Nummer 3, September 2016 Årgång 24

Avs: Breidablick 2,178 93, DROTTNINGHOLM

Röda KoRsets ”Kupan” flyttaR!

Men inte långt, bara cirka 30 meter, se kartan (ej skalenlig).Stängt för flyttning 1-2 oktober. Vi räknar med att ha öppetsom vanligt från och med 8-9 oktober. Styrelsen önskar nya och gamla kunder varmt välkomna till vår nya lokal!

RYDSTRÖMS HAR KÖPT PRÄSTGÅRDEN!

B

2 3

Det blev en längre diskussion på övreplan i Prästgårdens gamla sädesma-gasin som Rydströms byggt om. Ibottenplanet finns hästboxar, kalv-kättar och en gårdsbutik. Där kanman köpa gårdens produkter, inklusi-ve Elins hembakade ostkaka somsmakar långt bättre än de man kanköpa i livsmedelsbutiker – särskiltmed vispgrädde och Hirams svarta-vinbärssylt. Gårdens ekoprodukter

ger maten högre kvalitet än den manfår i vanliga butiker.

Redan 2007 bestämde sig Elin ochKarel att de ville ta över prästgården.Arrendatorer kan använda bestäm-melsen om hembud i Jordabalken (Lag 1985:658 om arrendatorers rättatt förvärva arrendestället, § 5: ”Ettarrendeställe, för vilket en intressean-mälan gäller, får inte överlåtas helteller delvis genom köp eller byte utan

ORDFÖRANDENS SPALT

Vi har ett intressant höstprogram. En höjdpunkt blirbesöket på Gålö där Gålö Gärsar (hembygdsföreningen)har tänt en kolmila. Kolarna berättar om hur 50 kubikme-ter björkved blir 15 kubikmeter träkol. Denna ekologiskaprodukt är mer energirik än den stenkol vi använder iSmedjan. En annan höjdpunkt blir besöket på Årsta slottsFredrika Bremermuseum där vi efter en slottslunch gui-das av Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier. Ochårets julkransar binds i samarbete med Västerleds

Trädgårdsstadsförening i studenthemmet Tempus.Du som väntar på artikeln om världsarvet Drottningholm måste tyvärr

vänta ett tag till. De internationella experternas rapport (HIA fas 2) har bliviförsenad. Dr Kloos har begärt att få mer tid och det beviljades. Trafikverketsprojektledare, Karin Stadler, yttrar sig litet oklart om förseningens orsaker,men förhoppningsvis har vi spelat en roll. Den 10 oktober får Lovögruppenen redovisning i närvaro av dr Kloos. Riksantikvarieämbetet ska senast den 1december skicka rapporten till Världsarvscentret. En utförlig artikel omvärldsarvet Drottningholms möjliga framtid som världsarv kommer kanskeförst i nr 1 år 2017!

Det mest glädjande som hänt på Lovö är att Rydströms har köpt prästgår-den; jorden, skogen och bygggnaderna. Nu kan vi alla se fram emot att hand-la ekologisk och närodlad mat i gårdsbutiken. Efter alla problem Rydströmshaft med Stockholms stift ser jag det nya ägandet som en rättvis belöning efterhårt arbete och många besvikelser. Det ekologiska lantbruket ligger i linje medLovö naturreservats skötselföreskrifter och har gynnsam klimateffekt.

År 2016 fyller Hembygdsrörelsen 100 år. De 7 föreningar i Ekerö kommunsom är anslutna till Stockholms läns Hembygdsförbund firar bland annat medett fint program på Ekebyhovs slott den 17-18 september. Det blir två intres-santa dagar värda att besökas av många. Lördagen den 17:e kl 14.30 visar viLovöfilmen och Bo Petré berättar om sina utgrävningar under 30 år och visarhur Lovö såg ut på den tiden med hjälp av våra fina bilder från Fornstigen.Kom till Rörby på marknadsdagen söndagen den 11 september! Glöm inte attbesöka Hogsta där Bagarstugan, Smedjan och Magasinet tar emot med nyre-noverad bakugn, smidande och filmvisning.

Bertil Ottoson

Elin Rydström sonen Elmer skördar kronärtskockor

Rydströms har köpt prästgården!

Trots långvarigt motstånd från Stockholms stift som hoppats fåsälja villatomter, lyckades Elin och Karel Rydström efter mångaturer köpa loss gården.

54

att den arrendator som har gjortintresseanmälan har erbjudits att för-värva arrendestället”). Det innebäratt om stiftet ville sälja prästgårdenhar arrendatorn rätt att köpa gårdentill det pris säljare och köpare kom-mit överens om. Under ganska långtid har stiftet haft kontakt medStatens Fastighetsverk om en försälj-ning. Under 2015 blev planerna merkonkreta och stiftet ville avsluta för-säljningen innan årsskiftet. Tre dagarföre julafton tog stiftet kontakt medRydströms. Stiftet ville ha en skriftligavsägelse av hembudsrätten.

STiFTET OcH Fastighetsverkethade tidigare aviserat en höjning avarrendet med ytterligare 30 procentefter den nyligen genomförda 80procentiga höjningen. Stiftet lovadeatt man i så fall skulle gå med på enöverföring av arrendet till Elin och

Karel. Tidigare hade stiftet vägratgenerationsväxling och även att skri-va in Elin som medarrendator. Detvar ingen bra början för de nya arren-datorerna att både få ut mindre förmjölken (globaliseringseffekten) ochett högre arrende. Man sade därförnej till erbjudandet.

Elisabeth Rydström tog reda påvad som ingick i försäljningen.Tidigare hade Rydströms fått ettanbud av stiftet att köpa jorden ochbyggnaderna för 17 miljoner. Det varoöverkomligt, men nu hade prisetförhandlats ner till 12,5 miljoner ochskogen ingick. Rydströms be stämdesig för att köpa gården och den 19maj 2016 skrev man på de sista papp-ren. Köpet blev verklighet genom attRydströms fick lån av lantbrukarnasegen bank vars syfte är att medverkatill en levande landsbygd med själv-ständiga bönder. Nu motsvarar ban-

kens räntor mer än det arrende manbetalade till Stockholms stift. Men attlängta till nästa arbetsdag och vaknamed ett leende är värt mycket.Skillnaden är friheten, ty ”frihet ärdet bästa ting som sökas kan all värl-den kring” (Biskop Thomas frihets-visa till Engelbrekt år 1433). Lovöhar alltså fått en ny jordägare! Hurra,hurra, hurra, hurra! Lovö hembygds-förening gratulerar hela familjenRydström och även Lovöborna!

HuR HAR RyDSTRÖmS orkatatt både sköta gården och klara allaproblem och konflikter som fannsfrån början och tillkom under arren-detiden? Elisabeth och Tom arrende-rade en liten gård i Roslagen, menjordägaren skilde sig och mannen togtillbaka gårdens skötsel. De fickingen ersättning för de investeringaroch det arbete de gjort för gårdens

Ovan: Skillnaden är friheten, ty ”frihet ärdet bästa ting som sökas kan all världenkring” ( Biskop Thomas frihetsvisa tillEngelbrekt år 1433). Bild av Bror HjortsEngelbrekt. Nedan och till höger: Kornapå väg till mjölkning Får och kor betar påsamma ytor.

6 7

utveckling. Tom och Elisabeth letadei större delen av Sverige efter en nygård att arrendera och hittade Lovöprästgård. Arrendatorn hade blivituppsagd på grund av vanskötsel avsåväl odlingar som byggnader. Ryd -ströms kunde varken bo i huvud-byggnaden eller använda ladugårdenför korna. Tom flyttade in 1984 ochförberedde gården för resten avfamiljen och djuren. Bostads husetvar byggt av stående plank utan isole-ring och golvet i ladugården var rut-tet. Oljepannan var ur funktion ochden elektriska uppvärmningen gjordeatt elsystemets huvudsäkring gick iett kör. Det fanns inga fungerandemaskiner utom diskmaskinen, menden stals. Tom sade vid synförrätt-ningen till kyrkans boställesnämnd”inte en vinter till” och pastoratetbeslutade att renovera bostadshuset.

STiFTET gjORDE TiDigTklart att man inte ville överföraarrendet till Elin och Karel. Iställetsade stiftet upp Rydströms föravflyttning den 10 mars 2010. Lovöhembygdsförening tog reda på kyr-kans värdegrund, som uttrycks iskriften ”Gudslånet – prästlönetill-gångar i Svenska kyrkan”. Här skri-ver ärke biskop Anders Weiryd: ”Enkyrka bör se på sina samlade tillgång-ar som lån från Gud, att förvalta,bruka och bevara. Detta borde ledatill långsiktighet och ödmjukhet”. Vihade kontakt med både Anders

Weiryd och den tidigare biskopen,Caroline Krook, som försökte fåuppsägningen omprövad. Men det ärkyrkopolitikerna som beslutar och devidhöll uppsägningen. Vad betyddeegentligen den separation mellankyrka och stat som skedde år 2000?Borde inte kyrkan själv numerakunna besluta över sina tillgångar?Nej, separationen är bara delvis. I debeslutande organen har lekmannapo-litikerna fortfarande makten. Av de251 mandaten i svenska kyrkans kyr-komöte är 196 politiska representan-ter. I stiftsfullmäktige, stiftets högstabeslutande organ, är situationen lik-artad även om biskopen är dess ord-förande.

i FÖRHANDLiNgARNA varstiftets budskap till Rydströms dub-belt. Stiftets ledning, både stiftsjuris-ten och biskop Eva Brunne, sade vidpersonliga samtal att Rydströms intealls behövde vara oroliga medan kyr-kopolitikernas protokoll hade motsattbudskap. Arrendatorerna skulle bort!Efter mönster från stiftets övrigajordbruk ville man tjäna pengargenom att sälja villatomter. Stiftetsgårdar i Botkyrka och på Munsö ärtragiska exempel på arrendatorer sominte orkade hålla emot. Den dubblastressen med sjunkande mjölkpriseroch konflikterna med stiftet gjordeatt Rydströms var nära att ge upp.Utan stödet från Lovö hembygdsför-ening och Ekerö pastorat – där kyr-

tänka sig att samarbeta med ettmikromejeri som skulle kunna tafram gårdsspecifika produkter. Fram -tiden får visa om det blir verklighet.

ELiN OcH kAREL är allmänt litesvävande om framtidsplanerna. Attvara markägare är så nytt att de interiktigt tänkt över vilka utvecklings-möjligheter framtiden kan innebära.De är dock övertygade om att fort-sätta med huvudverksamheterna denärm sta åren – att vara mjölkgårdoch visningsgård. De tycker även attdet är spännande att äga skog. På siktvill de återställa delar av skogen tillskogsbete som det varit historiskt.De kan även tänka sig att såga egetvirke från skogen till ombyggnads-projekt på gården. Detta är helt i linjemed deras ideologi, ekologiskt ochnärproducerat.

En annan roll som de kan utvecklaär att erbjuda naturbete på markutanför sin egen. Elin och Karel harnu tagit plats i den samrådsgruppsom finns för naturreservatet efter-som de numera är en ”betydandemarkägare” i reservatet. Det nyanaturreservatet på Lovö-Kärsö harhöga mål att återställa många hagaroch ängar som växt igen de senastehundra åren. Att restaurera dessamarker kräver skogshuggning samtmånga mular i backen och vilka kanvara bättre att ta hand om de djurenän Prästgården.

När vi lämnar Elin, Karel, Elisa -

beth och Tom går Hedemora hönsenrunt och sprätter på gården, en lant-lig idyll mitt på Lovön, mitt iStorstockholm.

Kanske de avslutande orden i minförsta ordförandespalt (EP nr 1,2010) kommer att bli verklighet:”Min vision av framtidens Lovö äratt min fru Eva och jag kan handlamjölk, ägg, kött, grönsaker ochblommor i gårdsbutiken vid prästgår-den.”

Alexander Lind af HagebyBertil Ottoson

98

koherde Peter Strömmer var särskiltviktig – hade de nog inte orkat.

Verksamheten på Prästgården ståridag på flera ben. Viktigast är mjölk-produktionen från de drygt trettiomjölkkorna (bland andra raserRödkulla och Fjällko). Totalt säljergården 240 ton mjölk per år vilketteoretiskt skulle räcka till alla Lovö -bors mejerikonsumtion. Det är envacker tanke att vi skulle kunna varasjälvförsörjande på ön med hjälp aven ekologisk mjölkgård mitt på ön.Det intressanta med Prästgården äratt de samtidigt medvetet har valt tra-ditionella mjölkkoraser varav flera ärmycket bevarandevärda somRödkulla och Fjällko. De är inte alltid

de mest produktiva men de bär på ettkulturhistoriskt arv och bevarar gen-variationen. Gotlands fåren är enannan viktig del av produktionen. Debetar samma ytor som korna ochkompletterar varandra utan att kon-kurrera. I år kommer 22 lamm attslaktas.

EN ANNAN vikTig del ärbesöksverksamheten. Prästgården ärArlas visningsgård i Stockholms -trakten. Vår och höst rullar busslastefter busslast med skolbarn in pågårdsplanen, ca 6000 per år. En merkonkret brygga mellan uppväxandestadsknattar och landsbygdens miljögår knappast att föreställa sig. Barnfrån Rinkeby, Hässelby, Täby ochBromma får lära sig ”ko-vett”, stude-ra hönsens beteende och vandra i art-rika marker. Barnen får kunskap ochupplevelser från en aktiv bondgårdsom sköts på ett ekologiskt hållbartsätt litet som i gågna tider.

Att vara mjölkbonde i dagensSverige är ingen lukrativ verksamhetmed mjölkpriser som är historisktlåga. Att starta ett eget minimejeri ärpopulärt bland många mjölkbönder.På så vis kan man vidareförädla sinråvara och få bättre betalt. Elin ochKarel är dock tveksamma eftersomdet innebär mer investeringar samtframförallt mer arbetstid. Istället villde koncentrera sig på det de är brapå, ekologisk mjölkproduktion ochbarnverksamheten. De kan dock

Karel matar korna från höskullen

Dottern Siri med en av gårdens kattungar

10 11

hade insett redan under de förstaårtiondena av 1900-talet att det kräv-des bättre sanitet för medborgarna.Utsläppen av obehandlat avlopps-vatten direkt i Mälaren och det inreav Stockholms skärgård började bliolidliga. Å andra sidan fanns ”torr-dassen” kvar i centrala delar avStockholm ända fram på 1960-talet.Gemensamma torrdass på bakgår-darna fanns både på Söders höjderoch i Gamla sta´n. Hopsamlingen avlatrin sköttes av bland andra GretaGarbos pappa. På tidigt 1900-tal kör-des också latrin ut till bland annatLovö. Det lär ännu finnas spår avlatringropar på diverse ställen på ön.Till och med Lars Magnus Ericsson –grundaren av ett känt svenskt världs-företag – var en tid engagerad i attutveckla och bygga tekniska modellerför att transportera latrin och hus-hållsavfall (som komposterats iLövsta) från Stockholm ut till Mälar -öarna. Detta återanvändes som”naturgödsel”, ett exempel på dåti-dens kretsloppstänkande.

Det finns nu en annan – minst likaintressant – aspekt på den framvä-xande vattenvården i Sverige ochmed nedslag särskilt på Lovö. NärKngl. Lantbruksstyrelsen år 1929beslutade om en särskild försöksan-stalt var perspektivet forskning för engod vattenmiljö i sjöar och vattend-rag. Försöksanstalten kom att byggasstrax norr om Drottning holm. Knutoch Alice Wallenbergs Stiftelse ställ-

de 300 000 kronor till förfogande försjälva anläggningen, som sedan ska-pades av Torben Grut. Han var då enmycket känd slottsarkitekt vidDrottningholm och är idag mestberömd för det klassiska StockholmsStadion, tävlingsarenan för OS iStockholm 1912. Försöks anstalteninvigdes år 1935 under närvaro avkung Gustaf V. Två år senare etable-rade staten ”Tillsyns myndig hetenrörande vattenföroreningar” och för-lade denna till Försöks anstalten. År1950 fick an läggningen namnetSötvattens laboratoriet. Detta kan imånga avseenden ses som starten avdet vi idag kallar Naturvårdsverket.Denna viktiga avdelning fick inteplats i Torben Gruts skapelse, utanförvisades till en annexbyggnad,gemenligen kallad ”Baracken”. Idagen kuriositet, som kan begrundas hosmyndigheten på Valhallavägen!

Verk samheten med tillsyn av vattenblev en viktig del i laboratoriets dag-liga värv, även om kopplingen till fis-kevården stod i centrum. I min barn-dom, slutet av 1940-talet och under1950-talet, gällde alltid be greppet”Fiskis” som smeknamn på anlägg-ningen. Perso nalen använde iställetFIA som sitt smeknamn på det hela!

Som de flesta nystartade verksam-heter med ett gott syfte kom Söt -vattenslaboratoriet och även den tidi-ga Vatteninspektionen att drivas meden engagerad ”pionjäranda”. Dennaanda hängde i sig ganska länge,

I Eleonorapostens första nummer2016-1 lovade jag att berätta om Söt -vattenslaboratoriet, inbäddat i Lovö -grönskan norr om Drottning holm.

Anläggningens historia börjarkring 1930, och var därmed en del avett vaknande miljömedvetande iSverige. Behovet av en förbättradkunskap om fiskar och fiske samt

dess hotade livsbetingelser var dockav äldre datum. Från mitten av 1860-talet hade arbeten pågått för att för-djupa kunskaperna. Ett annat exem-pel på förståelsen för miljövården ärSvenska Naturskyddsföreningen somfunnits sedan 1909. Under flera årvar diktaren Sten Selander ordföran-de i föreningen. Stockholms stad

Fiskis personal 1947: Fr v övre raden: Alexander Määr, Eric Fabricius, Jöran Hult,,Gunnar Svärdson, Elias Dahr, Håkan Holmqvist, Lars Brundin, Sven Runnström, GöstaMolin Nedre raden: Hendrik Toots, Greta (Bäckström) Söderberg, Ingeborg (Stjerna)Pooth, Kylli (Sörenson) Johannisson, Gunnar Alm, Katarina (Trapp) Ahl, Bibi (Sandgren)Nilson, Helve Toots, Arne Lindroth.

Fiskis på Lovö – en grundpelare i svensk vattenvård?

1312

närmast en ”klosterfrid” präglarområdet. Detta skrivet som en stillakritik av vår nutid med krav påsnabbhet och ”effektivitet”, i varsefterföljd vår nya folksjukdom synsbreda ut sig: ”arbetsstressen”, somalltför sällan tycks ge tid för eftertan-ke och reflektion.

Jag vill rikta ett stort tack till EvaSers och Olof Philipson som tog sigtid att på plats berätta om ”Fiskis”för mig! Med visst mått av en”avund” i själen kunde jag lämna ersom haft och har en sådan arbets-plats! Ett särskilt stort tack tillMagnus Fürst, som bidragit medmycket goda kompletteringar. Hanseminenta detaljkunnande om verk-samheten vid ”Fiskis” förtjänar enegen artikel i Eleonoraposten!

Hur ser det ut idag, mer än 80 årsedan Sötvattenslaboratoriet invig-des? Jo, numer är det en del av SLU,Sveriges Lantbruksuniversitet, somtog över ansvaret år 2011 frånFiskeriverket. Hur många arbetar utepå Lovö vid SLU idag? Enligt Joepde Leeuw, avdelningschef på SLU, äridag 45 fast anställda. Om den aktu-

ella verksamhetens kan man läsa påSLU:s hemsida. Alldeles uppenbarthar man följt de ”ursprungliga” spå-ren, med en koncentration på fiskee-kologi.

Sötvattenslaboratoriet i Drottning -holm ansvarar för forsknings- ochutvecklingsverksamhet på fisk ochfiske i sjöar och vattendrag.

Vi arbetar med och bedriver forsk-ning på resursskattning, fiskevårdoch bevarande samt fiskens miljöre-lationer. Speciellt intresse ägnas fisk-samhällena i de stora sjöarna ochfjällområdet, lax, havsöring, ål ochkräftor, hotade arter samt övergöddasjöar och problem relaterade till för-surning och kalkning.

Sötvattenslaboratoriet har även ettlokalkontor i Örebro. Laboratorietförfogar bland annat över databaserför nät- och elfiskeresultat, ett om -fattande bibliotek, fiskgenetiskt labo-ratorium, åldersanalyslaboratoriumoch stora experimentella resurser ilaboratoriet vid Drottningholm.

Stig Morling, vattenvårdare med Lovörötter

uppenbarligen. Min moster Greta,som med tiden blev en ”supermorsa”på Fiskis, blev bjuden på lunchnågon gång i kring 1970 av LeifBruneau, en av de legendariska vat-tenvårdarna i Sverige. Greta citeradedenne: ”Vi få ute på Lovö som arbe-tade för ett bättre vatten-sverige gjor-de mycket mer nytta än dagens storaverk!” En reflektion rimligen färgadav både nostalgi och sanning.

Leif Bruneau var nu en av fleraduktiga och produktiva vattenvårdarepå Sötvattenslaboratoriet. Flera avdessa förtjänar verkligen en plats i vårmoderna vattenvårdshistoria, särskiltSten Vallin som bodde på Malmen iDrottningholm. Äldre vattenvårdarejag talat med har framhållit StenVallin som både föregångsman ochen av ögonöppnarna för en nödvän-dig vattenvård i Sverige på grund avökade föroreningar och en accelere-rande övergödning av våra vatten -drag. Detta är fortfarande ett relevantperspektiv!

Gunnar Svärdson, Nils ArvidNilsson och Magnus Fürst med fleraarbetade med fiskebiologiska projekt,oftast med anknytning till föränd-ringar i miljön. Förutom en godvetenskaplighet stod flera av forskar-na på ”Fiskis” också för en folk -bildarambition. År 1976 gav StatensNatur vårdsverk ut en bok, ”Sjöarunder påverkan”, där både NilsArvid Nilsson och Gunnar Svärdsonskriver om vattenvården från ett fis-

kebiologiskt perspektiv. Dessa upp-satser vittnar om djup sakkunskap,men också om en glädje att få för-medla sitt vetande.

Gunnar Svärdson och MagnusFürst är männen som kom att svaraför inplanteringen av signalkräftor isvenska vatten, sedan flodkräftannästan utrotats av pest. Ett annatintressant projekt som drevs från”Fiskis”, skulle kunna kallas ”storalaxräddningen”, som slutligen resul-terade i att denna verksamhetombildades till ett särskilt Laxforsk -ningsinstitut och förlades till Älvkar-leby.

Sötvattenslaboratoriet med StatensVatteninspektion utvecklades till ettkunskapscenter – ja, vad vi dag skul-le kalla en ”tankesmedja”. Det varnog inte bara pionjärandan under deförsta decennierna som resulterade ide goda resultaten. Det stora antaletvetenskapliga publikationer gjordeatt laboratoriet blev välkänt särskiltrunt den nordliga delen av världen.Besökande utländska kolleger häpna-de över hur mycket betydelsefullaforskningsresultat som kunde produ-ceras av en så blygsam institution.

En vandring idag, ner till ”Fiskis”från busshållplatsen på Rörbyvägenger strax en känsla av frid och lugn,givetvis förstärkt av den omgivandenaturen. Den fridsamma omgivning-en kring ”Fiskis” var kanske ett nöd-vändigt och stimulerande element förett gott vattenvårdande arbete! Ja,

14 15

är ju att vistas i naturen och upplevadet vackra Lovö.

Som konstnär så vet man dock attdet är inte det vackra i motivet somavgör hur bra en målning blir, utanhur man på duken uttrycker det manhar framför sig. Lite bråte i ett dikekan bli motiv till en vackrare målningän ett storslaget landskap. Titta påEvert Lundqvists måleri, han kundegöra en simpel kaffekopp till enskönhetsupplevelse.

Därför blir jag oftare besviken närjag inte lyckas fånga det vackra i ett

vackert motiv, än när jag målar någotmindre intressant som ändå får enviss målerisk kvalité. Nyckeln tror jagligger i hur levande en målningkänns. Naturen är ju ständigt förän-derlig och därmed livfull, och utma-ningen är att gjuta liv i konstverket.´De gamla mästarna´ behärskadedetta i traditionen, men mycket avkunskapen har nog gått förlorad iindustrialismens era. Själv har jag fåtterkänna min begränsning mångagånger. Men ändå, har man en gångfått lusten att uttrycka sig i bild

”Åååh vad vackert!”Det utropet hör man ibland när en

klunga träningscyklister som kom-mer via Orangeriet och Rörby, får selandskapet öppna upp mot de vidafälten och Lovö kyrka vid Barkarbyoch uppenbara sig i all sin storslagnarymd. Det är förstås någon som kördär för första gången som överraskasav synen och jag förstår hänförelsen,det är ett pastoralt landskap med ettmäktigt himlavalv som ligger framfördem.

Själv har jag inte tröttnat på vynefter sexton år på platsen, tvärtom,landskapet är levande och ständigt

skiftande trots att det inte har för-ändrats nämnvärt de senaste århund-radena. Jag känner mig priviligieradoch rik som få bo här och upplevaden vänlighet, frid och omväxlingsom naturen bjuder på.

Eftersom jag tecknar och målar iolja, så gör jag mina utflykter iomgivningarna ibland under som-marhalvåret och letar upp någotmotiv att måla. Då häktar jag påcykelkärran bakpå cykeln, lastar istaffli, oljefärger och palett, målardukoch en tältstol, och inte minst en ter-mos kaffe och mackor till en mysigfikastund. En stor del av njutningen

BARKARBy GÅRD!

1716

gamla fjädervagnar, landåer ochdroskor som de inte riktigt visste vadde skulle göra med. Vagnarna kundeinte härbärgeras på gården och det

fanns inget intresse från annat håll attbevara dem, så tyvärr blev dessa skat-ter offer för lågornas rov i en brasaute på gärdeskanten.

inplanterad i sig, så är det väldigtsvårt att överge den kärleken oavsettdet motstånd som bjuds.

Häromåret fick jag möjligheten attöverta och hyra en liten bod i skogs-brynet vid Barkarby. Det var LarsBergman som överlät den efter att hadisponerat den av Fastighetsverketunder många år. Boden byggdes1947 och bestod till ena delen av ettgarage där Lars bl.a. har haft sin trak-tor, och till andra hälften av en tvätt -stuga och badhus som tidigareanvändes av Domänverkets personali omgivningarna. Från början hade viönskat att nyttja boden som förråd,men jag såg möjligheten att kunnainreda en ateljé i den, vilket förverkli-gades under förra året.

Jag har fått bodens historia berät-tad för mig av Lars Bergman. Innanden nuvarande byggnaden kom till,så låg det på samma plats ett stall ochvagnslider som var betydligt större änden lilla boden. Den tillhördeBarkarby gård som ju var ett värds-hus med övernattning för resandemot Ekerö och Färingsö. Vägen varju lång innan bilens tid och pausenvar välkommen och hästarna behöv-de vila.

Förbi Barkarby ringlade sig huvud-vägen mot Mälaröarna, fortsatte överSöderby och via Lindö bro vidareupp på åsen ovanför Malmvikssjön.

Det gamla vagnslidret revs avLasse och hans far på Domänverketsuppdrag, och det fanns en hel del

Ovan: Vedspisen, Nedan: HuggkubbenTill höger: Joel i ateljén.”det är inte det vackra i motivet somavgör hur bra en målning blir, utan hurman på duken uttrycker det man har fram-för sig. Lite bråte i ett dike kan bli motivtill en vackrare målning än ett storslagetlandskap”.

18 19

mjölk”.Nu när jag hälsar på honom i slutet

av april så går vi ut till vedhögen, somvuxit sig stor efter att han har låtithamla allén in mot boningshuset.Han klyver veden med vana huggoch jag får inte hjälpa till när jagerbjuder mig. Lasse räknar med attklyva upp vedhögen själv fram tillbörjan av maj när han fyller år. Åttio-åtta år är han och svingar yxan medgammal självklarhet.

Varje dag ser jag honom i någonverksamhet, han ansar häcken ochkör bort ris med hjälp av frontlasta-ren, eller klipper gräsmattorna medåkgräsklipparen mm. Han vill gärnahålla igång för att bevara vitaliteten.

”Nej, man får inte soffa till sig”,säger han och tar bilen en gång iveckan till gubbgymnastiken påEkerö.

Och jag är tacksam mot Lars för attjag fick tillgång till boden i skogsbry-net och en ateljéplats, och hoppas attdet ska främja min lust att utvecklamitt måleri. Det är ju ofta en tuffkamp mellan tron och tvivlet på denegna förmågan, man brukar säga attkonstnärligt arbete handlar om 10%inspiration och 90% transpiration.Men de fina omgivningarna med koroch hästar i hagen intill boden, är juett lyft för känslan när jag går ut tillmin fina ateljé.

Odd Sandberg

Lars Bergmans far Oscar som varen driftig man, sökte sig bort frånsina hemtrakter för att etablera en nyverksamhet. Oscar kom från Grava iVärmland där han hade en släktgårdsom kanske inte gav den bästa av -kastningen, så han var villig att rörapå sig och satsa på något nytt. Hanhade först köpt en gård i Söder -manland, men den var ”frostlänt”förklarar Lars, så Oscar sökte vidareoch fick så småningom kännedomom Barkarby värdshus på Lovön.

Vid ett möte på Barkarby medDomän verket fick han veta att dehade tänkt lägga ner verksamhetenoch riva fastigheten eftersom den varså nedgången. Det tyckte Oscar varsynd på en så fin gård.

”Men vi har inga pengar att reno-vera för” förklarade domänverketsre presentant. ”Det har inte jag hel-ler”, sade Bergman, ”men då får manväl skaffa fram det”.

Och han förklarade sig villig attöverta arrendet och rusta upp värds-huset. Men han ställde ett villkor, attockså få överta jordbruket som dåvar åtskilt från värdshusets verksam-het. Affären blev av och Oscar Berg -man satte igång en upprustning avgården efter övertagandet 1916, ochhustrun Astrid flyttade med när dettavar klart några år senare.

Sedan fortsatte Oscar och Astridvärdshusverksamheten och drevjordbruket så att gården kom på föt-ter och utvecklades.

Sonen Lars föddes 1928 och växteupp på gården, gick sedermera pålantbruksskola och övertog så små-ningom gården efter sina föräldrartillsammans med sin fru Inger.

Oskar Bergman behöll gården iVärmland, där släkten fanns, ochdrev den vidare under ett antal år.Lars berättar att fadern var lite oroligatt gården inte sköttes ordentligt, såhan ombad Lasse att köra dit medtraktorn och sköta om det som kräv-des. Och han motsatte sig inte pap-pans vilja, så Lasse körde vid tre till-fällen med traktor från Lovön tillGrava i Värmland.

”Hur var det möjligt”? undrar jag.”Ja, det tog 15 timmar och det var

inga problem”, säger Lasse, ”och jaggillade ju att köra traktor”.

Att han inte har varit rädd förarbete har jag förstått länge, undermånga år deltog han i snösvängenför Stockholms stad med traktor ochfrontlastare. Det blev många senanätter och tidiga morgnar, parallelltmed arbetet på gården.

Och Barkarby gård har han sköttmed framgång. Lasse visar mig stolten fint ornamenterad kanna, vilkenhan fick som pris ur kungens handför bäst mjölkproducerande kobe-sättning i Mälardalen under tre år irad.

”Kor är väldigt punktliga djur”säger han. ”Man måste vara nogamed tidspassningen när man mjölkaroch utfodrar dem, då ger de mycket

2120

Vår farmor och farfar gifte sig 1905i Lovö Kyrka. Vallonsläkten Bovininvandrade till Sverige i mitten av1600-talet och vår gren hamnade iÖsterby Bruk i Uppland och arbeta-de som mästersmeder under mångagenerationer. Det var först generatio-nen före vår farfar som man flyttade

till Stockholm och bytte yrken. Farfarvar Civilingenjör och arbetade påForsviks Bruk i Västergötland ochdär träffade han vår farmor, tillfälligguvernant hos disponenten. Efteromfattande skriftväxling (de boddebara ca 100 meter från varandra) villede unga tu ”gå vidare” och Farfar

fick åka hela vägen till Lovön för attanhålla om Farmor Signes hand avpatron ”Gusten” Ekwall på Hogsta.Signe fick vänta tålmodigt på svar iForsvik! Men svaret blev i alla fall jaoch bröllopet stod på Hogsta Gårdden 10 juni 1905. Därefter flyttadeparet ihop i Forsvik och våra föräld-rar föddes 1906, 1907, 1909, 1912och till sist 1918. Familjen flyttadecirka 1925 till Örebro, varifrån våraföräldrar successivt lämnade ”boet”för att under 1930-40 talen gifta sigoch bilda familjer. Vi kusiner föddesunder tiden 1933 (Anthony) till 1964(Ola) och tillsammans fick Arthuroch Signe 19 barnbarn! 1946 dogFarfar Arthur och så småningomflyttade Farmor Signe till Djursholmdär hon avled 1970, 91 år gammal.

Farmors föräldrar var ”Gusten”Ekwall och Siri Almqvist, två gamlaoch välkända släkter från traktenkring Huskvarna-Jönköping i Små -land. Intressant är att i just dennagene ration gifte sig tre bröder Ekwallmed tre systrar Almqvist och två avdessa familjer kom sedermera attbosätta sig på Lovön! Hogsta ochÄngsbacken. I slutet av 1800-taletsprang det alltså omkring inte mind-re än 12 dubbelkusiner och lekte medvarandra på Lovön. Det måste havarit en härlig tid. Undrar hur oftaungdomarna tog ångbåten till Stock -holm för en helkväll?

Våra föräldrar bosatte sig här ochvar, en i Oxford, två i Stockholm, eni Ångermanland och en i Lappland.Några har flyttat lite hit och dit under

Vår farmor och farfar Arthur Bovin och Signe Ekwall gifte sig 1905 i Lovö Kyrka.Nedan: Dubbelkusinerna. Sittande till vänster farmor Signe.

Arthur Bovin+Signe EkwallHogsta 1905

2322

läggning. Därifrån till Lovö Hem -bygds förening och Kajsa Hermods -son på Hogsta. Responsen blevmycket positiv och entusiasmen frånHem bygdsföreningen var stor. Tvåveckor före den stora dagen som pla-nerades till måndagen den 8 augusti,träffades vi i bagarstugan vid Hogstaför att diskutera ett passande pro-gram. Då var även min pappasnyupptäckta syssling Ingrid Oldfeldt(född Ekwall) och make Ragnar med.Redan då upptäckte jag många intres-santa saker, så det här skulle nog bliett finfint kusinmöte. Den mycketvackert renoverade bagarstugankunde vi använda som möteslokal

och film skulle visas i Hembygds -föreningens tjusiga magasin på höj-den. Därefter skulle vi även få se själ-va byggnaden Hogsta och på väg tillRastaholm för middag planerades ettbesök på kyrkogården. Mycket nöjdamed programmet tog vi färjan hemtill Tullinge.

Måndagen den 8 augusti klockan11.30 träffades alla kusiner vid KinaSlott för att dricka kaffe och ätasmörgåsar (lunch hade vi inte tidmed). Två bilar kom med färja ochen bil från Mössön utanför Iggesund(Hudiksvall). Som vanligt när vi träf-fas blir det snabbt mycket ”babbel”om allt och inget, så det gällde att

åren, men även idag finns det”Bovin-kluster” i Stockholm,Hudiks vall och Lycksele. Vi kusinerhar givetvis träffats en hel del sombarn, men förstås inte lika mycketoch ofta som dubbelkusinerna påLovön. Våra Lyckselekusiner äryngre och har inga barndomsminnenav oss andra att tala om.

1993 när många av oss börjadenärma sig slutet på ”arbetsåren” såuppstod ett intresse av att träffasigen, ivrigt påhejat av våra kusinerfrån Lycksele som gärna ville lärakänna oss andra bättre. Första mötetskedde 1993 på Frägsta Gård iHälsingland där den äldste föräldern

Lasse bodde. Deltagare var ävenfar(bror) Börje från Stockholm samten ganska komplett samling kusinermed barn och barnbarn.

Därefter har vi oregelbundet träf-fats vartannat år och ofta på olikaplatser. Varje gång har ett ”kluster”svarat för organisationen. Vi har varitrunt Stockholm, på Frägsta, Lycksele,Forsviks Bruk, Österby Bruk ochBohus Malmön. 2016 var det”Stockholms” tur att administreramötet och vi enades då om att HOGSTA-LOVÖN måste bli plat-sen, där ju vår farmor växt upp. Sagtoch gjort – planeringen startade,kontakt togs med Hogsta Rid an -

Petter och Kerstin Ekwall, Ragnar och Ingrid Oldfeldt, BOVIN: Anna gm Olle, Eva, Jan,Marianne och Klas, Olle, Elisabeth

Välkommen till Bagarstugan!

24 25

också för oss om den kommande”Förbifart Stockholm” som avses gåi tunnel nästan rakt under Hogsta. Vifår hoppas att det blir varsammasprängningar! Till sist åkte vi ige-nom den vackra naturen tills vi sågkyrktornet på Lovö Kyrka. Eftersomdet finns många ättlingar Ekwall påkyrkogården blev det en intressanttur bland gravarna med Ingrid somkunnig ciceron. Vi såg även RalphErskines och Carin Görings gravar.

Dagen avslutades med en utsöktmiddag på Rastaholm med underbar

utsikt över Björkfjärden och med etthärligt solsken som lyste in genomfönstren. Nu kom de gamla fotoal-bumen fram!

Tack alla ni Lovöbor som varitmed och gjort vår släktdag till en avde mest minnesvärda!

Klas Bovin

PS. Farmor och farfar fick en flicka och

fyra pojkar. Vår kusin Tina bor i Lerum.

Så det är förstås hennes mormor vi talar

om. DS

passa klockan. Nästan precis klockan13.00 gled vi upp vid Hogsta ochmöttes av nästan hela delegationen,Pertti Hänninen från Hembygds -föreningen, Ingrid och Ragnar Old -feldt och lite senare dök även KajsaHermodsson och ordföranden iHembygdsföreningen Bertil Otto sonupp. Ingrids bror, också vår släkting,Petter med fru Kerstin fanns ävenmed i mottagningskommittén.Bagar stugan blev fullsatt, men detfungerade utmärkt.

Programmet startade med en över-raskning! Stella Polaris? Det var PerttiHänninen som berättade om dettafinsk-svenska projekt för att räddaden avancerade finska spionverksam-heten från den ryska vargens klor år1944. I all hemlighet förstås – ävenför de närmaste i familjen. Perttis farvar alltså inte alls vaktmästare påFRA utan underrättelseofficer.Eftersom Pertti också är i vår ålderoch bodde många år i Hogsta, för-medlade han även ögonblicksbilderfrån Lovön från 50-talet.

Detta gjorde även Ingrid, som fort-satte att tala om Lovön för hundra årsedan och därefter. Men framför alltberättade hon om den Ekwallskasläkten och om Gustaf ”Gusten”Ekwall som arrenderade Hogsta ochLambarudd m.m. och där vår farmorväxte upp. Senare flyttade Ingridsfarfar Axel Ekwall till Lovön (Ängs-backen) och dubbelkusinerna intogön. Axels son Nils övertog Ängs-

backen där barnen Petter och Ingridväxte upp. Idag bor Ingrid ochRagnar sedan många år tillbaka påÄngsbacken. Ingrid kunde berättaväldigt mycket okända saker för osskusiner till vår stora glädje. Tidenrann iväg och vi missade klockan.

Men tack vare en effektiv kaffe-paus kunde vi inta ”biosalongen” iMagasinet bara 5-10 minuter för -senade. Ordföranden i Hembygds -föreningen, Bertil Ottoson, är en dri-vande person med många strängar påsin lyra – helt säkert till fromma förLovön, hembygden. Vi fick se endrygt 10 minuter lång film omLovöns tillblivelse och historia.Filmvisning i Magasinet

Kajsa Hermodsson lotsade osssedan runt det nuvarande Hogstaoch berättade att hennes farfar ochfarmor Carl Wilhelm och MargarethaEleonora (Greta) Strandberg (f.Söderlund) tog över arrendet frånGusten Ekwall som nygifta 1920.Senare gavs det möjlighet för famil-jen att köpa såväl fastigheten som ettmarkområde runt omkring. Huset ärrenoverat ett antal gånger och fleragenerationer har bott i huset, iblandsamtidigt. Det är fullt modernt, menändå ”gammalt”, d.v.s. man känneren ”air” av forna tider och jag kan välföreställa mig farmor Signe tillsam-mans med sina syskon och kusiner idessa omgivningar. Givetvis måste vilåta oss fotograferas på samma ställesom våra förfäder! Kajsa berättade

Efter middagen på Rastaholm

2726

När Lovön förberedde sig för att blinaturreservat önskade Länsstyr elsenförbättringar på några områden. Manville att fler människor skulle besökaLovö och de skulle mötas av bättreservice än tidigare. Ett sådant områ-de var vandringslederna. De borderustas upp. Länsstyrelsen fick EU-bidrag för investeringar som syftadetill att göra Lovö mer tillgängligt ochmer attraktivt för allmänheten.Hembygdsföreningen hade tur.Läns styrelsen anser att Fornstigen ären stor tillgång för Lovö, men att den

behövde rustas upp. Informa tionenlängs Fornstigen hade inte förnyatspå länge, en del informationsskyltarinte sedan tillkomsten under 1970-talet. Många skyltar var svårlästa ellerhade ramlat när trästolparna ruttna-de. Vi har tidigare beskrivt arbetetmed de nya vackra och informativaskyltarna längs den nu 20 km långaFornstigen. Arbetet måste görasunder 2014 och var väldigt omfattan-de. Vi lyckades och är mycket nöjdamed resultatet.

Hur har vandrarna reagerat på

förnyelsen? Vi har talat med någravandrare, gjort sällskap till närmasteinformationsskylt, fotograferat vidskylten och pratat litet.

Maria Sahlström och Jacki frånSpånga började vandringen vid Kinaslott. Hon upptäckte Fornstigen för1 ½ år sedan och har gått delar av

Vår underbara Fornstig

Kristina och Bengt Granström vid informationen om Jordkulan

Maria Sahlström och Jacki från Spånga började vandringen vid Kina slott. Maria upp-täckte Fornstigen för ett och ett halvt år sedan och har gått delar av stigen mer än tiogånger.

28 29

stigen mer än tio gånger. Maria harläst på om Lovö och väljer ofta att gåjust Fornstigen. Man får många vack-ra vyer och hela ön är vacker ochintressant. Det är också lätt att ta sighit.

Kristina och Bengt Granström hargått på Fornstigen väldigt mångagånger. Bengt säger flera hundragånger. De bor i Äppelviken ochtycker att Fornstigen är trevligare attgå än Brommas led längs vattnet –

ingen trängsel och inte så mycket”liv”. Vi förundras över hur mycketsom hänt i Sverige under så kort tid.Genom Forn stigen kommer man ut inaturen och det är vackert på Lovö.Lovö är också historiskt intressant,häftigt att kunna tänka sig tillbakamånga hundra år och fundera överhur det såg ut då.

Bertil OttosonAnders Florgård

All jakt på Lovön är författningsmäs-sigt knuten till konungen/monarken.Inom hovstaterna finns en särskildhovjägare för att handha jakt ochjaktvård. Motsvarande gäller ocksåför bland annat Tullgarn ochGripsholm.

Hovjägaren Peter Vilidu har haftsin befattning sedan 1984 och haralltså rika erfarenheter av jakten ochviltbeståndet, inte minst på Lovön,där han bor i Kungsgården.Eleonora-Posten har fått ett samtalmed Peter, som berättar om viltet påLovön.

Redan vid Drottningholmsbronmöter besökare en ovanligt omfat-tande upplysnings- och varningstextom det rika djurlivet på ön. Peterberättar att det är en nödvändig ochallvarlig varning, framförallt till bilis-ter att hålla uppsikt. Alltför mångaviltolyckor inträffar med stora

förluster av både människoliv ochbland vilt. Under ett år kan det rörasig ett femtiotal olyckor med rådjuroch ett par med älgar. Till Peters upp-gifter hör också att ordna sökandeefter skadade djur – en tidskrävandeoch känslig verksamhet.

UPPROP!Ett av hembygdsföreningenstrevligaste uppdrag är attsköta en sträcka av Forn -stigen. Vi behöver en personsom ansvarar för Fornstigenmellan Edeby och Söderby,knappt 2 kilometer. Du skatvå-fyra gånger per år framförallt röja sly och buskar ochlarma Anders Florgård omnågot träd har ramlat över stigen.

Anmäl dig till AndersFlorgård, 070 – 312 10 52,andersf42@hotmail.com

Tv: Anders Florgård, läsande Vandrapå Lovön som säljs i Drottning holmsPressbyrå, Ekerö bokhandel, LovöMagasin, och av hembygdsföreningen(se hemsidan: lovohembygd.com).

Om vilt på Lovön

30 31

Eleonora-PostenISSN 1651-6508utges av Lovö HembygdsföreningRedaktör: Bertil Ottoson Layout: Ingela Mæchel WesterbergManusstopp till nr 4 2016 den 20 november

Lovö HembygdsföreningBreidablick 2178 93 Drottningholminfo@lovohembygd.comwww.lovohembygd.comPlusgiro 8812-0

taCK!Vi tackar för litet för det som görs av både medlemmar ochännu icke medlemmar. Vi ska bättra oss och nedan följer treväl motiverade Tack

tack Marion!Vi hade ett Vedupprop i nr 2. Bagarstugan har börjat fungera efter bakug-nens renovering. Vi har testat med några mindre bak. Till ugnen behöver vinaturligtvis ved. Därför Veduppropet. Bara några dagar efter det att EP nåttmedlemmarna hörsammade Marion Almgren uppropet och erbjöd oss atthämta ved vid Ängsholmen. Pertti Hänninen hyrde en kärra till sin Volvo ochden lastade vi full. Veden ligger nu i Bagarstugan och kommer att räcka tillflera bakdagar.Tack Marion!

tack peter!Vi har skrivit ganska mycket till de internationella experterna på världsarv, drMichael Kloos och dr Christopher Young. Ganska myckket material måsteöversättas till engelska för att bli användbart i vår argumentation för världs-arvet. Det framgår av artikeln i nr 2. Peter Tucker gav materialet en proffsigdesign som borde övertyga de mest kräsna vetenskapsmän. Jag har fåttviss respons från experterna. Materialet från Lovö hembygdsförening kom-mer att påverka deras rapporter.Tack Peter!

tack familjen tribukait!Minikonstrundan runt Oskarsborg avslutades i familjen Tribukaits trädgårddär deltagarna möttes av hembakat bröd, stora limpor, vin och annan dryck.Pappa Bernhard är familjens bagare och brödet var fortfarande varmt när vianlände. När vi ville betala självkostnadspriset blev det stopp. Vi bjöds!Tack familjen Tribukait!

Alltför få av oss känner till destränga juridiska regler som gäller dåvilt dödats eller skadats i olyckor. Detär ett absolut tvång att omedelbartmeddela polisen vad som inträffatoch att på platsen lämna de uppgifterman kan ge. Peter berättar om desvåra och känsliga uppgifter det inne-bär att söka spåra upp och avliva ska-dade djur och om de allvarliga skadorman kan finna på överlevande –främst älgar och rådjur.

Jag frågar Peter om olyckor medvildsvin, man hör ju att de med sintyngd och lägre tyngdpunkt gör kolli-sionen värre. Peter bestyrker detta,men påpekar att vildsvin fortfarandeär mycket sällsynta på Lovön. Hanpåpekar att vi människor och vildsvi-nen konkurrerar om samma typ avnatur – Parker, trädgårdar, åkrar,golfbanor och att vi här har ett över-

tag. ”Grisar” kan komma och gå,men i stort sett är Lovö fritt frånvildsvin.

Rådjur är det dominerande viltin-slaget och viltvården får innebära enplanerad beskattning av beståndetför att säkra hållbar kvalitet då detinte finns några naturliga fiender.

Peter berättar om besvär med gräv-lingar som bland annat vållar allvarli-ga skador på husgrunder och sommåste fångas i fällor och avlivas.Tyvärr ger sig grävlingarna på igel-kottar och det tycker inte Peter Viliduom. Det hörs på rösten.

Avslutningsvis berättar Peter attdet finns gott om räv, mård och hare.Några bofasta vargar finns inte,någon kan observeras ströva.

John Crafoord