Sollentuna-Kebnekajse tur och retur 2011

eller

3100 km cykling och 80 km vandring på 20 dagar

Idén att göra en Göran Kropp light hade gnagt i bakhuvet några år. Nu när jag skulle till att fylla femtio så tänkte jag att det kunde vara dags att göra slag i saken. Jag förankrade iden hemma och började så smått att planera under våren.

Rum bokades på Kebnekajse fjällstation för mig och min sambo Sanna. Nej, hon tänkte inte göra mig sällskap på cykelturen utan tänkte med hjälp av annan transport ansluta i Nikkaluokta. Nu visade det sig att flyget till Kiruna var fullbokat på ett tidigt skede. Tåget visade sig, förutom att det skulle bli en logistisk mardröm att lämna av och hämta upp barnen mitt i natten i Bräcke hos mina föräldrar, dessutom kosta en smärre förmögenhet. Jag tror om jag inte minns fel att för att vi skulle kunna bestiga Kebnekajse tillsammans så skulle det kosta ungefär 8000 kronor bara för Sanna. Så vi lade ner iden och jag planerade vidare på min soloresa.

Jag satte mig med kartor och reseplanerare på nätet och försökte planera in dagsetapper som skulle kunna bli lagom. Det visade sig ganska svårt att på förhand planera vilka vägar som går att cykla på och inte så jag gjorde istället ett överslag med hjälp av Eniros kartor att det skulle bli ungefär 150 mil upp till Nikkaluokta om jag tog kustvägen. 15 mil per dag borde inte vara någon orimlighet så jag beräknade max tio dagar för uppresan.

Inga hotell eller rum bokades i förväg. Bara två stopp på vägen var planerade i förväg hos vänner utanför Gävle och i Skellefteå. Resten fick lösas längs vägen.

Valet av cykel stod mellan att använda racern eller att införskaffa en ny cykel modell hybrid och utrusta den med skärmar och pakethållare för att kunna ta cykelväskor. Men ju mer jag funderade på saken så insåg jag att jag ville ha minimal packning och en snabb cykel, jag ville ju trots allt kunna njuta litet av cyklingen också. Valet föll på gamla Bettan, racern som varit med sedan 1996 och gjort dittills 14 Vätternrundor. Nya klingor, kedja, kassett, slangar och däck införskaffades. Nu skulle Bettan rustas.

Vad skulle jag då ha för väskor? Efter en hel del surfande och en del rådfrågande så föll valet till slut på en styrväska och en sadelstolpväska från Vaude, sammanlagd volym 10 liter. Dessutom införskaffade jag ett litet ramfodral för verktyg och 2 reservslangar. Jag insåg att utan ryggsäck så skulle jag inte få med mig vandringsutrustningen. Men nej, släpa på en stor ryggsäck hela vägen fanns inte på kartan. Sagt och gjort ryggsäcken fick åka Bussgods och vänta på mig i Nikkaluokta. Det jag hade plats för i väskorna på cykeln blev följande: 2 T-shirts, 2 kalsonger 2 par strumpor, 1 par tygskor, 1 cykeltröja, 1 par MTB-cykelbyxor (som fungerade som kortbyxor på kvällarna), 1 varm cykeljacka, 1 cykelregnjacka, 1 minimal necessär, rakapparat, kamera, telefon, laddare, tvättmedel och kartor. På mig hade jag cykeltröja cykelbyxor och cykelskor. Inte direkt rustad för ruskväder i Norrland men det fick bära eller brista. Jag litade på vädrets makter.

Dag 1, 25/6,Sollentuna – Eskö, 190 km

Jag startade i duggregn vid lunchtid på midsommardagen. Tur att jag tog det lugnt med nubbarna dagen innan. Denna etapp skulle ta mig upp till Eskön norr om Gävle där jag hade löfte om att få bo över hos en polare. Det blev en lättcyklad etapp med gles trafik på den

gamla E4an. Lunchpizzan i Månkarbo var väl inte den godaste jag ätit men aptiten hjälpte upp kryddningen. Väl framme på Eskön så smakade det gott med nygrillar och ett par kalla Mariestads hos Thomas och B-M. Sen somnade jag gott.

Dag 2, 26/6, Eskö – Strömsbruk, 172 km

Jag startade vi 9-tiden i växlande molnighet och en lätt motvind. Målet var att fortsätta så långt som möjligt längs gamla E4an. I Axmarbruk intog jag den färskaste och godaste stekta strömming med

potatismos som jag någonsin ätit. Det gjorde ju inget att man dessutom satt i en gammal bruksbyggnad med utsikt över havet. I Söderhamn var det slut på den lättcyklade gamla E4an. Nu började kryssandet för att undvika E4an med sina vedervärdiga vajerräcken som formliga dödsfällor. Efter en del

kryssande via Enånger, Njutånger, Iggesund och Hudiksvall så hamnade jag slutligen på ett vandrarhem i Strömsbruk, där jag fick bo för en billig slant. Tyvärr så hade de inte startat köket för säsongen och den lokala pizzerian var stängd för renovering. Men när värdinnan hörde hur det kurrade i min mage så bredde hon mig ett par mackor så att jag inte skulle svälta ihjäl. På kvällspromenaden på byn så insåg jag att söndag var helt fel dag i Strömsbruk. På onsdagar hade de nämligen sex i parken. Men jag somnade gott ändå.

Dag 3, 27/6, Strömsbruk – Frånö, 227 km

Start vi halv 9. En fantastisk morgon med strålande sol och spegelblanka sjöar. Sen blev det lite knepigare. Att hitta alternativ till E4 visade sig om möjligt ännu svårare än dagen innan. Det som med bil hade blivit 160 km blev med cykel 227

km. Med GPSens hjälp hamnade jag på en väg som svårligen hade forcerats med terrängbil. Till slut gav jag upp den vägen och fick åka tillbaka 1,5 mil för att hitta ett alternativ. Hädanefter litade jag på papperskartan. Det blev en hel del grusväg ändå. Så småningom nådde

jag Sundsvall där jag intog en delikat Sushi till lunch. Efter lite mera snirklande förbi bl.a. Höga Kusten-bron hamnade jag på ett pensionat i Frånö utanför Kramfors. Som grädde på moset så slutade framväxeln att fungera någonstans mellan Sundsvall och Härnösand. Till middag blev det rödtunga och ett par kalla pilsner.

Dag 4, 28/6, Frånö – Nordmaling, 196 km

Upp vid 7 och käka frukost. Iväg vid halv 9. Dagens mål var att försöka hitta någonstans att fixa framväxeln. Det visade sig när jag lyfte av styrväskan kvällen innan att den hade tryckt växelwiren mot framhjulet så att wirehöljet hade blivit genomskavt. Uppdrag: hitta nytt hölje. Till Kramfors

kom jag vid kvart i 9, men butikerna öppnade inte förrän kl 10. Senare försökte jag med en skoter/maskin-verkstad vid Ångermanälven. ”Så där klena grejor har inte vi”, blev svaret. Efter ett antal mil och en fika på hembygdsgården i Sidensjö så hittade till slut Thors-Motor & Cykel Service i Örnsköldsvik. Ut kliver en äldre herre i

ett skitigt blåställ som knappt når magen. ”Nja, det vete tusan, men jag ska kolla”, sa blåstället. Ut kommer karln med ett Shimano SIS framväxelhölje i exakt rätt längd. Jag fick låna verktyg sen var cykeln snart fit for fight igen. – ”Vad ska du ha för höljet?” –”30 kronor. ”–”Har du växel på en 500ing?” –”Nej, du får det gratis.” –”Jag åker och växlar.” –”Då får du skynda dig, jag tänkte nog ge mig för idag.” Sagt och gjort, jag växlade på närmsta mack och blåstället fick sina

pengar. Fortsättningen på dagen blev mycket grusväg och resans enda punktering. Slutligen nådde jag Nordmaling där jag fick

hyra en stuga på campingen. På campingrestaurangen intogs en buffé som inte kommer att gå till historien som en av de bättre, men jag fick i alla fall ett par pilsner till. Sen somnade jag gott i min lilla koja.

Dag 5, 29/6, Nordmaling – Skellefteå, 215 km

Kom iväg vid runt halv 9 som brukligt. Fina vägar , mycket skog. Passerade över tallbergsbroarna mitt ute i ingenstans. Soligt och varmt. Trodde jag skulle få fika hos barnens dagmammas

mamma i Vännäs. Men hon var hemma hos dottern i Sollentuna. Det blev en lunch på Hotell Vännäs istället. Fortsatte norrut längs Vindelälven. Bara ett par mil grusväg. Varmaste dagen hittills. ~28 grader i skuggan. Mötte en älg strax före Burträsk. I

Burträsk verkar de gilla att bygga åttkantiga timmerhus! Såg ett flertal. Väl framme i Skellefteå väntade kollega Anders och hans

fru med iskall pilsner en delikat trerätters middag. Enda missödet under dagen var att min nyinköpta kamera åkte ur styrväskan i full fart i en nerförsbacke så att det sprutade batterier och minneskort

ur den. Tro det eller ej, den fungerar fortfarande klanderfritt. Facit efter de fem första dagarna var ett dags-snitt på exakt 20 mil. Jag höll schemat med god marginal.

Dag 6, 30/6, Skellefteå – Arvidsjaur, 138 km

Planerna var egentligen att fortsätta upp längs kusten till Luleå för att där svänga inåt landet. Men nu var jag så less på att försöka undvika E4an så jag bestämde mig för att lämna kusten. I och med att jag låg bra till i schemat så bestämde jag mig för att ta en lite lugnare etapp. Arvidsjaur låg ca 14 mil bort vilket kändes som en

vilodag. Jag tog mig tid att titta litet på gruvan i Boliden, åt köttbullemacka till lunch i Glommersträsk. Andra dagen med 28 grader. Mycket renar på vägen. De springer precis framför fram hjulet. Tankade läsk och vatten på Affär’n i Abborträsk. Efter en ganska lugn etapp så landade jag i Arvidsjaur där jag tog in

på Hotell Laponia. Jag tittade på den gamla lappstaden. Helt fantastisk. Där fick samerna bo när de tvingades att gå i kyrkan på söndagarna. Kvällen avslutades som sig bör med en fantastisk röding och ett par iskalla pilsner med sjöutsikt.

Dag 7, 1/7, Arvidsjaur – Jokkmokk, 155 km.

Kom iväg vid halv 9. Mulet, skön temperatur, ca 20 grader. Mycket skog. Såg knappt ett hus på hela sträckan. Upptäckte att jag glömt pumpen kvar på trappen på hotellet. Hade dock kommit för långt

för att vända. Bara att hålla tummarna för att det gick att hitta en pump i Jokkmokk. Passerade polcirkeln. Träffade ett schweiziskt par som bevisade att hur tokig

man än är så finns det alltid någon som är värre. De hade startat hemma i Schweiz i mitten på mars och hade som mål att se norra Sverige och Finland för att sen cykla hem genom Norge. Dessutom så tältade de, hade släpvagn och lagade mat på stormkök. Själv åkte jag runt på lyxsemester och åt och drack kungligt. Lunchen avnjöt jag hos en

gammal väderbiten gubbe som stod och rökte röding längs vägen. Väl framme i Jokkmokk så visade det sig att pumparna var slut i sportaffären men jag lyckades få tag på en standardpump och en adapter hos cykelverkstan bara minuterna innan han skulle stänga och gå på semester. Sedan tog jag in på anrika Hotell Gästis och åt en halvhyfsad middag på stans andra hotell. Efter det så hamnade jag på ett litet musik-kafé som några entusiaster hade inrett i

en gammal radioaffär. Kafé Gasskas. Helt fantastiskt litet ställe där jag satt långt in på natten och drack öl med ortsborna. Det visade sig ganska snart att de var ju släkt med varandra varenda kotte. Hursomhelst så var det resans höjdarkväll hittills och jag fick lova kocken på stället att på vägen tillbaks söderut så skulle jag komma och äta på Kafé Gasskas. Självklart sa jag och lullade hem till Hotell Gästis och somnade trots dagsljuset.

Dag 8, 2/7, Jokkmokk – Gällivare, 98 km.

Kom upp vid 7 trots gårdagens extravaganser. Plockade in cykelskorna från balkongen där de stått över natten. De gick inte att ha dem i rummet. Första dan med lite sämre väder. 12 – 15 grader och ett par timmar med regn men det klarnar upp under

eftermiddagen. Detta blev resans näst kortaste etapp men i gengäld hann jag titta på Harsprångets nakna flodfåra, det gamla kraftverket i Porjus och resterna av Harsprångets gamla kraftverksbyggarsamhälle. På kraftverket fick jag lära mig att ASEAs gamla logotyp var ett hakkors. Intressant. Jag hann dessutom med en ganska ointressant hamburgare på korvmojen i Porjus. I övrigt var det inte helt överraskande mest skog. Väl framme i Gällivare tog jag in på Grand Hotel Lapland. Där fick jag ta med cykeln in på rummet för det skulle vara halabalo på kvällen. Själv avslutade jag kvällen med en fantastisk röding och ett par kalla.

Dag 9, 3/7, Gällivare – Jukkasjärvi, 138 km

Kom iväg vid halv 9 och inledde med att cykelturista genom Malmberget och Koskullskulle. Spännande att se vägar som bara slutar i en avgrund för att fortsätta på andra sidan flera hundra

meter bort. Vissa villakvarter närmast ”avgrunden” var igenbommade och öde i väntan på att slukas av underjorden. Egentligen var tanken att dagens etapp skulle gå till Kiruna men jag hade fått reda på att det var Kirunafestivalen och varenda hotellrum var

uthyrt lade om planen mot Jukkasjärvi istället. Resten av etappen genom skogarna avlöpte väl. Enda livstecknet på vägen var en ren. Väl framme i Jukkasjärvi tog jag in på Ishotellet. Dock inte ett isrum som de faktiskt hade 3 stycken i en stor hall även sommartid. Däremot så tittade jag på isglastillverkningen som gick på export och det stora islagret. Kallt i bara kortbyxor och T-

shirt. Dessutom tog jag en drink i isbaren. Ett måste när man är där. Glaset slängde jag tillbaka till Torneälven. Vad jag åt för middag? Röding och ett par kalla pilsner och som avslutning vaniljglass med varma hjortron serverade på ett isblock. Sen tassade jag ner till midnattssolsbaren vid stranden av Torneälven och smög i mig en kall pilsner som omväxling.

Dag 10, 4/7, Jukkasjärvi – Nikkaluokta, 87 km

Gjorde mig ingen större brådska på morgonen. Kom iväg runt 9. Vackert väder, ca 18 grader. Knappt två mil in till Kiruna. På väg in i Kiruna hittade jag en större sportaffär där jag hittade en pump värd

namnet. Dessutom blev det ett par nya cykelhandskar. De gamla höll på att gå upp i atomer efter ca 10 års tjänstgöring. Slagghögarna och det sönderbrutna berget var en mäktig syn när jag åkte in i Kiruna. Jag köpte lite dricka och bröd som färdkost innan jag anträdde de sista 7 milen mot

Nikkaluokta. Nu var det inte så lätt som jag trott. Ungefär varannan kilometer så hade de brutit upp asfalten ett par hundra meter och ersatt den med makadam. Det blev mycket promenerande. En tröst var dock vyerna som började öppna upp sig mot fjällmassiven. Fantastiskt vackert. Jag anlände till Nikkaluokta vid 3-tiden. Där väntade min ryggsäck. Jag hyrde en stuga och började packa om för vandring istället. Cykeln fick jag lov att ställa in i ett skjul på området. När allt var fixat så kunde jag inte låta bli att vandra några kilometer upp längs leden mot Kabnekajse bara för att känna på. Efter det så

hade jag ju gjort mig förtjänt av ett par kalla. Mmm vad de smakade gott ute i solen. Middag blev rätt sent, men vad spelar det för roll när solen skiner som om det vore mitt på dagen. Dessutom fanns det inte mycket annat att göra i lilla Nikkaluokta. Så efter middagen var det bara att ta en liten

kvällspromenad och gå och lägga sig. Med gott smvete kunde jag konstatera att min tidplan på 10 dagar upp hade hållit bra trots att det blev 162 mil istället för beräknade ca 150 mil. Imorgon skulle nya äventyr börja.

Dag 11, 5/7, Nikkaluokta – Kebnekajse fjällstation, 19 km vandring

Som vanligt upp vid 7 och iväg runt halv 9. Skönt väder med växlande molnighet och uppskattningsvis ca 18 grader. Kortbyxor och T-shirt passade i alla fall alldeles

utmärkt. Efter ett par kilometers vandring slog jag följe med en äldre finsk man som hade fått några dagar över efter att ha vandrat Kungsleden (tror jag). Så han tyckte att då kunde han väl bestiga Kebnekajse som extra bonus. Skön inställning.

Efter någon timme så var vi framme vid båtbryggan där man kan åka båt över sjön ca 6 kilometer för att korta ner vandringen. Dessutom så har de

Lap Dånalds där. Det hade jag sett fram emot. Men det var stängt. Finnen och övriga vandrare tog båten så jag fick gå själv de ca 6 kilometrarna till den andra båtbryggan. Ganska skönt. Jag hade ju vant mig vid det här laget att

inte behöva trängas med en massa folk. Dessutom hade jag ingen brådska. Det räckte om jag var framme vid 18-tiden så jag hann duscha innan middagen som jag hade bokat. Vandringen var helt

fantastisk med allt mer dramatisk natur. Så småningom kunde man ana fjällstationen som ett litet dockhus vid foten av ett enormt massiv. Grymt. Väl framme tidig eftermiddag fick jag rummet som jag bokat och kunde boka plats i en guidad grupp inför bestigningen. Det var ingen lek när jag steg in i entrén på fjällstationen. Det är nämligen

skoförbud därinne så i entrén stod ca 20 par väl ingångna vandringskängor. Föreställ er doften. Surströmming kommer upp i tankarna.

När allt det praktiska var ordnat så tyckte jag att jag faktiskt hade gjort mig förtjänt av, japp mycket riktigt, ett par kalla. Så småningom var det dags för middag. En underbar 3-rätters med ett par kalla till. Efter det var det genomgång med guiderna inför morgondagens

bestigning. Avfärd skulle ske klockan 8 spik så det gällde att ha allt i ordning och komma upp på morgonen så att man hann göra ordentligt med matsäck. Så det var bara att hoppa i bingen, trots att det var fullt dagsljus.

Dag 12, 6/7, Kebnekajse topp t.o.r, ca 40 km vandring

Upp i ottan och äta frukost och fixa ordentlig matsäck. Det skulle trots allt bli ca 20 km och 1400 höjdmeter innan vi nådde toppen. Samling vid 7.45 för avfärd 8.00. Vädret var lite mulet men temperaturen var skön, mellan 15 och 20 grader. Tempot var hyfsat raskt i 45-minutersintervaller och kortare raster. Som tur var så hade jag ju hunnit få lite

träning så det var inga större problem med flåset. Allteftersom vi kom högre upp blev vyerna häftigare och även vädret blev bättre. Så småningom kom vi upp till Björlings glaciär och där tornade

Kebnekajsemassivet upp sig framför oss. Väl framme vid foten av berget började en ganska häftig klättring, dock inte speciellt svår. Klättringen avlöpte utan dramatik och vid 13-tiden stod jag på toppen och blickade ut över konungariket Sverige. Fantastiska vyer. Men ett litet antiklimax trots allt. Var det inte häftigare än så här på

toppen? Faktum var att i det här fallet så var resan häftigare än målet. Med toppen och lunchen avklarad så påbörjades vandringen ner. Den skulle visa

sig bra mycket jobbigare än vägen upp. Bromsmusklerna fick jobba konstant och skulle det visa sig få känna av en härlig träningsvärk de närmaste dagarna. Under nerfärden fick vi prova på att åka kana på regnbyxorna utför en kilometerlång glaciär. H…ete vad det gick undan. Man blev som barn på nytt. Vid 19.30-tiden var vi åter på fjällstationen. Efter en snabb dusch och

ombyte så var det dags för 3-rätters och några välförtjänta i restaurangen. Kvällen blev vacker med moln som låg som grädde uppe på fjälltopparna. Så småningom började kudden att ropa och det var inga problem att somna.

Dag 13, 7/7, Kebnekajse fjällstation – Gällivare, 19 km + 188 km

Upp hyfsat och packa i ordning för vandringen tillbaks till Nikkaluokta. Idag låg molnen lågt över fjällen. Jag ger mig av vid 8 samtidigt som den guidade gruppen ger sig av mot Kebnekajse. Jag undrar om de kommer till toppen med tanke på de låga molnen. Jag travar på i ganska bra tempo. Jag vill komma till

Nikkaluokta i tid för att packa om och få med ryggsäcken med Bussgods-bussen som avgår kl 12. Vädret är mulet men med skön temperatur. Jag unnar mig att korta av vandringen med 6 km genom att ta båten över sjön Ladtjojaure för 200 kr. Jag är framme i Nikkaluokta i lagom tid. Jag plockar fram cykeln och packar i ordning ryggsäcken för att skickas med Bussgods. Efter lite diskussion med busschauffören som inte riktigt vet hur man ska fylla i bussgodsblanketten så visar det sig att han kan inte ta betalt. Vi enas om att jag nog kan betala när jag hämtar ut ryggsäcken i Stockholm. Ryggsäcken kommer i alla fall iväg och jag kan påbörja de första 7 milen mot Kiruna runt 12.30. En tärande motvind och de ständiga vägarbetena där jag måste gå gör

att milen går långsamt, men det är bara att nöta på. Jag har ju ingen brådska. Trodde jag. Efter ca 2 timmar ringer nämligen busschauffören och berättar att Bussgods-terminalen inte alls går med på att betala i efterskott. Alla försändelser måste lämnas in och betalas i förskott på en Bussgods-terminal. De stänger kl 16 låter han meddela. Klick. Jag inser att nu är det lite stressigt. Klockan har passerat 14.30 och jag har ca 3 mil kvar. Det skall normalt sett inte vara några problem men med motvinden och dåliga vägar så kändes det inte helt självklart.

Dessutom så visste jag inte exakt var terminalen låg. Det var bara att borra ner huvudet och köra på i motvinden. Att stanna och gå på vägarbetssträckorna var inte att tänka på. Det fick bära eller brista. Jag hade ingen lust att övernatta i Kiruna bara för att jag missat stängning med några minuter. Jag hinner fram med 10 minuters marginal, betalar och fyller i allt enligt konstens alla regler. Nu inställer sig frågan: Skall jag köra de 17 kilometerna till Jukkasjärvi eller 12 mil till Gällivare? Det är långt mellan etappalternativen här uppe. Eftersom jag nu vänder söderut från Kiruna så räknar jag med att få medvind. Dessutom så behöver

jag inte oroa mig för mörkrets inbrott. Sagt och gjort jag satsar mot Gällivare. Jag bör kunna vara framme före kl 21. Jag rullar in på Grand Hotel Lapland vid 20.30. En snabb dusch, på med kvällsstassen (shorts och T-shirt) och ner till restaurangen och beställa in lite röding och iskall pilsner. Kittlar dödsskönt i kistan. Efter en lång dag, drygt 12 timmars fysisk aktivitet, så somnar jag gott.

Dag 14, 8/7, Gällivare – Jokkmokk, 98 km

Kommer upp som vanligt vid 7 och kommer iväg vid 8.30. Framför väntar en ganska lugn etapp på knappa 10 mil. Alternativet hade varit att fortsätta till Arvidsjaur ytterligare 155 km. Dessutom så hade jag ju lovat kocken i Jokkmokk att komma tillbaks och äta hans mat. Jag hoppade över hamburgaren i Porjus. Jag kom fram till Jokkmokk vid lunchtid. Vädret är fantastiskt,

soligt och 25 grader i skuggan. Jag köper lite yoghurt och frukt och rullar ner till parken vid sjön och lägger mig där och dåsar i skuggan tills det är dags att checka in på hotell Gästis och ta en dusch vid 17-tiden. Vid middagstid knallar jag ner till Café Gasskas för att se om kocken är på plats. Jodå, han lovar att välja ut det bästa ur menyn, så jag tar en kall öl i väntan på att förrätten skall

komma in. Det är en jättegod soppa gjord på fjällsyra, lokalt så det förslår. Till varmrätt kommer han in med en utsökt röding som formligen smälter i munnen. Mmmm. Allt detta sköljs ner med ett par kalla. Och i den andan fortsätter kvällen. När kocken jobbat färdigt för kvällen kommer han och sätter sig vid mitt

bord och vi diskuterar norrländsk matlagning. Fler ansluter och till slut är klockan över ett på natten och jag har suttit där

i över sju timmar och säkert druckit lika många öl. Det är fortfarande väl över 20 grader varmt och det visar sig att Jokkmokk upplever en av ganska få tropiska nätter då temperaturen aldrig går under 20 grader. Jag tackar för mig och går den ganska krokiga vägen tillbaks till hotellet och somnar gott.

Dag 15, 9/7, Jokkmokk – Arvidsjaur, 155 km

Kommer upp kl 7. Piggare än jag förtjänar. Äter en rejäl frukost och kommer iväg vid 8.30. Det börjar bli rutin. De 155 kilometrarna till Arvidsjaur avlöper utan större dramatik. Mycket skog. Jag träffar resans andra älg. Vädret är skönt. Soligt och ca 25 grader. Jag ser något som värmer hjärtat på

en gammal televerkare, nämligen en sträcka med blanktråd på porslinsisolatorer. Kommer fram till Arvidsjaur och tar in på Hotell Laponia på seneftermiddagen. Där ligger min pump och väntar. Ett kärt återseende. Det visar sig att det är festival i Arvidsjaur så jag går och kollar upp vad som bjuds. Det är dock inga artister som lockar en gammal gubbe så jag går till min gamla favoritrestaurang och beställer in lite röding och en kall öl som omväxling. Där sitter jag och njuter av den ljumma kvällen och den kalla ölen tills det är dags att koja. God natt.

Dag 16, 10/7, Arvidsjaur – Vilhelmina, 223 km

Kom iväg som vanligt vid halv 9. Idag blir det nya vägar för första gången på länge. Hittills har jag ju följt samma väg tillbaks som jag åkte upp. Men nu fortsätter jag inlandsvägen söderut. Fint väder, soligt och ca 25 grader men en motvind som

stör lite. Det är mycket skog som omväxling men det är många vackra vyer. Det är även en ganska kuperad etapp med både långa och branta uppförs- och utförsbackar. Ganska underhållande. I övrigt ingen större dramatik. Det går åt mycket vätska i

värmen. En iskall Coka-Cola i Storuman håller mig igång de sista 7 milen till Vilhelmina. Strax innan Vilhelmina drabbas jag av resans andra regn. Det vräker ner i 2 minuter sen är det över. Jag kommer fram till Vilhelmina och

tar in på hotell vid 18-tiden. Hotellet har världens största spark på taket. Jag får ett rum med en fantastisk utsikt över Volgsjön. I hotellets restaurang intar jag en god middag som jag sköljer ner med lite kall öl samtidigt som regnet sköljer ner utanför. Går och lägger mig hyfsat inför det som troligen skall bli resans längsta etapp. Eventuellt tänker jag köra hela vägen ner till vårt landställe söder om Östersund. Det får morgondagen utvisa.

Dag 17, 11/7, Vilhelmina – Fjällsta, 254 km

Upp vid 7 och iväg vid halv 9 efter en stadig frukost. Resans längsta etapp går i skönt väder, vindstilla, växlande molnighet och runt 18 grader. Det är bara att trampa på genom skogarna. Det är väl lite tätare mellan spåren av civilisation nu. Passerar en P-skylt där någon lyckats tvinna stolparna runt varandra. Det är

tydligen vad man roar sig med på fritiden i Lappland. Jag tittar snabbt igenom hemvändar-marknaden i Dorotea, samma krims-

krams som på alla marknader. Lunch på en lite udda restaurang i Hoting. Den var inredd med uteslutande udda möbler. Väldigt hemtrevligt. Ångermanland avverkas ganska snabbt. Väl inne i Jämtland så väljer jag att i Hammerdal snedda in på lite mindre vägar för att slippa åka omvägen över Östersund och den smala sträckan av E14 mellan

Brunflo och Pilgrimstad. När jag så småningom sneddar av på en ännu mindre väg så blir det riktigt dåligt grus och väldigt mycket uppför. Jag hoppas att det skall gå över snart men det visar sig

fortsätta i 14 km. Benen börjar kännas lite möra nu, efter att ha avverkat drygt 20 mil. Väl uppe på högsta punkten så börjar asfalten igen och det börjar gå utför. Dessutom är asfalten nylagd

så det är bara att blåsa på. Snart är jag nere vid Stugun och Indalsälven. Där stannar jag och tankar dricka och ringer och förvarnar morsan och farsan om ungefärlig ankomsttid. De sista fyra milen går längs välkända vägar och känns riktigt bra trots den tillryggalagda sträckan. Vi 20-tiden anländer jag till sommarstugorna i Fjällsta där föräldrarna väntar med middag och kall öl. Vi har mycket att snacka om så det blir en rätt sen kväll, innan jag går över till min stuga och knoppar in.

Dag 18, 12/7, Fjällsta – Ljusdal, 175 km

Unnar mig en sovmorgon och kommer iväg vid 11-tiden i strilregn och 13 grader. Typiskt Jämtlandsväder brukar vi kalla det. En tröst är att jag har vinden i ryggen. Regnet varar i ungefär 4 – 5

mil. När jag når Ånge har det upphört, men det är fortfarande lika kallt. Jag äter en rejäl hamburgertallrik på korvmojen i Ånge och får upp lite värme. Sen är det bara att

fortsätta genom skogarna. Hälsingeskogarna är inte speciellt upphetsande, men de måste avverkas. Jag kommer till Ljusdal runt 18-tiden och tar i på Stadshotellet. Där klagar de

på att jag har tagit med mig dåligt väder. Temperaturen har sjunkit från ca 25 grader på eftermiddagen till bara 12 grader på bara några timmar. Jag tröstar dem med att jag skall ge mig av morgonen efter. Jag käkar en helt OK grillbuffe ackompanjerat av några mumsiga pilsner till middag. Jag kollar lite TV innan det är dags att knyta sig. Trodde jag. Det är

varmt på rummet (märkligt nog) så jag måste ha fönstret öppet, och ute på gatorna har en slyngel bestämt sig för att terrorisera Ljusdal med sin cross-motorcykel hela natten. Ganska snart ansluter en rejält uppretad bilist som jagar och försöker ramma motorcyklisten som tar sin tillflykt till gångbanorna. Där står jag i hotellfönstret och har gratis underhållning i gott och väl 2 timmar medan den ilskne bilisten förgäves försöker komma åt motorcykeln. Så småningom lugnar det sig och jag får några timmars sömn.

Dag 19, 13/7, Ljusdal – Gysinge, 219 km

Kom upp och iväg som vanligt trots den störda nattsömnen. Vädret hade slagit om till växlande, ca 20 grader och en lätt medvind. Målet för dagen var lite osäkert. Siktet stod inställt ner mot

Sandvikenhållet men därifrån var jag lite osäker hur jag skulle fortsätta, för där tog min karta slut. Men det var ca 18 - 19 mil dit så jag hade tid på mig att fundera. Mestadels var det fina vägar och jag hittade ett lunchställe i Kilafors som väl inte kommer att hamna i Guide Michelin. I Ockelbo tog jag en fika på en uteservering utan att se så mycket som en skymt av vare sig prins eller prinsessa. Till Sandviken kom

jag på eftermiddagen och kunde inte riktigt komma på vad jag skulle fördriva tiden med där, så jag köpte en karta på Statoil för att hitta vidare nu när min karta tog slut. En kort stund funderade jag på att sikta mot Uppsala och fortsätta hela vägen hem till Sollentuna. Jag borde kunna vara hemma till midnatt. Medan jag funderade fortsatte söderut

över Storsjön och Årsunda. Jättefina vägar. Efter att ha plöjt lite mera skog, bland annat slingrade sig vägen genom en fantastiskt vacker tallskog, så hamnade jag framåt kvällen på Gysinge bruk i norra Uppland (tror jag). Det såg fint ut så jag skrinlade planerna på non-stopkörning. Först skulle de ha

1400 SEK för ett dubbelrum men efter lite resonerande så fick jag det för 800. Jag tror jag var enda nattgästen på hela stället. Efter en dusch så kurrade det i magen så jag gick till restaurangen. Där var det vita linnedukar och väldigt tjusigt så det passade mig perfekt som kom i kortbyxor och T-shirt. Å andra sidan så var det bara

ett sällskap till där som satt i ett annat rum, så jag slapp skämma ut mig. Jag åt en fantastiskt god måltid som avslutades med en underbar glass. Servicen sköttes av en mörk

skönhet så jag hade ingenting att klaga på. Vad jag drack till maten? Ekologisk öl. Efter maten promenerade jag runt på det gamla bruksområdet som ligger precis vid Dalälven där den forsar mellan Färnebofjärden och Hedesundafjärden. Fantastiskt vackert. Sen var det att hoppa i bingen och förbereda sig för den

sista etappen.

Dag 20, 14/7, Gysinge – Kvicksund, 170 km

Upp med tuppen kl 7. Någon frukostbuffé hade de inte dukat upp bara för mig så de bredde de mackor jag ville ha. Helt OK. Jag frågade lite om vägval och fick tipset att inte åka ut på 67an för att

sedan sikta mot Uppsala. 67an var tydligen en dödsfälla med wire-räcken. Så han tipsade mig om att fortsätta småvägarna ner mot Sala. Sagt och gjort jag cyklade tillbaka ett par kilometer för att komma ut på småvägarna söderut. Här bestämde jag mig också för att skippa Sollentuna som slutmål och siktade istället mot Kvicksund, mellan Västerås och Eskilstuna, där familjen befann sig. Jag kollade upp att det är ungefär samma sträcka så jag inte skulle bli anklagad för fusk. Det var lättare sagt än gjort att hitta på

småvägarna med Statoil-kartan. Ganska snart var jag vilse. Jag lyckades till och med att komma in i Dalarna en sväng. Men jag såg till att försöka hålla söderut och det var fina vägar, så jag räknade med att förr eller senare borde jag nå Sala eller någon större

väg. Plötsligt stod jag vid ett litet färjeläge vid Dalälvens strand. Där gick en liten lin-styrd färja över älven. Jag inväntade att den skulle

angöra min sida av älven och rullade ombord på Neda som enda passagerare. Inte så konstigt med tanke på att detta var mitt ute i ingenstans. När jag rullade iland så var jag i Västmanland. Då var det också slut på asfalt som det varit i Dalarna. Jag irrade vidare gissningsvis ett par mil på hyfsade grusvägar innan jag äntligen kom till Sala. Där gick jag in i en affär och köpte lite bröd, pålägg och mjölk som jag intog halvliggande i en grässlänt. Den mjölken var nog den godaste jag druckit, jag hällde i mig en hel liter. Efter Sala var det raka spåret mot Västerås och sedan Kvicksund, dit jag anlände mitt på eftermiddagen. Familjen v ar på Parken zoo så välkomstkommittén bestod av svärfar som mötte med en flaska Hof till den törstige cyklisten. Jag hann duscha och göra mig vacker tills tjejerna kom hem. Det var ett kärt återseende och småtjejerna formligen brottade ner mig i ett härligt kramkalas. Underbart. Till kvällen blev det middag med nära och kära. Det slank nog ner ett par Hof också. Ett underbart slut på en fantastisk resa.

Epilog.

Jag höll mig faktiskt borta från cykeln i 2 dagar. Sen började det klia i benen och jag var tvungen att sticka ut en sväng på några mil.

Väl uppe i Jämtland ytterligare några dagar senare så ger jag mig ut i blåsigt väder med min MTB utrustad med snälla men dock terrängdäck. Jag kör min standardsväng på 6 mil och snittar 32 km/h utan att ta i speciellt. Jag har nog aldrig känt mig så stark tidigare. Det kändes som jag kunde cykla hur fort och långt som helst. Så för den som vill komma i form kan jag rekommendera en tur till Nikkaluokta och tillbaks.

Nu gällde det bara att bibehålla formen fram till linje-KM. Och det kändes bra. Nu skulle Asle, Stefan, Åke och gänget få svettas för att hänga av Taffe. Tyvärr så blev jag förkyld så jag vågade inte chansa. Det grämer mig fortfarande. Men jag får satsa på en ny långresa, kanske söderut nästa gång, så ska jag nog kunna ge gubbarna en match.

En annan bieffekt av ett sådant här äventyr är att man tappar lite vikt och får en snygg solbränna. Själv var jag 7 kilo lättare vid hemkomsten, vilket inte var helt ovälkommet. Jag övervägde ett tag om jag skulle försöka gå upp 7 kilo på 20 dagar för att se om det var möjligt, men jag lade ner de planerna. Jag har idag 3 ½ månad senare ”lyckats” återfå 4 av de förlorade kilona.

Vi ses längs vägarna,

Jocke