roman

mirakel-verkstaden

VALÉRIE TONG CUONG

Mirakelverkstaden

Valérie Tong Cuong

Översättning: Sofia Strängberg

roman

VALÉRIE TONG CUONG, MIRAKELVERKSTADEN

Originalets titel: L’atelier des miraclesCopyright © 2013 by Editions JC LattèsTranslation copyright © 2014 by Sekwa förlag

Översättning: Sofia SträngbergOmslag: Magnus PeterssonOmslagsbild: © Chris Ryan / Getty ImagesFörfattarporträtt: © Delphine JouandeauSättning: Ateljén Arne ÖströmTypsnitt: Adobe Caslon ProTryck: Nørhaven, Danmark 2014Första upplagan, första tryckningenISBN 978-91-86480-97-4

Sekwa förlag ABPryssgränd 3A118 20 Stockholm

www.sekwa.se

Till Éric, ett mirakel

Millie

Den skarpa, stickande lukten trängde in i varenda celli min kropp, sved i näsan och halsen och vällde i aggressivavågor in i min sömndruckna hjärna.

Jag vägrade vakna. Jag ville sova vidare tills natten varöver och, när jag ändå låg där, tills helgen var över. Gå direktfrån fredag kväll till måndag morgon utan att andas, utanatt drömma, utan att tänka, i ett svep, i en strävan.

Som ett klumpigt barn simmar under vattnet, manad avsimläraren och kamraternas rop, kippar efter en sista gnuttaluft för att nå bassängkanten på andra sidan, snuddar viddöden, accepterar den. Men så plötsligt griper de fram sträcktafingrarna tag i den porösa stensargen, lungorna fylls och medett frustande dyker han upp, på samma gång omtöcknad ochtacksam för att han lever.

En brännande hosta slet mig ur nattens grepp. Jag öpp-nade motvilligt ögonen. Mitt framför mig letade sig en långmörk rökstrimma ljudlöst in genom det halvöppna fönstret,strök utefter de gulnade tapeterna och upp i taket.

Eld! Min kropp for upp i en krampartad ryckning, jag

9

visste inte om jag var vaken eller om jag fortfarande sov, mittmedvetande var splittrat i två och en del skrek: Ja Millie, nuär det dags att göra upp, sanningens minut, dags att betalatillbaka och återförenas med dem för någon måste trots alltsona! Den andra delen protesterade, vägrade: Dra inga för-hastade slutsatser, tro inte på tecken eller sammanträffanden,lek inte hobbypsykolog, det är en slump att det brinner, såmåste det vara, det är en olyckshändelse, en ren tillfällighet,så ta dig samman och sätt fart, för eld dödar.

Några timmar tidigare hade jag kommit hemstapplande ochslängt mig på bäddsoffan fullt påklädd utan att sminka avmig eller ens borsta tänderna. Oförmögen att ta ett steg till,helt slut.

Ändå var jag stenhård när det gällde kroppsvård ochhygien. Jag tvättade händerna hundra gånger om dagen ochhåret varje gång jag duschade. Jag skrubbade huden medpimpsten, kollade mina naglar stup i kvarten, jagade damm-tussar från morgon till kväll och blankskurade golven engång i veckan. På kontoret – medan jag fortfarande varanställd – rustade jag mig med desinficerande våtservettersom jag beställde kartongvis, och gjorde rent överallt därjag kom åt. Jag skrev checklistor: tömma pennställen frånblyertsrester, städa skrivbordslådorna, kontrollera häftappa-raterna efter varje användning, koppla från skrivarna vidarbetsdagens slut. Jag gav mig till och med i kast med atttvätta fönstren en dag när jag blev klar tidigare än vanligt.

valérie tong cuong

10

Ett initiativ som inte alls uppskattades av bemanningsföre-tagets ledning som gav mig en kylig varning. Ville jag ståkvar i deras register fick jag hålla mig till de kontorssysslorsom stod beskrivna i kontraktet. Fönsterputsare och städarefanns det gott om i platsbanken.

Eftersom jag fick två tredjedelar av mina uppdrag genomföretaget i fråga ursäktade jag mig inställsamt och förlademina städräder till den strikt privata sfären.

Men just den kvällen, just den, hade alkoholen segrat övermina principer. På darrande ben och med dimmig blick villejag bara stupa i säng så fort jag hunnit innanför dörren.

Än sen då, hade jag tänkt, ingen kunde se mig och änmindre komma och kyssa mig eller krypa ner bredvid mig.Där fanns ingen att göra besviken med andra ord. Det varantagligen den enda fördelen med att vara den jag var. Såför en gångs skull!

Jag hade lagt handväskan bakom kuddarna och somnatpå stört utsträckt på soffan med skorna på.

Jag rusade fram till fönstret. En folksamling hade bildatsnere på gatan i det gråmulna morgondiset. Människornasåg skräckslagna ut och viftade oroligt mot fasaden. Myllretav bilder, oväsen, lukter, ord och smärta gav mig kväljningar.Slukande eld, tryck mot lungorna, kvävningsdöd.

Tänk om jag hade velat att det skulle börja brinna? Tänkom jag innerst inne i djupet av det undermedvetna hadehoppats på just det? Tänk om det var jag som låg bakom

mirakelverkstaden

11

branden? För den kunde väl inte vara en slump. Nej, det varstatistiskt omöjligt.

Eller kanske inte. Du är där nu Millie. Ställd mot väggen. Så bestäm dig då.

Röken kom från våningen under. Det var säkert Kanarek, dengamle stöten, som hade glömt sin gryta med borsjtj på gasspi-sen. Han höll på att bli knäpp. Den sista tiden hade jag mer änen gång funnit honom stående på gatan utanför fastighetendär han hetsade upp sig inför förbipasserande och ivrigt dekla-merade rader av sin älsklingsförfattare, som han högtravandekallade ”den store Dostojevskij”. Han mumlade fram orden ien strid ström där fattiga människor, förakt och försmådd kär-lek blandades huller om buller med kompromisser och svikenvänskap. Grannarna och handlarna i kvarteret ansåg att hanvar galen och höll honom på avstånd. Det ryktades att han varfullt kapabel att en vacker dag slita åt sig en slaktarkniv ochställa till med en massaker. Eller sätta eld på hela fastigheten.

Stackars Kanarek. Om han klarade sig vore han den per-fekte syndabocken. Och om jag klarade mig – men varförskulle jag göra det? – skulle min ståndpunkt knappast vägatungt mot bostadsrättsföreningen.

Jag såg mig omkring i ett försök att analysera läget, återta kon -trollen, vrida och vända på situationen. Inte ge efter för paniken.

Det är slumpen, Millie, så kan det gå, det råkade bli du,Kanarek är en stackars sate som du tvingats bo granne med.

valérie tong cuong

12

Nu är han också illa ute. Iväg med dig, det finns ingen tidatt förlora, tänk efter, snabbt, vad tar man med sig på flyktundan lågorna, vad är det som är viktigt, vad bryr man sigom och kan på inga villkor skiljas från? Alla har ställt sigden frågan! Alla vet vad som är oersättligt!

Rimligen du också. För vissa är det minnena, fotoalbumen, brev sparade i en

skokartong, en prydnadssak från en semesterresa, en cellosom står undanställd längst in i ett skåp sedan barndomen.För andra är det personbeviset och äktenskapsförordet, pen-sionsbeskedet eller värdesaker, smycken, tavlor, klockor –allt som fastställer, ringar in, bevisar att man finns, allt somsäkrar en framtid. Så vad säger du Millie? Va?

Jag ägde ingenting av detta. Mina viktiga dokument in -skränkte sig till några brev från arbetsförmedlingen och enhandfull visstidskontrakt, mina minnen från de senaste tioåren till tre fyra vykort från mina föräldrar, alltid med ”hjärt-liga hälsningar” skrivet på baksidan. En fras som sa en heldel om vad jag betydde för dem.

Jag ägde inga värdesaker och alla möbler i lägenheten till-hörde den unga etnolog som helt olagligt hade hyrt ut sinetta i andra hand några månader tidigare innan hon åkteiväg på ett treårigt uppdrag i Sydkorea.

Det dyraste jag ägde hade jag på fötterna: ett par skor jagköpt för en smärre förmögenhet helgen innan, inte för attde var speciellt snygga eller sköna utan för att jag än en gånginte hade klarat att säga nej till en påstridig försäljare.

mirakelverkstaden

13

Röken blev allt tätare. Varför måste branden bryta ut just inatt, när jag var full för första gången i mitt liv?

Jo, för att jag dagen innan inte hade klarat att säga nej tillytterligare några. Det var min sista dag på företaget, en ovan-ligt långtråkig dag som jag fördrev med att servera kaffe ochdela ut post. Eftersom alla visste att jag skulle sluta hadeingen gett mig någon ansvarsfull uppgift sedan början avveckan, trots att jag i två månader varit en lojal medarbetareoch utfört mitt arbete till punkt och pricka.

Jag smet iväg vid sjusnåret efter att ha skakat personalche-fens slappa hand och fått beröm för mitt arbete men blivitkallad vid fel förnamn.

Vid hissen stod en grupp unga affärsmän och laddade fören utekväll tillsammans. Plötsligt frågade en av dem om jagville följa med. Vi kände knappt varandra och hade ingentinggemensamt. De var fulla av energi, projekt och framtidslöften,klädda i trendiga kläder, slängde sig med ord som ”sensatio-nellt” och ”helt otroligt” i tid och otid och hade alla sammasmarta telefon – en modell som kostade halva min månadslön.

Jag var tillfälligt anställd, gick runt i lågpriskläder ochhade en flummig utbildning i bagaget de inte ens visstefanns. Jag var inte så hemma på hightech eller all ny tekniksom påstods ha skyndat på kommunikationssamhället – fastdet är klart, jag kommunicerade inte så det störde.

Det säger sig självt att vem som helst i mitt ställe skulleha tackat nej till en så absurd inbjudan, men utan att riktigtveta varför svarade jag: Varför inte.

valérie tong cuong

14

Jag insåg först senare, när jag hade suttit hela kvällen ochhällt i mig astronomiska mängder öl och mojitos för attverka lugn och samlad, att alltihop var ett missförstånd. Frå-gan som någon hade kastat ut vid hissen var inte riktad tillmig utan till bolagsjuristen som stod och väntade bakommig. Jag hade varit så snabb med att svara att ingen nändespåpeka mitt misstag.

Om jag den kvällen hade nöjt mig med att följa planen (åkahem, sleva i mig en tallrik pasta framför ett ointressant teve-program, gå och lägga mig vid tiotiden och sedan ta en avde där tabletterna som knockar en fullständigt), skulle jagantagligen ha reagerat i tid. Med en utvilad kropp och ettalert sinne skulle jag ha kommit ihåg vad som står i tidning-arna året runt – och som jag läst så många gånger – om vilkaförsiktighetsåtgärder man ska vidta, hur man ska bete sig,att man ska stoppa våta trasor under dörrarna, lägga sig pågolvet och invänta hjälp för att underlätta andningen ochframför allt inte till varje pris fly undan lågorna.

Om jag inte hade druckit mig full kvällen innan som vär-sta tonåringen skulle jag ha hört brandkårens sirener tjutagenom staden och förstått att hjälteliknande män i hjälm ochstövlar skulle fälla ut en enorm stege och under åskådarnashurrarop försiktigt hämta ner mig och sätta mig i säkerhet.Jag skulle ha trotsat skräcken som nu spred sig inom mig ochtagit mitt förnuft till fånga – ödet var bara ett argument föratt rättfärdiga feghet, pessimism och bristande vilja.

mirakelverkstaden

15

Med lite tur skulle de hjälmförsedda hjältarna ha fått stopppå elden innan den ödelade hela lägenheten. Jag skulle hakommit undan med några timmars sanering och knapptstörd vandrat vidare på samma väg, en spikrak väg utanutsikter och diskussioner, där varje ny dag ser likadan utsom den föregående.

I stället rusade jag mot ytterdörren utan att ens hålla någotöver mig som skydd. En svart och kompakt massa motademig omedelbart tillbaka in i rummet, ett brännande, kvä-vande rökmoln som sved på huden, rev i håret och lungornaoch gjorde luften och golvet glödheta. Jag förstod att det varkört för mig att komma ut och allt som jag noga gömt inommig i drygt elva år vällde nu fram med vild kraft.

Jag sprang fram till fönstret, höll andan så att skräckensom fyllde mig inte skulle flamma upp, och vrålande klevjag över fönsterblecket.

Min livsbana hade just tagit en tvär vändning.

valérie tong cuong

ISBN: 978-91-86480-97-4

”Det var ett urmakeri här förr, sa han och log. Att få rätsida på saker och ting, laga det mänskliga maskineriet, vi kan väl säga att det är lite av vår specialitet?”

Mariette är historie- och geografilärare och gift med en narcissistisk politiker. En dag gör hon något oerhört – hon skickar en elev nerför trappan med en rungande örfil.

Millie lever ett ensamt liv där vikariaten som sekreterare avlöser varandra. En kväll står hennes hus plötsligt i ljusan låga.

Monsieur Mike har deserterat från militären och bor sedan dess på gatan. Överfallet kommer som en blixt från klar himmel.

Precis när Mariette, Millie, och Monsieur Mike tror att allt är förlorat dyker Jean upp. Han sägs uträtta underverk med dem han välkom-nar till sin Mirakelverkstad, att han lyckas lappa ihop trasiga själar. Men kan man verkligen återskapa sig själv utan att göra upp med sina demoner? Den mystiske Jean verkar leka en lek som blir allt farligare, och de boende på Mirakelverkstaden börjar ana att allt inte är som det verkar.

VALÉRIE TONG CUONG mirakelverkstaden

© D

EL

PH

INE

JO

UA

ND

EA

U Valérie Tong Cuong arbetade med kommunikation innan hon bestämde sig för att ägna sig åt skrivandet på heltid. Hon har hitintills gett ut sju romaner och ett stort antal noveller. Hon skriver även för TV och film. Mirakelverkstaden har fått flera pris, bland annat Prix du livre optimiste 2013.

Översättning från franska: Sofia Strängberg

”En roman sprängfull med optimism.” MADAME FIGARO

”En gripande roman om kampen för att återskapa sig själv, om hopp och om de möten som får våra liv att ändra riktning.” LIRE