Sofy Major, kommit in i bilden så känns det som att Screamo alltid kommer vara med mig.

Men nog om mig. Sofy Major är ett Franskt Screamo-band som är väldigt rakt på sak, till skillnad från en hel del andra band inom scenen som hellre bygger upp sina låtar och som inte släpper ut aggressionen förens i slutet på låten. Sofy Major, däremot, lyckas alltid behålla samma energi genom deras låtar, vilket resulterar i en kaskad av ursinne och melodi, som lyckas gå hand i hand. Det är nog det som gör att jag älskar Maxi, det finns alltid en underbar melodi under resterande instrument, och vokalisten Bastiens tjut. Det är så vackert att jag vill gråta, men sam-

tidigt så hårt att jag bara vill dunka näven i väggen.Men jag vill inte leda er vilse, eller förvirra er med att säga att det är för hårt eller för melodiskt. Läs detta sista så får du veta allt du behöver veta.Det är underbart.

Sam Nordmark

Boris, These Arms are Snakes, Amen Ra och Lack.

Intervjuas:If Footmen Tire you, what will horses do?

fr.v. Andreas, David, Rickard. Alla bilder är tagna från www.myspace.com/iffootmen

If Footmen Tire You, What Will Horses Do?, är ett hyfsat litet screamoband från Örebro, beståendes av medlemmarna David, Rickard och Andreas. Jag kände att en insikt i bandets tillva-ro krävdes, och geomförde en liten mailintervju med dem:- I och med det första blogginlägget; We assure you we are alive verkar det som om ni existerat förr? Kan ni isåfall berätta lite om varför ni “tog en paus”?- Nej vi har aldrig tagit någon paus. Det bloggmeddelandet var mer ett bekräftande på att vi faktiskt fanns som band och inte bara hade en myspace att skylta med.- hur kom det sig att ni började spela musik?- Det var en impulsgrej som fick oss att starta ett band, det fanns ett intresse för det helt enkelt. Att det blev just den musiken vi gör ligger i att vi i bandet lys-snar på i princip samma musik och därför har samma inspirationskällor och utgångs-punkter när vi gör musik.- Hur skulle ni beskriva er egna musik?- Det är en klurig fråga att svara på, det är väldigt svårt för oss att beskriva eller definiera det vi gör med vårt band. Det är

- Planeras en fullängdare inom en snar framtid?- Svårt att säga det också... Vi arbetar på nytt material för fullt, och har en del idéer om vilken väg vi ska ta, men om det blir en fullängdare eller EP eller split eller vadsomhelst, återstår att se.- någonting jag är riktigt nyfiken på, hur ser er låtskrivarprocess ut? - Rickard står för riffen, men alla arbetar fram musiken tillsammans i replokalen. Vi testar olika idéer vi har och använder oss av det som vi själva tycker låter bra. Vi försöker inte att tvinga fram låtar i en given form, utan dom formas under själva låtskrivarprocessen. Texterna står alla för, det är varierande.- Berätta lite om hur det ser ut på live-fronten! Har ni mycket inbokat? vad och var isåfall?- Just nu har vi två spelningar inbokade; en i Stockholm med Suis La Lune och Pesanteur, och en på en gratisfesti-val i Örebro med massa andra band. Förhoppningsvis blir det mer!- vad känner ni för livespelningar? - Till största del det som vi spelar för; att få spela live är det absolut roligaste med att spela i ett band.Och jag kan inget annat än att hålla med.

upp till andra att avgöra, helt enkelt.-jag har sett att ni är aktuella med en ny 7 tummare, hur tror ni att den kom-mer skilja sig ifrån demon från 2008?- Vi vet redan nu att kommande sjuan kommer vara så otroligt mycket bättre än demon, på alla nivåer. För det första är låtarna mycket bättre och mer genomar-betade; de känns mer som riktiga låtar som man själv skulle kunna lyssna på. Sen ska vi in i en riktig studio den här gången, vilket med största sannolikhet kommer bidra till att ljudet/produktionen på sjuan kommer bli mycket bättre.- Med tanke på att EPn som kommer heter “viskningar och rop”, betyder det att texterna kommer vara på svenska? hur ser ni på användandet av svenska i screamoband? Passar det? - Nej, men vi hade en vag idé om att börja sjunga på svenska, eller att åtminstone blanda in svenska i texterna. Nu blev det inte så, inte denna gång iallafall, utan texterna är fortfarande på engelska. Titeln kommer dock att spegla musiken och texterna, sen tycker vi alla tre att det är en fantastiskt bra titel! Annars är det en bra idé som kan utföras väl, Amalthea och Anemone är två bra exempel på band som använder svenska texter.

Intervjuas:MELEEH

Intervjuas:

Grabbarna i Meleeh startade bandet sommaren 2003, i hemstaden Gävle, och var tänkta att låta ungefär som punkbanden därifrån under sent 90-tal, som t.ex. Serene och Openmind-ead. Genom mycket livespelningar, en demo, och hårt slit tror de själva är anledningen till att de blivit så uppmärksammade. Meleeh känns i dagsläget som ett av de större banden inom svensk hardcore/screamo. De tog sig tid för en mailintervju:

- Vad tror ni själva var nyckeln till framgången?- Målet med bandet var att få spela live och träffa kids. Vi har fått privilegiet att göra det mer än vi kunnat hoppats på. Tror att svaret återigen är att vi har kämpat så in i helvete för att befinna oss där vi är idag. Vi har alltid trott på oss själva och inte brytt oss om vad andra tyckt och sagt. Det handlar om den egna kän-slan. Att vara nöjd med det man skapar. Är man ärlig i det man

gör så brukar det uppskattas av såväl dig själv som lyssnaren. Sen om vi är stora eller framgångsrika är mindre viktigt.

Meleeh har hittills släppt två fullängdsskivor, “Another Low. A New Hollow” och “Heartland”, vilken även släpptes i Japan. I år håller de på med en tredje skiva.Kan ni berätta lite om den?- Vi är väl halvvägs nu kan man säga. fem låtar är i princip klara och vi ska väl ha runt tio har vi sagt. Det gick segt ett tag men nu börjar det att rulla på riktigt bra. Målet är att släppa den under kommande vintern.- Kommer ni hålla er till det sound som ni haft på de två andra plattorna?-Du kommer absolut att höra att det är Meleeh men om du hop-pas på en upprepning av “Heartland” kommer du att bli bes-viken. Finns ingen mening med att släppa alster som är kopior av varandra. Vi har utvecklats jävligt mycket dom två senaste åren och gemensamt dragits åt ett och samma håll. Mer enhetligt. Det låter jävligt mörkt och hårt. Så gillar du hård musik kommer du att få en fin fin fruktcocktail av hardcore och hårdrock.- Berätta lite om ert sound!- Känns konstig och extremt svårt att beskriva sitt eget sound.

MELEEH

traditionell hardcore med gitarrmattor och aviga trumtakter kanske?!

Intervjun fortskrider med att vi pratar lite om livefronten för Meleeh:- Hur gick det till när ni fick Hultsfredsfestivalspelnin-gen?- Dom hörde av sig till vårt skivbolag och ville att vi skulle spela. kort och gott.- Vad har ni för förväntningar?- Gratis inträde alla dagar på festivalen och 5 nya kids i pub-liken som aldrig hört eller sett oss. Låter väl rätt rimligt.- Hur tror ni detta kommer gynna er mer än att ni får en fet spelning?- Ingen aning. Det som blir grymt är ju att folk som aldrig hört eller sett oss kanske dyker förbi och gillar det dom hör. Sen kan det säkert ge ringar på vattnet som man så fint ut-trycker det.- Har ni planer på fler spelningar eller eventuella turnéer i år? isåfall, upplys oss!Vi gör lite ströspelningar i sommar, kolla in www.myspace.com/meleeh. Inga turnéer innan nya plattan har släppts är planerade.

Framtiden är ingenting som bekymrar Meleeh. De lever i nuet. - Vi tar dag för dag. Den dagen vi inte känner för att lira län-gre lägger vi ner direkt. Annars vill vi ut och spela så mycket vi kan.- Vad är ert största mål inom bandet?- Att vara ärliga i det vi gör samt att kanske kunna påverka

Meleeh i samtliga bilder, tagna från www.myspace.com/meleeh

MELEEH

direkt och indirekt till att kidsen startar band, blir peppad på saker och lär sig vara öppna och ärliga mot sig själva och andra människor. Så länge du har en bra känsla är det bara att köra på hårt så in i helvete. När väl gnistan är borta. Fundera inte så mycket utan gå vidare.- För att gå till något helt annat, vad anser ni om dagens svenska screamo/hardcore scen?- Man kan väl påstå att scenen är rätt splittrad. Men det finns många bra band och mycket bra folk. Jesaiah t.ex. Another Year och The eight arms around you för att namedroppa några. Jesaiah släpper ju nytt snart på samma skivbolag som oss. Björn har hjälpt till med inspelningen och säger att det låter jävligt fett så det ser v[iframe]mot. Dom kommer att slå igenom hårt i år. Garanterat.- Tycker ni att ni själva har hjälpt till att hålla den vid liv?- Det är väl inget vi tänker på direkt. Men självklart så bidrar vi med något till den också precis som alla andra involv-erade. Folk kommer ju på våra spelningar och det är ju grymt.och min sista fråga får vara den som avrundar hela intervjun, vilken Meleeh själva får ställa sig: - Varför tycker alla att Björn och Thomas är så lik varandra?- det är och förblir ett mysterium.

Änsålänge spelar Meleeh live här:

27 Juni Summer in the city festival Finland, Turku08 Juli Hultsfredsfestivalen Sverige, Hultsfred

Intervjuas:

MELEEHIntervjuas: Recenseras: Skivor

Suis La Lune “Heir”

Suis La Lune har alltid varit ett screamoband att kän-neteckna Sverige med, trots deras franska namn, och dom gör oss inte besvikna

den här gången heller. Tio-tummaren “heir” innehåller fyra låtar och redan från första början hör man att det är Suis La Lune. Med sitt

säregna sound gör de passion-erad och vacker screamo på vanligt traditionellt sätt, inget dåligt med det, men nu när de skapat sig ett eget sound hade jag gärna sett detta bandet till att experimentera lite mer.

Serena Joy “Ours will be a lonely battle”

Serena Joy är ett mer experementiellare band ifrån Storbritannien. Denna debutskiva innehåller fyra låtar, movement I-IV. I min

mening kombinerar detta band de bästa elementen ur screamo, postrock och ambient. Vilket bara kan betyda, att det band kickar

arsle. Movement IV är dessu-tom en riktigt vacker spoken word låt som avslutas i en helvetiskt härlig allsång, som får sätta punkt för Serena Joy. Detta är verkligen ett band att hålla ögonen på, så gör det.

My Own Private Alaska “Self Titled”

Piano, trummor och skrik? Det här är något av det konstigaste och coolaste jag någonsin hört inom screamogenren, och samti-

tidigt så jävla bra. Den käns-la MOPA får till med pianot i harmonin med sången, till den stentunga bakgrunden, är obeskrivlig. Genomtänkt,

intressant och stämningsfyllt gör detta bandet till ett av de mest intressanta banden inom screamoscenen idag. Jag är överväldigad. Favoritlåten är “I’m a Island” vilken jag kan lyssna på om och om igen.

Do Androids Dream of Electric Sheep “adacta/preface”

Belgisk rock’n’roll screamo med kaosiga och svängiga melodier och riff, men också en del skönsång som de var-var med skrik väldigt bra.

I t.ex. låten “Farewell”, som förövrigt är min favoritlåt på skivan, ser vi samtliga av dessa element. Dessa grab-bar får en verkligen att vilja

röra på benen, men också att stämma upp i allsång. Sköna basgångar, härlig dynamik, allt sitter där det ska och ban-det som tog sitt namn efter en bok vet verkligen hur man får det att svänga.

The Hope and the Failure“The Lights Are On But This Dance Never Ends”

Ännu ett svenskt band som endast släppt den här skivan, vilket är otroligt synd. Ex-tremt passionerad screamo/emo, och speciellt sången

är helt otrolig. Inte nog med att det är en kvinna som skriker, utan hon låter nästan som om hon gråter och ska bryta ihop, vilket

bidrar enormt mycket till kän-slan hela albumet inger. I övrigt väldigt långsamt och dystert rakt igenom, det är tungt, sorgligt, och lyfter fram sången exceptionellt. Fruktansvärt synd att de splittrades.

Tyskt screamoband, med ett sound som känns lite frankrike. Ösig inledning i stil med circle takes the squares “same shade as concrete”

vilket ger mig förhoppningar, men nej, inte lika kaosigt. Men många partier är väldigt ösiga, och det är bra driv i bandet. det som jag skulle

kunna klaga på är gitarrernas dist, som mer skulle passa ett punkband. Det blir lätt mo-torsågskänsla över det hela. Men det är ju bara en smaksak.

Mr Willis of Ohio“Eure Welt”

Sixwaysplit“Connections”

Det här är något jag inte sett för-rut, en split med sex band, släppt på Moment of Collapse, därför känner jag att denna recension kräver en halvsida! Arse Moreira inleder ski-van med en lugn och skön introlåt, för att sedan eskalera i totalkaos, det var nog det jag gillade mest med det här bandet, kaoset för tankarna lite tillbaka till Index for Potential Suicide. Även låtlängderna påminde om dem, då samtliga utom introlåten var ca 1 minut lång. för övrigt kör bandet på enligt vanlig screamomod-ell, men inget fel i det. Det som jag skulle velat ändra på är sången, den är alldeles för lågt mixad, den sticker inte ut någonting. Eucalypt som är nästa band ut kör lite liknande stuk men inte fullt så kaosigt som Arse Moreira, de an-namade också tyvärr den lågt mixade sången, vilket är synd. De har annars väldigt snygga harmoniseringar, och håller ett bra tempo. Lite tunt trumljud kan jag känna. Men väldans dynamiskt. Svenska Amalthea står på tur, och då blir jag glad. Personligen älskar jag Amalthea, och på denna platta verkar dom ha lutat sig mer åt screamohållet, tyckte de var mer emo innan. Men det är ju en smaksak. Jag gillar framförallt den framträdande basen. Det är skönt att man kan höra den ibland med. Sången är riktigt go, och får mig att tänka på Do Androids

Dream of Electric Sheep, vilket är ännu bättre. Myspartierna är gräd-den på moset, och Amalthea är den ultimata kompotten. Över till Orbit Cinta Benjamin som kör på väldigt känslosamma skrik, som för övrigt är ganska gälla, lite i stil med The Saddest Landscape skulle jag tycka. Ljudet i sig är okej, mycket ljusa, monotona riff, som används som harmoniseringar. De har även ett parti med väldigt snygg dubbelsång, vilket jag personligen verkligen gillar.Dodewaard överraskar mig som femte band, och jag blir glad, det var längesen jag hörde dessa. De kör klassisk screamo med inte alltför hög sång. Inte så värst snabbt heller, vissa partier är väldigt långsamma och tunga, lite sludgigt nästan. Franska Hiro avslutar sexvägssplit-ten med en liten försiktig låt, vilken mestadels består av ett långsamt och lugnt parti, med en svagt sjun-gande röst. Detta övergår senare i ett långsamt skrikande inferno. Det är synd på att ljudkvalitén är halvtaskig, men definitivt ett band att hålla utkik efter.Bara bra band här, så jag beordrar dig: köp för i helvete!

Recenseras: Skivor

Isaïah “ils consomment, tuent et prient mais ne pensent pas”

Wow säger jag bara. Fransk screamo när den låter som bäst. Det man skulle kunna klaga på är att de har en aning tunt gitarrljud, och ljudbilden kan då kännas lite tunn på några stäl-

len, men annars har Isaïah allt. Det är tungt, vackert, långsamt, och otroligt känsloladdat och man önskar att man faktiskt förstod franska, då det förmod-ligen hade bidragit rejält till helhet-supplevelsen. De har också en bra känsla för uppbyggnader i sina låtar. Basljudet tycker jag själv är hemskt snyggt, fast tyvärr låter det inte basigt, vilket kan vara varför det låter så tunt på vissa ställen. Den avslutande låten “enfants de l’apathie” är ett perfekt avslut, då den sista hälften består av en fransk monolog blandat med distanta och ambientaktiga gitarrljud, vilket rundar av på ett väldigt vackert sätt.

Dancing on Debris ... of our selfmade collapse

Tyska Dancing on debris kör screamo i det långsamma stuket, och det känns stundtals väldigt ångestfullt. En lagom, rak takt hålls genom hela plattan med hesa skrik på tyska, som dock faktiskt låter bra, trashigt men fylligt ljud och den typiska blandningen av lugnare partier med mer fartfyllda sådana. Det som överraskar mig positivt är den vaga aningen av fiol jag får då och då, på andra låten Nachtlied kommer den in på både början och slutet, vilket är fett, fiol i screamoband passar så jävla bra. Den sista låten Till the end är en 35 minuter låt som nästan bara består av något som sprakar, det låter som när man sätter på en tom LP eller kassett. Då och då kommer det in något litet parti bara. Det är ett konstigt sätt att avsluta på, och jag tror dessvärre inte det funkar speciellt bra. Överlag bra band, lätt värda att slösa pengar på!

Recenseras: SkivorHARDCORE

Surfade in på I for Us records, och fick syn på att jävlars, de hade paketpris - Elva skivor för 15 euro! Coolt tänkte jag, och drog hem en beställning med dem. Tänkte då; Varför inte recensera detta? Så jag gjorde det. Här följer alltså lite hardcoreplattor, för det mesta, har smygit in sig ett och annat med. Han dock inte recensera precis alla, men det hoppas jag inte gör någonting alls. Först ut är The Process. Revive

“Believes of an old past”Revive är ett franskt hardcoreband, med en otroligt svårläst skrivstil i vilken de skrivit allt i omslaget med, t.o.m låttexterna, och det får mig att sluta ens försöka läsa nästan direkt. Det är ju dock en småsak, men sjukt jobbigt är det. Hursom kör Revive rak hardcore av det lite nyare stuket, de är snabba och dansanta och har en rejält smaskig virvel. Sången är varken skrik eller sång, utan en liten blandning, och körerna förekommer ofta. De är inte särskilt innovativa, men man kan inte låta bli att få lust att banga med huvudet när man hör dem. Det sköna är att de inte kör samma hela tiden, utan att de även ger utrymme för lugnare partier, såsom Flavour of Shame vilken kom-mer som en härlig paus i hardcore tugget. Spår nr 11, dvs. Interlude, är ett vackert instrumentalt stycke med en akustisk gitarr till grund. Definitivt helt okej!

The Process, vars namn jag antar att de fått ifrån Franz Kafkas bok, dundrar igång sin skiva med ett tungt och ganska långsamt gungande parti, och jag tänker för mig själv: Oj vad detta är crustinfluerat. Och som jag precis misstänkte, så slår strängin-strumenten av ringande toner, och trummorna dundrar igång ensamma, med punkens kännetecken, D-takten. Detta körs det sedan på nästan skivan ut, med ett antal variatoner och snabba fills, förutom i låten “Vultures of Human Decay”, där man testar något annat helt enkelt. Älskar ljudet The Process lagt till sig med, det nästan lite burkiga ljudet på “Avs-mak” får mig att småle och tycka att det här är jävligt coolt. Texterna är ångestfyllda, men inte lika pang på som mycket punk är, utan det finns en hel del tanke över t.ex. formul-eringar, vilket är en bonus. På slutet faller dock mycket. De bygger upp till ett klimax som är riktigt snyggt, och väljer sedan att avsluta det med en långsam fade. Usch på det säger jag. Avsluta på riktigt nästa gång!

The Process “Vultures of human decay”

Gold Kids“Self titled”

Gold kids är något jag bara hört talas om lite grann innan, inget jag lys-snade jättemycket på. Efter den här självbetitlade plattan är jag dock säk-er; riktigt bra faktiskt. Bandet skapar en go ljudmatta av en hel del pow-ermute och tvåtakt, men det når inte riktigt upp till samma tunghet som Dead Swans som jag också recense-rade här innan. Dock svängigt, kanske lite mer lättsam hardcore om man nu kan kalla det så. Jag är dock inte helt nöjd med trumljudet, det låter lite lamt på något sätt. Tunt kanske. Gold kids använder sig också av en hel del av körer, oftast i refrängerna, och får soundet att sträva sig lite mer mot oldschool hardcoren som t.ex. Sick of it All eller Blood for Blood. Samplingar förekommer lite då och då, och speciellt i låten All those nice dreams är ett coolt parti, där sångaren skriker lite med samplingen. Ett bra band och en bra skiva, jag är hur nöjd som helst.

Dead Swans“The Southern Blue”

Dead Swans är nog lite av perfek-tionen personifierad. Jag är absolut mållös. Det är fartig, snygg, kaosig, brutal, rå jävla hardcore med influen-ser hämtade lite varstans ifrån. Allt från D-takts partier till snabba solon kan förekomma, men allt är alltid i perfekt harmoni, eller disharmoni. Tin Heart är låten på skivan som får mig att nästan skratta av lycka när jag hör det fantastiskt stenhårt kaosiga introt. Tackar min lyckliga stjärna över att jag köpte denna skiva, och det kom-mer bli fler, det kan jag lova er.

Recenseras: Skivor HARDCORE

Japanska Endzweck kör en klassiker; Introsampling, sen pang på. Det är riktigt bra, det är powermuteriff och tunga gitarrer som bilder en ljud-vägg med trummorna, för att sedan ge andra instrument utrymme att lägga slingor, melodier, och gud vet vad. soundet för mina tankar oerhört mycket tillbaka till Meleeh, vilket är väldigt väldigt positivt. Men vad hän-

Endzweck“The Grapes of Wrath

Daggers“Self titled”

Daggers, som jag varit vän med på myspace sen tidigare men inte lys-snat på än, fick mig att vakna till på riktigt. Detta är otroligt härlig, röjjig hardcore med stor tillgång till en hel del hardcorehopp. Sjuka vocals som får mig att vilja dissa alla andra screams jag någonsin hört förut. Dessutom är ljudet själv så jävla skräpigt, som om de spelat in skivan

på band, och det gör ju helhetsfeelin-gen bara så mycket bättre. Släpigt är det fanemej också. Men jag tycker du ska göra som alla andra, köp skivfan, på med stereon och börja öva upp “The Windmill” innan nästa Daggers-spelning kommer till dig.

When We Fall“We untrue our minds”

When we fall är något jag verkligen inte skulle vilja sätta på igen. Oen-gagerande, ny-hardcore som för tan-karna till den typiska MTV-emon som körs överallt numera, som låter så mainstream att det inte är sant. De har allt som behövs för att locka småun-gar med snedlugg. Om vi ska prata

Outrageous“Self titled”

Outrageous spelar någon slags koalition mellan hardcore och crust. D-takt och hardcoretugg varvas ständigt, men fortfarande finns det lite utrymme för lugnare partier. I låten Adrift finns där t.ex. en hel del snygga byten mellan olika patier. Och detta duger väl alldeles för väl, men det är nog inte någonting som får mig att haja till på riktigt. Synopsis kom-

der egentligen? Trots detta tappar jag intresset efter bara några låtar. Det kan bero på att ingen låt riktigt sticker ut, det är samma stuk hela tiden. Det funkar inte riktigt med en 12 låtar lång skiva. Så, Endzweck, öppna era sinnen, och låt kreativ-iteten flöda. Ni har potentialen.

mer om When we fall musikaliskt sätt så kan man direkt konstatera att den ljusa skönsången dödar allt som byggs upp, känslan och engageman-get, vilket gör mig så uttråkad att jag slutar lyssna med tiden. When we fall bör verkligen hitta ett eget sound. Dock läste jag på deras myspace att de är splittrade. Bra eller dåligt? Ja. Avgör själv.

mer in som ett litet mysigt avbrott bland manglet, men det räcker inte riktigt. Men om jag skulle tvingas välja en favoritlåt så borde det vara Endless, på grund av att den är lite mera dynamisk. Överlag en helt okej skiva, och det är ganska snyggt att de har valt att bara ha ett ord som titlar på både bandnamn och låttitlar.

Länge har jag varit fundersam över musikfenomenet som går under namnet screamo. Den bilden median och allmänheten har fått av denna genre är kajaltårar, stuprörs jeans och barnsliga sagor om att bli dumpad av flickvännen.Glöm allt det dravlet nu. Tänk inte ens, gör det bara. Tänk såhär istället, föreställ dig Per Gessles sommar-plåga ”Nu kommer alla känslorna” i fysisk form. Hat, kärlek, sorg, glädje.Allt detta intryckt i ett enda stort paket, där har du screamo.

Första bandet ut var Örebros If Footmen Tire you, What are Horses for? som låter väldigt mycket som ett ungt Cult of Luna. Fast jag skulle aldrig säga att bandet i sig är som ett Cult of Luna 2, bandet besitter enormt mycket mer aggression än oktetten från Umeå och utnyttjar den verkligen till fullo. Helt underbara melodiska stycken finns nästan alltid närvarande och aggressionen verkligen spyr ut under låtar som ”Bound by a vow” och ”I Have Become...Con-vincing”. Efter spelningen så säger batteristen David att detta var deras tredje spelning någonsin. Tredje gången gillt, är allt jag säger. [8/10]

Recenseras:If Footmen Tire You, What Will Horses Do?

Pesanteur, Suis La LuneLive @ Smedjan, Stockholm, 16 Maj

Om det första bandet var Cult of Luna så är det andra bandet, Pesanteur, definitivt Converge. Aldrig någonsin har jag upplevt en sådan publikkontakt och scennärvaro som vokalisten Joakim utstrålar. Det är knappt att man kan tro att detta är bandets första spelning. Det som är det absolut bästa med denna spelning är dock utan tvekan rytmdivisionen där bandet fixat en temporär basist, Ted som han kallas. Och trummisen Robert spelar på ett akustiskt trumset som ger musiken ett otroligt välbehövt djup. Som final så spelar bandet en cover på Indian Summers Angry Son. Med den covern så är jag säker, jag är helt säker på att jag har hittat någonting underbart. Jag är såld, jag är golvad. Jag är mål-lös. [10/10]

If Footmen Tire You, What Will Horses Do? Pesanteur, Suis La Lune

Live @ Smedjan, Stockholm, 16 Maj

Sista akten Suis la Lune kommer alltså få ta i rejält för att kunna kompensera denna förlust. Men, ska vi vara ärliga så skulle bandet inte behöva ta i så värst mycket för att kunna läka våra sår. Föreställ er kvällens öppnade akter i en sinnesjuk jam så får ni Suis la lune, det är rent ös i ena stunden, men så otroligt vackert och harmoniskt i den andra. Detta var första gången jag någonsin hade lyssnat på Suis la lune i sin helhet och kommer troligen aldrig kunna up-pskata bandets material på skiva då den energin som bandet utstrålade på scen troligen inte kan återspeglas med hjälp av ett ljudkort, CD-spelare eller nål. Jag tror att det endast kan upplevas, just, live. Så snälla, snälla jultomten, Gud, Jesus, Vishnu, Freja, Oden och Tor. Se till att detta band aldrig glöms bort. [10/10]

Sam Nordmark

Under denna kväll skulle ytterligare två band ha spelat på Smedjans minimala scen, men tragiskt nog så har det tredje bandet, Meleehs, trummis Fredrik blivit drabbad en plötslig sjukdom och bandet har ställt in sin spelning. Låt oss hop-pas på en snabb återhämtning för Fredrik och hans familj.

Alla foton är tagna av Cecilia Curcija eller Malin Andersson

Medverkande bandmänniskor, och distrubotioner

BANDS DAGGERSwww.myspace.com/daggersband REVIVEhttp://www.myspace.com/revivehxc ENDZWECKhttp://www.myspace.com/endzweck THE PROCESShttp://www.myspace.com/thepro-cessswe DEAD SWANShttp://www.myspace.com/thedead-swans GOLD KIDSwww.myspace.com/goldkids SUIS LA LUNEwww.myspace.com/suislalune PESANTEURhttp://www.myspace.com/pesanteur-perdu IF FOOTMEN TIRE YOU, WHAT WILL HORSES DO?http://www.myspace.com/iffootmen MELEEH http://www.myspace.com/meleeh SERENA JOYwww.myspace.com/sjoy MY OWN PRIVATE ALASKAhttp://www.myspace.com/myownpri-vatealaska DO ANDROIDS DREAM OF ELECTRIC SHEEP?http://www.myspace.com/dadoes666

MR. WILLIS OF OHIO www.myspace.com/mrwillisofohio

THE HOPE AND THE FAILUREwww.myspace.com/thehopeandthefail-ure ARSE MOREIRAwww.myspace.com/arsemoreira AMALTHEAwww.myspace.com/amaltheamusic HIROwww.myspace.com/hiromuzik EUCALYPTNo contact info found. ORBIT CINTA BENJAMINhttp://www.myspace.com/orbitcinta-benjamin DODEWAARDwww.myspace.com/dodewaard ISAÏAHwww.myspace.com/weareisaiah DANCING ON DEBRIShttp://www.myspace.com/dancingond-ebris MARAThttp://www.myspace.com/everybodyl-ovesmarat PDTwww.myspace.com/pdtscreamo KAOSPILOTwww.myspace.com/kosepilot

WHEN WE FALLwww.myspace.com/whenwefall

OUTRAGEOUSwww.myspace.com/outrageoushc

L’HOMME PUMAwww.myspace.com/hommepuma

SOFY MAJORwww.myspace.com/sofymajor

DISTROS MOMENT OF COLLAPSEwww.myspace.com/momentofcollapse

COMMUNICATION IS NOT WORDSwww.myspace.com/communicationis-notwords

PEOPLE

SAM NORDMARK San.Nordmark@hotmail.com

CAROLINA CURCIJAsixtydollarbill@hotmail.com

MALIN ANDERSSONblodnasir@live.se

Vill du skriva för Set us free zine? Tveka inte att kon-takta mig.emilastrand@hotmail.comsetusfreezine@hotmail.comwww.myspace.com/crustas-fuckexistencewww.myspace.com/setusfree-zine

Tack.