Till min mamma

Den pakt som vi ingick var den vanliga paktenmellan mn & kvinnor p den tiden

Jag vet inte vilka vi trodde vi vars att vra personligheterskulle kunna motst rasens misslyckanden

Lyckosamma eller inte, s visste vi inteatt vr ras hade misslyckanden av den gradenoch att vi skulle komma att dela dem

Liksom alla andra sg vi oss sjlva som utvaldaDin kropp r lika levande fr migsom den ngonsin var: nnu mer

eftersom mina knslor fr den r tydligare:jag vet vad den kunde och inte kunde gra

den r inte lngreen guds kroppeller ngonting som har makt ver mitt liv

Nsta r skulle det ha varit 20 roch du r meningslst dddu som skulle ha kunnat ta sprngetvi talade, fr sent, om att gra

det som jag lever nuinte som ett sprngutan som en fljd av flyktiga, fantastiska rrelser

var och en mjliggrande nsta

From a Survivor av Adrienne Rich

Dikten From a Survivor p sidan 7 r versatt av Linda Olsson.From a Survivor 2002 by Adrienne Rich. Copy right 1973 by W.W. Norton & Company, Inc, from The fact of a Doorframe: Selected Poems 19502001 by Adrienne Rich. Used by permission of the author and W.W. Norton &Company , Inc.

www.albertbonniersforlag.se

ISBN E-bok 978-91-43-51305-9ISBN tryckt utgva 978-91-0-12594-3

Linda Olsson 2011

Publicerad i samarbete med Stilton Literary Agency

1.Det var torsdag och jag kokade soppa. Vid det hr laget var det en etablerad vana. Grekisk fisksoppaden hr veckan. Jag kokade grnsakerna och ngan steg upp och tckte fnstret ovanfr diskbnken.Kket vette mot stranden och fnstret erbjd en oinskrnkt utsikt ver det ndlsa havet. Men just frgonblicket syntes det bara som en gr suddighet bakom vattenngan som tckte glasrutan. Jag haderensat fisken, tre sm blfiskar, och hll p att gra avgolemono, gg- och citronssen. Citronerna sgskrumpna ut, men nr jag skar itu dem fyllde doften kket. P ngot stt verkade citronerna frn trdetbakom huset ha mer smak och intensivare doft n ngra jag sttt p ngon annanstans. Jag vispadeggvitorna och blandade ner gulorna och s hllde jag i citronsaften. Nr det var klart hackade jagpersiljan. Och s var allt frberett. Det enda som terstod var att lta grnsakerna koka mjuka, lgga ifisken, och i sista minuten hlla i avgolemonon och persiljan. Jag hade tid att g och stta mig ptrskeln en stund. Jag hade en hngmatta och ngra korgstolar p verandan, men jag anvnde demsllan. Jag fredrog trskeln.

Marianne, sa jag fr mig sjlv. Marianne.Den senaste tiden hade jag knt ett behov av att smaka p namnet. Lyssna till det. terta det,

kanske. Det var fortfarande en mrklig upplevelse. Jag gde det inte nnu. Eller kanske var det mitt,men i en annan, avlgsen tid. Inlst i ett annat rum. Jag hade tagit till vana att prva p det flera gngervarje dag. Jag mindes inte riktigt nr jag hade brjat, men det hade pgtt en tid. Ibland undrade jaghur det skulle te sig fr andra. Dr satt jag, en medellders kvinna, p trskeln till mitt hus ochupprepade det som en gng varit mitt eget namn. Men det fanns ingen annan dr. Bara Kasper, minrdhriga katt, och hans lngsamt blinkande grna gon sg ut som om de hade sett allt, accepteratallt. Han satt bredvid mig, nra, men inte alltfr nra, fortfarande i sin egen sfr. S som vi bda villeha det, tror jag. Bredvid varandra, men var och en fr sig. Som alltid verkade han samlad ochtlmodig medan jag utfrde mina egendomliga vningar. Eller vad man nu skulle ha kunnat kalla dem.

Marianne, upprepade jag. Det var mrkligt att knna hur min kropp svarade p ljudet. Efter alladessa r.

Det kndes hett. Frgen var rd, och ordet brann p min tunga innan det lyfte frn mina lppar somen eldslga.

Marion, andra sidan, fll frn min lppar ljust bltt, nstan grtt. Blekt och svalt. Och detupplstes omedelbart.

Marion.Marianne.Jag reste mig och gick tvrs ver verandan, nerfr trappstegen och ut p sanden. Det torra grset p

sanddynerna rasslade i den ltta vinden. Jag vnde mig om och betraktade mitt hus ett gonblick. Denlilla trpanelskonstruktionen hade blivit som en del av mig sjlv och det var sllan jag medvetetbetraktade den. Jag tog ett par steg bakt och sg p huset dr det stod p sanden framfr mig. Det varsand bde ute och inne. Det bekymrade mig inte lngre och jag hade fr lnge sedan gett upp allaanstrngningar att hlla sanden borta frn golven. Jag tillbringade min mesta tid utomhus och jagtyckte om att grnsen mellan inomhus och utomhus hade blivit allt mer utsuddad. Det var som omalltsammans sakta slipades ner fr att till sist frena sig med sanden. Nufrtiden klev jag barfota vertrskeln utan att borsta sanden frn mina ftter. Det hade tagit mig lng tid att n det stadiet.

Jag visste att de flesta skulle sga att huset behvde mlas. Men jag tyckte om det som det var,polerat av vinden och saltet. Det hade blivit mjukt grtt, i vissa ljus nstan silverfrgat, och brdorna

var slta och lena att dra handen ver.Strandtomt, hade det sttt i broschyren. P den tiden var det ett sljargument. Jag misstnkte att

det inte var s lngre. I alla fall inte lngs den hr kusten med mjuka och lga sanddyner som baraprecis hjer sig ver vattenytan. Utsikten hade naturligtvis frblivit densamma. Omjlig att bortsefrn, ven efter alla dessa r. Det ondliga havet, som omrkligt ndrade frg och karaktr frn detena gonblicket till nsta. Aldrig detsamma, och nd alltid detsamma. ven innan man brjat tala omvxthuseffekt och smltande polarisar hade sanddynerna erbjudit en osker grund fr ett hus.Oktoberstormarna svalde ofta stora tuggor sand och skljde ut dem i havet. Men jag hade ingentingemot knslan av oskerhet. Min existens utsatthet. Den nstan omedvetna, men stndigt nrvarandeberedskapen infr det lngsamt stigande hgvatten som skulle bnda loss mitt hus frn dess grund ochsvepa ut det i havet. Eller den gigantiska vg som skulle lyfta upp det i ett enda snabbt dn. Jagfredrog det scenariot. Och jag skulle kapitulera. Jag var redo, inbillade jag mig.

Men tills den dagen kom tnkte jag frbli dr jag var. Jag vandrade lngs stranden varje morgon.Nr jag frst tervnt fr att bostta mig dr hade jag brjat med mina vandringar som ngonting somskulle kunna ge min tillvaro form och fason. Eller kanske snarare som ngot att klamra mig fast vid.Men de ptvingade, trevande vandringarna hade s smningom blivit en meningsfylld rutin, p sttoch vis ocks en del av mitt arbete. Om man nu kunde kalla det det. Det var under minamorgonpromenader som jag samlade mitt material. Drivved. Stenar och snckor. Ntter och frn.Fjdrar och ben. Allt polerat av havet och mjukt i mina hnder, varje freml p sitt stt. Till att brjamed hade mitt samlande inte haft ngot srskilt syfte. Min blick kunde frnvarande landa p ett stycketr som rullade i vgskummet som det tillbakadragande havet lmnat efter sig och jag brukade bjamig ner och ta upp det. Hlla det i handen medan jag vandrade vidare. Det kunde vara en sten, alltidfrggrannare dr den lg p stranden n torr i min hand. Men mjuk, alltid. Trsterik. Senare hade jagbrjat bra med mig en korg och med tiden hade mitt samlande blivit mlmedvetet. Det frndradefrsts karaktren p mina vandringar. De var egentligen inte lngre vandringar, utan expeditioner.Jakter. Men de fortsatte att fylla min tid och hlla mina tankar sysselsatta.

Folket i trakten kallade mig konstnren. Och de kallade mig doktorn. Eller bara hon ellerden dr utlndska kvinnan. Fr att p ngot stt klargra att jag inte var en av dem. Fr dem hadejag inget namn, bara en beteckning. Men det var en vlvillig milj. Folk var genersa ochppenhjrtiga. Inte alla, naturligtvis, det fanns andra ocks. Som verallt, alltid. Sna som ville tahellre n ge. Men p det stora hela var de hyggliga mnniskor med en naturlig instinkt att lmna folkifred.

Jag hade funderat p den saken, detta med att ge och ta. Jag hade brjat tro att det fanns tv sortersmnniskor: de som producerade och skapade, och s de som levde p andra mnniskors arbete. Intebara rent materiellt. Och inte bara just dr, i min milj. Kanske mindre dr n p andra hll. Nej, istrsta allmnhet. Jag var inte ens sker p om det ena var smre n det andra. Kanske bda behvdesi samma utstrckning. Men det tycktes mig som om den senare gruppen egendomligt nog ftt stndigtfretrde framfr den frsta. Som om ersttningen hade blivit hgre fr dem som hanterade andrasverk n fr dem som utfrde sjlva skapandet. Jag kunde inte tro att det alltid varit s. Och jagundrade nr makten hade frskjutits. Och om den ngonsin skulle vxla tillbaka. tervnda till sittursprung p ngot stt.

Dr stod jag med ftterna i sanden och frskte idiotiskt nog inbilla mig att jag stod utanfr allt detdr, eller kanske till och med ovanfr det. Att vrlden inte kunde n mig eller utva ngot inflytandep mitt liv. Men det fanns inget stt att fly undan resten av vrldens verklighet. Jag var en del av dengenom min blotta nrvaro. Den avlgsna plats dr jag befann mig var frenad med resten av vrlden

p stt som jag inte kunde pverka. Jag kunde ignorera vrlden hur mycket jag ville, men den skullend vara dr och den skulle fortstta att pverka mig och min omgivning oavsett vad jag tnkte ellergjorde.

Bakom huset fanns min lilla trdgrd. Kanske ett vl pretentist namn p den lilla sandiga pltt drjag odlade tomater, sallad, lk och rtkryddor. Och dr mitt citrontrd levde, frkrympt av denstndiga vinden, men nd med genersa skrdar av skrovlig frukt. Det mste ha varit mycketgammalt, ldre n huset. ldre n jag, frmodligen. Dess korta, knotiga stam var grov nere vid basenoch hade rr dr grenar brutits av. Dr fanns ett grapefrukttrd och en feijoa intill, men de var nyttsllskap fr citrontrdet. Under den frsta tiden hade jag vervgt att plantera potatis och kumera, ochbli mer sjlvfrsrjande. Men tanken p att bli bunden av de behov en riktig trdgrd skulle ha hadeinte tilltalat mig. Som det var, kunde jag lmna trdgrden i veckor utan att det hnde ngot srskilt.Tomaterna behvde vattnas, frsts, men deras hrdighet hade verraskat mig nr jag hade varittvungen att lmna dem utan passning i flera dagar.

Frutom min trdgrd och min katt hade jag praktiskt taget inget umgnge. Jag trffade frstsSophie d och d, men inte srskilt ofta lngre. Sjlva tanken med vr delade praktik hade alltid varitatt den som inte arbetade skulle vara helt ledig. Hon var mycket yngre n jag och hade tre sm barn.Vi hade delat praktik i flera r och allt hade flutit bra. Jag hade trivts med mitt arbete, och kanske densociala delen av det, umgnget med patienterna, hade varit en sorts ersttning fr det privatliv jag istort sett saknade. Men det hade kommit en dag d jag ville dra mig tillbaka. gna mer tid t mittkreativa skapande. Vi hade ingtt en ny verenskommelse, och nu ryckte jag in bara nr det behvdes,vilket verkade bli mer och mer sllan. Mitt liv blev ensammare, p stt och vis. Men ocks rikare.Visserligen hade jag inte mycket till mnskligt umgnge, men jag trivdes med friheten. Jag hadeinrttat mig s som jag ville, och till att brja med hade det knts som om det skulle vara bestendelivet ut. Men s hade det inte riktigt blivit.

Min nrmaste granne var en bonde uppe p hjden p andra sidan vgen, George Brendel. Jagvisste vldigt lite om honom, men p ngot stt hade jag alltid knt till att han inte heller var infdd.Han talade med en svag, svrplacerad brytning som bara trngde igenom d och d. Jag hade frstttatt han gde stora landomrden, men han hade just inga djur, annat n en flock fr. Och de var inteheller infdda, trodde jag. Precis som George och jag var de ocks p ngot stt avvikande. Interiktigt rtt i den hr miljn. Fr det frsta hade folk inte fr hr, egentligen, inte i den hr delen avlandet. Fr det andra var Georges fr sm och svartbenta. Jag hade bara sett sdana fr p en endaplats tidigare: p Gotland. Var de hr kommit ifrn var en gta. Men de betade under Georgesolivtrd, ocks de avvikande. Ingen annan odlade oliver hr. Liksom George och jag hade frenlngsamt tillgnat sig sin existensrtt, inte som vanliga invnare, utan mer som en sorts tolereradexcentricitet. Georges brister som bonde hade egentligen en enda orsak. Han hade pengar. Jag vet intevarifrn ryktet kommit, men vid det hr laget var det alldeles befst. George Brendel var eninkompetent bonde och orsaken var den att han hade pengar. Genom ren hade han trots allt kommit attfrtjna en sorts respekt. Inte som bonde, men som mnniska. Han var engagerad i mnga lokalafrgor och satt i kommunstyrelsen. Jag hade beskt hans grd ngra gnger, men aldrig varit inne ihuset. Jag hade ftt intrycket att han inte hade ngon familj, men jag visste egentligen ingenting omhans privatliv. Han sa jmt att han beundrade mina konstverk och nr han kpte ngonting betaladehan med lammktt, olivolja eller tjnster. Alltid fr generst. Vi insg bda att det rrde sig omvlgrenhet. I alla fall knde jag det s. Eller kanske det var ngonting helt annat, som jag inte riktigtville analysera nrmare. Vartefter vi lngsamt lrt knna varandra litet, hnde det ibland att handrjde kvar p min trskel nr han kom p besk. Som om det var ngonting han ville sga.

Egendomligt nog bekymrade det mig inte. Men jag tror inte heller att jag p ngot stt uppmuntradedet. Jag hade aldrig bett honom stiga in. Det hade funnits en tid d jag inte skulle ha kunnat ta emotngot av honom. Och absolut inte skulle ha ltit honom drja sig kvar. Men med tiden hade jagkommit att tacksamt ta emot hans gvor, materiella och andra. Det hnde att jag fngade hans blickoch hll kvar den fr ett aldrig s kort gonblick. Men det hade aldrig givit ngon mrkbar respons.Och det hade inte lett till ngot initiativ frn hans sida, inget agerande. Bara det dr oskrakvardrjandet p trskeln.

Det fanns ngra andra grannar som d och d gav mig fisk och ibland hummer. Till och med ostronoch pilgrimsmusslor ibland. Jag misstnkte att de tyckte synd om mig och att de inte trodde mig varafullt kapabel att klara mig p egen hand. Frmodligen hade de rtt. Under mnga r hade mitt hus baravarit en plats dr jag sov nr jag inte arbetade. Och ett monument ver min obarmhrtiga sorg. r somflutit ihop. Det var inte frrn jag bestmde mig fr att halvt pensionera mig och investera mer tid imitt konstnrliga skapande som jag hade brjat leva dr i egentlig mening. Men trots alla r hade jaginte blivit en av dem. En som rtteligen kunde gra ansprk p den hr platsen. Fr dem var jagfortfarande en tillfllig gst. Ngon som de behvde se till.

Och det passade bda parter.

2.Sedan en tid hade jag fyllts av en tilltagande knsla av brdska. Det hade inte hnt pltsligt, det hadevarit mer som en lngsam utveckling i steg som varit s obetydliga att jag inte lagt mrke till dem.Men en dag hade jag blivit medveten om en knsla av oro. Som om det var ngonting viktigt jagbehvde ta itu med. Inte rent praktiskt. Bara ett behov av att lgga tillrtta delar av mitt liv. Detberrde ingen annan, men trots att jag visste att det var ngonting jag behvde gra bara fr mig sjlv,s kndes det akut. Varfr kunde jag inte riktigt frst. Mitt liv var likadant som det varit i ratal, ochjag frvntade mig inga dramatiska frndringar. Ingenting hade intrffat som kunnat fra med sig denhr nya oron. Den hr knslan av brdska.

Men ngonting hade frndrats. Och det mste ha varit jag sjlv. Fr allting omkring var detsamma.Kanske var alltihop bara en naturlig fljd av ldrandet, en tilltagande medvetenhet om min tidsbegrnsning. Och p samma stt kndes det omjligt att motst. Som om jag stod infr en oundvikligprocess som jag inte kunde fly ifrn. Inte fr att jag knde ngot behov av att gra det. I sjlva verkettog jag den till mig med ngonting som kndes nstan som frvntan.

Nr jag sger att ingenting omkring mig hade frndrats, r det inte riktigt hela sanningen. Pojkenfanns dr. Ika. Han hade kommit in i mitt liv ett r tidigare, men jag visste inte riktigt hur jag skulletolka hans nrvaro. Hur den skulle komma att pverka mig. Redan hade pverkat mig. Jag tog envecka i taget. Men jag fick lov att medge fr mig sjlv att jag hade brjat se fram emot torsdagarna.

Och p ngot stt hade ocks platsen dr jag bodde genomgtt en nstan omrklig frndring.Kanske den hr knslan av oro hade ngonting med det att gra. Det verkade som om det blivit enfrndring i hur jag uppfattade mig sjlv och min milj, och trots att jag misstnkte att det ocks mstevara resultatet av en lng process, s var det alldeles nyligen som jag kommit att inse vad det var somvar skillnaden: pltsligt hade jag en frnimmelse av utsikt. Ett perspektiv som jag tidigare saknat. Frfrsta gngen i mitt liv kndes det som om jag kunde se mig sjlv i ngon sorts sammanhang. Och pett egendomligt vis kndes det ocks som om andra kunde se mig. Inte bokstavligen det fanns intemnga mnniskor i mitt liv utan det var mer att jag hade blivit medveten om mjligheten. Det kndesnu som om jag alltid levt instngd tidigare. Tills nu hade det aldrig funnits ngon utsikt, varken inifrnoch ut, eller ngon inblick utifrn och in. Men nu verkade ngonting pltsligt ha ppnats. Detfrvnade mig att jag inte knde mig utlmnad. Nej, istllet var jag fylld av en ofrklarlig frvntan.Som om detta med att ppna drrar och avlgsna lager skulle vara till nytta. Kanske jag hoppades attdet skulle hjlpa mig att se mitt liv i kronologisk ordning. Hjlpa mig att se det som en helhet. Det varsvrt att begripa varfr det kndes s angelget, nr frmgan att stnga drrarna om varje fas av mittliv tidigare hade knts ndvndig fr att verleva.

Jag insg att alltihop mycket vl skulle kunna visa sig vara en meningsls vning. Jag var inte allssker p att det gick att skapa ordning i ngon mnniskas liv. Livet r ofrutsgbart och ologiskt. Ochvi mste acceptera det, frska anpassa vra liv till det. Men kanske behver vi nd frska frstvr egen historia. Se den som en begriplig helhet.

Vra liv har en tidsaxel. Varje grning eller utebliven grning leder oundvikligen till ettresultat. Vilket i sin tur leder till nsta. Genom att se det s skapar vi kausalitet i vra liv. Jag r intes sker p att det inte r en illusion, men jag frstr att det kan knnas som en hjlp.

Och nu ville jag ha det fr egen del.Men det fanns s mnga olika trdar. S mnga olika personer som agerade till synes oberoende av

varandra i den vvnad som utgjorde mitt liv, men som nd verkade pverka varandra p stt som var

svra att verblicka.Nu visste jag att det inte finns ngon absolut sanning. En gng i tiden trodde jag att naturvetenskap

erbjd sanning. Att det fanns naturlagar vars regler var bestndiga. Jag tror att det kan ha varitorsaken till min krlek till de naturvetenskapliga mnena i skolan. Och sklet till att jag valde attstudera medicin. Jag trodde att lkarvetenskapen skulle erbjuda en vrld dr det rdde absolutsanning. Men ju djupare jag trngde in i den, desto mindre absolut tedde den sig. ven dr fanns dettvekan och oskerhet. Ny forskning gjorde tidigare sanningar obsoleta. Och det fanns alltid, bakomvarje svar, varje frklaring, en annan, nnu obesvarad frga. Det var som att ska sig fram genom enterrng som man gradvis lrde knna, men med en stndig medvetenhet om en annan, oknd ellerointrnglig verklighet bortom den knda. Varje svar fljdes av ett frgetecken. Varje steg tog miglngre in i det oknda. Och det obekanta vxte, medan det som jag knde till tycktes krympa, ikvantitet s vl som i kvalitet.

Jag hade bott p samma ensliga plats i nstan femton r. Ensam, fr det mesta. Det bekymrade miginte. Absolut inte. Det var en sjlvvald isolering. Men just denna isolering frstrkte min oskerhet,och mitt liv hade ftt ngot overkligt ver sig. Sedan en tid hade det brjat st klart fr mig att jagskte ett stt att f mina minnen bekrftade. Jag hade brjat lngta efter ngon sorts verifikation p attmina minnen fortfarande var intakta.

Jag hade vrdat mina viktigaste minnen, och hade varit noga med att inte nta ut dem eller frndradem p ngot stt. Jag hade anstrngt mig att frvara dem i skerhet. Men de lg inte i ordning. Jagvisste precis var vart och ett fanns, men de existerade i ett vacuum, utan ngon frbindelse medvarandra. Jag kan inte frklara varfr det kndes s. Det var som om jag bar p ett osorterat bylte,nrvarande bara som en stndig brda.

Jag hade brjat tro att om jag kunde ta fram mina minnen ett i taget och placera dem i rtt ordning,s kanske brdan skulle ltta. De smrtsamma minnena kanske skulle bli mer uthrdliga om jag kundese hur vart och ett hrde ihop med det som kom fre och det som kom efter. Jag tror jag hade brjathoppas p ngon form av frstelse. Bara fr mig sjlv. Och frltelse, kanske. Inte andras frltelse,utan min egen, s att jag p ngot stt till slut skulle kunna se p mig sjlv med ett mtt av sympati.Inte krlek, det frvntade jag mig absolut inte. Inte medknsla, det skte jag definitivt inte. Menempati, kanske, fr den lilla flicka som var jag. Och fr den medellders mnniska jag hade blivit.

Jag tror att jag hoppades p att mina minnen skulle kunna kopplas ihop, bli ett begripligt helt.Och till slut gra mig hel.

3.Det var torsdag, som sagt. Jag hoppades att Ika skulle komma. Jag kunde inte vara sker, men jag varrimligt hoppfull. Han brjade bli ldre. Det var nstan ett r sedan vi frst trffades. Vi sttte pvarann nere p stranden. Eller snarare var det jag som snubblade ver honom. Och var annars? Detvar p stranden vra liv utspelade sig, oavsett om de var tragedier eller komedier. Jag fann honomliggande p mage i sanden med ftterna i kanten av vattenbrynet. Men han hade inte svepts i land meden vg. Nej, jag kunde se hans fotavtryck i sanden och insg att han avsiktligt placerat sig dr.Armarna var utstrckta och hnderna hade grvt sig ner i sanden. Han sg ut som en strandadsjstjrna, men fr ett gonblick fick jag en vision av att den magra lilla kroppen var korsfst.Vgorna slickade hans ftter. Han rrde sig inte, trots att jag var sker p att han var medveten ommin nrvaro. Hade frutsett den, till och med. Men det var ngonting med honom som gjorde detalldeles klart att han levde. Han kunde helt enkelt inte spela dd. Om det nu var det han hll p med.S efter en instinktiv okulrbesiktning stod jag bara dr och vntade.

Han kan bara hlla den hr stllningen ett litet tag, tnkte jag.Jag hade underskattat hans beslutsamhet. Men han hade underskattat mitt tlamod nnu mer. S, dr

lg han, och dr stod jag. Jag tittade upp p himlen och frgade om han var hungrig. Det kom ingetsvar. Msarna skrek ver vgornas dn. Tidvattnet var p vg ut och varje vg stannade en aninglngre frn hans tspetsar.

r du hungrig ? upprepade jag till hans orrliga rygg. Inget svar. Han rrde sig inte. Det endalivstecknet var en regelbunden hjning och snkning av verkroppen nr brstkorgen spndes ut ochdrogs samman med varje andetag.

Vi vntade.Till sist rullade han ver p rygg. Ansiktet var tckt av sand och han hll gonen hopknipta. Jag

stod dr och tittade ner p honom. Jag var sker p att jag inte sett honom frut. Aldrig pmottagningen, vilket var konstigt. Om han bodde ngonstans i nrheten borde jag rimligen ha gjort det.S, utan ett ord, hoppade han upp och sprang ut i vattnet. Nr han kom upp igen hade sanden skljts avoch shortsen och t-trjan smetade t ver kroppen. Han var smrtsamt mager. Han sg ut att varaomkring sex r gammal. Kanske ldre, med hnsyn till hur han rrde sig, men i s fall liten till vxten.Jag noterade att han inte hade mnga tnder, men de han hade var mjlktnder.

r du hungrig ? frgade jag nnu en gng.Han tittade inte p mig och han svarade inte nu heller, utan grvde med trna i sanden, halvt

bortvnd frn mig. S jag brjade lngsamt vandra hemt och jag knde att jag hade honom efter mig.Han gjorde sm avstickare fr att plocka upp en sten och kasta ut den i havet, jaga en fgel. Om jagsaktade ner, gjorde han det med. Nr jag stannade till, stannade han ocks. Och nr jag brjade gigen fljde han efter, sicksackande uppfr och nerfr sanddynerna p mse sidor.

Det var en torsdag. Den frsta.Jag kunde aldrig veta skert om han skulle komma. Men han kom de flesta torsdagar. Han

frklarade aldrig sin frnvaro och jag frgade aldrig. Och han dk aldrig upp p ngon annanveckodag.

Han kom att bli en klla till information fr mig, trots att han inte sa mycket. Men fr mig var vensm fragment av information om det som pgick utanfr min sfr vrdefulla. Jag tnkte ofta p migsjlv som naiv. Det hade alltid funnits sdant som andra mnniskor verkade betrakta som normalt ochnaturligt men som jag inte frstod mig p. andra sidan hade jag alltid knt att det fanns sdant som

jag knde till, som andra aldrig skulle uppleva som normalt. Kanske naiv inte var rtt ord, men jagkunde inte komma p ngot bttre.

Han var ocks en klla till djup visdom. Jag oroade mig fr att han skulle frlora den egenskapen.Att han skulle vxa ur den. Jag hoppades att det inte skulle bli s, men jag kunde inte vara sker. Somhan var, var han en enastende mnniska. verseende. Nyfiken. Rolig ibland, men jag kunde aldrigvara sker p om det var medvetet. Jag kunde inte frst hur han ngonsin skulle komma att frlora deegenskaperna, men jag visste att det sannolikt skulle hnda. Tidens gng skulle berva honom dem, ssom den gr med de flesta av oss. Eller s skulle livet lra honom att undertrycka dem. Jag vrdesattehonom precis som han var. Och jag tog en vecka i snder. En torsdag i taget. Han skulle oundvikligenfrndras. Och jag skulle oundvikligen komma att mista honom en dag.

Idiotiskt nog trodde jag att jag kunde frbereda mig fr det.Det var en vit dag med ltt vind. S nra vinter som det skulle bli. Det var inte srskilt kallt, inte

med mitt mtt mtt. Det var ljuset som gjorde klart att det var vinter, inte temperaturen. Den hrvstkustens egendomliga vita vinterljus. Det var som om allt tmts p frg: himlen, havet, vxligheten.Till och med jag sjlv.

Jag gick tillbaka och satte mig p trskeln igen och lt blicken vila p havet. Snodden medpauasnckskal rrde sig i vinden och rasslade d och d mot trvggen. Han syntes inte till, men detvar fortfarande tidigt. Och soppan skulle ta en stund. Jag var inte sker p om han hade ngon favorit,inte ens nu efter nstan ett r. Han kommenterade aldrig maten, utan t vad jag n satte fram medsamma ihrdighet. Jag bakade brd p torsdagar ocks. Jag brukade gra degen p morgonen innanjag gav mig ut. Och sedan baka ut den nr jag kom tillbaka. Det hade blivit en veckorutin, precis somsoppan. Det hade funnits en tid d jag levt helt utan rutiner, men nu hade jag blivit beroende av justden hr. Alldeles fr beroende, egentligen.

Ibland p vintern kokade jag rtsoppa. Som min morfar brukade gra. Den blev aldrig riktigt somhans, s som jag mindes den. Men jag fortsatte att frska. Trots mina anstrngningar att n fram tillett konsekvent resultat, blev den nd p ngot stt alltid en unik komposition. Jag anvnde sammaingredienser: rimmad flsklgg, lk, ett lagerblad eller tv. Ngra pepparkorn. Litet mejram, frskfrn trdgrden nr det fanns, annars torkad. Torkade gula rter. Jag lade dem i blt ver natten ochom jag hllde dem i kallt vatten att koka upp tillsammans med flsket blev de mjuka och mjliga, omjag hllde ner dem i det kokande vattnet, dr flsket redan kokat en stund, blev de fastare och skaletnstan genomskinligt. Det var vad jag fredrog. Men, som sagt, fr min gst verkade det inte ha ngonbetydelse. Jag anvnde alltid min enda stora kastrull och resterna rckte i flera dagar. Men ingentorsdag blev lik ngon annan. Ingen soppa blev den andra lik, och rtsoppan aldrig som morfars. Menden dr vintertorsdagen var det allts grekisk fisksoppa.

En varm sommartorsdag gjorde jag sallad istllet fr soppa, men det var inte populrt, det mrktejag fast han ingenting sa. S, soppa hade det ftt bli. En del hade varit experiment, inte alltid lyckadesdana. Men han klagade aldrig. Och han sa heller aldrig att det smakade gott. Kanske han var frhungrig fr att vara krsen.

Jag trodde att han hette Mika, men nda sedan den dr frsta dagen nr jag hrde fel nr han komupp ur havet hade jag kallat honom Ika och han verkade inte ha ngot emot det. Han sa att det betyddefisk och jag tyckte det passade precis. ven innan jag sett hans hnder.

Jag ryckte till nr jag frst hrde vad han kallade mig. Mama. Men nu hade det blivit hans namn pmig. Alldeles hans eget. Det var inte det att jag var som ett slags mamma fr honom, det hade hanmarkerat tydligt frn frsta brjan. Nej, han sa att det betydde ltt och ljust. Jag var inte sker p omhan menade ltt som inte svr. Eller om han menade motsatsen till tung. Jag tror han menade det

frstnmnda, men ibland tyckte jag om att tnka mig att han menade det senare. Hursomhelst tyckte jagom det.

Varfr kom du hit, Mama ? frgade han en dag, som om han instinktivt visste att jag kommit hit.Ngon annanstans ifrn.

Ja, du, sa jag, det r en lng historia. Han tittade p mig. Eller snarare, p sitt vanliga stt, interiktigt p mig, utan p en punkt alldeles bortom mig, utan att vara precis. Det verkade vara enobestmd punkt, vars enda syfte var att vara nra mig, men inte riktigt p mig. Han sg inte ut som omhan vntade sig mycket till svar, men hans blick blev kvar p samma ospecifierade punkt.

Jag kom hit fr frsta gngen fr mnga r sen. P semester. Och ngonting hnde mig hr. Jagtvekade.

Lyckligt eller sorgligt ? frgade han.Sorgligt, sa jag. Det var vldigt sorgligt.Jag tittade p honom och tillade: Men frst var det lyckligt. S lyckligt som ngonting ngonsin

kan bli.Det mste vara lyckligt frst, sa han och det lt mer som en privat reflektion n en kommentar till

mig. Jag tittade p honom men kunde som vanligt inte fnga hans blick.Du har skert rtt. Kanske ingenting kan bli sorgligt alldeles fr sig sjlvt.S du kte hrifrn, sa han, och det var ett konstaterande snarare n en frga. Jag nickade nd.

Och sen kom du tillbaka.Ja, det gjorde jag. Frst kom jag p semester. Sen reste jag tillbaka till mitt hem lngt borta. Men

jag kunde inte sluta tnka p den hr platsen. Jag tnkte p den p dagarna och jag drmde om den pntterna. Sorgliga drmmar. Men ocks vldigt vackra. Och den hr platsen blev viktigare ochviktigare fr mig. Och en dag knde jag att jag var tvungen att ka tillbaka hit och bo hr.

Kommer du alltid att bo hr nu ? frgade han. Han fingrade p bordskanten, lt hnderna lpaver tret. Naglarna var smutsiga och huden ver knogarna skrapad. Han hll fingrarna ttttillsammans. Det sg ut som om han frskte gra ytan sltare. Jag visste att smulor berrde honomilla, s jag hade tagit fr vana att hlla bordet alldeles rent.

Jag reste mig och samlade ihop vra tallrikar och gick fram till kksbnken. Jag tittade ut genomfnstret. Det var en solig dag med ltt vind och havet glittrade med blndande intensitet.

Jag tror det, sa jag med ryggen mot honom. Men man kan aldrig veta skert. Saker och tingndrar sig. Man sjlv ndrar sig, och allting runtomkring en ndrar sig. Det hnder saker. Jag gicktillbaka till bordet och satte mig. Men, jo, jag tror att jag kommer att stanna hr.

Han sa ingenting.Du, d ? frgade jag. Kommer du att stanna hr fr alltid ?Nej, sa han snabbt och skakade p huvudet med kraft. Aldrig. Jag ska ka hrifrn. Lngt bort.Jaha, sa jag. Varfr det ?Han ryckte p axlarna. Som om han tyckte att det var en dum frga som inte frtjnade ngot svar.Har du det inte bra hr ?Han reste sig och gick fram till den ppna ytterdrren dr han stllde sig p trskeln med en hand

p vardera drrposten. Det sg ut som om han tryckte hnderna mot tret med stor kraft. Han haderyggen mot mig och han sa ingenting. Jag vntade.

r du ledsen nu ? frgade han till slut, utan att vnda sig om och utan att besvara min frga. rdu ledsen nr du r hr ?

Jag tnkte efter ett gonblick innan jag svarade.Nej, jag r inte ledsen. Jag r lycklig p stt och vis. Litet lycklig p ett sorgligt stt, om du kan

frst.Han stod kvar dr han var, alldeles stilla, men jag kunde se musklerna p ryggen spela, s jag

frstod att han fortfarande av ngon anledning pressade armarna hrt mot drrposten.Kom och stt dig hr vid bordet, sa jag. S ska jag bertta fr dig om andra platser som jag bott

p.Han tog tid p sig, men till sist kom han tillbaka till bordet och satte sig mittemot mig.Och s pratade vi om andra platser.Jag tror att vi bda var lttade ver att byta samtalsmne.

4.En bekant avfrdade en gng ngot jag berttat med en axelryckning, och sa att sdant inte hnder iverkligheten. Att det var alldeles fr osannolikt fr att vara trovrdigt. Men osannolika saker hnder. Isjlva verket r mnga mnniskors hela liv totalt osannolika.

Jag tror att vi r omgivna av extraordinra mjligheter hela tiden. Oavsett om vi r medvetna omdem eller ej, oavsett om vi vljer att agera p dem eller ej, s r de hursomhelst dr. Det som erbjudsoss, men som vi vljer att ignorera, faller i rnnstenen, och vgen som r vrt liv r nedskrpad medfrkastade, borttappade och frbisedda mjligheter, bra och dliga. Slumpartade mten ochsammantrffanden blir bara extraordinra nr de realiseras. De som vi lter passera tilldrar sigfrsts inte ngon uppmrksamhet. Vi fr aldrig veta vad de kanske skulle ha kunnat leda till. Oftast rvi inte ens medvetna om dem och drfr tror jag inte de var avsedda att realiseras. Mjligheten fanns,det var allt. Men bara fr det allra kortaste gonblick, innan vi medvetet eller omedvetet fattade vrtbeslut och valde vg.

Nr jag gradvis brjade bli medveten om den dr tilltagande knslan av oro, hade jag ocks brjatse det som att vi mnniskor frs samman som genom gravitation, eller ngon annan fr mig obekantnaturlag. Att vi r hjlplsa och utan mjlighet att st emot. Sammanfrda eller tskilda av en kraftsom inte har ngonting alls att gra med vr egen vilja. Om man sg det uppifrn skulle ettkomplicerat mnster framst: en kedja av mycket sm tillflligheter och steg, till synes slumpartadenr de intrffar, men alla delar av en sammanhngande process med ett slutligt ml. Eller, om inte ettml, s i alla fall ett slutresultat av ngot slag. En reaktion, skulle man kanske kunna kalla det. Somom en kraft bortom vrt inflytande experimenterar med oss. Fser oss samman i olika kombinationerfr att se vad som ska hnda. Och nr jag tnkte efter insg jag att allt som hnt i mitt liv p stt ochvis till och med lngt innan mitt liv brjade hade bidragit till att fra mig till den punkt dr jag nubefann mig. Bde praktiskt och mentalt. Men det finns ingenting sdant som ett fritt val. Det var vadjag hade kommit fram till. Det hade funnits en tid d jag passionerat skulle ha argumenterat frmotsatsen. Trott det. Men inte lngre. Nej, nu hade jag kommit fram till att i den sekund vi gjort vrtval, var det uppenbart att det var det enda alternativ som gavs oss. Jag skulle ha kunnat intala mig attdet hade funnits andra valmjligheter, men de skulle bara ha varit mina fram till det gonblick d jaggjorde mitt val. Man kan aldrig g tillbaka i tiden och aldrig ndra ngonting. S tanken p ett fritt valhade frlorat sin mening fr mig. Jag trodde inte lngre p det. Jag skulle mjligen kunna lra mig avmina erfarenheter och p det sttet anpassa mina reaktioner till situationer som skulle intrffa iframtiden. Men jag var inte s sker p att ens det var mjligt. F mnniskor verkar lra sig averfarenheter. Och ingen kan ngonsin pverka en endaste handling i det frflutna.

Jag tror inte att min ndrade uppfattning hade ngonting att gra med en lngtan efter frltelse.Eller det kanske den nd hade. Men det var bara min egen frltelse jag behvde.Vid den tid nr de mest omstrtande hndelserna i mitt liv intrffade hade jag sett livet p ett helt

annat stt. D sg jag mig sjlv som en person med valmjligheter, och en person som tog medvetnabeslut. Och drfr ocks var fullt ansvarig fr sina handlingar. Jag hade ingen som skulle ha kunnathjlpa mig att frst att det inte alls rrde sig om fria val, utan om reaktioner p omstndigheter somtvingats p mig, och som jag inte p ngot stt varit ansvarig fr. Kanske var det s att jag nu frsktendra mitt synstt och drigenom ge mig sjlv ro i sjlen. Det kanske var en sorts moralisk amnestijag var ute efter. En som bara jag sjlv kunde utfrda.

Det var inte s att jag var ovillig att ta ansvar fr mina handlingar. Jag hade alltid burit p en

absolut knsla av ansvar, och en vervldigande knsla av skuld. Men nu ville jag lra mig sjlv attfrlta.

Jag hade aldrig gjort ngon medveten analys av de hndelser som hade frt mig till den hr punkteni mitt liv. nd insg jag att de levde inom mig, alla mitt livs gonblick. Vsentliga och ovsentliga,alla fanns dr, i sina frseglade, separata ldor. Och jag hade varit noga med att frvara dem lngstinne i mitt innersta. Jag hade frtrngt dem, p stt och vis, men levt med en stndigt nrvarandemedvetenhet om deras tyngd. Jag hade oroat mig fr att jag skulle glmma. Att jag skulle brja tvivlap mitt minne. S d och d hade jag tilltit mig en enstaka titt. Bara fr att frskra mig om att alltfanns dr. Att jag mindes.

Hur tydliga mina minnen n var, s var jag klar ver att vart och ett innehll mer n jag ngonsinsjlv kunde terkalla. Att det fanns fler perspektiv n mitt. Och att de som kanske skulle ha kunnaterbjuda andra synpunkter inte lngre fanns kvar. Jag skulle aldrig kunna f veta vad de sett, eller fhra deras tolkningar. Deras minnen, som var oupplsligt frenade med mina, var fr alltid utomrckhll. Jag visste att jag inte gde hela sanningen, men det jag hade var allt som fanns. S jagvrdade mig om mina minnen och mina sanningar, sdana de nu var. Jag hade hllit fast vid dem medett slags desperation. Som en film som klippts isr till enstaka stillbilder hade jag dem i bakhuvudet.Jag behvde kunna f tag i sjlva inledningen fr att hlla kvar den i minnet. S att jag skulle klara avatt se de fljande bilderna. Leva med dem. Ta dem till mig.

Fr de fanns dr. Alla bilderna.Mitt liv i bilder, inlsta i sina frseglade ldor.

5.Ikas frgor under den dr tidiga mltiden vckte minnen. Ngra av dem som jag sllan medvetetbrukade tnka p. De som satt lngst drinne, som ett stndigt nrvarande bakgrundsbrus, ett konstantbljande instngt hav i mrker. Aldrig synligt, men nd dr. De minnena frgade allting. Man skullekunna sga att de var orsaken till att jag befann mig dr jag var. Kanske de var grunden fr minexistens. Omedvetet bar jag dem i mina tankar och i mina drmmar. Men aldrig som bilder ellerformer, utan bara som dofter, frger, stmningar, som trots sin ogripbarhet nd kndes som enfrutsttning fr allting. Att leva med dem kndes som att leva med mitt hjrta: jag litade p att deskulle finnas dr och hlla mig vid liv, men gnade dem sllan en medveten tanke.

Efter det att Ika hade gtt hem den dagen vandrade jag ner till stranden. Och jag tillt mig sjlv enstunds eftertanke. Jag tnkte p resan. Hur jag kom att landa hr p andra sidan jorden.

Det var nstan femton r tidigare. Jag var trettiosex r gammal. Det var februari, fortfarandesommar. Jag vet inte vad som fick mig att vlja det hr landet och just den hr platsen. Kanske var detsjlva avstndet. Ett behov av att distansera mig s lngt frn mitt tidigare liv som mjligt. Jag kundeinte erinra mig mycket av sjlva processen som frt mig hit. P stt och vis kndes det som om tidenmellan det gonblick d jag stod barfota p det hrda kakelgolvet i vrt badrum i London en mrksenvintermorgon, och upplevelsen av het sand under mina ftter och blndade ljus i mina gon p denstrand dr jag nu satt, hade lsts upp i intet. Det var som om scenerna blivit bortklippta ur filmen ochkasserade.

Jag mindes att jag vaknat en dag och insett att jag inte lngre ville leva. I alla fall inte fortstta detliv jag hade.

Jag tittade p den man som jag delat mitt hem med i tta r och jag insg att jag inte knde honomalls. Och att jag inte lngre ville gra det heller. Jag knde igen varje detalj av hans ansikte dr detvilade p kudden bredvid mig, med gonen slutna. Jag tog det till mig, men synen vckte ingaknslor. Om jag knde ngonting alls s var det bara dmpad sorg. Och en vag knsla av medlidande,kanske. Med honom, och mjligen med mig sjlv ocks. Med vra liv. Han sg s oskyldig ochvrnls ut dr han lg och sov bredvid mig i vrt sovrum i det hus som vi kpt med sdan frvntan,renoverat med sdan energi.

Jag lyssnade p ljuden som omgav oss. Bruset frn kande trafik p gatan utanfr vrt fnster,morgontidningen som landade p hallgolvet, en bildrr som slog igen. De vlknda ljuden av envaknande stad. Men pltsligt insg jag att ljuden inte lngre var en trygg bakgrund till mitt dagliga liv,utan identifierbara, specifika lten som inte hade ngonting alls att gra med trygghet, utan snararemotsatsen. Precis som mannen vid min sida verkade inte bevisen p liv dr utanfr ha ngot med migatt gra. Eller kanske det var jag som klivit ut ur min omgivande vrld. Jag kunde pltsligt se och hraallt med oerhrd skrpa.

Senare, nr vi satt i kket med varsin del av tidningen framfr oss, tittade jag igen p hans ansiktetvrs ver bordet. Han hade ldrats, sg jag. Dr fanns nu sm rynkor vid gonvrrna och den somlpte tvrs ver pannan sg djupare ut n jag mindes. Hret hade glesnat. Det var ett tilldragandeansikte, men nd s mrkligt frmmande. Jag gjorde en medveten anstrngning att hlla blicken kvaroch skte efter tecken p en knsloreaktion. Hos honom. Och hos mig sjlv. Han mste ha knt det, frhan tittade upp och log ett litet verraskat leende. Jag insg gonblickligen att han var ovan vid mittintresse och det gjorde mig ledsen nr jag frstod det.

Jag trffade min advokat ngra dagar senare. Och sedan gick jag till en resebyr och bokade min

resa. Ja, inte samma dag, men kort drefter, som en logisk konsekvens. Nr jag tnkte p det verkadedet ha gtt s vldigt snabbt, som om det varit noggrant planerat lnge. Men kanske var det tiden somgtt sedan dess som gjorde att det kndes s. Som om min hjrna anvnt tiden till att pressa sammandet hr minnet tills det bara existerade som en liten skrva, ett koncentrat av en lng period i mitt liv.Tusentals morgnar, dagar och kvllar som reducerats till bara ngra f scener.

Jag hade varit gift med den hr mannen i tta r. Och jag hade knt honom i ytterligare tre innandess. Elva

r av mitt liv. En sdan separation som vr brukar kallas vnskaplig. Jag tycker det r ettegendomligt ordval. Visst, dr fanns inte ngon fiendskap. Inte mycket till knslor verhuvudtaget.Men vnskaplig? Jag trodde han knde som jag bara en vag knsla av sorg ver det meningslsa ialltihop. Vi lyckades gra upp vra affrer utan konflikter. Kanske det var det som gjorde vrseparation vnskaplig. Den definierades inte av nrvaron av vnskap, utan av frnvaron av fiendskap.Och s gick han ut ur mitt liv utan att lmna ngonting efter sig. Eller vi kanske snarare gick t varsitthll, och lmnade vrt gemensamma liv bakom oss, lmnade det att upplsas i intet. Inte en somlmnade den andra, utan tv som skildes t och tog olika vgar vidare. Efter enstaka sporadiskakontakter nr praktiska saker krvde att vi pratade med varandra, s fanns ingenting. Och nd hadedet funnits en tid d jag lskade honom. Det mste det ju ha gjort. Men allt jag kunde dra mig tillminnes kndes som konstruerade frklaringar: hans utseende, hans humor, hans lojalitet. Jag mindesren d vi frskt f barn. Vr delade sorg vid varje oundviklig mnatlig besvikelse.

Men krlek? Nej, jag kunde inte minnas krlek. Inte nu, nr jag visste vad krlek var.Det gjorde fortfarande ont att terkalla det som fljde. Men med tiden hade de minnena ndrat

karaktr. Eller kanske snarare mitt stt att leva med minnena. Det var som om den lycka som fregickdet oundvikliga slutet inte riktigt orkade lysa med den kraft som krvdes fr att trnga igenom. Detskulle komma att ndra sig. Men d var det svrt.

Jag grvde efter mina minnen. De allra viktigaste. De dyrbaraste. Jag tnkte p nr jag frstanlnde, och det var som om filmen saktade ner, tills takten var outhrdligt lngsam. Det var som omden ville frskra sig om att kunna stanna innan den rullat vidare fr lngt, till det mitt minne lrt sigatt undvika. S mitt minnes film tervnde till den allra frsta brjan igen och igen, som p en repigdvd. Jag sg min ankomst men kom inte lngre. Konsekvenserna av min impulsiva resa hit till andrasidan jorden lg fortfarande frborgade.

Jag kunde inte n fram till minnena av den jublande lycka jag knt, de intensiva frgerna ochknslan av total frihet. Till krleken. Istllet, nr jag satt dr p stranden den dr dagen, sg jag alltsom genom ett filter som jag skapat fr att verleva. Det var som om jag inte kunde slppa fram denlycka som fregick avgrunden. Jag hade tvingat mig att hlla tillbaka det minnet, tvingat mig att inteknnas vid mitt livs mest storartade gonblick, fr att klara av att leva resten av mitt liv utan det. Jagtror det var det som hade hnt. Det har ndrat sig sedan dess, som sagt. Men d var det omjligt frmig att bejaka min frlorade lycka.

Jag hade krt frn Auckland tidigt p eftermiddagen. Jag tog tid p mig, av flera skl. Jag ville hittaen ny, lngsammare rytm. Och jag ville att det frmmande landskapet skulle bli levande fr mig. Jagville ha tid att se hur det vxlande ljuset frndrade nyansen p de grna kullarna. Ta in himlensondlighet. Och slutligen havets. Jag ville ta till mig den evighet som havet erbjd. Jag ville frskahitta tillbaka till livet.

S jag saktade ner, krde av vgen och upp p det torra sandiga grset och parkerade. Varfr justdr? Och varfr precis just d?

Jag frskte studera min resa frn ett hgre perspektiv, en oemotionell och objektiv synpunkt. Och

uppifrn sett sg det s egendomligt ut: taxifrden genom norra Londons trafikerade gator tillHeathrow. Den anonyma flygresan till Singapore och tv ntter p ett lika anonymt hotell. Stndigtomgiven av mnniskor, och utan tvivel ondligt mnga mjligheter. Men nd isolerad i min egen lillabubbla. S flygresan till Auckland, en lng natt inbddad i en kapsel som rusade fram genom luften.Ytterligare ett hotell. Sightseeing. Det mnskliga umgnge jag upplevde var flyktigt och opersonligt.Jag mste rimligen ha varit omgiven av mnga mer lovande situationer.

Men det var hr, p den vergivna strand som lg framfr mig, som jag kom att stanna.

Innan hon kliver ur bilen tar hon frst av sig sina rhngen, sedan klockan och spnnet som hllerihop hret. Och s skorna till sist. Hon behver befria sig frn allt som frenar henne med denperson hon var. Skala av sig det gamla. Nu str hon dr ikldd sin tunna bomullsklnning ochingenting annat. Hon har bilnycklarna i handen, men inget mer att bra p. Nr hon klttrarnerfr stegen som leder till stranden drar vinden genom hennes hr och lyfter kjolen. Vl drnerestannar hon i skuggan av trden och ser ut ver stranden och havet.

Hon r fortfarande Marion Flint, fortfarande trettiosex r gammal och hon ser likadan ut somhon gjorde nr hon steg ur bilen fr en liten stund sedan. nd r hon inte alls den hon en gngvar. Hon har varit hr p andra sidan jorden bara ngra dagar, men den gamla vrlden bleknarsnabbt. Ngonting nytt tar sin brjan. Hr, alldeles ensam, i en milj som inte tar ngon som helstnotis om henne, knner hon ngonting som hon verraskad inser r hoppfullhet. Frtrstan. Honkan andas. Det r s det knns. Som om hon ftts alldeles nu och hr, befriad frn allt som varittidigare.

Den ondliga stranden breder ut sig framfr henne. Ingen mnniska syns till. P avstnddallrar luften ver den spegel som den senaste vgen lmnat efter sig. Hon str fortfarandealldeles stilla, med ftterna i den varma sanden. Hon vill st just dr, fr alltid. Se vrlden preciss som den ter sig i just det gonblicket.

Jag r bara en prick. Ett sandkorn, tnker hon.Hon brjar sakta g mot vattnet. Sanden r het hr och snart mste hon ka takten och springa

snabbt tills hon nr fram till havet. Hon lter vattnet slicka benen, och ven hr, p stadig markoch med vatten bara upp till smalbenen, knner hon havets kraft nr sanden runt hennes fttersugs bort. Hon bjer sig ner och blter hnderna och lgger sedan handflatorna mot kinderna.Vattnet r svalt mot hennes hud och salt p tungan.

Hon gr i vattenbrynet. Dnet frn havet fyller luften och de enda ljud som d och d trngerigenom r enstaka fjrran fgelskrin. Hr finns ingen annan doft n havets. Inga andra synintryck.Havet upptar alla hennes sinnen. Hon r helt omsluten av det, och lika obetydlig som snckornasom rullar i vattenbrynet.

Hon fortstter, hller sig p den svala sanden nra havet. Stannar till d och d fr att plockaupp en slt sten eller en polerad sncka. Hon gr mycket lngre n hon tnkt sig. Vinden trasslartill hret, huden tcks av saltstnk. Stranden r utan slut, en mjuk bukt avlser nsta. Och inte entillstymmelse till mnsklig nrvaro.

Till sist saktar hon ner och nr hon fr syn p en stor stock som ligger litet hgre upp pstranden tar hon sikte p den. terigen mste hon kila snabbt ver den heta sanden.

Men pltsligt snubblar hon nstan p ngot som ligger i hennes vg. Och fr en brkdelssekund lter hennes hjrna synintrycket tolkas bara av den del som tidigare skt stenar ochsnckor. Den del av hjrnan som sett sknheten nr vgorna frst tornat upp sig och sedan sveptin ver sanden, som noterat former och konturer, ljus och frger.

Fr ett gonblick r det ett vackert naturfreml hon ser, ingenting annat.Men det r en manskropp. Och den r naken.Det r en man som ligger dr p magen p ett badlakan med en kameravska intill sig.Han mste ha knt hennes nrvaro, fr han vaknar med ett ryck och frsker ffngt titta upp

p henne utan att vnda p sig. Hon tar ett par steg bakt.Ledsen, jag sg inte att det var ngon hr, sger hon. Och det r ju p stt och vis sant.Han r upptagen med att frska svepa badlakanet om sig innan han kravlar sig upp.Ah, sger han och snubblar till innan han ntligen str framfr henne med badlakanet runt

hfterna. Ja, jag ber om urskt jag ocks. Jag trodde jag var ensam hr.S ler han.Han r solbrnd, ser ut som om han r mycket utomhus. Hret r solblekt, nstan vitt. Lockigt,

och axellngt.Vnd dig om s fr jag hoppa i shortsen, sger han, och hon gr som han sger, str i sanden

och lyfter en fot i taget fr att inte brnna sig.Jag var p vg mot stocken dr borta, sger hon och brjar g mot den. Hon stter sig ner

och lyfter upp ftterna frn sanden nr han nrmar sig och stter sig bredvid henne. Han hllerfram en flaska vatten och hon tar emot den. Hon har inte insett hur trstig hon r. Hon dricker ochdet kalla vattnet rinner lngs hakan och droppar ner p brstet.

Han tittar p och ler.G aldrig ut utan vattenflaska, sger han. Vatten, och solskydd. Ndvndiga saker hr.Han r inte frn Nya Zeeland, det hrs. Kanske han r amerikan, tnker hon.Ja, men jag hade inte tnkt mig att jag skulle g s lngt, sger hon. Jag ville bara komma

ur bilen en stund. Men s brjade jag g lngs havet, och s bara fortsatte jagHan tittar ut ver havet. Hon tittar p hans profil, och sedan ner p sina ftter.Det r ltt gjort hr, sger han. Det knns som om man har hela vrlden fr sig sjlv. Som

om allt r mjligt.Nu r det hennes tur att le. Och hon nickar. Fr det r precis s det r.Han heter Michael. Han stavar inte sitt namn s, men det vet hon inte nnu. Han r fotograf.

Frn Kanada. P jobb hr.Vad kan hon bertta? Vem r hon?Jag heter Marion, sger hon. Det vet hon i alla fall.Marion Flint. Och jag r hr p semester. Antar jag att det r. En sorts semester. Eller kanske

mer som en paus. En paus i mitt liv. Mellan ett liv och ett annat.Ensam? frgar han och hon nickar.Jag behvde litet tid fr mig sjlv, sger hon utan att titta p honom.Han sger ingenting.Har du ngot emot att jag tar ngra bilder? frgar han istllet.Hon skrattar litet generat.Av mig?Han hller redan p att ta fram kameran. Den ser dyr och professionell ut.Hon drar ner kjolen ver knna och lgger armarna runt benen.Titta inte p mig, sger han. Glm bort att jag r hr. Stanna kvar dr i din egen vrld.

Titta p havet. Han tar bild efter bild. Hela tiden berttar han om sitt projekt. Han har kommittill sluttampen p en landsomfattande resa fr att frska fnga livet i de mest isoleradesamhllena lngs kusten. Han sger att han med sina bilder velat beskriva de mnniskor som bor ilandets ytterkanter, p de mest avlgset belgna platserna dr land och hav mts. De som levervid det otmjbara havet, och av det.

Fr ngra r sen fljde jag norska trlfiskare i Nordsjn. Det r inte sjlva havet jag rintresserad av, det r de mnniskor som lever med det. Som har lyckats skapa ett liv p havetsvillkor. Fr mig r det litet som att leva med en andlig eller religis tro. En tro p ngontingondligt mycket strre n man sjlv och fullstndigt bortom ens kontroll. Det krvs mod fr att gesig hn p det sttet, acceptera att man r i hnderna p ngontig strre. Och de fascinerar mig,de mnniskor som gjort det. Och jag frsker beskriva dem i mina bilder.

Han snker kameran med ett leende och en axelryckning.Det lter antagligen inte riktigt klokt.Han stter p linsskyddet och packar ner kameran igen.r du hungrig? frgar han, som om han vill byta mne.Och hon inser att hon faktiskt r det.Ja, det r nog dags att jag brjar g tillbaka till bilen, sger hon och reser sig.Min r frmodligen nrmare, sger han. Alldeles hr ovanfr, bakom sanddynerna. Om du

kan tnka dig att ta grillad crayfish och brd och sallad s r du vlkommen att ta lunch medmig.

De springer snabbt ver den heta sanden. Hennes fotsulor brinner, men hon knner sig ltt, somburen av vinden.

Hr, ta den hr och stt p dig den, sger han och strcker fram en solblekt hatt. Du skavara frsiktig, solen r farlig hr. Stt p den! upprepar han nr hon tvekar. Och vnd dig om.

Hon gr som han sger och knner hur han stryker solskyddskrm p hennes rygg och axlar.Han lyfter frsiktigt hennes hr fr att komma t nacken.

Vem r jag? undrar hon. Vem r den hr mnniskan som str barfota p en strand och lteren frmling smrja in hennes rygg och axlar? Hennes nacke och hennes verarmar. Hon ler frsig sjlv, kan inte lta bli. Hon kan omjligt vara jag. Hon r alldeles ny, och vrlden runtomkring henne, den r ny den med.

Det r en pohutukawa, sger han. Trdet som skuggar oss. En mnad tidigare, och detskulle ha varit tckt med rda blommor. Det r s konstigt, men precis som jakarandablommor rde svra att fnga. Blir aldrig riktigt lika fantastiska p bild som i verkligheten. Men jag antar attdet gller mycket

Han gr till bilen och tar fram en lg fllstol t henne, och hon sitter dr och ser p medan hantnder den lilla grillen. Han sitter p huk och medan han pysslar berttar han om sin lngakrokiga resa genom landet, frn lngst i norr hela vgen ner lngs stkusten till Bluff och StewartIsland. Och s tillbaka norrut efter vstkusten. Hans rygg r solbrnd, och lngs ryggradenglittrar sm droppar av svett.

Han tittar upp p henne och frgar var hon har varit, vad hon har sett s hr lngt.Ingenstans, egentligen, och ingenting sger hon. Jag har precis kommit. Jag har inte sett

ngonting alls.Han nickar och tar av locket p kylvskan som han hmtat frn bilen.Han lyfter upp det enorma skaldjuret som han kallat crayfish. Det ser ut som en stor hummer,

tnker hon. Och den r levande. Han hller upp den och skrattar. Hon frgar om hon kan f tangra bilder och han nickar. Nr hon vl ftt upp kameran poserar han glatt med hummern ihnderna. S tar han fram en kniv, hller hummern mot en bit drivved och tar livet av djuret medett skert stick i nacken. Hon r inte sker p om humrar kan sgas ha nacke. Men han sticker inkniven och hummern sprattlar till ngra gnger innan den ligger stilla. D delar han den lngsmed och lgger den p grillen med den skurna sidan nedt. Medan hummern grillas virar han inett brd i folie och lgger det p grillen ocks. S gr han salladen. Hela tiden tackar han nej tillhennes erbjudanden om att hjlpa till. Och hela tiden fortstter hon att ta bilder. Den starkazoomen tar henne nra hans ansikte medan han r upptagen med det han har fr hnder. Honknpper p. Bild efter bild.

Jag har gjort det hr s lnge nu, att det har blivit en rutin som det inte gr att rucka p,sger han och ler. Jag gillar att gra det sjlv. Men lt dig inte luras av det. Det r allt jag kan

vad gller matlagning. Jag r helt hoppls i ett vanligt kk.Hon skrattar. Hon hr ljudet av sitt eget skratt. Det fldar frn hennes inre som det mest

naturliga i vrlden. Varifrn kommer det? Hon vet inte att hon ngonsin hrt det frut.De sitter sida vid sida i de lga stolarna, med havet framfr sig och tallrikarna i knt.

Kylvskan str mellan dem och p den str deras kalla l.Det knns fortfarande som om hon r p drift, som om ftterna inte berr marken. Hon sluter

gonen mot solen.Hon tittar p honom. Hon r inte medveten om att hon har ngra tankar alls. Hon r bara

ltthet och ljus.Varfr hnger du inte med mig p slutet av min resa? sger han pltsligt. Det r bara ett

par dagar. Jag mste vara tillbaka i Auckland nsta vecka. Jag kan visa dig ngonting du aldrigskulle ha hittat sjlv.

Hon r alldeles hjlpls, har ingenting alls som hller tillbaka henne.Har vi tur fr vi se godwits. Om de r kvar.Godwits? upprepar hon. Och ler.Ja, hr heter de kuaka. Ett slags spov, en vadarfgel. De flyttar hit frn Alaska varje r. Och

sen tillbaka igen i slutet p sommaren. Den lngsta nonstop-fgelmigrationen som finns. Tydligendriver de med vindarna och klarar sig utan mat och vatten hela vgen, tio dagar eller s. Eftersomde r vadare kan de inte ta p ppet hav. De mste n land. Ett verkligt riskabelt projekt, tyckerjag. Men p ngot stt klarar de det, r efter r.

Han tittar ut ver havet, hon tittar p hans profil.Men det r inte drfr jag vill ka dit. Det r sjlva platsen. Det dr isolerade sandrevet som

helt r i hnderna p havet. Jag vill uforska det. Knna hur det knns att vara dr.Han tystnar.Det vore fint om du ville flja med.Ja, hr hon sig sjlv sga. Jag fljer med. Grna.Han vnder p huvudet och tittar p henne, och ett brett leende breder ut sig ver hans ansikte.Hrligt! Klart! D packar vi och ker och hmtar din bil. Vgarna r smala och krokiga hr

och det kommer att ta oss ett bra tag att kra till Kawhia. Dr lmnar vi din bil, man behver enfyrhjulsdriven drute. Det finns ngra motel i Kawhia, s vi kan f en dusch och en riktigt middagom du vill. Annars r det camping som gller. r det ok?

Hon har aldrig tltat frr. Men det knns som om allt r mjligt.S hon nickar. Ja, det r helt ok att tlta.Ingenting kunde vara bttre.

6.Jag hade gtt hndelserna i frvg. Som ett barn som vljer den frgstarkaste och mest frestandejulklappen frst, hade jag valt just det hr minnet. Men det var s mycket som fregick det. S mycketsom behvde falla p plats innan alltsammans kunde bli en begriplig helhet.

Det brjade bli sent och jag insg att Ika inte skulle komma. Jag hade soppa fr flera dagar. Detspelade ingen roll, men av ngon anledning kndes det som om jag behvde rra p mig. Jag lyfte avkastrullen frn plattan, tog ner anoraken frn kroken p drren och tog kameran som alltid lg bereddp byrn innanfr ytterdrren. Det vita ljuset brjade verg i grtt samtidigt som en blek nedgendesol frskte trnga igenom de lga molnen. Jag gick i rask takt, litet frusen till att brja med. Strandenvar tom s lngt gat kunde se. Ngon enstaka ms och havssula erbjd de enda tecknen p liv. Jagtog sikte med kameran och knppte ett par bilder. Jag undrade varfr, jag hade ondligt mngaliknande bilder. Men det var ngonting med det sena eftermiddagsljuset hr som var oemotstndligt.Det, och synen av fglarnas obekymrade, fridfulla flykt ver himlen. Ett ffngt hopp om att p bildkunna fnga det hr gonblickets innersta vsen. Tidvattnet var lgt och den packade sanden var kyligunder mina ftter.

Jag tittade ut ver havet genom objektivet och tnkte p vad havet kommit att st fr. Sammanhang.Fr mig hade havet kommit att representera sammanhang. Helhet. Och motstndskraft, kanske. Havetlter sig tillflligt pverkas av de andra elementen, men det frblir sig sjlvt nd. Jag lngtade efterden sortens inneboende motstndskraft. Efter en upplevelse av helhet. Jag ville knna att vad som nvntade mig s skulle jag kunna frbli mig sjlv. Hela mitt jag, som innehll allt jag ngonsin varit,och allt jag hade potential att bli.

Jag satte mig i strandgrset och grvde ner ftterna i den kyliga sanden.Jag lt blicken vila p vgorna som svepte in framfr mig. Det fanns ingenting hr som pminde

mig om ngonting annat, ngon annanstans. Kanske var det det som var s tilldragande med den hrplatsen. Den frefll s absolut sig sjlv, evig. Den tillhrde inte mig, och skulle heller aldrig kommaatt gra det. Min korta tid hr skulle inte komma att lmna ngra som helst spr. Men nr jag lyfteblicken och tittade ut ver havet och fljde tillkomsten av en av de enorma vgorna sg den resa sigur det bedrgligt slta mrka havet, hja sig hgre och hgre tills den ndde sin osannolika,skimrande, skra klimax dr den tycktes balansera under brkdelen av en sekund innan den brts medett ronbedvande dn s kunde jag nd knna hur nra knuten jag blivit till den hr miljn. Hurmycket av mitt liv som hrde hemma hr. Kanske inte i tid rknat, men absolut vad gllde betydelse.Det var hr som mitt livs motsvarighet till denna glittrande, vanskliga klimax tog plats. Mitt livstriumferande, svindlande korta gonblick av oreserverad krlek.

Men allt som fregick det tilldrog sig s lngt bort, precis som vgornas kraftansamling.En s lng frberedelse.Ett s kort enastende gonblick. Och sdana ondliga efterdyningar.Jag reste mig och fortsatte min vandring. Jag behvde g tillbaka i mitt minne, rannsaka det och

ska efter begynnelsen. Jag behvde frst var den allra frsta aningen kom ifrn. Flja ansamlingenfrn brjan.

Jag grvde runt efter mitt frsta medvetna minne, gjorde en allvarlig anstrngning att arbeta migbakt i tiden. Det kndes egendomligt, kanske drfr att jag vartefter minnena gled frbi insg att devar mnga fler n jag ngonsin hade kunnat frestlla mig. De passerade som scener i en film, kom ini fokus och bleknade sedan bort igen.

Tills filmen stannade. Mitt allra frsta minne. Jag frskte att inte titta, utan kliva in dr. Jagfrskte bli den lilla flickan igen.

Hon var s liten. Jag kunde se det med ens. I mitt minne hade hon verkat ldre. Hr kunde jag nu sehenne med mhet och ta till mig hur liten hon var.

Och hur utsatt.

Hon gr bakom morfar. Hon r barfota precis som han. De gr sakta. D och d stannar han ochvnder sig om. Ibland fr att hlla undan en gren eller svepa bort ett spindelnt. Ibland bara fratt le.

Dr trden glesnar kliver de ut p de solvarma rda klipporna. Det r alldeles vindstilla ochsolen knns varm p huden. Morfar vnder sig om igen. Hon vntar sig ett leende. Hon har redanbrjat le sjlv i ren frvntan. Men det kommer inget leende. Istllet sliter morfar upp henne ochhans hnder r hrda, det gr ont under armarna nr han hissar upp henne i luften. Hon strckersig efter hans hals och klamrar sig fast medan morfar tar ngra snabba steg och hoppar upp pbryggan. Hon kan knna hans hjrta banka under den varma huden p hans brst, hra hanssnabba andetag. Han str stilla ett gonblick och hmtar andan. S, sakta, sakta stter han nerhenne igen, drar hennes solklnning till rtta och tar hennes hand i sin. Han hukar sig ner intillhenne och pekar mot klipporna nedanfr. Det r sm droppar av svett p hans panna. Han hllerfr hrt i hennes hand och hon frsker vrida sig loss. D mjuknar hans grepp och hon lter sinhand ligga kvar i hans.

Dr, Marianne, viskar han, med blicken p den slta klippan som de just lmnat. Hon tyckerinte om att han viskar.

Kan du se den?Han vntar tills hon nickar. Och hon kan se den. Den ser ut som en lng smal korv som

lngsamt ringlar ut sig, gr mot den rda klippan och svr att upptcka utan att ngon pekar. Denglittrar i solen nu och glider ljudlst ver den slta stenen. Hon kan se det mrka sicksackbandetlngs ryggen.

Det r en orm, sger morfar. S tystnar han, som om han behver tnka efter litet. Vacker,eller hur? Han tystnar igen, och hon frstr att han vntar p att hon ska hlla med. Hon tyckerinte alls att den r vacker. Men hon nickar igen.

Men om man skrmmer den, d kan den bitas. Just det att morfar pratar s lngsamt och styst r skrmmande: varje paus, varje gonblick av tvekan fr henne allt nrmare trarna.

Ormar r vldigt skygga, fortstter morfar. Vldigt lttskrmda. Man ska lmna demifred.

Han tar bda hennes hnder i sina och vnder henne mot sig. Han tittar in i hennes gon. Hontycker inte om det. Det knns som om ngonting har blivit fel. Och morfar kan inte f det rtt igen.

Om du ngonsin ser en orm nr du r ensam, g bara tyst drifrn. Kan du komma ihg det,Marianne? Hon nickar. Svljer hrt. Men hon kan inte stoppa trarna.

Du r vl inte rdd? sger morfar och drar sin strva handflata ver hennes kinder fr atttorka bort trarna. Hon skakar p huvudet, men hon r inte alls sker. Du ska inte vara rdd,Marianne. Bara lta dem vara ifred. Han ler. Och hon nickar. Men ngonstans inuti r hon rddnu. Fr hon knner att morfar r det.

Duktig flicka. Det enda du ska tnka p r att inte skrmma ormarna. Se dig fr var du gr,jmt. Man mste ge ormarna deras utrymme. D lter de oss ha vrt.

Och s lyfter morfar upp henne igen och nu r hans hnder mjuka och frsiktiga. Som vanligt.Hon pressar sitt ansikte mot morfars hals. Han hller henne i sina armar medan han stter sig pbryggkanten och glider ner i roddbten.

Och allt r som vanligt. Hon kan knna att det luktar sol om morfars brst. Han ler nr hanstter ner henne och tar tag i rorna. Men hon kan se att morfars panna fortfarande r svettig.

Nu ror vi tvrs ver viken. Och nr vi kommer hem ska vi ha hallonsaft och skorpor. Han leroch rorna plaskar litet nr han brjar ro.

Men det ligger en orm p klipporna bakom dem.

Varfr just denna enda scen? Jag mste ha varit nstan fyra. Jag fyllde fyra i september det ret ochdet hr var p frsommaren. Av alla min barndoms dagar var det den hr som jag drog mig tillminnes. Varfr hade jag sparat den? Jag mindes kristallklart varje del av den. Men ingenting fre.

Jag mindes min morfars hnder. Hur hpen jag blev ver det hrda greppet under mina armar. Desnabba andetagen nra mitt ra. I ett enda gonblick var han frndrad. Fr alltid annorlunda. Ochhela min vrld var frndrad den med. Plstligt hade den kommit att innehlla sdant som skrmdeden person som alltid hade sett till att min vrld var trygg. Och om morfar var rdd, s var jag ocksdet.

Jag letade efter andra tidiga minnen.Jag letade efter min mamma. Skandet tog mig genom mnga ldor, mnga rum. Undflyende

verkade hon finnas verallt och ingenstans, en doft som omsvepte allting, snarare n en kropp. Honvar dr, men jag kunde inte fnga henne tillrckligt lnge fr att se henne tydligt. Hon kom och hongick, frsvann runt hrn. Det var hennes frnvaro jag mindes mer n hennes nrvaro.

Fram till den allra sista scenen. Jag visste att jag kunde se henne dr. Men jag ville ha andra bilder.Andra minnen, tidigare. Det var ju en tidsaxel jag var ute efter, med ett minne i taget. Och i rttordning.

Medan jag skte, dk en annan scen upp. Och jag kunde se att den hrde ihop med den frra,frsts. Men nu var jag fem, nstan sex. De tv ren mellan de bda scenerna hade inte lmnat ngraspr, tycktes det. Men det var den hr som var brjan. Upprinnelsen till allt det som skulle flja.Kanske var det drfr den framstod med sdan klarhet. Kanske hade jag sparat den fr att denrepresenterade begynnelsen.

Det kndes som om jag, trots min avsaknad av medveten verblick mste ha haft tillgng till ensorts urvalsprocess, en mekanism som sparat vissa minnen och kasserat andra. Fr vid tiden fr denhr hndelsen kan jag inte ha varit medveten om dess betydelse.

Den femring som inte riktigt ndde upp till fnstret utan att st p en pall kan inte ha haft ngonuppfattning om vad som skulle flja. Inte fr att ngon annan kunde det heller. Men s hr i efterhandsyntes det klart och tydligt. Till den dagen hade jag levt i en vrld dr platsen var sjlvklar och drtid inte existerade. Hr, pltsligt, blev jag medveten om att det fanns ett utanfr.

Kanske var det naturligt fr mig att minnas den stund som kastade ut mig.

Hon str vid sovrumsfnstret p vervningen och vntar p att mamma ska komma. Hon r frliten fr att riktigt n upp till fnstret utan att st p ngonting. Hon har frberett sig, dragit framen stol och klttrat upp p den. S hon mste ha vetat att mamma var p vg. Hon r spnd. Mendet r ingen glad spnning. Hon r rdd. Hon str dr hgt uppe och vntar. Har hon sttt drlnge? Det knns s. Det r en vindstilla solig dag och en fluga r fngad innanfr glasrutan. Densurrar och kryper sakta lngs fnsterkarmen och d och d gr den ett trtt frsk att lyfta,kortare fr varje gng. Hon vntar, mer och mer spnd. Hon behver kissa. Men hon kan inte ghrifrn nu. Hon kan hra en bil, men kan inte se den n.

Nr hon till slut ser mamma dyka upp vid grinden gr det ont i halsen. Det spnner och knnssom om ngonting fastnat dr. Hon frsker svlja men det hjlper inte alls. Det blir bara vrreoch vrre. Och hon behver verkligen kissa. Hon pressar ihop lren fr att hlla emot. Hon mstest kvar hr och fortstta att titta. Mamma ser konstig ut s hr uppifrn. Hon kan se toppen phennes huvud, men hon kan inte se hennes ansikte. Hon vet att det r mamma, frsts. Men detknns inte rtt. Hon vet att det r ngot fel. Det r inte som det brukar vara nr mamma kommer.Den hr gngen r annorlunda. Och hon mste st hr och titta, fast hon inte vill.

Hon vet att mamma ler nr hon stnger grinden bakom sig, fast hon inte kan se hennes ansikte.Vl innanfr grinden stter mamma ner den lilla bruna resvskan p grset och nr hon str drsamlar hon ihop sitt ljusa hr med ena handen och lyfter ansiktet mot solen. Och nu kan man setydligt att hon ler. Hon sluter gonen och hon ler. Vinden fngar hennes kjol och den svller utomkring henne som en ballong. Marianne tror inte att mamma kan se henne och hon vinkar inte.Hon hller fingrarna om kanten p fnsterbrdan och pannan rr vid glasrutan. Mamma lyfterupp resvskan igen och fortstter att le nr hon brjar g uppfr grusgngen. Hon balanserarfrsiktigt i sina hgklackade skor. Hon ser ltt och vacker ut och hon svnger sin vita handvskafram och tillbaka.

Marianne tittar p hela tiden, alldeles orrlig. Flugan rr sig inte lngre, heller. Den ligger prygg med benen i luften. Hon hr gruset knastra nr mamma fortstter uppfr gngen tillverandan.

Pltsligt knns det som om hon mste grta. Hon glider ner p golvet och halkar p det blankatrgolvet nr hon springer tvrs ver hallen mot trappan. Nu kan hon inte hlla emot lngre ochhon knner att det kommer litet kiss som rinner nerfr insidan p lren. Det kommer trar ocks.Hon skyndar nerfr trappan s fort hon kan, medan hon hller sig hrt i ledstngen. Springertvrs igenom hallen drnere och in i kket som om det gllde livet. Morfar sitter vid kksbordetmed tidningen utbredd framfr sig. Utan att lyfta blicken frn den strcker han ut en arm ochfngar upp henne i flykten och stter ner henne p sitt kn.

Morfar bryr sig inte om att underbyxorna r vta, s det gr inte hon heller. Istller begraverhon ansiktet i skjortan som luktar morfar. Han stryker henne ver armen med sin strva handflata.Han mste veta han med, men han sger ingenting. Det r som de bda ltsas att de inte kan hrade ltta stegen utanfr, frst p gruset, sedan uppfr trtrappan, s ver verandagolvet. Och sver trskeln och genom den ppna ytterdrren. Morfar tittar inte upp frn tidningen och hanfortstter att stryka henne ver armen. Och till och med nr hon kan knna mammas parfymfortstter hon att knipa ihop gonen och trycker ansiktet mot skjortan. Hon vill inte se det drleendet. Hon vill inte se den nya klnningen.

Hon hr hur mamma drar ut en stol och hon hr hur klnningen frasar nr mamma stter signer.

Och nr mamma brjar prata hrdnar morfars grepp om hennes midja, precis som hennes grepp

runt morfars hals. De hller i varandra som tv som hller p att drunkna.Jag har kommit fr att hmta Marianne, sger mamma.

7.Jag reste mig, borstade sanden frn byxorna, och fortsatte min promenad lngs stranden. Det tunnamolntcket som hade dolt solen hela dagen hade ntligen spruckit upp och de kvardrjande resternahade frgats violetta nu vid solnedgngen. Jag insg att bilderna jag tog skulle bli bleka kopior av detverkliga gonblicket, men tog nd ngra till. Jag fortsatte lngre n jag hade tnkt och vnde stndigtkameran mot havet. Dr fanns ingenting annat att se n de inrullande vgorna.

Objektivet svepte ver den tomma vattenytan och fngade pltsligt upp en liten mrk punkt p detbljande vattnet bortom brnningarna. Jag vet inte vad det var som fick mig att lgga mrke till detoansenliga fremlet. Vad som verhuvudtaget ftt mig att rikta kameran mot havet. Men jag spranginnan jag var medveten om vad det betydde. Jag slppte kameran och slet av mig jackan medan jagrusade mot vattenbrynet. Det kndes som om det tog en evighet innan jag ndde djupt vatten ochntligen kunde brja simma. Jag dk under brnningarna och befann mig sedan ntligen p djuparevatten. Mina gon svepte desperat ver vattenytan. Jag var redan iskall. Inte bara p grund av vattnetskyla. Hela min kropp isade inifrn. Inte frrn jag till slut fick syn p honom kunde jag andas igen. Nuvar han inte lngt ifrn mig och nr jag tog de sista simtagen och min hand ndde hans hr kunde jaginte hindra mig sjlv frn att skrika. Jag skrek hans namn, men jag kunde inte hra mig sjlv verdnet frn vgorna som brt alldeles bortom oss. Vi lyftes och sjnk, burna av den enorma energinunderfrn. Jag hll honom mot mitt brst och han kndes viktls nr jag brjade simma p ryggtillbaka mot stranden. Han var orrlig, gjorde inget motstnd utan vilade slappt mot min kropp och jagfrstod att han var medvetsls.

Nr jag knde mark under ftterna igen stod jag upp med honom i mina armar och vadade frstgenom vattnet och sprang sedan tills jag ndde fram till torr sand. Jag lade ner honom och brjadearbeta. Hans lppar var kalla och han lg stilla med armarna utstrckta s som de hade hamnat, menjag kunde knna hans hjrta sl under mina hnder. Jag satte mina lppar mot hans och fortsatte attfylla hans lungor med min luft tills hans brst drog ihop sig som i kramp och han drog ett frstaraspande andetag och hostade till. Jag vnde honom p sidan och sg havsvatten vlla ut ur hans mun.Jag vntade tills det avtagit, vnde honom p rygg igen och satt ett gonblick med hnderna vilande phans brst, men hans gon frblev slutna. Nr hans andning blivit ngorlunda jmn svepte jag inhonom i min jacka, slngde kameran ver axeln och lyfte upp honom och brjade g hemt, s fort jagfrmdde.

Jag hrde mig sjlv snyfta och jmra mig medan jag skyndade vidare.Vl hemma lade jag ner honom p soffan i vardagsrummet. Han sg s liten ut, mycket yngre hr,

med gonen slutna och kroppen slapp, n annars nr han var sitt vanliga aktiva jag. Jag tvekade ettgonblick innan jag frsiktigt brjade ta av honom de vta klderna. Redan p ett tidigt stadium avvr bekantskap hade jag frsttt att han inte tyckte om att bli vidrrd. Bara ngra gnger d jag varittvungen att behandla honom mot hrlss eller plstra om ett sr, hade jag ftt rra vid honom, och dhade jag varit noga med att f honom att frst att jag respekterade hans behov av avstnd. Han drogsig undan ven de allra minsta kroppsliga berringar.

Men hr satt jag och drog frsiktigt av hans t-trja och exponerade hans magra brst dr jag kunderkna revbenen. Nr jag drog trjan ver hans huvud och sakta lade honom tillrtta p kudden igen,stannade jag mitt i rrelsen och mina hnder fll lngsamt ner i knt.

Jag tittade ner p det lilla barnet.Och jag brjade grta igen. Ofrmgen att sluta, viskade jag gng p gng nej, h, nej, medan jag

kramade den hoprullade t-trjan i hnderna.Han hade mrka mrken under armarna, som om ngon lyft honom med vld. Runt halsen, som om

ngon tagit stryptag. Jag bjde mig ner och vnde frsiktigt ver honom p sidan. Det fanns ett stortmrkt blmrke p blen, vid njuren.

Jag hade sett sdana mrken tidigare. Och jag visste att de inte kommit till i havet. Eller var resultatav mina upplivningsanstrngningar. Nej, det hr var mrken av vuxna hnder, en vuxen fot. Avsiktligtvld p den lilla kroppen.

Jag reste mig och gick och hmtade kameran. Tnde golvlampan vid soffan. Hnderna skakade nrjag tog av linsskyddet. Men nr jag lyfte kameran kom det ver mig ett egendomligt lugn. Och jag togalla de bilder jag var tvungen att ta. Jag hade slagit p datumfunktionen s alla bilderna skulle blidaterade.

S snart jag var frdig och hade slckt lampan brjade jag grta igen. Det var nstan helt mrkt nu.Jag drog ver honom filten och satt och tittade p hans ansikte. Han sg fridfull ut och han andadeslugnt och jmnt. Jag verflls av en stark impuls att stta lpparna mot hans panna och viska att alltskulle bli bra. Att jag skulle se till att allt blev bra. Men det enda jag gjorde var att sakta dra ett fingerlngs hans arm som vilade p filten. Huden var torr och sval och tckt av intorkat salt. En rysning komver mig och jag insg att jag frs. Jag behvde byta jag med, men jag ville inte lmna honom ensam.Jag reste mig, lyfte upp honom och bar honom in i mitt sovrum dr jag bddade ner honom i min sng.Jag stod en stund och tittade p honom. Han lg alldeles stilla med gonen slutna. Hret hade torkatoch spretade frn huvudet i stela spikar. P ngot stt gjorde synen mig upprrd igen. Det var som omdet hr ytterligare frstrkte intrycket av total utsatthet. Jag lmnade drren ppen bakom mig nr jaggick ut i kket fr att stta p tevatten och byta klder.

Senare satt jag i kket med en mugg te och frskte sortera mina tumultartade tankar. Jag hadealdrig frgat ngonting om hans familj, annat n fr att frskra mig om att de visste var han hll husnr han var hemma hos mig. Han hade aldrig berttat ngonting sjlvmant, bara nickat ja eller skakatp huvudet fr ett nej, som svar p mina frgor. Jag insg nu att jag inte visste ngonting alls om hansliv.

Det mste finnas ngon jag borde ringa. Ngon som oroade sig. Ngon som saknade honom. Dethade blivit kvll och det mrknade snabbt.

Mitt yrkesjag mste ha vetat vad det var jag borde gra. Men en annan, primitiv, del av migvgrade att lyssna. En del av mig som handlade helt instinktivt och bara ville skydda honom. Se till atthan var i trygghet. Och aldrig slppa honom ur sikte igen.

Men jag insg nd att jag inte bara kunde behlla honom hos mig utan att meddela hans familj. Jagfrstod att det helt enkelt var omjligt.

Jag visste inte ens vad han hette i efternamn, och jag hade bara en vag aning om var han bodde.Jag gick tillbaka till vardagsrummet och sjnk ner p soffan och svepte om mig en filt. Som om han

knde p sig att jag frs hoppade Kasper upp och lade sig intill mig.Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Till slut lyfte jag telefonen och ringde George.

Jag vet inte varfr. Eller vad jag hoppades att han skulle kunna gra. Men jag ringde honom i alla fall.Det tog en stund innan han svarade och d lt han litet frsiktig och tvekande, som om telefonsignalenverraskat honom. Genom ren hade jag nog bara ringt honom ngot dussintal gnger, om ens det. Ochaldrig p kvllen. Nstan alla vra samtal hade varit ansikte mot ansikte. S det hr kndes definitivtbesvrande till att brja med. Men George lyssnade utan frgor. Och jag gav honom bara de mestelementra fakta. Att jag funnit Ika i havet. Att han sov nu och att det vore bttre fr honom om hankunde stanna hos mig ver natten. Och att jag inte visste vem som behvde underrrttas.

George visste vem Ika var. P ngot stt fick jag intrycket att han knde till vra torsdagsmltider,fast han inte direkt sa det. Kanske det var allmnt knt? Vad visste jag? n en gng fick jag den drknslan av att jag var ltt handikappad, en srling som inte riktigt fattat det hr samhllets oskrivnaregler om hur man skulle frhlla sig. Det var som om andra knde till allt om mig, medan jag justingenting visste om dem.

George visste ocks var Ika bodde, knde till hans familj. Ja, det var inte mycket till familj,egentligen. Ika bodde med sin mormor, tydligen. George lovade att kra ver och prata med henne,och sedan ringa mig. Jag frskrade igen att Ika mdde bra, och att jag grna behll honom vernatten. Han upprepade att han skulle ringa s fort han talat med mormodern och s lade vi p.

Jag gick ut i kket och gjorde en kopp te till, satte p musik p lg volym och tervnde till soffan.Jag mste ha slumrat till och knde mig desorienterad ett gonblick innan jag insg att det vartelefonen som vckt mig.

George hade pratat med mormodern. Han harklade sig och verkade tveka ett gonblick innan hanfortsatte.

Hon r inte orolig. Helt okej fr hennes del om han stannar hos dig till imorgon Det kndessom om det var ngot mer han ville sga, men det var tyst i luren.

Tycker du att jag ska ringa henne? frgade jag. terigen samma besvrade tystnad.Nej Paus. Nej, hon vntar sig inte det. Paus. Du behver inte ringa. Tystnad. Jag kommer

ver imorgon bitti. Jag kan kra pojken hem d om du vill.P ngot stt kndes det som om han inte ville att jag skulle trffa mormodern. Det var flera saker

jag ville prata om, frgor jag ville stlla. Men jag bestmde mig fr att vnta till nsta dag.S jag tackade honom bara, och lade p.Jag tassade in i sovrummet och tittade till Ika. Jag stod vid fotnden av sngen och sg p hans

ansikte. Han lg p rygg och ansiktet var alldeles lugnt, andetagen knappt hrbara. Och nu tyckte jagpltsligt han sg urldrig ut. Som en mnniska i slutet av sitt liv. Vis, som om han befann sig ovaneller bortom den hr vrlden. Jag bjde mig ner och lade kinden mot tcket ver hans brst, lt densnudda vid hans kind. Den var torr och varm mot min.

Jag gick tillbaka till soffan och svepte in mig i filten igen och fll i djup smn.Under natten drmde jag den dr drmmen igen.Det var s lnge sedan att jag trott att den ntligen lmnat mig.Det var samma drm, och nd kndes den inte alls likadan. Som alltid var det bara vi tv, min

bror och jag. Jag blev verraskad nr jag insg hur sm vi var. Jag trodde jag var en stor flicka, kndemitt ansvar. Men jag var bara drygt tta r gammal, och nu kunde jag tydligt se henne. Och fast minbror var bara tv var han ocks s allvarlig. Dr gick vi, ensamma, hand i hand mot den oundvikligaavgrunden.

nnu en gng gr hon genom skogspartiet ner mot vattnet, med sin bror vid sin sida. Ljuset rkonstigt, som om det kommer frn en stark lampa rakt ovanfr dem. Under granarnas grenar rdet mrkt, men hon r medveten om det kalla skugglsa ljuset drutanfr.

Hon hller hans hand. Han r s liten att han mste strcka sig upp fr att n och hans huvudnr bara knappt till hennes midja. Hon mste g sakta fr hans skull, men det gr ingenting alls.Om det gick, skulle hon stanna helt och hllet. Nr de kommer nrmare vattnet kan hon knna hurdet luktar. Det stinker av orenat avloppsvatten. Det r inte sommar, men inte vinter heller. Det rsom om det inte r ngon rstid alls, eller en evig opreciserad rstid som aldrig kommer att ndrasig. Det finns inga andra mnniskor dr, bara de tv. De gr alldeles tysta, men det r en rofylldtystnad. Det finns krlek dr. Men ocks en franing om en hotande katastrof. Och hennes hjrtabrjar bulta. De nr de gr klipporna som sluttar brant ner mot det mrka vattnet. Det r alldelesvindstilla. Allting r alldeles stilla. Hon tittar inte t vnster, men hon vet att den r dr,jrnvgsbron som vlver sig hgt upp i luften.

Ett gonblick balanserar de p toppen av klippan, och hon kan knna hans lilla kropp mot sittben. Det stilla vattnets gr yta skymtar hotfullt lngt dr nere, men trots avstndet kan hon knnahur kallt det r. Kallare n luften.

Precis d tar han ett steg framt, och innan det ens hnt vet hon att hon kommer att tappagreppet om hans hand. De sm fingrarna glider ur hennes grepp och han kanar nerfr den brantaklippvggen och ur hennes synflt. Det r alldeles tyst. Men nu r tystnaden skrmmande. Hon hringenting, tystnaden dnar i hennes ron.

Frn och med nu saktar allting ner. Hon r som frstenad och ofrmgen att verhuvudtagetrra sig. Hennes blick vilar p den punkt dr hon sett honom frsvinna. Hon kan inte hra honom,men hon knner varje stt, varje trn som hans lilla kropp fr utst p sin vg ner mot vattnet.Hon r fastlst hr, frstenad och akut medveten om att det inte finns ngonting hon kan gra. Ihuvudet gr hon igenom hela den fasansfulla hndelsekedjan, fastfrusen och frlamad. Hon r likardd som han mste vara. Det gr lika ont som det mste gra fr honom. Hon kmpar fr attkunna andas. Allt str stilla.

Men som om hon pltsligt vckts ur trans, vnder hon och brjar springa. Stegen knns tungaoch fast hjrtat skenar gr det plgsamt lngsamt framt nr hon rr sig mot bron. Den vlver sigver hennes huvud, hopplst ouppnelig. Till sist stannar hon vid brofstet och inser att hr finnsinga trappsteg, ingenting att hlla sig i. Bara det slta betongfundamentet. Det r helt omjligt frhenne att klttra dr. Hon tittar uppt och inser att ven om hon kunde komma dit, s skulle etthopp drifrn och ner i vattnet sl ihjl henne.

Precis i det gonblicket fr hon syn p honom i vattnet. Och hon r lika kall som han mstevara. Hon skakar av kyla medan hon stirrar p hans huvud, en prick p det stilla, svarta vattnet.

Och hon vet att det r fr sent.Hon r s frskrckligt kall, men hon r inte lngre fylld av den vlknda knslan av

frlamning. Istllet r det den absoluta insikten om att allt r ver som uppfyller henne.Men den hr gngen slutar drmmen annorlunda. Den slutar inte hr.Nej, den hr gngen str hon p klippan och knner smrtan upplsas. Den faller frn hennes

axlar som ett avlagt kldesplagg.Fr hon inser att hon kan glida nerfr klippan hon med. Och hon brjar sakta g mot kanten.

8.Det snabba trippandet av opossumtassar p plttaket vckte mig. Det var fortfarande mrkt. Dethrdes ingenting frn sovrummet. Jag lg kvar p soffan och funderade. Jag hade hoppats att jag skullevakna med en plan fr vad jag skulle gra, men ingenting hade blivit klarare under natten. Jag vartvungen att prata med hans mormor, frsts. Men det skulle antagligen komplicera saker och ting. Jagvisste inte riktigt hur jag skulle prata med Ika. Vad jag skulle sga.

Men jag behvde inte oroa mig. Det spelade egentligen ingen roll vilka beslut jag fattade. Vilkaplaner jag smidde. En kedja av hndelser hade redan tagit sin brjan. Och merparten av denprocessen tog plats i mitt inre. Oavsett mina medvetna verlggningar, s var mitt undermedvetnaredan i full gng med sina egna. Det hade sin egen strategi, som jag snart skulle bli varse.

Jag mste ha slumrat till igen och jag visste inte riktigt vad som vckte mig den hr gngen, fr hanssteg var ljudlsa. Det var medvetandet om hans nrvaro snarare n ett ljud. Jag ppnade gonen ochblicken landade p den lilla figuren framme vid fnstret. Han stod dr med ryggen mot mig, en silhuettsom avtecknade sig mot det kalla morgonljuset utanfr. Han sg ut som ett litet tlt med filtens veckhngande frn axlarna och ner till golvet. Nr han hrde att jag rrde mig gick han lngsamt genomrummet med filten slpande efter sig. Han satte sig ner p golvet nra soffan men hll avstndet spass lngt att jag inte kunde n honom. Jag avvaktade fr att se vad han skulle sga. Men det komingenting.

Jag r glad att du r hr, sa jag till sist. Han sa fortfarande ingenting.r du varm? Han nickade. Jag noterade att han hll filten ttt virad runt halsen.Hungrig? Han nickade.S jag klev upp, drog p mig ylletrjan ver nattlinnet och gick ut i kket.r det okej med soppa? frgade jag ver axeln. Jag hrde inte ngot svar, men s dk han upp

och kom och stllde sig bredvid mig vid diskbnken, fortfarande med ett stadigt tag i filten med bdahnderna. Han stod kvar dr, alldeles tyst, medan jag vrmde soppa och dukade fram.

S satte vi oss. Han kmpade med filten medan han tog sig upp p stolen. Den gled hela tiden nerfrn axlarna. Jag gjorde inget frsk att hjlpa honom, utan anstrngde mig bara att hlla blicken bortafrn hans hals. Jag serverade soppa och skar upp brd. Hllde upp ett glas mjlk. Han hll ihop filtenmed ena handen och brjade ta med den andra. Jag tittade p medan han tmde den frsta tallrikenfr att sedan ge honom pfyllning. Sedan vntade jag tills han ftt i sig det han behvde.

Nr han till slut var klar lutade han sig bakt p stolen och rttade till filten s den ndde upp tillronen. Det var som om han behvde den som ett slags pansar. En skld mot mina forskande gon,kanske.

Ika, jag mste frga dig ett par saker, sa jag och satte mig mitt emot honom. Han sg frbi mig,bort mot fnstret och svarade inte. Det sg ut som han krympte ihop litet. Och jag blev rrd till trarigen. Jag ville inte ha det hr samtalet. Om det nu kunde kallas samtal, jag visste att han skulle bidraminimalt.

Vad gjorde du i havet igr? Som vntat svarade han inte. Och jag visste inte vad jag skulle gra.Hur jag skulle fortstta.

Det var torsdag och du visste att jag satt hr och vntade p dig, sa jag och vred mig inombordsnr jag hrde hur det lt. Jag ville absolut inte att han skulle knna att jag stllde ngra krav phonom. Att hans torsdagsbesk skulle knnas som ett tvng. Men det kom ingen reaktion frn hanssida, varken synlig eller hrbar. Han satt och stirrade ut i tomma luften, orrlig. Jag reste mig och

brjade duka av.Om du inte berttar ngonting fr mig kan jag inte hjlpa dig, sa jag. Jag vnde mig bort frn

honom och hll gonen p mina hnder medan jag tog bort de sista sakerna frn bordet och torkade avdet.

Jag tror att du behver hjlp. Det gr alla d och d. En del saker r helt enkelt fr svra att klarautan hjlp.

Jag tervnde till bordet och satte mig ner igen. Och jag kunde inte lta bli att titta p honom. Jagsvalde och brjade om.

Nr jag var ungefr i din lder trodde jag att jag kunde klara mig sjlv. Men ibland gr det barainte. En del saker r fr svra fr barn att klara av.

Han gjorde fortfarande inga ansatser till att svara och vgrade gonkontakt.Kan jag f frga ngra saker, Ika? Du behver inte svara, bara nicka eller skaka p huvudet.

Okej?Ingenting.r det okej? upprepade jag och bjde mig fram. Han lutade sig lngre bakt s att vi behll

samma avstnd mellan oss. Men jag tyckte jag kunde se en antydan till en nickning. Eller kanske hanbara snkte huvudet fr att undvika min blick.

Vad gjorde du i havet igr? Det r mitt i vintern. Vattnet r iskallt.Han sa ingenting.Gick du i fr att du var ledsen? En liten skakning p huvudet.Fr att du var rdd?En nick. Mjligen, det var svrt att avgra.Hade ngon gjort dig illa igr? En nick. En definitiv nick.Okej. Du behver inte bertta fr mig vad som hnde. Men jag skulle vilja flja med dig hem.Han titta