boendestödjares och kunders erfarenheter i samband med en ... · om motiverande samtal (mi) 9 mi...

Enheten för välfärd och FoU-stöd

MI – Motiverande samtal Boendestödjares och kunders erfarenheter i samband med en utbildningssatsning i MI

Kristina Bromark

3

SAMMANFATTNING Ett fyraårigt kompetensutvecklingsprojekt (BKS) riktat till baspersonal, som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning, avslutades i december 2012. Projektet har bland annat innehållit utbildning i Motiverande samtal (MI).

En boendestödgrupp i Uppsala kommun, vård och bildning, påbörjar grundkurs i MI-metoden under mars 2012. Boendestödsgruppen består av åtta boendestödjare och ingen av dem har tidigare genomgått MI-utbildning. Då ingen i boendestödsgruppen tidigare deltagit i utbildning av MI, fanns det en unik möjlighet att göra en uppföljning efter avslutad utbildning, för att se om insatsen har lett till någon faktisk skillnad, dels för boendestödjarna, dels för kunderna. Förutom grundkursen i MI som hela boendestödsgruppen deltagit i, har verksamhetschefen deltagit i motsvarande utbildning ”Motiverande samtal för chefer”.

Syftet med uppföljningen är att undersöka om utbildningen i MI har lett till någon skillnad för boendestödsgruppen vid boendestödet och de kunder som får stöd och service genom de samma. De frågeställningar som är vägledande i undersökningen är (1) om kunder upplever att boendestödjarnas bemötande (stöd) har förändrats efter genomförd utbildning och (2) om deltagarna (boendestödjare och verksamhetschef) anser att de har fått ny kunskap som de kan använda i sitt arbete och. Inhämtandet av material sker vid tre tillfällen (före, under och efter utbildningen) genom intervjuer med boendestödsgruppen, verksamhetschefen och boendestödets kunder, samt en enkät till kunder.

Studien visar att boendestödjarna upplever MI-utbildningen övervägande positiv och att de har användning för sina nyvunna kunskaper i det praktiska arbetet. Hur och i vilken omfattning man använder sig av metoden i det dagliga arbetet har dock inte objektivt mätts i denna studie, däremot visar resultaten att deltagarna upplever att grundkursen har påverkat deras förhållningssätt i arbetet. Det som tydligast träder fram i de båda uppföljningarna är boendestödjarnas upplevelse av att de stressar mindre nu än tidigare. Tyngdpunkten har förflyttats från praktiska och konkreta göromål (som städning, vilket ger synbara resultat) till sådant som gör skillnad på längre sikt (exempelvis samtal). Kunderna som deltar i enkäten och i intervjuer märker inte någon större skillnad på hur det var före utbildningen och efter. Vissa kunder kan möjligen skönja en viss förändring i boendestödjarnas bemötande, de är efter genomförd utbildning något mer benägna att samtala, men om det beror på MI eller på något annat är svårt att säga, menar kunderna som intervjuats. Boendestödjarna menar att MI är en process, de är mer medvetna om hur de talar med kunder, men att det tar tid och att förändringar sker långsamt.

5

Förord Socialstyrelsen har fördelat medel för 2009-2012 i syfte att förstärka kompetensen bland personal som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Inom ramen för denna satsning har projektet Brukarstyrd Kompetensutveckling i Samverkan (BKS), genomförts i länet. En av de kompetensutvecklingsinsatser som personal tagit del av är grundläggande utbildning i Motiverande samtal (MI).

På uppdrag av Uppsala kommun, vård & bildning, har Enheten för välfärd och FoU-stöd, Regionförbundet Uppsala län, fått i uppdrag att göra en uppföljning som syftar till att ge svar på frågan om en boendestödsgrupp som deltagit i MI-utbildning upplever att de har fått ny kunskap som de kan använda i sitt arbete. I studien undersöks även om kunderna upplever att boendestödjarnas bemötande (stöd) har förändrats.

I denna rapport redovisas resultatet av studien som genomfördes 2012. Kristina Bromark som är utvecklingsledare vid Regionförbundets enhet för välfärd och FoU-stöd har ansvarat för och genomfört studien. Flera av Kristinas kollegor vid enheten har bidragit i uppföljningsarbetet: Cecilia Ingard, utbildare, har genomfört intervjuerna med kunderna, Karin Jöreskog, vetenskaplig handledare, har bidragit med vetenskapligt stöd, Helene Andersson, utvecklingsledare/metodstödjare, har delat med sig av sina kunskaper om MI och Bengt Finn, FoU-samordnare, har medverkat i rapportens analys och diskussionsdel.

Uppsala i januari 2013

Bengt Finn

FoU samordnare

Enheten för välfärd och FoU-stöd

Regionförbundet Uppsala län

7

SAMMANFATTNING 3

FÖRORD 5

INLEDNING 9

OM MOTIVERANDE SAMTAL (MI) 9 MI INOM RAMEN FÖR BRUKARSTYRD KOMPETENSUTVECKLING I SAMVERKAN (BKS) 10 GRUNDUTBILDNING I MI 10 KOLLEGIESTÖDJARUTBILDNING I MI 10 MI FÖR CHEFER 10 BOENDESTÖD 10 CENTRALT I MOTIVERANDE SAMTAL ÄR ATT STÖDJA OCH MOTIVERA TILL FÖRÄNDRING 11

METOD 13

UPPFÖLJNINGENS UPPLÄGG 13 ENKÄT TILL KUNDER 13 INTERVJUER MED KUNDER 14 INTERVJUER MED BOENDESTÖDJARE OCH VERKSAMHETSCHEF 15

RESULTAT 15

BASLINJEN: FÖRE UTBILDNING I MI 16 ENKÄTRESULTAT OCH INTERVJU MED KUNDER 16 SAMARBETE 16 MOTIVATION 17 EGENMAKT 18 INTERVJU MED BOENDESTÖDJARE OCH VERKSAMHETSCHEF 19 HUR SER BEHOVET AV STÖD UT ENLIGT BOENDESTÖDJARNA? 19 MOTIVERA OCH PÅVERKA FÖRUTSÄTTER EN (GOD) RELATION 19 HUR PÅVERKA OCH MOTIVERA? 20 EGENMAKT 21 FÖRVÄNTNINGAR PÅ MI-UTBILDNINGEN 22 EN FÖRSTA UPPFÖLJNING I MAJ 22 RESULTAT AV INTERVJU MED BOENDESTÖDJARE OCH VERKSAMHETSCHEF 22 RESULTAT AV INTERVJU OCH ENKÄT MED KUNDER 23 EN ANDRA UPPFÖLJNING I NOVEMBER 24 RESULTAT AV INTERVJU MED BOENDESTÖDJARE OCH VERKSAMHETSCHEF 24 RESULTAT AV INTERVJU OCH ENKÄT MED KUNDER 26 SAMMANFATTNINGSVIS 28

ANALYS OCH DISKUSSION 29

”MI ÄR LÄTT ATT FÖRSTÅ, MEN SVÅRT ATT TILLÄMPA” 29 MI – ETT SÄTT ATT SKAPA FÖRÄNDRINGSKLIMAT 30 AMBIVALENS MELLAN RELATION, PRESTATION OCH ANSVAR 31 DET KRÄVS TID OCH ENERGI FRÅN BÅDE VERKSAMHETSCHEF OCH BOENDESTÖDJARE FÖR ATT MI SKA KUNNA UTNYTTJAS PÅ BÄSTA SÄTT 31 FOKUSERA PÅ MI-ANDAN OCH ARBETA MED VARDAGSSAMTAL FÖR ATT SKAPA FÖRÄNDRINGSKLIMAT 32

8

VIKTIGT ATT FUNDERA ÖVER VART DEN EGNA STRESSEN TAR VÄGEN 33

REFERENSER 35

BILAGOR 37

BILAGA 1: MISSIV 37 BILAGA 2: ENKÄT TILL KUNDER 38 BILAGA 3: INTERVJUGUIDE FÖR KUNDER 40 BILAGA 4: INTERVJUGUIDE FÖR BOENDESTÖDJARE 41 BILAGA 5: INTERVJUGUIDE FÖR VERKSAMHETSCHEF 42

9

Inledning I chefsgruppen för socialpsykiatri och beroende, Vård och bildning, Uppsala kommun, frågade man sig om kompetensutveckling till personal i verksamheterna egentligen har någon betydelse för det fortsatta arbetet. Har personal någon nytta av de utbildningar som genomförs? Cheferna i gruppen såg det som en möjlighet att ta reda på betydelsen av kompetensutveckling när det gavs möjlighet att följa en boendestödsgrupp i Uppsala kommun som skulle påbörja en grundkurs i MI-metoden under mars 2012. Då ingen i boendestödsgruppen (åtta boendestödjare) tidigare deltagit i utbildning av MI, fanns det möjlighet att göra baslinjemätningar och uppföljningar efter avslutad utbildning, för att se om insatsen har lett till någon upplevd skillnad, dels för boendestödjarna, dels för kunderna1. Förutom grundkursen i MI, som boendestödjarna deltagit i, har verksamhetschefen deltagit i utbildningen Motiverande samtal för chefer. Under januari 2013 påbörjar en av boendestödjarna en kollegiestödjarutbildning.

I denna rapport presenteras resultatet av intervjuer med boendestödjarna och verksamhetschefen som påbörjar och slutför en utbildning i MI, samt intervjuer med boendestödets kunder. Uppföljningen omfattar även en enkät till kunderna. Det är en god möjlighet att undersöka vad som sker i boendestödsgruppen, eftersom ingen av dem tidigare varit i kontakt med MI. Det är även av intresse att undersöka om och i så fall hur kunderna uppfattar det som sker. Undersökningen sker i tre steg (före utbildningen, direkt efter avslut och sex månader efter avslut) och syftar till att undersöka:

(1) om kunder upplever att boendestödjarnas bemötande/stöd har förändrats efter genomgången utbildning, samt

(2) om boendestödjarna i MI-utbildningen anser att de har fått ny kunskap som de kan använda i sitt arbete

Om Motiverande samtal (MI) MI är en teknik som ursprungligen utvecklades för att behandla personer med alkoholproblem. Idag används metoden mer generellt i rådgivning och behandling som gäller livsstilsrelaterade faktorer (alkohol, tobak, droger, kost, fysisk aktivitet, spelmissbruk med mera) i verksamheter som hälso- och sjukvård, kriminalvård, socialtjänst, psykiatri och skola (Statens Folkhälsoinstitut, 2012). Användningsområdet har således spritt sig från ett specifikt område till att gälla många olika problemområden och verksamheter. Syftet med MI är att främja motivation- och beteendeförändring. Insatsen kan ges antingen enskilt eller i kombination med en annan insats (Statens Folkhälsoinstitut, 2012). MI kan ses som en samtalsmetodik (ett verktyg) för personalen i exempelvis boendestöd för att underlätta förändringsprocesser. Ett motiverande samtal är anpassat efter kunden och därmed följsamt, men också målinriktat och innefattar således även ett styrande element. Det innebär att personalen behöver kunskaper inom det område kunden vill förändra, men det innebär inte att personalen ska fatta beslut åt kunden. Personalen kan vara en hjälp i valet mellan olika förslag.

1 I uppföljningsrapporten använder jag konsekvent begreppet ’kund’, då det är det begreppet som används i verksamheter inom Vård och bildning, Uppsala län.

10

MI inom ramen för Brukarstyrd kompetensutveckling i samverkan (BKS) Ett fyraårigt kompetensutvecklingsprojekt (BKS) riktat till baspersonal i Uppsala län som i sitt arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykiska funktionsnedsättningar avslutades i december 2012. Projektet har bland annat innehållit utbildning i Motiverande samtal (MI)

Grundutbildning i MI En stor del av den personal som arbetar inom Uppsala läns kommuners socialpsykiatri har deltagit i grundutbildningen. I utbildningen går man bland annat igenom de viktigaste grunderna i MI, samt flera praktiska övningar och diskussioner för att ge deltagarna möjlighet att träna MI – färdigheter. Den teoretiska delen innehåller bland annat: MI-andan, vad motivation, diskrepans och ambivalens innebär, reflekterat lyssnande, hur man arbetar med motståndsbeteenden, BÖRS (bekräfta, öppna frågor, reflektivt lyssnande, summera), strategier och samtalsverktyg (Carina coaching & motivation, 2008) . Grundutbildningen har varit uppdelad i 2 + 1 dag vilket gjort att deltagarna kunnat öva i sitt vardagliga arbete och diskutera sina erfarenheter dag 3.

Kollegiestödjarutbildning i MI Kursen har vänt sig till de som gått en grundutbildning i MI, samt har stort intresse för metoden och vill fungera som inspiratör för träning av MI på arbetsplatsen. Syftet med kollegiestödjare är att hålla MI levande på arbetsplatsen efter grundkursen. Under utbildningen får kollegiestödarna träna egna MI-färdigheter, spela in och analysera samtal, ge och få feedback på samtal samt en bank av olika övningar. Syftet är sedan att kollegiestödjarna håller i struktur och innehåll för att tillsammans med sina kollegor träna på MI i arbetsgruppen som ett led i implementeringen av MI på arbetsplatsen, samt att i samråd med verksamhetschef planera och starta upp träningsgrupper på den egna arbetsplatsen.

MI för chefer Verksamhetsnära chefer har genomgått en Grundutbildning (4 dagar) i Motiverande samtal, med betoning på chefens roll i implementeringsarbetet. Förutom att lära sig grunderna i MI diskuteras målsättning med metoden. Cheferna får också arbeta med en plan för hur metoden skall införas och införlivas i den enskilda verksamheten. Under utbildningen har deltagarna fått en hemuppgift där de ska, gärna tillsammans med sina medarbetare, fundera och diskutera vilket mål de har med MI i sina verksamheter. Cheferna har getts möjlighet att fundera och reflektera över vilken kompetens som behövs för att arbetet ska införlivas i verksamheten, hur kunskaperna ska upprätthållas och hur uppföljning ska ske. Även vilka organisatoriska grundförutsättningar som finns, hur mycket tid verksamheterna kan lägga på MI-arbetet, vilket ansvar som ligger på dem som chefer respektive medarbetarna själva och vilket ansvar som vilar på kollegiestödjarna.

Boendestöd Boendestöd är en insats för personer med psykiska funktionsnedsättningar som utvecklats sedan psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Insatsen har utvecklats från ordinarie hemtjänst och är en insats som är mer mångfacetterad och kvalificerad. Till skillnad från ordinarie hemtjänst innebär boendestöd att personen som får insatsen deltar aktivt. Socialstyrelsen beskriver insatsen nedan:

11

Boendestöd är en praktisk och social insats för personer med psykiska funktionsnedsättningar som syftar till att underlätta för den enskilde att hantera sin vardag. Insatsen är dock inte begränsad till hemmet utan kan även omfatta aktiviteter utanför bostaden och en central del är att dessa aktiviteter bör göras tillsammans med brukaren (Socialstyrelsen, 2010).

Boendestödets syfte är enligt Uppsala kommun Vård & Omsorg att vara ett stöd i vardagen och öka personernas självständighet2. Insatsen är i sin karaktär att betrakta som hjälp till självhjälp och syftar till att stödja personen till att leva ett så självständigt liv som möjligt och öka deras möjligheter till ett aktivt deltagande i samhällslivet. Varje individs speciella behov är grunden för stödet och boendestödets uppgift är att vägleda personen. Stödet kan vara mångfacetterat och omfatta exempelvis stöd med hushållssysslor, skapa struktur i vardagen, att påminna personen att starta, fullfölja och avsluta aktiviteter (vara en startmotor). Stödet kan också omfatta stödjande samtal och samtal inför kommande aktiviteter, uppmuntrande samtal, förmedla hopp och stärka individens tilltro till den egna förmågan.

Boendestödjarens uppgift är bland annat att motivera och påverka den enskilde, vilket dock måste göras med respekt för hans eller hennes integritet och rätt att själv bestämma (Socialstyrelsen, 2010).

Centralt i Motiverande samtal är att stödja och motivera till förändring Motiverande samtal (MI) är en teknik där man genom samtal fokuserar på att utforska förändringspotential (Holm Ivarsson, 2009). Rollnick et al (2009) definierar tekniken eller metoden som ”en på samarbete grundad, personcentrerad form av vägledning för att framkalla och stärka motivation till förändring”. Samarbete mellan två jämbördiga parter är viktigt i MI och tanken är att behandlaren ska locka fram förändring hos klienten, inte övertala till förändring. Ansvaret för förändringen ligger alltså hos klienten och denne ska själv formulera argumenten för förändring. Klienten bör känna att den egna makten och den egna förmågan är styrande i förändringsarbetet och att behandlaren finns till hands som stöd. Då makten att förändra finns hos klienten är det viktigt att denne känner sig angelägen att nå förändring. Det kan vara intressant, utifrån samtalstekniken, att kort reda ut vad motivation är och vad det innebär att motivera (sig själv eller någon annan).

Motiv definieras i svenska ordböcker3 i stort sett lika och betyder ungefär ”skäl till att göra något”. Motiv verkar vara ett slags samband mellan om – så, det vill säga om man får någon fördel, så kan man göra en viss sak. Om motiv är detsamma som skäl eller mening, kan man tolka det som att motiv är något som finns utanför individen och som tillförs i en viss situation. Vad innebär då motivation4? I ordböckerna läggs nu en processtanke till motivet, en tanke om hur en viljeriktning styrs eller bestäms av ett motiv. Motivet kan vara vilket som helst, men motivationen relateras till individens inre drivkrafter (Ahl, 2004). Ahl (2004) föreslår att man närmar sig motivation som ett relationellt begrepp. I stället för ett se motivation som något man har eller saknar, är det tvärtom något som alltid finns, men som ställs i relation till yttre faktorer. Det gäller då att hitta det motiv som är skäl nog att få till stånd en förändring hos den person

2 Informationen om boendestödets syfte enligt Uppsala kommun Vård och bildning har jag läst i en ännu outgiven verksamhetsbeskrivning som verksamhetschefen gett mig. Jag refererar därför inte till den i referenslistan, men för den nyfikne finns andra liknande planer från andra boendestödsenheter i Uppsala kommuns regi. Dokumenten skiljer sig inte åt innehållsmässigt. 3 Motiv definieras i NE som ”bevekelsegrund, drivkraft, skäl att handla på ett visst sätt och underliggande orsak (till viss handling), synonymer: bevekelsegrund, drivfjäder” och i SAOB som ”skäl, anledning” 4 Motivation definieras i NE som ”sammanfattande psykologisk term för de processer som sätter igång, upprätthåller och riktar beteende; inre behov som ligger bakom visst (potentiellt) beteende” och i SAOB som ”sätt varpå en viljeakt bestäms av motiv; sammanfattning av de motiv som bestämmer en viljeakt”

12

som man vill motivera. I ordböckerna beskrivs ordet motivera5 som just att ”ge skäl till handling”.

Motiverande samtal handlar således om att locka fram en individs egna lösningar på de egna problemen, genom att bekräfta, ställa öppna frågor, reflektera och sammanfatta samtalen. Andan i tekniken är ”Du har vad du behöver och tillsammans ska vi finna det”, snarare än ”Jag har vad du behöver”. (Holm Ivarsson, 2009)

5 Motivera beskrivs i NE som ”ge skäl för uppfattning, handlande e.d; skapa motivation hos…” och i SAOB som ”förse med skäl”

13

Metod Syftet med uppföljningen är att undersöka om utbildningen i Motiverande samtal har lett till någon skillnad för boendestödsgruppen och de kunder som får stöd och service genom dem. De frågeställningar som är vägledande i undersökningen är följande:

• Upplever kunderna att boendestödjarnas bemötande (stöd) har förändrats efter genomgången utbildning?

• Anser boendestödjarna att de har fått ny kunskap som de kan använda i sitt arbete?

Uppföljningens upplägg Uppföljningen sker i tre steg; en första mätning (baslinje) före utbildningens start (februari), en andra mätning i anslutning till att utbildningen nyligen avslutats (maj) och en tredje mätning sex månader efter att utbildningen avslutats (november).

Flera metoder har kombinerats för att belysa om boendestödjarna har tillgodogjort sig ny och användbar kunskap, samt om kunderna har märkt av att det har lett till ett förändrat bemötande och eller stöd. Kunderna, verksamhetschefen och boendestödjarna har deltagit i intervjuer, kunderna har dessutom svarat på frågor i en enkät. Resultaten av intervjuerna och enkätsvaren presenteras i avsnittet Resultat (s. 16).

På flera arbetsplatsträffar (APT) har undertecknad fått utrymme att träffa boendestödjarna och verksamhetschefen i syfte att utbyta information och dela ut enkäter. Verksamhetschefen och boendestödjarna har på ett bra sätt och genom gott samarbete möjliggjort för mig att genomföra undersökningen. De har varit behjälpliga i att dela ut enkäter till samtliga kunder (71 st) och bistått med kontaktuppgifter till de kunder som vi har intervjuat.

Något som försvårar insamlandet av material är att målgruppen är ”skör” och inte alltid kan vara till förfogande (vilket jag har full förståelse för). Det som ytterligare försvårar är just att insamlingen sker över tid, det vill säga att jag vid tre olika tillfällen har besvärat kunder, boendestödjare och verksamhetschef att lämna ut enkäter och ställa upp för intervjuer, bett om dyrbar tid för att genomföra uppföljningen.

De intervjuer med kunder som har gjorts, genomfördes av en person som själv har erfarenhet av psykisk ohälsa och som arbetar på Regionförbundets FoU-enhet som utbildare. Fördelen med att en person med egen erfarenhet intervjuar kunderna anser jag främst vara att man genom förståelse för situationen (att vara brukare i en stödsituation) förmår att ställa andra frågor än om erfarenheten (av att vara brukare) inte fanns. Kunderna själva bekräftade (till personen som genomförde intervjuerna) att det kändes bra att det var en brukare som kom och gjorde intervjuerna och att de (kunderna) blev mer trygga i situationen och att det inte kändes lika jobbigt att prata med en ”annan brukare”, som att tala med en ”myndighetsperson”.

Enkät till kunder För att undersöka om kunderna upplever att boendestödjarnas bemötande och stöd har förändrats efter att de genomgått utbildning i MI har enkäter delats ut i tre omgångar till kunderna. Den första enkäten delades ut innan utbildningen startats, den andra delades ut i maj (i anslutning till att utbildningen avslutats) och den tredje delades ut i november (sex månader efter att utbildningen avslutats).

14

Frågorna i enkäten (bilaga 2, sid 36) berör kundens relation till och samarbete med boendestödjaren, samt kundens upplevelse av egenmakt i förhållandet till boendestödjaren. Enkätfrågorna har tagits fram i diskussion med kollegor, dels en person med egen brukarerfarenhet, dels en person med stora kunskaper i MI. De frågeområden som är aktuella i enkäten har tagit sin utgångspunkt i hur Rollnick et al (2009) beskriver MI som en teknik baserad på samarbete (i uppföljningen mellan boendestödjare och kund), kundens egen makt (ansvar) och motivation (intresse) att förändra.

Enkäten delades ut till samtliga (71st) kunder via boendestödjarna, som särskilt betonade att det är en anonym enkät, samt att de (boendestödjarna) inte skulle ta del av svaren. Baslinjemätningen (februari) genererade en svarsfrekvens på 38 % (27 respondenter), den första uppföljningen (maj) genererade en svarsfrekvens på 44 % (31 respondenter) och den andra uppföljningen genererade en svarsfrekvens på 49 % (35 respondenter). Svarsfrekvensen i denna uppföljning skiljer sig inte från enkätundersökningar i allmänhet. Vilka respondenter som utgör svarsfrekvensen i baslinjen, respektive i uppföljningarna, det vill säga om det är samma eller olika kunder som svarat vid de tre olika tillfällena, är oklart. Det är för få respondenter i undersökningen, vilket gör att generaliseringar i strikt vetenskaplig mening inte kan göras. De allmänna slutsatser som jag sluter mig till i analys och diskussion bör förstås mot bakgrund av dessa oklarheter bland respondenterna.

Intervjuer med kunder Som ett komplement till enkäterna som kunderna besvarade, genomfördes vid varje uppföljning ett antal intervjuer med kunder. Med enkäten som delades ut till kunderna följde ett brev, som presenterade mig och min kollega som skulle intervjua kunderna. I brevet ställde vi frågan om någon kunde tänka sig att bli intervjuad och kontaktuppgifter till oss. Boendestödjarna var behjälpliga och frågade kunder när de träffades om de kunde tänka sig att ställa upp på en intervju. Ingen av kunderna anmälde sig direkt till oss, utan det var boendestödjarna som lämnade namn på intresserade kunder. Vid det första tillfället (i februari) fick vi sex namn med kontaktuppgifter, som jag vidarebefordrade till min kollega (som skulle genomföra intervjuerna). Vid det andra intervjutillfället fick vi sju andra kunder (än de som intervjuades i första omgången) med kontaktuppgifter. Vid uppföljningen i november (tredje tillfället) anmärkte boendestödjarna på att det var svårt att få kunderna att ”ställa upp”. Vi ville då gärna att samma kunder som blivit intervjuade tidigare skulle intervjuas igen, eftersom det denna sista gång var väldigt viktigt med förändringen. Fem kunder gick med på att intervjuas vid den tredje uppföljningen och samtliga hade blivit intervjuade tidigare.

Kunderna kontaktades och tid bokades. Alla intervjuer genomfördes i kundernas hem, med undantag för en intervju som ägde rum på en träffpunkt (i februari). Samtliga tillfrågade kunder ställde upp på intervju med undantag för gång två (i maj) då en kund uteblev på grund av sjukdom och en kund inte var hemma den avtalade tiden. Även gång tre (i november) uteblev en kund på grund av sjukdom och en annan som inte var hemma när vi kom till dennes hem. Totalt har 14 intervjuer genomförts, med 11 olika kunder.

En frågeguide konstruerades med utgångspunkt i de teman som utgjorde enkäten (samarbete, egen makt och relationen mellan boendestödjaren och kunden). Frågor om behovet av stöd och hur stödet upplevs tillkom, liksom hur det ”går till” rent praktiskt när de träffar boendestödjarna. Även vid framtagandet av intervjuguiden förde jag diskussioner med den kollega som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa.

15

Intervjuer med boendestödjare och verksamhetschef För att undersöka om boendestödjarna som genomgått MI-utbildningen har fått ny kunskap som de anser att de kan använda i sitt arbete har intervjuer genomförts med dels boendestödjarna, dels verksamhetschefen. Inhämtandet av material (intervjuerna) har skett i tre delar: före utbildningen (januari), direkt efter utbildningens avslut (maj) och sex månader efter utbildningens avslut (november).

Verksamhetschefen och de boendestödjare som jag intervjuade hade alla deltagit i grundkursen i MI. Intervjuerna med boendestödjarna har skett i gruppform om två till fyra boendestödjare per grupp. Vid varje del av uppföljningen har totalt två gruppintervjuer genomförts. Intervjuerna med verksamhetschefen var individuella. Samtliga intervjuer genomfördes på boendestödjarnas och verksamhetschefens arbetsplats, ca en timma per intervju, med undantag för intervjun med verksamhetschefen som varade i ca 30 minuter. Den första intervjun med verksamhetschefen gjordes över telefon.

Intervjuerna var ämnade att belysa hur samarbetet med kunderna går till, hur boendestödjarna motiverar och lämnar ansvar (egenmakt) till kunderna i olika situationer. Även boendestödjarnas situation på arbetsplatsen belystes i fråga om exempelvis socialt stöd och om hur kunskap tas om hand på arbetsplatsen. Verksamhetschefen reflekterade kring motsvarande områden.

Tanken var att den intervjuguide som tagits fram skulle användas i samtliga intervjuer, såväl baslinje som uppföljningar, och att förändringarna skulle fångas i informanternas berättelser. Vid uppföljningen i maj insåg jag att jag blev tvungen att gå ifrån guiden och belysa förändringarna genom att specifikt fråga efter dem. Betoningen i de uppföljande intervjuerna hamnade naturligt på hur boendestödjarna kunde använda sig av de nyvunna kunskaperna, om de var till nytta, varigenom förändringen i de vardagliga sysslorna trädde fram tydligare, än om jag ställt exakt samma frågor som vid baslinjemätningen. Jag använde mig av tidigare intervju för att ställa relevanta frågor om arbetsmoment och exempel de själva berättat för mig. På detta sätt arbetade jag vidare i samtliga uppföljande intervjuer. Även för kundintervjuerna lade vi om kursen när vi insåg (i andra uppföljningen) att det inte var fruktbart att ställa samma frågor som tidigare. För kundintervjuerna var det inte samma urval vid alla tillfällen, vilket gjorde att intervjuaren i de första uppföljningarna kunde använda baslinjeguiden. Dock ställdes frågor om kunden upplevt någon förändring före och efter utbildning i MI. Av resultatet är det tydligt att ingen kund upplever att något förändrats. Detta kan bero på att de inte i ett första skede i februari gjordes uppmärksamma på att fundera över förändringar i boendestödjarnas bemötande eller stöd.

Samtliga intervjuer har spelats in på diktafon och transkriberats. Materialet har analyserats mot bakgrund av de teman från Rollnick et al (2009) som enkäten och frågeguiderna har baserats på.

Resultat Undersökningens resultat består av dels olika typer av information (från intervjuer och enkäter) från flera källor (kunder, boendestödjare och verksamhetschef), dels av information från olika tidpunkter (februari, maj och november). Det material som samlats in i februari utgör basen i resultatet och i uppföljningarna (maj och november) kommer eventuella förändringar och skillnader mot basen att belysas.

16

Baslinjen: Före utbildning i MI I ett första steg genomfördes två gruppintervjuer med boendestödjare, en telefonintervju med verksamhetschefen och sex individuella intervjuer med kunder. En enkät delades ut till samtliga kunder i verksamhetsområdet (71 st). Nedan redovisas resultaten av intervjuerna och enkäten som genomfördes innan boendestödjarna och verksamhetschefen hade genomgått utbildning i MI. Denna information utgör en slags ”baslinje” för undersökningen, från vilken de övriga uppföljningarna utgår.

Enkätresultat och intervju med kunder Samtliga kunder (sex st) som intervjuas anser att de behöver boendestöd och har i stor mån tagit beslut om att söka insatsen själv. De menar att beslut om att söka insats ibland tagits under sjukdomsperioder och ibland är ett beslut nödvändigt för lägenhetskontrakt eller liknande. Sådana omständigheter påverkar det egna beslutet, men utan att upplevas som kränkande, menar kunderna, eftersom de förstår skälen till insatsen. En av kunderna berättar att upplevelsen av att föräldrarna ansåg att stöd var nödvändigt, i motsats till personen själv, gjorde att insatsen kändes mer ”påtvingad”.

De som har intervjuats säger att de behöver hjälp med att handla, komma igång med saker, städa och plocka hemma, komma ut, promenera. Några nämner att insatsen enbart består av samtalskontakt, någon annan behöver ”draghjälp”. Flera av kunderna säger i intervju att de upplever att det är de själva som bestämmer vad de ska få hjälp med. I vissa fall är det efter exempelvis efter en anhörigs tycke som det har bestämts vad som ska göras, säger ett par av kunderna. Kunderna anser dock att det som boendestödjaren och de själva gör tillsammans är viktigt, även om vissa (av kunderna) uppger att de gör andra saker än de själva kanske skulle önska.

I enkäten som kunder har fyllt i, speglas det som de intervjuade kunderna säger, att de oftast eller alltid (89 %) själva får bestämma över vad de gör när boendestödjaren kommer. 11 % av de som svarat på enkäten uppger att de får bestämma ibland.

Tabell 1. Resultat av enkätsvar februari (2012) – ”Baslinjemätning” (N=27)

Boendestödjaren låter mig bestämma över vad vi gör när vi möts:

Ja, alltid: 63 %, Oftast: 26 % Ibland: 11 %, Nej, aldrig: 0 %

Samarbete Flera kunder upplever relationen med sin boendestödjare som en vänskap, de ser fram emot besöken och beskriver dem som trevliga och de menar att allt flyter på bra. De beskriver boendestödjarna som trevliga, sociala och artiga och som intresserade av hur kunden mår, empatiska, lyssnande, intelligenta och ödmjuka. Vissa andra kunder menar att relationen är ytlig och att boendestödjaren är nedvärderande och översvallande. Nedan beskriver en kund en situation där kunden hade städat:

”Efteråt kan hon [boendestödjaren] ju säga ’Oj, vad fint, vad det blänker’ och det låter lite sådär som man uppmuntrar ett barn ungefär… Ja, jag vet väl att det blir blankt när man tvättar.”

Flera av kunderna menar att de blir lyssnade på och att boendestödjaren bryr sig om det som sägs. Andra säger att de känner hopplöshet och upplever att det inte tjänar något till att påpeka

17

olika saker, eftersom det inte leder någon vart ändå. Att få höra ”det kan du göra själv” när man ber om vissa saker är inte så roligt, menar en kund.

En av kunderna säger att ”man vill ha mjuka och fina människor som gör en trygg” och syftar på boendestödjarna. De arbetar lite olika, menar kunderna: vissa vill att kunden i stor mån ska vara delaktig och andra boendestödjare gör mycket själva och ställer inte krav på delaktighet på samma sätt. Det är skönt, kommenterar vissa, att man inte alltid måste vara delaktig, speciellt om man inte mår så bra för tillfället.

I enkäten som delades ut till kunderna, ställdes frågor om relationen till boendestödjarna. Nedan redovisas hur kunderna svarade i den första mätningen.


Jag känner mig underlägsen i mötet med boendestödjaren:


Jag ser fram emot mina möten med boendestödjaren:

Ja, alltid: 41 %, Oftast: 52 %, Ibland: 3,5 %, Nej, aldrig: 3,5 %

Jag känner att boendestödjaren respekterar mig för den jag är:

Ja, alltid: 74 %, Oftast: 22 %, Ibland: 4 %, Nej, aldrig: 0 %

Jag tror att boendestödjaren helst vill att jag gör som de säger:

Ja, alltid: 0 %, Oftast: 26 %, Ibland: 22 %, Nej, aldrig: 48 % (Bortfall: 4 %)

Motivation På intervjufrågan om boendestödjaren känner kunden så spänner svaren över nja, ytligt till ja, i princip, så gott som. Vissa kunder upplever att de får stöd i det som de själva upplever är problematiskt och andra menar att boendestödjarna inte har förstått problematiken. En kund uttrycker:

”Det är svårt. […] För mig var det också att få upp rutiner så man får ordning och reda hemma och så att man har tid för mer sociala kontakter och inte isolerar sig hemma. Det har väl fallit bort den tanken tycker jag.”

Det som boendestödjaren gör stämmer inte alltid överens med vad kunden vill och någon uttrycker det så här:

”Jag har liksom tänkt att hon inte har förstått det här riktigt och jag har varit mer eller mindre uppgiven. Det beror väl också på i den situation man är, man blir ju, om man inte blir ’tillmötesgådd’ på vissa punkter, ja då låter man det vara.”

Flera av kunderna upplever att det är lite upp till dem själva att saker och ting händer och menar att de delvis blir motiverade av boendestödet. Någon menar att de blir peppade och får råd, men att det beror mycket på dem själva om det fungerar eller inte. Alla kunderna som intervjuas upplever inte att det som de gör med boendestödet är viktigt för dem själva: någon tycker att det är för mycket tjat om städning (och även om saker som man tycker är viktigt förstås, menar kunden). Någon har inget att klaga på och andra anser att det som är viktigt för dem inte alls förstås av boendestödjaren.

18

En annan kund beskriver tvärtom att boendestödjaren vet precis vad som behövs för olika situationer och berättar om en knepig situation som kunden råkat hamna i, då boendestödjaren visade sin omtanke med att titta förbi med en karamellpåse:

”Ja, han engagerar sig, det gör han. Så det känns skönt. Han är mer en kompis som man säger.”

En av kunderna menar att de har talat om för boendestödjaren att de får göra allt själv och att kunden själv inte tänker vara delaktig:

”De behöver inte motivera mig, för de vet att jag vill att de städar åt mig”

Nedan redovisas svaren på några av de frågor som ställdes till kunderna i enkäten, angående om de upplever att boendestödjarna är lyhörda och stöder det som kunderna tycker är viktigt.


Jag och boendestödjaren pratar om det som jag vill prata om:


Jag tror att boendestödjaren vet vad jag tycker är viktigt i mitt liv:


Jag känner att boendestödjaren verkligen stöder mig i det som är viktigt för mig:


Egenmakt De flesta av de kunder som har intervjuats känner ett ansvar, eller i vissa fall ett visst ansvar, för det som de ska göra tillsammans med boendestödet. Det är allt från att säga vad man vill göra, till att man känner ansvar för att det sker. Några kunder tycker att det är ett gemensamt ansvar och att de själva känner ansvar till viss del.

På frågan om vem som bestämmer när kunden och boendestödjaren har olika åsikter, svarar några av kunderna att de hoppas att det är de själva som bestämmer då. Ytterligare någon menar att det aldrig händer att åsikterna glider isär och andra menar att det solklart är de själva som bestämmer över det egna livet.

Frågor om den egna makten ställdes i enkäten som skickades ut till kunderna. Bland annat uppger en klar majoritet att de alltid eller oftast själva får ta ansvar för hur de vill leva sina liv och ett fåtal anger att de endast ibland, eller aldrig får göra det.


Boendestödjaren låter mig ta ansvar för hur jag vill leva mitt liv:

Ja, alltid: 63 %, Oftast: 26 % Ibland: 4 %, Nej, aldrig: 4 % (Bortfall: 4 %)

För att få stöd i de aktiviteter jag helst vill göra måste jag uppfylla vissa av boendestödjarens villkor:

Ja, alltid: 15 %, Oftast: 11 %, Ibland: 22 %, Nej, aldrig: 48 % (Bortfall: 4 %)

19

Intervju med boendestödjare och verksamhetschef Boendestödjarna får svara på frågor om hur de arbetar som boendestödjare: sin roll och sin relation till kunden, men de får även svara på frågor som rör förväntningar på utbildningen i MI och personalrelaterade frågor. Verksamhetschefen reflekterar kring sin roll som chef gällande kompetensutveckling. Nedan är det sammanställt vad de intervjuade boendestödjarna och verksamhetschefen svarar.

Hur ser behovet av stöd ut enligt boendestödjarna? Behovet av boendestöd kan diskuteras i vissa fall, anser några av boendestödjarna. ”Ibland undrar man vad stödet är till för”, fortsätter de. De menar att det beror på hur stödet bestäms från början (vid biståndsbedömning) och det gäller att försöka ’hitta rätt’ (stöd). Det kan exempelvis ingå i sjukdomen att begära omfattande stöd. Skov och tillfrisknande gör sedan att behovet kan komma att ändras. Någon ger ett exempel:

”Ja, ’jag kan inte gå och hämta min medicin och jag kan inte gå och handla’, men däremot kan man se personen ifråga på stan och göra en massa andra saker. Lite utnyttjande, så att man måste, ja, säga ifrån.”

”Då leder inte vårt stöd någonstans”, menar en boendestödjare, och personen ifråga kanske skulle behöva en annan insats. Flera påpekar att hemtjänsten kostar pengar och att boendestöd är gratis och att det kan vara så att man egentligen skulle ha hemtjänst, men att man gärna kommer undan kostnadsfritt. De påpekar vidare att deras insats är ett stöd, en hjälp i vardagen att leva ett trivsamt liv och inte behandling. De menar att det kan behövas ytterligare behandlande insatser från exempelvis landstinget. Boendestödjarna upplever således sin roll som stödjande i situationen och att man gör saker tillsammans i så stor utsträckning som det går, att de ibland får ”puffa” på personen för att något ska ske. Det råder delade meningar i grupperna om huruvida vissa av kunderna har behov av stödet eller inte.

Boendestödjarna berättar att kunderna generellt behöver hjälp med handling, städning, att plocka ihop hemma, som stöd i möten med myndigheter och vid läkarbesök. Man menar även att det är viktigt att ”komma ut i det sociala”. En del klarar mycket själva av städ och sådant och vill mest sitta och prata. Det är också viktigt. Oftast träffas man i hemmet hos den kund som är i behov av boendestöd, men det går även att ses på en träffpunkt eller i affären. Det är olika för varje kund, menar boendestödjarna.

Motivera och påverka förutsätter en (god) relation Alla boendestödjare är ense om att när man träffas hemma hos kunderna, är det först och främst ett hem, även om det också är boendestödjarens arbetsplats. Det är viktigt att ha respekt för att det är någons privata område, man kan inte bara klampa in och tala om hur något ska vara, även om man väldigt gärna vill det ibland, menar de. Flera av boendestödjarna upplever inte att man har samma mål som kunden, vilket de tror kan bero på att man har olika referenser. Ett exempel på referens är definitionen av ’städat och fräscht’, där boendestödjaren upplever att det skiljer sig åt vad de och kunden upplever som rent. Andra boendestödjare upplever att målet är detsamma som kundens, men att motivationen hos kunden kan vara väldigt låg. ”De vill gärna, men det går inte. De får inte till det”, menar de.

20

Boendestödjarna är eniga om att det är när man kan jobba ihop och ”göra tillsammans” som skapar en bra relation. Relationen är en viktig del för att de ska kunna göra ett bra arbete, menar de. Några boendestödjare lyfter det dock som ett problem, att man ibland känner kunderna för mycket och att det blir för privat. Det är svårt då att vara professionell, menar några, det vill säga att hålla distans. Någon säger:

”Jag tycker att det är svårt att hålla sig professionell, ja, att man är professionell, man blir mera privat.”

”Man kanske gör mer än vad som står i biståndsbeslutet”, fortsätter de. ”Det är viktigt med gränser, annars riskerar man att ätas upp”, säger någon. De menar att det kan börja med småsaker och att det sen blir mer och mer:

”Men jag tror, för mig i alla fall, är risken nästan större att ju mer jag gör och ju mer man känner varandra, desto svårare är det att sätta gränser. Så det blir liksom en liten fälla där som är väldigt lätt att komma in i.”

Boendestödjarna säger att de oftast inte lägger sig i kundens förehavanden. På frågan om man har synpunkter på vad man exempelvis handlar i affären svarar de att det har man oftast inte, endast i vissa fall. En av informanterna berättar om när en kund var osäker och bad om råd huruvida han skulle köpa öl eller inte.

”Och då sa jag att det tycker jag inte, det var inte läge.”

Boendestödjaren menar att de kanske vet om att kunden är i ett läge där det händer en del knasiga saker och att man tar ett beslut utifrån det. Boendestödjarna berättar vidare om att det händer att kunder beställer stora kvantiteter av exempelvis strumpor eller samlarobjekt som är mycket dyra. Då kan man inte som boendestödjare göra något på eget bevåg, menar de, det är kunden som måste avgöra om det som beställts ska avbeställas. Boendestödjaren kan upplysa om att något är ohållbart, men de menar att det är viktigt att det är kunden som bestämmer.

Vissa saker anser man att kunden klarar av själv, som att gå till doktorn eller att handla och då kan jag säga det, menar en av boendestödjarna.

”Det fixar du själv, det är ju ett sätt att stärka, att du kan dom bitarna, men däremot har jag ett förslag, vad säger du om det? Så, ja, men då lägger vi upp det lite så och så provar vi det.”

På frågan vad boendestödjarna vill påverka eller motivera kunderna till menar de att det beror på från person till person, vad de har behov av. Någon vill ingjuta mer energi hos kunden och andra vill stötta kunder i att kunna leva ett socialt liv, och/eller ett värdigt liv. Att kunna gå och handla och sköta om vardagen. ”Det är ju på sätt och vis ett mål att klara sig själv i vårt samhälle”, menar någon, ”att kunna ta hand om sin lägenhet och så”.

Hur påverka och motivera? Det är viktigt att boendestödjaren har en relation med kunden innan man försöker få till en förändring, menar flera. När man upplever ett fungerande samspel med kunden, kan man sätta sig ner och prata om saker som behöver göras, menar boendestödjarna. ”Om kylskåpet är en sanitär olägenhet, så måste det rensas, men det är inte det första man gör”, säger någon. De menar att relationen måste få tid att växa. Ibland upplever boendestödjarna att kunden är mer intresserad av hemhjälp (som hemtjänst) och då är det svårt att motivera personen att vara delaktig.

21

På frågan om hur boendestödjarna försöker motivera kunderna svarar någon att man ’tipsar och rådger’ och flera frågar kunden varje dag, eller varje vecka om exempelvis en promenad eller försöker lirka:

”Man ligger i, det tar kanske någon vecka att arbeta fram en promenad, det kan det göra. Någon vecka. Månader.”

”Men titta vad vackert väder, ska vi inte ta en promenad? Eller bara gå runt huset?”

Någon relaterar mycket till sig själv, och menar att alla någon gång har mått dåligt och har strategier hur man ska/kan tänka.

Egenmakt En av frågorna som boendestödjarna fick svara på handlar om ansvar, mer bestämt vem som bär ansvar för att det som ska göras blir gjort.

”Det är ju kunden som ska göra det, men vi får driva på så att vi är motorn där bak många gånger. Det är det handlar om för att det ska bli gjort.”

De flesta boendestödjare är ense om att ansvaret borde ligga hos kunden. Trots detta upplever de att det yttersta ansvaret ligger hos boendestödjarna. Några uttrycker:

”Ja, alltså, det ligger ju på oss, tänkte jag säga. Nej, men det känns…”

”Det borde vara kundens [ansvar], men det är vårt. Känner jag i alla fall.”

Någon annan säger:

”Då säger hon [kunden] att vi kanske ska göra det här och då får jag tala om för henne, men om du tar blommorna och flyttar dom till badrummet. Ja, sen gör hon det liksom för hon har ju talat om för mig vad hon vill göra och då ska vi tillsammans, jag ska hjälpa henne att genomföra den här grejen. Då får jag liksom tala om för henne, hämta dammsugaren nu liksom och så gör hon det för att det ska gå liksom.”

Boendestödjarna menar att man jobbar ihop med kunden och att det skapar en gemenskap. Ibland blir inget som det var tänkt, men då får det vara så och det gör ingenting. De menar att man får känna in kundens behov och dagsstämning. Tanken är ju inte att göra åt kunden, utan att göra tillsammans, menar någon annan.

Om åsikterna om det som ska göras går helt isär, är det kunden som har rätt att bestämma, menar boendestödjarna. Någon säger:

”Det är de som bestämmer när vi är oense, annars är det att gå över gränsen för deras integritet i deras hem. Då får man försöka nästa gång”.

Någon annan menar att det beror på vad det gäller:

”Någon vill att jag köper 15 liter cola och det gör jag inte. Då gick jag till chefen och rådfrågade och hon sa att jag behövde bara köpa två liter. Då har man det i ryggen.

Ingen i gruppen upplever att de i egenskap av boendestödjare egentligen har makt i förhållande till kunden. De tror att kunden ser dem som en kontakt i hemmet. Det handlar snarare om att det måste finnas en viss ordning, att vissa saker ska göras, säger någon.

”Man är ju inte nån myndighetsperson som kommer och bestämmer och domderar på något sätt, utan det är ju på deras villkor.”

22

”Däremot”, menar någon, ”när man säger att ’det här får vi ta upp med chefen’ [boendestödjarnas chef], hon har makten, absolut det är hon som har makten i deras ögon”.

Förväntningar på MI-utbildningen Boendestödjarna har varierande förväntningar på MI-kursen som de under mars till maj kommer att ta del av. Några menar att de inte tänker så mycket på den och att de inte förväntar sig något speciellt, medan andra hoppas på att de får bättre verktyg att möta kunden på och att lättare vända på vissa problematiska situationer.

Syftet med MI, som chefen ser det, är att det är kundens egen vilja och intresse som ska komma fram på ett bättre sätt. Hon har hört gott om MI, men menar att det inte alltid är så att en kurs eller utbildning ger några konkreta resultat. Hon tror att boendestödjarna kommer att ha praktisk nytta av MI utbildningen och hoppas att de själva kommer att tycka att det underlättar deras arbete. Fördelen med att hon själv har gått kursen är att hon kan ”hänga med i snacket” i personalgruppen bättre.

Verksamhetschefen har ingen plan för hur de eventuellt nya kunskaperna ska kunna komma till användning, mer än att de kommer att resonera om hur de har upplevt MI på en och annan arbetsplatsträff (APT) och liknande. Hon menar även att boendestödscheferna har möten där hon kan resonera med andra om hur de har gjort. Det finns inga planer före utbildningsstart att lägga några ytterligare resurser på utbildning i MI.

På frågan om tid för boendestödjarna att reflektera svarar verksamhetschefen att det inte finns någon tid schemalagd, men att boendestödjarna stöttar varandra i den mån det finns tid. Det är i regel på morgonen innan alla går ut till kunderna, på lunchen eller fikapauserna (om de sammanfaller att man är på kontoret samtidigt) som olika situationer ventileras och som man reflekterar tillsammans. Boendestödjarna säger att de upplever att det finns ett stort stöd i personalgruppen. De upplever även att de har stöd hos verksamhetschefen och att de kan vända sig till henne med problem som rör bland annat kunderna.

En första uppföljning i maj

Resultat av intervju med boendestödjare och verksamhetschef Boendestödjarna tycker att utbildningen var bra och att det gav upphov till många nya funderingar. Det är ett nytt tankesätt, menar någon. De flesta är eniga om att MI är ett bra verktyg och vissa började även ifrågasätta sig själva och sitt sätt att arbeta:

”Jamen, helt plötsligt så skulle man ju tänka på hur man pratade och hur man ställde frågor och hur man lyssnade och allting var ju liksom att man ska tänka och jag bara pratar eller ställer frågor, jag bara umgås, men nu ska man helt plötsligt tänka…”


”… Nu blev det mer öppna frågor… att man låter dem [kunderna] föra samtalet och jag lyssnar och liksom håller mer in med mina egna åsikter. Så det är positivt.”

Flera av boendestödjarna menar att det ’lättar’ ganska mycket när det gäller att ta ansvar:

”Det är inte jag som ska komma på alla de här lösningarna, utan det är ju kunden.”

23

”Att man tar bort det från sitt eget ansvar och lägger det mera på kunden, fast på ett positivt sätt. Man ger dem fler möjligheter att tänka själva.”

Utmaningen menar någon, är att man måste dämpa sin egen iver och låta kunden själv komma på och tänka efter. Det är svårt för att man tycker så mycket, menar boendestödjarna, man vill så mycket, vill hjälpa och stötta kunden. Någon menar att ett samtal är mer av en process idag, att det är ett arbete där båda parter får anstränga sig mer, både att prata och lyssna.

”Jag stressar mindre och lägger mig i mindre ska jag väl säga. Jag lägger över mer på kunden själv, som är sunt för mig själv så att säga.”

En boendestödjare berättar om en situation där hon blev överraskad över en kunds tankar och funderingar, vilket blev en tankeställare:

”Kunden hade en otroligt målande beskrivning av hur hon tänkte, kände och fungerade och det var ju helt tvärtemot vad jag hade trott och tänkt… Jag kände mig dum, att jag kanske tänkt mer på mig själv än på henne för att jag inte tycker att det händer så mycket.”

Någon annan uttrycker:

”Man slipper bråka med sig själv i hjärnan. Vad ska jag hitta på åt den här personen? Vad? Vad? Vad? Istället för att man frågar: Vad vill du egentligen?”

Verksamhetschefen tycker också att MI-kursen var bra och tänkvärd och att den gjort att hon börjat tänka på hur hon formulerar sig: att ställa mer öppna frågor och invänta svar, istället för att fråga frågor och svara på dem själv. Hon ser positivt på metoden och tror att den bidrar till att det framkommer tydligare vad kunden verkligen vill.

Det finns inte några planer på att utöka med resurser för att hålla tekniken vid liv, utan det blir eventuella reflektioner på gruppens APT som tidigare.

Resultat av intervju och enkät med kunder I intervju med kunder i maj, kan ingen direkt förändring rapporteras. Även i enkäten som skickades ut till kunderna i maj är det få förändringar. Endast i enstaka frågor i enkäten kan en viss variation spåras från de svar som kom in i februari mot de som kom in i maj. Det är ett par frågor som gäller relationen, dels om man ser fram emot besöken av boendestödjarna, dels om man upplever att boendestödjarna förväntar sig att kunderna gör som de säger samt om kunderna tror att boendestödjarna vet vad kunderna tycker är viktigt i livet.

Se förändringarna nedan, fråga för fråga:

Tabell 1. Resultat av (vissa) enkätsvar februari (N=27) och maj (N=31) –Förändringar i resultatet vid uppföljning i maj 2012

Jag ser fram emot mina möten med boendestödjaren:

FEBRUARI: Ja, alltid: 41 %, Oftast: 52 %, Ibland: 3,5 %, Nej, aldrig: 3,5 % MAJ: Ja, alltid: 61 %, Oftast: 35 %, Ibland: 0 %, Nej, aldrig: 0 % (Bortfall: 4 %)

På frågan om kunderna ser fram emot sina möten med boendestödjaren svarar dryga 90 % både i februari och i maj att de alltid eller oftast ser fram emot mötena. Förändringen är att det är fler som svarat ’Ja, alltid’, 61 % mot tidigare 41 %, och färre som svarat ’Oftast’ (35 % mot tidigare 52 %). Ingen har vid uppföljningen svarat ’Ibland’ eller ’Nej, aldrig’.

24

Tabell 2. Resultat av (vissa) enkätsvar februari (N=27) och maj (N=31) – Förändringar i resultatet vid uppföljning i maj 2012


FEBRUARI: Ja, alltid: 0 %, Oftast: 26 %, Ibland: 22 %, Nej, aldrig: 48 % (Bortfall: 4 %) MAJ: Ja, alltid: 10 %, Oftast: 6 %, Ibland: 32 %, Nej aldrig: 39 % (Bortfall: 13 %)

På frågan om boendestödjaren helst vill att kunderna gör som de säger är det färre som svarar ’Nej, aldrig’ i maj (39 %) mot mätningen i februari (48 %). Det är dock ett större bortfall för den här frågan i uppföljningen och 13 % av kunderna har låtit bli att svara. Det är lika stor andel i februari och maj (48 % för båda mätningarna) som har svarat att de i någon mån upplever att boendestödjarna helst vill att man [kunderna] gör som de säger.

Tabell 3. Resultat av(vissa) enkätsvar februari (N=27) och maj (N=31) – Förändringar i resultaten vid uppföljning i maj 2012


FEBRUARI: Ja, alltid: 33 %, Oftast: 37 %, Ibland: 26 %, Nej, aldrig: 4 % MAJ: Ja, alltid: 48 %, Oftast: 35 %, Ibland: 6 %, Nej, aldrig: 0 % (Bortfall: 11 %)

På frågan om boendestödjaren vet vad som är viktigt i livet för kunden, är förändringen att en ökande andel svarar ’Ja, alltid’ eller ’Oftast’ på frågan (83 % i maj mot 70 % i februari). Det är ett större bortfall på frågan i maj (11 %) mot den första mätningen.

En andra uppföljning i november

Resultat av intervju med boendestödjare och verksamhetschef Boendestödjarna tänker inte på att de använder MI och det är inte så mycket MI-prat i personalgruppen som det var tidigare, när de gick kursen och strax efter avslut. Däremot beskriver flera att de bland annat har lärt sig att backa i olika situationer, att de ställer öppna frågor oftare än de gjorde tidigare och de lyssnar bättre på kunderna. De flesta av de som intervjuas upplever att kunskaperna finns kvar, även om de inte aktivt pratar om MI med varandra. En av boendestödjarna berättar om en specifik situation där arbete med MI, har gett resultat över längre tid:

”Jag har upprepat det hon [kunden] säger, eller förstärkt liksom … Jag har verkligen tänkt MI och backat, försökt känna in mera och inte skyndat på. Så fick jag ett litet resultat. Ett halvår senare känner jag: JA!”

Någon annan har tänkt på att ställa annorlunda frågor och försökt att inte begränsa sig till ja och nej-frågor, vilket har fungerat bra.

Flera menar att MI bidragit till personlig utveckling och att det är ett bra redskap. Någon säger:

25

”Jag sitter inte och tänker MI. Men för varje erfarenhet bygger jag upp mitt eget sätt att prata och så får vi se vart det leder någonstans. Så jag tolkar själv att det är tack vare MI som min inställning har förändrats, ansvarsbörda har förändrats, vilket gör att jag möter kunden på ett annat sätt. Hela kittet kom ju, tycker jag.”

Någon annan upplever att det är svårt och menar att förändringar tar tid, men att det sker i det lilla:

”Jag blir lycklig när jag kommer på mig själv att jag kör en MI-fråga, men många gånger är det fortfarande som tidigare. Jag har tänket i alla fall: hur skulle man göra, jaha, jag frågade istället för att påstå… ah, det är en process, det är på gång. Tänket finns ju. Man är så inkörd i gamla spår, så det är svårt.”

Boendestödjarna håller fast vid att ansvarskänslan har lindrats (något som flera pratade om vid uppföljningen i maj), vilket MI-tekniken till stor del har varit en hjälp med, enligt boendestödjarna. Flera av de som intervjuats menar att de tjatar mindre och bollar tillbaka mer till kunden. Någon menar att istället för att känna att situationer är meningslösa då det inte händer så mycket, kan det kännas som en utmaning:

”Det kan kännas som en utmaning, istället för att tycka att det inte händer nåt. Det kanske inte händer nåt fysiskt, praktisk. Det kanske händer nåt i samtalen, jag tänker att ok, jag kan inte göra nåt och jag kan inte stå här och bli stressad, det ser ut som det gör här, jag blir tokig, det händer inget. Jag tänker att jag går dit och tänker att jag fokuserar på samtalet under tiden, så har jag gjort mitt.”

Flera menar att förhållningssättet har förändrats och att arbetet med MI har gjort att man arbetar med sig själv likväl som med kunderna och att man har fått vissa insikter:

”… förut har man tänkt att man måste göra underverk. Nu känns det mer som att det här är deras levnadsnivå. Vad jag kan göra är att försöka att åtminstone få till att hålla kök och toalett ok. Det har sett ut så här de senaste två åren, jag kan inte göra underverk, jag får lägga det på den nivån.”

”Jag inbillar mig att det kan relateras till MI. Eller att man insett att man bränner ut sig om man håller på som tidigare…”

Flera menar att de tar arbetet med mer ro. Några uttrycker:

”Ja, man kan trycka på lite knappar och sen är man ganska nöjd med besöket, även om det inte hände så mycket mer.”

”Jag tänker på en person specifikt, som är jättesvår att prata med. Det går långsamt, hon är jättetyst. Man får bida sin tid och det kommer mer och mer nu. Vi träffades för ett år sedan. … Jag tänker mer på frågeställningarna och så, mer uttömmande frågor och att hon kan svara på lite annorlunda sätt än bara ja och nej.”

”Jag känner mig inte alls lika stressad över städningen. Jag känner mera att: vad behöver den här människan, den här personen? Den människan behöver kanske komma ut på annat för att sen orka ta tag i sitt hem.”

”Förut såg jag det mer som en syssla, det här ska göras, så tänker jag inte längre. Jag går dit och möter personer, sen får vi se på nåt sätt. Sen tänker jag på städning, många nya kunder vill ha städning, men egentligen var behovet ett annat. Handla eller komma ut på saker. Städning kommer sen.

26

En annan förändring som MI har burit med sig är att vissa upplever att det har varit en hjälp för hur man kommunicerar i personalgruppen. Någon berättar att MI har varit en hjälp att uttrycka sådant som inte tagits upp tidigare:

”Jag har börjat lyfta saker och ting i gruppen som jag inte har gjort tidigare. Man lyfter frågan ’Vad tycker du?’ Jag tar upp saker och ting så fort som möjligt. Jag tror att MI är en del av det, att vara lite mer på hugget. Att vara snabbare på att ta in X [chefen], snabbt ska det gå. Ta upp saker på ett bra sätt, bättre än tidigare.”

Boendestödjarna påpekar att det är viktigt att friska upp kunskaperna ibland för att hålla det vid liv. Det är viktigt, menar någon, att man får nya idéer och sätt att tänka. Någon säger:

”Man behöver prata om det [MI], att det är ett levande verktyg. Man behöver nog ha det lite kontinuerligt och ta upp det tillsammans.”

Verksamhetschefen tror att MI-tänket har hållits levande tack vare uppföljningen som görs, vilket leder till att det inte glömts bort lika fort som andra kurser. Hon är medveten om att medarbetarna behöver påfyllning för att hålla kunskaperna levande, men planerar inte någon fortsättning på MI. En av medarbetarna kommer att gå kollegiestödjarutbildning i MI och det är den personen som får i uppgift att ”hålla i kunskaperna” framöver.

Resultat av intervju och enkät med kunder Precis som vid uppföljningen i maj märker kunderna även i november förhållandevis lite av att boendestödjarna har gått MI-utbildning. Några uttrycker:

”Nej, det vet jag inte om jag gör [märker av någon förändring hos boendestödjarna]. Inte så att jag har reflekterar över att de är annorlunda."

”Nä, det tycker jag inte, utan det har fungerat bra hela tiden. Jag märker ingen skillnad, det gör jag inte.”

Flera av kunderna menar att boendestödjarna alltid har varit duktiga på det de gör. När samtalen fortsätter kan ändå vissa förändringar skönjas och om de beror på MI-utbildningen eller något annat är oklart. Någon funderar kring frågan om boendestödjarna motiverar på något annat sätt mot tidigare:

”Ja, det har nog varit, alltså, i våras kanske… som de började peppa att jag skulle göra nåt mer än bara vara hemma. De tvingar inte mig, men de följer med om jag vill. Vad jag vill har framkommit i allt babbel. De har frågat mig om det är något jag vill fortsätta med” […] ”Ja, det är väl att de peppar lite mer. Ja, jag blir lite mer sugen, men jag är lite svårflirtad tror jag. På ett vis vill jag nog komma igång med en aktivitet.”


”Möjligtvis att vi kanske sitter ner och pratar lite mer nu.”

27

Även enkätsvaren visar vid uppföljningen i november små förändringar och endast ett fåtal frågor varierar något mellan de tre mättillfällena. Nedan visas förändringarna för frågorna:

Tabell 1. Resultat av (vissa) enkätsvar februari (N=27), maj (N=31) och november (N=35) – Förändringar i resultat vid uppföljning i november

Jag känner mig underlägsen i mötet med boendestödjaren:

FEBRUARI: Ja, alltid: 0 %, Oftast: 4 % Ibland: 18 %, Nej, aldrig: 78 % MAJ: Ja, alltid: 0 %, Oftast: 0 %, Ibland: 13 %, Nej, aldrig: 84 % (Bortfall: 3 %) NOVEMBER: Ja, alltid: 0 %, Oftast: 0 %, Ibland: 37 %, Nej, aldrig: 63 %

Vid de första mätningarna i februari och maj svarade en majoritet att de aldrig kände sig underlägsna i mötet med boendestödjaren. Vid mätningen i november uppger fler att de ibland känner sig underlägsna sina boendestödjare (37 % i november mot tidigare 13 % och 18 %).

Tabell 2. Resultat av (vissa) enkätsvar februari (N=27), maj (N=31) och november (N=35) – Förändringar i resultat vid uppföljning i november

Jag känner att boendestödjaren respekterar mig för den jag är:

FEBRUARI: Ja, alltid: 74 %, Oftast:22 % Ibland: 4 %, Nej, aldrig: 0 % MAJ: Ja, alltid: 77 %, Oftast: 19 %, Ibland: 0 %, Nej, aldrig: 0 % (Bortfall: 4 %) NOVEMBER: Ja, alltid: 68 %, Oftast: 26 %, Ibland: 6 %, Nej, aldrig: 0 %

Vid mätningen i november var det färre kunder som svarade att de alltid känner att boendestödjaren respekterar dem för den de är. Skillnaden är marginell och ungefär lika som vid den första mätningen i februari.

Tabell 4. Resultat av (vissa) enkätsvar februari (N=27), maj (N=31) och november (N=35) – Förändringar i resultatet vid uppföljning i november


FEBRUARI: Ja, alltid: 0 %, Oftast: 26 %, Ibland: 22 %, Nej, aldrig: 48 % (Bortfall: 4 %) MAJ: Ja, alltid: 10 %, Oftast: 6 %, Ibland: 32 %, Nej aldrig: 39 % (Bortfall: 13 %) NOVEMBER: Ja, alltid: 0 %, Oftast: 17 %, Ibland: 43 %, Nej, aldrig: 40 %

Vid mätningen i november är det fler kunder som uppger att de oftast (17 %) eller ibland (43 %) upplever att boendestödjaren helst vill att de, kunderna, gör som de säger, 48 % vid de båda första mätningarna.

Tabell 5. Resultat av(vissa) enkätsvar februari (N=27), maj (N=31) och november (N=35) – Förändringar i resultaten vid uppföljning i november


FEBRUARI: Ja, alltid: 33 %, Oftast: 37 %, Ibland: 26 %, Nej, aldrig: 4 % MAJ: Ja, alltid: 48 %, Oftast: 35 %, Ibland: 6 %, Nej, aldrig: 0 % (Bortfall: 11 %) NOVEMBER: Ja, alltid: 31 %, Oftast: 46 %, Ibland: 23 %, Nej, aldrig: 0 %

28

Mätningarna i februari och november är mer lika i resultaten, mot mätningen i maj. Dock är det fler som i november uppger att de tror att boendestödjaren oftast vet vad kunden tycker är viktigt i livet.

Tabell 3. Resultat av(vissa) enkätsvar februari (N=27), maj (N=31) och november (N=35) – Förändringar i resultaten vid uppföljning i november

För att få stöd i de aktiviteter jag helst vill göra måste jag uppfylla vissa av boendestödjarnas villkor:

FEBRUARI: Ja, alltid: 15 %, Oftast: 11 %, Ibland: 22 %, Nej, aldrig: 48 % (Bortfall: 4 %) MAJ: Ja, alltid: 13 %, Oftast: 6 %, Ibland: 16 %, Nej, aldrig: 55 % (Bortfall: 10 %) NOVEMBER: Ja, alltid: 3 %, Oftast: 14 %, Ibland: 31 %, Nej, aldrig: 52 %

I november är det fler kunder som uppger att de oftast eller ibland upplever att de måste uppfylla boendestödjarens villkor för att få göra det de helst vill, mot tidigare då fler kunder uppgav att så alltid var fallet.

Sammanfattningsvis Syftet med uppföljningen är dels att ta reda på om boendestödjarna genom att delta i en utbildning i Motiverande samtal (MI) upplever att de fått kunskap som de kan använda sig av i sitt arbete, dels att undersöka om kunderna upplever att boendestödjarnas bemötande och stöd har förändrats efter genomgången utbildning. Uppföljningen visar bland annat:

• Boendestödjarna upplever MI-utbildningen övervägande positiv och att de har användning för sina nyvunna kunskaper i det praktiska arbetet. Hur och i vilken omfattning man använder sig av metoden i det dagliga arbetet har dock inte objektivt mätts, däremot visar resultaten att boendestödjarna upplever att grundkursen har påverkat dem i deras arbete.

• Det som tydligast träder fram i de båda uppföljningarna (maj och november) är boendestödjarnas upplevelse av att de stressar mindre nu än tidigare. De menar att tyngdpunkten förflyttats från praktiska och konkreta göromål (som städning, vilket ger synbara resultat) till sådant som gör skillnad på längre sikt (exempelvis samtal).

• Boendestödjarna menar att MI är en process, det är på gång, men tar tid och

förändringar sker långsamt.

• Verksamhetschefen uttrycker initialt inga planer för hur de nyvunna kunskaperna ska föras in (användas) i arbetet. Inte heller i den uppföljande intervjun i maj uttrycks tankar om utökade resurser för ett fortsatt arbete med MI. I den sista uppföljningen har beslut tagits att en boendestödjare ska gå kollegiestödjarutbildning i MI.

• Kunderna som deltar i intervjuerna märker inte någon större skillnad på hur det var före

utbildningen och efter, dock kan vissa citat tolkas som att vissa positiva förändringar ändå ägt rum.

• Enkätundersökningen visar små förändringar i de båda uppföljningarna och de

förändringar som träder fram kan eller bör inte generaliseras, då de inte går att säkerställa i statistisk mening.

29

Analys och diskussion

”MI är lätt att förstå, men svårt att tillämpa” MI kan användas i såväl kort rådgivning, som längre ”behandlingsmetod” (Statens folkhälsoinstitut, 2012). Den snabba spridningen av MI och variationen av utbildningars längd och syfte reser frågor som: ”Hur vet jag att jag använder MI?”, ”Är MI ett förhållningssätt, en process, ett fenomen eller en metod eller vad?” och ”Vad krävs för att man ska kunna säga att man jobbar MI inriktat?” Upphovsmännen till MI, Miller och Rollnick (2009), menar att ”MI är lätt att förstå, men svår att tillämpa”. MI har härvidlag flera likheter med begreppet återhämtning som kan beskrivas på flera olika sätt och ges olika betydelser (Finn, Bromark, 2012). Både MI och återhämtning är individuellt och personligt, då människors motivation och mål är personliga. Det är svårt att urskilja MI som en enskild insats och det kan hellre ses som ett inslag tillsammans med andra psykosociala metoder och förhållningssätt. Boendestöd är att betrakta som en sådan insats, vars uppgift är att vägleda personer utifrån dess speciella önskemål och behov. Enkätresultaten med kunder tyder på att de upplever att boendestödjarna känner kunden och i princip vet vad som är viktigt för dem. Förvisso beskrivs relationen till boendestödjarna i intervjuerna (med kunder) både som bra och vänskaplig och samtidigt som mindre bra och ytlig. Dock är det fler som är nöjda än missnöjda och som upplever att boendestödjarna är intresserade av måendet hos kunderna och visar på ödmjukhet, vilket ger goda förutsättningar att tillämpa MI. Boendestödjarna är eniga i att relationen är av yttersta betydelse för att de ska kunna göra ett bra arbete, varför det är en naturlig fokus att hela tiden försöka stärka samspelet och att vara lyhörd för kundens behov. Farbring (2012) menar att MI som synsätt kan ses som en perspektivförskjutning från att personen har brister som måste åtgärdas till att de flesta människor redan har resurser som kan tas fram och konkretiseras om viljan (motivationen) stärks. Forskningen inom området pekar enligt Farbring (2012) på att så kallade allmänna faktorer såsom allians, relation, empati etc. påverkar brukare i större utsträckning än så kallade behandlingstekniker. MI är enligt Farbring (2012) en beteendebaserad tillämpning av flera av de allmänna faktorerna.

Som tidigare nämnts så används MI i ökad utsträckning inom många områden och socialpsykiatri är ett sådant område. Det ordnas många utbildningar i MI med olika omfattning och syfte: som poängutbildning vid universitet, som korta introduktioner, vilka ger orientering om grundläggande förhållningssätt och strategier, grundläggande utbildningar (3 – 4 dagar) som kan ge ökad insikt i begrepp och färdigheter. För att använda metoden fullt ut krävs förutom grundutbildning fördjupande och fortbildande seminarier, samt observationer av den egna verksamheten med åtföljande återkoppling. I baslinjeundersökningen visar verksamhetschefen ett intresse för MI, hon har själv gått kursen och tycker att det är viktigt att kunna ”hänga med i snacket”. Däremot finns inga planer på att schemalägga tid för boendestödjarna att reflektera eller att möjliggöra för återkoppling. Detta sker bland annat på arbetsplatsträffarna. Flertalet studier pekar entydigt på att det fordras en genomtänkt och systematisk genomförd implegering (implementering + integrering), det vill säga att insatsen (i det här fallet MI) måste integreras i organisationens olika strukturer efter vars och ens kunskapsbas, behov och intresseinriktning för att fungera i praktiken (Farbring, 2012).

30

MI – ett sätt att skapa förändringsklimat Boendestödjarna i studien påpekar att deras insats är att betrakta som stöd, en hjälp i vardagen och inte som en behandling, samt att kompletterande behandling genom landstinget ibland behövs. Boendestödjarna upplever således sin roll som stödjande i situationen och att man gör saker tillsammans i så stor utsträckning som det går, att de ibland får ”puffa på” kunder för att något ska ske. Det råder delade meningar bland boendestödjarna om huruvida vissa av kunderna har behov av boendestödet eller om de skulle vara mer hjälpta av hemtjänst. De flesta kunder som svarat på enkäten och som deltagit i intervjuer anser att de behöver boendestöd, vissa behöver konkret hjälp med hemmet (städning, handla med mera) och andra har behov av samtal och draghjälp (påputtning). Ett fåtal har uttryckligen sagt att de ser boendestödet som hemtjänst, genom att på alla sätt hävda att de inte tänker vara delaktiga i det som görs (oftast städning).

MI började användas inom missbruksvården för behandling av alkoholproblem. Där var syftet tydligt, motivera till minskat alkoholintag. När man arbetar med boendestöd är målen olika från person till person och inte lika tydligt som inom missbruksvården. Möjligen, påpekar boendestödjarna, att ett gemensamt mål för kunderna kan vara att klara sig själva i samhället och ha en fungerande vardag. MI kan i detta sammanhang användas som ett redskap för att, utifrån varje person, tydliggöra de individuella mål som personen har. Målet i detta sammanhang är att kunden ska hitta sina egna skäl för att förändra sig, komma på sina egna lösningar för att kunna göra egna val och fatta egna beslut. Några av boendestödjarna sa vid intervjutillfället som föregick utbildningen (baslinjemätningen) att de inte upplevde att de och kunden har samma mål. De tycker att de känner kunden och dennes behov och gör det som man som boendestödjare anser vara det bästa för kunden. Det märks en skillnad i uppföljningen då boendestödjarna menar att de i högre utsträckning ger sig tid att lyssna på kunden på ett annat sätt än tidigare. Boendestödjarna upplever att de tjatar mindre och bollar istället oftare tillbaka ett resonemang till kunden. Från att tidigare ha upplevt att ansvaret borde ligga hos kunden men att det i realiteten ligger hos boendestödjaren, till att faktiskt kunna ”bolla över” frågor till kunden och låta dem ta ansvar själva. Som någon också sa: ”Man slipper bråka med sig själv i hjärnan. Vad ska jag hitta på åt den här personen? Vad? Vad? Vad? Istället för att fråga: Vad vill du egentligen?”. Genom öppna frågor och att inte förvänta sig ett specifikt svar kan boendestödjarna koppla av och känna sig mer trygga i att det inte är upp till dem att hitta både problem och lösningar själva. Boendestödjarna i studien ger uttryck för att den egna stressen har minskat i och med att man lägger större ansvar på kunden själv. Detta förhållande torde i förlängningen skapa större möjligheter för kunderna att bestämma sig för och genomföra förändringar. Enligt de beskrivningar som boendestödjarna i studien ger av sitt arbete kan man beskriva att MI används i den anpassade form av MI som Farbring (2012) kallar för ”VardagsSamtal”. Fokus i denna variant är, förutom att skapa ett gynnsamt förändringsklimat för kunderna, också på att minska personalens upplevelse av stress.

VardagsSamtal som tar sin utgångspunkt i den så kallade MI-andan är en samtalsstil som kan användas i en mängd olika situationer där möten sker, till exempel när man lagar mat, städar ihop eller tar en gemensam promenad alltså inte bara när man sitter i ett avskilt rum och pratar. Farbring (2012) menar att det flyttar MI från terapirummet ut till verkligheten. Man skulle kunna säga att MI består av i princip två olika delar där den första delen handlar om att utöva en empatisk, respektfull hållning i mötet och samtalet med kunden och den andra delen handlar om att arbeta metodiskt med att stärka motivationen till en viss förändring. Utifrån

31

boendestödjarnas beskrivning i studien så är det den första delen som tillämpas i arbetet med boendestöd, det vill säga ett respektfullt lyssnande och reflekterande förhållningssätt, ett förhållningssätt som väl överensstämmer med det uppdrag som ligger inom ramen för boendestöd.

Ambivalens mellan relation, prestation och ansvar Den information som samlats in pekar på att det inte har märks några stora förändringar i kundernas upplevelse av det bemötande man får från boendestödjarna. Boendestödjarna upplever att de genom MI har fått ett verktyg som hjälpt dem i det dagliga arbetet, dels genom att lära känna kunderna bättre och stärka relationen, dels genom att lägga över mer ansvar på kunden och därigenom stressa mindre. Boendestödjarna visar att en förändring och förändrat synsätt har skett när det gäller synen på det egna arbetet och framför allt på det egna sättet att samtala. Ett av de mer intressanta resultaten av undersökningen är att ansvarskänslan har lindrats för boendestödjarna. De har ”lämnat över” ansvaret på kunden själv att fundera över lösningar på de problem och frågor som finns. Socialt arbete präglas av ett stort mått av ambivalens, det vill säga att personal ofta befinner sig i ambivalens mellan prestation, relation och ansvar (Ineland et al, 2009). Det är en balansgång hur personal ska förhålla sig till kunder: när det är tillbörligt att gripa in och styra och när det inte är det. Resultaten i denna uppföljning visar att tyngdpunkten har flyttats mer från prestation och ansvar till relation. Boendestödjarna håller i större utsträckning än tidigare inne med de egna åsikterna, de lyssnar mer på kunden och är mer måna om att ta reda på vad kundens själv vill. Detta nya förhållningssätt gör att de blir mindre frustrerade för att man inte tycker att det händer någonting (som är konkret och syns tydligt, exempelvis en ren diskbänk). Att tyngdpunkten i ambivalensen har förändras kan bero på MI-utbildningen som boendestödjarna har deltagit i. De är mer inriktade på att skapa och upprätthålla en god relation med ett gott samtalsklimat och mindre inriktade på prestation (man har överseende med att det inte blir perfekt städat). Ansvaret har förskjutits från att boendestödjarna känner att de har ansvar för att det händer saker, till att det är kunden själv som är den som har ansvar att forma sin tillvaro. Som boendestödjare finns man som ett stöd, men ansvaret vilar mer på kunden.

Det krävs tid och energi från både verksamhetschef och boendestödjare för att MI ska kunna utnyttjas på bästa sätt Verksamhetschefen vid boendestödet i förevarande studie säger sig vara medveten om att boendestödjarna behöver påfyllning för att kunskaperna ska hållas vid liv. Hon påpekar vid den sista uppföljningen att en av medarbetarna deltar i kollegiestödjarutbildningen i MI och att det är dennes uppgift att fortsättningsvis hålla kunskaperna vid liv. Boendestödjarna säger att ”MI pratet” successivt har minskat i personalgruppen ju längre tiden har gått efter det att man tagit del av utbildningen. I en studie som handlar om lärande och verksamhetsutveckling visar man på liknande erfarenheter (Ekholm et al, 2003). Den slutsats man där drar är att det behövs både tid och plats för erfarenhetsutbyte och reflektion, likväl som pedagogiskt stöd från ledning till arbetslaget. Studien visar att det är svårt att sätta utvecklingsarbetet i fokus vid arbetslagens möten, då vardagsarbetet i de studerade enheterna ganska snart tar överhanden. Det man konstaterar är att det uppenbarligen inte räcker med mer resurser i form av tid för möten (man hade speciellt avsatt tid i de studerade verksamheterna för utvecklingsarbete), det krävs även att cheferna är tydliga och uppmärksammar pågående utvecklingsarbete, samt att de aktivt deltar i arbetslagets möten. Chefens delaktighet för att ett utvecklingsprojekt ska bli lyckat betonas, det räcker inte med att chefen är ett indirekt stöd för att ett utvecklingsarbete ska bli

32

lyckat, utan en aktiv medverkan är viktig (Ekholm et al, 2003). Folkhälsoinstitutet (2012) pekar på att det är viktigt att chefen ser till att det finns en genomtänkt, långsiktig strategi för att vidmakthålla och utveckla färdigheter i MI, där stöd och möjliggörande för detta från arbetsledning är centralt.

Det är viktigt för en fortsatt lärprocess och för att MI ska leva kvar att inte lägga ansvaret på personalgruppen att hålla kunskaperna vid liv. Det krävs även att chefen är aktiv och tar ansvar för att integrera kunskaperna i verksamheten. Ett sätt kan vara att organisera lokala grupper med kollegial, motiverande samtalshandledare. Parallellt med att handledning organiseras, kan ett nätverk av metodstödjare byggas upp.

Fokusera på MI-andan och arbeta med VardagsSamtal för att skapa förändringsklimat MI är evidensbaserad som metod om den används som ”behandling” det vill säga en på förhand bestämd insats bestående av ett antal samtal (vanligtvis ett till fyra) mot ett bestämt mål. De diffusa mål som finns i den socialpsykiatriska insatsen boendestöd (exempelvis ett värdigt liv, eller att ingjuta mer energi hos kunden) gör att det är svårt att använda MI som metod. Precis som boendestödjarna påpekar i intervjuerna behöver ibland deras insats kompletteras med ytterligare behandling från förslagsvis landstinget. De MI-inspirerade samtal, som Farbring väljer att kalla ”VardagsSamtal” kan i det här fallet tjäna som förberedelse för en behandling. Boendestödjaren och kunden kan i vardagssamtal komma fram till olika mer eller mindre specifika mål att arbeta vidare med. Vissa områden har man som boendestödjare tillräcklig kunskap om och kan själva arbeta vidare med kunden och stödja denne i ett förändringsarbete, medan de inom andra områden får ta hjälp av andra med specifik kunskap för att stödja personen till ett förändrat beteende. Det kan exempelvis gälla att motivera kunden att kontakta beroendecenter om personen är motiverad att dricka mindre alkohol, kontakta en dietist om man behöver hjälp med att gå ner i vikt och så vidare.

Förutom det gynnsamma förändringsklimat som Farbring (2009) påtalar är en verkan av ”VardagsSamtal” att personals upplevelse av stress minskar. Boendestödjarna beskriver att de kan ”lägga sig på kundernas nivå”, det vill säga att förhålla sig till kundens ramar och inte sina egna (när det exempelvis gäller städning –det går att definiera rent på olika sätt), och på så sätt skapa distans i situationen och reflektera kring kundens egna referensramar. Från att tidigare ha varit mer personliga och privata i sitt engagemang (och mer utgått ifrån sina egna referensramar), upplever några boendestödjare att distansen gör att de kan vara mer ”professionella” som de uttrycker det.

Istället för att uppleva att situationer är hopplösa, ser flera hur de kan vändas till utmaningar. Från att ha tänkt att man som boendestödjare ska göra underverk, så accepterar man att det är kundens levnadsnivå eller önskemål som är i fokus. Boendestödjarna kan vara nöjda med ett besök även om det inte har hänt så mycket konkret. MI har inspirerat till personlig utveckling, nya tankesätt och gett upphov till många funderingar. Oavsett om det är MI eller något annat som har inspirerat till dessa positiva tankegångar, tycker jag att det är en vinst för boendestödsgruppen att ha vänt och vridit på det man gör i sitt arbete, att de har reflekterat kring vad och hur de gör.

33

Viktigt att fundera över vart den egna stressen tar vägen Utbildningen i MI har inneburit att boendestödjarna har fått kunskaper som medfört att de upplever mindre stress och att ansvaret för kundens mående är kundens eget ansvar med stöd av en insats, vilket är en vinst för boendestödjarna rent arbetsmiljömässigt. En av boendestödjarna menar även att MI gett upphov till eftertanke och att man numera lyfter upp dilemman och problem i ett tidigare skede i personalgruppen. Att ställa öppna frågor och lyssna in svaret upplevs således positivt även i den egna personalgruppen.

Samtidigt som det till synes är en vinst för boendestödjarna att de upplever mindre stress i arbetet, kan jag inte låta bli att fundera över vad det gör för kunderna i förlängningen. Blir effekten av boendestödjarnas minskade stress i arbetet (då de lämnar över mer ansvar åt kunden) en känsla av förhöjd stress hos kunderna? Genom att distansen mellan kund och boendestödjare upplevs (av boendestödjare) öka, det vill säga att boendestödjarna upplever att de blir mer professionella och mindre privata med sina kunder, kan kunden då uppleva att måendet blir kundens eget ansvar? Det är bra att som boendestödjare vara tydlig med att man finns till för kunden som ett stöd i att ta eget ansvar för sitt mående. Med en kompetensutvecklingssatsning som påverkar relationerna mellan ansvar, prestation och relation framstår det som viktigt att reflektera över hur sådana förändringar påverkar såväl boendestödjare som kunder, både negativt och positivt.

Satsningen på MI har fallit väl ut, även om enkätundersökningen och intervjuerna med kunder inte indikerar någon direkt förändring i boendestödjarnas bemötande eller stöd efter genomförd utbildning. Utgångsläget (baslinjen) visar att kunderna i stora drag var nöjda redan före boendestödjarna gick utbildningen, vilket kan vara en anledning till att märkbara förändringar uteblir. Det är möjligen även så att det är att hoppas för mycket på att en kort utbildning ska ge resultat så omgående. Personalen upplever dock att de fått ny kunskap som de kan använda i sitt dagliga arbete, vilket kan ses som en vinst.

35

Referenser Ahl, Helene (2004), Motivation och vuxnas lärande – En kunskapsöversikt och problematisering, Forskning i fokus nr. 24, Stockholm, Liber

Carina coaching & motivation (2008), Grundutbildning – Motivational Interviewing (MI), www.carinacoach.se

Ekholm, Maria, Eva Ellström, Per-Erik Ellström och Maria Gustavsson (2003) Utvecklingsinriktat lärande och arbetslagsdriven verksamhetsutveckling. Paper till konferens HSS 03, Linköpings universitet

Farbring, Carl Åke (2010), Handbok i motiverande samtal – MI. Teori, praktik och implementering, Stockholm: Natur och kultur

Farbring, Carl Åke (2012) www.farbring.com

Finn, Bengt och Kristina Bromark (2012), ”Återhämtning som ledstjärna – utvärdering av Hela vägens psykiatri Gästrikland”, FoU Rapport 2012:2, FoU Välfärd – Region Gävleborg, Gävle: Backman Info

Holm Ivarsson, Barbro (2009), MI, motiverande samtal - Praktisk handbok för hälso- och sjukvården, Malmö: Gothia Förlag AB

Ineland, Jens, Martin Molin och Lennart Sauer (2009), Utvecklingsstörning, samhälle och välfärd, Malmö: Gleerups Utbildning AB

Miller W.R, S Rollnick (2009) “Ten things that MI is not”, Behavioural and Cognitive Psychotherapy, Volume 37, Issue 2, Cambridge University press

Rollnick, Stephen, William R. Miller och Christopher C. Butler (2009), Motiverande samtal i hälso- och sjukvård – Att hjälpa människor att ändra beteende, Lund: Studentlitteratur AB

Socialstyrelsen (2010), Det är mitt hem – vägledning om boende och boendestöd för personer med psykisk funktionsnedsättning, www.socialstyrelsen.se

Statens Folkhälsoinstitut (2012), SOMRA – Samtalet om riskabla levnadsvanor, www.fhi.se/somra

37

BILAGOR

Bilaga 1: Missiv

Till dig som har stöd från -------- i Uppsala!

Personalen som arbetar med boendestöd kommer att delta i en utbildning i Motiverande samtal (MI). Syftet med utbildningen är att boendestödjarna ska bli så bra som möjligt på att underlätta i vardagen för personer som har boendestöd. Regionförbundet har fått i uppdrag att undersöka om den utbildningen som boendestödjarna kommer att delta i gör någon skillnad för stödmottagare. Du kommer därför att få samma frågeformulär vid tre olika tillfällen. Det första nu i februari, det andra i maj-juni och det tredje i november. Detta för att se om det har skett någon förändring i boendestödjarnas sätt att samspela med Dig. Utöver frågeformuläret kommer vi att intervjua ett par personer som har boendestöd, för att få fördjupad information. De som ska intervjuas har redan tillfrågats av boendestödjaren. Om du inte är tillfrågad och gärna vill bli intervjuad, kan du kontakta antingen din boendestödjare eller oss, Kristina, Cecilia eller Bengt. Ditt deltagande är frivilligt, men det är värdefullt om du vill fylla i frågeformuläret. Detta för att de personer i kommunen som planerar personalutbildningar, ska få kunskap om just denna utbildning (MI) är till gagn för verksamheten. När Du har besvarat frågorna, posta frågeformuläret i det frankerade kuvertet som följer med. Vi vill ha ditt svar så fort som möjligt, men senast sista februari! Dina svar kommer att behandlas anonymt! Svaren kommer att hanteras utan identitetsuppgifter och kan således inte på något sätt kopplas till Din person. Det finns inga möjligheter att känna igen just Ditt svar. Om du har några problem med frågeformuläret eller om du har några synpunkter, ring gärna till oss på Regionförbundet! Vänliga hälsningar, Kristina Bromark: 0727-415 425, Cecilia Ingard: 018-18 21 07 och Bengt Finn: 018-18 21 26, Regionförbundet, Uppsala län.

Tack för din medverkan!

38

Bilaga 2: Enkät till kunder

Till dig som har stöd från -------- i Uppsala!

1. Vilket år är du född? 19……….

2. Ditt kön?

Kvinna Man

3. Hur många timmar i veckan har Du boendestöd? …………

4. Anser du att du har behov av boendestödjare? Ja Nej Vet ej Flera av påståendena eller frågorna i enkäten går ut på att värdera/bedöma påståendena och frågorna. För samtliga påståenden ska du välja ett alternativ.

5. Jag känner mig underlägsen i mötet med boendestödjaren/boendestödjarna Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

6. Jag ser fram emot mina möten med boendestödjaren/boendestödjarna Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

7. Jag känner att boendestödjaren/boendestödjarna respekterar mig för den jag är

Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

8. Jag tror att boendestödjaren/boendestödjarna helst vill att jag gör som de säger Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

39

9. Jag och boendestödjaren/boendestödjarna pratar om det som jag vill prata om Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

10. Jag tror att boendestödjaren/boendestödjarna vet vad jag tycker är viktigt i mitt liv Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

11. Jag känner att boendestödjaren/boendestödjarna verkligen stödjer mig i det som är viktigt för mig Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

12. Boendestödjaren/boendestödjarna låter mig bestämma över vad vi gör när vi möts Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

13. Boendestödjaren/boendestödjarna låter mig ta ansvar för hur jag vill leva mitt liv Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig

14. För att få stöd i de aktiviteter jag helst vill göra måste jag uppfylla vissa av boendestödjarens/boendestödjarnas villkor Ja, alltid Oftast Ibland Nej, aldrig Om du har några övriga synpunkter, skriv gärna här! ............................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................

Tack för din medverkan!

40

Bilaga 3: Intervjuguide för kunder

• Tycker du att du har behov av boendestöd? Vad behöver du hjälp med? • Vem har bestämt vad du ska få hjälp med? • Tycker du att det du och boendestödjaren gör tillsammans är viktigt?

Samarbete:

• Hur går det till när du träffar din boendestödjare? • Upplever du att boendestödjaren lyssnar på dig och bryr sig om vad du har att säga? • Beskriv din boendestödjare • Hur ser ett bra möte ut mellan dig och din boendestödjare?

Motivation:

• Upplever du att din boendestödjare känner dig? • Känner du att boendestödjaren stödjer dig i det du tycker är viktigt för dig? • Upplever du att din boendestödjare lyckas att motivera dig? • Gör du och din boendestödjare saker som du tycker är viktiga?

Egenmakt:

• Känner du ett ansvar för vad du och boendestödjaren ska göra tillsammans? • Har du och din boendestödjare samma åsikter om vad som är viktigt i boendestödet? • Är du och din boendestödjare överens om när arbetet är färdigt? • Om du och din boendestödjare har olika åsikter, vem får bestämma?

41

Bilaga 4: Intervjuguide för boendestödjare

• Tycker ni att de kunder ni träffar har behov av boendestöd? • Vad behöver kunderna generellt hjälp med? • Tycker ni att det ni och kunderna gör tillsammans är viktigt?

Samarbete:

• Hur går det till när Du/Ni träffar kunden? • Vart ses man? (I hemmet, någon annanstans?) • Upplever Du/Ni att mötet sker på din arbetsplats eller i kundens hem? • Upplever Du/Ni att Du/Ni har samma mål? Individuell plan? Lyssnar Du/Ni på kunden?

Initiativ? • Vad är ett bra möte anser Du/Ni?

Motivera/påverka:

• Upplever Du/Ni att Du/Ni känner kunden? (Önskningar, behov, vad är viktigt? mm.) • Stämmer det Du/Ni ska göra (på beslut) överens med kundens önskemål och behov? • Beskriv kunderna! • Vad vill Du/Ni påverka eller motivera kunderna till? • Hur gör Du/Ni för att påverka eller motivera kunden?

Egenmakt:

• Är det Ert ansvar (som boendestödjare) eller kundens att det som ska göras blir gjort? • Har Du/Ni och kunden lika åsikter om vad som är viktigt att göra? Överensstämmer det

med beslutet? • Om Du/Ni och kunden har olika åsikter; vem bestämmer? • Upplever Du/Ni att Du/Ni har makt över kunderna (i egenskap av boendestödjare)? • Hur tar sig makten i uttryck?

Personalsituation (socialt stöd och kunskapshantering):

• Hur stöttar Ni varandra i personalgruppen? Vad pratar man om? Finns tid för reflektion? • Stöd hos chefen? Handledning? • Hur ser Ni på kompetensutveckling? Har man tid? Vad händer sen?

42

Bilaga 5: Intervjuguide för verksamhetschef

• Vad vet du om MI? • Vilka förväntningar har du på utbildningen? För egen del? För medarbetarnas del? • Medarbetarnas inställning till kompetensutveckling? • Hur ser du på brukarinvolvering? Hur är du aktiv? • Vem skulle du anse vara användare av kunskaperna?

Implementering:

• Hur kommer du se till att kunskaperna kommer till användning? (Implementeringsansvar; resurser, kombinerade insatser, socialt stöd, återkoppling, handledning)

• Hur stöttar medarbetarna varandra i gruppen? Vad pratar man om? Finns tid för reflektion?

• Hur ser Ni på kompetensutveckling? Har man tid? Vad händer sen?

boendestödjares och kunders erfarenheter i samband med en ... · om motiverande samtal (mi) 9 mi...

Documents