JU

LIE

BO

NN

IE

JULIE BONNIE

sal 2

Sal 2

Julie Bonnie

Översättning: Ulla Linton

r o m a n

JULIE BONNIE, SAL 2

Originalets titel: Chambre 2Copyright © Belfond, un département de Place des Éditeurs, 2013Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag

This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskom-melse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Översättning: Ulla LintonOmslag: Magnus PeterssonOmslagsbild: © Dylan Kitchener / Trevillion ImagesFörfattarporträtt: © P NormandSättning: Ateljén Arne ÖströmTypsnitt: Minion ProTryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2014Första upplagan, första tryckningenISBN 978-91-87648-03-8

Sekwa förlag ABPryssgränd 3A118 20 Stockholmwww.sekwa.se

Till Nic, Justine och Félix

”It’s better to burn out than to fade away.” HANDS UP-EXCITEMENT!

Berlin, 2013

Varje morgon börjar vi i sal 2.

Så är det, samma sak varenda dag, utan undantag, vilkasom än jobbar.

Kvinnan på 2:an är fortfarande kvar.Hon har legat där i åratal, exakt hur länge är det ingen

som minns. I hennes rum har tiden stannat. Ibland skojar vi om det. – Tänk om man skulle vara inne på 2:an hela dagarna …

Då kanske man inte skulle bli en dag äldre? – I så fall borde vi väl satsa på uthyrning i stället?– Absolut. Det skulle åtminstone märkas på lönen! Men arbetet kallar, stoppa tiden är inte att tänka på. Vi

måste skynda vidare. Jag lägger in mina egna saker i behandlingsrummet. Allt -

ihop ligger i en korg med en salig röra av kompresser, des-infektionsmedel, CD-skivor, semesteransökningar, en cigarett.Och jag har mat med mig i en plastburk. Jag gillar inte ordet”matlåda”, det är ett tecken på att jag fortfarande inte riktigthar anpassat mig. Det finns andra uttryck som jag inte

11

heller kan förmå mig att använda, som ”tillsvidareanställ-ning”, ”syrra” och ”den där” om någon av våra patienter.

När jag har ställt ifrån mig korgen, varit i omklädnings-rummet och bytt till min blekrosa rock och just har börjatmå lite illa eftersom jag avskyr det här jobbet, hälsar jag glattpå mina arbetskamrater. Eller försöker i alla fall låta glad.

Och jag ler. Det är nästan bara kvinnor som arbetar på förlossningen,

män är för ömtåliga, de enstaka exemplar man stöter på bryterihop med detsamma och det är sannerligen ingen vacker syn.

Tjejerna tittar upp, det droppar om deras ansikten somde just har doppat i ett stort handfat med smutsigt vatten –det har alltså varit en jobbig natt – och deras ögon är rädda,men de blir lättade när de får syn på mig för snart ska de få”lämna över” till mig, som när man överräcker ett laddatvapen från ett vaktskift till ett annat.

– Lycka till, det lär du behöva. Jag vet. I kväll kommer jag att se ut som ni gör nu. Tolv

timmar bland levande människokroppar, naken i snö, nakeni eld, naken när man som mest behöver något som skyddar.

Så börjar överlämningen, sal efter sal, kvinna efterkvinna, själ efter själ, drama efter drama, liv efter liv. Mednågra få ord: barn, död, anorexi, kromosomrubbning, kraf-tiga blödningar, bristningar, förhistoria, gråt, skräck, ångest,natt, sprickor, blodstockning, bröstpump, ensamhet, make,missfall, medicinskt avbrytande av graviditet, akut kejsar-snitt, livmoder, ligatur, psykosocial, infektion, misshandel,

julie bonnie

12

moderskänslor, känslighet, klipp i mellangården, depression. Klart jag mår bra. Klart att min arbetskamrat mår bra. Så vi går och tar en kopp kaffe. Och vi säger ingenting, vi fyller tomrummet med ord,

det är rätt behagligt när man väl har vant sig. Svårt att återge.Och du då? Ja. Bra. Tror du? Nej. Vem då? Kaffe. Sådärja.Varmt. Blå eller röd mugg. Stolar. Javisst. Alltid. Reklam -snutt. Telefon. Ont i ryggen. Huvudvärk? Värktablett.

Alldeles i början förstod jag mig inte på reglerna. Jag för-sökte prata för att få något sagt och få reda på saker. Detblev alltid fel. Jag måste ha låtit urfånig, det förstår jag nu.Jag frågade hur det var med deras barn, jag pratade omnågon film, jag försökte få igång ett samtal, utbyta tankar.Men jag var ny, de orkade knappt svara och ville hellre små -prata med dem de redan kände. Jag fick också lyssna pålånga monologer, samtal där det inte fanns utrymme förmig. Vädret förstås, regnet och temperaturen. Och så skvall-ret om de arbetskamrater som inte var där, som hade gjortsi eller så, eller inte hade gjort sitt jobb. Ibland sänkte de rös-ten för att jag inte skulle höra. Men jag hörde ändå.

Man vänjer sig med tiden. Ingen sitter i kaféet för att förändra världen. Det är stun-

den innan kriget börjar och det är ingenting man pratar om. För sedan går man till angrepp.

sal 2

JU

LIE

BO

NN

IEsa

l 2

ISBN: 978-91-87648-03-8

”Det är dags för överlämning, sal efter sal, kvinna efter kvinna, själ efter själ, drama efter drama, liv efter liv.”

Béatrice lämnar sitt tidigare liv som nakendansös i ett turnerande undergroundband för att bli normal och försörja sina två barn. Hon börjar arbeta på en förlossningsavdelning där hon i varje sal ställs inför ett nytt mänskligt drama. Béatrice möter skräckslagna nyförlösta kvinnor, de som förlorat ett barn, och de som plågas av att inte kunna amma. Men hon får också uppleva ögonblick av ren lycka, miraklet när ett barn kommer till världen.

Sal 2 är inte bara en skarp och vackert skriven roman om en ung kvinnas känslomässiga resa. Det är också en lovsång till kvinnor och kvinnokroppen. Julie Bonnie skildrar ömsint men med hänsyns lös blick vad de går igenom för att ge liv. En roman full av sensualism och ursinne.

JULIE BONNIE

sal 2©

P.

NO

RM

AN

D Julie Bonnie är musiker med flera Europa turnéer bakom sig men har också arbetat inom vården. Sal 2 är hennes debut och belönades med Fnacs romanpris 2013.

Översättning från franska: Ulla Linton

”Hela livet ryms i den här extremt komprimerade boken. Underbar läsning!” Betyg: 5 av 5. FEMINA

”En kärv och magnifik roman som samtidigt hyllar både kvinnors mod och skörhet.” FEMMES D’AUJOURD’HUI