möllekuriren 2014 nummer 3

MÖLLE KURIRENBYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 3 • 2014

Äntligen sken solen

Mölles storviltjägare

Fyren har sett mycket

INNEHÅLL

I det här numret Missa inteMåndagen den 22 september Vinprovning med Kaj Zaar i stationshuset

Måndagen den 13 oktober Vinprovning med Kaj Zaar i stationshuset

Måndagen den 17 november Vinprovning med Kaj Zaar i stationshuset

Lördagen den 29 november Julmarknad i stationshuset och annexet

Fredagen den 4 december Möllekurirens julnummer kommer ut

Stranden│7 Följ stranden från stenen nedanför Hans Petersons hus – och tillbaka

Isaks mål är att bli fotbollsproffs│8 Tränar och spelar match mest varje dag

Axel går in för både golf och hockey│9 Har sänkt sitt golfhandikapp med drygt fem slag sedan i våras

Mölles storviltjägare│10 Lennart Svensson har utbildat sig till professionell hunter i Sydafrika

Började skolan i Mölle│14 Marianne Bernadotte berättar om sin uppväxt i Mölle

Fjärde generationen på tomten│18 Det började med att lärarinnan Blenda Rosenberg köpte mark intill fäladen

På cykel genom Sverige│20 Tänk att Sverige är så otroligt långt!

Åhh, alla dessa frågor│21 Leif Aspelins funderingar får tanken att svindla

Gallerisommar│22 Tre av utställarna presenteras

Fyren har sett mycket│24 Två eldsjälar får fyren att lysa starkt

Willkommen│27 Nattgästerna tog fel på hus

Det finns träningsformer som passar alla│28 Var tionde kommuninnevånare håller sig i form genom Friskis&Svettis i Höganäs

Äntligen sken solen│32 ... över ett lyckat arrangemang: 2014 års Mölledag

Sniffa som en kanin och sörpla som ett svin– men inte på en middag│36 Kaj Zaar berättar om ett magnifikt besök hos den svenska konsuln i Bordeaux

Sommarlovskoj i Mölle│40 Glimtar från fyra populära sporter

Jonas Högström – bronsskulptör│42 Arbetet att göra en ruffagubbe har börjat. Invigning i juni nästa år

Med roddbåt från Norge till Köpenhamn│44 Mötena med människor under resan blev den stora behållningen

Organisera motståndet mot Parkslide│46 En växt som bedriver kemisk krigförning mot andra växter

Senaste nytt i Mölle │ 4Föreningssidan │ 47

Byföreningens nyhetsbrevMejla till [email protected] om du vill få löpande

information om kommande arrangemang i

Mölle, tips på aktiviteter med mera.

3Möllekuriren 3 • 2014

VÄLKOMMEN

Möllekuriren 3 • 2014 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare och redaktör Birgitta Hansson

E-post│[email protected]

Layout och redigering Lilla förlaget│Christer Wallentin

Korrektur│Bengt Nilsson och Kerstin Nilsson

Tryckning│Exakta, Malmö 2014

Presslagt den 9 september 2014

Nästa nummer kommer ut den 4 december • Vi välkomnar manus, bilder och annonser, helst senast den 10 november

Medlemsavgiften i byföreningen är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen till-kommer inom Sverige 100 kronor per år; för utlandet 200 kronor per år. Betala till bankgiro 5617-3883

Mölle By- och Kulturförening Postadress Mölle Hamnallé 2, 263 77 Mölle

Telefon 070-834 75 29

Hemsida molle.se

E-post [email protected]

Medverkande i numret Leif Aspelin Monica Bengtson Ingvar Blomqvist Karin Eriksson Britt Gudmundson Birgitta Hansson Stefan Jonsland Mats Jönsson Gunilla Larsson Ingemar Löfgren Katja Löfqvist Bengt Nilsson Christer Nilsson Kerstin Nilsson

Hans Peterson Örjan Rinnert Britt-Marie Sjögren Per Sjögren Ingrid Sundlöf Eriksson Bertil »Bobs« Svensson Lena Svensson Christina Twengström Christina Ullenius Christer Wallentin

Annonsörer i numret Behrens Bengtssons Optik Bryggan City Gross Colorama Friskis&Svettis Get Cut • Ulrika Sandin Grand Hôtel Höganäs Bokhandel Höganäs museum Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet

Johan Nilsson • Entreprenad m.m. Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Kristoffers Byggtjänst Kullabygdens Byggnadsvård Kullagårdens Wärdshus Kullapraktiken Länsbergs Mine Blomster Mölle Målarna Nordstrand • Tandläkare Nyhamn Data Retro Saluhallen Sjöbutiken Sportfiskebutiken Swedbank Tapet & Färglagret

HöstblandningFoto C

hrister Wallentin

DEN FANTASTISKA SOMMAREN lider mot sitt slut. När du får Kuriren är det snart höstdagjämning. Vi speglar för-stås sommarens händelser i numret, men mycket annat får också plats.

Mölledagen genomfördes för tredje året i rad i slutet av juli med fint väder och mycket folk. Om du vill vara med och planera nästa års arrangemang, är du mer än välkommen. Ta kontakt med Ingemar Löfgren i byföreningens styrelse, så berättar han mer. Ett sam-tal med honom innebär ingen förplik-telse att ställa upp; det avgör du själv när du vet vilka uppgifter som finns.

Hur många moment ligger det bakom en bronsstaty? Det är nog inte många som vet. Jonas Högström ska utforma statyn av en ruffagubbe i hamnen. Han berättar hur det kom-mer att gå till med själva hantverket.

Såg ni roddaren från Norge som låg inblåst i Lilla hamnen i tretton dygn i mitten av augusti? Han var på väg till Köpenhamn för att fira sin födelsedag. Kom han fram? Läs artikeln, så får du svaret.

På byföreningens sommarmöte påbörjades en inventering av idéer och förslag när det gäller Mölles utveck-ling. Det blev en lista med femtiosju punkter. I det här numret ger vi några smakprov, men hela listan finns på by-föreningens hemsida molle.se. Under vintern ska styrelsen diskutera hur den ska gå vidare med förslagen.

Jag är glad att kunna hälsa två nya skribenter välkomna i våra spalter. Det är Britt-Marie och Per Sjögren som skriver om sitt arbete med fyren. Redan på premiärdagen i maj kom det

500 personer och succén fortsatte hela sommaren. Facit blev 13 000 besökare fram till augusti.

När jag läser artikeln förstår jag att det är deras entusiasm och kunnande som har fått besökssiffrorna att skjuta i höjden.

Birgitta HanssonAnsvarig utgivare och redaktör

OmslagsbildenIngemar Löfgren har lett arbetet med Mölledagen i tre år. Efter årets lyckade arrangemang drar han sig tillbaka. Läs mer på sidan 32–34. Foto Christer Wallentin

4 Möllekuriren 3 • 2014

SENASTE NYTT I MÖLLE

Nya busslinjen lyckadKlas Sörensson är trafikutvecklare hos Skånetrafiken. Han berättar i telefon att erfarenheterna under sommaren av nya linje 202 från Mölle till Kullens fyr är mycket positiva.

Det har varit många resande och Skå-netrafiken vill gärna fortsätta med linjen nästa år. En utvärdering kommer att göras tillsammans med turistavdelning-en i Höganäs. Byföreningen får ta del av rapporten så fort den är klar.

HummerfisketFrån den 22 september är det tillåtet att fiska hummer. I Mölle finns det emeller-tid endast ett fåtal husbehovsfiskare som lägger ut sina tinor.

Enligt deras utsago fångas det inte så många humrar numera. Det beror troligen på, säger de, att det inte är tillåtet att lägga ut tinor inom det marina reservatet, alltså vattenområdet runt Kullaberg som går 300 meter ut från medelvattenlinjen. Utanför reservatet är botten inte särskilt gynnsam för hum-merfiske.

Byföreningens styrelse står för innehållet på sidan 4–6 när inget annat anges.

HundpromenadDen första onsdagen i månaden klockan 10 kan hundägare träffas i hamnen för en gemensam promenad med hundarna.

Kom som du är med hund! Äras den som äras börI byföreningens brevlåda kom det ett vykort från Arild, undertecknat av några pensionärer. De skrev att de tyckte att det var fint med blommorna som finns utanför stationshuset, i Gyllenstiernas allé och längs Mölle Hamnallé.

Det är alltid roligt att få uppskattning, men vi måste rätteligen skicka tacket vidare till Kennet Sjöstrand på Brännes-lyckevägen. Under sommaren sköter han nämligen vattning och gödning av de stora blomkrukorna i Mölle, och under vintern ser han till att byföreningens krukor med pelargonier har det bra.

Byföreningens namnMölle By- och Kulturförening är det nya namn som klubbades på extrastämman den 20 juli. Efter detta behöver varken kommunfolket eller några andra tvivla på att byföreningen sysslar med kultur. Och det gäller i både traditionell och otraditionell mening, ja i alla meningar.

Post-it-lapparSommarmötet på Grand Hôtel avslu-tades med fika på den soliga terrassen. Deltagarna runt borden hade fått en uppgift: att skriva ned idéer och förslag för att utveckla Mölle.

Sedan samlade Mats Jönsson in lapparna och skrev en lista. Den arbetar byföreningens styrelse vidare med under hösten.

Det blev inte mindre än 57 punkter och samtliga finns på byföreningens hemsida: molle.se. Nedan återger vi de fem första punkterna som smakprov.

1 Nybebyggelse + pensionärsbostäder2 Verka för mer inflyttning, permanent- boende – livsmedelbutik3 Bastu4 Strandpromenad från hamn till Solviken + bänkar5 Markera p-platser

Detaljplan för hamnenSenare i höst ska kommunen lägga fram en omarbetad detaljplan för hamnom-rådet. Mölleborna får några veckor på sig att säga sitt innan ett beslutet tas, troligen före årsskiftet.

Foto Christer Wallentin

BiblioteketVälkommen att låna böcker på biblio-teket i stationshuset. Det är öppet varje torsdag klockan 16–18.

Säsongens bokscirkel har just startat. En förteckning över alla nya böcker, och övrig information, finns på byförening-ens hemsida molle.se.

Teatersommar Krapperups slottspark är en spännande miljö för utomhusteater. I sommar har en grupp från Stockholm, Svenska Tea-tern, spelat Fröken Julie.

Pjäsen är ett triangel- drama mellan grevedottern Julie och hennes två betjänter Jean och Kris-tian. Krapper-ups magnifika solbelysta västfasad gav tyngd åt kampen mellan herrskap och tjänstefolk.

Det började med att fröken Julie gjor-de entré på en vit häst. Sedan följde ett passionsdrama där publiken kunde leva sig in i grevedotterns och betjänternas livsöden.

Camilla Nyberg, Andreas Roden-kirchen och Rolf Christianson medver-kade i pjäsen som hade regisserats av Björn Melander.

Samma teatergrupp satte upp Delfinen av Gunilla Linn Persson. Det är en pjäs som riktar sig till barn från fem års ålder och uppåt. Stycket handlar om en uteliggares möte med en annorlunda pojke, en kille med en delfins själ. Pjä-

sens spelades nio gånger i slottsparken.

• Svenska Teatern fick den 31 juni ta emot

ett stipendium från Stiernstedt-Kockenhus

kulturförening.

Bli medlem du ocksåÅrsavgiften är 200 kronor, vilket inkluderar

Möllekuriren utdelad i Mölle. För övrig

distribution tillkommer inom Sverige 100

kronor per år; för utlandet 200 kronor per år.

Bankgiro 5617-3883.

Foto Christer W

allentin



Fler människor än någonsin har njutit av det fina sommarvädret och de härliga baden. Inte bara lufttemperaturen har slagit rekord denna sommar.

I Fågelviken har vi låtit renovera den lilla bryggan med bidrag från kommu-nen. Både bryggan och trappan ned till bryggan har i flera år tagit stryk av de stormar som har härjat. Strandlinjen förändrades i höstas rejält och stenar har rört på sig i badviken.

Vad gäller stora bryggan i Fågelviken kommer vi att göra ett nytt försök att förlänga den inre badstegen med ett par trappsteg.

Vi har i sommar haft två ungdomar anställda, Gustaf Aniansson och Miriam Ström, som varje dag har sett till bad-platserna i Solviken och Fågelviken.

En viktig del av deras jobb har varit att ta prover på klorhalten i barnbas-sängen, vilket de har gjort fyra dagar i veckan; resterande dagar har personal från simhallen i Höganäs tagit proverna.

Gustaf och Miriam har också damm-sugit bassängen när det har bildats sand på botten. De har ofta måst samla ihop allehanda skräp som badgäster har slängt utanför soptunnorna.

Miljöavdelningen i Höganäs tar vattenprover i Fågelviken och Solviken för att kolla bland annat bakteriehalten och siktdjupet. Proverna har visat att vattenkvaliteten har varit bra.

Hundförbudet på badplatserna respekteras inte av alla. På anslagstavlan vid ingång-en till Fågelviken satte kommunen i juni upp en korrigerad karta över området.

Kartan visar tydligt att det råder hundförbud på hela badplatsen från den 15 maj till den 15 september. Förbudet omfattar alltså både stora och lilla bryg-gan, och det sträcker sig bort till staketet som skiljer badområdet från fäladen.

En morgon i somras träffade jag en dam som hade sin hund med sig till Fågelviken. Jag påpekade att det var

hundförbud. Hon svarade att hon bara skulle ta ett kort dopp.

Kort eller långt spelar ingen roll, förbud är förbud, menade jag. Hon kontrade då med att hennes hund inte klarar av att sitta utanför områ-det – och inte kunna se matte – och så gick hon ned och badade som om ingenting hade hänt.

Som jag ser det ska man lämna hunden hemma om den inte klarar av att vänta utanför området när ägaren badar.

Tången i Fågelviken är ett kapitel för sig. Två gånger under sommaren har vi fått tången bortkörd. Var-je gång till en kostnad av drygt 3 000 kronor.

När tången väl är bortforslad börjar det blåsa och ett par dagar senare är det ny tång som ligger utmed stranden. Ett sisyfosarbete, alltså.

Tången finns i vattnet och flyttar sig med strömmar och vågor och det går inte att göra någonting åt.

Det är många som tycker att det var bättre förr – innan stranden föränd-rades. Visst stämmer det. Stranden var bara hälften så bred, så det är inte

Av Gunilla Larsson • vice ordförande i byföreningen

RAPPORT FRÅN SOMMAREN I VÅRA BADVIKAR

konstigt att det blev mindre tång. Tång vid stranden var det då också.

m Har du några idéer om hur man skulle kunna komma till rätta med tången i Fågelviken? Hör av dig till oss i byföreningen.

Dambadet Gustaf Aniansson rengjorde bryggan i dambadet grundligt med en högtryckstvätt för att minska halkrisken. Han var samtidigt så finurlig att han lämnade kvar litet av det gamla lagret – som blev en trevlig hälsning till besökarna. Foto Karin Eriksson

Jag är sedan länge ombud för Helsingborgs

stadsteater och sätter upp affischer på

anslagstavlan vid stationshuset. Jag vill ge

Mölleborna möjlighet att beställa biljetter

genom mig och därmed få ett starkt reduce-

rat pris. Normalpris på Storan är 230 kronor

och på Lillan 220 kronor. Genom mig blir

priset i stället 150 respektive 140 kronor.

Dessutom kan jag erbjuda intresserade att

följa med till Malmö den 27 mars 2015 och

se Aida av Verdi, eftersom jag har lyckats få

tag på ett stort antal biljetter.

Operan iscensätts av Staffan Valdemar Holm

i Bente Lykke Möllers scenografi och kostym.

Det blir första gången som de sätter upp ett

verk på Malmöoperans stora scen. Opera-

ledningen har tidigare försökt att få dem

engagerade, men först nu har det lyckats.

En buss kommer att ta oss från stationshuset

till Malmö och tillbaka. Priset för föreställ-

ningen och resan är sammanlagt 600 kronor.

Den som önskar biljetter till stadsteatern eller

följa med på operaresan till Malmö kan ringa

mig på 042-36 76 24. Mejl går också bra:

[email protected].

Monica Bengtson

Kultur – det kan inte bli bättre och billigare



Fint väder, sommar och ledighet – då kommer det många båtar till hamnen. Vi registrerade inte mindre än 1 723 gästbåtar till och med augusti. Efter-som många stannar mer än ett dygn, blir det många gästnätter. Kanske en rekordnotering.

Under några sommardygn hade vi besök av en motorbåt på hela 75 fot. Det är troligen den största båt som har anlöpt Mölle hamn sedan färjetrafiken slutade för ett halvsekel sedan.

Hamnen är en angelägenhet för många, och de flesta är glada och positiva, men ibland får vi frågor och påpekanden som frestar vårt tålamod. Till höger är några exempel som Bertil Berg, vår ordförande, kan redovisa från i somras.

Omsättningen på fasta båtplat-ser är låg. Hittills i år är det bara en person från vår båtplatskö som har fått en båtplas. Det är omkring sjuttio personer som hittills har fått vänta i kön förgäves.

Ändå är det inte så hopplöst som det kan verka; varje år finns det båtplatsinnehavare som är villiga att upplåta sin plats i andra hand av en eller annan orsak.

Daniel Löfqvist fick hastigt ta över som hamnkapten under pågående sä-song. Han har, tillsammans med sina assistenter Patrik, Martin och Tobias, gjort ett mycket bra jobb.

Sommarens stora besökstryck satte dem på stora prov. De har lagt ned många timmar på att städa hamn-området, inte minst toaletter och

duschar. Tidigare år har det vanligen räckt att städa hygienutrymmena ett par gånger per dygn. I år krävdes det städning både fyra och fem gånger, så nedsmutsat var det.

Vinterns stormar gav stora skador i hamnen. Vi har åtgärdat el och vatten på kajerna, flaggstången, fyren samt det stora hamnstaketet. Det återstår att laga staketet runt sopstationen och att sätta upp en ny mast för bland annat vindmätare och strålkastare.

Under hösten kommer också de elva hamnbodarna att rustas upp. Fönster och dörrar behöver bytas i några fall, och alla bodar ska målas.

Christer NilssonMölle hamnförening

OVANLIGT STORT TRYCK I HAMNEN I SOMRAS– Varför är inte flaggan hissad i topp?

Det återtod en decimeter.

– Varför är inte flaggan uppe i dag, utan

bara en vimpel?

Den kraftiga vinden hade kunnat skada

flaggan.

– Har ni upptäckt att en av flaggorna på

hamnplan är trasig?

Ja, vi kommer att ersätta den så fort vi har

skaffat en ny.

– Ska vi nu ha husvagnsparkering på

utfyllnaden?

Nej, det ska vi inte. Vi säger till den som

parkerar fel.

– Man tältar på stelegången och hänger tvätt

på stelorna, är dom inte till för nät?

Camping är inte tillåten på platsen, inte att

hänga tvätt där heller.

– Vad ska ni bygga nu?

Frågan ställdes när planken till sommarens

Pyk-utställning sattes upp.

Den tusende båsten angjorde Mölle hamn redan den 21 juli. På bilden flankeras Alice Lassen och Tom Samuelsen från Lyngby i Danmark av Tobias Hultner, assisterande hamnkapten, samt Per-Johan Holmbeck och Bertil Berg från hamnföreningen.

Foto Christer W

allentin


HANS PETERSON KRÖNIKAN

S tranden börjar rakt nedanför min gata.

Där ligger en sten. Så fortsätter den till

höger. Mot nordväst. Förbi brandstatio-

nen, hamnen, Ransvik, berget, gör en sväng in mot

Ängelholm, innan den fortsätter norrut.

Om man bortser från å-, flod-, älv- och kanal-

mynningar, fortsätter stranden uppför svenska

västkusten, norska västkustens sevärda reklamfjor-

dar och upp mot Tromsö och ishavet.

Där svänger den isklirrande mot öster tills den

kan ta sig ned genom Beringssund som bara är åtta

mil brett, och innan det delade sig var ett bra över-

gångsställe för nordeuropeiska stammar att tassa

över och bli indianer (sägs det).

Så fortsätter den genom ljummare vatten. Kina

passeras och Vietnam, som en gång var en mar-

dröm, och når Indien, där Himalayas smältande

glaciärer tömmer ut sina heliga vatten innan stran-

den raskt fortsätter runt Afrikas cirka sjutton mer

eller mindre instabila stater och åter är på väg mot

norr.

Kommen upp till Europa klarar den sig förbi den

en gång så beryktade Biscayabukten (djup 5 000

meter), tar sig upp förbi Tyskland och når Jylland

där den svänger runt den mobila sandreveln Grenen

innan den börjar nå hemmavatten.

Den, stranden, glider åter förbi Tyskland, passerar

Balkan och kollar såväl Bottenhav som Bottenvik och

hela den svenska ostkusten.

Snart närmar den sig från öster, förbi Skånes

eroderande sandstup, når Höganäs, Lerberget och

stenen rakt nedanför min gata.

Men där är den sällan tyst.

Jo, när Sundet fryser – men hur

ofta händer det?

Stranden sorlar, porlar,

kluckar, fräser, brusar och till

och med dånar när stormarna

kommer från Fyn. Havet andas

med djupa vitskummande an-

detag som täcker mina fönster

med salt.

Den förflyttar sig också,

stranden, kastar sig över när-

gången växtlighet eller drar sig

tillbaka och lämnar flera meter av havsbotten oblygt

öppen.

Men står man vid stenen där stranden möts och

vänder sig om ligger Mölle kvar där i vinterdvala

eller sommarinvasion. Med Berget som ett stabilt

skydd bakom ryggen.

Visst är det fint.

Stranden sorlar,

porlar, kluckar,

fräser, brusar

och till och med

dånar när stor-

marna kommer

från Fyn.

Stranden


I sak Jawo Ström fyller elva år i höst. Han bor med sin familj året runt i Mölle sedan ett par år; tidigare bodde

han i Stockholm och sedan i Malmö. Men på somrarna har Isak alltid varit i Mölle.

– Vi tog över ett släkthus på Fågel-viksvägen. Där bor jag med mamma och pappa och mina tre systrar. Jag är yngst i familjen.

Vad är det som är bra med Mölle?– Det finns mycket att göra i Mölle. Fotbollsplanen ligger nära, det är väl det allra bästa. Ibland klättrar jag med min pappa på klipporna utan rep. Och så badar jag i Fågelviken eller Ransvik eller från klipporna.

Finns det några nackde-lar med att bo i Mölle?– Det är inte så många i min ålder här. Jag har två klass-kamrater från Nyhamnssko-lan som bor i Mölle, men dom spelar inte fotboll och så bor dom ganska långt ifrån mig.

– På vintrarna stannar jag kvar efter skolan i Nyhamn eller så tar jag bussen dit. Två killar i min klass är med i samma lag, och dom träffar jag. Vi spelar fotboll eller Play Station. Sen åker jag hem till middagen.

– Somrarna är annorlun-da. Då har jag massor med vänner som är här på lovet. Vi spelar fotboll och gör många andra roliga saker.

Vilket är ditt största intresse?– Fotboll, så klart. Jag spelar i P11, men är även med P12 och P13 i Brunnby FF. Redan

när vi bodde i Malmö var jag med i ett lag. Jag har spelat i Brunnby i två år, och vi är ganska bra i vår serie. Förra året spelade vi i A-gruppen, men i år i B-gruppen. För mig går det jättebra.

– Fotbollsplanen i Mölle är bra, men vi som spelar där skulle vilja få ett sju-mannamål. Det skulle vara mycket bättre än det femmannamål som vi har nu. John, en kille som är med, har samlat namn för att vi ska få större mål, och jag tror att han har skickat in listan.

Jag säger att byföreningen kan prata med folk i kommunen som har hand om sådant, det kanske kan ge resultat. Då

lyser Isak upp. När jag träffar Isak tränar hans lag för att vara med i en turnering i Danmark. Han ska också vara med i fotbollsskolan som finns i Mölle sedan några år tillbaka.

Vilket mål har du för fotbollen?– Det är att bli proffs i Sverige eller ut-omlands. Mitt favoritlag är Real Madrid och min förebild är Christiano Ronaldo i det laget. Det skulle vara kul att få spela med honom.

Isak tränar tre gånger i veckan i Brunnby. Det är en och en halv timme varje gång, och träningen innehåller både fys, teknik

och matchspel. På helgerna är det match en eller två gånger.

I vår ska Isak kanske byta till HIF. Det kommer att inne-bära resor till Helsingborg, men Isak hoppas att det går. Han har egen träning alla da-gar utom fredagar. Den som går förbi fotbollsplanen ser honom ofta i full aktion. Han ställer till exempel upp koner och gör övningar enligt ett program som han och några kompisar har utarbetat.

Vad gör du om tio år?– Då spelar jag i HIF.

Har du något favoritäm-ne i skolan?– Ja, träslöjd och matte. Och så idrott förstås!

Text Gunilla Larsson • Foto Christer Wallentin

Isaks mål är att bli fotbollsproffs

Isak Jawo Ström tränar de flesta dagar i veckan. Han syns ofta på fotbollsplanen i Mölle.


A xel Mangbo går i femte klass i skolan i Brunnby. Han är elva år gammal och bor med sina

föräldrar i Mölle i ett korvirkeshus på Harastolsvägen. Där har han bott sedan han föddes. Axel har en storebror och en storasyster, men de är äldre och bor inte hemma längre.

Vad är det som är bra med Mölle?– Det mesta är bra. Det är lite mysigt, liksom. Man kan göra så mycket. Jag tycker mycket om att vara utomhus. Man kan bada och åka med båten. Man kan också gå ut och äta. Så har jag två hundar, en bearded collie och en welsh sheepdog, som ska rastas. Sen spelar jag golf.

– Jag badar i Solviken och från hamnpiren. I Solviken snorklar jag och vid hamnpi-ren kan man hoppa. Det hän-der att jag badar i Fågelviken, men det är inte så ofta.

– Under sommarlovet trä-nar jag varje dag, och så spe-lar jag arton hål flera gånger i veckan. På golfen finns det gott om kompisar.

– Jag seglar optimistjolle också. Det har jag gjort flera somrar och gått på seglarsko-la. Vi har en egen motorbåt, och efter den åker jag vatten-skidor och wakeboard.

Finns det några nackde-lar med att bo i Mölle?– Det finns inte så många kompisar under vintern i min ålder. Jag har några klass-kamrater som också bor här, men dom har andra intressen. Men det är ändå mysigt här.

Vilket är ditt största intresse?– Jag har faktiskt två, och det är golf och hockey. Det går bra att kombinera dom än så länge. Golf spelar jag i Mölle och hockey håller jag på med i Helsingborg.

– Mitt hockeylag heter HHC U13–U14, och jag är målvakt. Det går väldigt bra för vårt lag. Vi vinner många match-er i serier och cuper.

– Jag tränar hockey fyra, fem gånger per vecka, och sen är det match i helgen. Det blir långa resor till träningarna. Pappa eller mamma får köra mig till Helsingborg. Hemma tränar jag ibland med rephoppning för att bli snabbare i fötterna och få bättre kontroll. Det blir

också en mental träning – att inte ge upp utan fortsätta.

– I golfen är jag med i en tränings-grupp som består av spelare som är både lite bättre och lite äldre än mig. Men jag tränar också på egen hand, och då nöter jag på sådant som jag vet att jag behöver bli bättre på.

– Utöver träning av det här slaget blir det mycket spel på banan. Jag har 7,7 i handicap, och det är rätt lågt med tanke på att jag bara har spelat golf i tre år. Under 2014 har jag sänkt mig drygt fem slag.

Har du några idoler?– I golfen har jag Johanna Pyk, min tränare, som före-bild. Hon har egenskaper som jag önskar att jag hade själv. När det gäller hockey får jag nog säga Henrik Lundqvist i New York Rangers.

Vilka mål har du för dina idrotter?– Jag vill försöka att bli så bra som möjligt, träna och se vad det kommer att ge i fram-tiden. Det gäller både hockey och golf.

Vad gör du om tio år?– Jag vet inte riktigt. Det är svårt att välja mellan hockey och golf. Så vi får se.

Vilket är ditt favoritämne i skolan?– Idrott! Men jag gillar så gott som alla ämnen.

Axel går in för både golf och hockey

Axel Mangbo har under året sänkt sitt golfhandicap med drygt fem slag.

Text Gunilla Larsson • Foto Christer Wallentin


Mölles storviltjägareText Christina Twengström • Foto Christer Wallentin

Storviltjakt – romantiserat och kritiserat. En manlig värld.

Hemingway och Guillou. Eller ..? De flesta jägare är helt vanliga,

naturintresserade människor, mest män dock, som bor i till

exempel Sunne, Gislaved … och Mölle.


har han också varit deltidsfiskare. Intresset för naturen väcktes tidigt och det

märker man inte minst när man kommer in i Lennarts hem, gamla Posten i Mölle. Upp-stoppade fåglar och smådjur, jakttroféer av hjort, älg, vildsvin, antiloper och annat har förvandlat delar av hans hem till ett naturmu-seum.

− Är allt detta sådant som du själv har jagat?

− Inte fåglarna, förutom de jaktbara som tjäder, orre och fasan. De andra har jag hittat döda och tagit hand om.

Liksom för många andra Möllebarn var naturen Lennarts stora intresse – och är så fortfarande.

Jaktintresset fick han från sin morfar som hade en kennel i nordöstra Skåne där han födde upp hamil-tonstövare, drever och tax. När Lennart var där och samlade fjärilar tog morfadern honom med sig på jakt.

Det var så det började. Lennarts första gevär var en hagelbössa för småvilt som hare, fasan och rådjur. Några år senare skaffade han ett kulgevär klass 1 för att kunna jaga större klövvilt: älg, hjort och vildsvin.

Lennart arrenderar tillsammans med tio andra jägare ettusen hektar jaktmark utanför Målilla i Småland, och där jagar han bland annat rådjur, vildsvin och älg.

Ett 30-tal jaktlag i trakten har slagit sig samman och bildat ett älgskötselområde om 32 000 hektar. Jakt är också viltvård och man månar om att ha en livskraftig älgstam.

Älgjakten under hösten är jaktsäsongens höjdpunkt då man träffas för att jaga, utbyta erfarenheter och umgås.

För många är älgjaktsstarten helig, särskilt för dem som återvänder till sina hembyar för

att få vara med om jakten. Jaktsäsongen in-leds alltid med en inventering av antalet älgar inom området.

Antalet rapporteras in centralt, så att myndigheterna kan följa hur den svenska älgstammen utvecklas. Statistiken ligger till grund för de jaktkvoter som tilldelas varje jaktlag inför nästa års älgjakt.

− Som jägare träffar man många likasin-nade och man blir bjuden till andras jaktmar-ker över hela Sverige. Jag har jagat hare här på Kullahalvön, ripa på fjället, älg i Jämtland

och Härjedalen och bäver i Värmland.

− Vad tycker du bäst om?

− Att gå uppe på fjället med den storslagna na-turen och jaga ripa är en fantastisk upplevelse.

– Att jaga bäver är en utmaning, eftersom bävern har otroligt bra syn och hörsel. Markägarna är inte så glada över bävern. Den fäller en massa träd och bygger fördämningar, så att stora områden kan översvämmas. Man måste

hålla stammen i schack. − Det är också spännande att jaga vildsvin

om natten. Man sitter på pass i månskenet och väntar. Men man får aldrig skjuta en kultingförande sugga, och det gäller för övrigt alla hondjur med ungar. Vildsvinsjakt kan vara nog så farlig. En skadskjuten vildsvins-galt är livsfarlig!

− När man jagar i skymningen eller gry-ningen kan man få syn på saker som man inte ser annars. Det kan vara en räv som tar en sork eller en grävling som kommer lunkande.

Vi kommer in på det kontroversiella ämnet ut-fodring av vilt. Lennart menar att man måste hjälpa viltet att överleva stränga vintrar. Speciellt när det är djupsnö eller skare och djuren inte kommer åt något att äta. Man kan jämföra det med att lägga ut mat till fåglarna under vintern.

Att stammen av till exempel älg och rådjur

M ölles storviltjägare heter Lennart Svensson, Möllebo sedan födseln. Lennart har varit brevbärare i Mölle efter far och farfar, och liksom de

I Sydafrika är allt

vilt mycket svårare

att jaga. Djuren

har så många na-

turliga fiender att

de har alla sinnen

på helspänn.


hålls uppe genom utfordring tycker Lennart är bra. Den ökande rovdjurs-stammen är ett växande hot mot viltet. En lo tar exempelvis i genomsnitt ett rådjur i veckan, och vargen söker sig allt längre söderut.

Det finns över huvud taget många åsikter om jakt, men Lennart menar att majoriteten av jägarna är genuint intresserade av djur och natur.

Den första jaktresan utomlands gick till Slovakien och Karpaterna. Där är rovdjursstammen tio gånger större än i till exempel Alperna.

Många som hör Karpaterna nämnas tänker nog på vildmark, Transsylva-nien och Draculas slott. Men det var inte varulvar Lennart jagade när han var där, utan kronhjort och björn, och han bodde i en gammal partisankoja uppe i bergen.

Lennart har rest många gånger till Polen och Tyskland för att jaga vild-svin och kronhjort.

Men Afrika då, undrar jag och tänker på Hemingway.

− När jag fyllde femtio ville jag resa i stället för att ha kalas. Det blev Sydafrika, närmare bestämt till Lim-

popoprovinsen tio mil från gränsen till Botswana. Där jagade jag tillsammans med en professionell hunter och en tracker (spårare). Efter de tre veckorna i Sydafrika var jag riktigt tänd på detta. De vanligaste arter man jagar är zebra, vårtsvin och olika sorters antilop, till exempel den stora elandantilopen som kan väga upp till niohundra kilo.

− Hur är det med the big five, det vill säga buffel, noshörning, elefant, lejon och leopard?

− Sådan jakt får man söka särskild licens för och fällavgifterna är mycket höga. En stor elefant eller en lejonhan-ne kan kosta upp till en halv miljon.Det är mest för rika tyskar och ameri-kaner.

− Men en gång fick jag vara med om en leopardjakt. Farmen där jag bodde hade haft problem med en leopard som blivit för närgången. Den hade kommit in i byarna och tagit bybornas djur. Farmen sökte då licens för att få skjuta den, och en jaktgäst fick lov att försöka.

– Mannen sköt en antilop, hängde upp kroppen i ett träd som lockbete och spanade på leoparden i flera dagar. Men han var tvungen att ge sig iväg utan att ha fått tag på leoparden,

och jag fick möjlighet att fortsätta jakten.

– Där låg jag i en trädkrona i kols-varta natten bland fåglar och babianer och väntade. Men ingen leopard. Näs-ta natt hörde jag plötsligt ett krasande ljud. Det lät som om någon tuggade. Leoparden, tänkte jag och tände försiktigt en ficklampa. Men hur jag än spanade såg jag inte till någon leopard.

– Nästa dag såg vi delar av den nedrivna antilopen gömda i ett busksnår. Medan jag satt i trädet och spanade hade alltså leoparden legat i buskarna intill och ätit. Det blev ingen leopard för mig, men några dagar se-nare föll den offer för en annan jägares kula.

I Sydafrika finns så kallade jaktfarmer som har tillstånd att ordna jakter. Det är ofta nedlagda boskapsfarmer som har gjorts om till jaktfarmer. Jaktdel-tagarna bor och äter på farmen och be-talar en allt-i-ett-avgift, och de måste alltid ha en professionell hunter och en tracker med sig vid jakten.

Tidigare var Kenya det stora jakt-landet, men där jagades okontrollerat och det, tillsammans med tjuvjakten, gjorde att viltstammen minskade

De flesta jägare

åker till Sydafrika

för naturen och den

spännande upple-

velsen. Men man vill

också ha en trofé

med sig hem. För

många är det målet

med resan.


dramatiskt. Jakten stoppades och då såg Sydafrika sin chans. All jakt är kontrollerad, fast tjuvjakt är förstås fortfarande ett problem.

Efter en jakt besiktigas köttet av en veterinär och tas om hand; det som inte används på farmen säljs. Ingen-ting kastas, allt tas till vara. Tack vare jakten har mängder av nya arbets-tillfällen skapats inte minst för den inhemska befolkningen. Deras kun-nande och erfarenhet är en ovärderlig tillgång inom alla moment av jakten, från tracker till konservator.

De flesta jägare åker till Sydafrika för naturen och den spännande upplevel-sen. Men man vill också ha en trofé med sig hem. För många är målet med resan att få ett tjusigt bogmontage att sätta upp på väggen. Lennart har själv flera sådana hemma som bilden på föregående sida visar.

− Hur är det att jaga i Sydafrika jämfört med här hemma? Det finns ju en fara i jakten också. Är du aldrig rädd?

− Allt vilt är mycket svårare att jaga där nere. Djuren har så många naturliga fiender att de har alla sinnen på helspänn. Allt från en stor buffel till en skadskjuten bushbock kan innebära fara. De sänker hornen direkt och går till attack. Men som sagt, en skadskju-ten vildsvinsgalt är inte heller att leka med.

Lennart har utbildat sig till professio-nell hunter i Sydafrika. Utbildningen pågick varje dag under tre veckor, från klockan sju på morgonen till klockan sju på kvällen. Han har kommit till-baka till samma farmer år efter år och blivit vän med människorna där. Nu ordnar han egna resor, såväl jaktresor som safariresor där deltagarna har kameror i stället för gevär.

− Jag vill helst resa med små grupper med människor som jag vet fungerar tillsammans. Det kan vara som mest sex personer på en jaktresa och något flera på de andra. Vi disku-terar igenom resorna tillsammans och bestämmer upplägget.

För länge sedan började Lennart göra all sin ammunition själv, vilket ledde till att han startade Kullabygdens Vapen & Laddtjänst hemma i huset på Västra Bangatan.

Han skräddarsyr ammunition efter beställning och provskjuter själv med rätt bössa och olika laddning. Så om en av hans kunder bommar målet, går det inte att skylla på patronen.

Nu ska Lennart trappa ned succes-sivt och börja avveckla verksamheten. Men jakten släpper han inte. Det är ett sätt att leva och umgås.

INGEN JAKT UTAN JÄGAREXAMEN

Det finns över 600 000 beviljade vapen-

licenser i Sverige för jakt, målskytte eller

andra ändamål. Man måste ha en licens

för varje vapen, och för att köpa ett jakt-

vapen krävs en svensk jägarexamen.

Hagelgevär används för jakt på mindre

vilt på korta avstånd, till exempel änder

och harar. Kulvapen (studsare) används

för större vilt som rådjur och älg.

Antalet jägare uppgår till cirka 300 000.

För att få jaga måste man betala en

viltvårdsavgift på 300 kronor per år. Som

kvitto får jägaren det statliga jaktkortet. I

Sverige betalar man fällavgift endast för

älg och kronhjort.

Det totala jaktvärdet av allt vilt uppgår

till omkring två miljarder kronor per år.

Antalet skjutna djur varierar kraftigt från

år till år. Under jaktåret 2012/2013 sköts

i runda tal cirka 100 000 av vardera

rådjur, älg och vildsvin.

Viltolyckor i trafiken är vanliga. Omkring

36 000 rådjur blir påkörda varje år,

6 000 älgar och 5 000 vildsvin. Därtill

kommer ett oräkneligt antal rävar, gräv-

lingar, igelkottar och andra mindre djur.

I Botswana 2010 ledde Lennart en grupp med åtta svenskar på fotosafari. Ett av målen var Victoriafallen.

På bilden har gruppen gjort ett stopp för att undersöka leopardspår som deras tracker hade upptäckt. De lyckades få syn på leoparden och kunde fotografera den.

Till höger på bilden syns Christina Svensson och i hatt en bit åt vänster sitter Lennart.

Bli medlem i byföreningenÅrsavgiften är 200 kronor, vilket inkluderar

Möllekuriren utdelad i Mölle. För övrig distribution tillkommer inom Sverige 100 kronor per år; för

utlandet 200 kronor. Bankgiro 5617-3883.


när hon bodde i Mölle under några år i samband med sina för-sta skolår och hennes minne av lärarinnan Blenda Rosenberg.

Jag hade planerat en intervju med Marianne tidigare i vår just kring hennes tid i Mölle. Det var innan jag visste att hon skulle sommarprata och att hon skulle inleda programmet med några minnen från Mölle.

När vi talades vid på telefon första gången försökte vi hitta en tid då vi kunde ses för Marianne ville att vi skulle träffas innan intervjun publicerades i Mölle-kuriren.

Men hennes kalender var full-tecknad. Hon skulle ha en stor stipendieutdelning på Grand Hôtel i Stockholm med medel från Marianne och Sigvard Bernadottes kultur- och stipen-diefond. Hon skulle förbereda sitt sommarprogram i P1, som då fortfarande var hemligt, och hon skulle fylla jämna 90 år.

Så våra kalendrar passade aldrig varandra före sommaren. Nu är allt det överstökat för Mariannes del, och vi har haft tid att träffas.

– Jag föddes i Helsingborg 1924, berättar Marianne. Jag fyllde faktiskt år samma dag som jag pratade i radion. Min pappa

hette Helge Lindberg och var elektroingenjör, han hade gått på ett tekniskt institut. Han var yngsta barnet, hans mor dog när han var sex år, och han blev nog bortskämd av fadern.

– Min minnesbild är att far hade en förtrollande charm. Allt han tog i gick lekande lätt. Han var konstnärlig, lite av en gamäng, och han spelade flera instrument. Jag dyrkade honom och tyckte att livet fick en riktig glans när han var hemma.

– Min mor hette Thyra och var från Stockholm. Hon arbe-tade på apoteket i Båstad när hon träffade Helge. Far hämtade henne ofta i motorcykel med sidovagn och hon föll för den charmige ynglingen.

– Efter giftermålet stannade mor hemma. Det var far som styrde familjen mot Mölle i slutet av 1920-talet. Han tyckte det skulle vara mondänt att bo i Mölle, så familjen flyttade dit. Då var vi fyra personer, efter-som familjen hade utökats med lillebror Rune.

I Mölleryds bok Mölle–Kullen genom tiderna, fjärde delen, kan man i avsnittet som handlar om Mölle som municipalsamhälle läsa att Helge Lindberg anställ-des som elektromontör vid Mölle Elverk från den 1 januari 1929.

Enligt protokollet hade han en årslön på 1 500 kronor. Han skötte allt som hade med el att

göra i byn. Bland annat gick han runt och läste av mätarna hos abonnenterna.

Familjen bodde i Villa Klippan på vägen in från Turisthotellet, precis bortanför bergssluttning-en nedanför Grand Hôtel.

»Alltså på Harastolsvägen«, säger jag. Men Marianne känner inte igen det namnet för så hette vägen inte på hennes tid. Vi hamnar i en fundering kring vad harastol kunde betyda. Nej, förr sade man Mellanvägen.

Marianne berättar att hennes familj hade det knapert som så många andra på den tiden. Hon började i skolan hos Blenda Rosenberg i gamla skolan vid Gylleröd. Den är riven sedan länge, och i stället byggdes sex villor på platsen.

Ett tag efter skolstarten uppsökte Blenda Mariannes föräldrar och sade att det skulle bli för tråkigt för henne att gå i första klass, eftersom hon redan kunde läsa.

I stället föreslog lärarinnan att Marianne skulle flytta till tvåan, och så blev det. Det var B-sko-la som gällde, och ettorna och tvåorna undervisades i samma klassrum.

På nästa sida, upptill till höger, kan ni läsa vad Marianne skriver i sina memoarer om sin tid i Mölle.

Marianne berättar inlevelse-fullt om klippan mellan familjens hus och Grand Hôtel, den som alltså kallas för Harastolen sedan gammalt.

Där fanns äventyret. Annars har hon inte så många konkre-ta minnen från barndomen i Mölle. Det är inte så konstigt, det var länge sedan, men när jag påminner om olika skolkamrater så visst minns hon dem. Och de

Av Birgitta Hansson

Började skolan i Mölle

Marianne Bernadotte

Många kanske hörde Marianne Bernadottes sommarprogram den 15 juli. Hon berättade om


årligen återkommande skönhetstäv-lingarna med internationellt deltagan-de talar hon gärna om.

Redan 1933 skildes Mariannes föräld-rar. Mamman och barnen bodde under skilsmässoåret hos pappa Helges mos-ter, tant Augusta i Strövelstorp. Hon var pensionerad lärarinna och gudmor till Marianne. Sedan flyttade familjen tillbaka till Helsingborg.

– Det var modigt av mor att skilja sig, säger Marianne. Det var verkligen inte vanligt på trettiotalet. Hon arbeta-de och slet för att vi inte skulle lida för skilsmässan. Det beundrar jag henne verkligen för.

När Marianne träffade Sigvard Bernadotte i slutet på 1950-talet var hon skådespelerska på Dramaten. Marianne gick på Dramatens elevskola 1945–1948 tillsammans med bland

annat Jarl Kulle och Ingvar Kjellson. Hon var sedan anställd i elva år på Dramaten ända till den stora ombygg-naden 1956 då Dramaten var stängd i flera år.

Sigvard ville inte att hon skulle vara borta varje kväll. Han ville kunna äta middag med henne, så karriären som skådespeleerska slutade när de gifte sig. I stället arbetade hon några år som avdelningschef på NK, och i slutet av 1970-talet började hon studera bland annat konstvetenskap vid Stockholms universitet.

Mariannes stora engagemang har varit medicinsk forskning. Hon har sedan giftermålet med Sigvard engagerat sig ideellt i många sammanhang, ofta med anknytning till handikappfrågor.

Hon var väldigt aktiv och hjälpte på 1960-talet fram Per Uddéns uppfin-ning Permobilen. Och hon har länge varit djupt engagerad i dyslexiforsk-ningen. Det kändes naturligt, eftersom lillebror Rune hade svår dyslexi; hon vet hur kämpigt det kan vara.

Marianne har också grundat Sigvard och Marianne Bernadottes forskningsstiftelse för barnögonvård. Hennes engagemang i forskning och utveckling har lett till att Marianne är hedersdoktor både på Karolinska Institutet i Solna och universitet i Bologna, något som hon är både stolt och glad över.

På Dramaten Marianne var skådespelerska i elva år innan hon gifte sig med Sigvard Bernadotte. Därefter har hennes stora engagemang gällt medicinsk forskning, ofta med anknytning till handikappfrågor. Foto Birgitta Hansson

UR MARIANNES MEMOARER

På sommaren fanns bara havet, vinden, doften

från vildblommor och björnbärssnår med sin

hemligaste lockelse och de vita villorna som

lyste i solen mot den blå himlen. Och vattnet

som skimrade från turkos över smaragdgrönt

till nästan svartaste blått.

Allt detta har jag senare mött i olika byar vid

Medelhavet och då alltid känt igen och därför

känt mig hemma där. För mig är Mölle alltid

ett stycke Medelhav.

Också de karga villkoren för fiskarna och

dess hustrur med olyckstillbud i stormnätter

blev jag medveten om när jag bodde i Mölle

vid den skånska kusten. Där fanns en ständig

dramatik mitt i det idylliska. Och mitt berg var

en kuliss i det drama som utspelades mellan å

ena sidan det mondäna badlivet på denna ort

med skönhetstävlingar och elegant strand-

mode och å andra sidan vardagstillvaron med

hårt slit och 30-talets primitiva bostäder på

landsbygden.

Det blev också en bild för motsättningen

hos mig som skulle följa genom livet: behovet

av skönhet, festivitas och extas men också av

arbete, energi och enkelhet. Men det viktigas-

te dramat utspelades inom mig /.../ det var den

ständiga längtan efter min pappa. Först när

far var närvarande blev livet fullkomligt. Då var

Mölle paradiset.

Ur Glimtar och Scener, Norstedts1986

– Efter giftermålet

stannade mor hemma.

Det var far som styrde

familjen mot Mölle i

slutet av 1920-talet.


Sigvard och Marianne var flera gånger tillbaka i Mölle, både för att det är så vackert och för att Sigvard hade utställning på galleriet i Möllegården i slutet på 1990-talet. Då bodde paret på Turisthotellet.

Flera Möllebor minns fortfarande familjen Lindberg från tiden då den bodde här. Jag har talat med några som var med då.

Ulla Erlandsson är en av Mariannes skolkamraterna från Mölletiden. Ulla, född Lindström, bor numera i Helsing-borg, men är en känd person i Mölle från alla sina år som kioskinnehavare.

– Det är svårt att komma ihåg hän-delser från den tiden, säger Ulla. Men en sak kommer jag aldrig att glömma. Mariannes pappa Helge hade en bil

och han tog med oss på bilutflykt till Pålsjö skog. Det var en upplevelse av stora mått. Det fanns ju inte så många bilar i Mölle. De som jobbade på sjön, och det var åtskilliga i byn, var ju mest borta, så inte behövde de bil den korta tid de var hemma.

– Jo, visst var jag och Marianne klasskamrater i småskolan, men det är inte mycket att säga om det. Men lärarinnorna kan jag säga något om. Blenda var vass och Signe var mild. Fast de var bra båda två. Och jag har träffat Marianne många gånger sedan hon flyttade från Mölle.

Ingvar Blomqvist är en annan av klass-kamraterna, känd som hamnkapten i Mölle. Han har också träffat Marianne flera gånger på senare tid. När det

gäller skolminnen har han svårt att komma ihåg något särskilt. Men han berättar att pappa Helge var elektri-ker i byn. Han var den som gick runt och läste av mätarna, bytte lampor i gatlyktor och så vidare.

Ingvar minns att han och andra pojkar i byn följde efter när Helge Lindberg skulle byta trasiga gatlykte-lampor. De stod under lyktan och tog emot de trasiga lamporna i mössan när Helge slängde ned dem uppifrån stolpen.

Birgit Holmbeck-Tufvesson föddes på Turisthotellet och är några år yngre än Marianne, men hennes syster Ellen var klasskamrat med Marianne. Birgit berättar att pappa Helge ofta kom in i köket på Turisthotellet. Han var också

Ulla Lindström

Marianne Lindberg Ingvar Blomqvist

Ellen Holmbeck

Klass 1–2 i skolan i Mölle Fröken Blenda Rosenberg var barnens lärarinna. Hon ville att eleverna skulle fotograferas i ring. »Barnen ser så naturliga ut då.« Bilden har tidigare publicerats i Möllekuriren, 2007 nummer 4. Ingvar Blomqvist lyckades då lista ut namnen på alla sina klasskamrater utom en flicka. »Kanske kom hon från Björkeröd, Vattenmöllan eller Kockenhus.«


försäljare av lite av varje. Helge var alltid glad och trevlig.

När Marianne och Sigvard var på besök i Mölle bodde de oftast på Tu-risthotellet. Birgit har träffat dem flera gånger, senast när det var vernissage på Sigvards utställning på Möllegår-den.

Hjördis Blomberg bor i sitt föräldra-hem nära hamnen. Hon kommer ihåg Thyra och Helge Lindberg väl.

Hjördis föräldrar, Olga och Johan Krabbe, uppskattade familjen Lind-berg. Hjördis minns att Helge gjorde

en hel del elinstallationer i deras hem. Hon kommer också ihåg att hennes mamma var god vän med Thyra.

Hjördis föräldrar köpte tre cyklar av Helge som familjen hade stor glädje av under många år. Även Olgas barnbarn har använt dessa som sommarcyklar.

Eva Blomberg, dotter till Hjördis, anser att de var bland de bästa cyklar som hon har haft. Faktum är att en av cyklarna fortfarande, efter drygt åttio år, finns kvar. »Men tyvärr finns det inte längre några passande reservdelar eller däck i rätt dimension«, säger Eva.


förbi. Ett nytt hus har byggts där det gamla stod. Men ägarna är sannerligen inte nya.

Det är Lena Larsson, hennes dotter Cornelia med maken Stefan och barnbarnet Signe som har tagit sitt nya fritidshus i besittning. De tre senare med efternamnet Jonsland.

De är noga med att framhålla att de har fått ett fritidshus som de kan besöka året om. Det gamla huset var nog charmigt, men i bedrövligt skick. Fukt och mögel gjorde att Cornelia – som har luftrörsbesvär – bara kunde vara där ett par veckor per år. Sedan måste hon tillbaka till Lund för att »andas«.

En dag i slutet av augusti sitter jag i det nya köket och familjen berättar husets historia.

Allt började, säger Lena, med att hennes moster Blenda Rosenberg redan 1917 fick tjänst som lä-rarinna i småskolan i Mölle, och hon blev kvar tills hon gick i pension i slutet av 1960-talet.

Blenda bodde på andra våningen i skolhuset. Det var en stor tegelbyggnad med skolsalarna på första våningen och lägenheterna på andra. Det spökade sägs det, så det var kanske inte så roligt att bo i detta jättehus. Skolan revs när de sex villorna byggdes i kanten på Gylleröd.

Blenda var ogift, men hennes syskonbarn kom och bodde hos moster Blenda på loven. Lena var ett av dessa barn.

– Mina föräldrar, Lilly och Erik Fredriks-son, letade länge efter en tomt i Mölle. Blenda var mycket god vän med Carl Wallentin och

hans son Gunnar. Båda var konstnärer, men Gunnar var den mest etablerade.

– Gunnar ägde flera tomter på Södra strandvägen. På en av tomterna byggde han ett sommarhus och bestämde sig samtidigt för att sälja en del av en annan tomt som låg närmare fäladen. Han behöll halva tomten och byggde själv så småningom ännu ett hus, Äppellyckan, på sin bit. Namnet passade bra, eftersom det fanns många äppelträd där.

– Men den andra halvan av tomten sålde Gunnar. Eftersom till och med en halva av den ursprungliga tomten var ett stort stycke mark,

köpte Blenda och Lilly hälften var och byggde sina sommarhus. Då är vi framme vid 1959.

Lena berättar att det var ganska sank mark. Hon har hört att ung-domarna i byn kunde åka skrid-skor på vintrarna

ända från Gyllenstiernas allé till fäladen innan man mer allmänt började bebygga området.

Blenda flyttade till Lund efter pensione-ringen, men var i sitt sommarhus så länge hon orkade. Fast de sista tio åren var hon sällan i Mölle. Huset var ordentligt tillbommat med fönsterluckor. Det var väl då förfallet började.

Vattensjuk mark och ett tillslutet hus som sällan öppnades – det var inte konstigt att fukten fick fäste. När Blenda dog i slutet av 1980-talet tog Lenas familj över. Det första de fick göra var att riva hela gaveln mot havet och lägga in nytt golv för allt var ruttet eller fuktskadat. Redan då fanns funderingar på att bygga ett nytt hus i stället, men så blev det inte.

Tiden gick och underhållet kändes tröstlöst. Cornelia berättar att när de också blev tvungna

Av Birgitta Hansson

Fjärde generationen på tomten

Förra hösten revs ett sommarhus på Södra Strandvägen, beläget nära grinden till fäladen. Det var synd på den gulliga som-marstugan, tyckte nog en del som gick

Foto Stefan Jonsland

När vi bytte panelen

på långsidan av

huset i början av

2000-talet såg vi att

nästan alla reglar

var uppätna av or.


att byta panelen på långsidan av huset i början av 2000-talet såg de att näs-tan alla reglar var uppätna av or. Då insåg även den äldre delen av familjen att något radikalt måste göras.

Att gamla huset kändes trångt med sina fyrtiofem kvadratmeter, att hälften av familjen fick bo i en friggebod plus att toaletten fanns i ett uthus, gjorde beslutet nödvändigt. Men det är inte helt lätt att riva ett hus som rymmer en historia i varje hörn.

– När väl beslutet landade för ett par år sedan började vi först titta på fritidshus i trä, säger Stefan. Med tan-ke på blåsten nära havet och erfaren-heten av det befintliga trähuset låg det nära till hands att bygga ett stenhus.

– Tyvärr byggs det inte så många fritidshus i sten eller lättbetong. De vi hittade var oftast för stora och svåra att placera på en smal tomt. Men till slut fann vi en hustillverkare i Lund som heter Dast stenhus. De ritade om ett av sina åretrunthus så det skulle passa både Lena och oss, säger Stefan.

Lena berättar att hon utgick ifrån att det skulle bli en stor härlig balkong på övervåningen ut mot havet. Men Stefan fick henne på andra tankar.

När solen skiner öppnar man ut mot gården och havet på bottenvå-ningen, och när stormen viner sitter man ändå inte ute på en balkong, resonerade han. Men ett stort panora-mafönster blev det.

Våren 2013 skrev man kontrakt, och efter tjugo veckors bygglovsprocess med kommunen kunde uppförandet av ett 125 kvadratmeter stort hus starta.

Det nya huset står på nästan samma plats som det gamla. Lena konstaterar lite roat att hon har sängen på i princip samma ställe som förut.

Signe, nyss fyllda tretton, är alltså den fjärde generationen på platsen. Hon har deklarerat att det är Mölle som gäller för hennes del. Därför finns det goda möjligheter att

Blendas tomt kommer att vara kvar i släktens ägo ett bra tag till.

Cornelia stammar från Mölle på både fars och mors sida. Farfar Gustav anställdes som polis i Mölle 1916 och gifte sig med sitt skrivbiträde Alma Nilsson, sedermera Öhrström, och gammelmoster Blenda var som sagt Möllebo sedan 1917. Cornelia har pre-cis som Lena tillbringat många skollov i Mölle, men då hos farmor Alma.

När Alma dog blev det svårare att sova över i Mölle under höstar och vintrar. Det är något Cornelia verkli-gen har saknat.

Men med det nya huset har allt förändrats. Hon ser redan fram emot att kunna vara här på höstlovet, liksom till advent, jul och nyår. Och det gör de andra också.

»Det kunde inte bli bättre«, säger de med en mun.

Lena Larsson, Cornelia Jonsland och Signe Jonsland utanför sitt nya hus. Liksom det gamla huset är det vänt mot havet. Men det blev en rappad fasad i stället för trä. Foto Christer Wallentin


I våras fick Möllekillarna Jonas Medin och Erik Pålsson idén att cykla

från Stockholm till Mölle. Erik fick förhinder, men Jonas fick sällskap av en annan kom-pis. Gustav Johansson-Thor Hernebrant bestämde sig med kort varsel för att hänga med.

En söndag i juli bar det iväg. Framme i Norrköping tackade Jonas för sig, men Gustav fortsatte.

Släkt och vänner stod och väntade på Öfre Gylleröd när Gustav kom trampande. Då hade han cyklat 64 mil, med en snitthastighet på 26 kilo-meter i timmen.

Under resans gång upp-levde Gustav att det svenska landskapet är väldigt varierat och bitvis mycket vackert. Den svåraste etappen var genom Småland. Ett mycket backigt landskap, kunde han konsta-

Text Ingrid Sundlöf Eriksson Foto Christer Wallentin

PÅ CYKEL GENOM SVERIGE

tera. Dessutom regnade och blåste det mest hela tiden.

– Upplevelsen av hur otroligt långt Sverige är var oväntad. Det har varit en väl-dig massa trampande under många timmar. Jag är också förvånad över hur kroppen fungerar. Att man faktiskt kan köra helt slut på sin kropp, men att den ändå liksom tjänstgör.

När Gustav började närma sig Mölle hade han bara en tanke i huvudet: »Äntligen snart slut på detta elände! Nu vill jag bada i Fågelviken.«

Till vardags bor Gustav i Stockholm och jobbar som varumärkeschef i ett stort företag. Han är född och upp-vuxen i Lerhamn men hans mor, Lena Johansson-Thor, bor i Mölle.


Leif Aspelin har tidigare varit nattchef och

editionschef på Svenska Dagbladet.

Text Leif Aspelin • Illustration Örjan Rinnert

Åhh, alla dessa frågor

Man sitter på sin veranda i huset i Mölle och läppjar på en dansk öl, köpt i Tyskland. Flygplanen ritar sina vita streck på en djupblå himmel och fåglarna flaxar och far. En flock kajor träter med en drös skator och kråkor i ett körsbärsträd om vem

som ska ha de mogna bären.Man ser hur våldsamt stormarna gick fram med naturen

i höstas och vintras. En gren blåste halvt av från en av tallarna i trädgården och arga vindar demolerade växthusets sköra glasrutor. Jag plockade glasbitar i flera veckor. Men nu ligger havet blankt som ett kyrkgolv och sjöfåglar med ständigt varma fötter simmar lugnt med alla sina barn i kölvattnet.

Så börjar man tänka över livets mysterier. Som till exempel om det hade blivit någon visa om flickan som Fritiof Andersson bjöd upp till dans sedan han stigit i land vid Saltsjökvarn. Det är allvarliga och pockande spörsmål som kommer upp när man smuttar på en öl i Mölle.

Tänk om hon sagt: Nej tack, jag dansar inte!Vad hade hänt? Någon visa hade det ju rimligen inte blivit.Eller om Lasse Dahlquists sällskap i Göteborgs skärgård

hade svarat ja på frågan: Kors vad det vimlar av segel i dag. Är det kappsegling? Inte hade det blivit någon visa om Dans på Brännö brygga då inte.

Och fick Sveriges konsul i samma visa, kapten Fredrik Adelborg, någonsin tillbaka de tio pund som Fritiof Andersson fick låna i Singapore?

Fritiof Andersson är förresten en riktig charmör när han valsar omkring där på dansbanan. Jag får alltid för mig att det är Mosebacke han är på när han dansar runt. Han hinner under en dans med fler komplimanger till sin dam än en normalsvensk man under hela sitt liv. Han berömmer hennes klänning, han uttrycker sin beundran över hennes nya hatt, och han talar till och med om att han tycker hon är söt, och han lovar henne att sluta med sjömanslivet och slå sig till ro på landbacken som tatuerare.

Så där kan man fortsätta att fundera över livets mysterier när man läppjar på ett glas danskt öl. Och säg inte att de är oviktiga …


samheten. Här följer några rader om paret som var först ut i stationshuset, om en dansk bild-konstnär och om en Möllekonstnär som hade sin första utställning.

Lars och Jola PetterssonLars Pettersson är konstsmed. Han visade vackra bruksföremål och skulpturer. Alla underbara skapelser och hans långbenta tranor drog till sig mångas blickar.

Lars berättade hur han arbetar. Järnet får önskad form genom att glödgas i ässjan och hamras ut. Ingen svetsning. Känslan för vad som formas finns i handen. Lars började i unga år i sin morbrors smedja i Uppåkra och har sedan arbetat i olika verkstäder.

Som lärare har han förmedlat smideskun-skapen vidare till sina elever. Det har blivit ett antal utställningar genom åren. En del i Sverige, bland annat Isgalleriet i Jukkasjärvi och Liljevalchs i Stockholm, men också utom-lands. Han har blivit speciellt uppmärksammad i Polen.

I dag arbetar Lars enbart med konstsmide och det gör han i sin egen smedja i Övarp, där han även håller helg- och veckokurser.

Jola Pettersson är Lars fru. Hon visade målningar i olja och akvarell. En del av hennes motiv var från Kullaberg. Jola har alltid velat

måla, men tiden har inte räckt till. Efter avslu-tat arbetsliv har hon fått möjlighet att förverkli-ga sina drömmar och visa sin dolda talang.

• Mer information om Lars och Jola Pettersson finns på www.konstsmide.info

Cecilia FlorvallCecilia är född i Sverige, men bor i Danmark sedan fyrtio år tillbaka. Hon har tecknat och målat från barnsben och hennes intresse tilltog när hon började måla tillsammans med sin yngsta dotter.

Cecilia arbetar som tandläkare och målar på sin fritid. Hon inspireras av naturen – träd, himmel, stenar och växter – men också av byggnader i stora städer.

Flera av hennes tavlor på utställningen var närbilder av blommor och blad, där detaljerna tydligt framträdde. Cecilia berättade att genom att arbeta med många lager färg får hon fram djupet och färgspelet i det avbildade, precis så som det ser ut i naturen.

Två utställningar har det blivit i sommar, i Mölle och i Birkeröd. Till hösten visar hon sina tavlor på konstmässan i Luftkastellet i Malmö.

• Läs mer om Cecilia på www.florvallart.dk

Mölle By- och Kulturförening tackar samtliga utställare för en fin gallerisäsong

Gallerisommar med skulptur, konstsmide, foto, grafik, måleri och glaskonstText Britt Gudmundson Foto Christer Wallentin

D en varma sommaren bidrog till att utställningarna i stationshu-set och annexet blev välbesökta. Konstnärerna trivdes och många besökare lovordade galleriverk-


Carina Täckström En av de sista utställarna för säsongen var Carina Täckström. Det var hennes första utställning. Med sina tavlor vill hon förmedla ljus, glädje och kraft.

Hennes konst uppskattades av många besökare och Carina var myck-et nöjd. Carina, som bor i Mölle, har i många år ägnat sig åt skapande verk-samhet. Att i skapande form uttrycka

det hon möter i livet har alltid varit en stark drivkraft för henne.

Under flera år ägnade hon sig åt teater. Mot slutet av 1990-talet gick hon en kurs i Vedic Art, som är ett sätt att måla, där ett kravlöst och lustfyllt skapande och personlig utveckling går hand i hand. Efter en tid började Carina söka sig nya vägar. Då kom hon i kontakt med EQ-painting.

Det är en metod där målandet och skapandeprocessen blir en läkande kraft och ger ökat välbefinnande.

Kombinationen skapande och hälsa är viktig för Carina och med kurser förmedlar hon sina kunskaper till andra.

• Adressen till Carinas hemsida är www.ariveraaravera.se

Jola och Lars Pettersson ställde ut målningar respektive smidda föremål, både skulpturer och bruksföremål.

Cecilia Florvall arbetar med många lager färg för att försöka få fram djupet och färgspelet i bland annat växter.

Carina Täckström vill förmedla ljus, glädje och kraft med sina bilder. Skapande i olika former är en stark drivkraft för henne.


Den 18 augusti 2013 läste Per i morgontidningen

att fyren skulle stängas. Länsstyrelsen skulle säga

upp avtalet och bomma igen portarna för gott. Per

som har haft en varm känsla för fyren allt sedan

barnsben och tyckt att den har varit stängd alltför

länge redan, kände att gränsen var nådd.

Nu får det vara nog, sa han. Om ingen annan vill,

får Kullamannen sportklubb ta tag i saken.

Sagt och gjort, den ena idén gav den andra och snart rullade det på i snabb takt; möten med Sjöfartsverket och med Rusthållar-gården, som blev vår partner i cafédelen. Efter en lång vinter när vi renoverade, putsade och fejade lyckades vi lägga de sista pusselbitarna på plats sent på Valborgsmässoafton i år.

Människor har kommit i stora skarorNär vi slog upp portarna på premiären den 1 maj var det som att öppna en stängd dammlucka. Det kom nästan 500 besökare. Och fram till augusti har över 13 000 personer hälsat på. Det gör att vi kan fortsätta att bevara fyren och utveckla utställningen.

De många besökarna har bland annat fascinerats av berät-telsen om vrakplundring och strandrätt. Där har vi – mellan raderna i de gamla lagtexterna – anat konturerna av en bister tid då människoliv vägde lätt jämfört med vrakgods.

Vi går på djupet med fyrens historiaEtt gammalt foto på fjorton stolta män med alpstavar visade sig vara fyrrallarna från Skepplanda som byggde Kullens fyr 1899–1900. När vi fann en maskinskriven lapp med namn, yrke och hemort, var det som om männen på fotografiet började tala. En bortglömd del av Sveriges historia, de kringresande fyrbyggarna, rullades upp.

Britt-Marie åkte upp till Skepplanda hembygdsförening och fick veta mer om männen, arbetsvandringen och kopplingarna

Av Britt-Marie och Per Sjögren

Fyren har sett mycket. Vi lyssnar

ödmjukt

Kullens fyr öppnades 1900 och den automati-

serades 1979. Fyren ligger

78,5 meter över havet och

byggnaden är 15 meter hög.

Sedan sommaren 2014 är

fyren öppen för besökare. Du

kan titta på utsikten förstås,

men också kolla in maski-

neriet. Fyrens utställning

är sevärd, och den byggs ut

successivt.

Caféserveringen bedrivs i

samarbete med Rusthållar-

gården i Arild.


mellan Mölle och de skickliga hantverkarna från Risveden. Tack vare detta vet vi nu vem av männen på fotot som smidde de vackra portbeslagen, belagt av en ättling till densam-me.

Isflakskatastrofen 1942 är en annan his-toria som sätter sina spår. Under några kalla marsdagar höll Mölle och Sverige andan. Historierna om hjältarna och tragedierna från isen skakar ännu om en. Det är en viktig historia att berätta för nya generationer.

Många gåtor söker sin lösningVi gräver djupt i arkiven för att försöka få den kompletta bilden av isflaksolyckan, men sak-nar fortfarande en del viktiga pusselbitar; de kan kanske finnas hos nutida Möllebor. Om vi får ta del av foton och vittnesmål från olyck-an, blir vi mycket tacksamma – och ni drar ert strå till kulturhistorien.

MS Margarete, Oslofärjan som 1971 stran-dade vid västra Kullen, precis nedanför fyren, är en annan gåta som intresserar oss. Hur kunde det ske? En dansk besökare hade en ny förklaring som lät trovärdig – en annan än den vanliga om för mycket gammeldansk.

Detta var ett axplock om vad man kan få se häruppe. Vi vill att ett besök ska vara så mycket mer än bara utsikten: en tankeställa-re om ens egen plats i tid och rum.

Nya sidor av bygdens och fyrens historia växer hela tiden fram. Vi är tacksamma för alla släktminnen och berättelser som vi får ta del av från våra besökare. De fördjupar och berikar vår bild av äldre tiders Kullabygd.

Man blir varm i hjärtatI vår gästbok är det roligt att läsa kommen-tarer. Gäster från världens alla hörn häpnar över vyerna och varje vecka kommer någon obetalbar kommentar. Som när en tonårstjej skriver: »Fyren är cool!« och hennes nioår-iga lillasyster Carolina på raden därunder skriver: »Hit ska jag ta mina barn när jag blir stor.« Man blir varm i hjärtat av sådana ord.

Men vi har även gamla Möllebor på besök. De som har sett fyren sedan barnsben och tagit den för given, men som till sist mödat sig hit för att bli barn på nytt och glatt överras-kade.

Ibland hör vi medelålders män med pon-dus, och kanske en nyinköpt GPS från Kina till fritidsbåten, högt förklara för familjen att fyren inte längre är aktiv, att fyrar inte behövs i dagens sjöfart. Denna villfarelse kan man även se i mindre initierade guideböcker.

Vid första anblicken kan man tro att vakt-posten vid Kullens horn sover, men det är ett stort missförstånd.

Linsens trygga malandeVi som är här varje dag och hör linsens trygga malande gång från tornet, bevittnar när skymningsreläet tänder lampan, noterar när laddaren drar igång till de tjugo stora batte-rierna, hör fläktar som öppnas och känner lukten av diesel från de två stora Bolinder-motorerna från 1961, vi kan berätta en helt annan historia.

För några veckor sedan kom Sjöfartsver-kets tekniker på besök och som avslutning på servicen lät man Väktaren spänna alla sina muskler. Fullt pådrag på lampan i den nyput-sade 6-tonslinsen och en uppstart av reserv-kraften, de gröna Bolinderdieslarna. När de vrålade igång och skickade ut sjuttio kilowatt i ledningarna tappade besökarna hakorna och barnen jublade. Med händerna för öronen, men med lysande ögon.

»Ha ha, trodde ni att jag sov på min post!«, tycktes den gamla fyren säga, med ett stort vänligt leende till alla imponerade besökare som flockades bakom glaset till motorerna för att bevittna det mäktiga skådespelet. Fyren vibrerade, kontrollampor blinkade, den blå röken bolmade ut över fyrbacken med ett öronbedövande dån.

Vid första anblicken kan

man tro att vaktposten

vid Kullens horn sover,

men det är ett stort

missförstånd.


De medelålders männen – de med GPS

och stor pondus – tystnade snabbt och backade lätt skrämda tillbaka.

Fyren står alltid redo, den sover aldrig.

Fyren är ett växande äventyr som har förändrat vårt liv. Den känns mer och mer som ett levande väsen, en kraftfull vän. Fyren har sett mycket. Vi lyssnar ödmjukt.

Nu ser vi fram emot höstmörkret och de första höststormarna då vi tänker öppna upp för stormvisning i fotogenlampornas sken med blänkets skarpa stråle som rytmiskt sveper över nejden.

På historiesidan jobbar vi just nu med följande ämnen:

• Linsens långa resan från Paris på båten Helga med Möllebon Georg Svensson som skeppare

• Sjömansdopen utanför Kullen som har visat sig vara en föregångare till ekvatordopen

• Strandvaskarna och gastarna från Mölle fälad

Vi letar hela tiden nya historier och pusselbitar och i det detektivarbetet har ni läsare en viktig roll. Det finns alltid en anledning till att ett minne är

bevarat även om det bara är en liten skärv.

Ett litet sandkorn kan växa till ett berg med envishet och lite tur. Var inte rädda för att kontakta oss. Tillsammans kan vi lägga pusslet, så att kommande generation får ta del av kulturarvet.

• Mejla till oss på [email protected] och följ oss på www.kullensfyr.se eller www.facebook.com/kullensfyr. Det går också bra att ringa till Per; hans nummer är 070-582 23 72.


EN TIDIG SOMMARKVÄLL för några år sedan stod jag i köket och lagade mat till barn och barnbarn som skulle komma över helgen. Vi hade inte bott så länge i Mölle då, så jag visste inte riktigt vilka som bodde i kvarteret. Plötsligt knack-ade det på dörren och där utanför stod tolv cyklister.

− Vi är här nu, sa de. Och vi har vin med oss!

Jag bara stirrade dumt på dem.− Ja, vi har ju bokat här i natt, tillade

de när de såg mitt ansiktsuttryck.− Men det är fullt, pep jag.− Fullt, skrek de, men vi har ju bok-

ningen här, sa de och viftade med ett papper. Det här är väl Villa Välkommen? Det står ju Willkommen där, sa de och pekade på skylten som vi hade fått av Björns österrikiska syster.

•Till slut fattade jag och förklarade att det var fel hus. När jag kom ut i köket för att rådfråga Björn stod han och serverade vin åt en främmande kvinna.

− Det var ju väldigt trevligt det här, sa hon och blev något besviken när hon förstod att hon hamnat fel.

Men Björn hade som vanligt koll och kunde visa dem till rätt ställe, och allt slutade lyckligt.

•Villa Välkommen, Västra Bangatan 4, är Lennart och Christina Svenssons hus. Det byggdes 1950 av Åke Svensson åt honom och Posten som han hade avtal med. Postexpeditionen låg på bottenvå-ningen; Åke med familj bodde där uppe.

Lennart och Christina köpte huset 2000 efter att ha bott länge på Norra Strandvägen. När döttrarna flyttat föd-des idén om Bed and Breakfast.

Villa Välkommen, där man alltid är välkommen, är öppet året om. Det finns plats för tolv personer på sommaren och åtta på vintern. Lennart och Christina har både svenska och utländska gäster och många kommer tillbaka.

Av Christina Twengström


DET FINNS TRÄNINGSFORMER SOM PASSAR ALLA

Text och foto Christer Wallentin


kommer hem efteråt är hon på gott humör. Hon kanske klagar någon gång på att det

var för många i salen, eller att träningen var i hårdaste laget, men det glömmer hon fort – och är lika entusiastisk inför nästa pass.

En stor anläggningCia Zettersten är chef för verksamheten i Höganäs sedan 2004. När jag ringde henne för att boka tid för en intervju föreslog hon att vi skulle ses klockan åtta, måndag morgon. »Klockan nio är det alltid många från Mölle som är med, så efter att vi har pratat kan du se hur gympan går till.«

När jag har parkerat bilen, sagt god morgon till kvinnan i receptionen, och tagit av mig skor-na, fortsätter jag korridoren fram i strump- lästen. Jag är tidig och kan titta runt i lokaler-na. Mitt första intryck är att det är stort, rent och tyst.

Centralt ligger en stor, ljus gympasal, och bredvid den finns en sektion med maskiner, ut-rustade med vikter och hävarmar. I mina ögon rena tortyrkammaren. När jag tittar närmare ser jag några som är igång i maskinerna . De

drar, böjer och spänner – och ser ut att trivas. Så det kanske inte är så farligt.Det finns särskilda avdelningar för spinning och styrketräning, och i ett rum har några sjuk-gymnaster sin klinik. Därtill kommer omkläd-ningsrum, en cafédel där det serveras frukost på fredagarna med mera.

Cia flyttade till Mölle 1999, och kom direkt i kontakt med Friskis&Svettis.

– På den tiden bedrevs verksamheten på skolor runt om i Höganäs, men 2001 fick vi vår egen lokal. I samma veva började jag leda gym-pagrupper, och drogs in i föreningen. Några år senare blev jag anställd som verksamhetsleda-re.

Ragna, min fru, är en av ett tjugotal Möllebor som tränar regelbundet på Friskis&Svettis i Höganäs. Hon missar sällan gympapasset klockan nio på måndagarna, och ofta åker hon in också på fredagarna. När Ragna

Cia Zettersten är verksamhetsledare hos Friskis&Svettis i Höganäs.

Stina Persson har motionerat aktivt sedan

hon gick i skolan. Det har varit gymnastik,

jazzbalett, vattengympa med mera. Och nu är

det gruppgympa på måndagar och cirkelgym

på onsdagarna.

– Två gånger i veckan är lagom. Jag får en

kick och blir mindre trött. Kroppen blir smi-

digare. Upplägget här passar mig bra. Det är

välorganiserat och okomplicerat.

Per Kämpe började att gå till Friskis&Svettis

för sju, åtta år sedan. Han tränar med hantlar

i styrketräningsrummet. Under hösten och

vintern är han där flera gånger i veckan.

– Med vikterna bygger jag upp alla muskler i

kroppen. Jag kan göra det på ett kontrollerat

vis, utan att riskera att få några skador. Det är

en trygg miljö att träna i.

Kerstin Nilsson deltar en vanlig höstvecka i

gruppgympa på måndag och fredag. Dess-

utom deltar hon i cirkelgym när det passar.

Bengt, hennes man, brukar hänga med och

gå på samma pass.

– Det är genomtänkta program som gör att

kroppen mår bra. Jag blir rörligare och spän-

stigare av träningen. Här är alla glada och

positiva, och det smittar ju av sig.


Friskis&Svettis är inget företag. Det är en ideell förening på samma sätt som de flesta idrottsföreningarna. Antalet medlemmar är 2 600, vilket motsva-rar elva procent av kommunens hela befolkning. Anslutningen är mer än dubbelt så hög jämfört med genom-snittet för hela Sverige.

– Våra ledare, värdar, receptionis-ter med flera är människor som vill engagera sig och göra någonting för andra. Deras insatser gör att vi klarar vår stora verksamhet med ett fåtal an-ställda, närmare bestämt 3,6 tjänster.

Allt flera mänSex av tio medlemmar är kvinnor, men männens andel ökar. När det gäller deltagarnas ålder är spännvidden stor. Den genomsnittlige medlemmen är 30–35 år, men många både unga och gamla är med.

– Vi har en bred barnverksamhet. Redan vid två års ålder kan barnen börja gympa tillsammans med föräld-rarna. Vi har rörelselekar och lördags-gympa, och i skolorna ordnar vi Röris.

– Samtidigt är många pensionärer med. Vi har deltagare som är över nittio, och vi har ett flertal som är mel-lan åttio och nittio. Genomsnittet för samtliga medlemmar ligger på 32 år.

En titt på programmet en vanlig vecka hos Friskis&Svettis visar att det finns många olika former: Cirkelgym, Dans, Indoor walking, Jympa, Spin och Stavgång ute. Därtill kommer individuell träning i maskiner och med hantlar och skivstång. Gympapassen i grupp är indelade i tre varianter: intensiv, medel och soft.

– Vi erbjuder många olika former för att den enskilda medlemmen ska kunna välja vad som passar henne eller honom. Vi har öppet 363 dagar om året. På vardagarna låser vi upp klockan sju på morgonen och stänger först klockan nio på kvällen. Även på lördagar och söndagar kan man träna här. Då har vi öppet fem respektive åtta timmar.

– I gruppen yngre deltagare finns det medlemmar som är här fyra, fem dagar i veckan. Enstaka gånger kan vi se att en person tränar så mycket att det inte är hälsosamt. Då går vi in och ger råd om vad som är en lagom nivå.

I slutet på min intervju med frågar jag Cia hur man ska förklara den enorma energi som människor lägger ned på gympa och träning i alla dess former.

– Det är enkelt: Vi är gjorda för att röra oss!


VÅRBRUKET KOM IGÅNG ovanligt tidigt i år. Sådden klarades av snabbt och allt var upplagt för rekordskördar. Men den varma, torra sommaren satte sina spår.

Mikael Olofsson är inspektor på Krapperup. Här berättar han om godsets skördar hittills i år.

•

– Vi fick en rekordtidig skörd. Höstrap-sen kunde skördas redan under andra halvan av juli, och i medeltal blev det tre ton frö per hektar. Skiftet norr om campingen vid Möllehässle var sått med en ovanligt kort sort, och den avkastade mer än den traditionella sorten som odlades längre ned mot Nyhamnsläge.

– Höstvetet gav sju ton per hektar av den bäst utvecklade grödan. Skiftet väster om 111:an, som skadades av gäss under vintern, gav låg skörd och fick delvis sås om.

– Vårkornsskörden blev normal med cirka sex ton per hektar och sockerbetor-na, som fortfarande växer, ser ut att ge en god skörd.

– Av de mera udda grödorna hade vi sydväst om kapellet dill för leverans till Findus. Skörden blev sex ton späda blad per hektar. Efter skörden lämnades plantorna för att gå upp i blom. Det var därifrån som ni i Mölle fick en föraning om kräftkalasen när dilldoften spred sig över samhället. Efter dillen sådde vi spe-nat som också ska levereras till Findus.

– Inför nästa år är sådden av höstraps klar, och under september sår vi höstve-te. Sen har året gått ett varv och vi väntar på våren med nya förhoppningar.

RAPPORT OM ÅRETS SKÖRD PÅ KRAPPERUPAv Bengt Nilsson

FÖR EN BRA TID SEDAN då det var förbjudet för utländska fritidsbåtar att medföra hundar på grund av rabiesfa-ran, utspelades följande i Mölle hamn.

Det var en vacker sommardag, musi-ken spelade från Grand, allt var frid och fröjd. En ensam Stockholmare vandrar mot ruffen.

Men vad nu? Hundskall från en båt, och inte bara en hund, utan två. Och flaggan är inte svensk. Här måste handlas.

Sagt och gjort. Mannen ringer Polisen och sätter sig att vänta utanför Turist-byrån.

En sann berättelseInsänd av Ingvar Blomqvist

Efter en tid kommer Höganäspolisen och kör ut på kajen. Poliserna sätter sig på kajen och pratar med besättningen. Poliserna skrattar och det ser riktigt gemytligt ut.

När poliserna lämnar kajen rusar mannen emot dem och ropar:

– Det var jag som larmade, ska ni inte göra nånting?

– Nej, det var ju en skånsk flagga!På bakvägar och genom Gastagudan

lämnar en stukad Stockholmare Mölle. Den flaggan glömmer han aldrig.

Foto Christer W

allentin

Min ParisresaDEN 28 MAJ ÅKTE JAG på min första klassresa. Efter mer än ett års slit med att sälja allt från polkagrisar till jul-blommor och även trädgårdsarbete där det behövdes, hade vi äntligen fått ihop tillräckligt med pengar.

Resan blev en härlig och lärorik upp-levelse för oss alla, och även om vi bara var där i tre dagar hann vi med många intressanta utflykter. Vi besökte bland annat Louvren, Eiffeltornet, Triumfbå-gen, Notre Dame och Sacré Coeur. Vi tog även en guidad båttur på Seine och fick beskåda hur vackert Paris är på kvällen.

Vårt hotell hette Hôtel Marignan och låg bara några få minuter från närmaste

metrostation, men vi försökte ändå gå så mycket som möjligt, och åkte metro ytterst sällan. Vi gick hela sju mil under dessa tre dagar.

Hotellet låg centralt, så vi spenderade oftast vår fria tid på att utforska området och gå runt i affärer längs Rue de Rivoli. På kvällen åt vi på mysiga restauranger i närheten av vårt hotell och fick öva på vår franska genom att beställa maten själva.

Ankomstdagen var vi väldigt trötta efter flygresan från Kastrup med avgång 06.00. Den dagen gick mest år att strosa omkring i små butiker och suga i sig den franska atmosfären.

Jag tycker att resan var väldigt rolig. Vi lärde oss massor om Paris historia och kända landmärken, och jag skulle gärna vilja åka på flera resor liknande denna.

Sara i 9 A på NyhamnsskolanSkribenten bor i Mölle


För tre år sedan lanserade byföreningen en ny uppläggning av Mölledagen med en tydlig inriktning på familjer. Det skulle inte vara dyrt att vara med, och när det gällde barnen skulle tyngdpunkten ligga på att skapa.

Ingemar Löfgren utvecklade det nya konceptet i nära samarbete med en planeringsgrupp, se rutan här intill. Han såg också till att idéerna förverkligades. Ingemar har drivit på, hittat lösningar i kniviga situationer och inspi-rerat de inblandade att göra sitt bästa.

Hur ser du på årets Mölledag när du jämför med de tidigare?– I stort sett hade vi samma upplägg som 2012 och 2013. Det var förstås några nya inslag och några gamla hade utgått. Den stora skillnaden är att vi för första gången hade vädret på vår sida. Och det verkar som alla tyckte att det blev succé i år. Jag har nästan inte hört något annat än lovord. Ja, det känns fint.

Aktiviteten i barntältet och på området bakom brand-stationen var hög redan förra året, och i år var den ännu intensivare. Ett nytt inslag var ansiktsmålning som kom till på initiativ av Britt Gudmundson, barn-generalen.

Jag vet att du inte var förtjust i idén. Varför?– Den som blir målad tar emot, skapar inte själv. Det är nåt helt annat när barnen sjunger eller jobbar med lera. Dessutom skulle den som utförde ansiktsmålningen tjäna pengar på barnen. Jag kände att det blev kommersiellt, att vi var på väg att glida iväg åt fel håll. Tillåter vi det här, är vi snart tillbaka i tivoli-epoken.

– Men Britt övertygade mig, gudskelov! Det blev väldigt bra. Så här efteråt kan jag se att det skapade stor aktivitet. Barnen tyckte om att bli målade och visade glatt upp sina nya ansikten. Och inslaget tycks inte ha befläck-

Äntligen sken solen över ett lyckat arrangemang

Mölledagen 2014

Text och foto Christer WallentinLoppisen på utfyllnaden blev mer omfattande än någon hade trott. Mölle Bouleklubb var en av föreningarna som fick kassaförstärkning.

Carling Family drog till sig all uppmärksamhet när de lirade loss. Bandet öste på för fullt och fick hamnplanen att gunga. Publikens jubel lockade fram flera extranummer.

Ansiktsmålning var ett nytt inslag för året i barntältet. Det föreföll inte riktigt ligga i linje med Mölledagens inriktning, men blev en succé. Det var hela tiden en lång kö av barn som ville få sin mask.


at vårt upplägg, kanske snarare tvärtom.

Vilket var det största glädjeämnet i år, och nu menar jag inte vädret? – Carling Family! Vilken energikick dom gav. Först och främst naturligtvis när bandet spelade den där timmen mitt på dagen. Det var massor med folk och deras musik fick hamnplan att gunga. Men redan när jag tog kontakt med Max Carling och gjorde upp om spelningen kände jag att det här skulle bli bra. Tänk om Carlings kunde bli ett återkommande inslag på Mölledagen, oj!

– I år hade vi ett mycket större mattält. Rolf Järn-marker tog till hundra procent ansvar för att det som serverades var gott och prisvärt. Han hade ett nära samarbete med David och Eva på Grand, så matsidan kunde inte ha skötts bättre.

Loppis var nytt för i år. Hade du räknat med att den skulle bli en sån stor grej?– Nej, verkligen inte! Vi gick ut tidigt till förening-arna i Mölle, men det var bara bouleklubben som reagerade positivt. Övriga visade ett svalt intresse trots att John Albertsen gjorde ett hästjobb för att få med flera. Efter ett tag kom segel-sällskapet med och sedan ytterligare några.

– Vi diskuterade läget i planeringsgruppen och beslöt att bjuda in till bak-luckeloppis. Privatpersoner

Planeringsgruppen

för Mölledagen

John Albertsen

Ingemar Bengtsson

Britt Gudmundson

Åke Järnblad

Rolf Järnmarker

Per Kämpe

Klas Jörgensen

Ingemar Löfgren

•

Stort tack till våra

sponsorer och till alla

som hjälpte till.

fick alltså möjlighet att kom-ma med prylar som de ville sälja. Men inte heller det verkade slå an. Strax före Mölledagen var det bara några stycken som hade anmält sitt intresse.

– Jag häpnade när jag sen såg hur stort det blev, och vad trevligt det blev. Det är ju hamnföreningen som styr över utfyllnaden, liksom övrig mark i hamnen, och därför var det ett stort plus att ha med Ingemar Bengt-son i programgruppen. Han bidrog med många idéer av olika slag, men blev också en viktig länk till hamnför-eningen.

I veckan innan Mölledagen kom tidningarna med stora annonser för Vikendagen. Arrangemangen i Viken om-fattade inte mindre än tre dagar, och lördagen kollide-rade med Mölledagen.

Hur kändes det när du slog upp tidningen? – Jag kände ingenting! Jag har över huvud taget aldrig

tänkt tanken att Mölledagen ska jämföras med vad som görs i andra byar i Kullabyg-den. Visst kan vi få tips och idéer från andra, men vårt arrangemang står på egna ben.

En del tycker att det borde vara två dagar i stället för en. Vad säger du om det?– Jag förstår tanken, och det skulle inte vara så myck-et mer jobb. Men jag är inte säker på att det skulle vara någon fördel. Jag tror att det är bättre att verkligen kraftsamla en dag.

Ingemar Löfgren ledde arbetet med dagen i nära samspel med planeringsgruppen. Han var mån om att hamnföreningen och alla entreprenörer i hamnen skulle var välinformerade.

Hur gick Mölledagen ekonomiskt sett?– Förra året gick vi back omkring 20 000 kronor, och i år har vi räknat med minst 30 000 kronor i minus. Men det följer planerna. Byfören-ingen anser att Mölledagen får kosta, eftersom den ger mycket på plussidan. Den är ett sätt att ge medlemmarna valuta för årsavgiften. Dess-utom drar den folk till Mölle och gör god reklam för byn.

– Men det är inte bara byföreningen som bekostar Mölledagen. Vi har också sponsorer som stödjer oss. Till det kommer flera hund-ra lotterivinster som John Albertsen, mirakulöst nog, lyckades dra ihop.


– Åke Järnblad har varit Mölledagens finansminister. Han är kostnadsmed-veten och har sett till att vi har hållit oss inom budgetramarna.

Du har sagt att 2014 var ditt sista år med Mölledagen. Men, är det verkligen definitivt?– Ja, absolut! Det känns bra att kunna sluta efter en lyckad Mölledag, men framför allt känner jag att mina idéer har tagit slut. Min nyfikenhet och drivkraft är inte densamma som för tre år sedan. Därför behövs det nya, hungriga människor som kastar sig över Mölledagen 2015-projektet.


HUMMERN TILLHÖR GRUPPEN leddjur och undergruppen tiofotade kräftdjur. Kroppen är indelad i tjugo segment. Hummerns skelett sitter på utsidan, och är det som vi dagligdags kallar skal.

Skalet utgör ett skydd för de inre delarna och gör det svårare för eventu-ella fiender att komma åt dessa. Skalet är inte bara en fördel. När en hummer växer behöver den ett nytt skal, större än det tidigare.

I Naturum uppe vid fyren finns det en hummer i ett akvarium. Den har till och med fått ett namn, Herman. I början av sommaren bytte Herman skal för tredje gången i sitt akvarium. Skalen finns intakta att titta på, och jag förund-ras av att de är hela. Hur går det till?

•

Min guide berättar att skalömsningen börjar med att hummern samlar kropps-vätska i huvudet. Då börjar huvudsköl-den spricka upp.

Sedan kränger hummern först ut sitt huvud och därefter de båda klorna. Den fortsätter med resten av kroppen för att till sist skaka av sig skalet med stjärten.

Det låter märkligt – och nästan omöj-ligt – men så går det till.

När skalet väl är borta bildas ett nytt mjukt skal. Under den här tiden, alltså innan skalet har hårdnat, är hummern mycket sårbar, lätt åtkomlig för andra rovdjur. Men Herman har tur för i hans akvarium finns det inte några fiender.

•Vid alla skalbyten har Herman lyckats göra det utan att någon har sett hur det gått till. Det enda personalen har sett efter förvandlingen är det tomma skalet och Herman i nya kläder.

Av Gunilla Larsson

UTBRYTAR- KUNGEN

Möllekuriren 3 • 2014


ett vin som han tycker om. Efter en kort överlägg-ning med barmästaren är valet gjort. Vi går de få stegen till biblioteket, sätter oss till rätta och läppjar på vinet.

– Hur kom du in på detta med vin? Hur börja-de det?

– Jag utbildade mig till marinintendent i re-serven. Det var i mitten av femtiotalet, och som en del i träningen fick vi ge oss ut på en långresa med HMS Gotland till Sydafrika. På hemvägen gick vi in i hamnen i Bordeaux för några dagars översyn och proviantering.

– Den svenske konsuln i Bordeaux ägde en vingård, känd för sina högklassiga produkter. Till vår förvåning mötte han oss på kajen i sällskap med sin vicekonsul.

– Konsuln inbjöd mig och några andra kadet-ter till en rundresa i trakten. Tillsammans med vår chef besökte vi de förnämsta vinslotten och blev bjudna på en fin lunch. På kvällen var det en överdådig middag hemma hos konsuln.

Kaj och hans kamrater undrade förstås varför de blev föremål för en sådan uppmärksamhet. För-klaringen var att tre svenska kungligheter hade besökt Bordeaux – Oscar II 1886, Gustav V 1924 och Prins Bertil 1934 – och just dessa år hade vinskörden blivit ovanligt bra.

Text och foto Christer Wallentin

Sniffa som en kanin och sörpla som ett svin

– men inte på en middag Vi satt i Biblioteket på Hotel Kullaberg

Vi drack Ett glas italienskt rödvin: Piccini Memoro,

nummer 2392 i Systemets beställnings-

sortiment

Till mötet med Kaj Zaar, Mölles meste vin-expert, ville jag ha en lämplig inramning. Därför möts vi i entrén på Hotel Kullaberg och går in i baren. Tomas Dreilick tittar uppfordrande på oss och jag ber Kaj välja

– När vår värd fick veta att ett kungligt, svenskt fartyg var på ingående väcktes en för-hoppning att gästerna även denna gång skulle bidra till ett gott vinår.

– Tyvärr slog hans önskan inte in. Det blev en katastrofalt kall vår 1956 med en låg skörd. Men för mig var händelsen viktig. Jag hade fått upp ögonen för den minutiösa omsorg som ledande producenter lägger ned för att få fram bra viner.

•

– Vad hände sedan? Höll ditt nyväckta intresse för vin i sig?

– Efter åren till sjöss pluggade jag på Handels i Göteborg. Min inriktning var marknadsföring, och efter examen fick jag jobb på Findus. Det pas-sade mig fint, mat och vin är ju nära kopplade.

– Jag gick med i Munskänkarna i Helsingborg och började leda vinprovningar. Där hade jag stor hjälp av den legendariske Roy Blom på System-bolaget, och vi utvecklade ett nära samarbete. Det här var på sextiotalet och vinprovningar var nåt misstänkt.

•

Efter några år i Bjuv erbjöd Findus Kaj att flytta till Paris. Där arbetade han på Nestlé i tre år med instant drinks, alltså drycker i pulverform. Långt ifrån franska viner.

– Efter min tid i Frankrike skulle jag tillbaka till Bjuv, men det lockade mig inte. I stället tog jag över Buitonis skandinaviska verksamhet 1973. Det gällde marknadsföring av både matvaror och vin. Detta arbetade jag med i nästan tjugo år, och jag fick många kontakter i Italien. När Nestlé köpte


Buitoni tyckte jag att det var ett lämpligt tillfälle att göra något annat.

– Efter Buitoni startade jag 1993 en vinimportfirma, Carovin, tillsammans med Calle Rogmark. Tidpunkten var gynnsam för oss. Importmonopolet hade börjat lösas upp, och det hade blivit fritt att importera viner och sälja till både Systemet och restaurangerna.

•

Kaj och hans kompanjon riktade in sig på Fine-wine-sortimentet, det vill säga viner som kostade 100–200 kronor per flaska i dagens penningvärde.

Carovin breddade sig successivt och importerade viner från Frankrike, Italien och Spanien; så småningom också från både USA och Sydafrika. Som mest köpte företaget viner från 80–90 producenter runt om i världen.

– Vi hade flera viner som sålde bra i Sverige. Col d’Orcia Brunello finns fort-farande kvar i Systemets sortiment. Men 2001 sålde jag min andel och lämnade företaget.

Kaj kom alltså tidigt i kontakt med Munskänkarna och var i flera år ansvarig för föreningens vinresor.

– Sedan tiden med Carovin har jag varit kvar på vinområdet. Vinprovningar och vinresor är en del av det jag sysslar med. I månadsskiftet septem-ber/oktober leder jag till exempel en veck-olång resa till Rioja-di-striktet i nordvästra Spanien. Med på resan är sexton personer, flertalet från Mölle.

•

Kaj håller i vinprov-ningarna i stationshu-set, år efter år. Vad får honom att fortsätta?

– Ja, visst har jag hållit på i många år, men jag tycker fortfa-rande att det är roligt att förmedla kunskaper

Christer: En del människor

dricker vin på ett utstuderat

vis. De sticker ned näsan i gla-

set, tar små klunkar, rullar runt

vinet i munnen och så vidare.

Vad tycker du om det?

Kaj: En vinprovare ska enligt

talesättet sniffa som en kanin

och sörpla som ett svin. Så

ska man verkligen inte göra

på en middag, men gärna på

provningar.

Christer: Vad anser du om bag-

in-box-viner?

Kaj: Box-vinerna har blivit

jättepopulära i Sverige. Sextio

procent av allt vin som säljs är

på box, mycket mer än i andra

länder. Den stora efterfrågan

har bidragit till att det numera

finns många bra boxförpackade

Korta frågor och svar om vinviner. Om man jämför samma

vin på flaska och box, är den

stora skillnaden att producen-

ten har tillsatt svavel. Det är

nödvändigt för att undvika ris-

ken att vinet börjar jäsa, vilket

skulle kunna leda till att boxen

exploderade. Dessutom filtreras

boxvinet mer. Ibland gör man

blindtester och serverar ett vin

på flaska respektive box. Näs-

tan alltid sätter testpersonerna

det buteljerade vinet främst.

Christer: Går det att jämföra

olika viner i samma prisklass

och säga att ett vin är bättre än

ett annat?

Kaj: Det finns ingen objek-

tiv grund för att sätta ett vin

framför ett annat. Jag misstror

dom som är alltför kategoriska.

Enligt min mening går det inte

att enkelt rangordna viner på

en kvalitetsskala. Det ser jag

inte som någonting negativt,

tvärtom. Det visar hur komplex

upplevelsen av vin är.

Christer: OK för det, men skulle

du vilja rekommendera ett vitt

vin och ett rött vin under 100

kronor som ger mycket för

pengarna?

Kaj: Det gör jag gärna, och

som det vita väljer jag Orballo Alabarinho från Spanien. Det

har nummer 2696 på Systemet

och kostar 89 kronor. Det röda

får helt enkelt bli det vin som

vi har druckit i dag, alltså num-

mer 2392 Piccini Memoro för

89 kronor. Vinet får beställas,

eftersom det finns i Systemets

beställningssortimentet, men

det är värt besväret.

KAJ OM BYFÖRENINGENS

VINPROVNINGAR UNDER HÖSTEN

Den 22 september Vi provar Syste-

mets septembersläpp i en så kall-

ade stationsprovning. Då dricker vi

tre vita och tre röda viner.

Den 13 oktober På förslag av John

Albertsen smakar vi på viner från

Umbrien och Marche i Italien.

Syftet är att förbereda för en

eventuell vinresa till dessa distrikt

under 2015.

Den 17 november Ännu är inget

ämne bestämt, men själv skulle jag

gärna föreslå mousserande viner

inför de stundande helgerna.

om vin. För det mesta är det mycket folk och alla är intresserade. Ämnet vin är outtömligt, det finns alltid nya infalls-vinklar.


När skeppare som hörde hemma i Mölle skulle passera byn med sitt fartyg seglade de ofta in mot hamnen, girade nära pricken och signale-rade med ångvisslan eller sirenen. Det skulle enligt

en gammal tradition vara tre långa signaler, som studsade ljudligt mot Kullaberget.

Anhöriga i land rusade ut ur husen och besvarade hälsningen med att vin-ka med handdukar eller lakan. Andra sprang ned till hamnen för att se vem det kunde vara som fick en hälsning. Det var vanligt att man också hissade flaggan på hamnen och halade den ned och upp för att visa att hälsningen från båten var mottagen.

Ibland var det riktigt stora fartyg som passerade Mölle, och det hände att de gick väldigt nära land. Många blev skärrade och tänkte att det fanns risk för grundstötning.

När kommunikationerna via radio och telefon utveckla-des förändrades hälsningsrutinerna. Befälhavarna kunde

ringa i god tid och varsko sina anhöriga, så att de kunde ta sig ned till hamnen i god tid.

En historia berättas om Erik Melin, gift med Alma, som var kapten på båtar som gick med timmer från Norrlands-kusten till England. Familjen Melin bodde nära hamnen och hade en stor balkong ut mot havet.

En gång när Erik kom förbi med båten och tutade var Alma inte hemma – eller kanske hon inte hörde – så det blev ingen hälsning från balkongen.

Erik, som hade ett häftigt humör, ankrade då upp sin lastbåt, hissade ned en av livräddningsjollarna och rodde in till hamnen. Han rusade hem och undrade varför i alla glödheta helveten Alma inte hälsade på båten.

Efter utskäll-ningen tog han sig snabbt tillbaka och fortsatte färden.

•

Det hände även att Svenska Amerika Linjens fartyg – som Stockholm, Gripsholm eller Kungsholm – vid bra väder passera-

de nära Kullen och lät sirenerna ljuda som en hälsning till fyren och människorna i bygden.

Mölleskepparna hälsade med tre långa tuuuuut, tuuuuut, tuuuuutAv Katja Löfqvist

Moss Glen var registrerad i Helsingborg och fördes av Mölleskepparen

Nils-Petter Bengtsson, född 1850. Familjen bodde på Fågelviksvägen,

och det var ett farligt viftande varje gång fartyget passerade Mölle.

Tavlan har gått i arv inom släkten. Pippi Brodén har den i dag.


Med fotboll För femte året i rad är det fotbollsskola i Mölle. I år är det 40 deltagare i åldern 7–15 år. Här finns det träningsvilliga ungdomar som älskar att spela fotboll och ser fram mot att gå i skola även på sommarlovet.

Deltagarna kommer från flera olika länder, liksom från grannbyar som Arild, Nyhamnsläge och Strandbaden.

Fotbollsskolan är ett gyllene tillfälle att bonda, det vill säga att skaffa sig sommarkompisar som kan träffas och göra också andra saker i Mölle än att spela fotboll.

Text och foto Gunilla LarssonSommarlovsskoj i Mölle

Med segling Segelklubben erbjuder fyra veckor med kurser i segling. Det har också varit en kurs för vuxna.

När jag tittar förbi segelsällskapet är åtta kursdeltagare i farten, både flickor och pojkar. Det är två olika kurser varje dag: optimistjolle på förmiddagen och tvåkrona på eftermiddagen – eller tvärtom.

Trängseln i hamnen är stor sommartid. Därför behöver eleverna lite hjälp för att komma ut och få fritt vatten. Ledarna är ibland med de yngre barnen i deras båtar och visar hur man ska göra.

Med bad i Solviken Det är full fart i bassängen som är uppskattad av både barn och föräldrar. Föräldrarna tycker att det är väldigt bra att bassängen finns och som de säger: »Det finns inte en pool för barn med den här utsikten någon annanstans.«

De lite äldre barnen som kan simma går till den stora bryggan. Där kan de inte bara bada i havet, utan också fiska krabbor när de känner för det.

Med golf Ett femtiotal ungdomar är med i den organiserade träningsverksamheten i Mölle Golfklubb. De är indelade i fem grup-per med tio deltagare i varje.

I början av sommaren var det läger för rena nybörjare, liksom för dem som har hållit på ett tag.

Vid mitt besök är det en speciell dag, eftersom klubben inviger den nya korthålsbanan. Den är i första hand avsedd för juniorer, men alla andra golfspelare får också använda den.


Öppet alla dagar 09–20

Skeppet • Nyhamnsläge

Nu bygger vi utErik Ahlskog, handlare:– Försäljningen har fortsatt att öka, och i sommar har det gått bättre än någonsin.

– Vi behöver verkligen mer plats i kassaområdet och entrén för att kunna ta hand om våra kunder på ett bra sätt. Jag fortsätter att satsa på personalen, sortimentet och att ha mycket som är närproducerat.

– Den nya entrén på 68 kvm står färdig under december. Ingången kommer närmare parkeringen och vi får mer plats för posten.

– En tredje kassa gör att köerna blir kortare.

– Det blir lite stök när vi bygger om, men i stort sett kommer ni att kunna handla som vanligt.

Välkomna!

In

Den gamla entrén var här

Tillfällig entré här

Ett nytt skärmtak över entrén. Plats för kundvagnar, blommor m.m.

Närmare från parkeringen till den nya entrén

Den nybyggda delenPlats för pantmaskin, postrum, kaffeautomat, spel m.m.

Tre kassor i stället för två

Större svängrum i butiken Delvis ny varuplacering

In

Ut


Den 18 augusti be-slöt byföreningen till sist vem som ska göra statyn av ruffagubben i

Mölles hamn. Gunnar och Sonja Tenglo lämnade i sitt testamente medel till denna staty och donationen utföll för några år sedan.

I UTVÄLINGE INTILL VEGEÅN finns en ringugn där man tidigare brän-de tegel enligt en gammal metod. Ugnen har inte varit i bruk på många år, och den står nu som ett kulturminne.

Strax intill finns en röd länga som inrymmer flera olika verk-samheter, bland annat en gam-mal smedja och en verkstad där man tillverkar konceptbilar och bilprototyper. En verkstad i längan – den som ligger längst ned mot Vegeån – är av speciellt intresse för oss i Mölle.

En bygdens sonHär arbetar skulptören och brons-gjutaren Jonas Högström. Han är född i Höganäs och uppvuxen i Lerberget. Jonas har en gedigen erfarenhet av alla arbetsmoment som krävs för att skapa en brons-staty.

– När jag var tonåring hade jag ingen tanke på att bli konstnär, säger Jonas. Men när jag gick på gymnasiet, och tappade lusten att

Text och foto Bengt Nilsson

Jonas Högström fick uppdraget att göra en ruffagubbe i brons

plugga, anmälde jag mig till en keramikkurs. Det visade sig att jag hade fallenhet för att skulp-tera och arbeta med keramik, så jag fortsatte med ytterligare en keramikutbildning. Därefter kom jag in på Konstfack i Stockholm, på skulpturavdelningen, och 1983 var jag färdig.

– Sen följde en målarutbild-ning, och till sist blev jag skulptör med ett eget företag. Jag har byggt upp ett bronsgjuteri där jag kan utföra hela processen från modellering till patinering av den färdiga skulpturen.

Mölleprofil står modellByföreningen har fått en donation av Sonja och Gunnar Tenglo för en utsmyckning i sten eller brons som ska placeras i Mölles hamn och genom Möllekuriren bad man om förslag på hur denna ska utformas.

Fem idéer kom in, och det för-slag som nu ska utföras är en fisk-argubbe i brons som sitter utanför ruffen. Dessutom kommer det att bli en kompassros på marken i anslutning till kanonerna, utförd med olika stenar.

Statyn ska föreställa Sonja Tenglos far Oskar Brandt, en riktig Mölleprofil. Han ska sitta på bänken och se ut över hamnen med kepsen lite på sne’ – alltså, så som han alltid hade den.

Uppdraget att göra statyn gick

till Jonas och han är i full gång att förbereda sig. Den färdiga statyn ska vara klar till sommaren nästa år och det är en lång process att skapa en bronsskulptur, berättar Jonas.

– Först gör jag figuren i lera, och den ska se ut exakt som den färdiga statyn. Denna lerstaty omsluts av gips så att jag får en negativ gipsform. Därefter häller jag vax i gipsformen och skapar en vaxskulptur som består av tunna väggar. Dessa väggar ska vara lika tjocka som den färdiga bronssta-tyns bronshölje.

– Jag bearbetar vaxskulpturen så att den blir en förebild som helt överensstämmer med hur den färdiga statyn ska bli. Därefter fylls och omges vaxfiguren med en blandning av gips och chamotte. Den yttre och inre formen fixeras och får torka.

– I nästa steg bränner jag den inkapslade figuren för att driva ut fukt ur formen. Då smälter vaxet och rinner ut genom kanaler.

– Det bortsmälta vaxet kan där-efter ersättas med flytande brons och den färdiga statyn är klar. Jag slår sönder formen, skär bort kana-lerna och rättar till de ojämnheter som har uppstått vid gjutningen. Avslutningsvis behandlar jag ytan med värme och kemikalier för att påskynda det naturliga förlopp som ger verket patina.

Praktik ger kunskapNär Jonas beskriver arbetet låter det inte alltför komplicerat, men varje steg i processen kräver myck-et yrkeskunskap.

– Vi är endast några få konst-närer i Sverige som kan utföra hela processen från idé till färdig skulptur, berättar Jonas. Den konstnärliga delen av arbetet kan man lära sig i konstskolor, men den tekniska delen med formtillverk-ning, bränning och gjutning har jag fått lära mig själv genom idogt praktiskt arbete.

Beslutet är fattat:


Väl spridd konstJonas konst finns på många håll i landet, och han är väl representerad i Kullabyg-den. Några exempel: I kyrkan i Lerberget står en flicka med ett lamm i famnen; Höganäs museum har en skulptur som visar den kände keramikern Åke Holm när han sitter på en bänk; på Köpmans-gatan i Höganäs finns det ett tredelat verk som heter Se upp som består av en hund på gatan, en stege mot väggen och ett par tofflor samt en man på bibliote-kets tak.

En skulptur av Jonas som väckte mycket debatt i Höganäs vid tillkomsten är stenstatyn i rondellen vid Statoil.

– Statyn är en man som står på huvudet, säger Jonas. Jag gav den ett ganska långt namn: Om man provar att göra tvärtom så kommer världen kanske bli mer rättvis.

På Jonas hemsida kan man se sjutton konstverk i olika städer, och det finns ytterliga-re skulpturer som ännu inte har hunnit in på sidan.

Bland hans konstverk finns bland annat Selma Lagerlöf och Enoch Thulin i Lands-krona. Helsingborg har en Jonas-skulptur av Nils Poppe, en annan som heter Kvinnor vid gummifabriken och så den underfundiga skulpturgruppen Akut akvedukt.

I Ängelholms centrum står en staty av en sms:ande flicka. Nyligen fick Jonas en beställning för Ängelholm där han själv får avgöra hur den ska se ut; det kommer att bli en pojke på en kickboard.

– En figur som jag är speciellt stolt över är Helgpappan som står i Upplands

Väsby, berättar Jonas. Statyn kom till efter en tävling där mitt förslag segrade, och jag fick utveckla det helt efter mitt eget huvud. Statyn föreställer en pappa som lyfter och kramar sin lille son och vid hans fötter ligger en rycksäck med skridskor och en tappad nalle.

Verkstad vid Vegeån Jonas Högströms ateljé och verkstad ligger granne med ett gammalt tegelbruk i Utvälinge. Där kan han skapa sina bronsskulpturer från början till slut.

www.bronsskulpturer.com


Varför detta besvärliga sätt att ta sig till Köpenhamn?

– Min mormor var från Lysekil och jag har tillbringat många somrar i den bohuslänska skärgården, så jag är väl bekant med den svenska Västkusten. Jag ville göra något speciellt, utan någon annan anledning än att roa mig själv.

– Jag startade i Oslo den 1 juli. Det gick fantastiskt bra den första månaden, men söder om Göteborg vände vädret. Nu är jag inblåst här i Mölle och vet inte när jag kan komma vidare. Jag har legat här i nio dygn, och det verkar inte bli bättre under den närmaste tiden. När jag kom hit låg jag fem dagar före tidssche-mat, men nu börjar det bli kris.

– Jag har varit i sextio hamnar hittills och kommer jag bara härifrån blir det ytterligare några stycken. Bortsett från ett skrämmande tillbud mellan Falkenberg och Halmstad har allt hittills gått min väg.

– Men då var jag tvungen att söka nödhamn eftersom väder-prognosen var helt fel. Vinden tilltog och vågorna blev högre och högre, och de slog in över båten. Jag hann inte ösa och ro samtidigt; jag var redan väldigt trött efter tretton timmars rodd. På ren vilja lyckades jag till slut komma in till Skallekroken.

– Då fick jag mig en tanke-ställare. Efter den pärsen var det mentalt svårt att fortsätta turen, men till slut övervann jag obeha-get och fortsatte.

– Jag har en Facebook-sida med ett par hundra följare. Där kan mina barn och vänner se hur det går, så de är inte oroliga. Jag har både GPS och rädd-ningsutrustning i bagaget. Och från och till pratar jag med Sjöräddningen. Efter hela vägen har jag blivit intervjuad av lokaltidningar och TV. Och nu också Möllekuriren.

Hur ser en normal dag ut?

– Till frukost äter jag ofta havregryns-gröt och sedan äter jag mycket makrill som jag fiskar under resan. I år är det ovanligt mycket makrill i havet. Fast visst går jag ibland på restaurang om jag övernattar i ett samhälle. Normalt ror jag sex, sju timmar per dag, men det har kunnat bli dubbelt så mycket några gånger, och då är jag helt slut.

– Det mest fantastiska är alla trevliga människor jag mött. Bara glada och positiva upplevelser. I en hamn kom det en 89-årig man som hade fiskat mycket i Lofoten och som hade en fiskebod vid hamnen och han bjöd mig att sova i hans bod. Där låg vi två på var sin madrass och berättade historier hela natten.

I EN ANNAN HAMN tänkte Ulf ta in på vandrarhemmet, men där var det fullt. Fast morgonen därpå var han som kom-pensation välkommen på gratis frukost.

Även i Mölle har han blivit väl om-händertagen. Han har fått sova i ruffen och hos en Möllebo som hade huset fullt av gäster, men ändå hade en plats för ho-nom. Han har också sovit i krukmakeriet och fått en säng hos kocken Mikael (som bor i Höganäs).

– Det är dessa positiva upplevelser som stärker min tro på mänskligheten, och som är min födelsedagspresent kan man säga. Så jag hoppas verkligen att det mojnar så jag kommer iväg och hinner till Nyhavn och vår inhyrda skuta Donna Woods. – Där ska jag bo en natt och dricka champagne tillsammans med mina vän-ner. Dagen därpå lastar vi roddbåten på en trailer och åker hem till Moss. För då är det dags att börja jobba igen.

ULF FYLLER VISSERLIGEN 71 år, men han arbetar fortfarande heltid som journalist för två danska och en norsk båttidning. Journalist har han varit i femtio år, varav många år i Köpenhamn.

Nå, hann Ulf Johnsen fram till sitt födelsedagskalas?

Jag cyklade förbi hamnen varje dag för att se hur det gick, men det blåste fort-farande runt tio sekundmeter. Båten låg

där, men Ulf syntes inte till. Men så en dag var båten

borta. Hade Ulf gett sig av trots att vinden fortfarande var frisk? Eller hade han gett upp?

Nej då, Ulf hade inte gett upp. På Facebook kunde jag följa hans fortsatta resa mot Köpenhamn. Från Råå rodde han över till Espergade utanför Helsingör.

Sedan fortsatte han mot målet med flera stopp hos vänner och bekanta utefter den danska Öresundskusten.

Köpenhamn nådde han på morgonen den 31 augusti.

Just in time!

Text och foto Birgitta Hansson

Med roddbåt från Norge till Köpenhamn

Ulf Johnsen från Moss i Norge ville ge sig själv en rejäl födel-sedagspresent: att ro ensam 648 kilometer för att fira med sina vänner i Nyhavn.


KULLAPRAKTIKEN

DoktorSVEN-GÖRAN BLANCK

Centralgatan 35, Höganästel 042-33 08 60

Spec. Allmän MedicinAkutmottagning och

tidsbeställning


Fallopia Japonica eller Parkslide eller Japansk bambu. Kärt barn har många namn, säger man ibland. I det här fallet är det snarare ett hatobjekt som har många namn.

Parkslide infördes en gång i tiden till Europa för att den ansågs vacker. Nu är det svårt att se skönheten. I stället är det lätt att bli aggressiv och fundera på hur man ska bli av med eländet. Vi är många som har tvingats konstatera att det är svårt, mycket svårt.

Bengt Nilsson skrev i Möllekuriren 2013:4 om den aggressiva växten, men det finns all anledning att ta upp ämnet igen, att varna för växten och att tänka ut vad som kan göras för att stoppa den.

I Sverige finns Parkslide på Natur-vårdsverkets förteckning över invasiva

arter, det vill säga aggressiva, främ-mande inkräktare. På samma lista finns Jättebjörnloka och Mördarsnigel.

I Höganäs har Björnlokan bekämpats framgångsrikt. Men kommunen har ännu inte avsatt några resurser för att komma till rätta med Parkslide.

Parkslide drabbar inte människor, det är viktigt att säga. Men den är ett hot mot vägar, murar, rörledningar, hus-grunder. I Storbritannien ses den som ett gissel och kampen mot den samord-nas av en särskild organisation: Japa-nese Knotweed Alliance. I England och Wales är det ett brott att sprida växten eller delar av den utanför sin tomt.

Vad kan man då göra för att bekämpa Parkslide? Små bestånd och enstaka plantor kan man bli av med på några år om man är envis. Det gäller att gräva, gräva och gräva – och att aldrig slänga Parkslide-rester på den egna komposten.

Men man måste vara på ständig vakt: Små växtdelar kan ligga kvar i jorden och dyka upp som plantor flera år senare. Enstaka plantor kan ibland knäckas med ett ogräsmedel som antingen injiceras i

stammen eller applice-ras på bladen. Använd till exempel Roundup i rinnande form respektive som gel.

För att bekämpa stora bestånd av Parkslide krävs långsiktighet och samarbete. Kommuneko-logen Richard Åkesson, säger så här:

– Jag har hört från Wales, där Parkslide är en landsplåga, att det enda effektiva sättet att bli av med den är att täcka den med två lager tät väv och sedan ett par decimeter jord. Det ska

Av Christina Ullenius

Organisera motståndet mot Parkslide

Parkslide är en förrymd trädgårdsväxt som

sprider sig via långa jordstammar. Den

breder ut sig snabbt och kan på kort tid

slå ut naturliga ekosystem. Den bedriver

kemisk krigföring mot annan växtlighet;

rotsystemet utsöndrar nämligen ett ämne

som är giftigt för andra växter.

Att Parkslide kan bli så dominerande beror

på att den tolererar väldigt olika växtmil-

jöer och att den inte har några naturliga

fiender. Den kan etablera sig i skugga och

fukt, men den klarar också sol och torka.

Den tål hög temperatur såväl som kyla,

och man har sett bestånd som fått fäste

till och med i askan på vulkansidor.

I Sverige når Parkslide i dag upp till Norr-

landsgränsen. Man bör vara uppmärksam

så man inte får in den via schaktmassor

eller matjord.

Gå till: http//hagtorpet.blogspot.com/2013/06/Parkslide-fallonia-japonica.html

Saxat ur bloggen Hagtorpet

sedan ligga så i minst sju, åtta år. Rötter-na lär annars återkomma.

Detta leder mig till tanken att vi i Mölle skulle kunna samarbeta för att försöka begränsa spridningen av Parkslide.

Vi är många som dumpar trädgårds-avfall i Tjörröd. Efter kompostering blir trädgårdsavfallet »matjord« som en aningslös trädgårdsägare kan köpa och sprida i sin trädgård. Eftersom Parkslide kan etablera sig med hjälp av minsta växtdel är detta ett ganska säkert sätt att skaffa sig problem.

I den trädgård jag håller på att anläg-ga dyker Parkslide upp på många ställen. När jag gräver upp den kan jag se att den har etablerat sig ur en liten kort jordstam som har följt med jordmassorna. Dess-utom är jag säker på att jag nästan aldrig har fått med hela roten.

Jag tycker att vi ska uppmana kom-munen att ordna så att invånarna får möjlighet att göra sig av med sorterat trädgårdsavfall.

Det borde enligt min mening finnas en separat container för Parkslide – där avfallet sedan bränns.

I Storbritannien deltar både myndigheter, organisationer och privatpersoner i kampen mot Parkslide. Bilden visar framsidan av ett häfte med goda råd. Läs häftet på www.molle.se.


FÖRENINGSSIDAN

KAPELLFÖRENINGEN Luncher i stationshuset

klockan 12

Den 1 oktober│Britt Marie och Per Sjögren berättar om Kullens Fyr och Mölle förr i tiden.

Den 5 november│Kristina Pålsson, polis-chef i Höganäs, talar om verksamheten.

Den 3 december│Jullunch med hemlagad julmat.

Öppet hus

Den 16 oktober│Samling klockan 13.30 vid stationshuset för utfärd till Himmelsfärdskyrkan i Höganäs. Torbjörn Gerward berättar. Kaffe till självkostnadspris. Anmälan till Britt-Marie Petersson, 042-34 71 20.

Den 13 november│Möte klockan 14.30 i stationshuset. Kaffe med bröd. Alla är hjärtligt välkommna.

Den 30 november│Adventskaffe i sta-tionshuset efter gudstjänsten i kapellet.

Den 7 december│Kapellföreningen del-tar i julmarknaden i stationshuset med försäljning av hembakat. Bröd mottages på förmiddagen eller tidigare. Ring Britt-Marie Petersson, 042-34 71 20 eller Lise Håkansson, 042-34 70 28.

Gudstjänster i Mölle kapell

Den 19 oktober│Mässa klockan 15.

Den 30 november│Adventsgudstjänst klockan 15.

Den 21 december│Högmässa klockan 10.

Den 24 december│Jul vid krubban klockan 11.

Den 24 december│Midnattsmässa klockan 23.30.

Konserter i Mölle kapell

Den 28 september│Ingemar Fridell, piano, spelar Ravel, Chopin, Schubert, Debussy och Beethoven. Klockan 18.

Den 26 oktober│Musikalisk underhåll-ning med Peter Filiptsev och Viktor Bergendal, alias peter&viktor. De spelar klassisk musik, folkmusik, tango och jazz. Klockan 18.

Den 16 november│Hela kyrkan sjunger. Församlingens körer under ledning av Agneta Weber. Klockan 15.

SPF KULLABERG MÖLLE spf.se/kullabergmolle

Vi hälsar alla medlemmar och andra in-tresserade seniorer välkomna till höstens aktiviteter.

Den 23 september│Upplevelser längs Kullaleden. Gunnel Wounsch berättar. Stationshuset klockan 14.

Den 14 oktober│Tour de France – med vin i tankarna. Kaj Zaar berättar om franska viner. Stationshuset klockan 14.

Den 19 november│Christoffer Palmer och Jutta Sarodnick från Höganäs bok-handel informerar om höstens böcker. Stationshuset klockan 14.

Den 10 december│Jullunch klockan 13 i stationshuset.

•Margareta Ramsays populära historiska föreläsningsserie om Kullabygden och Krapperup fortsätter i höst. Hon berättar om personerna kring Krapperup.

Serien startar onsdagen den 17 septem-ber och fortsätter den 8 oktober och den 12 november. Klockan 14–16 i stations-huset. I mån av plats kan nya deltagare tillkomma efter starten.

•Anmälan till de olika aktiviteterna:

Britt Gudmundson, 042-34 79 04 eller [email protected]

Birgitta Gille,073-312 11 07 eller [email protected]

KULLALEDEN │ www.kullaleden.se

Den 21 september│Per-Albin vandring från Kärnan i Helsingborg.

Den 27 september│Hundvandring från Domsten till Lerberget.

Den 4 oktober│Kanelbullens dag. Vand-ring från Jonstorp till Norra Häljaröd. Kanelbulle och kaffe på Albertsgården.

Den 11 oktober│Äpplevandring från Utvälinge till Södåkra.

Den 19 oktober│Fågelskådning med Ulrik Alm, Studiefrämjandet.

SVANSHALL │ svanshall.net

Den 17 oktober│Räkfest på hamnen i Svanshall klockan 18.30; föranmälan krävs.

Den 29 november│Julgranständning på hamnen klockan 15. Föreningen bjuder på glögg och pepparkakor.

Den 30 november│Medverkan på jul-skyltningen i Höganäs.

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN snfkullabygden.n.nu

Den 21 september│Småkryp i Äsperöds-skogen – en aktivitet speciellt för barn.Samling klockan 10 på Plantagens parke-ring, Äsperöd, Höganäs.

Den 8 november│Valfritt? Inte i Sundet eller Skälderviken-Möt tumlaren, vår egen lilla val. Johanna Stedt presente-rar resultat från sin forskning. Klockan 14 i Höganäs Båtsällskaps klubbhus i hamnen.

Den 15 november│Gås- och örnspa-ning i Sydskåne. Samling klockan 9 på parkeringen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

Den 7 december│Adventsvandring. Sam-ling klockan 10 på den nedre parkering-en vid Himmelstorp.

möllekuriren 2014 nummer 3

Documents