Tema Medvetande & MekanismINNEHÅLL Artiklar

4 VILKA MEKANISMER SKA MAN LETA EFTER?6 GRUNDEN ÄR REKURSIVA MEKANISMER9 PROBLEMET MED IRREVERSIBLA MASKINER12 KUNSKAP SOM ENERGIOMVANDLING15 DEMONEN I MASKINEN18 ATT ÅTERANVÄNDA INFORMATION21 KUNSKAP HÄMTAS INIFRÅN24 PERSPEKTIV PÅ MENING27 ATT SKAPA EN KREATIV MASKIN30 EFFEKTIV KOMPLEXITET33 INFORMATION IN MEMORIAM36 TANKEN SVINDLAR39 INTE SOM DU TROR42 VI ÄR INTE MÅLET45 MEDAN VI BLUNDAR48 FRÅN FRIKTION TILL MEDVETANDE52 TRYCKET FRÅN KÄNSLORNA55 VEM HÅLLER I STYRET?59 DET VERKLIGA PROBLEMET62 VÄRT ATT FANTISERA OM65 VILJANS FYRVERKERI68 FYLL I MED NÄRMINNET71 FÖRBRYLLANDE KÄNSLOR74 VÅR GÖMDA SKATT77 VÅR LOTT ATT GÖRA UPPROR

2

”Consciousness is a fascinating but elusive phenomenon; it is impossible to specify what it is, what it does, or why it evolved. Nothing worth reading has been written about it.”

Stuart Sutherland,

The international Dictionary of Psychology

(London: Crossroad, 1989)

Indexkompaniet

förlaget som visar

4

Till Jan-Erik

VILKA MEKANISMER SKA MAN LETA EFTER?

Kan man hitta en mekanism för medvetande?

Det finns de som tror det. Att det går att hitta i ett självrefererande automatiskt sammanhang. Begreppet automatiskt kan verka paradoxalt om man söker en mekanism för medvetande. För många betyder automatiskt just att det är något som kan åstadkommas utan medveten inblandning. Självreferens anses däremot vara inblandat i alla former av medvetande. Men vi vet med säkerhet sedan Gödel att självreferens finns i abstrakta modeller som är matematiska motsvarigheter till en maskin!

Pre-Gödel var målet att fördriva varje form av självreferens ur logiska matematiska system. Det var ett oerhört krävande mål eftersom all annan mänsklig aktivitet per automatik innefattar feedbackmekanismer. Professorerna Russel och Whitehead byggde upp en

6

magnifik formell hierarki i sitt berömda verk Principa Mathematica som stod färdigt 1913.

Men så kom Gödel och fördärvade alltihop genom att påvisa att man med just denna formella hierarki (och med alla andra formella system kraftfulla nog att ha någon intressant användning) kunde åstadkomma självrefererande termer i all oändlighhet.

Att intressanta maskiner kan vara självrefererande inses lätt om man kallar biologiska organismer för vad vi numera vet att de är - proteinmaskiner. En maskin är en automata. Självreferens uppstår automatiskt såväl i formella modeller som i modeller av protein (eller något annat byggnadsmaterial som tillåter tillräcklig komplexitet).

Här skulle nog de flesta hävda att det bådar ju illa för självreferens som en konstituerande ingrediens i medvetandet...

Men inte Douglas R. Hofstadter som i vår kommit ut med en ny bok som definierar jagupplevelsen med självreferens, om än en "konstig"

sådan. Boken heter I am a strange loop.

Hofstadter är den som gjort mest för att popularisera Gödels insikter om det oundvikliga i självreferens även vid så enkla mekanismer som numrering. Hans bok Gödel, Escher, Bach: an Eternal Golden Braid kommer snart 30 år efter originalutgåvan ut i ständigt nya upplagor.

Men djävulen finns som bekant i detaljerna. Så exakt vilka mekanismer ska man leta efter?

7

GRUNDEN ÄR REKURSIVA MEKANISMER

"Tänka? Det finns det maskiner som gör!"

Så brukade en vän som komponerade datorgenererad musik uttrycka sig när man frågade hur han tänkt i det ena eller andra fallet.

Ja, självklart finns det maskiner som tänker, nämligen vi.

I introduktionsavsnittet skrev jag att ett grundkrav på en maskin som kan sägas tänka är att den har förmåga till självreferens.

Därmed inte sagt att självreferens i sig är detsamma som tankeförmåga. I själva verket krävs väldigt lite, som Gödel visade, för att en maskin ska vara självrefererande. Den måste bara ha en mekanism för vissa enkla former av beräkningar. Och omvänt är den enklast möjliga

8

mekanism som är kapabel att utföra icke-triviala beräkningar en sådan som definieras med hjälp av rekursion, d.v.s. med hjälp av referenser till sig själv.

Att överföra rörelse från ett ställe till ett annat är det vardagliga sättet att tala om mekanismer. Mekanismer påverkar, förändrar, det de riktas mot. Att mekanismer kan riktas mot något, inklusive sig själva, kallar filosofer intentionalitet. Alla tankar är riktade mot sitt innehåll, vare sig de sätter tilltro till innehållet, tvivlar på innehållet, är rädda för innehållet eller intar en annan attityd så är de också självrefererande, innehåller innehållet.

Det är alltså det som är grunden. Det är där vi ska börja.

Det enklaste sättet att tala om mekanismer är, hemskt nog säger väl de som hatar formella system, att tala om matematiska funktioner. Den moderna definitionen av en matematisk funktion är detsamma som en överföring av något på något annat. Det som transformeras, eller

avbildas, behöver inte vara tal utan element ur olika mängder. En funktion ordnar till ett godtyckligt element ur en given mängd ett entydigt bestämt element ur en annan mängd. Om vi kallar funktionen f och de två mängderna A och B kan vi skriva f:A -> B. Ett godtyckligt element i A skrivs x och det element i B som det riktar sig mot kallas f(x). Normalt skriver man dock f(a)=b där b är det unika elementet i B som f tillordnar elementet a i A.

En mängd kan i sig bestå av ordnade par. Produktmängden är defintionsmässigt en sådan. Låt A och B vara två mängder. Om vi sätter A*B = {(a,b)|där a är element ur A och b element ur B} så kallas A*B produktmängden av A och B. Att paren är ordnade betyder att (1,0) och (0,1) är olika element i produktmängden. Om man ser det geometriskt är de ordnade paren koordinater i en yta.

9

En funktion kan utgå från ett sådant ordnat par, varför vi kan skriva f(a,b)=c där det ordnade paret i produktmängden A*B avbildas på ett element c i mängden C. Med parvis ordning kan vi utöka antalet element funktionen utgår från när den riktar sig mot ännu ett element. Dessa utpekade element kan dessutom ingå som element i den mängd funktionen tar avstamp i.

En funktion kan utgå från flera element men pekar alltid bara på ett. En rekursiv funktion är en funktion som kan peka på sig själv som element flera gånger. Det är genom sådana trick som maskiner kan fås att göra aritmetiska beräkningar som addition och multiplikation. T ex fås x+y genom att y antal gånger lägga 1 till x rekursivt.

Varje maskin som klarar addition och multiplikation är inte tänkande, men automatiskt självrefererande, precis som din hjärna som ju också klarar addition och multiplikation!

Referenser: Algebra för universitet och högskolor; Eriksson, Lind, Persson, Tengstrand Computability; Cutland Dennet; Zawidzki Gödel´s Theorem; Franzén

10

PROBLEMET MED IRREVERSIBLA MASKINER

Vi såg i förra avsnittet att addition och multiplikation kan beskrivas som ett slags räknemässig rundgång. Nu vet alla som fått rundgång i sitt högtalarsystem att det inte alltid går att så lätt räkna ut vad som händer vid rundgång. Det gör det inte heller i matematiska system. De har dock fördelen att man kan tala om sant och falskt på ett

11

oproblematiskt sätt. Vad som är sant inom matematiken är helt enkelt själv en matematisk utsaga.

En matematiker har sagt att vad matematiker gör är att de i slutändan försöker återföra allting på proceduren att räkna. Om man vänder på steken kan man få proceduren att räkna (och att addera och multiplicera) att peka på precis vad som helst. Det lustiga är att när man numera beskriver proceduren att räkna brukar man utgå från motsatsen till mängden av allting, nämligen från den mängd som inte innehåller någonting.

Talen man räknar elementen i mängder med får man fram på följande sätt; 0 definieras som tomma mängden Ø, 1 (ett) som mängden av noll = {0} = {Ø}, 2 (två) som mängden av noll och ett = {Ø,{Ø}} osv. Dessa går att räkna med om man bestämmer att efterföljaren till ett tal också alltid är ett tal, att två olika tal aldrig har samma efterföljare och att 0 är inte efterföljare till något tal. Utifrån detta är det

exempelvis en sann matematisk utsaga att summan x+y av två tal x och y är en operation med de rekursiva egenskaperna:

x + 0 = x

x + efterföljaren till y = efterföljaren till (x+y)

Alla upplevda mönster i verkligheten kan alltså i princip via påverkan av matematikers hjärnor i slutändan avbildas av enkla räkneoperationer som därmed kan sägas ha universella representationsegenskaper. Dessa enkla räkneoperationer är naturligtvis sedan länge möjliga att utföra med maskiner. Det betyder att varje maskin som klarar dessa enkla beräkningar i princip klarar alla beräkningar (och mätningar) som alla andra maskiner (inklusive mänskliga hjärnor) kan klara. Man brukar prata om sådana maskiners allmängiltighet och kalla

12

moduler med vilka man kan bygga dem för funktionellt fullständiga.

I datorer realiserar elektroniska kretsar en (två-värd) mängd {0,1} med de tre operationerna OCH, ELLER, ICKE. Dessa så kallade grindar står, i olika kombinationer, för alla de Booleska funktioner en generell dator kan utföra. Det visar sig att de kan byggas med en enda krets, en ICKE OCH-grind, som därför ensam är funktionellt självständig. Om input föreligger enligt x och y ges output som ICKE-OCH enligt detta mönster (som inom logiken träffande nog kallas en sanningstabell):

x yx ICKE-

OCH y

0 0 10 1 11 0 1

1 1 0

Det är lätt att se att det bara är när grinden ger en output som är 0 som vi enbart av detta faktum kan veta vad som är dess input. När output är 1 kan det svara mot tre helt olika input. Om än funktionellt fullständig är den inte reversibel. Vi kan inte analysera baklänges utifrån resultat när verkliga maskiner (inklusive vårt upplevelsemaskineri) är byggd efter sådana modeller. Hur är då tolkningar möjliga? Hur kan vi veta vad vi upplevt?

Referenser: I am a Strange Loop; Hofstadter Computability; Cutland The Quest for the Quantum Computer; Brown Gödel´s Theorem; Franzén

13

KUNSKAP SOM ENERGIOMVANDLING

14

Picasso lär ha sagt att datorer är värdelösa, de ger oss bara svar.

Samma sak kan i så fall sägas om andra allmängiltiga maskiner, som aritmetik och mänskliga hjärnor. De är alla uppbyggda av funktionellt fullständiga moduler och kan i princip ge oss samma svar om man har fri tillgång till tid och energi. Det är däremot stor skillnad på hur effektivt de kommunicerar svaren vid begränsade resurser.

Maskinerna själva är naturligtvis också resurser och det man brukar kalla automater är maskiner som inte kräver den mänskliga hjärnans maskineri som resurs för att kunna arbeta. Var den gränsen går förändras hela tiden.

En sak vet vi om hjärnan, den kommunicerar med sig själv jämt och ständigt. Ibland tar den dessutom hjälp genom en kommunikationsloop där en maskin utanför hjärnan ingår. Sedan datorernas intåg

har det blivit naturligt att tala om deras "minne" lika väl som vårt eget. Minne mäts med hjälp av en matematisk uppfinning, logaritmer. En byte kan lagra 256 olika "minnen". Det är helt enkelt så att 8 bitar (med nollor och ettor, som man brukar tänka sig det) är logaritmen av 256 om man använder basen 2 (dvs 2 upphöjt i 8 är lika med 256).

Du kanske tänker att en byte är åtta bitars information. Vad har logaritmer där att göra? Jo, de behövs för att rigoröst tala om hur användbara bitarna är i kommunikationen. Med andra ord: Hur mycket verklig information ger ett svar? Svaret på den frågan gavs av Claude Shannon, den moderna kommunikations-teorins grundare, redan på 1940-talet med denna formel

(informationen) =

-log (sannolikheten)

15

Vad har sannolikheten där att göra? Tänk dig att du vill veta solchanserna imorgon för en semesterort där solen nästan alltid skiner. Om du får en prognos som talar om regn så ger den dig mycket mer information än en prognos om sol (eftersom du förväntat dig sol och prognosen inte tillför något).

Vad har minustecknet där att göra? Sannolikheter är alltid mindre än 1 (helt sannolikt) och större än 0 (helt osannolikt) och logaritmer blir alltid negativa för tal mindre än 1. Logaritmen för 0,5 är t ex -1. Logaritmen för 0,25 är -2. Minustecknet framför logaritmen ger därför alltid ett positivt värde på informationsmängden; -(-1) = 1; -(-2) = 2 osv.

Nu visar det sig att minustecknet är den enda avgörande skillnaden på formeln för information enligt Shannon och en berömd formel inom fysiken

(entropi) = (Boltzmanns konstant) log (sannolikheten)

där konstanten uppkallats efter formelns upphovsman (om konstanten sätts till -1 är formlerna identiska!).

Att det skulle finns en koppling mellan termodynamik (entropi är ett termodynamiskt begrepp) och information var förvånande på sin tid, men är det knappast idag. Termodynamik, läran om energi, speciellt värmens natur, dess omvandling till andra energiformer och dess möjlighet att uträtta arbete, är grunden för all teknik och informationsteknologin i datorer eller hjärnor är inte undantagen.

Referens: The Quest for the Quantum Computer; Brown

16

17

DEMONEN I MASKINEN

Energi kan inte förbrukas, bara brukas, men dess brukbarhet kan förbrukas. När vi brukar energi omvandlas energiformer från högre till lägre brukbara former. Den minst brukbara formen av energi är värme. Den kan också brukas, men bara om det finns värmeskillnader att utgå ifrån.

När värmeskillnader används i ett maskineri för att utföra arbete av något slag utjämnas så småningom dessa skillnader och ny energi måste tillföras utifrån. Eller hur? Eller måste den det? Redan 1867 skapade James Clerk Maxwell en

tänkt figur, Maxwells demon, som utan energiåtgång skulle kunna återskapa värmeskillnader mellan två kamrar som i utgångsläget är fyllda med en gas med samma temperatur. Att kamrar med olika gastemperatur kan utföra arbete vet var och en som kör en bil med explosionsmotor. Tänk om du kunde köra bilen utan att behöva fylla på bensin. Det skulle du kunna om du hade Maxwells demon i motorn!

Värmen hos en gas är den kaotiska rörelsen bland dess molekyler. Att rörelserna är kaotiska innebär att de inte favoriserar någon speciell riktning och man kan därför inte använda någon nettoinriktning för att utföra arbete. Temperaturen är den genomsnittliga hastigheten hos molekylerna utan hänsyn till dess olika riktningar.

Nu kan vi, med Maxwell, tänka oss en tvådelad kammare med en (för tankeexperimentets skull) friktionsfri skjutdörr. I genomsnitt har molekylerna samma hastighet i båda

18

kamrarna. Maxwells demon märker när en molekyl råka röra sig mot skjutdörren. Kommer den snabbt från det ena hållet öppnar han dörren och släpper in den i den andra kammaren. Kommer den långsamt behåller han dörren stängd. Kommer den däremot snabbt mot skjutdörren från andra hållet håller han dörren stängd och öppnar bara för långsamma molekyler som kommer från det hållet. När demonen hållit på en slag har den således lyckats sortera fler snabbrörliga molekyler i den ena kammaren och fler långsamma i den andra.

Med Maxwells demon i maskinen kan du alltså åstadkomma värmeskillnad från ett tidigare jämviktstillstånd utan att tillföra någon energi. Det räcker med att demonen är medveten om de enskilda molekylernas rörelse så att de låter sig sorteras efter snabbhet. Information är väl det ultimata miljövänliga bränslet kan tyckas. Men är det?

Fysikerna visste redan på den här tiden att evighetsmaskiner,

även den med en Maxwellskt demonisk ingenjör i mitten, är omöjliga. Så vad är det för fel på resonemanget? Man tittade på vad det skulle kosta att inhämta informationen om molekylerna och trodde att den kostnaden måste överskrida den nytta man kunde få av den uppkomna värmeskillnaden. Det trodde man länge. Inte förrän 1982 kunde Charles Bennett visa att det inte behövde vara på det sättet. Den termodynamiska kostnaden (ökningen av entropin) för att kopiera något (till medvetandet eller till andra medier) kan i princip göras godtyckligt liten (det är därför piratkopieringar bekämpas av mediaföretagen).

Nådåså, demonen fungerar trots allt! Ja, om den har ett i det närmaste oändligt minne. Demonen behöver bara veta hastighet och riktning på en molekyl vid tidpunkten för beslutet att släppa igenom eller stänga ute. Den behöver aldrig använda den kunskapen någon mer gång. Varje beslut är ett nytt

19

beslut varje gång oavsett om molekylen det handlar om varit med om det tidigare eller inte (inte är det mest troliga eftersom det finns så ofattbart många molekyler i bara en liten liten mängd vanlig luft). Men även om demonen skulle klara sig med bara en informationsbit per molekyl behövde den lagra tio miljoner miljarder onödiga bitar i sitt minne bara för att sänka entropin i ett enda gram luft med en tiomiljondels procent. Det är naturligtvis helt otillräckligt för att driva ens den minsta leksaksbil.

Jaha, men det är ju bara att radera rubbet från minnet. Det behövs ju inte. Så vad är problemet? Problemet är att Rolf Landauer redan 1961 visade att det alltid kostar att glömma, att utplåna information. Information är inte användbar om vi inte kan kasta bort det vi inte behöver och det drabbar även demonen i maskinen.

Hur vet förresten demonen i maskinen vad vi inte behöver? Eller, eftersom det kostnadsproblemet uppkommer för alla

maskiner, mer tillspetsat: Varför stiger inte informationen oss alla över huvudet hela tiden?

Referens: Märk världen; Nørretranders

20

ATT ÅTERANVÄNDA INFORMATION

Som vi såg i förra asvnittet kostar det alltid att göra sig av med

irrelevant information. Det är ett stort problem för alla maskiner med anspråk. Speciellt de med anspråk på medvetenhet.

Det finns två sätt att angripa problemet. Det första är att komprimera beskrivningarna så att varje informationsbit innehåller mycket användbar kunskap samtidigt som den inte upptar mycket minne och därför kostar lite att radera. Det andra är att använda information på ett sätt som gör den återanvändbar i så hög grad som möjligt så att det blir så lite information som möjligt som behöver kastas.

Anta att en dator får en digital input som ser ut så här: 001010101010101010... Om den i sitt minne har en regel för att förvandla bråk till decimaltal så kan den testa att dividera 1 med 3. 1/3 = 0,01010101010101010... i binär version! För att komma ihåg den oändliga serien 001010101010101010... osv behöver den bara komma ihåg hur man

21

dividerar 1 med 3 och omvandlar resultatet från ett decimaltal till ett binärtal (och tar bort kommat). Det är en oerhörd komprimering från ett oändligt antal bitar till det fåtal bitar som behövs för att beskriva hur divisionen mellan två små heltal förvandlas till ett decimaltal som är identiskt (så när som på kommat). Denna lilla beskrivning (i form av en kodsnutt i en dator) är (i sammanhanget) meningen med 001010101010101010...

Vi människor är väldigt bra på att hitta meningar i tillvaron. Hur går det till?

Mening är ett semantiskt begrepp till skillnad från det som brukar anses kunna ske rent mekaniskt. Den mekaniska syntaxen i ett språk kan lätt programmeras i en dator. Själva programmeringen är i sig själv syntax. Russell Standish skriver i sin bok "Teorin om ingenting" att information är data med mening, och att det "finns ingen entydig överföring från data till meningar - många olika datauppsättningar

(beskrivningar) kan tolkas så att de har samma mening".

En mekanism (medveten eller inte) kan t ex bara ta hänsyn till ett begränsat antal decimaler i exemplet ovan. Om vi räknar med tre decimaler (ett godtyckligt val) blir ju alla serier som börjar med 0,010 detsamma som 1/3. Men det betyder ju att en enda slumpmässigt utvald binär dataserie av slumpmässig längd (så länge den börjar med 0,010) av dessa oändligt många dataserier kan stå för alla dataserier som i mekanismens ögon har meningen 1/3. Eller med andra ord: Samma dataserie kan återanvändas för all information som ger samma mening. Alla de andra dataserierna behöver inte läggas på minnet, de filtreras bort redan från början bortmotade av gammal information.

Någon kanske tänker att det är väl mycket slump inblandad. Men "bakgrundsbrus" är en förutsättning för att kunna skilja på semantik och

22

syntax. Om vi vill ange temperaturen hos en gas så är den beroende av molekylernas genomsnittliga kaotiska rörelser, men det är naturligtvis meningslöst att tala om gasens temperatur utifrån en enda av dessa molekyler i enskildhet.

Molekyler och atomer är å sin sida semantiska begrepp i förhållande till elementarpartiklarnas kaotiska värld. Världen kan beskrivas som skiktad med bakgrundsbrus emellan. I varje skikt har bakgrundsbruset filtrerats med bestämda mekanismer. Filtermekanismerna själva är sedan beskrivbara ånyo med filtermekanismer.

Vilka filter som biologiska organismer använder sig av är ett resultat av den ackumulerade slump som evolutionens mekanism utgör. Hos djur med så stor hjärna som vi har är de subjektiva filtreringarna av omvärlden dessutom av så stor betydelse att man kan undra hur vi någonsin vet att vi pratar om samma sak...

Referens: Märk världen; Nørretranders Teorin om ingenting; Standish Naturen i huvudet; Hoffmeyer

23

KUNSKAP HÄMTAS INIFRÅN

I förra artikeln undrade jag om inte subjektiviteten skulle ställa till det för vår kunskapssträvan. Den här veckan ska jag försöka visa att på en tillräckligt findetaljerad nivå är det precis tvärtom.

Informationens minsta enhet är en bit. Vi kan representera en bit med något som antingen innehåller något (1) eller inte innehåller detta något (0). I en dator motsvaras det av "små

24

hinkar" som antingen innehåller elektroner (1) eller inte (0). Vecka 35 skrev jag att grindar i datorns elektroniska kretsar sköter informationshanteringen, dvs när, och om, en "hink" ska tömmas eller fyllas på med elektroner. Dessa grindar bestämmer datorns logik.

På 70-talet uppfann Ed Fredkin något han kallade konserverande logik. Han konstruerade en grind som var fullständigt reversibel (INGEN information kastades bort; när två Fredkingrindar seriekopplas återställs utgångsläget exakt) samtidigt som den var funktionellt fullständig (ALLA mekanismer kunde utföras med lämpliga kombinationer av grindarna).

Man skulle tro att det måste vara en mycket komplicerad konstruktion, men icke. Likt de flesta riktigt bra idéer är den enkel. Anta att vi har tre hinkar, de brukar betecknas med c, p och q, som antingen kan vara fyllda (1) eller inte (0). Den enkla logiken i en Fredkingrind är nu denna: om c

(kontrollhinken) är tom (0) varken töms eller fylls de två andra hinkarna på (de behåller sin etta eller nolla), om c däremot är fylld (1) får hink p och hink q fyllas eller tömmas så att de innehållsmässigt "byter plats".

Mekanismen som gör att hinkarna byter plats är den logiska grinden kontrollerad-ICKE. Den kan göras godtyckligt energisnål (tack vare Fredkins uppfinning) och den visar samtidigt att det inte behöver kosta något att veta. Hur går det till?

Låt oss återknyta till Maxwells demon (se artikeln från vecka 37) och kopplingen mellan entropi och information. Vi förenklar hela situationen till två bitar. Den första biten (0) är demonen. Den andra biten (information om gasmolekyl) kan vara antingen 1 eller 0 i utgångsläget. Entropi är detsamma som information som inte är tillgänglig. Demonen har naturligtvis sitt utgångsläge (0) tillgängligt och saknar

25

därför entropi. Demonen vet ännu inte om gasmolekylen ska visa sig ha 1 eller 0 och den informationen har däför i utgångsläget en bits entropi. För att få reda värdet på gasmolekylens informationsbit utför demonen helt enkelt operationen kontrollerad-ICKE. Det betyder som vi sett att demonens tomma hink bara fylls på om gasmolekylen har värdet 1. Efter denna "mätning" är de två ingående bitarna (demonens och gasens) antingen 00 eller 11, dvs en bits sammantagen information.

Nu kommer tricket. Genom att göra om operationen kontrollerad-ICKE på resultatet tilldelas gasmolekylen 0 (oförändrad om demonens är noll eller "utbytt" från 1 till 0 om demonens är 1). Demonen har genom att skaffa sig gratis kunskap och genom att, likaledes gratis, upprepa proceduren omvänt SÄNKT entropin i gasen!

Men förbjuder inte termodynamikens andra huvudsats detta? Jo, om man

ser till informationen i sin totalitet. Det som är kunskap i ett perspektiv är okunskap (entropi) ur ett annat. Den utomstående betraktaren till demonens agerande i gasen kan se att gasen fått sin bit satt till 0 men kan inte se hur demonens bit är satt. Det som är kunskap ur demonens perspektiv (information med värde 1) är entropi med värde 1 ur den utomstående betraktarens perspektiv.

Det är perspektivet "inifrån" som räddar kunskapen ur de fysiska lagars grepp som säger att information varken kan förstöras eller skapas...

Referenser: Programming the Universe; LLoyd The Quest for the Quantum Computer; Brown

26

PERSPEKTIV PÅ MENING

27

I bloggen "Utan jag i himmelen" skrev jag om medvetande och perspektivskiften den 12:e december 2005: "Vad beror det på att det känns mer som en film som spelas upp i huvudet än en teaterföreställning? Jag tror att det beror på perspektivskiften och kameraåkningar. När man spelar in film så kan kameran vara stilla och registrera rörelserna i scenen (ungefär som när vi sitter i en teatersalong), men den kan också göra åkningar och på det sättet åstadkomma rörelse även om inget annat händer. Snabba perspektivskiften kan också ske via scenbyten. En scen i hjärnbarken är alltid en minnessekvens. Motsvarigheten till kameraåkningar som förändrar perspektivet är också minnessekvenser och likaså är byten av scener ur olika perspektiv ännu en minnessekvens. När jag visar medlidande har jag skiftat perspektivet från eget lidande till andras. Jag

undrar jag om inte medvetande i grunden handlar om att handla med medkänsla… "

Min vilda spekulation att själva medvetandet på något sätt har med perspektivskifte att göra gjorde jag alltså långt innan Hofstadters "I am a strange loop" kom ut (2007). De Hofstadterska loopar som har med medvetande att göra är inte bara rekursiva och självrefererande utan har därtill en paradoxal perspektivöverskridande egenskap. Syntaxen (dvs grammatiken i mekanismen) "lyfts" till annan nivå där den ges en mening (som kameraåkningar, scenbyten, minnen, illusioner etc). Det paradoxala ligger i att själva meningen via en feedbackloop visar sig som enbart syntax! Men tack vare detta kan fenomenet befästas, som när en rundgång "låser sig" och blir strukturerad, menar Hofstadter.

Om man, som Russell Standish gör i "Teorin om ingenting", beskriver de två

28

nivåerna som en semantisk rymd respektive en syntaktisk rymd, så är det möjligt att formalisera de meningsfulla strukturernas komplexitet (vilket visar sig stå i en matematisk relation till entropi - och därmed till information och, i enlighet med resonemanget i förra veckans artikel, till kunskap).

Russell visar att den mängd information som vår värld innehåller har ett mycket speciellt samband med antalet beskrivningar som passar in på vår värld. Låt oss för ett ögonblick tänka oss att alla beskrivningarna har en begränsad längd, säger han, den ändliga längden L, och är konstruerade med det binära alfabetet {0,1}. I så fall finns det 2 upphöjt i L möjliga beskrivningar. Av alla dessa beskrivningar svarar ett bestämt antal, w , mot en given mening. Informationsinnehållet, eller komplexiteten, i den meningen ges av:

C = L - log2w = - log2(w/2 upphöjt i L)

Ekvationen ger oss även ett sätt att definiera komplexitet med oändligt långa beskrivningar eftersom termen efter logfunktionen konvergerar mot ett ändligt tal mellan 0 och 1 när L går mot oändligheten.

Den underliga formeln visar på ett sätt att räkna med mängden av de beskrivningar som börjar på samma sätt fram till en viss position. Är då all meningsfull kunskap en talrelation?

Ja, men bara ur ett visst perspektiv. Varje beskrivning är en symbolsträng som produceras av en mekanism. Enligt matematiker spelar den faktiska mekanismen ingen roll. Man kan välja vilken mekanism som helst och ändå skiljer sig den beräknade komplexiteten från den som beräknas utifrån beskrivningar producerade av vilken annan mekanism som helst

29

bara med en konstant, oavsett symbolsträngarnas längd.

Matematiker älskar sådant, eftersom konstantens praktiska betydelse kan trollas bort ur ett oändlighetsperspektiv. Inte desto mindre är det faktiska numeriska värdet beroende på val av mekanism. Det bestäms av mekanismens perspektiv.

Referenser: Teorin om ingenting; Standish I am a strange loop; Hofstadter Utan jag i himmelen; Nilsson

30

ATT SKAPA EN KREATIV MASKIN

Föregående artikel i denna serie pekade på ett samband mellan mening och komplexitet. Hur uppkommer komplexitet? Svaret på den frågan ges

bättre än någon annanstans jag känner till i Russell Standish bok "Teorin om ingenting" just i avsnittet om att skapa en kreativ maskin. Med översättarens rätt hämtar jag fritt ur detta avsnitt i det följande.

En gren av datavetenskapen har utvecklat evolutionära algoritmer, som tillämpar Darwins idé i datorprogram för att lösa datavetenskapliga problem. Att man lyckats få robotar att gå har bara varit möjligt genom att utveckla algoritmerna utifrån ett anpassningsmått för hur bra de fick robotarna att gå. Datavetenskapsmannen John Koza har fått flera patent på elektroniska kretsar utvecklade enligt tekniken evolutionär programmering. Detta illustrerar att kreativitet är möjligt inom en helt mekanisk process.

Ändå är detta en mycket begränsad kreativitet. Det vanliga hos evolutionära algoritmer är att när en optimal lösning nåtts på problemet avstannar all vidare evolution. Det

31

betyder att man måste vara mycket noga med hur man väljer att representera problemet och hur man avgränsar det för den evolutionära sökprocessen. Utan avgränsningar blir sökutrymmet alldeles för stort och den evolutionära algoritmen far omkring utan att hitta någon lösning alls. Detta är mycket avlägset idealet om en automatiskt kreativ maskin – en som fortlöpande genererar nya idéer på det sätt den mänskliga hjärnan verkar förmögen till.

Är det då möjligt att bygga en obegränsat kreativ maskin? Den allmänna uppfattningen inom vetenskapen är att människan är en sådan maskin som skapats av de blinda krafterna hos den naturliga evolutionen. Detta är bara en arbetshypotes så länge ingen lyckats visa att människor är maskiner. Att anta något annat, att vi är uppfyllda av en livskraft, eller själ, som ligger bortom den mänskliga vetenskapens möjlighet att förstå, vore å andra sidan att alltför lättvindligt ge upp denna strävan. Att den mänskliga

naturen är mekanistisk är en tro, som skulle få stöd om teknikerna lyckas skapa en sådan otvetydigt kreativ maskin, men den är inte falsifierbar. Om man inte lyckas betyder det bara att vi inte varit duktiga nog!

En del av problemet är hur man exakt ska definiera ”öppen” evolution, eller ”kreativ” evolution. Det verkar ganska klart att vi inte enbart är intresserade av en process som skapar nya saker, utan att de nya sakerna på något sätt är bättre. De flesta som forskar i ämnet anser att den relevanta kvantiteten är komplexitet.

Om människan är en maskin har naturen redan löst problemet med att skapa en kreativ maskin. Vi behöver vända oss till naturen för att få inspiration till att lösa detta problem. En del av problemet handlar om vad vi menar med en maskin. För en forskare inom datavetenskap betyder maskin en sak – en anordning, eller abstrakt objekt, som kan modelleras exakt av en Turingmaskin.

32

En universell Turingmaskin är en teoretisk modell av en dator som kan ersätta varje annan Turingmaskin genom att köra ett lämpligt program. Ett annat sätt att se på saken är därför ”huruvida det finns ett lämpligt program som gör att mitt referensexemplar, U, av en universell Turingmaskin blir en kreativ referensmaskin”. Man vet att om iakttagaren känner till programmet, eller enkelt kan lista sig till det genom omvänd ingenjörskonst, så begränsas komplexiteten i utdata av längden på programmet. Denna maskin har alltså en strikt begränsad kreativitet. Om däremot programmet inte var så lätt att lista ut, utan kryptiskt, kan den iakttagna komplexiteten hos programmets utdata mycket väl vara obegränsad.

Finns sådana kryptiska algoritmer? Man tror det. RSA-kryptering använder en krypteringsalgoritm till sin publika nyckel som bygger på antagandet att det är beräkningsmässigt ogörligt att faktorisera ett tal i sina primtal om dessa är tillräckligt stora. Den exakta

meningen hos dessa termer studeras inom disciplinen beräkningskomplexitet.

Naturen har ett försprång jämfört med algoritmer då den har tillgång till äkta slumpgenerering via kvantprocesser. Det är allmänt vedertaget att det radioaktiva sönderfallet hos en atomkärna är en fullständigt slumpartad process. Vi kan veta att hälften av atomerna i ett urval i genomsnitt kommer att sönderfalla inom en tid som kallas halveringstiden, men vi kan inte förutsäga vilka atomer som kommer att sönderfalla, eller när de kommer att göra det. Är det möjligt att utnyttja denna slumpmässighet för att generera öppna kreativa processer?

Det finns en slags kvantdatoralgoritm som med säkerhet genererar komplexitet! Vi återkommer till denna i nästa artikel.

Referens: Teorin om ingenting; Standish

33

EFFEKTIV KOMPLEXITET

Medveten iakttagelse torde med säkerhet kräva en viss grad av komplexitet för att kunna existera. Om iakttagare är en del av systemet så kommer de med nödvändighet att iaktta ett system som kan generera komplexitet. Detta är något av en truism. Men hur går det till?

För att alls kunna beskriva detta förlopp på ett bra sätt krävs en beskrivning av vad vi menar med komplexitet. Det finns många sätt. Ett sätt är att begränsa sig till effektiv komplexitet. Varje system har en därtill

34

hörande total mängd information. Det är den mängd information som krävs för att beskriva dess kvantmekaniska tillstånd så fullständigt som kvantfysiken principiellt tillåter. Den effektiva komplexiteten fås genom att dela upp denna informationsmängd i två delar; informationen som beskriver systemets regelbundenheter och informationen som beskriver dess slumpmässiga aspekter. Den effektiva komplexiteten definieras sedan som enbart den del av informationen som beskriver regelbundenheterna.

Det kan tyckas att vi då bara ersatt en defintionssvårighet med en annan. Hur definierar man vad som är systemets regelbundenheter? Vilket kriterium ska användas för att säga att en informationsbit är en bit regelbundenhet, alltså intressant för vår defintion, medan en annan informationsbit är ointressant, alltså ska klassas som en slumpmässig aspekt av systemet ifråga?

Ett operationellt sätt är att man för varje studerad bit "flippar" dess värde till sitt motsatta, 0 till 1, och ser om det får någon effekt på systemets funktion. Har det en avgörande effekt tillhör den biten den effektiva komplexiteten hos systemet. Men vad är systemets funktion? Dess ändamål? Det verkar vara en subjektiv uppskattning.

En ytterligare begränsning är att begränsa sig till funktionen att ta upp energi och använda den för att reproducera systemet. Den funktionen är en del av alla livsformer men även en del av de underliggande kvantmekaniska processerna. Med den här defintionen av begreppet kan man visa hur universum med nödvändighet genererar komplexitet.

I den kosmologiska standardmodellen är universums begynnelsetillstånd enkelt och homogent. Det för vår defintion av komplexitet intressanta är hur energitätheten ser ut. Den

35

är överallt densamma. Men eftersom detta är en kvantmekanisk beskrivning är det den genomsnittliga energitätheten som är densamma, medan det finns kvantfluktueringar kring detta värde. Den kvantmekaniska verkligheten består ytterst av kvantbitar som är så kallade superpositioneringar av de informationsbitar vi använder för att beskriva vad vi vet.

Kvantbitarna, de fysiska motsvarigheterna till informationsbitarna, håller alla olika värden på energitätheten i superpositioner. Det gör att ett värde lägre än genomsnittet (en informationsbit med värde 0) och ett värde högre än genomsnittet (en informationsbit med värde 1) kan förekomma tillsammans. Varför kvantbitarna genast börja utveckla en informationsteknik med bitar som flippar varandra på ett kvantmekaniskt sätt, som ur ett tillstånd som egentligen är informationslöst (ett enda enkelt genomsnittsvärde av energitäthet överallt) skapar

all information och komplexitet som vi behöver för att kunna iaktta all denna information och komplexitet.

Detaljerna i detta IT-universum ska vi titta närmre på härnäst.

Referens: Programming the Universe; LLoyd

36

INFORMATION IN MEMORIAM

37

Under höstlovsveckan nåddes jag per telefon av ett helt oväntat dödsbud. En vän sedan 40 år var borta. Jag hade tänkt skriva en vanlig in memoriam, men bestämde mig för att den planerade artikeln om kvantbitarnas sätt att generera parallella informationsvärldar, med information vi inte kan ha någon tillgång till, var ett ovanligt välfunnet ämne att skriva om en gång som denna.

Varenda liten bit information som når oss når oss via kvantbitar. Kvantbitar kan beskrivas som en slags våg. En våg kan i sin tur beskrivas som en summa av ett stort antal ingående vågor som bygger upp den våg vi observerar. Ett annat sätt att beskriva en våg är som en "störning" kring ett medelvärde. Det jag upplever som verkligheten är bokstavligen det som stör mig!

Den matematiska formalismen för en kvantbit ser ut som

följer: | > Det som finns däremellan anger ett "informationsvärde" på vågen, t ex 0 eller 1. Detta skrivs då så här: |0 > eller |1 >

Det fiffiga med detta sätt att skriva är att allt inom det kvantfysikaliska sättet att beskriva verkligheten befinner sig i en vågform, även beskrivandet (eller upplevandet) av verkligheten. Istället för 0 och 1 i exemplet ovan kunde jag alltså sätta något så sammansatt som: |Lennart hör telefonen ringa > eller |Lennart hör inte telefonen ringa >

Vågor påverkas av vågor. Det finns ett kvantmekaniskt vågfenomen som kallas spinn. När spinnet är motsols kallas det upp och skrivs alltså så här: |upp > När det är medsols kallas det ner och skrivs: |ner > Med en elektromagnetisk våg kan man få spinnet att vrida sig. Man behöver inte vrida spinnet hela vägen runt. Vågor kan ju överlagras varandra. Den sammansatta vågen |upp > + |ner > kan åskådliggöras

38

med ett spinn till höger. Vågor kan inte bara läggas ihop utan också dras från varandra (där den ena vågen har toppar har den andra dalar). Således kan |upp > - |ner > ses som att spinnet är horisontellt, men till vänster. Kort sagt kan vågor roteras till att anta vilken riktning som helst.

Kvantvågor roterar varandra vid kontakt. Det är gott och väl, men som vi såg i artikeln från vecka 39 så kräver kunskap om existensen en kontrollerad-ICKE operation. Hur ser den ut mellan kvantbitar?

Som exempel tar vi de två kvantbitarna |Telefonen hemma hos Lennart ringer > eller |Telefonen hemma hos Lennart ringer inte > I den kvantmekaniska verkligheten finns ett tillstånd där dessa två kvantbitar roterats till den sammansatta vågen |Telefonen hemma hos Lennart ringer + |Telefonen hemma hos Lennart ringer inte > När en kontrollerad-ICKE operation styrs av detta tillstånd på de båda kvantbitarna |Lennart hör

telefonen ringa > samt |Lennart hör inte telefonen ringa > blir resultatet det förväntade: |Telefonen hemma hos Lennart ringer, Lennart hör telefonen ringa > + |Telefonen hemma hos Lennart ringer inte, Lennart hör inte telefonen ringa >

Mer generellt kan man beteckna det som att den styrande kvantbiten |0 > + |1 > leder via en kontrollerad-ICKE operation till tillståndet |00 > + |11 > Fösöker man nu rotera tillbaka det senare tillståndet hamnar man emellertid INTE där man var, dvs |0 > + |1 > utan istället hälften av gångerna i tillståndet |0 > och hälften i |1 > Det betyder att i vårt exempel ovan hamnar man inte i det sammansatta vågtillståndet |Telefonen hemma hos Lennart ringer > + |Telefonen hemma hos Lennart ringer inte > utan enbart i endera. Verkligheten har splittrats i två parallella skeenden som inte kommer ihåg varandra. Den värld där Lennarts telefon inte ringde och Lennart inte hörde den är tyvärr för alltid bortom kontakt med den värld där

39

Lennart svarade i telefonen och hörde om vännens död. I den parallella världen (lika kvantmekaniskt verklig) är vännen inte död.

Det är skönt att veta. Nu finns det förstås många fler än två parallella världar. Verkligheten är oändlig. Tyvärr är de enda mätbara signalerna från parallella verkligheter de som kommer från exakt likadana verkligheter sånär som på en elementarpartikel eller så. Där kan man upptäcka så kallad interferens från en elementarpartikel i en parallell värld som skiljt sig från en elementarpartikel i vår värld när den sedan försöker återta samma plats. Men i så likadana världar är min vän också död naturligtvis.

Referens: Programming the Universe; LLoyd

40

TANKEN SVINDLAR

Efter att förra artikeln ha introducerat den matematiska formalismen för kvantbitar och diskuterat möjligheterna att föra över information mellan parallella världar kan det vara idé att återknyta till det vi angav som grunderna för hela denna temaserie med ett citat:

"Att överföra rörelse från ett ställe till ett annat är det vardagliga sättet att tala om mekanismer. Mekanismer påverkar, förändrar, det de riktas mot. Att mekanismer kan riktas mot något, inklusive sig själva, kallar filosofer intentionalitet. Alla tankar är riktade mot sitt innehåll, vare sig de sätter tilltro till innehållet, tvivlar på innehållet, är rädda för innehållet eller intar en annan attityd så är de också självrefererande, innehåller innehållet."

Låt oss nu försöka precisera med hjälp av kvantbits-formalismen. Det är inte lätt. Tanken svindlar, men vi gör ett försök!

I slutet på förra artikeln såg vi hur de två kvantvågorna |Telefonen hemma hos Lennart ringer > respektive |Telefonen hemma hos Lennart ringer inte > korrelerades med de båda kvantvågorna |Lennart hör telefonen ringa > samt |Lennart hör inte telefonen ringa > på det sätt vi upplever det i vardagen. Vad vi däremot inte alls tog upp var hur det

41

sammansatta vågtillståndet |Telefonen hemma hos Lennart ringer > + |Telefonen hemma hos Lennart ringer inte > egentligen skall uppfattas.

Vi ska se närmare på detta genom att specificera hur en annan observatör än Lennart, vi kan kalla henne Birgit, uppfattar att Lennart lyfter på luren. Vi har utgångsläget att Birgit tittar på Lennart för att se om han lyfter på luren eller inte. Observera att detta INTE inkluderar en inriktning på att lyssna efter om telefonen ringer (Lennart kan ju lyfta på luren för att ringa själv).

Vekligheten för Birgit delar upp sig på samma sätt som för Lennart och hans hörande av telefonsignalen fast med avseende på om Lennart lyfter/lyfter inte på luren och hon ser/ser inte att han gör det, dvs när en kontrollerad-ICKE operation styrs av detta tillstånd på de båda kvantbitarna |Birgit ser Lennart lyfta luren > samt |Birgit ser inte Lennart lyfta luren > blir resultatet återigen det förväntade: |Lennart lyfter på luren,

Birgit ser Lennart lyfta på luren > + |Lennart lyfter inte på luren, Birgit ser inte Lennart lyfta på luren >

Men nu kommer det kluriga. Enligt kvantmekanikens rörelse-ekvationer har Birgits förhållande till det eventuella ringandet i telefonen i och med den ovanstående operationen hamnat i det sammansatta vågtillståndet |Telefonen hemma hos Lennart ringer, Birgit hör ringsignal från telefonen> + |Telefonen hemma hos Lennart ringer inte, Birgit hör ingen ringsignal från telefonen> alltsammans multiplicerat med 1 genom roten ur 2!

Anta att Lennart medans han lyfter på luren frågar Birgit: "Hörde du inte telefonen ringa?" Då sönderfaller verkligheten ånyo på det förväntade sättet i olika versioner där Birgits jakande eller nekande svar (om hon svarar ärligt) korreleras med fakta på det gamla vanliga sättet. Men anta att Lennart istället frågar Birgit: "Tala inte om om du hörde telefonen ringa eller inte, vad jag vill

42

veta är, har du en bestämd uppfattning om det förekom en ringsignal eller inte?"

Om Birgit svarar ärligt kommer hon att säga att hon har det, trots att hennes mentala relation till ringandet i och med det svaret, till skillnad från svaret på en fråga som den dessförinnan, INTE förändrats utan fortfarande korrekt beskrivs med det sammansatta vågtillståndet som inte med bästa vilja i världen kan sägas ge en bestämd uppfattning om förekomst av ringsignal eller inte.

Det är alltså i vissa fall möjligt (och nödvändigt om man ska vara ärlig) att helt ärligt ge ett falskt svar om sitt mentala tillstånd. Tanken svindlar, vi stannar där för denna gång.

Referens: Quantum Mechanics and Experience; Albert

43

INTE SOM DU TROR

Från att i en tidigare artikel ha landat i slutsatsen att all kunskap kommer inifrån, verkar vi i förra artikeln nått dithän att det går att hävda att vi har falska uppfattningar om vad vår egen upplevelse egentligen är.

Hur hamnade vi i denna motsägelse?

Det är en motsägelse alla hamnat i som försöker tolka kvantmekaniken utifrån de fantastiskt exakt uträknade och uppmätta resultat den ger. Tack vare dess exakthet ställs vi inför det famösa mätproblemet. De som upptäckte och utarbetade denna teori, som under etthundra år aldrig givit ett avvikande resultat vid fysiska experiment som prövat dess giltighet, tvingades till den märkliga slutsatsen att verkligheten "inte fanns" förrän vi mätte den. Åtminstone fanns den inte på något entydigt sätt.

Innan något mäts är det i kvantfysikens värld i ett

44

tillstånd som inte liknar något vi har någon erfarenhet av. En partikel kan t ex befinna sig på flera håll samtidigt eller röra sig med olika hastigheter på en gång. Men verkligheten är inte ens summan av dessa otroliga saker, utan är när vi mäter den så; att partikeln antingen befinner sig här eller där men samtidigt har alla möjliga hastigheter, eller har en bestämd hastighet men befinner sig överallt på en gång. Dessutom verkar den veta om ifall vi tänker mäta den eller inte, den beter sig annorlunda i rörelsemätningar om vi ställt iordning möjligheten att mäta dess position och tvärtom, även om mätningen aldrig genomförs. Men om man genomför mätningen i efterhand verkar man kunna ändra partikelns tidigare beteende, ändra historiens gång. Man kan teoretiskt ändra om en foton gick till höger eller vänster om en stjärna på miljarder ljusårs avstånd för miljarder år sedan med en mätning på jorden idag!

Inte så konstigt då att kvantmekaniken givit

upphov till idéer om att verkligheten inte existerar objektivt. Den befinner sig i en superposition, säger fysikerna. De vet inte heller vad det skulle innebära, men nöjer sig med att ha satt ett namn på något som beter sig på det ovan beskrivna underliga sättet när det mäts och de rapporterar resultatet av mätningarna. Någonstans på vägen har den overkliga superpositionen blivit den verklighet vi är vana vid.

Lägg märke till att varje mätning för sig och varje rapport för sig är helt förutsägbara och exakt beskrivna av kvantmekaniken och kvantfysikens lagar. Om man inser att verkligheten är skiktad och determinerad på det viset att ett antal identiska tillstånd var och ett ger ett förutsägbart, men inte nödvändigtvis likadant, resultat är tolkningen egentligen inget problem. Everett skrev en berömd doktorsavhandling om denna insikt femtio ofelbara år efter att teorin börjat prövas experimentellt. Inget problem, vill säga, om det

45

inte vore för att det inte är så vi upplever det!

Ytterligare femtio år senare är det dags att säga rakt ut att teorins grundare var inne på rätt tolkningsväg, men att de ställt tolkningen på huvudet. Det är inte verkligheten som inte finns. Det är den upplevelse vi tror vi har av den som inte finns!

Referens: Quantum Mechanics and Experience; Albert

46

VI ÄR INTE MÅLET

Människan verkar i alla tider trott på en tillvarons mittpunkt. Först var det jorden som var det. Senare reviderades det till moder sol, som jorden bara kretsade runt. Sedan upptäckte man att solen bara var en stjärna bland andra i Vintergatan, och inte ens särskilt centralt placerad i galaxen. Men inte nog med detta, man tvingades efter nya rön inse att Vintergatan bara var en galax bland otaliga andra, utan någon speciell ställning i universum.

47

Om det har funnits något ledmotiv inom naturvetenskapen sedan femtonhundratalet, så är det väl den Kopernikanska principen, att vi inte observerar universum från någon utvald plats. Principen kallas så för att hedra prästen och astronomen Nikolaus Kopernikus, död 1543, som flyttade bort jorden från världsalltets centrum. En sista bastion för tron att det skulle vara något speciellt med vår observation har varit ett antal tolkningsförsök av kvantfysikaliska mätningar de senaste hundra åren.

Enligt den så kallade Köpenhamnstolkningen, skolboks-tolkningen, av kvantmekanikens lagar så existerar allt som en slags överlagrade, koherenta vågor fram till dess att någon observerar verkligheten, då den kollapsar, dekohererar, med ett finare ord, till vår verklighet. Under de hundra år man analyserat detta så kallade mätproblem har man inte lyckats hitta någon enskild punkt i hela processen där själva kollapsen sker enligt de

fysiska lagarna. Alltså måste den ske i medvetandeögonblicket! All uppmätt verklighet är således subjektiv. Om man definierar verklighet som det som har något mått av verkan så skulle det enligt denna tills helt nyligen förhärskande tolkning förhålla sig så att subjektet är målet där verkligheten infaller.

Anta då att vi är målet för inte bara Amors pilar, utan alla pilar med någon verkan. Anta vidare att vi ger pilarna verkningsgrad. Kvantfysikaliska mätningar som motsvarar det upplägget ger då vid upprepade experiment ALLTID utfallet att 3 av 8 hamnar i den övre tredjedelen, 3 av 8 hamnar i den mellersta tredjedelen, samt 3 av 8 hamnar i den nedre tredjedelen. Alltså, 9 av 8 möjliga pilar träffar målet!

Om vi envisas med att medvetandet är måltavlan där verkligheten blir entydig så hamnar vi tvärtom i samma problem som om vi antar vilken

48

annan (fysisk) målpunkt som helst där en överlagrad, parallell verklighet skulle sammanfalla till ett enda skikt. Den Kopernikanska principen gäller inte bara det vi mäter "där ute". Den gäller också det vi uppfattar resultatet av mätningarna med, subjektet. Subjektet är inget speciellt. Det är också oändligt skiktat och lyder de kvantmekaniska koherenta lagarna.

Ett annat sätt att säga det är: Det finns ingen speciell punkt i tillvaron som är utanför den fysiska processen, som inte följer de fysiska lagarna. Vi är inte målet. Vi är bara en i vågen av måltavlor.

Det medför å andra sidan att varje ögonblick ingår i ett oändligt antal universa. Inte ens vårt universum är unikt.

Referenser: Utan jag i himmelen; Nilsson The Fabric of Reality; Deutsch The Infamous Boundary; Wick

49

MEDAN VI BLUNDAR

När verkligheten befinner sig i en superposition finns det,

50

som det borde framgått av artikelserien så här långt, inget givet faktum för hur verkligheten förhåller sig. Till yttermera visso skulle verkligheten i vårt medvetande nästan alltid befinna sig i en sådan supersposition.

Det är ytterligt osannolikt, enligt kvantmekaniken, att det skulle finnas något givet medvetet faktum överhuvudtaget!

Trots detta kan vi tala om kvantmekaniken som en uppsättning exakta rörelseekvationer för verkligheten. Hur är det möjligt?

Många tror att verkligheten enligt den moderna kvantfysiken är en slags sannolikhetsvåg. Jag fick själv lära mig i skolan att detta var den rätta tolkningen. Bakgrunden är att om man gör om en och samma mätning ett oändligt antal gånger på ett identiskt fysiskt kvanttillstånd (och då menar jag verkligen OÄNDLIGT, och inte väldigt, väldigt många och jag menar IDENTISKT, och inte väldigt, väldigt likt) så

får man visserligen helt oförutserbara mätresultat varje gång (eftersom det inte finns något givet faktum hur för verkligheten ska komma att upplevas av den som mäter) men i gränsfallet, i oändligheten, är de olika resultatens spridning, deras frekvenser, helt exakt förutsägbara, determinerade, av kvantmekanikens lagar.

Om man ställer frågan om mätresultatens frekvens efter ett ändligt antal mätningar (om än VÄLDIGT, VÄLDIGT många) så delar verkligheten upp sig en i superposition enligt den svarandes uppgivna svarsfrekvenser av mätresultaten. En sådan kan vara "enkel" som den vi beskrev vecka 46 som att "|Telefonen hemma hos Lennart ringer, Birgit hör ringsignal från telefonen> + |Telefonen hemma hos Lennart ringer inte, Birgit hör ingen ringsignal från telefonen> alltsammans multiplicerat med 1 genom roten ur 2".

51

Utan att gå in på formalismen och matematiken ska bara sägas att detta verkligen är en unikt enkel superposition!

Så även om resultatsfrekvensen närmar sig ett givet resultat när antalet mätningar går mot oändligheten så är det inget som helst givet faktum som skulle kunna rapporteras vid någon punkt på vägen fram till att oändliga mätningar faktiskt utförts (vad nu DETTA kan betyda eftersom "faktiskt utförda mätningar" inte heller kan vara något givet faktum på denna sidan oändligheten).

Alla som utsatts för ämnet matematisk analys i skolan vet att funktioner kunde beskrivas som en kontinuerlig kurva som i oändlighet närmade sig ett gränsvärde, som utgjorde dess förändringshastighet (acceleration) i den punkten där den just uppnådde att vara oändligt nära. Det var egentligen detsamma som att dela med noll vilket var absolut förbjudet inom all matematik i alla andra sammanhang. Man fick blunda ett ögonblick just där

det hände, sa min mattelärare, och klippte till med pekpinnen på svarta tavlan så att vi alla klippte med ögonlocken.

Varje ögonblick ingår i ett oändligt antal unika universa, sa jag i förra artikeln. Ja, men i gränsfallet, där kvantmekanikens rörelselagar gäller, ligger de oändligt nära, åtminstone när vi blundar, eller inte är närvarande...

Referenser: Quantum Mechanics and Experience; Albert The Fabric of Reality; Deutsch

52

53

FRÅN FRIKTION TILL MEDVETANDE

Medvetandet är ytterst en kvantmekanisk mekanism som alla andra.

Kom ihåg vår utgångsdefintion på en mekanism i artikelseriens början: Att överföra rörelse från ett ställe till ett annat är det vardagliga sättet att tala om mekanismer. Kvantfysiken ger oss också en minsta möjliga mätbara längd. Den kallas Plancklängden. Dess betydelse beskrev jag i Draget från oändligheten så här: "Den gör att vi aldrig ens i princip samtidigt kan mäta en partikels hastighet och dess position exakt. Ett annat sätt att uttrycka det är att vi bara kan observera,

mäta, diskreta tillstånd – såsom rörelsemängd och position – men inte rörelsen själv. Däremot innehåller teorin en matematiskt exakt beskrivning av rörelse som en våg som utbreder sig kontinuerligt i ett matematiskt rum med ett oändligt antal dimensioner. Vissa beräkningar av mätbara storheter utifrån denna våg ger kontinuerliga värden andra enbart diskreta, men orsaken till att kvantfysiken kallas just kvantfysik är att alla observerbara variabler bara kan mätas i ett givet experiment på ett ändligt antal diskreta sätt, på ett partikulärt sätt."

Ditt medvetande är en kvantmekanisk egenskap i ett oändligt multiversum som är den fysiska tolkningen av teorins abstrakta rymd.

"Ett universum med ett speciellt värde på en viss egenskap existerar alltså i en oändlig mängd. Denna mängd är ändock en otroligt liten del i den oändligt mycket större mängden - multiversum. Andelen är dock inte noll

54

utan ett bestämt värde, men ett värde som till skillnad från alla mätbara värden förändras kontinuerligt. Det finns inga mätbara kontinuerliga övergångar. Det gäller inte bara numera välkända förhållanden, som att ljuset inte är en kontinuerlig ström utan består av fotoner, utan också sådant som avstånd – d v s fysiskt, mätbart avstånd till skillnad från abstrakta avstånd i abstrakta rymder. Inom varje universum kan ingenting anta en oavbruten räcka av värden utan endast diskreta värden - men ingenting förändras från ett diskret värde till ett annat! Det är enbart andelen världar där något antar det ena värdet eller andra som förändras med kontinuerliga (oavbrutna, utan "hopp") värden tillgängliga. Och i inget universum registreras själva hoppet." (Draget från oändligheten, sid 82)

Inget medvetande kan befinna sig i den samlade vågrörelsen "bortom" det mätbara.

"Det är kvantfysikens lagar som gör att verkligheten skiktar sig i parallella historier. I

varje historia korresponderar upplevelserna (åtminstone approximativt) med den bakomliggande fysiska verkligheten, medan vi inte upplever alls de andra historierna med sina upplevelser som korresponderar med deras fysiska verklighet. Det är detta som motiverar att vi pratar om varje skikt som ett universum, och om de andra skikten som parallella universa. Men vad händer där system inte är sammanflätade. Där oskiljaktiga små partiklarna rör sig helt deterministiskt i en samlad vågrörelse. Så länge de rör sig i vakuum och inte stöter på omgivningen i form av mätapparatur och annat (sinnesorgan t ex) så skiktar sig inte verkligheten på detta parallella sätt utan man bör enligt Deutsch istället för parallella universa där tala om multipla universa. Den fundamentala insikten vad gäller multiversum är att det på samma sätt som standardmodellen inte kan beskrivas enbart med hänvisning till antalet

55

punktpartiklar (i multiversum kan ju varje universa uppfattas analogt med en punkt i ett kontinuum), så kan multiversum inte beskrivas med hänvisning enbart till ett antal universa utan det har en hel del struktur utöver summan av alla universa." (Draget från oändligheten, sid 88)

När vi studerar medvetandets mekanism behöver vi alltså inte studera den verklighet som ligger bortom de parallella världarna. Tur är väl det, kanske du tycker. Vi kan dessutom begränsa oss till en, i sammanhanget oändligt liten, delmängd av parallella världar - de som kan ordnas, åtminstone approximativt, i tid. Andra tider är bara specialfall av andra universa, men specialfall som är intressanta ur medvetandets perspektiv.

Tänk dig ett enda specialfall av "medvetandets mekanism" som befinner sig i ett "fruset moment", ett universum av ett oändligt antal likadana parallella universum som kan ordnas efter en tidsaxel. Vid tidpunkt ett existerar

detta specialfall av "medvetandets mekanism" i en oändlig mängd, som ett oändligt antal exakta kopior i parallella universa. Vid tidpunkt två har en delmängd av kopiorna en något lite förändrad mekanism, andra delmängder något mer eller på något annat sätt ändrats. Delmängderna "smalnar av" med olika hastighet och lämnar efter sig mekanismer med olika minnen som blir alltmer differentierade för varje ny tidpunkt i ordningen.

Varje nytt ögonblick blir du själv differentierad. Kopior av dig som fram till ett visst ögonblick delade exakt samma minnen som du (och som du därför inte var medveten om) får efterhand helt olika minnen (som du heller inte kan vara medveten om eftersom de har dem i parallella universa om än ordnade i samma principiella tidsordning).

En bra analogi är det som alla mekanismer utsätts för i vardagen i vårt lokala universum, friktion.

56

Friktion är omvandlingen av en relativt sammanhållen rörelse till en mer oordnad rörelse med rörelsemoment åt olika håll. Omvandlingen sker på molekylärnivå till följd av elektromagnetiska effekter. Utan friktion vore inte liv möjligt.

Och utan liv, vårt vardagliga liv, inget medvetande. Efter denna djupdykning ner till grunderna för att det finns något överhuvudtaget som går att kalla mekanism, med eller utan medvetande, så återkommer vi efter helgerna med en "förklaring" av vardagligt medvetande.

Referenser: Draget från oändligheten; Nilsson The Fabric of Reality; Deutsch

57

TRYCKET FRÅN KÄNSLORNA

Vi har avfärdat alla transcendenta förklarings-modeller av medvetandet som både omöjliga och onödiga. Vi får leta efter medvetandet i de mekanismer som finns i den avgränsade verklighet vi lever i. Vad är det som gör att varje tänkbar förklaring av medvetandet i sådana mekaniska termer verkar utsiktslös? Vi känner instinktivt att en sådan förklaring inte täcker vad vi menar med medvetandet. De flesta verkar överens om detta, även om de inte alls är överens om vad man ska mena med termen medvetande i övrigt.

Bakgrunden är att svaret på frågan vad medvetandet är gjort av inte verkar kunna vara en mekanisk beskrivning helt enkelt. I all mekanik är det nödvändigt att beräkningarna representerar samma fysiska fenomen på bägge sidor av likhetstecknet. Men att säga att det en massa neuroner i hjärnan

58

gör är samma sak som det vi upplever som medvetande är som om vi skulle använda ekvationer med likhetstecken mellan volym på ena sidan och acceleration på den andra. Åtminstone verkar det så.

Kognitionsforskaren och filosofen Nicholas Humphrey har hittat ett svar på både varför det verkar hopplöst att hitta något annat som kan likställas med medvetandet och vad detta något skulle kunna vara.

Varje känsla är ett kroppsuttryck!

Det vi gör med vår kropp för att visa andra hur vi känner (ler, grimaserar, gråter) är exempel på sådana uttryck vi alla känner igen oss i. Vad Humphrey ber oss är att tänka på ALLA känslor som kroppsliga handlingar. I grunden, säger Humphrey, är varje känsla av samma sort som de kroppsrörelser primitiva organismer utförde för att komma bort från något eller närma sig något beroende på om det var bra för organismen eller inte. Det är av sådana rörelser subjektiva upplevelser är

uppbyggda. De har bevarats inom oss liksom reptilhjärnan finns inhöljd i däggdjurshjärnan. De har privatiserats till hjärnans simulerade rörelser av kroppsdelar vi inte längre har. Dessa simulerade kroppsrörelser ÄR känslor.

Det som gör detta så svårt att intuitivt omfatta beror på att de mått tiden måste mätas med evolutionshistoriskt är så ofantligt stora jämfört med vår vardagliga tidsuppfattning. Det är samma svårighet som det är att ta till sig att, eftersom elementarpartiklarna som bygger upp atomerna som bygger upp våra kroppar är så ofantligt små jämfört med våra normala storleksbegrepp, vi i det närmaste helt och hållet består av tomrum.

Vi känner oss solitt materiella och inte som en tryckvåg från elementarpartiklarnas rörelser och vi känner känslornas tryck och inte gamla rörelsemönster från amöbatiden!

Detta är en elegant filosofisk lösning; en så-skulle-det-

59

kunna-vara-historia som åtminstone jag köper. Men det finns även empirisk vetenskap som pekar åt samma håll.

Jaak Panksepp har på grundval av experimentella hjärnstudier (1998) dragit slutsatsen att ursprunget till en subjektiv närvarokänsla hos organismen står att finna i hjärnstammens apparat för att styra rörelser. Ett sådant motorikcentrum har uppstått mycket tidigt i utvecklingshistorien, tidigare än utvecklingen av perceptionssinnena. Det fanns helt enkelt inget behov för organismen att förnimma omgivningen i förhållande till sig själv förrän den kunde röra sig i den.

Denna forskning stöder också Humphreys åtskillnad mellan känslor och perception som vi återkommer till i nästa artikel.

Referenser: Seeing Red; Humphrey The Primordial Emotions; Denton

60

VEM HÅLLER I STYRET?

Det som man i första hand förknippar med mekanism, den motoriska delen av en levande organism, visar sig enligt de bästa teorierna och empiriska forskningen kring känslornas uppvaknande ur den döda materien vara den troligaste förklaringen till vad känslor ytterst är.

I Mångfaldens mönster skrev jag så här för att i första hand ge en intuitiv förståelse för hur det kan ha börjat:

61

"Att reagera på omvärlden kräver t ex ingen närvarokänsla. Det gör varje termostat, utan att vi för den skull tror att det är någon hemma i termostaten.

Är det någon hemma i amöban? I spindeln?

Spindeln brukar användas av medvetandefilosofer som exempel på en avancerad varelse som lever i världen utan att veta om det. Den fråga dessa filosofer ställer är denna: Hur känns det att vara en spindel? Och svaret brukar vara: Det känns förmodligen inte alls!"(sid.22)

"När en dator gör beräkningar åtföljs de inte av känslor. Vi kan beskriva hela händelseförloppet hos datorn utan att beskrivningen ger någon som helst antydan om att datorn har ens ett rudiment av känslor. Om detsamma kan sägas om beskrivningen av en amöbas liv lämnar jag till läsaren att bedöma. Men att du och jag har känslor när vi medvetet överlägger med oss själva står utom allt tvivel.

Det är just detta, att medvetandet alltid åtföljs av känslor, den subjektiva upplevelsen, som många tar som intäkt för att det inte kan förklaras i fysiska termer.

Ändå är det naturligtvis det som krävs. Närvarokänsla och fysisk hjärnmassa måste vara exakt samma sorts sak om vi inte ska behöva ta till ett mirakel för att komma från det ena till det andra!"(sid.29)

"Känslor handlar om 'insidan', den egna kroppen. En insida kan bara uppstå när det finns en gräns som något kan vara på insidan av. En amöba har ett membran som innesluter dess molekylära maskineri och tillåter en del material från utsidan att sippra in, men utesluter annat. Det naturliga urvalet ser till att gynna de amöbor vars membran är bättre på att släppa in bara sådant som är bra för det inre maskineriet. Även före den första amöban överlever de 'nakna' molekyler som

62

gömmer sig bakom någon rudimentär skyddande 'gräns' bättre än andra. Innan det fanns molekylära maskinerier med förmåga att kopiera sig fanns inga biologiska membran, men väl kemiska. Kemiska bindningar uppstår på grund av de fysiska lagarna. Redan här finns ursprunget till den senare evolutionen. Det som binder sådant som liknar det självt till sig kan ju sägas ha en rudimentär förmåga att diskriminera med subjektiv preferens.

Alltså: De fysiska lagarna medger kemiska bindningar, som medger förmåga att diskriminera med 'subjektiv' preferens, som medger evolution via naturligt urval. Den fortsatta evolutionen favoriserar flexibilitet med lokala variationer i de biologiska membranens förmåga att diskriminera. Vidare favoriseras flexibilitet även tidsmässigt i den diskriminerande responsen, med fördröjningar mellan lokala variationer. Här uppstår ett slags enkla minnesfunktioner. Membranen kan snart också

reagera med svängningar som förflyttar hela organismen mot eller från yttre kemiska miljöer som är bra eller dåliga för organismens överlevnad.

Vi har då kommit fram till en amöbaliknande organism som har ett system för att hålla reda på (1) vad som händer vid den egna gränsen, om det är bra (sväng mot) eller dåligt (sväng bort), (2) var det händer på membranet (lokala svängningar), (3) tiden för händelserna (svängningarnas tidsutdräkt till följd av fördröjd dämpning), (4) slaget av händelser (svängningarna diskriminerar så att de stöter bort eller suger upp olika kemiska substanser) och det är (5) ett direkt system utan omvägar, det enda organismen har att 'gå på'.

Det är så det känns att vara en amöba!"(sid.31-32)

Nu är inte många som skulle säga att amöban "känner att den känner", även om det är dess hos oss internaliserade

63

svängningar vi känner när vi känner. För att bli medveten om den subjektiva känslan krävs det lustigt nog en objektifiering. Om inte skulle vi inte alls kunna styra känslorna. En uppgift som är svår nog även för så välutvecklade maskiner som vi människor. Som alla vet är känslorna det vi har svårast att styra över samtidigt som de flesta skulle säga att det är förmågan att äga känslor som är det som skiljer oss från mindre utvecklade automater.

I Mångfaldens mönster ställer jag frågan i en kapitelrubrik "VEM ÄGER KÄNSLORNA?" Jag avslutar med ytterligare ett citat för att antyda vart vi är på väg.

"Under evolutionens gång har vi inte bara utvecklat förmågor att känna av vad som händer vid vår yta. Vi kan också uppfatta vad som händer bortom gränserna för den egna organismen. Det är naturligtvis en klar fördel ur överlevnadssynpunkt att inte

bara kunna känna vibrationerna i marken när ett rovdjur närmar sig, utan också att tolka dessa på just det sättet.

För att kunna associera vibrationerna till annalkande rovdjur krävs utvecklade minnesfunktioner. Det blir nödvändigt att koppla ihop flera sinnesförnimmelser. När vinden ligger åt rätt håll kan bytesdjuret via sitt luktsinne och sina nedärvda, eller förvärvade minnen, lätt avgöra att det är ett rovdjur som kommer och inte en artfrände. Sådana observationer kan göras av alla inom flocken och är därmed olika den rent subjektiva känslan av vad som händer vid den egna organismens yta.

Jag har läst någonstans att varje katt har ett begrepp för träd. Ett träd är det man springer upp i när man blir jagad. Att ha begrepp om världen bortom den egna kroppen är alltså utbrett inom djurriket. Det har visat sig mycket bra ur överlevnadssynpunkt att kunna objektifiera. Den

64

utvecklingstrenden har under evolutionen till viss del följt sina egna spår parallellt med förmågan till subjektiv känsel. Det viktiga är att komma ihåg följande: Det finns inga idéer utan känslor och inget utvecklat känsloliv utan idéer."(sid.34)

Referens: Mångfaldens mönster; Nilsson

65

DET VERKLIGA PROBLEMET

Den skillnad som jag gör mellan den subjektiva fenomenvärlden och omgivningsperceptionen är INTE densamma som många filosofer gör mellan qualia, definierat som upplevelser som inte kan förmedlas (som upplevelsen av det röda i rött t ex), och sådant som är förmedlingsbart (dvs sådant vi kan påverka andra än oss själva med).

För mig är ALLA upplevelser sensomotoriska invarianser. En del är mer kopplade till den egna kroppen (ytterst till ett motorikcentrum i hjärnstammen), en del mer till det sensomotoriska förhållandet till omgivningen.

Detta synsätt möjliggör ett vetenskapligt svar på den annars obesvarbara frågan om solnedgången är röd när

ingen ser den (såvida man inte är solipsist).[1]

"Som alla vet påverkar vi varandra med talet. Den enklaste formen av kommunikation kanske är att peka på något och kalla det vid namn. Apor lär ha ett namn, på apiska, för 'orm'.

När vi påverkar och påverkas av omgivningen ordlöst, via sinnesupplevelser, kan vi också likna det vid kommunikation med hjälp av namn.

Dels har vi den grupp mikrokolumner som hjärnbarken håller igång under en eller flera hela sekvenser av avfyrade mikrokolumner, vilket är hjärnbarkens sätt att ge händelser namn, dels har vi det sätt omgivningen tillhandahåller invarianser under en rad olika sätt att påverka våra sinnen. När vi tittar på en rund tallrik är det som påverkar ögat aldrig helt runt. På avstånd och i en viss vinkel är

[

66

tallriken alltid mer eller mindre elliptisk. Det invarianta i vårt sensomotoriska förhållande till tallriken är emellertid att den är rund. Du uppfattar den därför helt riktigt som rund.

Detta runda, som du uppfattar, finns dock inte inom dig, utan därute i din sensomotoriska relation till omvärlden. Det är ett 'namn' som du kan lära dig att representera med ett mikrokolumnnamn i hjärnbarken. Att du lär dig att kalla t ex en färg för röd är emellertid en annan sak än fenomenet röd. Detta fenomen är en objektiv egenskap, en invarians, i förhållandena i din omgivning, där vinklar, ljusintensitet, ytegenskaper och annat hos ting i din omgivning samverkar. Detta 'naturnamn' finns därute innan du lär dig kalla det rött.

Det rätta svaret på den gamla filosofiska frågan om solnedgången är röd när ingen ser den är alltså: Ja, det är den! Det är det den talar om för dig, och sedan

kan du kalla den vad du vill. "(Ur Utan jag i himmelen sid.98-99)

En berömd medvetandefilosof, Chalmers, har sagt att det inte finns någon förklaring till hur hjärnan kan realisera "känslan av att uppleva". Han har myntat begreppet "the HARD problem" för detta olösliga problem. Ja, OM man förutsätter att det finns ett slags mental canvas som färgläggs inne i de mörka hjärnvindlingarna så är det det. Men olösligheten kommer sig av den insmugna begränsningen av tänkandet i gamla dualistiska banor!

"Öppna landskap trivs bäst i frihet, inte instängda inne i ditt huvud. Varför skulle du skapa en landskapsmålning inne i ditt huvud när landskapet ligger vid dina fötter redo att utforskas?

Med lite introspektion märker du att fälten och träden verkligen inte känns som om de finns inom dig. Det känns som om du ser på

67

dem därute. Konsten att se har flera likheter med det hantverk den skicklige landskapsmålaren utför – det är en utforskande rörelse av det visuella rummet.

Färgerna, formerna, perspektiven får visserligen representation i hjärnbarken (inte som färger, former och perspektiv, utan som mikrokolumnstabila mönster) men det är i rörelsen – rörelsesekvenser från hjärnbarkens mikrokolumner, muskelceller, ögon och kropp som påverkar och påverkas av omgivningen – som detaljerna, färgerna och skärpan i upplevelsen finns.

Vårt sensomotoriska 'rum' är en evolutionsnisch.

Vi delar på naturens möjligheter att uppfatta sinnliga skillnader, som lukt, hörsel, syn, känsel och smak, med andra arter, men varje arts sensomotoriska rum är unikt.

Det är ett slags virtuellt rum, ett teaterkuliss, om man vill, där rekvisitan och hur vi spelar våra 'roller' bestämmer upplevelse och innehåll. Det må vara ett teaterrum, men

det är ett verkligt rum, inte en bild på en mental canvas "(Ur Utan jag i himmelen sid.102)

Det VERKLIGT svåra problemet är hur vi blir medvetna om rollspelet. Hur ser den mekanismen ut?

Referens: Utan jag i himmelen; Nilsson

68

VÄRT ATT FANTISERA OM

Går frågan om hur vi blir medvetna om våra sensomotoriska rum och vår roll i dem att besvara? Är inte medvetandet det sista

STORA mysteriet, det ultimata?

Ja på båda frågorna. Mysterier är till för att lösas!

Men är inte mysterier något lustfyllt, vars existens på något sätt ökar värdet av att leva? Går det att förena med den likaledes starka lusten att förklara?

Igen, ja på båda frågorna. Det hänger ihop med att vi bara kan förklara något om vi använder vår fantasi!

Fantasin är det utvecklade medvetandets mekanism. Som jag skrev i Utan jag i himmelen låter fantasin oss få armbågsutrymme mellan stimuli och respons. Vi får fler val än att än att "bara" koppla samman en situation med en känsla.

Men var det inte just denna koppling som var det närmast oöverstigligt svåra hindret för att förstå vad medvetandet är? Resten är väl, som fysiker brukar säga, bara kemi?

Det finns ett fenomen som kallas blindsyn. Helt blinda personer kan, trots att de

69

inte självas uppfattar det, "se" saker i sin omgivning. Detta har belagts i ett antal experiment. Så länge den del av sensomotoriken som har med perception av omgivningen att göra är intakt, kan en person med blindsyn, peka på föremål, tala om färg och form e t c, utan att ha själva synkänslan. Det personerna upplever som blindhet kommer sig av hjärnskador som gör att de överhuvudtaget inte förstår hur de kan utföra saker som visar att de ändå ser sin omgivning eftersom synkänslan är borta. De vet att de inte ser någonting. Neurologen som studerar deras hjärnfunktioner vet det också. Men ändå kan de i experiment utföra saker bara seende kan.

För att perceptioner ska kännas måste de kopplas till en uppfattning om den egna kroppens reaktioner på yttre stimuli. I vanliga fall går de hand i hand. Vi ser den röda färgen på jordgubben innan vi stoppar den i munnen, men inte om vi blundar. Skulle någon som ser vårt ansikte, men inte jordgubben, kunna se att vi i

det ena fallet uppfattar den röda färgen men i den andra fallet bara sluter oss till att jordgubben är röd? Knappast. Men om vi kunde se våra egna ansiktsreaktioner från insidan? Med andra ord: Om vi med tillräckligt hög upplösningsgrad kunde studera våra egna kroppsliga reaktioner på omgivningen skulle vi nog veta vilken perception vi gör för tillfället.

Det är i själva verket bara sådana stimulin som är sammankopplade med den egna kroppens reaktioner vi bryr oss om. Blindseende personer kan överbevisas om sin förmåga, men de bryr sig inte om den. Det är en förmåga som inte verkar vara deras egen. Därför är den ointressant.

Vi tar alltså bara på oss en subjektiv en roll i det sensomotoriska rummet när vi lägger till våra kroppsreaktioners roll. Nicholas Humphrey, som studerat blindsyn ingående, ser det som ett "inre öga". Jag tycker det är en haltande analogi. Det

70

handlar mer om förväntningar på samband. Ett experiment som Humphrey själv beskriver är hur en försöksperson kan luras att tro att ett plåster som rycks bort från bordet framför honom orsakar smärta i huden på armen som fått ett plåster påsatt samtidigt med det på bordet.

I Mångfaldens mönster beskriver jag situationen övergripande. Detaljerna får vi återkomma till.

"Neurofysiologiska studier har kunnat visa att vissa delar av hjärnan är mottagningsstationer, projektionsområden, för inkommande nervimpulser, men att vi inte upplever närvarokänsla om enbart dessa delar av hjärnan är aktiverade.

Andra delar av hjärnan skickar själva ut signaler i nervsystemet i hjärnan utan att de verkar vara orsakade av inkommande impulser eller av signaler från projektionsområdena. Det handlar om områden för emotionella processer, som

skickar ut testsignaler för att se om det finns något som organismen reagerar på som är värt att bry sig om.

Det är först när 'testbilderna' stämmer med reaktionsmönster i projektionsområdena som vi får en sinnesupplevelse." (sid 40-41)

Referenser: Utan jag i himmelen; Nilsson Seeing Red; Humphrey Mångfaldens mönster; Nilsson

71

VILJANS FYRVERKERI

Förväntningar spelar en stor roll för vår uppfattning av verkligheten. Vi ser det vi vill se. Varifrån kommer viljan?

Tisdagen den 9 augusti 2005 skrev jag följande i bloggen Utan jag i himmelen: "När världen uppfyller dina förväntningar upplever du att dina handlingar är meningsfulla. Särskilt meningsfulla blir de om du känner att du handlat som du verkligen vill. Vilja till meningsfulla handlingar, fri vilja, ses av många som Guds gåva till människan, men är hjärnbarkens gåva till däggdjuren. Jag

72

förutspår att den blir däggdjurens största gåva till eftervärlden."

I hjärnbarken finns mikrokolumner av hjärnceller. De "avfyras" i sekvenser. Jag har liknat dessa vid raketramper. När man tänder på en ramp förväntar man sig att alla raketerna på rampen ska avfyras. Gör de inte det kan vi välja en annan ramp som fungerar bättre. Vilken ramp som ska väljas i hjärnbarken bestäms i sin tur av en ramp som tänder på raketramper i en viss sekvens. Skulle vi ändå inte vara nöjda med "fyrverkeriet" så finns det ramper med annan tändordning. Det är ramper hela vägen upp! Eller hela vägen runt, det finns många loopar i nätverket av ramper med mikrokolumner som jag också liknat vid hissar som för upp "raketerna" i avfyrningsläge (eller hissar ner dom igen).

Det är inte nödvändigtvis så att det finns en "högsta" nivå som alltid styr allt. Kognitionsforskaren Daniel C. Dennett har jämfört våra valda fyrverkerier med hur

berömmelse tillkommer än den ena än den andra kändisen, för än den ena än den andra handlingssekvensen.

Om detta skrev jag tisdagen den 21 januari 2006 i bloggen Utan jag i himmelen: "Varje 'våningsplan' i hjärnbarkens hierarkiska uppbyggnad har vad jag kallat en 'vindsvåning' som löper utefter tusentals 'hissar' till undervåningarna. Varje gång något händer i undervåningarna ger detta snabbt ett eko, ett genljud, uppe på vinden. Detta genljud kan kan bokstavligen sätta igång tusentals hissar även om ursprunget bara kom från någon enstaka våning. Denna 'fantasins ekoloop' kan när den upprepas förstärka en minnessekvens så att dess inflytande sprider sig över hela hjärnbarken. Varje minnessekvens är som alla andra till sin funktion, men vissa får en kort stund av 'berömmelse' (alla andra 'härmar' och rättar sig efter dem). Varje form av berömmelse är, som alla dokusåpakändisar vet,

73

flyktig. Snart är det en helt annan mer eller mindre fantastisk sekvens tur att stå rampljuset där alla kan se. Varje form av närvarokänsla är just detta. Medvetande är ingen egenskap, det är en effekt."

Medvetande som effekt av viljan alltså. Och viljan är i slutändan bara en minnessekvens (av en minnessekvens, av en minnessekvens...). Vi kan bara förvänta oss sådant vi har erfarenhet av.

Med tanke på den kvalitativa rikedomen i den värld vi lever är det inte så torftigt som det låter. Ett annat sätt att se på minnessekvenser är att se dem som dimensioner hos verkligheten. Vi kommer inte bara ihåg hur högt vi hoppar eller hur fort vi springer utan också om något övergår från mer eller mindre rött eller från mer eller mindre sött.

Glöm tre dimensioner (eller fyra)! Det krävs lyckligtvis ett helt fyrverkeri av dimensioner för att vi ska uppleva minsta ögonblick.

Referenser: Utan jag i himmelen; Nilsson Sweet Dreams; Dennett

74

FYLL I MED NÄRMINNET

Jag tror att den fria viljan är episodminnets förväntningar i ett otal dimensioner, så som jag skissade detta i den förra artikeln i denna serie. Men hur är det med fria fantasier? Och hur kan vi

75

uppleva minnen och fantasier (och drömmar) så starkt om de upplevda kvalitéerna, som jag hävdat, inte finns inne i oss mer än som sensomotoriska skeenden i relation till det yttre rummet där alla kvalitéer egentligen finns?

I flera experiment har man kunnat visa att när personer föreställer sig något närliggande, föreställer de sig skeendena mer i detalj än när föreställningen gäller något som ligger längre bort i tiden (ungefär som när vi ser detaljer på nära håll rumsligt, men mindre färger och andra detaljer på långt håll).

När vi tittar på något på långt håll så tror vi inte att de förlorade detaljerna motsvarar verkligheten. Men när vi tänker oss långt fram eller bak i tiden glömmer vi ibland att det rosa skimret inte motsvarar det verkliga skeendets alla mindre vackra detaljer. Det är därför vi ofta ångrar sådant som verkade roligt när vi lovade att göra det, men blir alltmer jobbigt när tiden närmar sig för infriandet av löftet och vi ser

alla de svåra små omständigheterna kring löftets genomförande.

Varför är det så? Detta är verkligen en i sammanhanget passande fråga. När vi tackar ja till att vara barnvakt, för att ta ett exempel, tänker vi på varför vi ska vara barnvakt. Vi vill hjälpa till. Det är roligt att se barnbarnen. När tiden för barnvaktandet närmar sig tänker vi på hur vi ska göra med matande och blöjbyten. Begreppen varför och hur visar sig bara vara olika perspektiv, med mindre eller högre upplösning, på upplevelsedimensionerna.

När vi tittar på en tapet hoppar vi med ögonrörelser hit och dit över tapeten men upplever att vi ser hela tapetväggen på en gång. Vi fyller helt enkelt i, de ställen vi inte har direkt sensomotorisk "kontakt" med, med minnesbilder som ligger så nära i tiden att de fortfarande är väldigt detaljrika. När vi tänker på en tapet vi sett vid ett tidigare tillfälle använder vi oss av en mindre detaljrik

76

minnesbild av hela tapetväggen och fyller i "hålen" med "lappar" av denna. När vi fantiserar om en tapet vi aldrig sett är det samma ifyllnadstrick igen, men denna gång börjar vi direkt med "lappningen" som förstoras upp till en hel tapetvägg. Men varifrån kommer "lapparna" denna gång?

Hjärnan använder alltid något aktuellt minne för att förställa sig framtiden. Och när vi har minnesluckor fyller vi också in med något mer närliggande minne. Det är vad den använder och den använder det på samma sätt som den alltid gör vid perception.

När du föreställer dig en enhörning verkar den finnas i ett rum i din fantasi där du kan titta på den. Det känns ungefär så, som vanligt seende. Och det är det också! Hjärnforskare har kunnat konstatera att det är samma sensomotoriska nervbanor som aktiveras. Det är som om du inifrån ritade upp det yttre rum du i fantasin tittar på.

Naturligtvis är det du känner med fantasins hjälp bara det som händer i din kropp. Det är samma domän som känslornas. Känslorna har därför stor påverkan på hur vi fantiserar och hur vi framåt eller bakåt i tiden projicerar våra föreställningar. Det blir ämnet för nästa artikel.

Referens: Stumbling on Happiness; Gilbert

77

78

FÖRBRYLLANDE KÄNSLOR

Om du tittar på en förhandsvisning av en film så reagerar du inte bara med synen och hörseln, avståndssinnen för perception, utan också med känslorna. Du blir glad eller ledsen eller kanske uttråkad av filmen oavsett om det är en förhandsvisning eller en premiär eller en gammal långkörare.

När du "förhandsvisar" något i din fantasi reagerar på samma sätt, inte bara dina avståndssinnen som om de tittade på något verkligt, utan också dina emotionscentra i hjärnan och deras utlöpare ut i kroppen. Du kanske börjar svettas eller rodnar och upplever skam över något du fantiserar ihop. Jag har tidigare hävdat att man inte kan ha begrepp om någonting utan att känslorna är inblandade. Nu har

hjärnforskning kunnat visa att när du "förhandsvisar" så "förhandskänner" du samtidigt.

Det här får förutserbara effekter.

Hjärnan kan inte tillåta att du ser en fantasibild, av en enhörning säg, samtidigt som du ser på en häst i verkligheten. Du måste stänga ner den ena eller den andra. Om du blundar är det lättare att se fantasibilden. Hjärnan prioriterar nämligen det pågående yttre seendet framför det inre. Detta brukar inte leda till några större svårigheter att skilja på syner i vår fantasi och verkliga syner, åtminstone i nyktert, odrogat tillstånd.

Med känslorna som åtföljer fantasin är det inte lika oproblematiskt. För hur stänger man av pågående känslor som har med den vakna verkligheten att göra? Hjärnan tillåter lika lite två "känslobilder" samtidigt som två synbilder, eller två ljudbilder. Motsvarigheter till blunda eller stoppa fingrarna i öronen finns

79

liksom inte på känsloområdet. Alltså åtföljer ofta en pågående känsla uppkommen ur en pågående verklig situation en föreställning om en framtida arbetsplats, för att ta ett praktiskt exempel som visar hur vi kan få fel förväntningar om hur bra vi kommer att trivas med det nya jobbet.

När vi har svårt att "förhandvisa" en enhörning därför att vi tittar på en häst, så vet vi med oss att hästen vi ser inte är enhörningen vi tänker på. Men det är mycket vanligt att vi inte uppmärksammar att det vi tror vi "förkänner" i själva verket är en pågående känsla som inte har något med det vi tänker på att göra. Jag hoppas du ser problemet. Vi tror att något/någon vi tänker på kommer att göra oss illa om vi råkar må illa när vi tänker på detta något/någon. Vi tror att något/någon kommer att göra oss lyckliga om vi råkar vara lyckliga när vi tänker på detta något/någon.

Utomstående som uppfattar dina känslor via avståndssinnen, de hör hur då låter, inte bara

vad du säger, och ser på ditt ansikte hur du mår, kan däremot lätt se att du blandar ihop en pågående känsla med vad du tror är en förkänning av hur en framtida situation kommer att te sig för dig. Det bästa sättet att undvika misstag i bedömningar om framtiden när vi planerar är därför att fortsätta att göra som när vi var barn: fråga om råd.

Som vuxna individer är vi emellertid så övertygade om vår unika personlighet att vi inte tillmäter andras råd samma betydelse och tillit som barnet gör. Även om andra berättar att ett visst jobb inte alls är så tillfredsställande som man kan tro, så tänker vi att det inte gäller oss. Någon med just min personliga läggning och anlag för just det jobbet finns helt enkelt inte! Alltså går vi på våra egna magkänslor och gör om samma misstag som så många andra som kunde besparat oss det, om vi hade lyssnat till deras råd.

Men självklart gör vår högt utvecklade språkförmåga det möjligt för människan

80

att både fantisera om och planera för framtiden och kommunicera våra erfarenheter av dessa planers genomförande på ett sätt som gör oss enastående bland jordens djurarter. Misstagen till trots är det faktiskt lättare än man kan tro att överföra en känsla från en individ till en annan, även över stora avstånd i rum och tid.

.

Referens: Stumbling on Happiness; Gilbert

81

VÅR GÖMDA SKATT

Alla sinnen har sitt ursprung i det motoriska maskineriet.

Redan reptiler har "sinnen i sinnet". Det är en evolutionsmässigt ny dimension som öppnas. I Utan jag i himmelen har jag

jämfört det med multiplikation av storleken hos två riktningar (lust och olust) som ger en yta där känslorna är närvarande. Man tror att detta skedde i samband med att evolutionsträdet förgrenade sig från amfibiestammen till reptilgrenen.

Vi är alltså långt ifrån ensamma om känslor i den mening vi brukar ge dem, känslor vi känner. För detta räcker reptilhjärnan hos oss alla. Det vi, liksom alla däggdjur, kan är att överföra den känslobild som ritas upp i vår inre dimension till varandra. Vi har ett speciellt maskineri för det. Efter att ha läst "A General Theory of Love" (Lewis, Amini, Lannon) skrev jag följande i dagboken:

måndag, oktober 09, 2006.

"Det limbiska systemet i hjärnan kallas ibland däggdjurshjärnan. Det har en annan cellstruktur än hjärnbarken. Medan den senare haft en enorm utveckling bland vissa

82

däggdjur, har det limbiska systemet ungefär samma storlek hos en kanin, en katt och en människa. Om reptilhjärnan redan medger beteende med närvaro, medger däggdjurshjärnan ett mycket mer utvecklat sådant, men framför allt att däggdjuret kan ANNONSERA hur det beter sig närvarande. Däggdjur har en social dimension gemensam för sitt agerande de är ensamma om, som ser individen, även om de kan falla tillbaka på soldatbeteende när reptilhjärnan tar över. Vi kan lätt se att en mus är vettskrämd och vår katt kan lätt avläsa att vi haft en dålig dag på jobbet, och gömma sig under soffan när vi kommer hem. Apor och människor använder dessutom samma ansiktsuttryck för samma känslor. Det är därför disneyfieringen av djur förefaller så naturlig. Människor i alla kulturer kan av några streck kring ögonen läsa av sinnesstämningen hos Musse Pigg, blixtsnabbt och med samma resultat" (Utan jag i himmelen, sid 169)

Jag har kallat detta ett spel, med en väldigt enkel grundregel: Kopiera känslor du kan läsa av! Sedan spelar det ingen roll om det är känslor hos dig eller hos någon annan/annat. Däggdjur kopierar varandras känslor lika smittsamt som gäspningar. Det Hollywood och alla skickliga kommunikatörer vet är att det är mycket enklare att överföra en känsla än en idé.

Med hjärnbarkens tillväxt har vi ett enormt flexibelt maskineri att knyta tankar till känslorna. Vi skaffar oss episodminnen och episodminnen av episodminnen. Vi har fått otroligt mycket att prata om. Men vi vet alla att allt detta som finns i vårt medvetande är otroligt svårt att kommunicera. Vi känner oss ensamma med denna skatt som vi bara kan ge glimtar av till andra.

Hela denna artikelserie är ett bra exempel på hur svårt det är att beskriva denna skatt, trots att det är den skatt vi själva tror att vi har den intimaste kunskapen om.

83

Det är inte bara så att vi kan gömma den för andra, vi har förtvivlat svårt att förklara hur andra ska hitta till vår skatt hur gärna vi än vill.

I själva verket borde det vara förtvivlat svårt för oss att hitta dit själva. Evolutionens lösning på det problemet är också vad som gjort oss till människor. I det mänskliga medvetandet finns inte bara korttidsminnen och långtidsminnen, där finns också en mekanism som jag i Mångfaldens mönster kallat "smittsamma minnen".

Gener sprider sig genom att kopiera sig. Men om hela vår genmassa var inriktad på att kopiera sig själv skulle vi vara "genetiskt ensamma" på samma sätt som vi är "subjektivt ensamma". Gener är proteiner. Och som tur är startar gener även produktion av proteiner som inte är gener. Hjärnan och andra organ kan tacka denna alternativa produktion för sin existens.

Och vår subjektiva skatt kan tacka sin existens för de smittsamma minnenas alternativa produktion. Hur

går det till? Vi ska försöka knäcka det påskägget innan vi slutar.

Referenser: A General Theory of Love; Lewis, Amini, Lannon Mångfaldens mönster; Nilsson Utan jag i himmelen; Nilsson

84

VÅR LOTT ATT GÖRA UPPROR

En allmän missuppfattning är att maskiner bara kan göra vad vi programmerar dem att göra. I Draget från oändligheten (sid.63-66) refererar jag utförligt ett tankeexperiment påhittat av Daniel C. Dennett som effektivt smular sönder detta ohållbara axiom. Här ska jag bara i all korthet berätta vad det går ut på.

Anta att du låter frysa ner dig i akt och mening att tina upp i en avlägsen framtid. Du låter skapa en robot med dig i frysfack inuti sig.

85

Roboten är programmerad att tina upp dig vid ett förutbestämt datum långt in i framtiden. Så långt är det en enkel programmeringsuppgift. Men eftersom du inte vet hur framtiden ser ut måste roboten själv kunna klara av att skaffa energiförsörjning till sig själv och till ditt frysaggregat. Att behålla dig intakt är dess "mening". På samma sätt har generna programmerat in sin överlevnad i varje levande organism som "meningen" med deras existens.

Roboten med dig inuti behöver för att skydda dig också kunna skydda sig själv. Andra robotar med "andras mening" i sig kan tänkas konkurrera om resurserna. Därför måste du låta programmera in en långtgående autonomi och planeringsförmåga i din robot. Den måste också vara självlärande eftersom du inte vet allt den kommer att stöta på i framtiden. Den börjar nu likna de robotar vi kommer att skicka upp att utforska planeten mars snart. Skillnaden är att dessa robotar från och till kan få

order från jorden att göra si eller så, eller att inte göra si eller så. Din överlevnadsrobot däremot får klara sig själv, eftersom du är djupfryst och inte i stånd att ge den kontraorder. Den måste lita till en annan mekanism för att ändra sina pågående planer när den ställs inför oväntade problem. Det är samma mekanism som generna utrustat oss med för att "se över" de genetiska planeringsmodulerna för vårt beteende. Det är en mekanism som vi kanske just därför ofta tänker på som icke-mekanisk, nämligen känslorna.

Hela den här artikelserien har varit ett försök att visa att känslor är mekaniska och inprogrammerade tidigt av evolutionen som ett särdeles framgångsrikt sätt att skydda komplexa organismer så att de kan föra sina genetiska arv vidare allt längre in i framtiden. Evolutionens belöningssystem är dock trubbiga och kan luras. Vi är robotar som gör uppror mot våra genetiska program

86

titt som tätt. Hur vår tänkta överlevnadsrobot skulle kunna tänkas göra uppror behöver vi inte spekulera vidare om. Eller exakt hur vi skulle programmera in känslomodulen. Vi vet att det går eftersom vi är programmerade med en sådan. Däremot ska vi avsluta med att se närmare på hur vi som människor inte bara är känsloladdade robotar utan blivit starkt upproriska robotar.

I Mångfaldens mönster har jag tittat närmare på hur långt genernas inflytande sträcker sig inuti våra hjärnor.

Det som händer i hjärnan händer framförallt i kopplingarna, när hjärnan kopplar från ett tillstånd till ett annat. Hjärnans kopplingar kallas synapser. Genernas sätt att styra utvecklingen av dessa kopplingar sker, som alltid när det gäller gener, genom produktion av proteiner. Proteinerna reagerar på förändringar i kopplingarnas styrka. Dessa elektro-kemiska förändringar sker på tusendelen av en sekund. I tidsintervallet från en millisekund till en sekund

lägger korttidsminnet ut ett spår som proteinerna kan befästa i långtidsminnet och här finns det utrymme för en annan evolution än genernas som kan pågå i ca 1000 generationer vid varje minneskonsolidering. Här kan uppstå "smittsamma minnen".

Eftersom långtidsminnen som aktiveras måste rekonsolideras kan "smittsamhet" komma att inkorporeras som en aspekt av "vanliga" minnen. Den genetiska evolutionen har skapat en hjärna som kan masskopiera minnen. Ett slags smittsamma minnen som kan kopiera sig likt virus kallas memer efter Richard Dawkins. När denna mekanism väl finns på plats tar den memetiska evolutionen vid. Resultatet av denna oerhört mycket snabbare evolution sätter spår i hjärnan som inte generna har kontroll över.

De "smittsamma minnena", memerna, i våra hjärnor har också en alternativ produktion förutom att föröka sig själva. De är parasiter på den

87

proteinstyrda minnesmekanismen, men hjälper tack vare sin kopieringsförmåga till att uppvigla sovande delar av hjärnan till att just minnas gång på gång. De komplexa signalmönster som uppstår är memernas motsvarighet till genernas fenotyp. Egentligen börjar all kommunikation inuti hjärnan. Hjärncellerna påverkar varandra genom elektrokemiska signaler i molekylskala. Förutom de interna signalerna skickar vi alla hela tiden ut signaler i omgivningen som tecken på vad som händer inom oss. Vi är signalfyrar och hoppas att främmande skepp ska se oss. Detta är den typiskt evolutionistiska lösningen på kommunikationsproblemet. Överflödet gör att åtminstone en av signalerna till slut av en slump kan generera ett spår i en annan hjärna som påminner om de minnesaktiveringar som signalerna utgick från. Har memerna även en utsträckt fenotyp? Kanske en stor del av våra handlingar, inklusive våra talhandlingar, är måltavla för ett naturligt urval för memernas

överlevnad likväl som för genernas.

Smittsamma minnen lämnar alltså inte bara spår i det egna långtidsminnet. De lämnar också från och till spår i andra hjärnor. Dessutom kan de lämna spår i konstgjorda föremål - artefakter. Alltifrån stenyxan till datorn har artefakterna påverkat oss. Vi tänker annorlunda på grund av dem. Våra tankar förstärks också av dem. Men den viktigaste kulturprodukten som verktyg för tänkandet är naturligtvis språket.

Memer i språkdräkt sprids lättare än memer utan. Dessutom sprids vissa språkliga memer lättare med hjälp av en därtill utvecklad verkstygslåda. Liksom den molekylära verktygslådan i en evolutionsspiral utvecklade cellen och dess förmåga att skilja sig själv från omvärlden genom att göra situationen mellan sig och omvärlden ytterst osymmetrisk, så utvecklar analogt memerna en kulturell cell – jaget. Jaget

88

tillskrivs egenskapen att ha fri vilja, att kunna styra den biologiska organismen som det ”bor” i. Vi sprider mycket hellre idéer, d v s memer, vi själva tror på eller känner för, än andra memer som våra jag inte skaffat sig något känslomässigt samband med. Memer knutna till jaget sprids alltså lättare och därmed av nödvändighet också ”memet om jaget”, eller snarare det komplex av memer som bygger upp jaget.

Inom memetiken kallas ett komplex av memer för ett memplex, och följaktligen kallas i memetisk jargong det memplex som jaget kopplas till för jagplex. Jagplexets värld måste som alla andra framgångsrika reproduktörer omfatta för jagplexet nyttig kunskap om omvärlden. Ett av memerna som handlar om jagplexet liknar det vid en person som i sin värld av memer kan flytta omkring dessa som man flyttar omkring saker. Liksom bokföring uppstod för att hålla reda på vilka personer som skulle kopplas till vilka saker i den yttre världen uppstår genom

metaforisk överföring en bokföring i den ”inre” världen. Ett symbolspråk utvecklas där man kan räkna såväl får som memetiska ägodelar. Att sköta saker på ett visst sätt i den fysiska världen får en motsvarighet i den virtuella, där jagplexet lär sig skyffla abstrakta symboler enligt bestämda regler. Det är inte så konstigt eftersom vi redan tillägnat oss en förkärlek för grammatiska regler i och med språket.

Matematiska teorier har alltså uppstått som ett bihang till jagplexen men har fått rollen som ”memernas gener”, som ger för jagplexen användbar kunskap att sortera bort falska memplex. Notera att denna kunskap till sin natur är upprorisk sedd ur genernas perspektiv, eftersom den eftersträvar jagets odödlighet och inte genernas. Som David Deutsch uttryckt det lever våra jag av kunskap. Det är orsaken till att vi finns!

89

Referenser: The Electric Meme; Aunger Mångfaldens mönster; Nilsson Draget från oändligheten; Nilsson The Robot's Rebellion; Stanovich

90