AKLI TADJER

paradisbaden

Paradisbaden

Akli Tadjer

Översättning av Alexandra Dumas

roman

AKLI TADJER, PARADISBADEN

Originalets titel: Les thermes du ParadisCopyright © 2014 by Editions Jean-Claude LattèsTranslation copyright © 2015 by Sekwa förlag

Citaten ur dikten av Guillaume Apollinaire på sida 132 och 133 är hämtade urÄr vi långt från Montmartre?, FIB:s lyrikklubb, Stockholm 1995. Översättning av Gunnar Harding.

Översättning: Alexandra DumasOmslag: Magnus PeterssonOmslagsbild: © Kathleen Clemons/Getty ImagesFörfattarporträtt: © Charles NemesSättning: Ateljén Arne ÖströmTypsnitt: Minion ProTryck: Nørhaven, Danmark 2015Första upplagan, första tryckningenISBN 978-91-87648-30-4

Sekwa förlag ABPryssgränd 3 A118 20 Stockholmwww.sekwa.se

Frukta inte lyckan, det är bara en trevlig stund som ska upplevas.

Romain Gary

1

När klockan slog fem fick jag ett sms från Leïla somtyckte att vi skulle spara tid om vi träffades utanför metro-stationen Père-Lachaise klockan sju i stället för på mitt jobb.Jag svarade: inga problem. Ses där. Sedan stängde jag in migpå kontoret och bokförde.

I dag var en bra dag.Inte mindre än fem kunder. En pensionerad privatskole-

rektor beställde Chenonceau-kistan i ljus ek med vackertarbetade kopparhandtag, en gravsten i rosa granit och enminnessten i matchande granit till sin käre bortgångnemake. Till begravningen slog hon på stort med kör, korgossar,böneläsning med ortodox präst och hemsändning av kvar-levorna till familjegraven i Milhac i departementet Lot, enresa till södra Frankrike som avsevärt saltade fakturan.

Jag bjöd på en liten bukett med lila band och följandetext i upphöjda silverbokstäver: ”Till min älskade make, föralltid i mitt hjärta.”

9

Dagens övriga kunder, icke-troende och trendkänsligatyper från de nybyggda lyxlägenheterna vid Parc des Buttes-Chaumont, valde kremering.

Det har blivit väldigt inne med kremering i området desenaste åren.

Ingraveringen av den avlidnes namn, födelsedatum ochdödsdatum på den svarta graniturnan bjöd jag också på. Detär en del av Begravningsbyrå Reverdys marknads förings -strategi, det lilla extra som gör att vi står oss i den vänligamen samtidigt benhårda konkurrensen mellan oss och våragrannar och rivaler.

Precis innan jag skulle stänga fick jag ett mejl från Lariboisière-sjukhuset där det stod att det var fullt på bår-huset och att jag genast i morgon bitti måste hämta ett parhemlösa som frusit ihjäl på en bänk på torget i Bellevillesamt en man som drunknat i Saint Martin-kanalen och fiskats upp i slussen vid Hôtel du Nord.

Jag svarade: Inga problem. Jag skickar killarna så fort viöppnar i morgon. Vänliga hälsningar, Adèle Reverdy.

akli tadjer

2

Innanför mitt kontor finns ett rum som killarnaanvänder som kök och fikarum med mikro, en sådan därkaffemaskin med kapslar som är så poppis nu, kylskåp, enhylla full av pappersnäsdukar för gråtande kunder, ett fotopå mina föräldrar när de var unga och stolt poserar framfören sprillans ny likbil samt en hög med nummer av Begrav-ningsnytt som jag redan har läst och som jag inte vet varförjag sparar. I rummet står också ett vitt bord från Ikea, fyrabekväma stolar och i hörnet vid det gallerförsedda fönstretsom vetter mot garaget står min kista – en väldigt repigSully i kastanj som inte ens går att sälja på rea – som jag hargjort om till garderob.

Så ser rummet innanför kontoret ut.Just det, där inne står också kartonger fulla av religiösa

symboler staplade: krucifix för de kristna, månskära ochstjärna för muslimerna och Davidsstjärnor för judarna, ochså plastbuketter och rullar av lila band till kransarna med

11

samma klassiska, men alltid lika uppskattade budskap: Föralltid i mitt hjärta. Livet utan dig är inget liv. En ängel harkommit till himlen. Eller mer medvetet reserverade bud-skap: Till far. Till mor. Till farfar. Till mormor. Till min make.Till min maka.

Hur som helst.När jag byter om från min lilla svarta klänning till jeans

ringer min storasyster Rose. Hon är i närheten och försökerhitta en parkeringsplats, men eftersom hon sitter fast i enoändlig bilkö passar hon på att ringa. Först påminner honmig om att det är den 11 januari om två dagar och att jag fyl-ler trettio år då. Vilket jag knappast kan glömma eftersomdet inte har gått en dag den senaste månaden utan att honhar påmint mig om det. Hon har sagt till Leïla också, bådei går och i förrgår. Sedan berättar hon att hon har en galenöverraskning, en fin, otrolig överraskning, som hon intekan hålla hemlig längre.

För att fira min födelsedag har hon hyrt La Paloma, enpråm som ligger förtöjd vid Loire-kajen i Canal de l’Ourcq.Hon har redan ordnat allt, catering, blommor, tårta, honska till och med ta emot gästerna. Det enda jag behövertänka på är att ha kul och träffa en kille. Eftersom hon är såuppe i varv lägger jag ifrån mig telefonen på bordet, tar avmig de högklackade svarta mockaskorna och sätter på migmina Doc Martens.

Trettio år.Jag struntar i att jag fyller trettio. Dessutom hatar jag

akli tadjer

12

födelsedagar. Särskilt mina. De får mig bara att tänka på minfinniga period, jordnötsbågar och kondenserad mjölk. Fastmina födelsedagar började alltid bra. Jag tyckte om att sjungaden alltid lika populära Happy Birthday med Rose och deandra gästerna. Jag tyckte om att få presenter, även dem jaginte gillade. Jag tyckte om när våra föräldrar åkte in till stanför att äta middag och lämnade oss ensamma i lägenheten.Jag tyckte om att kasta mig över barskåpet så fort dörren sla-git igen så att vi kunde dricka oss fulla på whisky eller vadsom helst. När vi började bli lulliga sköt vi in bordet och sto-larna mot väggen, jag satte på musik på högsta volym ochså dansade vi rock, salsa och lambada. När vi blev andfådda,när benen inte hängde med längre och pannorna var fuktigaav svett dämpade jag den skarpa belysningen från halogen-lampan och Rose satte på en tryckare.

Det sumpade alltid kvällen för mig. När musiken komigång kramade de som redan var ihop varandra ömt. Andra,som precis upptäckt varandra, stod först och gungade påavstånd, kom sedan närmare och dansade innan tryckarenssista toner klingat ut kind mot kind, några vågade sig tilloch med på en första kyss.

Jag stod där ensam och obemärkt intill byrån och prop-pade i mig chips i väntan på att någon skulle komma framtill mig. Men det kom aldrig någon.

Däremot stod killarna på kö runt Rose. Hon var lika sötsom hon var sexig och det visste hon om. Hon gillade det.Hon utnyttjade det. När hon väl hade ställt in siktet på en

paradisbaden

13

kille, oftast den snyggaste och mest ohyfsade, håvade hon innågon av tupparna som kacklade runt henne, drog honommed sig till rummets mitt, lade huvudet mot hans axel ochhöll sig inom synhåll för sitt tilltänkta byte. I slutet av tryck -aren försökte hennes offer kyssa henne, men hon lösgjordesig med chockad min. Sedan vände hon sig mot snyggingen,drog fingrarna genom det långa, rödbruna håret som föllöver hennes tunna axlar och avslutade förförelseaktengenom att le och blinka mot honom med sina rådjursögon.Det träffade rakt i hjärtat och killen var förlorad.

I åratal fungerade jag som tröstpris åt de där bortkördanollorna, som tog ut sin hämnd på mig genom att tafsa migpå rumpan eller försöka hångla innan tryckaren ens hadebörjat.

Första gången jag gav efter var det med en av de där elän-diga killarna, som var blygare än jag. Det var på min arton-årsfest. Vi befann oss i mitt mörka sovrum. Han drog kvicktner gylfen, jag klädde av mig lika snabbt, vi tumlade ner påsängen och han lade sig över mig. Jag blundade, rörde påhöfterna och stönade för att det skulle påminna om enkärleks akt. Efter bara tre stötar gick det för honom som fören liten kanin, han klädde på sig och mumlade ”hur var detför dig?”

Jag svarade … Nej, jag svarade ingenting. Han tog sina loafers i handen och tassade ut som en

inbrottstjuv. Jag vacklade fram till sminkbordet, lutade migmot spegeln och kände mig lika ful som vanligt, lika sorglig

akli tadjer

14

som alltid och äcklades av mig själv. Jag lade på lite ny mas-cara, sprutade parfym för att dölja hans svett, kammadehåret och betraktade sedan hur tårar blandade med mas-cara rann ner över mina bleka kinder.

Vad hette han?Det kommer jag inte ihåg.Namnet har strukits ur mitt minne.När jag fyllde nitton bjöd Rose in Étienne, en kille som

hon pluggade med på medicinska fakulteten. Jag höll på attdö av avundsjuka, precis som jag alltid gjorde när jag såghenne med en ny kille, eftersom hon för varje år som gickblev mer förförisk och lyckades bättre med sina studier änjag. De som inte kände oss kunde inte för ett ögonblick före-ställa sig att vi var systrar, knappt kompisar ens. Hon varallt jag drömde om att vara och aldrig skulle bli. Om honinte hade varit min syster hade jag förälskat mig i henne pre-cis som alla andra, det vet jag.

Étienne såg ut som alla hennes andra killar, fast snyggare.Bredaxlad, olivfärgad hy, klar blick och svart, bakåtstruket hårsom fick honom att se ut som Hugh Grant i Fyra bröllop ochen begravning. Och han log. Hans ansikte var ett enda stortleende. Dessutom hade han en hest manlig, mild röst som gavmig gåshud när han sa att jag också var söt och att min blyghetgav mig något mystiskt som min syster saknade. Jag troddeinte ett dyft på det, men när han under en tryck are betraktademig med sina vänliga ögon gjorde det mig varm om hjärtat.

Vi dansade till L’été Indien av Joe Dassin. Det var jag som

paradisbaden

15

i hemlighet hade lagt på mina föräldrars gamla skiva efter-som låten var fyra minuter och tjugotvå sekunder. Det varden längsta låten vi hade. Jag trivdes i hans armar och jagminns hur jag tryckte mig mot honom, precis som Rose, såfort vi hamnade kind mot kind. Men han var stel som enpelare. För femtioelfte gången avundades jag min syster ochhatade mina föräldrar som gjort mig så osexig.

Jag skyllde framför allt på pappa. Jag har ärvt hans vax-bleka hy, långa näsa och tunna läppar som gör att jag alltidser sur och tvär ut. Som om det inte var nog har jag ocksåfått hans nästan sjukligt blekblå ögon. Mamma brukadesäga att de påminde om färgen på havsvikarna i södra Frank-rike, vilket hjälpte lite ända tills killen i bänken bredvid migpå gymnasiet för alltid krossade den illusionen och sa attde hade samma blå färg som spolvattnet får av WC-anka.

Men tillbaka till Étienne.När Joe Dassin sjungit sin sista refräng och de sista

tonerna klingade ut nynnade jag mot hans axel: ”Och vi kom-mer att älska varandra till tidens slut …”

Det fick honom att le, sedan att skratta rakt ut och urhans hals steg ett rått och vulgärt skratt som inte alls pas-sade honom. Jag blev knallröd i ansiktet av skam. Han ursäk-tade sig och gick bort till Rose som stod på uteplatsen. Deskrattade och skålade för min födelsedag med någon somjag inte minns, sedan lämnade de alla nyfikna blickarbakom sig och gick undan för att ägna sig åt varandra underden kyliga, stjärnklara himlen.

akli tadjer

16

Jag kände mig löjlig och förödmjukad, proppade i migjordnötsbågar, slukade en tub kondenserad mjölk ochhällde i mig det som fanns kvar i sangriaskålen. När alltsnurrade omkring mig och jag fick kväljningar kastade jagmig om halsen på första bästa idiot som stod vilsen mitt ivardagsrummet och började dansa.

Just då var jag så desperat efter ömhet att jag tog vemsom helst, bara jag fick lite kärlek.

Vad hette han?Det kommer jag inte ihåg.Hans namn har också strukits ur mitt minne. Tillbaka till min syster.Jag plockar upp telefonen igen för att fortsätta vårt sam-

tal, men för sent. Hon står redan i dörren till fikarummet,snygg och sexig som om hon var på väg till en het förstadejt.

paradisbaden

978-91-87648-30-4

”Léo ler, hans leende är en sol som genomborrar mitt hjärta. Mina revben drar ihop sig, jag tappar andan och får ingen luft. Jag har aldrig någonsin känt något så starkt, så brutalt.”

Adèle Reverdy är begravningsentreprenör – ett faktum som inte direkt har en positiv inverkan på hennes kärleksliv. Men dagen Adèle fyller trettio år tar livet en ny riktning. På födelsedagsfesten träffar hon den före detta akrobaten Léo, som efter att ha förlorat synen i en olycka arbetar som massör. Den vackre Léo blir snart solen i Adèles liv. Med stöd av sin bästa vän Leïla gör hon allt för att vinna hans hjärta.

Akli Tadjer har skrivit en kärleksroman som med humor och ömhet visar att det viktigaste i livet kan vara osynligt för ögat.

AKLI TADJER paradisbaden

© C

HA

RL

ES

NE

ME

S Akli Tadjer är fransk-algerier född 1954 i Paris. Han studerade till journalist och debuterade som romanförfattare 1984. Tadjer arbetar även som manusförfattare för TV och film. Paradisbaden är hans åttonde och senaste roman.

Översättning från franska: Alexandra Dumas

”Om Akli Tadjer i alla sina romaner väcker allvarliga ämnen till liv, så är han tillika en av få författare som hanterar humor med talang. Och det på ett sådant sätt att vi alltid njuter av att tillbringa tid i hans sällskap.”

LA PRESSE DE LA MANCHE DIMANCHE