VÉRONIQUE OLMI

vi var skapta för lycka

Vi var skapta för lycka

Véronique Olmi

Översättning av Marianne Tufvesson

r o m a n

VÉRONIQUE OLMI, VI VAR SKAPTA FÖR LYCKA

Originalets titel: Nous étions faits pour être heureux Copyright © Éditions Albin Michel, 2012Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag

This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelsemed Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Citatet på sidan 9 är hämtat ur Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov iöversättning av Staffan Dahl, W&W 1986 (sid. 269).

Citaten ur Charles Gounods opera Faust är översatta av Nenne Runsten (Valentinsbön) och Ernst Wallmark (resten av librettot) 1862 (Stockholm: Operan, 1990).

Citatet på sidan 224–225 är hämtat ur Nya testamentet, Lukas 5:11.

Översättning: Marianne TufvessonOmslag: Magnus PeterssonOmslagsbild: © Jean Fan / Trevillion ImagesFörfattarporträtt: © Thierry Rajic / FigureSättning: Ateljén Arne ÖströmTypsnitt: Minion ProTryck: Nørhaven, Danmark 2014Första upplagan, första tryckningenISBN 978-91-87648-20-5

Sekwa förlag ABPryssgränd 3 A118 20 Stockholmwww.sekwa.se

Till sönerna

Vi var skapta för frihetVi var skapta för lycka

Louis Aragon

Inte ens en hel värld av kunskapär värt priset av ett sådant därlitet barns tårar och böner till sin”goda snälla rara lilla Gud”. Jagtalar nu inte om de vuxnas lidan-den; de har ju ätit av äpplet ochfan kan ta dem hela bunten, menbarnen, barnen!

Fjodor Dostojevskij

18 OKTOBER 2012

Han står där, framför mig, på Place des Abbesses. Hanser mig inte. Han har fällt upp rockkragen och har sinabruna skinnhandskar och Hermèshalsduken. Karusellenslampor kastar skarpa färgblänk i hans ansikte som får ring-arna under ögonen och fårorna i pannan att framträda. Hanlyfter emellanåt handen till svar när Chloé ropar ”tittut” frånträhästen hon sitter på.

Han ler mot henne men karusellen har snurrat vidare,Chloé ser honom inte och hans leende blir naket och nästanömkligt i det svävande skenet från lamporna.

Han går och sätter sig på en bänk på torget. Tänder encigarett. Han sätter sig bredbent, låter armarna hänga mellanknäna, tittar på något vid sina fötter.

Eller tittar inte.Karusellen snurrar fortfarande. Barnen tjuter av glädje och

andedräkten står som en rök ur deras munnar, deras hår fladd-rar i vinden, jag tänker på två saker: det är risk att barnen får

13

öroninflammation. Men också: jag skulle kunna gå fram tillmannen som sitter där på bänken och slå följe med honom.

Ännu en gång.Men karusellen saktar in, åkturen är slut.Mannen fimpar cigaretten, reser sig från bänken och går

och hjälper sin dotter ner från trähästen. Han tittar upp ochfår syn på mig. Stelnar till. Med barnet i famnen. Ögonenvidgas, han kippar efter luft. Chloé klamrar sig fast om hal-sen på honom, drar i hans axlar och i halsduken.

Jag lyfter handen till hälsning. Och går min väg.

véronique olmi

20 SEPTEMBER 2011

Första gången. Självklart måste man berätta om förstagången, även om man inte visste det då. Den dagen visstejag inte att jag hade träffat Serge, att alltihop hade satts i rull-ning. Det är först efteråt man begriper det, efteråt man und-rar om den andre såg en, om han kände på sig något, manvet inte vad, något annorlunda, som när man snubblar tilloch ser marken ur ett annat perspektiv.

Det enda jag visste den morgonen var att vädret var vackert.Man fick lust att springa när man såg himlen. Jag njöt av attvandra uppför Rue Lepic i det friska höstljuset, njöt av hus-väggarnas blekgula toner och av druvornas färger i salustån-den. Klockan var nästan tio och jag var på väg upp till Ruede l’Abreuvoir i mina vanliga arbetskläder, jeans och gympa -skor, och med verktygsväskan i handen.

17

Framme vid trädörren på nummer 8 ringde jag på porttele-fonen och meddelade ”det är Suzanne, pianostämmaren”,varpå Lucie svarade med sin gälla och artiga röst och öpp-nade åt mig. Det kanske hon inte borde ha gjort. När jag skötupp dörren krockade jag med en man som luktade rakvatten,doften var tung men matchade hans tredelade kostym ochjäktade och missbelåtna uppsyn. Han gav mig och min jobbar -stass en snabb värderande blick från topp till tå, anlade detpliktskyldiga leende som anstår en hövlig men försenad manoch släppte förbi mig.

Hans fru stod och väntade på mig på yttertrappan.

véronique olmi

ISBN 978-91-87648-20-5

”Det är det som fängslar och chockar Serge när han ser Suzanne för första gången: att hon så uppenbart lever utan att vara rädd.”

Serge är i sextioårsåldern och bor i ett vackert hus i Montmartre tillsammans med sin fru Lucie och deras två barn. När sonens piano behöver stämmas anlitas Suzanne, och mötet mellan henne och Serge väcker känslor som ingen av dem hade kunna drömma om.

Véronique Olmi har skrivit en kärleksroman om drabbande passion och undangömda, ångestfyllda sanningar. En vacker men också smärtfylld berättelse om två människor som hittar varandra, och sig själva, mitt i livet.

VÉRONIQUE OLMI vi var skapta för lycka

© T

HIE

RR

Y R

AJ

IC /

FIG

UR

E

Véronique Olmi är född i Nice och skrev för teatern innan hon debuterade som romanförfattare med Bord de mer 2001. Vi var skapta för lycka är hennes tionde roman och den första att översättas till svenska.

Översättning från franska: Marianne Tufvesson

”En lysande kärleksroman.” LIVRES HEBDO

”Véronique Olmi tonsätter de yttre skeendenas spel, passionens berusning, eldprovet och fördärvet. Detta är hennes bästa roman.” MARIE-CLAIRE