Stina Ekblad spelar fru PStina Ekblad spelar fru PStina Ekblad spelar fru PStina Ekblad spelar fru PStina Ekblad spelar fru Page i age i age i age i age i MunMunMunMunMuntrtrtrtrtra fruarnaa fruarnaa fruarnaa fruarnaa fruarna– D– D– D– D– Det finns i alla män en litet finns i alla män en litet finns i alla män en litet finns i alla män en litet finns i alla män en liten Fen Fen Fen Fen Falstaff som pockar på aalstaff som pockar på aalstaff som pockar på aalstaff som pockar på aalstaff som pockar på att ktt ktt ktt ktt komma utomma utomma utomma utomma ut

Stina Ekblad låter förtjust när honberättar om Muntra fruarna iWindsor, som i vår spelas på

Dramaten i Stockholm. Regisserar görJohn Caird som tidigare satt upp Enmidsommarnattsdröm Trettondags-afton och Strindbergs Dödsdansenpå samma scen. Även då medverkadeStina Ekblad.

– Nu blir det riktigt klassisk teatermed kulisser och kostymer, medbarn, musik och dans, med roligagubbar och spel med publiken.Det är roligt att det i Muntra fruarna iWindsor är mogna människor som harhuvudberättelsen, och inte, som såofta hos Shakespeare, kärleksmötenmellan ljuvliga ungdomar. Annars ärpjäsen kanske Shakespeares fånigaste,men man märker hur underbar den ärju mer man håller på med den. Menjag tror på den där gamla historienom att drottning Elisabeth ville ha enpjäs, och att den därför skrevs ganskasnabbt. Det känns att det finns ovan-ligt många lösa trådar, scener somplötsligt blir något annat, och scenersom komprimeras för att handlingenska gå framåt.

STINA EKBLAD SPELAR FRU PAGE, somhon tycker är en rollfigur i bekantShakespearestil: En snabbtänkt, lust-fylld och påhittig kvinna med storfantasi och levande intellekt.

– Sådana är många av Shakespearesroller. Hamlet och andra flegmatiskatyper, som går och spekulerar övertillvaron är ju egentligen aldrig de-primerade, utan deras nedstämdhetär alltid aktiv. Där finns alltid en akti-vitet, något som gör att vi skåde-spelare tycker det är roligt att gestaltadem. De pågår hela tiden, de är verb,inte tillstånd!

STINA EKBLAD TROR ATT MAN VID

första anblicken kan tycka att fruPage och fru Ford är ganska likavarandra: rappa, påhittiga igångsättareoch muntra fruar. Men hon menar attman snart märker att de är ganskaolika, precis som man i En mid-sommarnattsdröm till en början kantycka att de fyra ungdomarna är lika.

– Både fru Ford och fru Page kan tagestalt utifrån den skådespelerskasom spelar dem. Jag menar: Shake-speare är så rik att om jag vill drarollen åt ett speciellt håll, så hittar jagtäckning för det.

FINNS DET DÅ NÅGOT I PJÄSEN SOM

är viktigt att visa? Ja, Stina Ekbladtycker visserligen att Muntra fruarna iWindsor är en fånig (men rolig)komedi, närmast en fars, men att därockså finns något annat:

– Varför ska inte en kvinna kunna fåvara smart, sensuell, intelligent, sexigoch välformulerad, utan att hon förden skull ska vara sexuellt tillgängligför vilken tjock gubbe som helst somgenast tänker: ”Här har vi en kvinnasom det glittrar lite om. Henne skajag ha, för man vet ju vad hon vill närdet glittrar så där”.

– Jag tänker mig fru Page som entre-prenör. Det finns alla möjligheter hosden kvinnan. Hon är driftig, hon ärbetydelsefull i samhället, hon kangöra vad hon vill och är egentligenen ledargestalt. Det där tar jag fasta påi min rolltolkning.

– Man kan också börja psykologiseraom anledningen till att det går åt såhär mycket kraft till att sätta igång enintrig kring att hämnas på den härtjocka gubben och få ner honom ien tvättkorg. Om man vill tänka litetråkigt kan man ju fråga sig om inteden energin kunde användas tillnågot mer konstruktivt ... men atttänka tråkigt är förbjudet på teatern!

HUR SER MAN PÅ FALSTAFF i den häruppsättningen? Ska det finnas någonspänning mellan honom och de tvåkvinnorna, eller är allt bara en bluff?

– Det måste finnas en attraktions-kraft hos Falstaff. Kvinnorna kanvisserligen tänka: ”Tror han verkligenatt jag skulle vilja ha honom? Han är

Thérèse Brunnander (fru Ford), Börje Ahlstedt (Falstaff)och Stina Ekblad (fru Page). Foto: Roger Stenberg

Thérèse Brunnander (fru Ford) och Stina Ekblad (fru Page). Foto: Roger Stenberg

Ur senaste numret av tidskriften Shakespeare - www.shakespearesallskapet.se

inte riktigt klok!” Men de ska sam-tidigt tycka att det är roligt att hanuppvaktar dem.

– Falstaff är en ganska typisk man(skratt). Det finns i alla män en litenFalstaff som pockar på att komma ut.Många lyckas dölja eller kvävahonom, men han finns där ändå: ”Härkommer jag! Jag är skapelsens krona!Jag har alla möjligheter. Det betyderinget hur jag ser ut, hur jag luktar,hur jag är eller hur jag klär mig. Jagär ändå MAN! Och i och med dethar jag tillvarons vinstlott i min hand”.

– Men visst är Falstaff charmig i allsin självgodhet! Det härliga medhonom är att han inte håller innemed allt det där. Han har inte demekanismer som de flesta män lyck-ligtvis har, att dölja det, nej han ärhelt vidöppen. Han lever i den här-liga tillfredsställelsen av att bara varaden han är, en känsla som en kvinnasällan kommer åt till hundra procent.Hos Falstaff finns charmen ochbarnsligheten. Och eftersom det ärShakespeare som skrivit honom, ärdet lätt att bli förälskad i honom, ominte annat för att han talar så vackert.

STINA EKBLAD HAR LEKT MED TANKEN

att fru Page inte bara är en dygdigfru, som älskar sin man och har detså förskräckligt bra med honom.

– Shakespeare har skildrat herr Pageganska torftigt, hans fru är betydligtintressantare. Han markeras intemycket i berättelsen, men det finnsroliga saker att leka med i derasrelation: Javisst, de är mogna, de stårför ett väl fungerande äktenskap, dehar det tryggt och bra, har två barn,är ledande gestalter i byn, har godekonomi. Detr finns i grunden kär-lek mellan dem. Men därför kanhon väl få tycka att andra män kanvara trevliga, att det är roligt att lekaoch kanske flirta lite. Det behöverinte betyda att man är tillgängligtvillebråd för alla och envar!

– Fru Fords man däremot är så fruk-tansvärt svartsjuk. Där finns mycketmer att hämta i dramatik i den rela-tionen. Fru Page säger till fru Fordom sin man: ”Han är så långt ifrånsvartsjuka som jag från att ge honomorsak till den, och det är ett omätligt

långt avstånd. Hoppas jag!” Det är enreplik i flera led att fundera över.

NÅGOT SOM STINA EKBLAD TYCKER

är härligt med Shakespeares roll-figurer är att de formulerar sig på ettunderbart sätt och att de känns såintelligenta.

– Oavsett hur små rollerna är, ochoavsett hur enfaldig man ska vara, så

är rollerna alltid intelligentare än vadman själv är. Där är alltid en utmaningatt verkligen kavla upp ärmarna ochleta efter vad som finns i rollen.

STINA EKBLAD HAR ARBETAT en heldel med John Caird tidigare, blandannat i En midsommarnattsdröm ochTrettondagsafton, och senast i Strind-bergs Dödsdansen, som också sändes itv. Hon tycker att han har en fantas-tisk överblick, är väldigt musikaliskoch är skicklig på att ”orkestreraberättelsen”.

– Det är en stor konst att kunnaplacera folk i ett rum så att det fun-gerar musikaliskt. Var ska fokus ligga?När man börjar läsa Muntra fruarna iWindsor känns det som att det bara ären massa gubbar som kommer ochgår hela tiden. Och pratar och pratar,och som dessutom ska vara roliga!Och det är inte ett dugg roligt! Detkrävs en bra regissör att bringa reda iden där röran. Jag kan inte tänka mignågon som är bättre än John Caird påden musikaliska logistiken, dvs hurfolk ska gå in och ut på scen, vilkafigurer som hör ihop, och som förpubliken kan visa vilken karaktär somjust nu är viktig i förhållande till deandra.

– John är också bra på psykologi: vemär du och varför gör du det du gör?Fast när det gäller Shakespearebehöver man inte psykologisera såmycket, för allting finns i texten.

BARN, MUSIK OCH DANS, KOSTYMER

och kulisser. Stina Ekblad tycker attdet finns något väldigt inbjudande idet där gamla sättet att spela teater,och att det passar Muntra fruarna iWindsor på ett utmärkt sätt. Som omman säger till publiken: ”Sätt er nuner så ska vi en berätta en riktigtskojig historia för er!”

Intervju: Roland Heiel

Några roller Stina Ekblad gjortRosalind i Som ni vill ha det 1984Isabella i Lika för lika 1993Hippolyta och Titania iEn midsommarnattsdröm 2000Maria i Trettondagsafton 2002Portia i Köpmannen i Venedig 2004Gertrud i Hamlet 2008Fru Page i Muntra fruarna ... 2009

– Han är så långt ifrånsvartsjuka som jag frånatt ge honom orsak tillden, och det är ett omät-ligt långt avstånd.Hoppas jag!”(Fru Page till fru Ford om sin man)

Thérèse Brunnander (fru Ford), Börje Ahlstedt (Falstaff)och Stina Ekblad (fru Page). Foto: Roger Stenberg

D. Hansson, T. Brunnander, K. Bramberg, B. Ahlstedt, J. BerkströmR. Skoglund P. Gustavsson, P. Mattsson m.fl. Foto: Roger Stenberg