Leif HolmstrandDomningskanten

Omslag: leif HOlmstrand

domningskanten

leif holmstrand

DomningskantenCentrallyrik och biografisk prosa

Till Susanna Söderling

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18

211 43 Malmö www.pequod.se

Leif Holmstrand: Domningskanten © Pequod Press och författaren 2012

Tryck: Ulma Press, Lettland 2012

ISBN 978-91-86617-15-8

Eller dröja (1)

7

Jag kan inte lita på mina reaktioner. Den känsla som kanske uppstår inför

ett intryck, en händelse, kan numer bara med största möda motiveras,

knytas till detta intryck, denna händelse. Det är därför inte längre rimligt

att söka mening i känslorna. Också omvärlden töms på mening i och med

denna upplösning av band eller relation. Andra reaktioner, som fysisk

handling, tal (svar) eller plötslig slöhet förstår jag mig heller inte på.

Alltså är det sällan jag träffar mina vänner, de är aldrig här eftersom

jag bär mitt boende med mig på en inre resa (ja!) av möjligen destruktivt

slag. Ändå glider jag mellan dem och genom dem, de genomglider mig

och agerar mig mot min vilja. Istället för vilja finns ett regelsystem för

produktion av sociala hullingar och min lägenhet är nu tom och över-

full, inga samtal (som jag kan förstå) men mängder av skräp och disk

och övergivna lappar med försök att lossgöra värkande små dumheter

från hjärnbarken.

Alltså, det jag försöker säga: mina vänner kan inte lita på att jag är den

de vill att jag skall vara, trots att de agerar mig via sina tvivel till just den

jag är. Det är säkerligen klokt att förutsätta mina reaktioners irrationalitet

som en skräckliknande avskiljare även hos dem. Men hur går det till?

8

Det är ju inte mina (märkbara) reaktioner som talar deras språk ur min

kropps alla munnar.

Och hur skall man reda ut det här?

Skall man börja från början?

Det kan tyckas onödigt att söka sig bakåt i den personliga tiden efter-

som Bekännelsen, Självbiografin och Psykoanalysen alla är döda inuti

detta hatande lilla huvud, deras muterande rester hålls under säkra former

upp mot kranieinnehållets fräschaste ansikten som varnande exempel

eller hanterbara, skojiga ekon av smuts från förr.

Nej, det är inte sant, jag har aldrig haft någon tydlig uppfattning om

dessa möjligen fiktiva dödar och vill ingenting veta. Det som formule-

rar sig, vars röst jag ofta försöker låna, vet nog mycket lite om de tre

perspektiven. Man tar det man behöver. Jag tar det ur min dagbok, ur

minnen, skenminnen, alla minnen är skenminnen och varianter. Trassel-

dockan som minns mitt liv och som är jag sträcker sig bakåt och skriver

framåt (på många sätt). Säg inte åt mig att istället slappna av och bara

vara, HÄROCHNU är en tom och ond och fruktansvärd plats, varför

skulle jag söka mig dit?

…

Privat: ”Du satt ungefär där jag sitter nu, i min kontorsstol, vänd mot

mig. Jag satt ungefär där sängen brukar vara, men inte i sängen. Avståndet

var för stort mellan oss. Jag tänkte mig bilder på förläggare, porträttbilder,

många. Det var som om jag förevisade dem på ett humoristiskt säljande

9

sätt för dig, nu när du debuterat som författare och allt. Särskilt en ville

jag komma fram till och säga något om, ville hitta samförstånd och näring

för min misstanke att vi båda skulle tycka att han var söt. Men bilden,

bilderna laddade inte riktigt, de framträdde inte, det var något fel på

mjukvaran, hårdvaran, tanken, rummet. Du log hela tiden mot mig och

dina ögon var tydliga, du tittade på mig. Det hela blev obekvämt, jag

försökte få bekräftelse genom att säga något om den man, den förläggare

jag tyckte var vacker, som jag inte riktigt kunde minnas; hur såg han ut,

hade han gått förlorad, jag vet inte, kanske var det viktigt vem han var,

vem var han, jag vet inte, jag vet inte. Poängen är att du inte sa något,

att du log och tittade på mig, nej, genom, orörlig, icke kontaktbar, det

var som om jag på riktigt saknade kropp och röst och inte var verklig

för dig. (…) Jag försökte igen, med anklagelser, jag babblade, kanske

självhatande, helt klart vädjande – eller så ville jag i själva verket smita

från en omöjlig konfrontation: det var du, men det var inte du. Du var

också någon jag inte kunde placera men som stått mig nära och som jag

förlorat. (…) Det blir tydligt att det är du men att det också är någon

annan, du är så absolut någon annan att det känns hemskt, och det är

mycket möjligt att jag inte alls vill veta vem, jag vill absolut inte veta vem.

(…) Jag blir rädd och ledsen och en röst talar om att här sker en olycka,

något fruktansvärt, ett dödsfall som kommer att separera dig eller den

du i drömmen representerar från mig i bortåt tjugo år och att vi aldrig

kommer att kunna prata med varandra utan förbehåll igen och att ingen

av oss någonsin kommer att vara lycklig. Det blir viktigt att protestera,

jag är så ledsen att det knappt går att andas, det är all snorgråt, hackar

tänder, men vill också argt visa att rösten har fel, försöker vakna och

10

märker att jag håller på att vakna, skräck, jag talar om för mig själv att

det inte är du, att det verkligen inte är du, vilket känns skönt, men också

hemskt att veta att jag inte kan tillåta mig att förstå vem du i drömmen

egentligen är, för jag skulle inte överleva det, och nu är jag plötsligt helt

vaken 05.09 och har skrivit det här. (…) Jag saknar dig alldeles oerhört

mycket och hoppas innerligt att du har det bra. Jag sitter vid datorn och

andas, försöker varva ner, och undrar om det här är viktigt, det känns

angeläget gränsande till akut men kanske är det bara någon sorts rester

av vinterns idiotiska sjukdomsfantasier. Jag är i alla fall så glad, så glad

att du finns och jag vill att du skall veta det, hoppas vi ses igen snart,

våren kommer tillbaka, det ligger i luften.”

…

Och så söker jag mig tillbaka mot trevligare trakter, det luktar inte dumt,

minns jag, jag dröjer vid vinglandet på gränsen (sjuttiotal/åttiotal) och

läser om glada dagar, det luktar nyklippt gräs, jag läser en vettig doku-

mentär skämtsamhet, det liknar text till en läsare, hurra, det liknar poesi,

hurra, och luktar som höstluft och sönderfallande löv, nej, vad gäller

fraserna, det skrivna: det liknar egenheter och Det Alldeles Egna. De

var dock inte egna, orden, ens då, men utan tvekan rör det sig om de

värdefullaste ord jag äger.

Eller dröja (2)

13

1979-12-22

Mormor visade

gall-stenar för

mig. Sen bäddade

mamma och jag.

Vi låg på sängar

på golvet!

14

1979-12-23

Mormor satt

och drack nypon-te

med honung.

Jag fick också te.

Morfar och jag

talade om tomtar.

Sen åt vi.

Vi gick ut!

15

1979-12-24

Det var julafton

1979, vi var hos

XXXX och XXXX.

Vi hade fest

för att det var

jul. Vi fick se

massor av film.

Vi åt gröt

med mandel.

Vi fick massor

av godis!

16

1979-12-25

Hände ingenting.

31

1980-11-21

XXXX har

fått en baby!

Den fastnade

i axlarna,

men kom loss.

Den vägde

3710 gram,

den var 51 cm

lång, den föddes

kl 17.31, jag

var lycklig.

Jag sa det

till mina vänner.

32

Jag ville komma upp men det gick inte, URUSLA MÄTMETOD

jag ramlade varje gång

men jag hade krattan! Så mamma såg mig sedan.

Jag gillar kokostoppar Cut you up: och nyponsoppa,

DJUPT UNDERSKATTADE kakorna var jättegoda, tant XXXX

är jättesnäll!

Farbror XXXX är också jättesnäll.

Vi skulle åka tillbaka till Mariannelund igen.

Vi var i Skärblacka efter det men jag visste inte vad det hette,

farmor och farfar var där och vi skulle bo där lite,

jag kräktes på TILLFÄLLIG SVACKA en tröskel i huset. Cut me up: Det var XXXX och jag och farmor och farfar som skulle vara där

men inte mamma och pappa. Jag var ledsen för det,

PÅ REKORDTID SÄNKA ETT STORT OCH TIDIGARE

FRAMGÅNGSRIKT

sedan lekte jag och XXXX i trädgården.

Det var inte en klätterställning! Det var för att piska mattor,

sa farmor eller farfar. Det kom en flicka dit, MEN SÄKERT

33

ÖVERDRIVEN

hon var snäll och rolig,

men jag var lite rädd, hon var jätterolig.

Mamma berättade hur det var i Sundsvall när hon var liten.

Pappa är jättebra på att hitta NERTONAD och köra bil i Tyskland!

Jag hade lunginflammation igen och de tog sänka på mig

KAN KNAPPAST INTEGRERAS massor av gånger. Det var inte roligt.

Jag var sjuk så mamma tog in en snöboll och lite snö,

jag fick ha min snö i TRENDEN ÄR POSITIV en ugnsform i sängen.

Jag läste högt om vad vi gjorde förra sommaren!

Vi var på ett vandrarhem i Vanda i Finland för mamma skulle springa,

och vi såg ryska konstskridskoåkare

och badade i simhallen. DESSA TVÄRSÄKRA TYCKARE

Det var spännande när mamma tävlade, vi ropade och hejade!

Så var vi i Tyskland och det var sent på natten, för det var mörkt

och vägen var krokig, men pappa är duktig på att köra bil.

FAST I MER REN OCH ÄDEL FORM

En uggla kom! Den for nästan in i bilen, det var jättenära!

Pappa gjorde det jättebra, fast jag blev rädd när han bromsade

och han svängde samtidigt.

Det var i Tyskland för mamma skulle tävla där

och den som körde bilen bakom blev arg

och tutade KOLERISKA TEXTER KNAPPAST VÄRDA VÅR

UPPMÄRKSAMHET för att vi hade bromsat,

den som körde den bilen hade inte sett ugglan

och en i den bilen skrek genom fönstret när de körde om oss

34

MAN ÄR RÄDD ATT DET SKALL LÄCKA UT

för han var arg. Vi körde ofta på nätterna fast vi sov också

i bilen, det var spännande, SJÄLVKLART ATT FOLK MOBILISERAR

och det var blött på fönstren på insidan när vi vaknade.

Jag fattade inte var krypen kom in!

GROVA PÅHOPP Det var en konstig spindel, den var svår att ha ihjäl

och det var äckligt,

den satt fast som en sugpropp. Det var jättevarmt sedan! Mamma

FALSKSPEL OCH FLÖRTANDE MED SNUSKET satt framför mig

och var dålig,

pappa var arg och jag och XXXX var trötta,

mamma var jättetrött och sov framme i bilen.

Jag tyckte synd om mamma, vi var ledsna. SOM PÅ EGEN HAND

SKULLE UTPLÅNA

Vi fick smurfer! Vi fick fyra var, jag hade aldrig sett de smurferna förr,

mamma satt i gluggen i Schloß Vianden, det var farligt,

det såg fint ut!

OCH SKRATTAR GOTT ÅT OSS OCH VÅR NAIVITET

Pappa tog ett foto på mamma när hon satt i gluggen.

DEN MORALISKA RYGGRADEN

Det var ett stup där, det var därför det var farligt men mamma var inte

rädd,

hon var glad, det var Schloß Vianden som var greve Draculas slott!

Vi sa en massa fula ord och var dumma fast det var på låtsas,

DU det var roligt DU ÄR LURAD men jag var elak,

XXXX och jag visste inte att han var där, men pappa var utanför tältet,

35

det var inte roligt och jag skämdes ETT VILLIGT OFFER jättemycket.

Och när vi var hemma sa mamma och pappa att vi skulle hälsa på

tant XXXX och farbror XXXX, jag blev glad.

Vi såg den stora stenen igen, det var på vägen till Mariannelund

och vi åkte i bilen jättelänge, jag sov ibland men ville inte det.

SÅ SÄGER ALLA

När vi bodde i Kungsbacka var det några som en gång var jobbiga.

Jag satt i ett träd för jag ville inte att barnen skulle slå mig,

de var elaka och sa att de inte trodde på VILKET HAR

FRAMHÅLLITS

AV FLERTALET Gud när jag sa att han skulle ta dem,

jag sa att Gud skulle döda dem om de inte gick. HÄRLIGA

TREVLIGA

HÅRT ARBETANDE

EN JORDSKREDSSEGER

Jag fick hälsa på i min gamla skola i Kungsbacka,

den heter Tingbergsskolan. Vi klippte mönster och fick sy mjuka

fjärilar,

det var roligt MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN men lite konstigt.

Min gamla fröken XXXX var inte där, det tyckte jag var bra.

Hon sa saker och bara låtsades

MELLAN TVÅ MINDRE BRA ALTERNATIV att hon var snäll,

för hon var elak mot mamma och pappa förut SAMMA

EXTREMISTER

SOM ALLTID när de jobbade på samma skola.

Farbror XXXX hade en stor gummiflotte som vi åkte i, den hade

36

en motor,

han är pappas bror och vi åkte jättefort! Jag minns inte vilken sjö det var,

för det var inte Holmsjön. DET ÄR DÄRFÖR MAN DEMONISERAR

EN NY KONKURRENT Jag vågade inte ens tänka att jag inte ville

vara pojke

MED FRÄMMANDE VÄRDERINGAR för det var dumt,

det var hemskt men ibland var allting bra! SOM AV DÅTIDA

MAKTELIT

BESKREVS SOM KRIMINELLT

SLÖDDER

Jag tänkte på han som tog tag i armen på mig och drog

när vi hade kört till München och jag hade gått vilse och jag var

ensam,

det gjorde ont, han hade konstigt hår och det var farligt tänkte jag.

SJUNKER SNABBARE

ÄN EN GRÅSTEN I VATTEN

Det var tur att pappa och mamma och XXXX hittade mig då!

Jag hade ett blåmärke på armen.

Vi tittade på skivor sedan och det var roligt. Jag gillar att titta på

NORMALISERA skivor och böcker, KAN LÄTT UPPFATTAS

SOM ETT HOT

OCH ÄVEN UTGÖRA ETT BROTT MOT SVENSK

LAGSTIFTNING

jag gillar att läsa och skriva SOM INTE HÖR HEMMA HÄR och

lyssna på

musik och att rita.

ISBN 978-91-86617-15-8

Leif Holmstrand är författare, konstnär och musiker, född 1972. Resultaten av hans verk-samheter bör nå ögonen genom ilsket halv-transvestitiska, gyllene kontaktlinser, och öronen genom en filtrerande människa som är ledsen.

PEQUOD PrESS

I autentiska dagboksanteckningar från författarens barndom drivs suc-cessivt ett främmande material in. Monologer, prosa lyrik, förvrängda skillingtryck vrider sönder barnets röst och öppnar berättelsen mot ett sårigt inre. Barndom och vuxet liv blandas samman, kroppen förändras och går sönder, växer ihop.