Samernas minoritetsrättigheter:

En jämförelse mellan Finland, Norge och Sverige

Statsvetenskapliga institutionen

Statskunskap C

Kandidatuppsats 15 Hp

Författare: Angelia Viklund

Handledare: Joakim Palme

HT 2016 Antal ord: 13 998

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 11.1 Syfte och frågeställning 2

2. MINORITETERS RÄTTIGHETER 32.1 Internationella arenor 32.2 Gruppdifferentierade kollektiva rättigheter 32.3 Det goda livet 42.4 Erkännande, jämlikhetsargumentet och historiska argumentet 52.5 Rättvis representation och politisk jämställdhet 62.6 Organiseringen av minoritetsrättigheter i Nya Zeeland, Kanada och USA 9

3. SAMERNA 113.1 Sápmi, kolonisering och rasism 113.2 Antalet samer och sametingen 123.3 När urfolk blev folk 143.4 UNDRIP 143.5 ICCPR, Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 153.6 ILO 169 163.7 ICESCR 16

4. METOD 17

5. RESULTAT OCH ANALYS 195.1 Samernas rätt till självbestämmande 195.2 Samernas rätt till mark, vatten och naturresurser 225.3 Samernas rätt till språk och kulturellt anpassad utbildning 26

6. DISKUSSION 286.1 Slutsats 31

REFERENSLISTA 33

1. INLEDNING

I dagsläget finns ungefär 7,4 miljarder människor på jorden och cirka 5%, 370 miljoner, av dessa

utgörs av urfolk eller ursprungsfolk. Benämningen urfolk är en juridisk definition och handlar inte

om ”vem som var först” på en viss geografisk plats. Nutida urfolk härstammar från folkgrupper som

befann sig och levde inom vissa områden innan dagens statsgränser ritades upp eller då de

koloniserades. Utöver detta ska de också ha behållit egna kulturella, ekonomiska, sociala och

politiska institutioner (Nordiska museet, 2017a). Exempel på ursprungsfolk är de amerikanska

urinvånarna i USA och Kanada, maorierna i Nya Zeeland, aboriginerna i Australien och samerna i

Norden. Utöver att en grupp kan utgöra ett urfolk kan de samtidigt utgöra en nationell minoritet. I

Sverige finns det idag fem grupper av nationella minoriteter; judar, romer, sverigefinnar,

tornedalingar och samer, som alla valdes ut utifrån vissa särskiljande och urskiljande kriterier

(Ibid.). Samerna är således en sådan grupp som både är en nationell minoritet och samtidigt ett

urfolk.

På många håll i världen har urfolk och nationella minoriteter behandlats illa av stater och därför

växte, genom FN, en internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter fram under 1900-talet för

att skydda dessa grupper. Målet med lagstiftningen var att människor inom de nationella

minoriteterna skulle få tillgång till friheter och mänskliga rättigheter på samma villkor som andra

medborgare (Nordiska museet, 2017b). Under 2000-talet utvecklade också FN internationella avtal

för att skydda urfolkens rättigheter. Men trots dessa internationella regelverk kämpar idag många

minoritetsgrupper och urfolk i motvind för sina rättigheter. Ett aktuellt exempel är Sioux-folkets

kamp mot en oljeledning, för tillgången till rent vatten, inom sitt område i Standing Rock, North

Dakota USA. Ett statligt avtal som går tillbaka till 1800-talet slår fast att detta område tillhör dem

samt att de inom detta begränsade område själva har rätt att bestämma (SverigesRadio, 2016). Men

trots detta avtal och Sioux-folkets aktiva protester planerar likväl ett företag att dra en oljeledning

där (Björling, 2016). Denna kamp som Sioux-folket driver för sina rättigheter i USA, eller

friktionen mellan de olika intressena, väckte en nyfikenhet över hur de nordiska staterna behandlar

minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter här på hemmaplan. Vad har samerna för rättigheter och

hur behandlas dessa av staterna Sverige, Norge, Finland? Detta är utgångspunkten för uppsatsen.

1

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med denna studien är att undersöka hur samernas rättigheter organiseras politiskt i Sverige,

Norge och Finland genom institutioner, strategier, handlingsmönster, avtal och lagstiftning. Syftet är

samtidigt att undersöka vilka effekter olika typer av politisk organisering genererar. I alla de tre

länderna har samerna status som urfolk och i dagsläget finns det ett internationellt regelverk som

hanterar deras rättigheter, vilka många signerats av Sverige, Norge och Finland. Således befinner

sig staterna idag på en gemensam global plattform tillsammans med samerna. Frågan är hur och på

vilket sätt länderna väljer att forma sina urfolkspolitik utifrån detta regelverk, hur de lever upp till

de rättigheter som de i någon mån erkänt samerna samt om och hur de skiljer sig mellan varandra i

hur de organiserar det politiskt. Finns det nationell lagstiftning som garanterar samernas rättigheter

och efterlevs den? Utifrån det formuleras följande frågeställning;

Hur och med vilka konsekvenser organiserar Sverige, Norge och Finland samernas

rättigheter utifrån krav formulerade i teorier kring minoritetsrättigheter?

2

2. MINORITETERS RÄTTIGHETER

Det teoretisk ramverket för denna studie utgörs av Will Kymlickas liberala teori om

minoritetsrättigheter samt Anne Phillips teori om närvarons politik. Varken Kymlickas eller Phillips

teorier är dock oomtvistad, se exempelvis Young (1997) och Ackerly (2000).

2.1 Internationella arenor

Åtminstone sedan 1980- talet har olika internationella aktörer försökt forma internationella normer

för frihetsprinciper och ickediskriminering för differentierade grupper som till exempel samerna

(Boulden, Kymlicka, 2015. 7). Detta avspeglas bland annat i de deklarationer och konventioner som

finns idag. Tyvärr anpassas inte alltid dessa normer till de institutionella praktiker som ska hantera

den typen av frågor. (Ibid. 14). Differentierade grupper söker sig till den internationell nivån med

intentionen om att kunna förändra sin situation på den nationella nivån, men de får ofta se sina mål

om skyddade rättigheter förvrängas. Även om internationella organ engagerar sig i minoriteters

rättigheter på nationell nivå har ofta lokala eller nationell aktörer en större motivation att motverka

dem. I och med att det inte var de differentierade grupperna som designade de internationella

arenorna, utan nationalstater för nationalstater, får dessa grupper svårt att, med avtryck, påverka

lagar och normer, få inflytande och stärka gruppidentitet i dessa forum. För att lyckas behöver de

hjälp från andra statliga aktörer. Alla aktörer som försöker påverka internationella aktörer agerar

inom en historisk kontext som sätter ramarna för deras möjlighet att påverka. Eventuella effekter av

ett internationellt skydd för minoritetsrättigheter är till stora delar ett resultat av politisk förhandling

och ifrågasättande (Boulden, Kymlicka, 2015. 17f).

2.2 Gruppdifferentierade kollektiva rättigheter

Kymlicka (1996) beskriver tre typer av gruppdifferentierade kollektiva rättigheter; rätt till

självstyre, polyetniska rättigheter och rätten till speciell representation. Nationer, eller urfolk, i

multinationella stater som Sverige, Norge och Finland efterfrågar oftast självbestämmande och

kräver någon form av markrättigheter och politisk autonomi för att kunna arbeta för det egna folkets

intressen samt utveckla sin kultur (Kymlicka, 1996. 10, 27). Kymlicka (1996) använder ”en kultur”

synonymt med ”ett folk” eller ”en nation” som delar ett språk, en historia, har ett institutionellt

system och bebor ett givet territorium, vilket stämmer väl in på samerna (Ibid. 18f). Även om det

nordeuropeiska rasistiska synsättet på urfolk har tappat mark på senare år har det inte lett till att de

vunnit erkännande som ”ett folk”. Det har istället ersatts med en tanke om att dessa etniska

minoriteter ska integreras i majoritetssamhället. I en liberal demokrati är den individuella

medborgarens fri och jämlikhet basen och det centrala att skydda individuella civila och politiska

3

rättigheter, medborgerliga rättigheter (Ibid. 22, 26, 34). Men för att då inte urfolk som samerna ska

falla mellan stolarna, eller uppslukas av majoritetssamhället, krävs det att deras medlemmar också

får gruppspecifika rättigheter eller ett ”differentierat medborgarskap” (Young i Kymlicka, 1996.

26). Kollektiva rättigheter för urfolk står inte nödvändigtvis i kontrast till den liberala individuella

friheten. Istället är det acceptansen av den kollektiva rättigheten ”external protection”, som innebär

minoriteters rätt att begränsa majoritetssamhällets möjligheter att beskära deras intressen genom till

exempel effekten av fattade ekonomiska och politiska beslut, som utmärker en liberal teori om

minoritetsrättigheter. Var och en av de gruppdifferentierade rättigheterna kan fungera som ”external

protection” och minska minoriteters sårbarhet inför majoritetssamhällets beslut och dess effekter.

Att ge samerna mark eller språkrättigheter eller garantera dem en speciell representation innebär

således inte att de får en fördelaktig position i jämförelse med andra grupper (Ibid. 34ff). Grunden

till den individuella friheten har sitt ursprung inom autonomin för den egna gruppen därför att den

är starkt knuten till den egna nationen, nationella minoriteten, och dess medlemskap. Ett

gruppdifferentierat medborgarskap, där gruppen har specifika rättigheter som språk, autonomi och

utbildning, möjliggör ett eget liv för minoritetsgruppen och krävs för att en rättvis och jämlik

relation ska kunna finnas mellan minoritets och majoritetsgrupper (Kymlicka, 1996. 44ff, 52, 69,

76). Det kan ges antingen till en individ (inom gruppen), till gruppen eller till ett territorium där

minoritetsgruppen bildar en majoritet.

2.3 Det goda livet

Kymlicka menar att det finns två förutsättningar för att individen ska kunna leva ”det goda livet”.

Den första är att vi lever livet från ”insidan”. Det är den egna samhälleliga- kulturen inom den egna

gruppen som påverkar individens tankar om vad som ger livet värde och det fungerar inte om

grupper styrs utifrån, av andra grupper med icke överensstämmande värderingar. Den andra

förutsättningen är att individer måste vara fria att ifrågasätta och utvärdera dessa tankar om vad som

gör livet värdefullt utifrån sin egen kultur och dess förutsättningar. De måste således ha möjlighet

att skaffa sig information om olika sätt att betrakta det goda livet och möjlighet att värdera dessa

(Kymlicka, 1996. 81). Koppling mellan individuella tankar och val och den samhälleliga- kulturen

inom gruppen är ett liberalt försvar för gruppdifferentierade rättigheter i och med att rättigheternas

mål är att ge individer tillgång till dess samhälleliga- kultur (Ibid. 83ff, 89). Det är inom den egna

samhälleliga- kulturen som individen kan finna den största friheten och jämlikheten. Av dessa

anledningar måste minoriteters rättigheter skyddas så att de kan slippa absorberas av

majoritetssamhället och förlora sina förutsättningar till det goda livet (Ibid. 92- 95). Målet med

urfolks självbestämmande är att de på egen hand ska få avgöra om, när och hur de vill interagera

4

med andra kulturer och majoritetskulturer samt i vilken riktning deras kultur ska röra sig. De måste

själva kunna bestämma vad som är bäst för dem utifrån sin egen kultur. Om beslut om urfolks mark,

språk eller politiska institutioner tas utifrån, av individer som tillhör majoritetskulturen, så kan det i

värsta fall hota existensen av hela den samhälleliga- kulturen för en minoritetsgrupp och därmed

nationen (Kymlicka, 1996. 100- 105).

2.4 Erkännande, jämlikhetsargumentet och historiska argumentet

Staten i Sverige, Norge och Finland, majoritetskulturens representanter, främjar och missgynnar

olika kulturella identiteter oundvikligt när de fattar beslut om gränsdragningar, statliga symboler,

språk och markanvändning. Genom sådana beslut väljer de att erkänna, stödja och tillmötesgå vissa

nationella grupper. Det räcker inte med att i lag erkänna en grupp som urfolk för att det ska räknas

som ett ”erkännande”. Om en stat inte erkänner eller stöder en viss grupp så innebär det att den

missgynnas på den ”kulturella marknadsplatsen”. Urfolkens behov av och tillgång till resurser, samt

policies som är till deras kulturella fördel, kan då räknas bort på ett sätt som inte drabbar individer i

majoritetskulturen. Kymlicka menar att det är omöjligt att en stat skulle kunna vara neutral

gentemot nationella minoriteter (Kymlicka, 1996. 108f). ”External protections” som veto rätt,

garanterad representation i centrala organisationer, markrättigheter, språkrättigheter och territoriell

autonomi för urfolk kan minska den sårbarhet som minoritetskulturer har i relation till

majoritetskulturens beslut. Målet är att ge minoritetskulturer samma möjligheter till existens som

majoritetskulturen (Ibid. 109). I slutändan handlar politiska beslut om maktfördelning och en

markering om vilken nationell grupp som ska kunna använda denna statliga makt för att kunna

upprätthålla sin egen kultur. Så för att samerna ska ”erkännas” måste de erkännas som nation. Och

för att deras språk, gränser och maktfördelning ska kunna ”erkännas” måste de ges möjlighet att

bibehålla sin grupp som en distinkt kultur. De ska inneha en politisk, rättsliga makt att fatta beslut

som påverkar deras egna kulturella angelägenheter, precis som majoritetskulturen. För att relationen

mellan nationella minoriteter och majoritetskulturer ska kunna uppnå jämlikhet krävs ett särskiljt

bemötande och inte ett likställt bemötande. Ett gruppdifferentierat självbestämmande för samerna

väger upp en ojämlik situation som är systematisk konstruerad (Ibid. 111f). Många av de

gruppdifferentierade rättigheter som erkänns i internationella avtal, historiska argumentet, är

liknande de som jämlikhetsargumentet (ovan) tecknar men de genererar olika svar angående statens

finansiering och behandling av rätten till självbestämmande. Utifrån jämlikhetsargumentet innebär

rättvisa att staten ska tillhandahålla positivt stöd i form av nödvändiga åtgärder för nationella

gruppers fortsatta livskraftighet. Om rättvisa också innebär ett krav på erkännande av

självbestämmande, innebär det samtidigt att det måste finnas resurser för att göra detta självstyre

5

meningsfullt. Det historiska argumentet kan i sin tur enbart erbjuda en negativ rätt i form av en

avsaknad av statligt inblandning. Om en nationell minoritet från början inte erkänt en statlig

styrning är det osannolikt att staten ska vilja finansiera ett nationellt självstyre. Ett statligt stöd till

självstyre kan då, istället för nationellt självbestämmande, innebära att staten tillhandahåller någon

form av humanitärt bistånd. I och med att dessa internationella avtal är tolkningsbara, går det ej att

helt luta sig mot dem om målet är att försvara gruppdifferentierade rättigheter. Istället bör det

historiska argumentet och jämlikhetsargumentet arbeta jämsides (Kymlicka, 1996. 118ff).

Sammanfattningsvis: Individers uppfattningen om det goda livet är kopplat till medlemskapet i den

egna samhälleliga- kulturen. Samtidigt är valfriheten kopplad till kulturell meningsfullhet, ett delat

språk och sociala vanor. Vår kultur ger oss möjligheter att utvärdera och utveckla våra liv. För att

minoritetskulturer ska kunna erbjuda denna kontext åt sina medlemmar krävs det att de skyddas mot

majoritetskulturens beslut i multinationella stater genom gruppdifferentierade rättigheter som veto-

rätt gällande kultur och språk, reella möjligheter till självbestämmande. Även om det kan tyckas

diskriminerande att vissa nationella minoriteter ska ha gruppdifferentierade rättigheter, en

fördelning av politiska makt och individuella rättigheter baserat på medlemskap i en viss grupp, så

går det i linje med liberala principer om jämlikhet. För utan dessa rättigheter skulle

minoritetskulturer inte ha samma möjligheter till att leva i enlighet med sin kultur och språk på

samma sätt som majoritetskulturen tar för givet.

2.5 Rättvis representation och politisk jämställdhet

Ett rättvist representationssystem innebär enligt Phillips (2000. 38) att ingen åtskillnad görs mellan

människor och deras politiska idéer. Olika människor bär på olika preferenser och driver utifrån det

skilda typer av politiska idéer. Det innebär att för att kunna uppfylla ”politisk inkludering” måste

skillnader mellan grupper formuleras tillsammans med skillnader mellan gruppernas identiteter och

preferenser (Ibid. 17). För att kunna upprätthålla gruppskillnader, och uppnå en rättvis

representation, krävs också särskilda grupprättigheter vilket både Phillips (2000. 21, 28) och

Kymlicka (se ovan) menar ryms inom ramen för liberala principer om frihet och autonomi. De

demokratiska nyckelprinciperna politisk jämställdhet och folklig kontroll utgör ramverket för

Phillips ”närvarons politik”, då kontroll och jämställdhet är svårt att uppnå om ”folket” inte är där

och om somliga grupper har större inflytande än andra (Phillips, 2000. 40ff).

En standardformulering av politisk jämställdhet är att ”alla borde räknas som en och ingen som mer

än en”. Jämfört med ”vissa människor borde räknas som mer än andra”, ser detta självklart rätt ut.

6

Den lockande enkelheten är, som alltid, bedräglig (Phillips, 2000. 44).

Att betrakta politisk jämställdhet, som en person- en röst, kan bli problematiskt för de grupper i

samhället som utgör permanenta minoriteter, till exempel samerna, och vars preferenser ständigt

räknats bort. För att nå kärnan i närvarons politik måste därför historiska uteslutningsstrukturer och

representationsarrangemang tas med (Phillips, 2000. 44f). Politisk jämställdhet menar Phillips

(2000) innebär att människor ska ha en jämställd rätt att; delta i politik, vara politiskt närvarande

men också i någon mån att kunna vara representant. Det kan också innebär att människor bör ha en

jämställd rätt att styra över resultaten av politiska beslut samt att samma vikt läggs vid alla politiska

preferenser. Så för att uppnå politisk jämlikhet och ett skydd för minoriteter måste större vikt läggas

vid deras röster och deras preferenser än andras för att kunna uppnå en jämställd makt över

resultatet (Ibid. 50). Många politiskt exkluderade grupper, som samerna, har under lång tid

behandlats som ”politiskt omyndiga”, inte ansetts kunna styra över sig själva och har inte funnits

representerade. Att inkludera dem, och kräva politisk representation, är om inte annat viktigt därför

att det markerar att de inte längre anses olämpliga att styra. Jämställd närvaro handlar, i liberala

demokratier, om ett ”erkännandets politik” och inte om stabilisera ett demokratiskt system. Om en

människas sätt att leva inte erkänns samma värde som andra människors sätt att leva infinner sig en

upplevelse av förtryck vilket liknar Kymlickas resonemang kring ”det goda livet” ovan. Att

marginaliserade eller uteslutna grupper ges en större offentlig närvaro inkluderar samtidigt en

förväntning på att policyinriktningar och innehållet i fattade beslut förändras (Phillips, 2000. 54f).

Om exkluderade grupper får möjlighet att vara närvarande och delaktiga i politiska beslutsprocesser

är det sannolikt att de också kommer att försöka forma en annan politik och påverka effekterna av

politiska beslut. Det ligger en stor vikt vid symbolisk representation. Fattade politiska beslut kan få,

och får, allvarliga konsekvenser för underrepresenterade svaga grupper som inte är närvarande,

vilket gör att det spelar stor roll vilka dessa representanter är. En mer jämställd fördelning av

representativa positioner i politiken är knuten till att marginaliserade och svaga grupper får en större

chans att utmana majoritetspreferenser, och dominerande konventioner, när de får vara med i

processen att arbeta fram beslutsalternativ (Phillips, 2000. 58f).

Sammanfattningsvis är hörnstenarna i Phillips (2000) teori om närvarons politik; vem som är

närvarande i politiken har stor symbolisk betydelse, grupper som tidigare undertryckts och

exkluderats bör därför inkluderas. Sammansättningen av de representanter som fattar beslut

påverkar policykonsekvenser. Om tidigare uteslutna grupper tillåts vara närvarande för de med sig

nya politiska preferenser och representationselement vilket kan ge dem ett större gehör för de

7

principer de föredrar. Dessa uteslutna grupper behöver ”en sorts garanterad väg till offentligt

policyskapande, som uppväger deras politiska uteslutning.” (Phillips, 2000. 60, 63, 66).

De krav som formuleras i Kymlickas och Phillips teorier om minoritetsrättigheter är;

• Minoriteter måste få tillgång till gruppdifferentierade kollektiva rättigheter samt ”external

protections” för att kunna skyddas från majoritetskulturens inflytande och kunna leva ”det

goda livet”.

• Det innebär att minoriteter ges möjlighet till effektivt självstyre genom exempelvis veto-rätt

alternativt rätt till garanterad representation i centrala organisationer, rätt till specifika

rättigheter inom språk och utbildning samt autonomi gällande till exempel mark och

naturresurser. Dessa rättigheter ska också skyddas.

• För att minoriteters självstyre ska bli meningsfullt måste staten vidta nödvändiga åtgärder

och erbjuda dem resurser för detta självstyre.

• Minoriteter ska på egen hand få besluta om riktning på den egna kulturen samt om, när och

hur de vill interagera med majoritetskulturen. Minoriteter bör få ett politiskt ”erkännande”

från majoritetskulturen vilket innebär att de på samma sätt som majoritetskulturen får rätt att

politiskt och rättsligt fatta beslut om det som påverkar dem och deras egna angelägenheter.

• Exkluderade grupper bör på lika villkor som majoritetskulturen få delta i politik, vara

politiskt närvarande och representerade samt kunna påverka politiska beslutsprocesser. De

bör garanteras en väg till offentligt policyskapande.

• En större vikt bör också läggas vid marginaliserade gruppers politiska preferenser än vid

majoritetsgruppens.

8

2.6 Organiseringen av minoritetsrättigheter i Nya Zeeland, Kanada och USA

För att placera in de nordiska staternas organisering av samerättigheter i ett globalt perspektiv

kommer de i diskussionen att vägas mot ytterligare tre länders organiseringen av

minoritetsrättigheter. USA, Kanada och Nya Zeeland agerar Nordens jämförelseländer med

motiveringen att ingen av dem signerade FNs deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP) 2007, se

avsnitt 3.4.

Maorierna är Nya Zeelands ursprungsbefolkning. I det nyzeeländska parlamentet har maorierna

enligt avtal en garanterad, proportionell, representation vilket ger dem möjligheter att påverka

politiskt beslutsfattande på nationell nivå. I och med att de inte utgör en majoritet i vare sig landet

eller parlamentet blir deras reella förmåga att influera beslutsfattandet liten. De har dessutom svårt

att påverka på lokal nivå då denna typ av garanterad representation inte finns där (Anaya, 2015a.

4ff). Enligt lagstiftning kan, bör eller måste, beroende på sakfråga, den Nyzeeländska regeringen

konsultera maorierna angående beslut som kan påverka dem, men detta sker inte så konsekvent som

föreskrivet. I dagsläget finns ingen lagstiftning som skyddar maoriernas rätt till mark och

naturresurser trots existerande avtal och lagar som skulle kunna generera sådan (Ibid. 8f). Under de

senare åren har en strategi lanserats för att stärka lärares kapacitet, samt öka prioriteringen av de

maoriska språken i skolan, men ändock kan bara 23% av de maoriska barnen och 4% av de

nyzeeländska barnen konversera på maorispråk (Ibid. 21).

Amerikanska urinvånare (härefter urinvånare) lever i både Nord- och Sydamerika. I Kanada utgör

de 50% av urfolken och på nationell och provinsnivå har staten lagar som hanterar urfolksfrågor.

Kanada erkänner urfolks generella rätt till självbestämmande i angelägenheter som rör land,

naturresurser, institutioner, språk, kultur, identitet med mera. De har jurisdiktionsrätt gällande

utbildning, hälsa och ägande men först efter överenskommelse med staten (Anaya, 2015b. 144-

148). I USA har staten aldrig erkänt urinvånares rätt till suverän auktoritet över sina marker. Det

finns dock avtal som slår fast statens acceptans av urinvånarnas samhällen som särskilda “domestic

dependent nations” vilka staten ska skydda. Men trots det har de svårigheter att hantera interna

angelägenheter på grund av icke- urinvånare och domstolar. När det uppstår rättsliga och

ekonomiska intressekonflikter om mark står domstolar inte på deras sida (Beardall, Escobar, 2016.

3f). Gällande hälsa, utbildning och välfärd i Kanada ligger urinvånarna långt efter

majoritetskulturen. De lever i sämre hus, har sämre tillgång till vård, sitter oftare i fängelse, utsätts

för mer våld och så vidare. De kanadensiska lagarna möjliggör inte ett effektivt självstyre för

urfolken, vilket skulle kunna lösa många av dessa problem. De avsätter inte heller tillräckligt med

9

ekonomiska resurser i tid (Anaya, 2015b. 150- 156). I frågan om utbildning har staten lanserat

program och satsat 19 miljoner Can$ för att stärka urfolksspråken och för samma period 220

miljoner Can$ för att stärka engelska och franska (Ibid. 150). Urfolken har egna representativa

institutioner men den kanadensiska staten har inte etablerat ett fungerande partnerskap med dem

(Ibid. 166). Den kanadensiska staten har generellt ignorerat urfolken och inte konsulterat dem vid

beslutsfattande som kan påverka dem. I den offentliga diskursen gällande skatter och urfolks-

bidrag har staten ställt urfolken och majoritetsbefolkningen i opposition (Ibid. 157f). I USA arbetar

kolonial ambivalens och social utestängning gemensamt för att bibehålla urinvånarnas juridiska och

sociala underläge. Domslut upprätthåller koloniala strukturer och icke- urinvånares dominans.

Samma krafter påverkar också att lagstiftning som ska vara till urinvånarnas fördel istället

formuleras till fördel för icke- urinvånare (Beardall, Escobar, 2016. 37f).

De som röstade emot UNDRIP 2007, däribland länderna ovan, gjorde det delvis på grund av

betänksamhet kring urfolks självbestämmanderätt. Rätten till självbestämmande är svårt att

redogöra för och det är oklart vad självbestämmande faktiskt innebär för urfolk i den politiska

praktiken. Det finns därför stora skillnader i hur olika stater väljer att organisera denna rätt i sin

lagstiftning och vad den omfattar (Buchanan, 2004. 333). I någon mån bör dock självbestämmande

innebära en reell politisk makt. I den politisk- teoretiska debatten råder konsensus kring att reell

politisk makt innefattar en rätt till ett internt självstyre kring angelägenheter som berör den egna

gruppen inom gränserna för en nationalstat (Lawrence, Mörkenstam. 2012. 210f). Nya Zeeland,

USA och Kanada organiserar minoritetsrättigheter på olika sätt. Nya Zeeland har proportionella val

på nationell nivå och lagstiftning gällande konsultation vid politiska beslut. Men de har likt USA

ingen lagstiftning gällande urinvånarnas rätt till mark och naturresurser, även om USA genom avtal

ska skydda deras samhällen. I Kanada finns viss jurisdiktionsrätt för urinvånarna kring specifika

sakområden och de har egna representativa institutioner. Men samarbetet och konsultationen mellan

dessa och staten fungerar bristfälligt. I fråga om utbildning satsar både Kanada och Nya Zeeland på

språkutbildning även om Kanada, resursmässigt, tycks prioritera majoritetsspråken.

10

3. SAMERNA

Enligt Sametinget (2016) har det levt samer i området Sápmi sedan ”urminnes tider” och

Regeringskansliet (2015) skriver att samisk kultur funnits i minst 2000 år. I Sverige har samerna

levt åtminstone sedan vikingatiden, men det kan ha levt folkslag med samiska särdrag här långt

innan dess (Lundmark, 2008. 15).

3.1 Sápmi, kolonisering och rasism

Det samiska området Sápmi sträcker sig över de fyra länderna Sverige, Norge, Finland och

Ryssland (Sametinget, 2014. 5). Innan 1600-talet fanns inga nationella gränser där utan det var först

därefter som de yttre områdena delades upp, formellt, i intresseområden för de tre staterna Sverige,

Ryssland och Danmark/Norge (Marainen, 2014. 337). Sedan dess har samerna behandlats

tvivelaktigt, eller rent av mycket dåligt, av de nordiska staterna och samisk mark koloniserats i

varierande grad och på olika sätt, ända fram till idag. Inom området Sápmi finns stora

naturtillgångar av mineraler, skog och energitillgångar och under den senare hälften av 1600-talet

påbörjades, i Sverige, en organiserad kolonisation av samernas mark. 1634 hittades silver i Nasafjäll

vilket blev startskottet för att den svenska statens intresse av att kolonisera lappmarken skulle

väckas på allvar. Med en silvergruva i området blev det viktigt att hävda svenskt territorium

(Samiskt informationscentrum, 2016c). På olika sätt har de nordiska staterna försökt få kontroll

över samerna och samiskt område genom åren. De har bland annat tvingats arbeta i statliga gruvor,

tvångskristnats, förlorat sina marker och utsatts för rasbiologi och rasism (Lundmark, 2008. 42ff,

50f, 72f). Under slutet av 1800-talet började samerna, i egenskap av nomader, betraktas som en

biologiskt underlägsen ras (Lundmark, 2008. 141). I Sverige beskrevs ”lappens natur” [sic] som

barnslig, slö eller klenmodig och denna uppblomstrande rasism genererade en ny politik gentemot

samerna i både Sverige och Norge. I Sverige drevs politiken under parollen ”lapp skall vara lapp”

[sic] vilket innebar att samerna inte ansågs duga åt något annat än renskötsel. I Norge gick den

rasistiska samepolitiken, i motsatt riktning, ut på att göra samerna till bofasta jordbrukare och de

försökte istället utplåna renskötseln (Ibid. 152). Under 1900-talet drabbades samerna i Sverige av

statlig politik som tvingade dem att bo i kåtor (1910-talet), en massiv tvångsslakt på renar (1930-

talet), en utbyggnad av vattenkraft som påverkade/omöjliggjorde renskötsel och fiske (1960-talet)

och särskilda sameskolor (sedan 1800-talet och fram till 1980-talet) som antingen präglades av

”lapp ska vara lapp” politik eller av att den svenska kulturen och svenska språket, i stället för det

samiska, skulle vara norm (Ibid. 158, 206, 222) (Samiskt informationscentrum, 2016d). Denna

svenskhet som norm i sameskolorna gjorde att generationer av samer bland annat förlorade sitt

språk. Norge har också genom historien förbjudit samerna att både tala samiska och jojka (Anaya,

11

2011. 18). Åtminstone sedan medeltiden och flera hundra år framåt i tiden har Sverige, Norge,

Finland och Ryssland försökt få kontroll över området Sápmi, dess naturtillgångar och tvistat

sinsemellan om rätten till samernas mark.

3.2 Antalet samer och sametingen

Idag uppskattas antalet samer vanligen till 2000 i Ryssland, 8000 i Finland, 20 000- 40 000 i

Sverige och 50 000- 65 000 i Norge (Samiskt informationscentrum, 2016e). Det finns således

mellan 80 000 och 115 000 sammanlagt och de flesta lever i Norge. Det är dock svårt att göra en

exakt beräkning eftersom det idag, åtminstone i Sverige, inte förekommer någon etnisk registrering

av människor (Sjögren, 2013). En annan svårighet angående uppskattningen av antalet samer

handlar om definitionen av en same. Den svenska staten definierade tidigare samer som någon som

ägde renar och ägnade sig åt renskötsel och uteslöt alla som inte gjorde det (Samiskt

informationscentrum, 2016a). Majoriteten av samer har dock ägnat sig åt, och ägnar sig åt, annan

verksamhet än renskötsel. Sedan 1992 definieras en same i Sverige enligt sametingslagen,

§ 2 Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och 1. gör sannolikt att han eller hon

har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller 2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes

föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller 3. har en

förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget (SFS 1992:1433).

Den norska definitionen är nästan identisk med den svenska och den finska, nedan, är också mycketlik,

§ 3 Med same avses i denna lag den som anser sig vara same, förutsatt att 1) han själv eller

åtminstone någon av hans föräldrar eller far- eller morföräldrar har lärt sig samiska som första språk,

2) han är efterkommande till en sådan person som har antecknats som en fjäll-, skogs- eller fiskelapp

i jordeböckerna eller uppbörds- och mantalslängderna eller att 3) åtminstone någondera av hans

föräldrar har antecknats eller hade kunnat antecknas som röstberättigad vid val av delegationen för

sameärenden eller sametinget (974/1995, Lagen om sametinget §3).

Lagarna är tudelade och utgörs av en objektiv del, språket, och en subjektiv del, att anse sig vara

same. Det är i dagsläget det som utgör identitetsmarkörerna för definitionen. Är det betydelsefullt

hur en same definieras och vem som bestämmer det?

12

Sametinget i Sverige bildades 1993 som ett resultat av samerättsutredningen, SOU 1989:41 och är

både ett folkvalt organ och en statlig myndighet. På många sätt liknar institutionen en kommun

(Sametinget, 2015) (Samiskt informationscentrum, 2016b). Enligt sametingslagen är sametingets

främst uppgift att bevaka, verka för och främja en levande samisk kultur. Portalparagrafen i

sametingslagen lyder ”I denna lag ges bestämmelser om en särskild myndighet - Sametinget - med

uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige.” (SFS 1992:1433, §1:1). Det är

således kulturella frågor som sametinget främst råder över. Vid samerättsutredningen ansågs det

viktigast från statens sida att tillgodose samernas rätt till språk, religion och kulturliv (Lawrence,

Mörkenstam, 2012. 214f). Utöver kultur är de också ansvariga för att fördela ekonomiska resurser

avsedda för samer, leda samiskt språkarbete, bevaka samiska behov som rennäringens intressen

gällande nyttjande av mark och vatten, upplysa om och tillhandahålla information om samiska

förhållanden samt utse ledamöter till sameskolstyrelsen (SFS 1992:1433).

Norges sameting inrättades 1987. På det norska sametingets hemsida står det att sametinget

upprättades som ett erkännande på den förtryckande förnorskningspolitik som staten ägnat sig åt

gentemot samerna sedan början av 1800- talet (Norska Sametinget, 2016a). Det är ett folkvalt organ

och deras uppgifter är att främja de samiska intressena och stärka deras politiska ställning i Norge.

De har också till uppgift att se till att samerna kan utveckla sitt språk, sin kultur, sin gemenskap och

arbeta för en rättvis behandling av samerna (Norska Sametinget, 2016b). Portalparagrafen för

Norges sametingslag lyder ”Sametingets arbeidsområde er alle saker som etter tingets oppfatning

særlig berører den samiske folkegruppe. /.../” (LOV 1987-06-12 nr 56, Sameloven §2-1). De definierar

alltså enligt portalparagrafen själva sitt verksamhetsområde.

Finland har ett sameting sedan 1973 (Sametinget, 2015). Sedan 1996 liknar det det svenska och

norska genom att vara både ett folkvalt organ och ha förvaltningsuppgifter gällande samisk kultur

och språk. Åtgärder som kan påverka samerna i egenskap av urfolk måste också av andra

myndigheter i Finland förhandlas med sametinget (Samiskt informationscentrum, 2016f). I den

finska sametingslagens portalparagraf står det att ”Samerna såsom ett urfolk skall, enligt vad som

bestäms närmare i denna lag och annanstans i lag, tillförsäkras kulturell autonomi inom sitt

hembygdsområde i ärenden som angår deras språk och kultur. För skötseln av ärenden som hör till

den kulturella autonomin skall samerna genom val som förrättas bland dem välja ett sameting.”

(Sametingslag, 17.7.1995/974, §1). De har alltså kulturell autonomi angående språk och kultur inom

sitt område. Till skillnad mot de svenska och norska sametingsvalen väljs personer istället för

partier in i det finska sametinget (Samiskt informationscentrum, 2016f).

13

Genom att väga portalparagraferna mot varandra går det att formulera arbetshypotesen att samerna i

Norge skulle kunna ha mer omfattande rättigheter och befogenheter än i både Sverige och Norge. I

den norska portalparagrafen står det att sametingets arbetsområde är alla de saker de uppfattar berör

de samiska folket. Kan detta innebära att den ger ett större svängrum än den svenska och finska som

har en kulturell, språklig linje?

3.3 När urfolk blev folk

I Sverige, Norge och Finland har samerna ställning som urfolk, vilket innebär att det bor två folk i

respektive land. I folkrättslig mening har urfolk fler och mer omfattande rättigheter än minoriteter,

utöver kulturella har de också politiska rättigheter (Lawrence, Mörkenstam, 2012. 208). 2010

erkände Sverige samerna som folk i grundlagen. Det sker inte explicit, men i avsnittet som rör dem

omnämns de som det samiska folket och särskiljs från andra minoriteter (SFS 2010:1408 §1:2).

Anledning till att Sverige skrev in detta i grundlagen var för att det skulle motsvara det erkännande

samerna redan hade i Finland och Norge (Lawrence, Mörkenstam, 2012. 207f). Men Sveriges

grundlagsändring hade också att göra med att man vid tillfället skrev under FNs deklaration om

urfolkens rättigheter, UNDRIP (Ibid.).

3.4 UNDRIP

Det finns många internationella regelverk som hanterar nationella minoriteters och urfolks

rättigheter, men just FNs deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP) är speciell. I och med att den

antogs 2007 stod det klart vilka internationella konventioner som var tillämpbara på urfolk, vilket

tidigare hade varit omstritt i internationell rätt. Deklarationen likställde urfolks rättigheter med

mänskliga rättigheter och urfolk kunde utifrån det betraktas som ett folk. När ”urfolk” blev ”folk” i

internationell rätt hade de också rätt till självbestämmande (Lawrence, Mörkenstam, 2012. 210).

Indigenous peoples have the right to self-determination. By virtue of that right they freely determine

their political status and freely pursue their economic, social and cultural development (UNDRIP,

2007. Artikel 3).

Indigenous peoples, in exercising their right to self-determination, have the right to autonomy or

self-government in matters relating to their internal and local affairs, as well as ways and means for

financing their autonomous functions (UNDRIP, 2007. Artikel 4).

Tidigare hade denna rätt till självbestämmande enbart omfattat folk som utsatts för ”klassisk

14

kolonialism” och inte folk som koloniserats inom gränserna för en nationalstat (Anaya, 2004. 54).

Enligt artikel 14 har urfolk dessutom rätt att ”establish and control their educational systems and

institutions providing education in their own languages, in a manner appropriate to their cultural

methods of teaching and learning.” (UNDRIP, 2007. Artikel 14:1). De flesta av FNs medlemsstater

röstade för deklarationen 2007, förutom Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA. 11 avstod från

att rösta. De som röstade emot gjorde det med motiveringen att de kände betänkligheter gällande

urfolks självbestämmande, rätten till mark och naturresurser samt vetorätt över statlig

resursförvaltning och nationell lagstiftning. Deklarationen är inte bindande, men, den fastslår att

urfolk har rätt till erkännande och att avtal som ingåtts av stater ska efterlevas och verkställas (UN,

2007).

3.5 ICCPR, Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter är en av många konventioner som

vidareutvecklar FNs allmänna förklaring om mänskliga rättigheter från 1948. I och med att

samerna, genom UNDRIP, i folkrättslig mening är ett folk omfattar denna konvention med dess

rättigheter även dem. För de stater som anslutit sig till konventionen är den bindande

(Regeringskansliet, 2011. 1). Konventionen ratificerades av Sverige 1971, Norge 1972 och Finland

1975 (United Nation Human Rights, 2016). Med jämna mellanrum är staterna skyldiga att

rapportera till kommittén hur man genomför konventionsbestämmelserna (Mänskliga rättigheter,

2016). Kommittén skickar också sina rekommendationer till staterna. Det är detta, tillsammans med

skuggrapporter som bland annat utgör materialet för studien. Konventionen inleds med en spegling

av artikel 3 i UNDRIP, följt av bland annat;

2. Alla folk får för sina egna syften fritt förfoga över sina egna naturrikedomar och naturtillgångar,

men det får inte ske till men för förpliktelser som härrör från det internationella ekonomiska

samarbetet, som vilar på principen om det gemensamma intresset och den internationella rätten. Ett

folk får inte i något fall berövas sina möjligheter till försörjning (ICCPR, 1966. Artikel 1).

Dessutom, ”I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, skall de som tillhör

sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt

eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk.” (ICCPR,

1966. Artikel 27).

15

3.6 ILO 169

ILO 169, 1989, ratificerade Norge 1990 som första stat, men varken Finland eller Sverige har gjort

det (ILO, 2016a) (ILO, 2016b) (ILO, 2016c). När det gäller markrättigheter är konventionen central

då den bland annat behandlar de rättigheter urfolk, med särskild hänsyn till nomadfolk, har till de

marker som de traditionellt har verkat på (Nobel, 2014). Den ställer krav på stater att respektera och

erkänna de markrättigheter som finns. Med andra ord begär den att till exempel samernas rätt till

renskötsel ska respekteras på samma sätt som andra markrättigheter. Idag råder det oklarheter,

åtminstone i Sverige, om omfattningen gällande rätten till samisk markanvändning och annan typ av

användning av samma mark (Sametinget, 2014).

3.7 ICESCR

Ytterligare en konvention aktuell för samerna är ICESCR, konventionen om ekonomiska, sociala

och kulturella rättigheter. Dess första artiklar är en spegling av både UNDRIPs och ICCPRs

inledningsartiklar. Sverige, Norge och Finland har alla signerat UNDRIP, ICCPR och ICESCR och

har således gemensamt, utifrån ett internationell regelverk bland annat erkänt samernas rätt till

självbestämmande, rätt att fritt få råda över sin politiska status och själva få leda sin sociala,

kulturella och ekonomiska utveckling framåt (Anaya, 2011. 10). De har också erkänt samernas rätt

till kulturliv, språk, utbildning i sitt eget språk samt rätt att råda över sina naturresurser.

16

5. METOD

Denna undersökning har designen av en flerfallsstudie och materialet har analyserats utifrån en

innehållsanalytisk metod. Analysenheterna i den här studien utgörs av de tre nordiska länderna

Sverige, Norge och Finland och har valts ut på grundvalen av att de alla har en samisk befolkning

inom nationsgränserna. Samernas minoritetsrättigheter och konsekvenserna av skillnaderna mellan

organiseringen av dessa utgör själva innehållet i analysen. De finns samer även i Ryssland men de

är inte med i denna studie därför det var svårt att finna relevant material gällande deras situation där.

För att kunna göra en global uppskattning av den nordiska organiseringen av samernas rättigheter

jämförs de också med organiseringen av maoriernas och de amerikanska urinvånarnas rättigheter i

Kanada, USA och Nya Zeeland.

Materialet för denna undersökning består huvudsakligen av officiella dokument från ICCPR:s

kommitté, staterna, icke statliga organisationer som Samerådet samt från FNs specialrapportör för

urfolks rättigheter. Fördelen med officiella dokument är att de är förhållandevis lättillgängliga men

de har också en tendens att uppvisa skevheter gällande den information de presenterar. De kan till

exempel utelämna viss information och framhäva annan, alternativt förfula eller försköna

situationer (Hellspong, 2001. 1). I någon mån är alla dessa dokument partiska. De olika aktörerna

representerar olika intressen beroende på om de är internationell aktör eller organisation, nationell

majoritet eller minoritet. Det kan därför vara svårt att betraktat dessa enskilda dokument som en

korrekt skildring av verkligheten. För att kunna få en så enhetlighet bild som möjligt av situationen

utgörs därför materialet av rapporter från olika vertikala och horisontella aktörer. I huvudsak är

dokumenten andrahandskällor även om exempelvis FN-rapportörens rapporter också har primära

inslag. Staterna beskriver till exempel genomförd lagstiftning samt hur de politiskt följt upp kritiken

från föregående rapportcykel. I ICCPRS:s kommittérapporter är det svar och kommentarer på

staternas formulerade politiska åtgärder och ickeåtgärder. FN- rapportören har varit på plats i

Sápmi, observerat samt intervjuat samiska representanter från bland annat sametingen. Hen

utvärderar också staternas lagstiftning, avtal och politiska handlingsmönster. Samerådet består av

samiska representanter och betraktas därmed delvis som primärkälla. De hänvisar även till

sametingens observationer och upplevelser av staternas uppfyllande av ICCPRS. Dokumenten har

granskats utifrån den kontext de formulerats i. De är kopplade till varandra och innehållen refererar

till innehållen i de andra dokumenten. Detta inbördes samband kallas i Bryman (2008. 501) för

”intertextualitet”. Det är en offentliga dialog, med kommentarer och svar, mellan olika aktörer. Alla

dessa dokument förhåller sig till konvention ICCPR och utgör rapportering inom den senaste cykeln

för de tre länderna. De har olika datum för rapportering och därför skiljer sig årtalen dem emellan

17

åt. De statliga dokumenten rör inte enbart samernas angelägenheter, utan även andra gruppers,

därför är de inte analyserade i sin helhet utan bara de avsnitt som gäller samer. Både Finland och

Norges dokument är från period 6 medan Sveriges är från period 7. Det valet gjordes därför att

Sveriges rapporter från period 6 var daterade nästan tio år tillbaka i tiden. Varför enbart rapporter

kopplade till ICCPR har används är därför att materialet annars hade blivit alldeles för omfattande

att analysera. En bedömning gjordes att ICCPR- dialogen räckte för att kunna besvara

frågeställningen även om ett större material hade givit en mer omfattande bild. I och med att

rapporterna är en aktuell dialog och intertextuella är det svårt att göra en uppskattning av vad som

saknas eller inte tas upp i just denna cykel. Det finns en möjlighet att somliga frågor har avhandlats

mellan olika aktörer i tidigare rapportcykler. Analysen bör därför ses som en ögonblicksbild, under

ett par år, och inte en uttömmande beskrivning av situationen.

Dokumenten har undersökts genom en kvalitativ innehållsanalys eller tematisk analys. Det innebär

att ett sökande efter bakomliggande teman i materialet har gjorts (Bryman, 2008. 505). I och med

att frågeställningen inte specificerar vilka samernas rättigheter är har temana för innehållsanalysen

konstruerats utifrån internationell rätt, där minoriteters och urfolks rättigheter regleras i avtal, samt

utifrån Kymlickas och Phillips teorier. Temana, samernas rätt till självbestämmande, rätt till mark,

vatten, naturresurser, språk och utbildning, utformades således i förväg innan materialet

undersöktes. Utifrån det är studien teoristyrd eller deduktiv. Materialvalet har också anpassats för

att kunna täcka in olika aktörsperspektiv av temana. Därefter har organiseringen av rättigheterna

analyserats, jämförts och diskuterats utifrån formulerade krav i Will Kymlickas och Anne Phillips

teorier om minoritetsrättigheter. Redovisningen av dataresultatet och analysen sker parallellt

bredvid varandra och löpande genom avsnittet. Det valet gjordes för att läsaren skulle kunna följa

med och förstå vilken data analysen och diskussionen grundade sig på.

18

6. RESULTAT OCH ANALYS

6.1 Samernas rätt till självbestämmande

När det gäller självbestämmande lyfter Finland fram samernas ställning som urfolk i grundlagen

samt att deras rätt att utveckla och bevara sitt språk och kultur garanteras där. De delar av

grundlagen som reglerar minoritetsrättigheter har ett fokus på språkrättigheter (CCPR/C/FIN/6,

2011. 10, 35). Självbestämmande i Finland är konstruerat kring just dessa tre saker, status som

urfolk, språk och kultur vilket också reflekteras av sametingets lagstadgade ramar. Men även inom

dessa områden är sametingets möjligheter att påverka små och de har en mycket begränsad

beslutsfattande makt (Anaya, 2011. 11) (Samerådet, 2013. 2). Trots att Finland i någon mån

erbjuder samerna specifika rättigheter ifråga om språk och kulturell autonomi, och ger dem ett

erkännande som urfolk i lag, så är det inte tillräckligt för att uppfylla samernas

självbestämmanderätt. De bör också få ett politisk självbestämmande eller en makt att begränsa

statens möjligheter att fatta beslut som kan skada deras intressen. De måste själva få fatta beslut i de

frågor som kan påverka dem och ges möjligheten att bibehålla sin grupp som en distinkt kultur

(Kymlicka, 1996). Även MR kommittén menar att Finland måste stärka beslutsfattandet hos de

samiska institutionerna för att förbättra implementeringen av samernas självbestämmanderätt

(CCPR/C/FIN/CO/6, 2013. 4). Hittills har Finland ignorerat att kommentera frågor och

rekommendationer från MR kommittén gällande Finlands hantering av samernas rätt till

självbestämmande. Enligt den finska sametingslagen har sametinget rätt att vara deltagande vid

planering och beslutsfattande samt vid förhandlingarna kring frågor som kan påverka dem i deras

status som urfolk. Tyvärr behandlas denna rätt enbart som en rätt att bli hörd gällande sådana frågor.

Oftast sker också detta så sent i beslutsprocessen att det blir praktiskt omöjligt för samerna att

påverka effekterna av besluten (Samerådet, 2013. 2). För att uppnå en politisk jämställdhet mellan

samerna och finnarna räcker det inte att samerna enbart blir hörda, de måste också ha lika rätt att

delta, vara politiskt närvarande samt möjlighet att styra över resultaten av politiska beslut. Om de

inte får närvara i beslutsprocessen, eller för sent i den, finns det en risk att besluten får allvarliga

konsekvenser för dem. Samiska representanater behöver garanteras en möjlighet till närvaro i

offentligt policyskapande som kan väga upp deras politiska uteslutning (Phillips, 2000) Finland

rapporterade 2013 att de hade för avsikt att lägga ansvaret för samisk rennäring på den statliga

institutionen ”Finska skogs och parkservicen” istället för på sametinget (Samerådet, 2013. 2). Det

rimmar illa med att samerna ska få leda sin kulturella och ekonomiska utveckling framåt. I

praktiken kan detta innebära att majoritetskulturen kommer fatta beslut över angelägenheter som rör

minoritetskulturen. Utifrån principerna om att kunna leva ”det goda livet” (Kymlicka 1996) kan inte

19

en annan grupp med en annan samhällelig- kultur, med ej överensstämmande värderingar, styra över

den egna samhälleliga- kulturen. Om den finska majoritetskulturen fattar beslut om samernas

rennäringsfrågor kan det i värsta fall hota samernas samhälleliga- kultur och därmed även dem som

nation. Enligt finska sametingslagen definieras en same utifrån kopplingen till språket samt den

egna subjektiva uppfattning om att vara same. Efter en dom i högsta domstol i Finland ska det

objektiva och subjektiva kriteriet bedömas ihop när någon gör anspråk på att vara same, i motsats

till vad sametinget tyckte. Sametinget ville att de båda kriterierna skulle bedömas separat. Resultatet

av domen blev att om en individ kan peka på en 250 år gammal förfader i valfritt sameregister och

uppfyller det subjektiva kriteriet, anse att den är same och hävda ett samiskt leverne, så betraktas

hen som same enligt lag i Finland (Samerådet, 2013. 3ff). 2013 hade ett hundratal personer använt

sig av denna definition men utifrån enbart två sameregister kan upp till 130 000 personer göra

anspråk på att vara same utan att för den skull vara det. Denna tolkning av lagen öppnade upp

sametingets röstregister för majoritetsfinnarna (Ibid. 5). Risken med detta är att majoritetsfinnar kan

komma att representera samer, i samiska frågor i en samisk institution. Detta blir också särskilt

intressant i och med att det är individer och inte partier som röstas in i sametinget i Finland. Det

finns ett behov av att kunna upprätthålla gruppskillnader därför att individer i olika grupper bär på

olika preferenser och politiska idéer. En individ är knuten till sina preferenser och har svårt att

representera politiska idéer som avviker alltför mycket från dem. Vem som är närvarande och fattar

beslut påverkar både utformningen av policykonsekvenser och har en stor symbolisk betydelse

(Phillips, 2000).

Gällande samernas rätt till självbestämmande lyfter Sverige fram samernas position som urfolk i

grundlagen och menar att den stärkt samernas rätt att bibehålla och utveckla sitt sociala och

kulturella liv (CCPR/C/SWE/7, 2015. 2). 2010 gav den svenska staten sametinget en ökad möjlighet

att styra och planera angelägenheter som rör samerna, inklusive rennäringsfrågor. De antog också

en ny strategi för att förbättra samernas villkor angående diskriminering, språk och för att stärka

deras möjligheter till påverkan och egenmakt (Ibid. 23). Ändringen i grundlagen, gällande samernas

status som urfolk, har enligt Samerådet (2016) inte genererat någon reell effekt på samernas rätt till

självbestämmande och är fortfarande en icke- fråga i den svenska politiken. Sametinget har inte fått

det ökade självstyre som de önskat (Samerådet, 2016. 5). Den svenska organiseringen av samernas

självbestämmanderätt är inte helt olika den finska och de lyfter upp liknande argument i sin rapport.

Sametinget i Sverige, till skillnad mot sametinget i Finland, har dock på senare år fått större

befogenheter att styra över sina egna frågor, exempelvis rennäringen. Men trots det har sametinget i

Sverige små möjligheter att delta i beslutsprocesser som rör egna angelägenheter som traditionella

20

aktiviteter och markfrågor (Anaya, 2011. 8). MR kommittén anser att sametinget saknar nödvändiga

medel för att kunna fylla sitt mandat (CCPR/C/SWE/CO/7, 2016. 8). Att kunna delta i

beslutsprocessen är viktigt för att de ska få möjlighet att påverka effekterna av beslut som kan

drabba dem negativt (Phillips, 2000). Det bör också få tillgång till ”external protections” som

vetorätt eller garanterad representation i sina egna frågor för att deras sårbarhet, i relation till

majoritetskulturen, ska minska. Ett erkännande som urfolk, implicit, i den svenska grundlagen är

inte tillräckligt för ett erkännande. De måste också erkännas som en nation och få tillgång till

lagstiftning, policies och resurser som ger dem möjlighet att bibehålla sin grupp som en distinkt

kultur (Kymlicka, 1996). Sametinget i Sverige är medvetet designat för att inte fungera som ett

självstyrande organ. Som den folkvalda myndighet de är måste de verkställa politiska beslut från

den svenska staten som ibland går stick i stäv med samiska preferenser (Anaya, 2011. 12). I

praktiken spelar det alltså mindre roll att det är samiska representanter med samiska preferenser

som befinner sig i sametinget i Sverige för det är inte deras preferenser som färgar de politiska

beslut de verkställer. I någon mån behandlas de utifrån det fortfarande som politiskt omyndiga.

Sametingets representanter bör få möjlighet att att vara politiskt närvarande och reell möjlighet att

påverka och utforma beslut (Phillips, 2000). Annars har minoritetskulturen liten chans att begränsa

effekterna av majoritetskulturens politiska beslut (Kymlicka, 1996).

Enligt norska sametingslagen är det sametinget själva som definierar sitt arbetsområde. 2005 kom

den norska regering överens med sametinget om procedurer för hur konsultation mellan sametinget

och staten skulle se ut, bland annat att ”consultation procedures apply in matters that may affect

Sami interests directly” (Regjeringen, 2007. Avsnitt 2). Norge är det enda av de tre länderna som

gjort en sådan överenskommelse om konsultation (Anaya, 2011. 11). Till exempel konsulterades

sametinget av den norska staten inför uppförandet av den nya gruvlagen samt naturvårdslagen och

vid de flesta konsultationer har de två parterna kommit överens (CCPR/C/NOR/6, 2010. 46). Om

överenskommelsen om konsultation appliceras på det sätt den är konstruerad utgör den en

välfungerande väg till offentlig policyskapande (Anaya, 2011. 11) (Phillips, 2000). Dock tecknar

representanter från sametinget en bild av att regeringen vid vissa konsultationstillfällen redan i

förväg fattat ett beslut, inte olikt den finska hanteringen av att höra samer för sent i beslutsprocessen

(Anaya, 2011. 11). För att förbättra den proportionella representativiteten i sametinget ändrades

röstningsförfarandet, institutionens struktur och sammansättning efter överenskommelse mellan

norska staten och sametinget (CCPR/C/NOR/6, 2010. 48). Samerna fick själva möjlighet att fatta

beslut kring hur omorganiseringen av den politiska institutionen skulle se ut. En arbetsgrupp

bestående av medlemmar från norska staten och sametinget började också 2007 föra en diskussion

21

kring budgetfrågor och göra en uppskattning av sametingets auktoritet och formella status. 2010

hade de ännu inte kommit fram till ett avgörande men i rapporten meddelar norska staten att ”The

Government has started preparatory work on drafting a proposal for legislative amendments

necessary for the possible establishment of Sámediggi as a separate legal entity. The process will be

conducted in close consultation with Sámediggi, /.../” (CCPR/C/NOR/6, 2010. 49). Utifrån

ovanstående kan samerna i Norge anses ha reell möjlighet att påverka och bestämma vad som är

bäst för dem utifrån sin egen kultur och har därmed de bästa förutsättningarna att upprätthålla sin

egna samhälleliga- kultur (Kymlicka, 1996). Den norska staten möjliggör för samerna att vara

politiskt närvarande, delta och påverka beslutsprocessen på ett sätt som den finska och svenska inte

gör (Philips, 2000).

6.2 Samernas rätt till mark, vatten och naturresurser

I Finland, samt i Sverige och Norge, har samerna enligt lag rätt att nyttja mark för rennäring, men i

Finland är denna rätt är inte exklusiv för samerna. Även andra aktörer har rätt att bedriva renskötsel

och nyttja marker för det (Anaya, 2011. 13). Finska domstolar kräver också samer på regeringens

rättegångskostnader i mål gällande renskötsel och markägande. Sametinget anser att det är

regeringen som ska stå för dessa kostnader när samerna, i egenskap av urfolk, tar ställning för och

uttrycker sitt folks intressen på rättslig nivå (CCPR/C/FIN/6, 2011. 3). I och med att den finska

staten inte tar på sig rättegångskostnader i tvistemål med samerna eller ger dem exklusiv rätt till

markrättigheter i relation till rennäring visar det på en ovilja att främja minoritetskulturen och en,

oundviklig, vilja att främjar sin egen. Att inte stödja dem i dessa mål eller erkänna dem i deras kamp

för markrättigheter och traditionell kultur och kräva dem på rättegångskostnader innebär att

samerna missgynnas på den ”kulturella marknaden” i Finland (Kymlicka, 1996). Frågan om

samernas markrättigheter har Finland inte lyckats lösa genom lagstiftning, trots försök. Regeringens

mål har varit att balansera samernas och lokalinvånares användande av levnadsyta parallellt med ett

uppfyllande av Finlands internationella åtaganden (CCPR/C/FIN/6, 2011. 10). Att försöka balansera

samernas intressen med lokala aktörers, på lika villkor, och inte lägga större vikt vid samiska

preferenser gör det svårt att uppnå en jämställd lösning av situationen (Phillips, 2000). Beskrivet i

inledningen av detta stycke skiljer inte den finska rennäringslagen på finsk rennäring och samisk

rennäring. I det rennäringskooperativ som lyder under lagen finns både samiska renägare och finska

renfarmare. Majoriteten i kooperativet är finnar och beslut fattas genom majoritetsbeslut. Trots att

samerna är där är det alltså representanter från majoritetskulturen som fattar beslut om samisk

rennäring. Bland annat har medlemmarna i kooperativet beslutat om hur många renar som ska

slaktas varje år. I och med att farmarna ”producerar” fler renar så slaktar de mer, vilket gör att

22

samerna har en slaktskuld till kooperativet. Resultat av detta beslut är att fyra samiska renhjordar i

Nellim ska tvångsslaktas (Samerådet, 2013. 6). Även om samerna är närvarande i kooperativet så

får besluten förödande konsekvenser för dem av den anledningen att de är i minoritet. Samernas sätt

att leva erkänns inte samma värde som majoritetsfinnarnas. För att kunna uppnå politisk

jämställdhet inom detta kooperativ och inom den finska rennäringspolitiken måste en samisk röst

räknas som mer än en (Phillips, 2000). Det finns ingen lagstiftning i Finland som skyddar samernas

traditionella levnadssätt och samisk kultur. I Finland tillåter den ”Finska skogs och parkservicen” att

vildmarksstugor på samisk mark säljs till allmänheten och att skogsbruk och gruvverksamhet

bedrivs inom samiska områden (Samerådet, 2013. 7). Gällande fiskerättigheter i Deatnu- floden

finns inga särskiljande rättigheter för samerna, utan alla fiskar på samma villkor (Ibid. 8). Samiskt

hantverk skyddas inte heller av den finska staten genom lagstiftning eller ekonomiskt stöd (Ibid. 9).

Dessutom ägnar sig finsk turistindustri åt att klä ut sig till samer och bygga upp låtsas- samebyar

inom samiska områden och tjäna pengar på att kopiera samisk kultur och traditioner (Ibid.). För att

säkerställa samernas rätt till sina traditionella marker bör Finland lagstifta angående det och

garantera det samiska samhället fri möjlighet att informera sig om, och få företräde till att påverka,

den politiska beslutsprocessen. Samerna måste ges ett gruppdifferentierade medborgarskap, där

gruppdifferentierade rättigheter garanteras genom lagstiftning. Annars finns en risk för kidnappande

av den samhälleliga- kulturen, den kulturella identiteten och att samisk identitet absorberas av

majoritetskulturen (Kymlicka, 1996).

I Sverige har sametinget enligt lagen om mineralutvinning rätt till en åsikt när någon vill exploatera

mark som används för rennäring. De ska också få tillgång till en handlingsplan över exploateringen

när den ska verkställas. Det sker en dialog mellan staten och vissa samebyar angående

markanvändning samt utökningen av malmbrytningen i gruvan i Kiruna, LKAB, men inte i

tillräcklig utsträckning om effekterna. Staten har intentionen att anpassa infrastrukturen i området

för att inte hindra renarnas vandring. När renar dör ska staten också diskutera med samerna om

eventuell kompensation (CCPR/C/SWE/7, 2015. 24) (Samiska rådet, 2015. 2). Trots att Sverige i

domstol har erkänt att samernas traditionella användning av mark, urminnes hävd, kan innebära

äganderätt till mark har inga områden specificerade för rennäring märkts ut. Det är också samernas

ansvar att i domstol bevisa rätten till marken (Samiska rådet, 2015. 2). I och med att samebyar inte

är en individ har de inte rätt till juridisk hjälp när de går till domstol angående markfrågor

(CCPR/C/SWE/7, 2015. 23). Således blir samerna kamp för marken i Sverige svår, i och med att det

är en kostsam process och att de ensamt måste bevisa att de traditionellt nyttjat marken. Samerna

har varit nomader och därmed knappt lämnat några spår efter sig. MR kommittén kritiserar Sverige

23

för att bevisbördan ligger hos samebyarna vid domstolstvister om mark och att de som kollektiv inte

har rätt till juridisk hjälp trots att de som kollektiv har rätt att driva frågan i domstol

(CCPR/C/SWE/CO/7, 2016. 8). Likt den finska situationen är samerna i Sverige i behov av

lagstiftning som ger dem ett erkännande som folk och möjliggör ett gruppdifferentierat

medborgarskap. De lagar som ger dem rätt till mark och naturresurser måste följas. De måste också

få företräde och möjlighet att påverka redan i beslutsprocessen. En dialog om exploatering, i

efterhand, kan inte anses som tillräcklig för att räknas som närvaro vid policyskapande (Phillips,

2000) (Kymlicka, 1996). Att inte heller erbjuda juridisk hjälp till samebyar och lägga hela

bevisbördan på dem innebär att staten missgynnar dem som minoritetskultur och indirekt gynnar sig

själv (Ibid.). I ”Girjasmålet”, 2015-, skedde detta missgynnande explicit och med rasistiska

förtecken. Girjas sameby mot staten, om fisk och jakträttigheter, skapade starka reaktioner (se,

Allard et al., 2015) när staten i domstol använde sig av kolonialspråk och ifrågasatte samernas

status som urfolk.

In court proceedings the State question if the Sámi were the indigenous peoples in the disputed are.

In the proceeding the State use the term “lapp/lappar”, when they talked about the Sámi peoples. /.../

The State also argued the Sámi claims was political and not judicial, because the concept of

Sáminess and following rights is an illusion or a misconception. (Samiska rådet, 2016. 7)

Minoriteter är sårbara i relation till majoritetskulturen, vilket illustreras av citatet, och därför i

behov av ”external protections”. Marken i Sápmi är rik på mineraler och i dagsläget växlar

internationella bolag upp för att utvinna mineraler ur den marken och den svenska regeringen

möjliggör för byggen av stora vindkraftsparker (Samiska rådet, 2016. 8). 2013 lanserade regeringen

en ny strategi om att till 2020 dubblera och 2030 tredubbla antalet mineralgruvor, trots det samiska

samhällets protester. I statens balansering av intressen har andra aktörer vägt tyngre än samerna

(Civil Right Defenders, 2016. 37f). Samerna i Sverige befinner sig idag i ett limbo där lagstiftning

som skyddar deras rättigheter finns, men inte garanteras (Ibid. 9). I ”Nordmalingmålet” 2012 satte

Högsta Domstolen en ny standard när de indikerade att samebyar hade äganderätt till hela det

samiska territoriet i Sverige men tyvärr har domen inte haft effekt i mål som dömts på lägre nivå

(Samiska rådet, 2016. 6). ”Rennäringslagen” slår fast samernas rätt till jakt och fiske på samiskt

territorium, men sedan 1988 och 2007 har även staten och EU- medborgare rätta att jaga och fiska

där (Ibid.). I slutändan är politiska beslut en markering för vilken nationell grupp som ska kunna

använda den statliga makten för att upprätthålla sin kultur. I Sverige är samerna i behov av politisk

och rättslig makt att fatta beslut om det som påverkar deras kulturella angelägenheter. Markfrågan

24

och naturresurserna är två av dem. De måste få tillgång till kollektiva rättigheter som kan skydda

dem från majoritetens beslut. Genom att ge samerna territoriell autonomi inom det samiska området

kan de kanske få samma möjlighet till existens som majoritetskulturen (Kymlicka, 1996).

2005 skrev Norge på Finnmarkslagen som staten arbetat fram i samarbete med sametinget. Den var

ett resultat av bland annat Alta- konflikten (se, P3 Dokumentär, 2012) på 70-talet. Innan

Finnmarkslagen erkändes inte samernas differentierade kollektiva rättigheter till land och

naturresurser, utan det var staten och kommunerna som bestämde över marken. Denna lag har

mekanismer som kan identifiera och skydda samernas rätt till mark och naturresurser i Finnmark.

(Anaya, 2011. 7, 13). I den norska gruvlagen har staten skrivit in bestämmelser som ska säkra

samiska intressen samt bestämmelser om ett deltagande av samiska organisationer och sametinget

vid vissa procedurer som rör mineralverksamhet. Samerna var dock inte nöjda med att dessa

bestämmelser inte gällde samiska intressen utanför Finnmarken och ansåg också att de skulle få del

av skatter från gruvindustri förlagd inom deras område. Samerättskommittén 2 skulle därför skriva

en rapport som sedan skulle följas upp av staten med en konsultation av sametinget

(CCPR/C/NOR/6, 2010. 46). Om någon vill undersöka mark för mineralutvinning, inom samiskt

område, måste de minst två veckor innan underrätta sametinget, landägaren ”Finnmark Estate” där

50% av medlemmarna är från sametinget, distriktsstyrelsen för rennäringen i området och om

möjligt även berörda ”ren- flyttlag” inom samebyar. Vid granskningen av ansökningstillstånd måste

hänsyn tas till samisk kultur, socialt liv, rennäringen, obrukade områden och kommersiell aktivitet.

Dessa krav på hänsynstagande kan också föreskrivas vid ett eventuellt godkänt tillstånd. Tillstånd

för prospektering och utvinning kan dras tillbaka om samiska intressen väger tyngst. När den nya

norska naturvårdslagen skrevs ledde statens konsultation med sametinget till en ändring av två

sektioner och lagen utformades i ljuset av samiska intressen och utifrån internationella avtal om

kollektiva och individuella rättigheter. (Ibid. 47). Enligt norska rennäringslagen, 1978/2007, har

samerna ensamrätt till renskötsel inom renbetsområden, som utgör 40% av Norges yta. För att

enskilda individer ska kunna nyttja detta måste de dock ha koppling till en renskötande familj

(Anaya, 2011. 7). Samerna i Norge har alltså en form av territoriell autonomi inom Finnmark,

ensamrätt till renskötsel inom renbetesområden och en garanterad representation i centrala

organisationer som ger dem möjlighet att skydda sig mot majoritetens beslut. De har också något

som kan liknas vid ett gruppdifferentierat medborgarskap där de har specifika rättigheter till mark

och naturresurser och en reell möjlighet att påverka beslut som kan påverka dem (Kymlicka, 1996).

Dessa rättigheter verkar också kunna garanteras i högre utsträckning än i Sverige i och med att

staten och andra aktörer är skyldiga att konsultera dem. Dock har kustsamerna, längs Norges kust

25

och fjordar, under lång tid drabbats av norsk assimileringspolitik och är därför i behov av en positiv

särbehandling från statens sida. Den norska staten tillhandahåller inte tillräcklig lagstiftning för att

säkra deras möjligheter att leva och verka inom sina områden. Dessa kuster och fjordar med sitt

fiske är viktigt för kustsamerna både ekonomiskt och kulturellt och de måste därför få särskilda

rättigheter genom lagstiftning för att kunna verka där (The norwegian centre for human rights,

2010. 31) (CCPR/C/NOR/CO/6, 2011. 4).

6.3 Samernas rätt till språk och kulturellt anpassad utbildning

I Finland kan samerna i ”hemlandet” ha rätt till ett domstolsförfarande på samiska, det regleras

enligt en specifik lag gällande samiska språket i kontakt med myndigheter (516/1991). Ett

domstolsförfarande på antingen finska eller svenska har alla invånare i Finland rätt till

(CCPR/C/FIN/6, 2011. 25). Den finska staten lyfter fram den nya samiska språklagen (1086/2003),

vars syfte är att garantera samernas grundlagsskyddade rättigheterna att utveckla och behålla sin

kultur och sitt språk. Den är framförallt tillämpad i samernas ”hemland”, vars område definieras

enligt den finska sametingslagen. Inom dessa områden är dock antalet anställda med kompetens

inom samiska språket låg (Ibid. 36). Därmed blir effekterna av samernas lagstadgade

språkrättigheter i Finland små. Sametinget menar att det samiska språket är hotat men den finska

staten menar att det inte är tillräckligt undersökt hur många som pratar samiska och var de bor

(Ibid.). De har dock lanserat ett program för att blåsa nytt liv det samiska språket i förskolan,

kulturen, media, vården, den sociala välfärden, undervisning och ekonomisk politik (Anaya, 2011.

18). Även om det finns lagstiftning som ska garantera samerna rätt att bibehålla språket finns det

inte tillräckligt med resurser för att kunna verkställa detta. Risken är att de inte får tillgång till sin

samhälleliga- kultur som möjliggör ”det goda livet” och att de i stället i någon mån absorberas av

majoritetssamhället eller in i majoritetsspråket (Kymlicka, 1996). Att svenska och finska är

garanterat alla invånare i Finland men inte samiska är också ett sådant politiskt beslut som

oundvikligt missgynnar en grupp och gynnar en annan på den ”kulturella marknaden” (Ibid.).

Utanför det samiska ”hemlandet” saknar samiska barn undervisning och utbildning i samiska

(CCPR/C/FIN/6, 2011. 36). 70% av de samiska barnen i Finland lever utanför det området. Det

finns heller ingen lagstiftning eller policybeslut som garanterar samiska barns rätt till undervisning i

samiska utanför det samiska ”hemlandet” även om grundlagen de facto ger alla rätt till utbildning i

det samiska språket. (Samiska rådet, 2013. 10). Således har 70% av alla samiska barn ingen rätt till

eller tillgång till undervisning i samiska. Det saknas också både lärare och läromedel på samiska.

Det har gjorts försök med distansundervisning med dåligt resultat på grund av brist på medel

(Anaya, 2011. 19) MR kommittén anser att den finska staten måste se till att alla barn har rätt till

26

utbildning på sitt eget språk inom hela Finland och bör vidta åtgärder för att det ska kunna ske

(CCPR/C/FIN/CO/6, 2013. 4). Så även om det finns kollektiva språk- och utbildningsrättigheter för

samerna finns det inte tillräcklig lagstiftning eller resurser för att kunna verkställa dem. Återigen

finns då risken att de samiska barnen inte får tillgång till den egna samhälleliga- kultur och att det

blir svårt för samerna att möjliggöra ett eget liv för sig själva (Kymlicka, 1996).

För åren 2014-2016 har den svenska staten avsatt 6 miljoner kr för stärka tillgången på bland annat

samiskspråkiga lärare och gett skolverket uppdraget att etablera lärarprogram i det samiska språket

(CCPR/C/SWE/7, 2015. 3). Till skillnad mot Finland och Norge har Sverige ingen specifik

lagstiftning som skyddar det samiska språket. Inom kommunerna i det samiska området har samer

rätt till myndighetskontakt, förskola och äldrevård på sitt eget språk. Kommunerna har dock inte

tillräckligt med samiskspråkig personal för att till fullo kunna erbjuda detta (Anaya, 2011. 18). I

sameskolorna i Sverige har samiska barn rätt till utbildning i sitt eget språk, men i andra skolor har

de enbart tillgång till modersmålsundervisning. Den undervisningen är också beroende av tillgången

på samiskspråkiga lärare som är en bristvara. Det finns flera samiska ”program” som skolor kan

ansöka om hos samiska skolstyrelsen, men sammantaget når de endast mellan 10- 20 % av alla

samiska grundskolelever (Anaya, 2011. 19). Situationen är således mycket lik den finska, minus att

gruppdifferentierade språkrättigheter inte är garanterade i lagen. Modersmålsundervisning är bättre

än ingen undervisning men det är bara ett begränsat antal timmar i veckan.

Norge har, precis som Finland, en specifik språklag för samiska. I det vita dokumentet 28,

samepolitik, formulerades planer för att stärka upp det samiska språket för 2009- 2014. Målet var

att förstärka användandet av samiskan i samhällets alla delar, stärka undervisningen i lule-, syd- och

nord- samiska och lyfta de samiska språken i offentligheten. Det fanns också en strävan mot att

samiska och norska ska ha samma rättsliga status. Vissa specifika distrikt har unika språkrättigheter

för samerna i det området. Norska staten önskar dock en förbättring av den offentliga sektorn i

dessa områden och uppmuntrar till exempel anställda att svara inkomna samiskspråkiga brev på

samiska (CCPR/C/NOR/6, 2010. 49). De har också startat en projektsajt där både offentligt

anställda och allmänheten kan få hjälp att skriva på samiska. Statens hemsida erbjuder olika typer

av dokument och samhällsinformation på de samiska språken. Rättstavningsprogram i word för

olika samiska språk lanserades 2007, med ambitionen om vidare påbyggnad av fler samiska språk

(Ibid. 50). Norge beskriver i sin rapport en mer utvecklad plan än Sverige och Finland angående hur

de ska kunna stärka samernas tillgång till det samiska språket. Utifrån det har samerna i Norge en

potentiellt större möjlighet att ha tillgång till sitt språk och därmed kunna bibehålla sin kultur

27

(Kymlicka, 1996). Norge har också den mest geografiskt utbredda samiska utbildningspolitiken av

de tre länderna. Den fastslår att alla samiska barn i grundskolan har rätt till undervisning i samiska

oavsett var i Norge de bor. I kommuner utanför det samiska områdena har elever rätt till

undervisning i samiska om fler än tio önskar det och om en lärare i samiska inte är tillgänglig har de

rätt till distansutbildning (Anaya, 2011. 18- 19). Men trots detta visar undersökningar att antalet

barn som lär sig samiska i Norge faller. Orsakerna till det tros vara en brist på, och brist på

kontinuitet av, samiska lärare, en underutvecklad distansutbildning och dålig information om vilka

rättigheter samiska barn har till undervisning i sitt språk (Norwegian Centre for Human Rights,

2010. 32) (CCPR/C/NOR/CO/6, 2011. 4). Således borde Norge stärka dessa områden för att

säkerställa de samiska barnens rätt till sitt språk och sin utbildning och därmed ge dem verktygen

till sin kulturella identitet.

7. DISKUSSION

Syftet för denna undersökning var att undersöka hur samernas rättigheter organiseras politiskt i

Sverige, Norge och Finland genom institutioner, strategier, handlingsmönster, avtal och lagstiftning,

samt att undersöka vilka effekter olika typer av politisk organisering genererade.

Utifrån en första betraktelse är skillnaden av organiseringen av samernas rättigheter i Sverige,

Norge och Finland ganska små. De har alla upprättat sameting, konstruerat dem på liknande sätt,

som ett folkvalt organ och en förvaltande myndighet, skrivit på nästan samma internationella

regelverk och har i varierande grad lagstiftade samiska rättigheter. En närmare granskning har dock

kunnat identifiera väsentliga skillnaderna i hur staterna organiserar samernas rätt till

självbestämmande, mark, vatten och naturresurser, språk och utbildning som får stora konsekvenser

för samerna. En av Kymlickas tre gruppdifferentierade kollektiva rättigheter är ”rätten till

självstyre”. För att självbestämmande ska kunna uppfyllas måste samerna själva få avgöra

riktningen för sin egen kultur, om och när de vill interagera med majoritetskulturen och ges resurser

för att kunna göra självstyret meningsfullt. För att förverkliga detta måste samerna få tillgång till

kollektiva rättigheter och ”external protections” som ger dem möjlighet att begränsa

majoritetskulturens inflytande över minoritetskulturen. De måste av staterna erkännas som en egen

nation, med vetorätt, markrättigheter, språkrättigheter, territoriell autonomi och garanterad

representation, med politisk makt att fatta beslut över sig själva (Kymlicka, 1996). För att samerna

ska kunna vara politiskt jämställda med majoritetsbefolkningen ska de ha samma rätt att bli

representerade, delta och närvara i politik och beslutsprocesser. Som minoritet måste deras

preferenser också få en större vikt vid beslutsfattande (Phillips, 2000).

28

I Finland är samernas rätt till självbestämmande inte organiserat på ett sådant sätt att det lever upp

till Kymlickas och Phillips formulerade krav. De har mycket liten rätt till självstyre, i inre

angelägenheter, och ingen politisk makt. Deras rätt att bli hörd angående beslut som kan påverka

dem kan knappast räknas som en jämlik rätt att närvara och delta vid policyprocesser samt

behandlas slarvigt. Det genererar heller inga effekter på besluten. Dessutom är Finland i startgropen

att decimera samernas självstyre ytterligare genom att överföra frågan om rennäringen på en statlig

institution. Angående definitionen av en same spelar det stor roll hur och vem som avgör vem som

ska räknas som same. Finska domstolars tolkning av sametingslagen, en släkt- koppling i

sameregister så långt tillbaka som på 1700-talet räcker för att anses som same, hotar samernas

möjlighet att representera sig själva och försvara sig mot majoritetskulturens inflytande. I och med

lagtolkningen får majoritetsfinnar, som potentiellt ej kommer verka för samiska intressen, möjlighet

till inträde i sametinget. Sveriges organisering av självbestämmanderätten ligger något bättre till.

Tvärtemot Finland har Sverige istället fört över rennäringsfrågan från en statlig organisation till

sametinget, vilket möjliggör ett större inflytande över inre angelägenheter. Men precis som i

Finland har samerna i Sverige inte någon egentlig politisk makt, möjlighet till självstyre eller chans

att påverka beslutsprocesser beträffande deras egna angelägenheter. Självstyret är knutet till språk

och kulturfrågor, precis som i Finland. I och med att det är den svenska staten som beslutar vad

sametinget får styra över, och dessutom ger dem otillräckliga medel för att göra detta styre

meningsfullt, likt den Kanadensiska staten (Anaya, 2015b), kan varken den svenska eller den finska

organiseringen av självbestämmanderätten kan anses uppfylla Kymlickas (1996) krav på självstyre.

Norge har hanterat organiseringen av samernas rätt till självbestämmande på ett annorlunda sätt.

Den skillnad som avspeglades i portalparagraferna i sametingslagen, se avsnitt 3.2, visade sig också

eka i den norska politiska praktiken. Samerna och Norge har gemensamt kommit överens om

konsultationsprocedurer i samiska angelägenheter. Dessa ger dem reella möjligheter att påverka

lagstiftning och därmed ett självstyre över den egna gruppens angelägenheter. Utöver det har de

också själva fått råda över omorganiseringen av sin politiska institution. Utifrån analysresultaten i

denna undersökning anses Norge bäst leva upp till de uppställda kraven om självstyre och politisk

jämställdhet i Kymlickas och Phillips teorier om minoritetsrättigheter. För kravet om garanterad

representation visar Nya Zeeland, med sin proportionella representation på nationell nivå för

maorierna, en möjlig väg för de nordiska staterna som inte har reserverat samerna platser i sina

parlament (Riedl, 2014. 13f) Genom att ge maorierna garanterade platser i det statliga parlamentet

har de möjlighet att i centrala politiska organ påverka policyprocesser (Anaya, 2015a). Men det är

svårt att utifrån materialet för denna studie jämföra nivån av minoriteters politiska självstyre,

jämställdhet och representation mellan stater som organiserar dessa rättigheter så olika som

29

exempelvis Nya Zeeland och Norden, representation i statliga parlament versus kommunliknande

organisationer. Här finns kanske en öppning för vidare studier och mer omfattande forskning. I

jämförelse med USA, som överhuvudtaget inte erkänt de amerikanske urinvånarnas rätt till

självstyre (Beardall, Escobar, 2016. 3f), erbjuder dock alla de nordiska länderna med sina respektive

upprättade sameting samerna någon form av självbestämmande. Men precis som i Kanada, där ett

generellt erkännande av urinvånarnas rätt till självbestämmande har angivits, tillhandahåller varken

Sverige eller Finland samerna tillräckligt med resurser i form av ekonomiska medel, politisk

konsultation eller möjlighet att påverka politiska beslut för att deras organisering av samernas rätt

till självbestämmande ska kunna anses uppfylla de formulerade kraven i studiens teoretiska

ramverk.

Hur staterna organiserar samernas rätt till självbestämmande får vidare effekt på de övriga

rättigheterna. I Finlands saknas lagstiftning som skyddar samernas traditionella levnadssätt,

markrättigheter och kultur. De befinner sig således i fritt fall i relation till de kollektiva rättigheter

Kymlicka (1996) beskriver är nödvändiga för att kunna skydda minoritetskulturer. Resultatet av det

blir en upprepning av historiska politiska effekter som tvångsslakt på renar, skogsbruk och

gruvverksamhet på samisk mark och stöld av samisk kulturell identitet inom kontexten av finsk

turistnäring (Samerådet, 2013. 7ff). Finland har dock organiserat lagstiftning som garanterar

samerna rätten till språk och utbildning men i princip bara inom det samiska området och även där

brister det på grund av otillräckliga resurser. I Sverige finns både lagstiftning och domslut som ger

samerna rätt till mark, vatten och naturresurser men i realiteten exploaterar och utnyttjar den

svenska staten samernas marker och låter samtidigt andra aktörer göra det, utan att ge samerna

möjlighet till reell påverkan. Den lagstiftning som skulle kunna utgöra kollektiva rättigheter för

samerna blir således tandlös. I likhet med domsluten i USA som inte faller till fördel för de

amerikanska urinvånarna (Beardall, Escobar, 2016), står inte den svenska staten på samernas sida i

domstol vid intressekonflikter kring mark och naturresurser. I Girjasmålet, 2015-, luktade statens

retorik av kolonialism och rasism och trots att domen i Nordmalingmålet, 2012, var till samernas

fördel beträffande markrättigheter har den hittills inte fått effekt i senare domstolsmål. Att Sverige i

domstol väljer att kalla samiskhet med medföljande rättigheter för illusion stämmer illa överens

med Kymlickas (1996) rätt att bli erkända av staten som nation. Sveriges ovilja att ge dem kollektiv

rätt till juridisk hjälp trots kollektiv rätt att driva markfrågor i domstol kan ses som ett tecken på

statens ovilja att främja minoritetskulturen. Denna svenska hantering av samerättigheter i domstol

liknar domsluten i USA som upprätthåller koloniala strukturer och icke- urinvånares dominans

(Beardall, Escobar, 2016. 37f). Den svenska organiseringen av samernas rätt till språk och

30

utbildning påminner om den finska i och med att de i huvudsak är reserverade för samer inom

samiska områden och otillräckliga i fråga om nödvändiga resurser som språkkunnig personal.

Sverige saknar dessutom lagstiftning som specifikt skyddar det samiska språket. Till skillnad mot

Finland har dock Sverige en uttalad ambition om att stärka denna rättighet för samerna. Norges

signering av ILO 169 samt upprättande av Finnmarkslagen tycks ha gett samerna i Norge bättre

förutsättningar för rätt till mark, vatten och naturresurser än i de övriga staterna. I lagstiftning är

hänsynstagande till samerna inskrivet, de har garanterad representation i centrala organisationer i

relation till markfrågor, reella möjligheter att delta i beslutsprocesser genom

konsultationsprocedurerna, och om inte vetorätt, så möjlighet att fälla eller uppskjuta både beslut

och prospektering. I mångt och mycket, förutom för kustsamerna, prickar de in ett flertal av de krav

som formulerats i studiens teorier kring minoritetsrättigheter. Också när det gäller samernas rätt till

språk och utbildning har Norge en omfattande lagstiftning och politiska praktiker som garanterar

alla samiska barn rätten till språkutbildning, oberoende av bostadsort. De genomför också konkreta

åtgärder för att kunna verkställa dessa rättigheter genom distansutbildning och

översättningsprogram, även om de inte fungerar perfekt. Om en jämförelse görs med maorierna i

Nya Zeeland, som helt saknar lagstiftning som ger dem rätt till mark och naturresurser, så ligger

både Sverige och Norge bra till gällande organisering av minoritetsrättigheter inom detta område

(Anaya, 2015a. 8f). Båda dessa länder har lagar som reglerar samernas rätt till naturresurser och

mark även om Sverige inte fullgott lever upp till dem.

Materialet som analysen bygger på är som tidigare beskrivet en offentlig dialog mellan aktörer, som

från olika nivåer representerar och beskriver specifika intressen. Det kan inte uteslutas att brister

eller tillgångar inom organiseringen av rättigheter är förskönade eller nedtonade, beroende på vilken

aktör som tagit till orda. Utifrån detta, samt att hela materialet utgår från en rapportserie under en

cykel, kan validiteten för studien inte anses fullt tillfredsställande. För att stärka upp validiteten

hade en rapport från en oberoende källa behövts, alternativt kompletterande intervjuer med

sakkunniga inom området.

7.1 Slutsats

Studiens slutsats är att Norge organiserar samernas rätt till självbestämmande, mark, vatten,

naturresurser, språk och utbildning mest fördelaktigt utifrån de formulerade kraven i Kymlickas och

Phillips teorier om minoritetsrättigheter. Gällande tillgång till skyddade gruppdifferentierade

kollektiva rättigheter, möjlighet till effektivt självstyre och tillgång till statliga resurser för detta,

politiskt erkännande, en politisk närvaro och garanterad väg till offentligt policyskapande är Norge

31

det land i Norden som genom lagstiftning, implementering, avtal, resurser och

konsultationsprocedurer bäst uppfyller detta. En möjlig förklaring, även om denna studie inte ämnar

göra anspråk på någon sådan, till skillnaden mellan de nordiska staternas politiska hantering av

samerättigheter kan vara Norges ratificering av ILO 169 samt Alta- konflikten på 1970-talet. En

vidare studie utifrån denna tes skulle vara intressant att genomföra. I jämförelse med andra länder

visar dock Sverige, Norge och Finland ett stort engagemang i urfolksfrågor. I många avseenden

sätter de en standard för hur minoritetsrättigheter kan säkras eller stärkas nationellt (Anaya, 2011.

19f). Det finns en ambition från staternas sida om att erbjuda samerna differentierade

minoritetsrättigheter och de erbjuder alla någon form av självbestämmande, exempelvis genom

sametingen, urfolksstatusen, lagstiftning kring språk och utbildning, samt lagstiftning och

domstolsbeslut gällande mark och naturresurser. Men det finns också en mer dunkel baksida där

kolonialspråk, svag, otydlig eller icke tillämpad lagstiftning som sammantaget tecknar en annan bild

av situationen. I relation till de formulerade kraven är åtgärderna i staterna organisering av

rättigheterna inte tillräckliga. Mer otillräckliga i Sverige och Finland än i Norge. Sveriges och

Finlands politiska organisering av samerättigheter liknar ett schackbräde där staterna är kungar,

internationella organisationer löpare och samerna är bönder, med resultatet att samerna drabbas av

diskriminering och kulturell underprioritering. Staterna måste ge samerna förutsättningarna för att

kunna leva sina rättigheter. Det räcker inte att genom internationella avtal eller genom nationell

lagstiftning säga vad de har rätt till utan de måste också vidta konkreta åtgärder för att implementera

dessa. De eventuella effekterna av de internationella skyddande regelverken för samernas rättigheter

är i slutändan ett resultat av nationellt agerande, politisk förhandling och ifrågasättande (Boulden,

Kymlicka, 2015) vilket Norge i den politiska praktiken visar prov på.

32

REFERENSLISTA

Litteratur

Ackerly, A, Brooke. (2000). Political Theory and Feminist Social Critisism. Cambridge: Cambridge

University Press.

Anaya, S, James. (2004). Uppl. 2. Inidgenous peoples i international law. Oxford: Oxford

University Press.

Boulden, Jane, Kymlicka, Will. (2015). Introduction. I J.Boulden, W.Kymlicka (Red.),

International Approaches to Governing Ethnic Diversity (s, 1- 25). Oxford: Oxford

University Press. E- bok. DOI: 10.1093/acprof:oso/9780199676583.001.0001.

Buchanan, Allen. (2004). Justice, Legitimacy, and Self-determination: Moral Foundations for

International Law. Oxford: Oxford University Press.

Bryman, Alan. (2008). Uppl 2. Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber. ISBN 978-91-47-

09068-6.

Kymlicka, Will. (1996). Multicultural Citizenship: A Liberal Theory of Minority Rights. Oxford:

Oxford University Press. E- bok. DOI: 10.1093/0198290918.001.0001.

Lundmark, Lennart. (2008). Stulet land, svensk makt på samisk mark. Stockholm: Ordfront.

Marainen, Johannes. (2014). Gränser i Sápmi. I B. Andersson, B. Claesson, K. Larsson, R. Sjölin

(Red.), Samer (s, 337- 345). Borås: Recito Förlag AB.

Phillips, Anne. (2000). Närvarons politik, den politiska representationen av kön, etnicitet och ras.

Lund: Studentlitteratur AB

Sametingets informationscentrum, Regeringskansliet. (2004). Samer, ett ursprungsfolk i Sverige.

Västerås: Edita Västra Aros.

Rapporter

Anaya, James. (2011). Report of the Special Rapporteur on the rights of indigenous peoples, James

Anaya. Human Rights Council. A/HRC/18/35/Add.2.

Civil Right Defenders. (2016). Sweden’s compliance with the International Covenant on Civil and

Political Rights (ICCPR)

CCPR/C/FIN/6. (2011). Consideration of reports submitted by States parties under article 40 of the

Covenant. Sixth periodic reports of States parties. Finland.

CCPR/C/FIN/CO/6. (2013). Concluding observations on the sixth periodic report of Finland.

Human rights Committee.

CCPR/C/SWE/7. (2015). Consideration of reports submitted by States parties under article 40 of

the Covenant pursuant to the optional reporting procedure. Seventh periodic reports of

33

States parties due in 2014. Sverige.

CCPR/C/SWE/CO/7. (2016). Concluding observations on the seventh periodic report of Sweden.

Human rights committee.

CCPR/C/NOR/6. (2010). Consideration of reports submitted by States parties under the Covenant

Sixth periodic report. Norge.

CCPR/C/NOR/CO/6. (2011). Consideration of reports submitted by States parties under article 40

of the Covenant. Concluding observations of the Human Rights Committee. Human rights

committee.

Riedl, Karin. (2014). Beyond numbers: the participation of indigenous peoples in parliament.

Inter-Parliamentary Union. ISBN 078-92-9142-615-7.

Sametinget. (2014). Analysis of Sápmi. Kiruna: Sametinget.

Samerådet. (2013). Observations by the Saami Council with regard to Finland’s 6th Periodic

Report to the Committee.

Samerådet. (2016). Sweden’s compliance with the International Covenant on Civil and Political

Rights (ICCPR).

The Norwegian centre for human rights. (2010). Shadow report on ICCPR.

Vetenskapliga artiklar

Anaya, S, James. (2015a) Report of the special rapporteur on the rights of indigenious peoples on

the situation of maori people in New Zealand. Arizona Journal of International &

Comparative Law, Volym 32, 2015(1), 1- 26.

Anaya, S, James. (2015b) Report of the special rapporteur on the rights of indigenious peoples on

the situation of indigenious peoples in Canada. Arizona Journal of International &

Comparative Law, Volym 32, 2015(1), 143- 168.

Beardall, R, Theresa, Escobar, Raquel. (2016). What Then Remains of the Sovereignty of the

Indians? The Significance of Social Closure and Ambivalence in Dollar General v.

Mississippi Choctaw. The Indigenious Peoples Journal of Law, Culture & Resistance,

2016(3), 3- 38.

Lawrence, Rebecca, Mörkenstam, Ulf. (2012). Självbestämmande genom myndighetsutövning?

Sametingets dubbla roller. Statsvetenskaplig tidskrift, Årgång 114, 2012(2), 207-239.

Young, Marion, Iris. (1997). A Multicultural Continuum: A Critique of Will Kymlicka’s Ethnic-

Nation Dichotomy. Constellations, An International Journal of Critical and Democratic

Theory, Volym 4, 1997(1), 48-53.

34

Tidningsartiklar

Allard, Christina, Avango, Dag, Axelsson, Per, Beach, Hugh, Belancic, Kristina, Brännlund,

Isabelle, Össbo, Åsa. (2015, 11 juni). DN Debatt.”Rasbiologiskt språkbruk i statens

rättsprocess mot sameby”. DN. Hämtad 2016-12-30, från

http://www.dn.se/debatt/rasbiologiskt-sprakbruk-i-statens-rattsprocess-mot-sameby/

Björling, Torén, Sanna. (2016, 4 december). Oljeledning genom reservat i USA stoppas. DN. Hämtad 2016-12-29,

från http://www.dn.se/nyheter/varlden/oljeledning-genom-reservat-i-usa-stoppas/

Nobel, Peter. (2014, 18 mars). Samernas rättigheter som urfolk urholkas. Svenska Dagbladet. Hämtad 2016-12-09,

från http://www.svd.se/samernas-rattigheter-som-urfolk-urholkas

SverigesRadio. (2016, 5 december). Indianernas protester stoppade oljeledning. SverigesRadio.

Hämtad 2016-12-29, från http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?Programid=493&artikel

=6580515

Internet

ILO. (2016a). Up-to-date Conventions and Protocols not ratified by Sweden. Normlex. Hämtad

2016-12-09, från http://www.ilo.org/dyn/normlex/en/fp=1000:11210:0::NO:11210:P11210_

COUNTRY_ID:102854

ILO. (2016b). Up-to-date Conventions and Protocols not ratified by Finland. Normlex. Hämtad

2016-12-09, från http://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=1000:11210:0::NO:11210:P11210_

COUNTRY_ID:102625

ILO. (2016c). Ratifications for Norway. Normlex. Hämtad 2016-12-09, från http://www.ilo.org

/dyn/normlex/en/f?p=1000:11200:0::NO:11200:P11200_ COUNTRY_ID:102785

Mänskliga rättigheter. (2016). Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Regeringskansliet. Hämtad 2016-12-10 från, http://www.manskligarattigheter.se

/sv/manskliga-rattigheter-i-sverige/internationell-granskning-av-sverige/fn-s-

konventionskommitt-ers-granskning-av-sverige/konventionen-om-medborgerliga-och-

politiska-rattigheter-iccpr

Nordiska museet. (2017a). Urfolk. Nordiska museet. Hämtad 2017-02-21, från

http://nationellaminoriteter.nordiskamuseet.se/urfolk.htm

Nordiska museet. (2017b). Vad är nationella minoriteter. Nordiska museet. Hämtad 2017-02-21,

från http://nationellaminoriteter.nordiskamuseet.se/vad-ar-nationella-minoriteter.htm

Norska sametinget. (2016a). Bakgrunn. Sametinget. Hämtad 2016-12-01, från

https://www.sametinget.no/OmSametinget/Bakgrunn

Norska sametinget. (2016b). Om sametinget. Sametinget. Hämtad 2016-12-01, från

35

https://www.sametinget.no/Om-Sametinget

Regeringskansliet. (2015). Samerna, ett folk och urfolk. Regeringskansliet. Hämtad 2016-11-14,

från http://www.regeringen.se/artiklar/2015/06/samerna---ett-folk-och-urfolk/

Regjeringen. (2016). Urfolk og minoriteter. Regjeringen. Hämtad 2016-11-29, från

https://www.regjeringen.no/no/tema/urfolk-og-minoriteter/id929/

Regjeringen. (2007). Procedures for Consultations between State Authorities and The Sami

Parliament [Norway]. Regjeringen. Hämtad 2016-12-15, från https://www.regjeringen.no

/en/topics/indigenous-peoples-and-minorities/Sami-people/midtspalte/PROCEDURES-

FOR-CONSULTATIONS-BETWEEN-STA/id450743/

Sametinget. (2014). Om ILO 169. Sametinget. Hämtad 2016-12-09, från

https://www.sametinget.se/1054

Sametinget. (2015). Varför finns sametinget? Sametinget. Hämtad 2016-11-15, från

https://www.sametinget.se/1042

Sametinget. (2016). Samerna i Sverige. Sametinget. Hämtad 2016-11-14, från

https://www.sametinget.se/samer

Samiskt informationscentrum. (2015). Stora skillnader mellan sametingen. Samiskt

informationscentrum. Hämtad 2016-11-27, från http://www.samer.se/4973

Samiskt informationscentrum. (2016a). Vem är same? Samiskt informationscentrum. Hämtad 2016-

11-15, från http://www.samer.se/1147

Samiskt informationscentrum. (2016b). Sametinget i Sverige. Samiskt informationscentrum.

Hämtad 2016-11-15, från http://www.samer.se/1103

Samiskt informationscentrum. (2016c). Koloniseringen av Sápmi. Samiskt informationscentrum.

Hämtad 2016-11-29, från http://www.samer.se/1218

Samiskt informationscentrum. (2016d). Utbildning för samiska barn. Samiskt informationscentrum.

Hämtad 2016-11-29, från http://www.samer.se/1261

Samiskt informationscentrum. (2016e) Antalet samer i Sápmi. Samiskt informationscentrum.

Hämtad 2016-12-01, från http://www.samer.se/1536

Samiskt informationscentrum. (2016f). Sametingen i norden. Samiskt informationscentrum. Hämtad

2016-12-01, från http://www.samer.se/1111

Sjögren, Pia. (2013). Hur många samer finns det egentligen? Samiskt informationscentrum.

Hämtad 2016-11-14, från http://www.samer.se/4075

UN. (2007). General assembly adopts declaration on rights of indigenous peoples; 'major step

forward 'towards human rights for all, says president. Meeting coverage & press release.

Hämtad 2016-12-09, från http://www.un.org/press/en/2007/ga10612.doc.htm

36

United Nation Human Rights. (2016). Status of ratification, Interactiv daschboard. International

convenant on civil and political rights. OHCHR. Hämtad 2016-12-10, från

http://indicators.ohchr.org/

Radioprogram

P3 Dokumentär. (2012). Alta-konflikten, från civil olydnad till samisk terrorism. [Radioprogram].

Producent: Carl-Magnus Helgegren, Sveriges Radio, P3, 15 juli.

Lagar, konventioner och deklarationer

ICCPR (1966). Konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. FN.

UNDRIP (2007). United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples. FN.

Regeringskansliet. (2011). FNs konventioner om mänskliga rättigheter. Regeringskansliet. Elanders

Sverige. Artikelnummer: A11.017

SFS 1992:1433. Sametingslag. Stockholm: Kulturdepartementet.

974/1995. Lagen om sametinget. Justitieministeriet.

37