performativitetsteori och självframställning627454/fulltext01.pdf · judith butler började under...
TRANSCRIPT
Performativitetsteori och självframställning
Begrepp och verktyg för performativitetsanalys inom litteraturvetenskap
Performativity studies and performative biografism
Concepts and tools for analysis of performativity in comparative literature
Jenny Dahlström
Fakulteten för samhällskunskap och humaniora
Litteraturvetenskap
Litteraturvetenskap 3: 15 hp
Handledare: Per Bäckström
Examinator: Sofia Wijkmark
2013-06-03
Löpnummer:
Sammanfattning
I undersökningen förklaras några centrala begrepp inom performativitetsteori: på gränsen mellan
fakta/fiktion, det decentrerade subjektet, självframställning, upprepningar samt medialisering och
remediering. Förklaringarna utgår till största del från nordiska forskare som Jon Helt Haarder,
Christian Lenemark, Torbjörn Forslid, Anders Ohlsson, Tiina Rosenberg och Arne Melberg.
Utifrån förklaringen av begreppen är sedan frågor ställda för att fungera som verktyg för
performativitetsanalys av Kristian Lundbergs Yarden från 2009. Analysen har fokus på
självframställning och den tar också hänsyn till den iscensättning av självet som författaren visar
fram genom debattartiklar i massmedia.
Nyckelord: självframställning, performativitet, Kristian Lundberg, Yarden
Innehåll
1. Inledning ............................................................................................................................................. 1
1.1 Austin, Derrida, Foucault och Butler ............................................................................................ 3
1.2 Presentation av syfte och frågeställningar .................................................................................... 5
1.3 Metod och avgränsning................................................................................................................. 5
2. Centrala begrepp ................................................................................................................................ 6
2.1 På gränsen mellan sanning och lögn ............................................................................................ 6
2.2 Det decentrerade subjektet .......................................................................................................... 7
2.3 Självframställning ........................................................................................................................ 9
2.3.1 Självframställning som performance ................................................................................... 11
2.3.2 Iscensättandet av självframställningen ............................................................................... 13
2.4 Upprepningar ifrågasätter maktstrukturer ................................................................................ 14
2.5 Medialisering och remediering .................................................................................................. 15
2.6 Författaren i massmedia och i den digitala världen ....................................................................17
2.7 Verkets verkan ............................................................................................................................ 19
3. Prövning av begreppen ..................................................................................................................... 20
3.1 Sanning, lögn och självframställning ......................................................................................... 20
3.2 Subjektet och makten ................................................................................................................. 22
3.3 Medier och media ....................................................................................................................... 24
3.4 Självframställningens verkan ..................................................................................................... 26
4. Slutsats och diskussion .................................................................................................................... 27
4.1 Diskussion ................................................................................................................................... 28
Källor .................................................................................................................................................... 31
Övriga internetkällor ........................................................................................................................ 32
Bilaga 1: Debattartikel ur Helsingborgs Dagblad ................................................................................. 33
Bilaga 2: Debattartikel ur Dagens Nyheter .......................................................................................... 35
1
1. Inledning
När jag först stötte på termen performativitet i min utbildning fick jag veta att det i hög grad
handlar om självframställning och att det är en teori som är i ropet just nu inom
litteraturvetenskapen. Efter att ha läst texter som skulle introducera mig i ämnet kunde jag
konstatera att det är en teori som används inom flera områden så som till exempel i konst- och
teatervärlden, i genusforskningen såväl som inom musiken och litteraturvetenskapen. Det var
svårt att omedelbart förstå innebörden av performativitetsteorin. I flera av texterna jag mötte
presenterades teorins syfte och bakgrund. De beskrev en teori där man decentrerar subjektet,
en teori som är tvärvetenskaplig med bakgrund i psykoanalys, filosofi, talaktsteori och
diskursteori och en teori som ifrågasätter maktstrukturer.1 Efter att ha läst dessa texter frågar
jag mig vad denna teori egentligen innebär och hur den används i litteraturanalys. Vad betyder
det till exempel att subjektet är decentrerat? Hur är det en tvärvetenskaplig teori? Hur ser man
att maktstrukturer ifrågasätts? Vad är det som döljer sig bakom teorin och dess syfte?
Det är först på 1990-talet som performativitetsteori får sitt verkliga genombrott inom
litteraturvetenskapen. I samband med samhällets ökade fixering vid det individuella väcks
intresset för performativitetsteori menar Kristina Hermansson och Lena Ulrika Rudeke, som
2007 ansvarade för Tidskrift för litteraturvetenskaps (TFL) temanummer om performativitet.2
Också den danske litteraturforskaren Jon Helt Haarder tänker sig att det är ur
”senmodernitetens intensiva upptagenhet av identitet, sexualitet och kropp” som teorin
historiskt sett är sprungen.3 Han säger också att postkolonialism, queerteori och andra
feministiska teorier är viktiga för denna inriktning av litteraturteorin. För att underlätta den
fortsatta läsningen kommer jag nu att försöka beskriva det väsentliga i performativitetsanalys
som jag har uppfattat det. Jag börjar med att härleda begreppet ”performativitet” som kommer
av ordet ”performativ”. Enligt Nationalencyklopedin har det följande definition:
Performativ (eng. performance, av perform ’utföra’, ’framföra’), term införd av J.L Austin för
yttranden av typen Jag anmäler mig (härmed) som sökande till tjänsten, där talaren genom att yttra
meningen också utför den handling som beskrivs i densamma […].4
1 Kristina Hermansson och Lena Ulrika Rudeke. ”Ingång”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2007(4), s. 20.
2 Hermansson och Rudeke 2007, s. 21.
3 Jon Helt Haarder. ”Ingen fiktion. Bara reduktion. Performativ biografism som konstnärlig strömning kring
millenieskiftet”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2007(4), s. 79. 4 Uppslagsord: performativ. Nationalencyklopedin, band 15, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1991, s. 50.
2
Enkelt uttryckt betyder detta att man vid ett performativt yttrande säger något som samtidigt
innebär att man gör något. När man söker performativiteten i en text innebär det alltså att söka
efter göranden som förmedlas genom texten. Textens performativitet innebär att man läser av
dessa göranden för att hitta en verkan. Som vi ska se nedan finns det flera sätt att uttrycka
detta, men jag nöjer mig med detta försök till definition här.
Tiina Rosenberg, som bland annat är bland annat genusforskare, skriver om
performativitet i förhållande till queerteori. Hon menar att performativa handlingar
konstruerar världen utifrån sociala praktiker, så kallade diskurser:
Kännetecknande för begreppet performativitet är betoningen på aktivt verksamma processer.
Fokus ligger inte på färdiga, avslutade och fixerade resultat utan på att sociala praktiker aktivt
skapar kön/genus, sexualiteter, etniciteter och andra avgörande sociala kategorier. Detta
förhållningssätt kännetecknar den så kallade socialkonstruktivismen[fotnot: ibland används
också termen ’socialkonstruktionism’] som utgår från, som namnet anger, att den sociala världen
konstrueras. Människor har inga förutbestämda inre essenser – uppsättningar av äkta, stabila och
autentiska karakteristika.5
Utifrån denna beskrivning kan vi alltså utgå från att världssynen inom denna riktning är
instabil och bygger på att vi som lever här konstruerar världen genom våra aktiva handlingar i
kombination med de sociala praktiker vi har skapat. Vi kan också konstatera att människan
och hennes identitet inte anses vara färdig och stabil, utan är mer ett tillfälligt resultat av
möten mellan handlingar och sociala praktiker. Denna process är ständigt igång och
människans handlande, eller görande, är det som framkallar performativiteten – alltså en
handlings verkan.
Under de senaste åren har medialisering kommit att bli en del av
performativitetsanalysen. Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, båda samtida forskare inom
litteraturvetenskap, uttrycker att den textorientering med analys av innehåll och form som
litteraturvetare traditionellt har ägnat sig åt inte längre känns tillräcklig i dagens mediala
samhälle och att textanalysen därför måste ”kompletteras av andra perspektiv och praktiker”.6
Medialisering är en sådan komplettering och kan, som vi ska se i avsnittet ”Medialisering och
remediering”, handla om både de medier som författare väljer att använda och om hur
massmedia och digitala medier används för självframställning och för att förmedla den verkan
som iscensätts i texterna. Performativitetsanalys handlar alltså inte endast om traditionell
textanalys utan också om författaren, om feedback från läsarna, om massmedia och
recensioner, om ifrågasättandet av maktstrukturer i kön, klass och etnicitet. Kort sagt är det en
traditionell textanalys, som kompletteras med andra perspektiv som ligger utanför texten. För
5 Tiina Rosenberg. ”Subversiv performativitet”, Könet brinner! Judith Butler. Texter i urval av Tiina Rosenberg,
Stockholm: Natur och Kultur, 2005, s. 14f. 6 Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Fenomenet Björn Ranelid, Malmö: Roos & Tegnér, 2009, s. 10.
3
att förstå tankarna inom performativitetsteori behöver vi en introduktion till de olika forskare
och filosofier som är själva fundamentet för nytänkandet. En kortfattad presentation av de
grundgörande tankarna relevanta för mitt arbete följer i nästa avsnitt.
1.1 Austin, Derrida, Foucault och Butler
I de texter jag har läst är det några filosofer som är ständigt återkommande och på vars tankar
och teorier performativitetsanalys bygger: J.L. Austin, Jacques Derrida, Michel Foucault och
Judith Butler. Därför väljer jag att redan här i inledningen ge en inblick i deras arbeten och jag
vill mycket kortfattat referera några centrala tankar som har betydelse för performativitetsteori
och självframställning, vilket är vad denna undersökning ska handla om. På grund av att
nämnda filosofers arbeten är så omfattande, grundar sig alla mina referat på sekundärkällor
och det kan vara bra att hålla i åtanke att referaten av teorierna är förenklade.
Det första som jag ska förklara är termen ”performativa uttryck” eller ”performativa
handlingar”. Detta är talakter, alltså yttranden, som får saker att hända – talakter som får en
verkan. Till grund för detta synsätt ligger J.L. Austins talaktsteori som skiljer ett performativt
sätt att uttrycka sig från uttryck som ”endast beskriver företeelser”.7 Hans mest berömda
exempel är frasen som uttalas för att äktenskapet skall bli till: ”härmed förklarar jag er man
och hustru”. Med dessa ord sagda är brudparet gifta och det är denna tillblivelse av
äktenskapet som gör uttrycket performativt: av frasen kom en verkan.8 Austin talar egentligen
”om yttranden som enskilda språkliga händelser” som sker i en given situation och han
betraktar inte citat eller härmningar, alltså yttranden som har flyttats från den ursprungliga
situationen, som en del av sin teori.9 Jacques Derrida hävdade istället att man kan ifrågasätta
om ett yttrande verkligen kan vara performativt om det inte är möjligt att citera eller
upprepa.10
Han menar också att allt har en upprepbarhet och han påstår att makten kommer ur
just möjligheten att citera. Möjligheten till upprepning är därmed det som skapar makten.11
I
denna meningsskiljaktighet angående citat och upprepningar kan vi se att Derridas teori är en
kritik och vidareutveckling av Austins tänkande och det är hos båda dessa teoretiker som
grunden till performativitetsteorin går att finna.
7 J.L. Austen i Rosenberg 2005, s. 15.
8 J. L. Austin i Rosenberg 2005, s. 15.
9 Wolfgang Behschnitt. ”Text, teater, handling. Om performativitet som litteraturvetenskapligt
forskningsperspektiv”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 2007(4), s. 37. 10
Jacques Derrida i Behschnitt 2007, s. 37. 11
Jacques Derrida i Kristina Malmio. ”Narren Elmer Diktonius. Det parodiska imiterandet av maktens språk”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 2007(4), s. 64.
4
Två andra personer vars tankar ligger som en fundamental grund till performativitetsteorin
och dess inriktning på maktanalys och kritik av sneda maktförhållanden är Michel Foucault
och Judith Butler. Det som är relevant från Foucault är hans tankar om diskurser (diskurser
kallas av många av de forskare som refereras i denna undersökning också för ”sociala
praktiker”). Under 1960- och 1970-talet försökte Foucault ”finna de regler som under en viss
epok gör det möjligt att tänka vissa tankar men inte andra.”12
Han menar att dessa regler styr
människor och på så sätt skapas en norm för hur man förväntas vara och makten upprätthålls
genom att människor har kunskap om reglerna och därmed faller in i normativiteten. Det kan
sägas att subjektet, identiteten, skapas genom att man svarar på den kunskap som upprätthålls
inom de maktområden man befinner sig (på sjukhus, i skolor, inom juridiken, angående kön
och sexualitet etc.); mycket förenklat kan man säga att subjektet skapas genom det sätt man
följer diskursen.13
Judith Butler började under 1990-talet lägga fram sina teorier om kön och är idag
verksam inom feministisk- och queerteoretisk forskning.14
Hennes tankar om att kön
konstrueras menar jag kan kopplas till Foucaults diskursteori eftersom de båda vill åt
maktfrågorna. Butlers performativitetsteori handlar ”om att könet endast existerar i det
upprepade iscensättandet av det.”15
Det är först när en kvinna uppträder enligt de
förväntningar som finns i samhället på hur kvinnorollen ska vara som hon blir ”kvinna” och
en man blir ”man” först när han uppträder i enlighet med förväntningarna på mansrollen. I
och med att kön inte existerar utan kräver att ett subjekt väljer att upprepa iscensättningen av
det, uppstår en instabilitet i kategoriseringen av kön. Denna instabilitet, menar Butler, ger en
möjlighet att förändra maktstrukturen eftersom man genom iscensättandet kan upprepa och
upprepa fel och på så sätt kan visa att kön endast ”är en kopia utan original”.16
Rosenberg
uttrycker det som att ”[i]ngen är kvinna eller man per någon automatik utan görs till kvinna
eller man” och det är däri performativiteten ligger: i själva görandet av könet.17
Sammanfattningsvis är alltså upprepningar centralt vid performativa handlingar och
därmed också vid en performativitetsanalys. Upprepningarna sker i förhållande till diskurser,
eller förväntade beteenden och normer, inom olika områden för att öppna upp för förändrade
maktstrukturer vilket då blir verkan av de performativa handlingarna. För att komma vidare i
12
Uppslagsord: Michel Foucault. Nationalencyklopedin, band 6, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1991, s.577f. 13
Michel Foucault i Vikki Bell. ”Performativitetens löfte”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2007(4), s. 25ff. 14
Judith Butler i Rosenberg 2005, s. 8. 15
Judith Butler i Christian Lenemark. Sanna lögner. Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering, Möklinta: Gidlunds förlag, 2009, s. 155. 16
Judith Butler i Lenemark 2009, s. 155. 17
Rosenberg 2005, s. 9.
5
undersökningen av performativitetsteorins centrala tankar, vad den innebär och dess
kopplingar till litteraturanalys ska vi nu se på de frågor som kommer att ligga till grund för det
fortsatta arbetet.
1.2 Presentation av syfte och frågeställningar
Min intention är att presentera och förklara centrala begrepp inom det performativa
perspektivet på litteraturanalys och att därigenom hitta verktyg som kan prövas genom en
egen praktisk analys av självframställning och performativitet inom litteraturen. Många av de
texter jag har läst om performativitet och performativitetsanalys förutsätter läsarens kunskap
om teorin och dess centrala begrepp. Mitt syfte är därför att göra begreppen mer
lättillgängliga och försöka förklara det grundläggande i dem. För att uppnå syftet arbetar jag
med följande frågeställningar:
- Hur kan centrala begrepp inom performativitetsteori omvandlas till verktyg för
analys?
- Hur kan dessa verktyg användas rent praktiskt för att analysera en skönlitterär text?
För att svara på mina frågeställningar kommer jag att utgå ifrån följande preciserade frågor:
vilka är de centrala begreppen inom performativitetsanalys av litteratur? På vilket sätt hänger
performativitetsanalys av skönlitteratur samman med självframställning? I vilken grad ingår
den massmediala bilden av en författare i en performativitetsanalys? Hur ser
performativitetsteoretiker på det senaste decenniets ökade digitalisering och medialisering?
Hur kan de centrala begreppen omvandlas till verktyg för analys?
1.3 Metod och avgränsning
Definitionen av centrala begrepp sker utifrån studier av beskrivningar gjorda av forskare
aktiva inom områden som inbegriper performativitetsteori och självframställning. En
komparativ analys av tankarna hos dessa ger en forskningsöversikt där jag jämför forskarnas
begrepp för att själv komma fram till en förklaring som är lättillgänglig. De flesta forskare
som jämförs och refereras är från Norden då jag behövde avgränsa materialet så att det
passade för en undersökning av den här storleken.
Efter forskningsöversikten genomför jag en prövning av de centrala begrepp jag funnit
och gör på så sätt om begreppen till verktyg. Prövningen sker genom analys av
självframställningen i Yarden av Kristian Lundberg som kom ut 2009. Ambitionen med
analysen är att exemplifiera och pröva den analysmodell mina studier har resulterat i och göra
6
om begreppen till verktyg för analys. Prövningen kommer att resultera i en analys som är
fragmentarisk till sin form och den kommer inte att kunna betraktas som fullständig.
2. Centrala begrepp
I detta kapitel kommer de begrepp som jag funnit centrala för förståelsen av
performativitetsteorin att presenteras. Utifrån studiet av dessa begrepp kan man dra slutsatser
om de verktyg som används vid performativitetsanalys. Vid läsningen av kapitlet kan det vara
bra att ha i åtanke att begreppen förhåller sig till textens innehåll, form och språk likväl som
till perspektiv som ligger utanför texten såsom författaren, analoga och digitala medier samt
massmedia. De bör alltså betraktas som möjliga verktyg för att få fler perspektiv
representerade i en analys än det traditionellt litteraturvetenskapliga som fokuserar på textens
innehåll och form, som vi har sett Forslid och Ohlsson uttrycka det.
2.1 På gränsen mellan sanning och lögn
I mottagandet av texter har det traditionellt sett haft betydelse om en text är en sannskildring
eller om den är påhittad, alltså fakta eller fiktion. Både Helt Haarder och Christian Lenemark
ser att moderna självframställningar har ett mer avslappnat förhållande till denna gräns och att
texterna ofta experimenterar med begrepp som sanning och lögn, fakta och fiktion.18
Den
diskussion som tidigare har handlat om självbiografins avgränsning och definition har under
de tre senaste decennierna mer handlat om i vilken grad det som förmedlas är sanning eller
lögn.19
Som bakgrund till denna diskussion ligger teorierna om läsekontrakt och vi ska se lite
närmare på dem för att få en historisk inblick.
Med avstamp i Phillippe Lejeunes modell för att skilja självbiografin från den
självbiografiska romanen, konstaterar Lenemark att försöken att fastställa genren för de
moderna självframställningar han har undersökt, har varit svåra för kritiker och recensenter.20
I Lejeunes modell är texten en självbiografi när namnidentiteten överensstämmer mellan
författare, berättare och huvudperson och då upprättas ett självbiografiskt kontrakt med
läsaren. Om detta kontrakt bryts i och med att namnidentiteten inte överensstämmer, är det i
stället fråga om fiktion menar Lejeune.21
Lenemark framhåller att det underförstått har funnits
18
Helt Haarder 2007, s. 89 och Lenemark 2009, s. 171. 19
Lenemark 2009, s. 101. 20
Lenemark 2009, s. 95. 21
Phillippe Lejeune i Lenemark 2009, s. 92.
7
ett behov hos mottagarna (läs: recensenter och läsare) att fastställa texternas genre. Med
utgångspunkt i Lejeunes beskrivningar har diskussionen i mottagandet ofta handlat om i
vilken grad texten har varit endera en självbiografi eller en självbiografisk roman med mer
fiktiva drag. I sig har detta inneburit att man vill bevaka gränsen mellan fakta och fiktion för
att därmed kunna upprätta ett passande läsekontrakt.22
Som ett kritiskt svar på Lejeunes läsekontrakt uppkom en diskussion om autofiktion
och dubbelkontrakt bland forskarna. Autofiktion bestäms som en blandning av fakta och
fiktion där berättandet kan vara både roman och innehålla självbiografiska delar. Denna
bestämning gjorde att det blev diffust vad som var den verkliga skillnaden mellan autofiktion
och en självbiografisk roman.23
Termen dubbelkontrakt myntades 2006 av Poul Behrendt och
innebär att författaren ingår ”två motstridiga kontrakt” med läsaren.24
Det typiska är att dessa
kontrakt inte föreligger samtidigt utan att de skiljer sig åt i tid: när du först läser texten är du
inställd på att det är fiktion, men senare upptäcker du att det är en självbiografisk text du har
läst (eller tvärtom). Behrendt kategoriserar detta dubbelkontrakt som ett läsarbedrägeri som
kan iscensättas genom olika medier.25
De olika kontrakten kan till exempel upprättas genom
massmedia och blir på så sätt en del av iscensättningen, vilket i en analys kan kopplas till det
som tas upp nedan under rubriken ”Författaren i massmedia och i den digitala världen”.
Med dessa olika läsarkontrakt som bakgrund konstaterar Lenemark att forskningen
under 2000-talet har kommit att utveckla sig i en ny riktning gällande självbiografier och
självframställningar. Intresset riktas bort från försöken till en strikt gränsdragning för att
istället börja ställa en annan sorts frågor som är mer fokuserade på hur identitet produceras i
litteraturen och i och av medierna.26
På så sätt hittar man litterära strategier som konstruerar
jaget, eller subjektet, i glappet mellan fakta och fiktion. Det är dessa strategier som det
följande ska handla om.
2.2 Det decentrerade subjektet
Inom filosofin och litteraturteorin har det varit vanligt att koppla samman subjektet med det
som skrivs. Kopplingen däremellan har varit tydlig eftersom någon har ansetts ansvarig för
skriften och att denna skrift ”måste kunna tillbakaföras på och förbindas med ett handlande
22
Lenemark 2009, s. 95. 23
Lenemark 2009, s. 94–96. 24
Lenemark 2009, s. 96 25
Poul Behrendt i Lenemark 2009, s. 96-97. 26
Lenemark 2009, s. 100.
8
subjekt”.27
Så beskriver Hans H. Skei, professor i litteraturvetenskap vid Universitetet i Oslo,
det han kallar för ett samband som kan tyckas vara relativt enkelt.28
Denna idé om ett subjekt
som tänker, handlar, har en vilja och en åsikt och som genom det skrivna uttrycker sitt syfte,
grundar sig alltså i en tradition som bygger på Descartes tankar. Descarte uppfattar subjektet
som tänkande och medvetet.29
Enligt Descartes uppfattning är alltså subjektet i centrum för
händelserna eftersom det medvetet kan styra sina tankar och handlingar och jag drar slutsatsen
att det är ett centrerat subjekt. Skei förklarar att det under det senaste århundradet har skett en
förändring i synen på subjektet inom filosofin. I dagens filosofi sammanfaller inte subjektet
med det medvetna jaget och det är bland annat psykoanalysen som har fört fram tankarna om
det omedvetna och därmed påverkat denna förändring i synen på subjektet. Då subjektet inte
längre är medvetet kan det heller inte stå i centrum som understödjare av mening eller
intention.30
Skei förklarar det så här:
Subjektet ses i varje fall inte som centrum längre; det uppfattas inte som förklaring på eller orsak till
något. Intentioner, författaransvar och åsyftad mening försvinner bakom verket, som blir ett resultat av
koder eller av andra verk och som relaterar sig till och får betydelse i relation till andra verk. […] Om
än subjektet inte är källan till meningen/betydelsen, måste under alla omständigheter betydelsen uppstå
genom det. Strukturer kommer bara till synes i den strukturerande processen och den kan bara ske
genom subjektet.31
För att uttrycka detta i egna ord är alltså subjektet fortfarande närvarande i texter och deras
tolkningar, men det kan inte tillskrivas någon bärande roll i annat än att det står som
förmedlare av strukturer bakom verket. Däri menar jag att decentreringen av subjektet ligger.
Ett decentrerat subjekt innebär i så fall att subjektet endast står bakom verket för att
vidareförmedla de strukturer, yttranden och handlingar som ska iscensättas, vilket i sin tur blir
det som lyfts upp till ytan och ger en verkan.
Utifrån Butler, Nietzsche och Foucaults teorier drar också Vikki Bell slutsatsen att
subjektet endast är en föreställning; att individen endast är en effekt av de historiska och
förändeliga villkor som finns i en given situation. Idéerna om interioritetens, det innerstas,
uppbyggnad handlar om att utforska aktuella maktrelationer och därmed också om
människors inneboende förmåga att göra etiska ställningstaganden.32
Bell refererar vidare till
Butler och beskriver att hur subjektet framställs och bevaras har att göra med den aktuella
situationen likväl som den gemensamma diskursiva situationen. Butlers centrala tes
27
Hans H. Skei. ”Subjekt och skrift”, Den moderna litteraturteorin, Arne Melberg (m.fl.), Stockholm: Dejavu, 2011, s. 129. 28
Skei 2011, s. 129. 29
Skei 2011, s. 129—130. 30
Skei 2011, s. 130. 31
Skei 2011, s. 131. 32
Bell 2007, s. 24.
9
”’kulturell överlevnad’” innebär just att performativiteten ”måste analyseras i anslutning till
politiska förhållanden”, eftersom det är om inte omöjligt så i alla fall riskfyllt, att ”försöka
existera utanför rådande normer”.33
Om ett sådant försök skulle företas, riskerar man att
upplevas som obegriplig och i värsta fall som våldsprovocerande och att ”delta i den
kulturella genusfiktionen innebär tvärtom att man säkrar sin ’kulturella överlevnad’ i en värld
där könen är distinkta, hierarkiskt relaterade och heteronormativt ordnade.”34
Lenemark
hänvisar också till Butler och framhåller att ”[f]ör att erhålla subjektsstatus måste man […]
både bli igenkänd och erkänd som subjekt genom att uppträda på ett sätt som svarar mot de
föreställningar som är förhärskande i en given kultur.” 35
Lenemarks resonemang är helt i linje
med det som Bell framhåller angående subjektet.
För att sammanfatta synen på subjektet inom performativitetsteori kan man säga att
det är ett flyktigt subjekt som är ställt i relation till de sociala ordningar som finns här och nu.
Dessa sociala ordningar kan ha med genusfrågor att göra vilket har presenterats ovan utifrån
Judith Butlers genusteorier. Det kan också vara ordningar, eller praktiker som vi sett
Rosenberg kalla dem, som utgår ifrån andra teorier om maktrelationer så som till exempel
postkolonialism eller marxistisk teori. Eftersom subjektet är flyktigt, omedvetet och inte kan
bära egen mening kan det inte heller stå i centrum för litteraturanalysen. Subjektet är därmed
decentrerat och fungerar endast som en bärare av bakomliggande budskap; subjektet
konstrueras för att lyfta fram de budskap som författaren önskar iscensätta.
2.3 Självframställning
Subjektsproblematiken som skildrades i det förra avsnittet är enligt Hermansson och Rudeke
central för performativitetsteori. Eftersom performativa analyser ofta handlar om
självframställning blir subjektets iscensättande också centralt för självframställningen.
Subjektet och primärt tankarna om det iscensatta och konstruerade subjektet, används som ett
medel för att laborera med performativa handlingar som ger kommentarer till diskurser och
samhällsfenomen. Subjektsproblematiken skildras alltså genom performativa handlingar.36
Hermansson och Rudeke förklarar det typiska med genren så här:
Man har själviscensatt sig som görande, som aktör i intima men också i offentliga sammanhang – som
utbildande sig, resande, diskuterande, kritiserande, brytande regler och i olika avseenden upprepande
33
Bell 2007, s. 28. 34
Bell 2007, s. 29. 35
Christian Lenemark. ”Författaren online. Bloggen som performativ plattform för självframställning”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2007(4), s. 54. 36
Hermansson och Rudeke 2007, s. 22.
10
och repande upp maktstukturer på ett sätt som öppnar för social förändring, sett ur ett performativt
perspektiv.37
Följaktligen använder författaren sig själv som verktyg för att ifrågasätta maktstrukturer och
för att uppnå en förändring i maktförhållanden som existerar. Helt Haarder menar att det
handlar om att skapa spelregler för olika händelseförlopp som kommer att utföras i det
offentliga rummet. Det kan handla om traditionella händelseförlopp som kanske inte direkt
sätts i samband med en performance, till exempel debatter som uppstår i samband med en
bokutgivning, eller mer styrda och iscensatta händelseförlopp där författaren på förhand har
bestämt en föreställning, alltså utför en performance, och sedan dokumenterar det.38
Ett särdrag med performativa biografiska texter är att de ofta skapar debatt menar Helt
Haarder. Den dramatik som utspelar sig i och med polemiken i dessa debatter är en del av den
performativa framställningen. På så sätt blir alltså inte polemiken ett följdfenomen utan en del
av det feedback-kretslopp som ingår i den faktiska självframställningen. Debatterna, eller
dramatiken i dem, hämtar sin kraft ur kontrasterna mellan ”konst och icke-konst, mellan icke-
fiktion och fiktion, mellan autenticitet och iscensättning”.39
Genom att dessa kontraster
ifrågasätts, provoceras publiken att delta i feedback-kretsloppet och därmed att delta i
konstruktionen och iscensättandet.40
Iscensättandet sker också genom själva skrivandet som vi ska se i det följande. Genom
konstruktion av självet skriver författaren fram sig själv och bilden av sig själv förklarar Arne
Melberg. Denna konstruktion är en viktig del i den självframställning som ofta sker i nutida
litteratur och den innebär att författaren på olika sätt framställer sig själv ”i och genom andra”,
alltså sprider ut fragment av sig själv i texten – fragment som ibland är dolda och
maskerade.41
Konstruktionen bygger ofta på ”Minnet”, som är en central instans i
framskrivandet av självet.42
Uttryckt på ett annorlunda sätt kan man säga att det är genom
minnet som självet skapas för att sedan kunna skrivas fram.
En tendens som Melberg tycker sig ha sett i nutida självframställningar är kopplingen
mellan ”design” och ”minne”. Han diskuterar att minnets betydelse för självframställning kan
komma att minska i och med att de får tydligare drag av konstruktion och design. Han
uttrycker att faran med detta är att gemensamma erfarenheter riskerar att gå förlorade på så
37
Hermansson och Rudeke 2007, s. 22. 38
Helt Haarder 2007, s. 85. 39
Helt Haarder 2007, s. 86. 40
Helt Haarder 2007, s. 86. 41
Arne Melberg. Självskrivet. Om självframställning i litteraturen. Stockholm: Atlantis, 2008, s. 9. 42
Melberg 2008, s. 21.
11
sätt.43
Han hänvisar sedan till Nietzsche och förklarar en modell där historien kan användas
kritiskt. Genom förmågan att ”’emellanåt bryta ner och upplösa det förgångna’” när man
använder historien kan minnet och glömskan samverka och balanseras.44
Melberg framhåller
att orden ”visa, söka och dölja” är nyckeln till minnets strategier i självframställningar.45
Han
förklarar det som ”[…] att konstruktionen blir tydligare och får inslag av re-konstruktion, self-
fashioning och profilering: självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv
när nu en ursprunglig identitet har gått förlorad.”46
Melberg framhåller också att det finns
olika motiv för att vilja skriva en självframställning och att moderna självframställare ofta
motiveras av ”exilen och förlusten”.47
Många av de moderna författare som Melberg tar upp
har genomlevt dramatiska och framtvingade uppbrott och avbrott i livet som resulterat i ett liv
i exil. Förlusten som motiv menar Melberg är det nya i moderna självframställningar.
Förlusten verkar genom minnets strategier genom att variera och fylla på konstruktionen av
självet.48
Utifrån de idéer som har presenterats här blir min tanke att fragment av det splittrade
jaget som kan ha dolts i andra karaktärer, i en analys bidrar till bilden av den konstruerade
självframställningen. Konstruktionen måste sedan sättas i samband med sociala praktiker och
politiska förhållanden för att tydliggöras. Genom att söka detta utspridda själv och genom att
söka motiv för självframställningen kan man sätta samman, eller snarare pussla samman,
något som kommer närmare den iscensatta bilden av självet.
2.3.1 Självframställning som performance
Inom det performativa området betraktas ofta litteratur och andra konstnärliga uttryck som en
föreställning – som en performance. ”Performance” är enligt SAOL synonymt med
”bildkonstform”.49
För att hitta en mer uttömmande definition vänder jag mig till NE som
bestämmer termen till ”bildkonstform med rötter i den tidiga modernismen, där konstnären
själv framför verket inför publik”.50
Rosenberg skriver att termen ”performance”, förutom
43
Melberg 2008, s. 232—233. 44
Nietzsche i Melberg 2008, s. 234. 45
Melberg 2008, s. 22. 46
Melberg 2008, s. 22. 47
Melberg 2008, s. 21. 48
Melberg 2008, s. 21—22 49
Uppslagsord: performance. Svenska Akademiens ordlista, <http://www.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_pa_natet/ordlista> (läst 2013-04-23). 50
Uppslagsord: performance. Nationalencyklopedin,< http://www.ne.se/sok?q=performance> (läst 2013-04-23).
12
konstgenren performance, även står för de glasögon genom vilka man kan undersöka sociala,
historiska och kulturella processer som performativa handlingar.51
Helt Haarder framhåller att strömningarna inom performativ biografism har mycket
gemensamt med performance och inom litteraturen har de kroppsliga handlingarna som
används inom traditionell performance ersatts av biografiska språkhandlingar i det offentliga
rummet. Som ett svar på sådana språkhandlingar kommer respons från läsarna och resultatet
blir ett feedback-kretslopp som ger en känsla av närvaro och därmed blir både författaren och
läsaren en del av skapandet.52
Liksom Helt Haarder spekulerar Melberg kring kopplingen mellan performance och
den litterära självframställningen.53
Han har funderingar på om den traditionella
personligheten i självframställningar är i försvinnande och resonerar kring frågor som den
privata och den offentliga personligheten samt distinktionen mellan fiktion och verklighet.54
Melberg utgår från tre nyckelord när han spekulerar kring de aktuella tendenserna inom
litteraturen och konstscenen:” estetisering, stilisering och design.”55
En tendens som
diskuteras är sambandet mellan bild och text. Bilden kan vara förmedlad i ord eller vara en
regelrätt bild, som i en teckning eller ett fotografi. Melberg frågar sig vad som händer med det
skrivande jaget och med fiktionen om bild och text får samverka. Han visar i sin analys att en
sådan framställning kan visa en performance, eller en installation, som förmedlar det
konstruerade självet.56
Samverkan mellan bild och text kan också hjälpa till att förmedla och
utveckla erfarenheter genom att aktualisera, avslöja och kritisera händelser.57
Genom till
exempel foton kan författaren kommentera sin text och förmedla en bild av en upplevd
verklighet. På så sätt ifrågasätts, och i vissa fall överskrids, gränsen mellan fiktion och
verklighet.58
Sammanfattningsvis kan sägas att självframställning som performance inom
litteraturen sker genom språket eller genom en kombination av till exempel text och bild. På
så sätt kan författaren estetiskt designa de delar av framställningen som ska förstärkas eller
aktualisera frågeställningar som ska ställas i centrum.
51
Rosenberg 2005, s. 15. 52
Helt Haarder 2007, s. 85. 53
Melberg 2008, s. 219f. 54
Melberg 2008, s. 220. 55
Melberg 2008, s. 200; 219. 56
Melberg 2008, s. 222. 57
Melberg 2008, s. 224. 58
Melberg 2008, s. 223.
13
2.3.2 Iscensättandet av självframställningen
När Melberg förklarar tanken med den ”jagets fördubbling” som uppstår i relationen mellan
det jag som skriver självframställningen och det jag som beskrivs i självframställningen
hänvisar han till tankar från Montaigne.59
Montaigne har framfört tanken att självet inte blir
stabilare eller lättare att identifiera genom skrivandet och att det snarare sker en distansering
när det självbiografiska projektet ska presentera självet. Fördubblingen av jaget innebär att det
finns en del som skriver om, beskriver och reflekterar över den andra delen som är den som
har levt och lever.60
Detta innebär att det skrivande jaget är med och konstruerar och framställer det
beskrivna jaget.61
Om en självframställning fokuserar berättarens barndom eller tidigare liv,
kommer dessutom tidsperspektivet in och skiljer det berättande och det handlande jaget åt; det
berättande jaget är inte längre samma jag som det som en gång handlade. Melberg förklarar
att författaren, genom att poängtera denna åtskiljning av jaget, kan framställa svårigheten med
identitetsfrågan. Identitetens svårighet ligger i att den skrivande författaren i nutid vill söka
rekonstruera det som har hänt – händelser som i och med att tiden gått egentligen redan är
förlorade. Detta i sin tur innebär att skildringen av det nutida jaget blir ofärdigt eftersom det
inte kan konstrueras på förlorade händelser.62
Inom performativ biografism undersöks och analyseras den sociala bilden av
författaren förklarar Helt Haarder. Bilden av författaren kan inte ensamt kontrolleras av
författaren själv utan den påverkas också av andras berättelser och reaktioner eftersom den är
tätt sammanbunden med hela processen att skapa performativ biografi. Kontrollen av
skapandeprocessen påverkas av interaktionen med feedback-kretsloppet som strategiskt kan
parera motsägande händelser. Helt Haarder förklarar vidare att den kreativa processen alltid
på något sätt ingår i och blir en del av ett socialt sammanhang och därför måste hela denna
process ingå i författarbilden.63
Genom att på detta sätt framställa en bild av sig själv kan
författaren peka på moraliskt problematiska frågor och framkalla en reaktion som i bästa fall
leder fram till en förändring eller i näst bästa fall avslöjar feltänkanden.
Följaktligen menar jag att man i konstruktioner och iscensättandet kan upptäcka
mönster och kanske också relationer mellan sanning och lögn, pålitliga och opålitliga, färdiga
och ofärdiga berättare som också är en del av performativitetsanalysen. I och med jagets
59
Melberg 2008, s. 17. 60
Montaigne i Melberg 2008, s. 17 och 25—32. 61
Melberg 2008, s. 17. 62
Melberg 2008, s. 210. 63
Helt Haarder 2007, s. 87.
14
fördubbling finns dessa relationer ditskrivna av det skrivande jaget. För att upptäcka sådana
mönster måste det sociala sammanhanget för konstruktionen beaktas i analysen och likaså
måste tidsaspekten beaktas.
2.4 Upprepningar ifrågasätter maktstrukturer
Hermansson och Rudeke framhåller att den största fördelen med att anlägga ett performativt
perspektiv är att det synliggör strukturer som vi är med om att återskapa – ljuset riktas mot
maktstrukturer som upprepar sig – och att detta synliggörande ökar chanserna för en
förändring i de felaktiga maktstrukturer som belysts.64
Kristina Malmio hänvisar till Derrida
och Butler när hon skriver att performativitet som upprepning anknyter till makt och att så
kallad ”parodisk upprepning” – att upprepa fel – är en performativ akt vars syfte kan vara att
synliggöra och ifrågasätta befintliga normer.65
Det är i Derridas kritik av Austins talaktsteori som vi hittar grunden till idéerna om
upprepningar, imitationer och citat. Behschnitt hänvisar till Derrida och skriver att varje
”språkligt yttrande kännetecknas […] både av sin händelsekaraktär och – samtidigt – sin
iterabilitet,” sin upprepbarhet.66
Butler har byggt vidare på detta och menar att man genom att
iscensätta en upprepning, ett citat, som ställer sig utanför normen i en diskurs kan bryta ner
”vedertagna kategorier, identiteter och praktiker.”67
Butler refereras vidare och just parodisk
upprepning nämns som en performativ handling som kan visa och synliggöra de etablerade
normerna och därigenom ifrågasätta dem – man visar genom att utelämna eller visa fel.
Malmio förklarar i samband med upprepningar att imitation av olika diskurser, till exempel
imitationer av maktspråk, kan leda till att man får tillgång till diskursens auktoritet. Detta
innebär att performativitetsteorin möjliggör maktanalyser och kan initiera social förändring
genom att upprepningarna analyseras utifrån teorier om makt och avläses utifrån den
befintliga diskursen.68
Min slutsats blir att upprepningar i litteratur kan ske både i språket och i de handlingar
som skildras. Frågan är då om man genom det ena kan läsa ut det andra? Genom att studera
vilka ord som upprepas eller parodieras, och vilka som inte upprepas eller parodieras och med
andra ord utelämnas, ser man vid analysen vilka handlingar som iscensätts och därigenom
framkommer en implikation på vilka strukturer som ifrågasätts.
64
Hermansson och Rudeke 2007, s. 21. 65
Malmio 2007, s. 64. 66
Behschnitt 2007, s. 37. 67
Malmio 2007, s. 64. 68
Malmio 2007, s. 64f.
15
2.5 Medialisering och remediering
Inom performativitetsforskningen är det vanligt att analysen inkluderar bilden av författaren
samt behandlingen av den analyserade texten och dess författare i och genom olika medier
samt i massmedia.69
Detta kallas medialisering. Philip Auslander är amerikansk forskare och
han var en av de första som undersökte förhållandet mellan liveframträdanden och
medialisering. Med medialisering menar Auslander att en kulturhändelse produceras genom,
eller med hjälp av, massmedia eller medieteknologi. En medialiserad performance är alltså en
händelse som sprids via tv, ljud- eller videoupptagningar eller genom andra medier som på
något sätt baseras på en reproduktion av händelsen.70
För att lättare hålla isär begreppen i det
som följer kan det vara bra för tydlighetens skull, att skilja mellan medier och media. Med
medier menas de konkreta verktyg genom vilka spridningen sker, till exempel boken,
bandspelaren och mikrofonen medan media står för distributionen, till exempel massmedia
eller etermedia.
När Auslander undersöker förhållandet mellan liveframträdanden och medialiserade
framträdanden ifrågasätter han om det verkligen finns någon tydlig skillnad mellan dem idag.
Han argumenterar för att de skulle kunna likställas eftersom båda visar upp ett beroende av
massmedia och informationsteknologi. Många av dagens liveframträdanden backas upp och
förstärks av medialisering i så hög grad att livehändelsen faktiskt blir en medieteknologisk
produkt, menar Auslander och ger exempel på rockkonserter och fotbollsmatcher som
samtidigt visar repriser och närbilder på storskärm fast du faktiskt besöker själva
livehändelsen.71
Han går till och med så långt som till att säga att redan när ett
liveframträdande framförs med mikrofon blir det medialiserat:
…as soon as electric amplification is used, one might say that an event is mediatized. What we
actually hear is the vibration of a speaker, a reproduction by technological means of a sound
picked up by a microphone, not the original (live) acoustic event.72
Med detta synsätt på medialisering kan vi konstatera att det inte finns särskilt många
kulturhändelser som inte är medialiserade och därför behöver man införliva medialiseringen
så att den blir en del av den litterära analysen. Som nämndes i inledningen har dessa tankar
förts fram av Forslid och Ohlsson.73
69
Se till exempel Lenemark 2009 och Forslid och Ohlsson 2009. 70
Philip Auslander. Liveness. Performance in a mediatized culture, andra upplagan, New York: Routledge, 2008, s. 4. 71
Auslander 2008, s. 5; 7; 25. 72
Auslander 2008, s. 25. 73
Forslid och Ohlsson 2009, s. 10.
16
När Lenemark skriver om medialisering i samband med litterära självframställningar finner
han ett dynamiskt samspel mellan författaren, litteraturen och medierna i den bemärkelse som
i den här undersökningen har kallats media. Han illustrerar litteraturens och författarens
samband med massmedia, digitala medier och etermedia med följande figur:
Figur 1. Lenemarks grafiska figur som beskriver det dynamiska sambandet mellan författare, litteratur och
medier.74
Detta dynamiska samband innebär att medialisering i den bemärkelse som Lenemark talar om
är en del av iscensättandet. Det är med bakgrund i denna syn på medialisering som vi ska titta
på vad Melberg och Helt Haarder skriver om remediering – att använda flera medier för att
föra fram sitt budskap och sin självframställning. I Melbergs och Helt Haarders fall handlar
det dock inte endast om media som förmedlar budskap till den stora massan utan också om
medier, såsom konkreta verktyg som används för att föra ut budskapet.
En tendens som Melberg ser inom moderna självframställningar är hur digitaliseringen
utnyttjas av författare och han berättar främst om hur bloggar används för att omforma självet
genom nya kommunikationsformer.75
Bloggen är ett medium som inbjuder till
”självframställning, självpresentation, självkonstruktion” och det är innehavaren som har hela
makten över det som ska publiceras.76
Digitalisering som tendens kan också kopplas till en
annan av Melbergs tendenser som diskuterats ovan: samverkan mellan bild och text. Med
dagens teknik kan foton, ljud och filmer manipuleras för att sedan lagras och visas upp och på
så sätt bidra till att nyckelorden ”estetisering, stilisering, design” blir aktuella.77
Stilisering
aktualiseras också genom att blogginnehavaren blir en ”litterärt stiliserad persona” eftersom
bloggen bidrar till att ta det privata ut i det offentliga.78
I bloggen kan författaren utverka ett
koncept som ger en bild av självet och använda sina egna texter – sampla sina texter – för att
74
Lenemark 2009. S. 10. 75
Melberg 2008, s. 225. 76
Melberg 2008, s. 227. 77
Melberg 2008, s. 225. 78
Melberg 2008, s. 230.
17
skapa marknadsmässigt intresse för dem.79
Helt Haarder talar också om att använda fler
medier i framställningen. Hans term ”biografisk remediering” innebär att något kan uttryckas
och citeras i flera olika medium, till exempel muntliga monologer som skrivs ner och trycks
både i bokform och i en tidning. Helt Haarder framhåller att performativ biografism både
handlar om ett verks reella relationer, om dess design och upplägg liksom om hur relationerna
och upplägget medieras.80
Helt Haarder framhåller att remediering innebär en dubbelhet som ligger i en
fascination för verkligheten och en samtidig fascination för mediet för att förmedla denna
verklighet. Han menar att detta är av både estetisk och kunskapsteoretisk betydelse. Min
reflektion kring detta är att den estetiska betydelsen är lätt att förstå eftersom mediet
naturligtvis har betydelse för konstnärens stil och framställning. Den kunskapsteoretiska
betydelsen är enligt min mening mer komplicerad att förklara. Enligt Helt Haarder är ett
vanligt drag i föreställningar från 1990-talet och framåt att man vill åt det verkliga och till och
med det verkligaste av det verkliga: det som är direkt och oförmedlat.81
Detta kan framställas
i former av trauma, blod, kön eller etnicitet. Följaktligen drar jag slutsatsen att Helt Haarder
menar att föreställningen av det verkliga kan förstärkas och formas genom att den remedieras,
alltså sker i flera olika medier som står i relation till varandra.
Ett nutida exempel på sådan remediering menar jag skulle kunna vara en författare
som läser högt ur sin bok i ett radioprogram, där radiostudion samtidigt filmas och sänds på
tv. Kanske kan också ett drag av interaktion med tittare/lyssnare läggas till genom en chat
med författaren, eller att lyssnarna får ringa in och ställa frågor. I detta exempel gör
författarens röst som förmedlar den skrivna texten, bildmediet som förmedlar författarens
utseende, kroppsspråk och ansiktsuttryck samt inslagen av interaktion med publiken att det
skapas en autentisk känsla över föreställningen och bilden av det verkliga förmedlas. På detta
sätt blir föreställningen bestående av flera performancehandlingar och genom remedieringen
framkommer bilden av verket i enlighet med Helt Haarders idéer.82
2.6 Författaren i massmedia och i den digitala världen
Flera av de forskare som refereras i denna undersökning menar att litterära texter alltid står i
samband med andra händelser eller andra handlingar. Sådana händelser och handlingar kan
79
Melberg 2008, s. 226. 80
Helt Haarder 2007, s. 83. 81
Helt Haarder 2007, s. 83. 82
Helt Haarder 2007, s. 85.
18
vara del av en kulturell praktik, alltså ett visst sätt att göra saker på i vissa sammanhang.83
Wolfgang Behschnitt sammanfattar detta så här:
Skrivakten, bokproduktionen, försäljningen och läsningen kan analyseras som kulturella
handlingar, som praktiker styrda av fastlagda regler, av ett script som ingår i och reproducerar en
social ordning, en diskurs.84
Med andra ord kan alla delar hos en litterär framställning kopplas till sociala praktiker vars
regler och normer är kända av det stora flertalet människor. Delarna blir på så sätt delar av
diskursen. I analysen av framställningen måste hänsyn tas till dessa diskurser och, för att
koppla till Rosenberg och Helt Haarder, analysen blir på så sätt beroende av omgivningens
handlingar för att visa ett fullgott resultat. Behschnitts resonemang kan sägas överensstämma
med vad Forslid och Ohlsson framhåller då de diskuterar att celebritetskulturen har en vital,
men inte så uppmärksammad, funktion när det litterära värdet i ett verk eller författarskap ska
fastställas.85
De förklarar att både författaren och boken är produkter som måste lanseras till
försäljning och att man måste ha detta ekonomiska perspektiv i åtanke när man ser på
litteraturens och författarens litterära värde. Slutsatsen blir att den mediala bilden av
författaren påverkar mottagandet av verket men också att verkningen sker omvänt – ett verks
litterära värde påverkas av författarens massmediala kapital.86
I och med att celebritetskulturen är en del av dagens verklighet finns det också ett ökat
intresse för författares olika sidor. Därför använder idag många författare media för att
iscensätta sig själva och sina offentliga liv. Forslid och Ohlsson menar att det ökade
biografiska intresset har sin bakgrund i en längtan efter det autentiska som har uppstått i och
med den ökade medialisering som har skett. De förklarar att den medialiserade världen får
människor att vilja nå bakom den bild som förmedlas och istället nå det som är, eller i alla fall
känns, mer äkta.87
Genom att använda medierna för att iscensätta sina liv skapar författarna
sitt massmediala och kommersiella värde och Forslid och Ohlsson refererar till den brittiske
sociologen Joe Moran som poängterar att det speciella med litterära celebriteter är att de
kombinerar detta värde med ett ”tydligt kulturellt kapital”.88
Författare kan alltså med Forslid
och Ohlssons ord sägas vara samtidigt en del av industrin och kulturellt auktoritativa.89
83
Behschnitt 2007, s. 39. 84
Behschnitt 2007, s. 39. 85
Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Författaren som kändis, Malmö: Roos & Tegnér, 2011, s. 51. 86
Forslid och Ohlsson 2011, s. 18. 87
Forslid och Ohlsson 2011, s. 14f och 37f. 88
Forslid och Ohlsson 2011, s. 44. 89
Forslid och Ohlsson 2011, s. 46.
19
2.7 Verkets verkan
Det krävs tvärvetenskapliga undersökningar för att komma åt det material eller den effekt som
på ytan skapar det performativa uttrycket menar Helt Haarder. Detta beror på att moderna
självbiografiska framställningar använder fler uttryck än de rent litterära för att skildra
performativiteten i förhållande till författare/konstnär, läsare och publik samt verk och
verksprocess.90
Helt Haarder framhåller också att man ska ta hänsyn till att den performativa
strömningen är pragmatiskt inriktad när man undersöker ”biografiska
kommunikationshandlingar” som kan ske till exempel i bloggar, sms och rap. Att
kommunikationshandlingarna kan ske inom ”många olika kontexter, konstnärliga,
sociologiska, politiska (spin), marknadsmässiga (personlig branding)” bör också beaktas vid
en analys.91
Behschnitt har, utifrån Irmgaard Maassen och Hans Rudolf Velten, försökt
systematisera de sätt en litteraturvetare kan närma sig en litterär text för att undersöka det
performativa uttrycket, vilket jag tolkar som den litterära textens verkan. Man kan se texten
som ”dokument från eller material för en performance.” 92
Vid en sådan läsning kan det
framkomma både hur texten är formad av sin omgivning och hur texten själv har påverkat,
eller påverkar, sin situation. Man kan också försöka fastställa vad texten utför i sin omvärld.
Genom att studera textens historiska och sociala sammanhang, dess medialitet och genre kan
man nå fram till textens ”funktionella performativitet.”93
Ett tredje sätt att närma sig ett
fastställande av performativiteten är att söka efter de metoder som används i texten för att få
fram intryck av ”deltagande, kroppslighet, muntlighet och så vidare” och på så sätt hittar man
textens ”diskursiva struktur” och dess ”strukturella performativitet.”94
Textens strukturella
performativitet visar alltså genom skildrade handlingar vilka diskurser och strukturer som är
under belysning.
Detta betyder att för att komma åt en litterär texts verkan måste man undersöka texten
tvärvetenskapligt och på flera plan. Det kan sägas sammanfatta vad som har redovisats
genomgående i denna forskningsöversikt. Alla de forskare som redovisats har framhållit
vikten av att vidga perspektiven från det traditionella inomtextliga perspektivet och även
studera den utomtextliga situationen, såsom sambandet text-bild, medialiseringen av både
texten och författaren samt förhållandet till fakta och fiktion.
90
Helt Haarder 2007, s. 78. 91
Helt Haarder 2007, s. 80. 92
Behschnitt 2007, s. 40. 93
Behschnitt 2007, s. 40. 94
Behschnitt 2007, s. 40.
20
3. Prövning av begreppen
I det följande ska de begrepp som presenterats ovan prövas som verktyg vid analys av Yarden
av Kristian Lundberg. För att kunna analysera texten kommer jag att behöva formulera frågor
som utgår från begreppen som redovisats ovan. Dessa frågor blir mina verktyg för att hitta
performativiteten i den litterära framställningen. Frågorna som formuleras bygger alltså på
den information som har presenterats under respektive rubrik ovan.
Lundbergs berättelse kom ut 2009 och är en nutidsskildring av en man som har satt sig
i en skuldfälla och som en följd av detta tvingas ta jobb genom ett bemanningsföretag. Han
hamnar på yarden i Malmö hamn där han jobbat som ung. Parallellt med nutidsskildringen
finns tillbakablickar på barndomens villkor. Språket i berättelsen är en blandning av prosa och
lyrik. Det har framkommit genom intervjuer och debattartiklar att författaren har arbetat på
yarden i sitt verkliga liv, vilket antyder att texten ingår i en självframställning.95
Förutom
boken, kommer även två debattinlägg skrivna av författaren (bil. 1--2) samt en intervju med
författaren att tas i beaktande som en del av medialiseringen och författarbilden i massmedia.
Debattinläggen och intervjun är publicerade under 2013 och som vi ska se, nu när de centrala
begreppen genom min prövning övergår till att vara verktyg för analys, förstärker de den bild
av författaren som framkommer i Yarden.96
3.1 Sanning, lögn och självframställning
Helt Haarder och Lenemark menar att moderna självframställningar experimenterar med
koncepten sanning och lögn.97
Därmed experimenterar de med läsarnas mottagande av
berättelsen som fakta eller fiktion eller både och. Av denna anledning bör analysfrågorna söka
svar på frågor som rör denna gränsdragning. I och med detta blir det också naturligt att
fundera kring självframställningen. Melbergs tankar om att minnet tillsammans med
konstruktionen är viktig för moderna självframställare, leder till frågor om hans begrepp visa,
söka och dölja. Det är också relevant att analysera hur jagets fördubbling blir satt i funktion i
texten eftersom vi då hittar information om tid och rum för berättelsen, där rum också kan stå
95
Se till exempel Arvid Jurjaks. ”Kristian gör en mörk resa genom klassamhället”, Jönköpingsposten, publicerad 2013-04-22, <http://literaryrepresentation.files.wordpress.com/2013/04/jp.pdf> (läst 2013-05-17). Se också författarens hemsida, <http://kristianlundberg.com> (läst 2013-05-17), för länkar till andra artiklar som vittnar om att tiden på yarden är självupplevd. 96
Sidnummer i Yarden kommer att anges inom parentes i löpande text. 97
Helt Haarder 2007, s. 89 och Lenemark 2009, s.171.
21
för den sociala situationen. Utifrån dessa önskemål om information kommer jag att arbeta
med frågorna som finns i figur 2.
Vad är sanning? Vad är lögn?
Hur iscensätts texten? Vad i texten antyder en självframställning?
Var och när utspelar sig berättelsen? Finns drag av förlust och/eller exil?
Figur 2. Analysfrågor utifrån rubrik 2.1 och 2.3.
Eftersom jag-berättaren i bokens prolog fastställer att ”[a]llt det jag berättar om är sant” (10),
kan man anta att det som skildras är berättarens sanning, vilket också indikerar att berättaren
är berättelsens subjekt. Han skriver även att han berättar för att förklara, först för sin son och
sedan för vem som helst som vill lyssna (10). Senare ifrågasätts hur en enda människa skulle
kunna minnas allt: eftersom man inte kan minnas allt borde ”alla biografiska
rekonstruktioner” innehålla stycken som är ”mer eller mindre lögnaktiga” framhåller
berättaren (19). Här menar jag att vi ser hur berättarjaget försöker fastställa berättelsens
förhållande till sanning och lögn, och därmed till fakta och fiktion. Vi har med en biografisk
text att göra, en text som försöker hålla sig till sanningen, men som på grund av minnets
tillkortakommanden kan innehålla stycken som kan uppfattas som lögner.
Att berättaren är tydlig med att framställningen är en biografi som är rekonstruerad på
minnet samt det faktum att vi genom massmedia har fått reda på att författaren säger sig ha
genomlevt de händelser som boken skildrar, innebär att vi kan fastställa att Yarden kan
betraktas som en del av en självframställning. Ingången till berättelsen hittar författaren när
han står vid staketet på yarden och väntar. Han kommer då att tänka på sin mor (28). Han
funderar på hur hon mår och vad hon gör. På så sätt kopplas de två berättelser som skildras
parallellt i boken samman eftersom ingången till berättelserna hittas på samma plats – på
yarden:
berättelsen om moderns sjukdom, faderns flykt och jagets kamp för att klara av att
växa upp i ett kaos och om den ensamhet som är sprungen ur detta och
berättelsen om livet på yarden som det ter sig för den som står på det nedersta
trappsteget på den sociala stegen och som tvingas sälja sin egen tid, sitt arbete och sitt
självbestämmande till ett bemanningsföretag.
Den första berättelsen skildrar uppväxtåren och den andra skildrar en tid som ligger nära nuet.
Detta måste ha betydelse för minnets funktion i berättandet: för att använda Melbergs termer
22
kan man säga att det skrivande jaget ligger nära i tid till det beskrivna jaget i nutidsberättelsen
om yarden, medan det beskrivna jaget i barndomsskildringen ligger längre bort i tid. Det som
visas är författarens barndom och ungdomsår, samt tiden på yarden; utelämnat är tiden
däremellan, från ca 25 års ålder och ca 15 år framåt. Däremot finns antydningar om vad som
skedde däremellan – perioder av framgångsrikt skrivande, kampen för att hålla sig nykter,
maniska perioder, depression och en önskan att göra över med sig själv. De överhängande
känslorna i det mörka är ensamheten och rädslan som förgör (28, 31, 80f), ett tvivel på självet
(26, 35, 56), handlingsförlamning (28, 62) och en längtan efter frihet (87, 116, 140).
Melberg har framhållit att moderna självframställare ofta motiveras av förlust. I
Yarden framkommer att berättaren inte känner sig hel, att han har förlorat en del av sig själv.
På grund av den kaotiska uppväxten där han själv inte kunde kontrollera sitt liv när moderns
mani hela tiden inkräktade på hans person, känner han sig dränkt av hennes vansinnighet (92,
123). I det vuxna livet känner han samma förlust av självet i och med situationen på yarden
där systemet gör människan otrygg. Systemet kontrollerar människan genom rädslan för att
stängas ute från mer arbete. Alltså kommer man när de ringer om jobb och man tiger om
kritiken för att vara säker på att få komma igen. Detta sammantaget gör att känslan av att inte
äga sig själv är tydlig (71).
Vi har sett att texten iscensätts genom två parallella skildringar som författaren, genom
minnet, har hittat när han arbetade på yarden. Det är alltså arbetet på yarden som gett
författaren åtkomst till båda berättelserna. Vi har också sett att textens förhållande till sanning
och lögn grundar sig på minnet och jag har dragit slutsatsen att tiden som har gått mellan de
två jagen som beskrivs, bör ha påverkat framställningen. Kanske kan detta kopplas samman
med berättarens egen åsikt att ingen kan komma ihåg allt och att det därför inom biografiska
konstruktioner finns utrymme för en och annan lögn eller skarvad sanning. Vi har också hittat
tecken på att förlust av självet är en av de saker som motiverar denna självframställning. När
vi nu går vidare och ser på subjektets iscensättande, kommer vi att se att det finns ytterligare
tungt vägande motiv: en önskan om revolt och att föra de språklösas talan.
3.2 Subjektet och makten
Skei menar att betydelsen av en text uppstår genom subjektet och att subjektet får gestalta
strukturer som ska belysas.98
Ofta har dessa strukturer med makt att göra. Hermansson och
Rudeke menar att belysningen ökar möjligheten att förändra maktstrukturerna genom
98
Skei 2011, s. 131.
23
synliggörandet.99
Utifrån detta har jag valt att arbeta med frågorna i figur 3 i det följande
avsnittet.
Hur iscensätts subjektet? Hur produceras identiteten?
Finns det upprepningar som ifrågasätter maktförhållanden?
Figur 3. Analysfrågor utifrån rubrik 2.2 och 2.4.
I Yarden är subjektet till en början hukat och förnedrat. I nutidsberättelsen handlar det om att
inte känna sig värdig eftersom man gör det arbete ingen annan vill kännas vid (42) och för att
man har tappat sitt självbestämmande (71). Subjektet reser sig senare i berättelsen då det blir
ett handlande subjekt, som tar tillbaka sitt självbestämmande genom att göra den revolt som
krävs i klasskampen (52f). Den första medvetna politiska handling som görs av berättaren är
att ringa en skrothandlare som har vägrat betala ut lön till en papperslös flykting (101). Denna
politiska handling, att göra något, sägs fördjupa livet för berättaren. Handlingen känns
”gränsöverskridande” och är början till förändringen från ett passivt till ett handlande subjekt
(102). Det syns också i inledningen att det är ett handlande subjekt som skriver boken: citatet
”[j]ag tror inte längre på samtal. Jag tror på handling” beskriver subjektets övertygelse och
genom att skriva denna berättelse, som är en revolt, gör subjektet något (19). Förutom den
revolterande sidan syns också en annan sida av subjektet. Genom att visa och berätta om vilka
yrken som berättaren inte förmår sig att utföra, uttrycks att även han själv äger ett klassförakt
(68). Här hittar vi alltså en dubbelhet i subjektet; subjektet som står upp för de fattiga och de
som utnyttjas av kapitalet, ställt emot subjektet som själv känner förakt för de yrken som tas
av desperata människor längst ner på den sociala stegen.
Jag menar att subjektet i boken har dubbla mål. Det ena målet är att skildra
arbetssituationen för bemanningsföretagens anställda på yarden – subjektets intention är att
visa på de systemfel som kollektivt drabbar många människor som redan är samhällets utsatta.
Det andra målet är personligt och innebär att söka en förklaring till den överväldigande
känslan av ensamhet. Förklaringen till ensamheten hittas i barndomsskildringarna som
beskriver modern som är schizofren och fadern som lämnade familjen. Moderns sjukdom har
präglat barnet genom de begränsningar av jaget som befästes i och med förföljelsemanin, en
skev världsbild och en fantasivärld som ibland kunde framstå som verklig för barnet.
Fattigdom och moderns maniska beteende har isolerat barnet och på så sätt har en ständig
känsla av ensamhet uppstått (78, 80f, 92). Fadern roll ligger i förnekelsen av barnet och den
99
Hermasson och Rudeke 2007, s.21.
24
skam och rädsla barnet känner vid faderns förnekelse (77, 111). Tanken på situationen som
uppstod för 20 år sedan, då fadern inte ville kännas vid sonen, förföljer fortfarande berättaren
vilket tyder på att det är en händelse som har satt djupa spår i personligheten.
Iscensättningen av subjektet innebär också tankar om skrivandet och om solidaritet
och godhet. Det skrivande jaget skriver för att vittna, för att sträva mot friheten och för att
överleva (15, 33, 104). Solidaritet och godhet beskrivs som rättigheter – alla måste få
möjligheten att vara generösa och solidariska, måste få rätten att vara goda (75). Solidaritet är
något man lär sig på yarden trots fattigdomen och tvånget; man delar med sig, lånar ut, hämtar
och lämnar åt varandra för att täcka upp någon annans otillräcklighet.
Som redan har antytts handlar denna berättelse om kapitalets makt, om
maktförhållandet mellan ”[d]en som har och den som ingenting får” (63). Återkommande ord
är ”klasskampen”, ”klassresa”, ”klasshat” och det är yarden/de arbetande som står mot
kontoret/de som styr (93). I skildringen av förhållandet mellan dessa två grupper finns inget
av solidariteten och godheten. Dessa egenskaper finns endast inom den grupp man tillhör,
men inte över gränserna. Ett annat återkommande ord är ”fattigdom” och andra relaterade ord
och citat som ”[d]e fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig” och ”fattigdom blir
också en definition som görs av dem som har tolkningsföreträde” (70+54). Beskrivningen av
platsen yarden för tankarna till ett arbetsläger med vakter som cirkulerar, staket, larm, grindar
som slås igen och människor som är rädda för bestraffning om de gör fel. Det är fattiga
människor som jobbar där och de lever sitt liv på huk.
Vi har sett att subjektet är iscensatt som ett handlande och skrivande subjekt med
dubbla syften. En sida av subjektet står upp och visar solidaritet med de svaga och en annan
sida söker det personliga svaret på varför livet blev som det blev. Vi har också sett att
subjektets handlande, att gå till försvar för de svaga, visar ett ifrågasättande av klassamhället
och de maktförhållanden som finns där. När vi i nästa stycke ska se på författaren i
massmedia kommer denna bild av subjektet som ett språkrör för de svaga att framstå än
tydligare.
3.3 Medier och media
Forslid och Ohlsson pekar på förhållandet mellan synen på författaren och författarens
litterära värde och den växelverkan som finns däremellan.100
De menar också att författare
använder massmedia för att iscensätta sig själva och sina offentliga liv. Begreppen
100
Forslid och Ohlsson 2011, s. 18 och 51.
25
remediering och medialisering som vi har mött ovan, hänger tätt samman med detta, liksom
frågan som Melberg för fram om att använda media för att skapa ett intresse för den egna
personen och för att ge en bild av självet.101
Utifrån denna önskan om information väljer jag
att arbeta med frågorna i figur 4.
Hur är texten remedierad och/eller medialiserad?
Förekommer författaren i digitala medier eller massmedia?
Nämns Yarden i samband med detta?
I vilka frågor visar författaren engagemang i massmedia?
Figur 4. Analysfrågor utifrån rubrik 2.5 och 2.6.
I denna del kommer mitt fokus att ligga på författarens självframställning i massmedia,
eftersom det är just självframställningen som har varit fokus för min analys. Dock vill jag
redogöra för Yardens olika framställningsformer, alltså dess remediering. Yarden finns
förutom som bok, också som två varianter på ljudbok med en inläsning av författaren själv
och en av Håkan Julander. Yarden har dessutom gjorts om både till radioteater som sänts i
Sveriges Radio och till en scenföreställning som sattes upp på Malmö stadsteater. Under 2014
är det planerat att Yarden ska filmatiseras med manus och regi av Måns Månsson.102
Som vi
kan se är berättelsen rikligt remedierad och den är också flitigt omnämnd i massmedia.
Dessutom är den genom radioteatern även upprepad i massmedia. Från Lundbergs egen
hemsida finns det länkar till de flesta tidningsartiklar och radio- och tvinslag som nämner
hans olika verk.103
Detta kan ses som en del av remedieringen och som en skildring av den del
av feedback-kretsloppet som har förekommit i massmedia. Hemsidan kan också betraktas som
en del i marknadsföringen av författaren och hans produktion.
Som jag nämnde ovan kommer det att visa sig att Lundbergs självframställning i
Yarden överensstämmer med den bild som framkommer i de två debattartiklar (bil. 1--2) som
jag har valt att titta på tillsammans med en intervju. Jag har valt två debattinlägg som verkar
vara ganska typiska för Lundberg. I det ena reflekterar han över att använda sig själv som
subjekt för att skildra ett system och i det andra går han till attack mot Janne Josefsson och
Uppdrag Gransknings metoder för att ifrågasätta om det finns barnfattigdom i Sverige.
Debattartiklarna är publicerade i Dagens Nyheter och i Helsingborgs Dagblad under vintern
101
Melberg 2008, s. 226. 102
Miranda Sigander. ”Kristian Lundbergs Yarden blir film”, Dagens Nyheter, publicerad 2012-11-08, <http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/kristian-lundbergs-yarden-blir-film>, (läst 2013-05-17). 103
<http://kristianlundberg.com> (läst 2013-05-15).
26
2013.104
Intervjun är publicerad i Sändaren, en frikyrkligt kristen nyhetstidning som kommer
ut en gång per vecka, i april 2013.105
Ur dessa tre texter framkommer en bild av en författare
som:
ifrågasätter maktförhållandet mellan SVT:s reporter Janne Josefsson och de barn och
familjer i Malmös förorter han har föresatt sig att granska (bil. 1). Han ifrågasätter
metoderna som Josefsson använde, vilka han anser vara ren maktutövning. Lundberg
menar att maktförhållandet är så självklart för Josefsson, en vit välutbildad man från
övre medelklassen, att han inte ens reflekterar över den förnedring det skulle innebära
för någon som faktiskt är fattig att bekänna sin fattigdom offentligt.
anser att berättelsen om Yarden, en text som rör sig i gränslandet för fakta och fiktion
men som har ett litterärt tilltal, behövde ett subjekt för att kunna belysa systemet och
det kollektiv han ville skildra. Lundberg menar att det iscensatta subjektet gav större
giltighet till skildringen (bil. 2).
är trött på att ha etiketten ”radikal, innovativ arbetarförfattare”. Han betraktar sig själv
som en kristen författare likväl som radikal och påminner om att det är den kristna
tanken om solidaritet som är hans stöttesten.
Vi ser här återigen en författare som gör sig till språkrör för de som är tysta och maktlösa
genom att ifrågasätta Uppdrag Gransknings metoder. Vi ser också en författare som uttalat
säger sig vilja skildra systemet med bemanningsföretagen genom att iscensätta sitt subjekt för
att ge skildringen av förnedring och maktlöshet en större giltighet. Lundberg säger i intervjun
att han utgår från solidaritetstanken, vilket vi också tidigare sett framträda i analysen av
Yarden. Vi ska nu gå vidare och se vilken verkan Lundbergs självframställning har fått.
3.4 Självframställningens verkan
Identiteten i självframställningen produceras genom debattartiklarna och intervjusvaren likväl
som genom Yarden. När jag sammanställer min analys av iscensättningen framkommer en
bild av en författare som gör det han kan för att förändra och ifrågasätta: han handlar genom
att skriva. Skrivandet används som ett medel för att föra de svagas, de tystas, de språklösas
104
Kristian Lundberg. ”Vems verklighet”, Helsingborgs Dagblad, publicerad 2013-01-17, <http://hd.se/kultur/2013/01/17/vems-verklighet/>, (läst 2013-05-15) och Kristian Lundberg. ”Att underordna sig berättelsens makt”, Dagens Nyheter, Kulturdebatt, publicerad 2013-02-04, <http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/att-underordna-sig-berattelsens-vanmakt>, (läst 2013-05-15). 105
Göran Tonström. ”Från en outhärdlig uppväxt till en tro”, Sändaren, publicerad 2013-04-02, <http://literaryrepresentation.files.wordpress.com/2013/04/sc3a4ndaren.pdf>, (läst 2013-05-15).
27
och de tigandes talan gentemot överheten, gentemot de politiska systemen som gör de redan
utsatta än mer utsatta. Skrivandet används för att belysa dagens klassamhälle och den hierarki
som också finns inom den klass som är längst ner på samhällsstegen. Den konkreta verkan av
självframställningen blir att de som inte hörs får en talesman som genom sin skrivande revolt
visar solidaritet gentemot dem som bäst behöver det. Genom att verket dessutom är rikt
remedierat kan vi dra slutsatsen att det performativa budskapet har fått stor spridning.
4. Slutsats och diskussion
För att sammanställa ett svar på mina frågeställningar och kontrollera om jag uppnått syftet
med min undersökning ska jag här göra en kort resumé. Genom min undersökning har jag
undersökt centrala begrepp för performativitetsanalys av litteratur och dessa har presenterats i
den teoretiska bakgrunden, avsnitt 2. Begreppen och teorin runt dem har sedan arbetats om till
frågeställningar i den tredje delen av uppsatsen. Dessa frågeställningar blev mina verktyg för
att genomföra en analys av en nutida självframställning. Med hjälp av frågorna fick jag
struktur på analysen och svaren ledde fram till en bild av författaren Kristian Lundberg, eller i
alla fall till den bild av ”Kristian Lundberg” som författaren själv har iscensatt och
konstruerat.
Hur hänger då självframställning samman med performativitetsanalys av
skönlitteratur? Som vi har sett, både i den teoretiska bakgrunden och i analysen av Yarden,
handlar det om att iscensätta subjektet som görande eller handlande. Ibland sker detta genom
en performance, andra gånger sker det med skrivandets hjälp och åtkomst till minnet, en
tredje gång kanske det sker genom upprepning av maktstrukturer. Ofta sker det genom fler av
dessa kanaler i en och samma självframställning. Vi har också sett Lundberg hävda att det gav
större giltighet till ifrågasättandet och skildringen om det fanns ett handlande subjekt, någon
som faktiskt har upplevt systemet. Till självframställningen kopplas sedan den massmediala
bilden av författaren och den är att betrakta som en del av feedback-kretsloppet och därmed
blir den också en del av verket.
Flera av de forskare som har refererats i denna undersökning har sett en koppling
mellan medier, media och performativitetsteori. Till exempel ser både Lenemark och Melberg
att författare idag använder de digitala medierna för att marknadsföra sig själva och för att
framställa sig själva. Deras hemsidor, facebookprofiler och twitterkonton blir på så sätt en del
28
av feedback-kretsloppet och kan, eller kanske måste, inkluderas i analysen av författarens
görande.
4.1 Diskussion
Denna undersökning av litterär performativitetsteori önskade jag göra på grund av att jag inte
hade någon klar uppfattning om teorins innebörd eller hur den används vid analys. Min
önskan var också att hitta några verktyg för performativitetsanalys av skönlitteratur, men hur
analysverktygen skulle komma att se ut hade jag heller ingen riktig uppfattning om. Att jag
skulle landa i att helt enkelt ställa frågor till texten blev lite av en överraskning för mig. Men
vid närmare eftertanke är kanske just frågor de enklaste och mest funktionella verktygen vi
har när vi analyserar och söker svar – de ger resultat eftersom man tvingas formulera både
frågorna och svaren så exakt som möjligt. Tack vare att jag hade de centrala begreppen kunde
jag ställa frågor och få svaren som visar på textens performativitet.
Den bakomliggande teorin gav till en början ett splittrat intryck och det var svårt att
omedelbart få en helhetsbild. Många av forskarna hade teoridelen med i sin egen
performativitetsanalys av författare och verk, men de hade inte gjort någon sammanställning
av själva teorin och de centrala begreppen. Bland de texter som ingår i min undersökning
fanns endast en forskare som hade gjort ett försök att skriva ner en introduktion till själva
teorin, till ämnet litterär performativitetsteori: Wolfgang Behschnitt, som skrev en artikel i
TFL:s temanummer. Svårigheten att hitta en helhetsbild av teorin innebar att inläsningen
kändes något kaosartad till att börja med, innan jag hade fått tag på mina begrepp för att ha
något att utgå ifrån. Kanske beror denna avsaknad av sammanställning på att
performativitetsteorin är tvärvetenskaplig – den sträcker sig över många områden där varje
område har sin teoribakgrund som ska behandlas. Eftersom performativitetsteori är en relativt
ny inriktning inom litteraturvetenskapen, kommer kanske en avgränsning att ske i framtiden
så att det blir tydligare gränsdragning mellan till exempel teatral och litterär
performativitetsteori.
Troligen har nästa fråga jag tänker diskutera samma orsak. Helt Haarder använder
begreppet performativ biografism och Melberg använder självframställning och
självframställning som performance. Båda är tydliga med att det inte är en teori de presenterar
utan Helt Haarder säger sig ha sett dessa tecken när han har studerat biografism och Melberg
tycker sig se en tendens gällande självframställningar.106
I nuläget verkar det inte finnas
106
Helt Haarder 2007, s. 78 och Melberg 2008, s. 200.
29
någon riktig avgränsning mellan de olika begreppen men som sagt, den litterära
performativitetsteorin är sin vagga och en definition kommer säkert att fastställas i framtiden.
Jag har i inledningsfasen ställt mig frågan vad det innebär att det har skett en
decentrering av subjektet. Innan jag tog del av tankarna om det medvetna subjektet och
förskjutningen till det omedvetna subjektet, tyckte jag att det verkade motsägelsefullt med en
decentrering av subjektet i berättelser som ofta handlade om självframställning. Efter att ha
läst Hans H. Skeis förklaring om att subjektet snarare är en bärare av budskap som ligger
bakom verket tycker jag att kopplingen till självframställning blir tydligare. ”Framställning”
kan ju anses vara synonymt med engelskans ”performance”. Båda orden antyder en
konstruktion, en handling där man medvetet visar fram något. Detta ger utrymme för
konstruktionen av medvetna handlingar genom subjektet och därmed den konstruktion av
självet som ska iscensätta performativiteten. I litteraturanalysen blir det viktigt att försöka
hitta dessa medvetna handlingar för att komma åt konstruktionen. En annan sak som blir
tydligare av att man ser subjektet som framställt är ifrågasättandet av maktstrukturer: genom
självets konstruktion görs en medveten belysning av politiska förhållanden, så som vi såg
Lundberg göra i Yarden.
Teknologins roll i performativitetsteorin är intressant att fundera kring. Flera av
forskarna som jag refererat framhåller att det är det autentiska, det verkliga, vi söker. Philip
Auslander menar att gränsen för ett medialiserat framträdande går redan vid att använda en
mikrofon och förstärkare. Frågan är då om en medialiserad händelse kan betraktas som
verklig? Jag tror inte att de som går på en föreläsning och sitter i samma rum som den som
talar, eller den som går på rockkonsert på Ullevi, tänker sig att de är på något annat än ett
liveframträdande trots att de ser storbildsskärmar och vet att ljudet går från mikrofoner till
högtalare. Detta får mig att reflektera kring det faktum att vi med sådan självklarhet införlivar
tekniken i det som vi uppfattar som verkligt. Teknologin har tagit en så stor plats i våra liv att
vi knappt ifrågasätter hur den påverkar hur vi uppfattar föreställningar eller litterära verk. Vari
ligger exempelvis skillnaden mellan att själv läsa Yarden och att lyssna på författarens
inläsning av texten i cd-boken? Påverkar de olika ”läsarterna” vårt mottagande? Det tror jag
att det gör och kanske kommer gemene man att reflektera mer över detta i framtiden än vi gör
idag.
Som vi kan se i mina reflektioner kring Yarden och dess remediering har mina svar
skapat fler frågor. Frågor och följdfrågor har varit min metod för att först hitta de centrala
begreppen och teorin kring dem och sedan för att genomföra analysen av
självframställningen. Frågorna har gett mig en tydligare bild av performativitetsteorin, men
30
min bild är inte på något sätt uttömmande. Mitt största fokus har legat på performativitet i
samband med litterär självframställning och jag har genomfört en analys som jag har kopplat
till bakgrundsteorin genom frågor. Om jag ser tillbaka på min undersökning med kritiska
ögon, kanske analysdelen skulle ha tagit större plats och bakgrundsteorin kunde ha bantats
något. Jag har grundat mitt urval på det faktum att jag ville få större förståelse för själva
teorin, dess innehåll och funktion. Och som en avslutning kan jag konstatera att det som i
början verkade motsägelsefullt och svårt att få grepp om, har blivit mera självklart och
användbart genom verktygen.
31
Källor
Auslander, Philip. Liveness. Performance in a mediatized culture, andra upplagan, New York:
Routledge, 2008.
Behschnitt, Wolfgang. ”Text, teater, handling. Om performativitet som litteraturvetenskapligt
forskningsperspektiv”, Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 37, 2007:4, s.
36–49.
Bell, Vikki. ”Performativitetens löfte”, Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 137,
2007:4, s. 23–33.
Forslid, Torbjörn och Anders Ohlsson. Fenomenet Björn Ranelid, Malmö: Roos & Tegnér,
2009.
Forslid, Torbjörn och Anders Ohlsson. Författaren som kändis, Malmö: Roos & Tegnér,
2011.
Helt Haarder, Jon. ”Ingen fiktion. Bara reduktion. Performativ biografism som konstnärlig
strömning kring millenieskiftet”, Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 37,
2007:4, s. 77–92.
Hermansson, Kristina och Lena Ulrika Rudeke. ”Ingång”, Tidskrift för litteraturvetenskap,
Göteborg, årg. 37, 2007:4, s. 20–22.
Juraks, Arvid. ”Kristian gör en mörk resa genom klassamhället”, Jönköpingsposten,
publicerad 2013-04-22,
<http://literaryrepresentation.files.wordpress.com/2013/04/jp.pdf> (läst 2013-05-17).
Lenemark, Christian. ”Författaren online. Bloggen som performativ plattform för
självframställning”, Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 137, 2007:4, s.
51–61.
Lenemark, Christian. Sanna lögner. CarinaRydberg, Stig Larsson och författarens
medialisering, Möklinta: Gidlunds förlag, 2009.
Lundberg, Kristian. Yarden, Höör: Symposion, 2009.
Lundberg, Kristian. ”Vems verklighet”, Helsingborgs Dagblad, publicerad 2013-01-17,
<http://hd.se/kultur/2013/01/17/vems-verklighet/>, (läst 2013-05-15).
Lundberg, Kristian. ”Att underordna sig berättelsens makt”, Dagens Nyheter, Kulturdebatt,
publicerad 2013-02-04, <http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/att-underordna-sig-
berattelsens-vanmakt>, (läst 2013-05-15).
Malmio, Kristina. ”Narren Elmer Diktonius. Det parodiska imiterandet av maktens språk”,
Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 37, 2007:4, s. 63–76.
32
Melberg, Arne. Självskrivet. Om självframställning i litteraturen, Stockholm: Atlantis, 2008.
Nationalencyklopedin, band 6 och 15, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1991.
Nationalencyklopedin. Uppslagsord: performance,< http://www.ne.se/sok?q=performance>
(läst 2013-04-23).
Rosenberg, Tiina. ”Subversiv performativitet”, Könet brinner! Judith Butler. Texter i urval av
Tiina Rosenberg, Stockholm: Natur och Kultur, 2005.
Sigander, Miranda. ”Kristian Lundbergs Yarden blir film”, Dagens Nyheter, publicerad 2012-
11-08, <http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/kristian-lundbergs-yarden-blir-film>,
(läst 2013-05-17).
Skei, Hans H. ”Subjekt och skrift”, Den moderna litteraturteorin, Arne Melberg (m.fl.),
Stockholm: Dejavu, 2011.
Svenska Akademiens ordlista. Uppslagsord: performance,
<http://www.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/sao
l_pa_natet/ordlista> (läst 2013-04-23).
Tonström, Göran. ”Från en outhärdlig uppväxt till en tro”, Sändaren, publicerad 2013-04-02,
<http://literaryrepresentation.files.wordpress.com/2013/04/sc3a4ndaren.pdf>, (läst
2013-05-15).
Övriga internetkällor
<http://kristianlundberg.com> (läst 2013-05-15).
33
Bilaga 1: Debattartikel ur Helsingborgs Dagblad
Vems verklighet?
KRISTIAN LUNDBERG Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 17 januari 2013 kl. 10:37, Uppdaterad 17 januari 2013 kl. 11:16
Uppdrag granskning [http://www.svt.se/ug/] vulgariserar debatten om barnfattigdom, menar Kristian Lundberg.
Vem är fattig? Vad är fattigdom? Hur kan vi mäta den? Vad skall den innehålla?
Och – en än viktigare fråga – vad är barnfattigdom – och hur skall den se ut för att vara giltig?
Skall vi välja ut ett barn och låta hans villkor utgöra normen? Skall vi fråga: ”finns det fattiga barn i Sverige – och på vilket sätt är de då fattiga?”
I Malmö – som blir en av städerna som Uppdrag granskning besöker på sin resa genom Sverige är klassgränserna knivskarpa – inte minst när det handlar om skola och utbildning – lägg Rosengård intill Slottstaden och ni får se ett fattigdomsmönster framträda med förfärande tydlighet. Ja, brist på möjlighet och kunskap är också en slags fattigdom. Men...
Fattigdom är framförallt en begränsning – ett staket omkring ägorna som gör att du som människa inte kan bli den du skall vara och att du inte kan ge det du borde få lov att ge – helt uppenbart finns det makrobeslut som fattas och som du måste verkställa på mikronivå.
Att påstå att fattigdomen är relativ och på det sättet ursäkta och minimera den är lika infantilt som när vi på sjuttiotalet inte fick slänga mat i skolbespisningen, eftersom barnen i Biafra svalt. Inte blev de mätta för att vi inte slängde vår mat, eller hur?
Nyliberaler och fattigdomsskeptiker vill gärna använda begreppet "relativ fattigdom" för att på det sättet kunna flytta fokus från vad det egentligen handlar om: barns utsatthet, begränsning och utanförskap.
Det är naturligtvis inte så att fattigdomen är exakt och går att avläsa på ett och samma sätt – det redaktionen för Uppdrag granskning gör är att vulgarisera debatten, ja, faktiskt totalt infantilisera den – då man driver den märkliga tesen att eftersom det inte finns 240 000 barn i Sverige som letar efter mat – ja, då finns det ingen barnfattigdom i Sverige. Malin Krutmeijer lutar sig mot SCB i en artikel i Aftonbladet igår. Hon skriver: "Man kan räkna på olika sätt, men oavsett metod blir fattigdomstalen stora. Exempel: Enligt Statistiska centralbyrån var 280 000 barn i Sverige ekonomiskt utsatta år 2008. Rädda barnens beräkningar var 220 000 barn."
34
Josefsson stiger fram med rynkad panna, undrande röst – och förstår inte varför ingen vill kontakta honom och tala ut om sin fattigdom – och tydligare än så kan väl inte makt beskrivas? Att man är så van vid sitt övertag att man inte ens reflekterar över det. Vem vill stiga fram och offentligt förnedras av vita välutbildade män i övre medelklassen?
Och det är inte bara det – det är också en fråga om genus – om patriarkatet. Josefsson är inte en ensamstående mamma med arbete inom vården. Och han är inte kvinnan som delat ut reklamblad efter arbetet för att kunna köpa gymnastikkläder till sin dotter, eller hur? Han väljer utifrån sitt perspektiv vad han vill se och beskriva och om inte han kan se det så finns det inte.
Den ensamstående kvinna som jag känner – som just delade ut reklam efter jobbet – inte blir hennes budget större för att det trycks ner i halsen på henne att det finns barn i Rumänien som sover i avloppsrör.
Jag har svårt att se Janne Josefsson böjd över en symaskin där han försöker sy ihop ett örngottstyg så att det kan bli en gympapåse. Eller hur?
Det är någonting fundamentalt fel i själva upplägget. Inte minst för att redaktionen på Uppdrag granskning sätter på sig tropikhjälmen och ger sig ut i ”verkligheten” men den verklighet som dessa välbetalda människor reser genom är inte densamma som den vi tvingas genomleva. Det som glöms och förtigs är inte bara det att det ekonomiska förtryck dessa personer representerar också tar sig uttryck i deras bildning, deras sätt, deras makt när de tycker sig genomtränga en djungel av lögner.
Det gör de inte. De ljuger själva.
Kristian Lundberg
35
Bilaga 2: Debattartikel ur Dagens Nyheter
Att underordna sig berättelsens vanmakt
Publicerad 2013-02-04 08:52, DN.se, Kulturdebatt
Nike Markelius gör sig till offer i sin berättelse om arbetslöshet. Vi som skriver ska använda
vår makt men inte skymma det system vi vill beskriva, skriver Kristian Lundberg.
Det är alltid svårt med texter som rör sig i gränslandet, som med ett litterärt tilltal försöker att
nå fram till en politisk slutsats eller – om vi har en text som vill definiera ett skeende som
också det är iscensatt av just politiska beslut.
Gränsland är svårforcerade, svårplacerade. Om man sedan väljer att använda sig själv som
subjekt i texten blir det än mer komplicerat – för hur undvika att hamna i en offerposition? Ett
vi och de.
När jag för tre år sedan fick arbete som tidningsbud var jag tvungen att arbeta gratis i två
dagar tillsammans med en handledare – för att se om jag passade för arbetet. Är det jag som är
intressant i detta? Nej. Det är systemet. Jag försvinner, systemet finns kvar.
Jag försökte också omskola mig – men fick beskedet att jag var för gammal. Jag – eller
systemet. Alls inte jag. Frågan är med den biografiska politiska texten: hur undvika att göra
sig själv större än det kollektiv som man vill skildra? Jag vet inte. Det är mitt ärliga svar. Det
är kanske rent av omöjligt. Å andra sidan. Det är kanske en fråga om perspektiv? Solidaritet
är inte alltid en förhandlingsfråga. Ibland tar det sig uttryck i vanmakt – och den som är
underordnad använder sitt språk, mot den konkreta makt som tar sig plats – i form av en
jobbcoach, en gränspolis, en präst.
Humor är en annan infallsvinkel, genom skämtet går det att avväpna makten. Ironin. George
Orwell använde språket som en motmakt i sin berättelse ”Nere för räkning i Paris och
London” – för att ta ett exempel som inte behöver bli samtidsrelaterat.
Reportage eller litteratur? Lyfter det fram eller skymmer sakfrågan? Det är väl just det en
hybridtext måste bottna i – blir sakfrågan tydlig? Den blir kanske rent av tydligare? Och. Hur
värna sig själv när man befinner sig i vanmakt? Bli tydlig eller försvinna från sin text?
Jag läste Nike Markelius text i Dagens Nyheter (20/1) – och blev precis som Jens Liljestrand i
Expressen (29/1) en smula förbryllad – för vad var det egentligen som hon ville säga? Var det
en fråga om person eller princip? Var det just hon – eller var det ett orättfärdigt system som
omgav henne? Ett kränkande system? Och – är hon underordnad? I heluppslag på Dagens
Nyheter? Beställdes texten eller sände hon in den på måfå? Varför just hennes version, när
verkligheten befolkas av betydligt fler personer intvingade i ”Fas 3” – människor med annan
bakgrund, kanske inte lika tacksam att profitera på?
När jag gav ut berättelsen ”Yarden” var jag naturligtvis upptagen av dessa frågor. Dock
inte DN som valde att inte recensera boken. Min avsikt var att skildra bemanningsföretagens
36
struktur, inte mitt eget liv – men efter hand blev det uppenbart att texten just behövde ett
subjekt för att bli giltig. Vad betyder det för debatten, det politiska klimatet – att det nu finns
en personlig Fas 3 text – och att den bottnar i privata upplevelser?
Antar inte Markelius i just det ögonblick när hon beslutar sig för att skriva sin artikel en
överordnad position? Hur förändrar det hennes personliga situation i systemet? Och – alla
andra som tvingas in, har hon verkligen lyckats tydliggöra deras utsatthet? Det var kanske inte
ens meningen? Eller – gör hon sig till ett offer, är det bitterheten som skaver mellan raderna?
Att just hon skall behandlas annorlunda?
Min slutsats är dessvärre liknande den som Liljestrand för fram. Det finns någonting som
är skevt i texten, i det att hon blir föremålet – och inte lyckas visa på systemet.
Jens Liljestrands svar (29/1, Expressen) använder sig dock av texten på ett nästan klumpigt
sätt – i det att också han gör sig skyldig till en felläsning av artikeln för att kunna dra fram en
annan fråga – nämligen samhällets skyldighet eller ansvar inför individen.
Vad gör vi med kulturmänniskor som inte kan bära sin egen försörjning?
Jag är kluven, inte minst efter min tid som anställd på ”Arbetsförmedlingen Kultur” i
Malmö – där lokala författare dök upp för att dränera ett omsorgssystem – just eftersom de i
egna ögon var så speciella – och detta är sanningen, konsekvensen – på bekostnad av andra.
Det är möjligt att det är priset vi får betala för att kunna omsluta andra, som inte lyckas lika
väl med att tydliggöra sin röst, sin sak. Men. Låt oss vända på det: borde inte den skrivande
människan då använda sin makt till just detta – att tala för dem som tvingas in i tigande? Skall
samhället ta hand om oss, alla vi värdelösa meningslösa kulturmänniskor?
Ja. Det är mitt enkla svar – om vi i vår tur är solidariska tillbaka. För att sammanfatta: Jens
Liljestrand börjar påminna om Lena Adelsohn Liljeroth, fast kanske med den skillnaden att
Liljestrand bär sin egen kostnad?
Kristian Lundberg