MAGGIE O’RRELL

ROMAN

SOMMAREN UTN REGN

Sommaren utan regn

MAGGIE O’FARRELL

Översättning: Malin Bylund Westfelt

R O M A N

MAGGIE O’FARRELL, SOMMAREN UTAN REGN

Alla förekommande personer i den här boken är fiktiva och eventuella likheter medverkliga personer, levande eller döda, är ren tillfällighet.

Originalets titel: Instructions for a Heatwave, utgiven av Tinder Press, ett imprintunder Headline Publishing Group, i Storbritannien 2013.Copyright © 2013 Maggie O’Farrell Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag

Boken utges med stöd av Ireland Literature Exchange (Translation Fund), Dublin,Irland.www.irelandliterature.cominfo@irelandliterature.com

ÖVERSÄTTNING: Malin Bylund WestfeltOMSLAG: Magnus PeterssonOMSLAGSBILD: © Getty Images/Richard Ross. Bilden är retuscherad.FÖRFATTARPORTRÄTT: © Ben GoldSÄTTNING OCH TYPOGRAFI: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno ProTRYCK: Nørhaven, Danmark 2014ISBN 978-91-87648-11-3

ETTA, ett imprint under Sekwa förlag ABPryssgränd 3A118 20 Stockholmwww.ettaforlag.se

Till S och I och Joch B, förstås

TORSDAG 15 juli 1976

4)(i) … vatten får endast användas för:a) att dricka, b) tvätt av kläder och kropp, samt c) offentliga och privata toaletter

Lag 1976 om torkaEn lag om torka och vattenbrist i Förenade konungariket Storbritannien.

Highbury i London

Hettan, hettan. Den väcker Gretta strax efter gry-ningen, jagar upp henne ur sängen och nerför trappan.

Den har tagit huset i besittning som en gäst som stannat förlänge och inte längre är välkommen. Den breder ut sig i korri-dorerna, den kretsar runt gardinerna, den vräker sig tungt i sofforoch stolar. Luften i köket är som ett väsen som förkroppsligats,den fyller hela rummet och naglar fast Gretta på golvet, motbordskanten. Ingen annan än hon skulle komma på tanken att baka bröd i

sådant väder.Se på henne nu, när hon rycker upp ugnsluckan och grimase-

rar åt den skållheta ångan som väller fram när hon tar ut bröd-formen. Hon har nattlinne på sig och fortfarande papiljotter ihåret. Hon backar två steg och tippar ner den ångande limpan idiskhon. Tyngden påminner henne alltid om ett spädbarn, ennyfödd, den kompakta fuktiga värmen. Hon har bakat bikarbonatbröd tre gånger i veckan så länge

hon varit gift. Hon tänker inte låta sig hindras av en liten bagatell

• 9 •

som en värmebölja. Det går förstås inte att få tag i kärnmjölk iLondon, hon har fått nöja sig med en blandning av hälften mjölk,hälften yoghurt. En kvinna i kyrkan sa att det fungerar och detgör det, i stort sett, men det blir aldrig riktigt samma sak.Det hörs ett klapprande ljud på korkmattan som hon be -

svarar med: ”Är det du? Brödet är klart.””Det kommer att bli …” börjar han säga, men avbryter sig.

Gretta väntar en stund innan hon vänder sig om. Robert stårmellan diskbänken och bordet med sina stora händer uppåt-vända, som om han höll i en bricka. Han stirrar på något. Kanskepå det missfärgade kromet i kranen, rännorna på diskbänken därdiskstället står, stekpannan i emalj som börjat rosta. Allting runtdem är så välbekant att det ibland är omöjligt att säga vad ögonensiktat in sig på, precis som när man inte längre kan urskiljaenskilda toner i ett välbekant musikstycke.”Vad kommer det att bli?” frågar hon. Han svarar inte. Hon

går fram till honom och lägger en hand på hans axel. ”Mår dubra?” På sistone har hon märkt att hon börjat tänka på hans ålder,att han plötsligt blivit kutryggig och ibland ser lätt förvirrad ut. ”Va?” Han vrider snabbt på huvudet för att se på henne, som

om hennes beröring förvånat honom. ”Ja, så klart jag mår bra”,säger han och nickar. ”Jag skulle just säga att det blir lika varmt idag igen.” Han hasar några få steg i sidled, precis som hon vän-tade sig att han skulle göra, fram till termometern som sitter fastpå utsidan av fönstret, med hjälp av en sugpropp och lite spott.De är inne på tredje månaden av torka. I tio dagar i sträck har

det varit varmare än 32 grader. Det har inte kommit något regn

MAGGIE O’FARRELL

• 10 •

på dagar, veckor, månader. Inga moln passerar långsamt ochmajestätiskt som fartyg över de här hustaken.Med ett metalliskt ljud, som en hammare mot en spik, landar

en svart prick på fönsterrutan, som om den dragits dit av en mag-net. Robert som fortfarande tittar på termometern ryggar till-baka. Insekten är strimmig på undersidan och de sex benenspretar rakt ut. En till dyker upp på andra sidan av fönstret, senen till och ytterligare en. ”De jäklarna har kommit tillbaka”, mumlar han. Gretta går dit för att se efter och klämmer fast glasögonen på

näsan. De står och betraktar dem tillsammans, som förstenade.Den senaste veckan har svärmar av röda bladlöss flugit över

staden. De landar i massor i träden, på bilarnas vindrutor. Detrasslar in sig i håret på barnen som är på hemväg från skolan, deletar sig in i munnen på dem som är galna nog att cykla i den härhettan, deras ben klibbar fast på solkrämsinsmorda kroppsdelarpå folk som ligger och solar i sina trädgårdar. Bladlössen kastar sig iväg från fönstret, deras ben släpper i

exakt samma ögonblick, som om de hade reagerat på en hemligsignal, och försvinner upp i den azurblå himlen. Gretta och Robert rätar på sig samtidigt, lättade.”Där blev vi av med dem”, säger han.Hon ser att han kastar en blick mot väggklockan, kvart i sju.

Vid exakt den tiden, i mer än trettio år, har han gått hemifrån.Han brukade ta ner rocken från sin krok vid dörren, ta sin väska,ropa hej då till dem allihop som skrek och gapade i köket, ochsmälla igen dörren bakom sig. Han gick alltid 6.45, prick som

SOMMAREN UTAN REGN

• 11 •

man brukar säga, vad som än hände. Michael Francis kundevägra kliva upp ur sängen, Aoife ställa till ett helvete om gudvet-vad, Monica försöka ta över stekningen av frukostbaconet –inget av detta var hans angelägenhet och hade heller aldrig varitdet. Kvart i sju gick han ut genom dörren och var borta. Hon har lagt märke till att det nästan rycker i benen på

honom, som om han känner en längtan efter att ge sig iväg, sättai gång, ge sig ut i världen. Hon vet att han vilken sekund somhelst kommer att gå och köpa tidningen. Med ena handen på sin onda höft skjuter hon ut stolen från

bordet med foten och Robert säger: ”Jag går bara och köper tid-ningen.””Det gör du rätt i”, säger hon utan att titta upp. ”Vi ses snart.”Gretta sätter sig vid bordet. Robert har tagit fram allt hon behö-

ver: en tallrik, en kniv, en skål och en sked, en klick smör, en sylt-burk. Det är tack vare sådana små tecken på omtänksamhet somen människa vet att hon är älskad. Och det är, tänker hon medanhon flyttar sockerskålen, förvånansvärt sällsynt i deras ålder. Såmånga av hennes väninnor känner att deras makar nonchalerardem, har vuxit ifrån dem eller inte längre ser dem, de har förvand-lats till inventarier, som möbler man haft för länge. Men så kännerinte hon. Robert vill gärna veta var hon är, hela tiden, han oroarsig om hon går hemifrån utan att säga till, blir nervös om hon smi-ter iväg utan att han märker det, och börjar ringa barnen och frågaut dem om vad hon har för sig. När de var nygifta höll hon på attbli tokig på det. Då längtade hon efter att få vara lite osynlig, få halite frihet – men nu har hon vant sig.

MAGGIE O’FARRELL

• 12 •

Gretta skär en stor kantbit av limpan, och brer på tjockt medsmör. Hon blir fruktansvärt svag i kroppen om hon inte äterregelbundet. Hon sa till en läkare för många år sedan att hontrodde att hon hade problem med låg blodsockerhalt efter attha läst om det i en söndagsbilaga. Det skulle ju förklara varförhon behövde äta så ofta, eller hur? Men doktorn hade inte enstittat upp från sitt receptblock. ”Sådan tur har vi tyvärr inte, MrsRiordan”, hade han sagt, den oförskämde viktigpettern, och getthenne ett papper med bantningsråd. Alla hennes barn älskar det här brödet. Hon bakar en extra

limpa när hon ska hälsa på något av dem, och har den med siginlindad i en handduk. Hon har alltid gjort allt hon kunnat föratt hålla det irländska arvet levande hos sina Londonfödda barn.Flickorna gick båda och lärde sig dansa irländsk dans. För detvar de tvungna att åka buss ända till Camden Town. Gretta bru-kade ha med sig en burk hembakat irländskt bröd med russineller pepparkakor som hon skickade runt till de andra mam-morna. Precis som hon levde de i exil, de var från Cork, Dublin,Donegal – och de satt tillsammans och tittade på när döttrarnaböjde och sträckte på sig, och stampade takten till fiolen. Redanefter tre lektioner hade danslärarinnan sagt att Monica hadetalang, potential att vinna mästerskap. Hon tog aldrig fel, sa lära-rinnan, sådant hade hon minsann öga för. Men Monica hadeinte velat bli mästarinna och vara med och tävla. Jag avskyr det,hade hon viskat, jag avskyr när alla tittar på en och domarnaantecknar saker. Hon hade alltid varit så ängslig, så försiktig, såmotsträvig när det gällde att hålla sig framme. Var det Grettas fel,

SOMMAREN UTAN REGN

• 13 •

eller var barn sådana från födseln? Svårt att veta. Hursomhelsthade hon blivit tvungen att låta Monica få sluta med dansen, vil-ket var synd och skam.Gretta hade krävt att de allihop gick regelbundet i mässan och

tog nattvarden (men tänk bara hur det blivit med det). De haderest till Irland varje sommar, först till hennes mor, och senare tillstugan på Omey Island, också när de blev äldre och började klagaoch inte ville åka. När Aoife var liten hade hon älskat spänningeni att vänta på att det blev ebb. Då blev tidvattenvägen över till önsynlig, den blanka, glasartade sanden, och man kunde gå över.”Det är bara en ö ibland”, hade Aoife sagt en gång när hon var isexårsåldern. ”Eller hur, mamma?” Och Gretta hade kramathenne och sagt att hon var väldigt klipsk. Hon hade varit ett märk-ligt barn, som ständigt kom med sådana kommentarer. De var perfekta, de där somrarna, tänker hon nu och tar en

tugga av sin andra smörgås. Monica och Michael Francis var utepå äventyr hela dagarna till hur sent som helst och när Aoife föd-des fanns det ett barn i vaggan som höll henne sällskap i köketinnan hon ropade in de andra till kvällsmaten. Nej, hon kundeomöjligt ha gjort mer. Och ändå hade Michael Francis gett sinabarn de mest engelska av engelska namn. Inte ens ett irländsktmellannamn, hade hon frågat. Hon ville inte tänka på att derasuppväxt gjorde dem till hedningar. När hon nämnde för sin svär-dotter att hon kände till en underbar irländsk dansskola i Cam-den, inte långt ifrån dem, hade svärdottern skrattat. Skrattathenne rakt i ansiktet. Och sagt, hur var det nu? Är det den därman inte får röra på armarna?

MAGGIE O’FARRELL

• 14 •

Om Aoife var det bäst att säga minsta möjliga. Hon hade gettsig av till Amerika. Ringde aldrig. Skrev aldrig. Bor ihop mednågon, misstänker Gretta. Ingen har sagt något, men kalla detmodersinstinkt. Låt henne vara, brukar alltid Michael Francissäga, om hon börjar fråga ut honom om Aoife. För är det någonsom vet något är det Michael Francis, så mycket är säkert. Devar alltid som ler och långhalm de där två, trots åldersskillnaden. Sist de hörde från Aoife var det ett vykort som kom till jul. Ett

vykort. Ett foto på Empire State Building. Men du milde! hadehon skrikit när Robert gav henne kortet, kan hon inte ensanstränga sig och skicka ett julkort längre? Som om inte jag, honskrek fortfarande, skulle ha gett henne en riktig uppfostran. Honhade ägnat nästan tre veckor åt att sy en konfirmations klänningtill den där ungen, och hon hade sett ut som en ängel. Det sa alla.Vem hade kunnat föreställa sig då, när hon stod där på kyrktrap-pan i sin vita klänning och vita ankelsockor med spets och medslöjan fladdrande i vinden, att hon skulle växa upp och bli såotacksam och tanklös att hon skickade ett fotografi på ett hus tillsin mor för att högtidlighålla Jesusbarnets födelsedag? Gretta fnyser och doppar kniven djupt ner i syltburkens röda

gap. Det är outhärdligt att tänka på Aoife. Det svarta fåret, hadehennes egen syster kallat henne den gången och Gretta hadebrusat upp och sagt åt henne att för fasiken passa sin tunga, mendet är inte utan att Bridie hade rätt.Hon gör korstecknet och viskar en kort novena för sitt yngsta

barn under Madonnans ständigt vakande öga där hon sitter ochblickar ner från väggen i köket. Hon skär en skiva bröd till och

SOMMAREN UTAN REGN

• 15 •

ser hur ångan försvinner i luften. Hon ska inte tänka på Aofie nu.Det finns mängder av trevliga saker att koncentrera sig på i stället.Monica kanske ringer till kvällen – Gretta har sagt till henne atthon kommer att hålla sig i närheten av telefonen från klockansex. Michael Francis har så gott som lovat att hälsa på med bar-nen till helgen. Hon ska inte tänka på Aoife, hon ska inte titta påfotografiet av henne i sina konfirmationskläder där på spisel -hyllan. Nej, det ska hon inte.När hon har lagt tillbaka brödet på gallret så att det hinner

svalna tills Robert kommer hem igen, äter Gretta en sked syltför att hon ska stå sig, och sen en till av bara farten. Hon kastaren blick på klockan. Redan kvart över. Robert borde varit till-baka vid det här laget. Han har kanske stött på någon och börjatprata. Hon vill fråga honom om han kan skjutsa henne till mark-naden i eftermiddag när allt folk på väg till fotbollsstadion harskingrats. Det är lite varor hon behöver, mjöl och några äggskulle inte skada. Vart skulle de kunna gå för att slippa hettan?Kanske en kopp te på stället där de har så goda scones. De skullekunna gå gatan fram arm i arm, ta en promenad. Prata lite medfolk. Det är viktigt att hålla honom sysselsatt. Sedan han blevpensionär har han haft lätt för att börja grubbla och bli uttråkadom han sitter hemma för mycket. Hon tycker om att planera småutflykter för dem.Gretta går genom vardagsrummet ut i hallen, öppnar ytter-

dörren och går ut på trädgårdsgången och runt det där rostigaspektaklet till cykel som Robert använder. Hon ser åt vänster,hon ser åt höger. Hon ser grannens katt skjuta rygg, och sedan

MAGGIE O’FARRELL

• 16 •

gå med korta trippande kattsteg längs muren, mot syrenbuskendär den ställer sig och vässar klorna. Gatan är tom. Ingen är ute.Hon ser en röd bil som fastnat mitt i någon manöver längre upppå gatan. En skata klagar och jämrar sig ovanför henne, denflyger i cirklar, på skrådden med vingspetsarna neråt. På avståndstånkar en buss uppför backen, ett barn rullar längs trottoarenpå en sparkcykel, någonstans sätter någon på en radio. Gretta sät-ter händerna i sidorna. Hon ropar sin makes namn en gång, tvågånger. Ljudet studsar tillbaka till henne mot trädgårdsmurenskant.

SOMMAREN UTAN REGN

• 17 •

ISBN: 978-91-87648-11-3

”KONSTIGT VÄDER LOCKAR FRAM KONSTIGA BETEENDEN.”LONDON, JULI 1976. En värmebölja som verkar oändlig har svept in över staden. Det har inte regnat på månader när den pensionerade Robert Riordan säger till sin fru Gretta att han ska gå och köpa tidningen, men aldrig kommer tillbaka.

Robert försvinner och de tre vuxna barnen måste återvända hem – döttrarna Monica och Aoife som slutat tala med varandra och sonen Michael Francis som står på randen till skilsmässa – var och en med egna idéer om faderns försvinnande. Inget av syskonen anar att deras mor tror sig ha en förklaring, som hon väljer att behålla för sig själv.

Sommaren utan regn är en intim skildring av en familj i kris. En psykologiskt trovärdig roman som lyckas med bedriften att vara nagelbitande spännande och djupt mänsklig på en och samma gång.

ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA: Malin Bylund Westfelt

”Maggie O’Farrells sjätte roman befäster hennes rykte som en författare som med genomborrande skarpsynthet skildrar relationer i oförglömlig, intensiv prosa ...” THE INDEPENDENT

”Det finns en utsökthet med denna roman, en värme och läsvänlighet som gör den omöjlig att lägga ifrån sig. [...] Hon har gjort det igen.” THE GUARDIAN