AG

NÈ

S D

ES

AR

TH

E

AGNÈS DESARTHE

jaktturen

Jaktturen

Agnès Desarthe

Översättning: Marianne Tufvesson

r o m a n

Av samma författare: Ät mig (Sekwa 2010)

AGNÈS DESARTHE, JAKTTUREN

Originalets titel: Une partie de chasse Copyright © Éditions de l’Olivier, 2012 Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag

This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelsemed Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Översättning: Marianne TufvessonOmslag: Magnus PeterssonOmslagsbild: © Dorling Kindersley / Getty ImagesFörfattarporträtt: © Patrice NormandSättning: Ateljén Arne ÖströmTypsnitt: Minion ProTryck: Nørhaven, Danmark 2014ISBN 978-91-87648-12-0

Sekwa förlag ABPryssgränd 3 A118 20 Stockholmwww.sekwa.se

Jag skulle vilja dö en naturlig död. Jag skulle vilja åldras.Hos oss är det ingen som åldras. Vi går bort i vår kraftsdagar.

Jag skulle vilja ha tid att lägga barndomen bakom mig.Känna den svidande saknad som kramar tonåringarnas hjär-tan. Någonting inom dem sörjer barnet de har växt ifrån,och den sorgen är storslagen och stum.

Jag skulle vilja ha tråkigt, känna avsmak. Och sedan fånjuta mognadens lättnad.

Jag skulle vilja ha tid att lära känna kärleken, och denoändliga lyxen att sluta älska.

”Jag älskar dig inte längre, det är slut, vi har varit ihop förlänge, mina känslor för dig är döda.”

Ofta spelar jag upp den omöjliga scenen för mig själv föratt plåga mig, för att uppleva den fulla vidden av mittgrymma öde, jag övar på en replik som jag aldrig kommeratt uttala.

Jag har livlig fantasi. Det är visst sällsynt i vår släkt. Dethar min mor sagt. Hon tyckte att jag var smartare än de

7

andra. Hon sa att det fanns något hos mig som hon inte för -stod. Hon lade huvudet på sned när hon sa det, och för ettögonblick fångades solen i hennes iris och genomborrademin näthinna.

Hon är död, förstås. Det gick fort. Hon sa inte mycket tillmig. Vår sort har alltid ont om tid. Men en sak sa hon i allafall, att jag hade livlig fantasi och troligen större hjärna änmina bröder, kusiner och förfäder, och därför använder jagmig av den. Jag låtsas vara gammal.

Gammal, gamling, gammeldjur, orden får mig att rysa avsmärta och glädje. Det är de vackraste, ljuvaste och mestskrämmande orden i vårt språk. Jag dristar mig till att uttaladem. Jag är medveten om risken. Mitt hjärta kan stanna avalltför häftig vällust. Men jag förlitar mig på att hjärtat är itopptrim, jag har ju inget val. Jag förlitar mig på att alla minaorgan och muskler är i topptrim. Jag är skapt för att stå emot,härda ut, överleva. Jag ska klara det. Jag kanske blir den ende,men vem vet? När jag väl är utsliten och mogen, när jag hartappat tänder och blodet pumpar långsammare i mina ådror,kan jag undervisa de andra, ta några ungdomar under mittbeskydd och anförtro dem mina hemligheter och knep ochförklara för dem att det är möjligt. ”Se på mig! Se på minahängande och trötta öron, mitt slappa ögonlock som täckerhalva högra ögat. Puckeln på min rygg. Mina vissna morrhår.”

Jag ska bli deras profet, jag ska hitta ett rike, jag ska orga-nisera motståndet. Alltför länge har vi underkastat oss, allt-för länge har vi böjt oss för ödet.

agnès desarthe

8

Vi har inget minne. Vi har inte tid att samla på oss håg-komster och erfarenheter. För varje kull som föds börjarhela arten om från noll, och vi springer och hoppar förvirrati sicksack. Knappt har vi känt solen i ansiktet, modersmjöl-kens värme i strupen förrän vi måste lämna boet, ge oss av,jaga ikapp den försening som sedan evig tid är nedlagd i vårgenetiska kod. Försenade, försenade, vi är ständigt förse-nade. Faran är inpräntad i var och en av oss. Faran är vårtöde.

För tillfället är jag ensam. Jag har hittat ett gömsle. Jaghåller ut. Jag måste tvinga mig att tänka, vänta och organi-sera mig. Det strider mot naturen. Det rycker i senorna. Mininstinkt befaller mig att fly, men jag har sett alltför mångabli fångade när de flydde, bli dödade när de sprang.

Jag prövar att ligga still, jag prövar att hålla mig lugn.Men hela kroppen längtar efter att rymma, att smita iväg.Jag måste hålla den i schack, påtvinga den en lag som jagformulerar efter hand. Jag måste vara min egen tyrann.

För att stålsätta mig rabblar jag mitt valspråk ”Dö ennaturlig död”, ”Dö av ålderdom”. Tänk att förtjäna sin hädan -gång, komma därhän att man välkomnar den, få upplevavad det är att ha tråkigt!

Snart måste jag ut, måste leta föda.Snart måste jag hitta en partner.Jag kommer att knulla henne enligt konstens alla regler.

Ingen idé att fundera. Det är förutbestämt. Men att göra det

jakt turen

9

man är bra på är en fälla. Det är det vi dör av, våra kropparstyranni och vår brist på framförhållning.

Jag ska vara avhållsam. Så fort lusten ger sig till kännaska jag förtränga den. Att svälta ihjäl, är det en naturlig död?Att dö av ensamhet, eller sorg?

Nej.Det måste finnas ett annat sätt. Jag har svårt att koncent-

rera mig, på grund av hungern, på grund av nödläget, pågrund av mina lamslagna lemmar som pockar på handling,på hastighet. Det är som en drivfjäder inom mig, en kraftsom inte känns vid mitt väsen, som föraktar min vilja. Detär samma kraft som förvandlar en stjälk till stam, som göratt åskan brakar loss, att vågor tänjs ut och bryts, att vulka-ner får utbrott, att planeter rör sig i en omloppsbana högtdär ovan. Min kropp är för trång, det är som om jag drogsisär. Kraften kommer att spränga mig om jag försöker tygladen. Än håller jag ut, men en stickande känsla under skinnetsäger mig att det snart är dags. Jag kommer att ge vika, somgummibandet, som slangbellan och pilbågen, kommafarande som gevärskulan eller blyhaglet.

Blyhaglet som lämnar bössan i samma stund som jagsjälv lämnar jordhålan. Vilket vackert möte. Ett möte i tiden,i slumpens perfekta samtidighet. Jägaren gjorde det intemed vilje. Han kunde inte veta att mina ben skulle slungamig ut ur jorden just i den sekunden. Han såg mig inte. Hansiktade inte, men här ligger jag, förbluffad och full av beund-ran inför skönheten i det oväntade, inför det oundvikliga.

agnès desarthe

10

Jag är så ung, och jag ska dö. Det är omöjligt. Jag hade ju enså storslagen och lovande framtid. Inte kan jag ha ärvt mittmedvetande till ingen nytta. Någon, någonstans, måste hahaft en tanke med det. Eller också inte.

Jag är så liten och söt. Vilket slöseri. Mannen som ploc-kar upp mig är lik mig. Vi ser på varandra. Hans tummevilar mot mitt hjärta som fortfarande slår. Han gråter. Hangömmer sig. Han vill inte att de ska se honom. Förmodligenär han inte ensam. Jag hör en röst lite längre bort. En mans-röst.

jakt turen

jak

tturen

ISBN 978-91-87648-12-0

”Lev, beordrar han i tysthet kaninen. Om du lever är allting möjligt. Det som har gått snett kan rättas till.”

På himlen ovanför Tristan och hans sårade jaktkamrat samlas ovädersmolnen. Flera timmar har passerat utan att de som gått efter hjälp kommit tillbaka. Under hotet av den annalkande stormen börjar Tristan se tillbaka på sitt liv, samtidigt som han håller ett öga på sin jaktväska där han gömmer en skadeskjuten kanin.

Snart inser Tristan att det är något betydligt mer avgörande än en storm som är på väg. Ett sällsamt samtal inleds mellan den unge mannen och det intelligenta djuret, som undrar vad det innebär att vara människa.

Jaktturen är en finstämd och gåtfull roman med ett slående rakt språk.

AGNÈS DESARTHE

jaktturen©

PA

TR

ICE

NO

RM

AN

D Agnès Desarthe är född och bosatt i Paris, och även verksam som översättare. Hon har tidigare författat tio romaner, varav Ät mig utkom på Sekwa förlag 2010. Hon har också skrivit essäer och ett antal barn-och ungdomsböcker.

Översättning från franska: Marianne Tufvesson

”En mörk allegori och en lysande roman.” LE NOUVEL OBSERVATEUR

”Författaren har med Jaktturen skapat en mycket vacker och filosofisk berättelse som ofta försätter läsaren i villebrådets position.” MARIANNE