landet som försvann

1Aftonbladetmåndag 1 april 2013

Den här bilden ska �nnas dold på dokumen-ten för att en svart sida ska generera fyra plåtar annars blir det fel i överföringssyste-met.

HälsarBjörne

måndag 1 april 2013 Grundad 1830 av Lars Johan Hierta

Berättelsen om ett sverige som varit, och ett som Blir

LAndet som försvAnn

av PeterKadhammar

2 Aftonbladetmåndag 1 april 2013Landet som försvann2 måndag 1 april 2013

Aftonbladet

När vi landar i Kiruna är det mörkt och luften är hög och klar och mild, som om våren kommer norrifrån, från Arktis. I den lilla flygterminalen är det trångt kring bagagebandet. Jag undrar vad alla dessa fransmän och engelsmän ska

göra häruppe på snövidderna, i den stora tomheten.– I går landade fyra maskiner! säger biluthyraren när jag

kvitterar ut en förbeställd fyrhjulsdriven Volvo.Å andra sidan är ju hela Sverige tomt, ett land beståen-

de mest av granskog och en befolkning som samlas kring tre stora städer i öster, väster och söder. Det är dessa tre centra som räknas. Resten av landet sjunker undan. Inte

ens den nationella nyhetsbyrån TT anser längre att det är nödvändigt att ha redaktioner i norra Sverige: sker något av vikt kan en reporter flyga upp från Stockholm.

Detta andra Sverige, det som allt mindre räknas, ska jag tillsammans med fotografen Lotte Fernvall försöka berätta om.

men landet försvinner också i en annan bemärkelse. Vi befinner oss i ett skifte lika dramatiskt som industrialis-mens genombrott för drygt hundra år sedan.

Till dels är det en teknisk revolution som förvandlar hela världen, till dels en politisk och demografisk som förvand-lar vårt land. Folkhemmet är borta. Sverige som vi förestäl-

Välkommen till ett land som inte längre räknas



HälsarBjörne

Landet som försvann 3 måndag 1 april 2013Aftonbladet

ler oss Sverige finns inte längre.– I lilla Kiruna! fortsätter biluthyraren.men varför skulle inte alla dessa långväga besökare landa i

Kiruna? Här finns storslagen natur, växande ekonomi, fram-tidshopp och en samhällsstruktur som en del nog finner god, trygg och stabil men som andra, antagligen de flesta, skulle finna gammaldags och förlegad. I alla händelser är den rimligen exotisk för en utlänning. Kiruna är folkhem-mets sista utpost.

Därför börjar jag resan här. Sedan ska vi köra ner genom landet, till Lund, där jag har stämt möte med en bussförare om drygt två veckor. /Peter Kadhammar

Välkommen till ett land som inte längre räknas


Aftonbladet

Lustigt att Kiruna är den sista utposten för den svenska modellen, för det var här den först började spricka. Inte, som man skulle kunna tro, på grund av ekonomisk kris eller tillträdet av en borgerlig regering, utan med den vilda gruvarbetarstrejken 1969.

Plötsligt framstod inte Sverige längre som mönsterlandet med ständiga framsteg och en glad och tacksam arbetarklass vil-ken per automatik röstade på socialdemo-kraterna. Gruvarbetarna krävde bättre ar-betsmiljö och slopade ackord. De ville bli behandlade som människor.

Strejken förändrade Sverige. Den känns långt borta när jag nästa kväll, som är blå-sig men fortfarande mild, står utanför Hjal-mar Lundbohmsskolan och pratar med Jan Thelin, ordförande i Gruvtolvan. Hela

dagen har jag sökt honom men han har in-te svarat i telefon. Ingen på Gruvtolvan har svarat.

Thelin är orakad och ser trött ut. Han hål-ler händerna i fickorna på en parkas och pratar om bolaget, LKAB: ”en av landets bästa arbetsgivare … omtanke om medarbe-tarna … ett otroligt bra förhandlingskli-mat …”

Gruvtolvan har just avslutat ett upprört årsmöte i skolans aula. Det skulle hållas i Folkets hus, men under dagen sa så många att de tänkte komma att facket i sista stund styrde om till en större lokal.

Det plötsliga intresset berodde på att tju-go arbetare åkt fast med att fuska med över-tid. De utgjorde tre skiftlag. På helger tura-des de om att låta en stämpla in för de andra som stannade hemma med full lön och övertidsersättning.

En pikant skandal som till och med blev en notis i riksmedia. En tragedi för fuskar-na som varslades om avsked på grått pap-per. (Och efter förhandlingar mellan före-tag och fack tilläts säga upp sig själva.)

Varför upprörde det övriga gruvarbeta-re så till den milda grad? Årsmötet ville kas-ta ut samtliga journalister ur skolbyggna-den. När mötet var slut troppade deltagar-na grinigt och fientligt ut, satte sig i sina bilar som stod parkerade längs snödrivorna och körde bort i den mörka kvällen.

De ville inte ens säga om Jan Thelin blivit omvald som ordföran-de. En ung man ropade:

–Kommunistjävlar!Och varför var denna händelse så käns-

lig att LKAB:s informationschef Anders Lindberg vägrade säga ett ord utöver det omsorgsfullt formulerade pressmeddelan-de han räckte mig över ett kafébord i Fol-kets hus?

De sjutton raderna var resultatet av ett kommittéarbete med representanter för personalavdelningen och informationsav-delningarna i Kiruna och Luleå. När jag frå-

gade hur många personer som varit med i skrivprocessen ville Lindberg inte svara på det heller.

– Du lägger pussel.Kiruna är litet, knappt

23 000 invånare i kom-munen, varav 18 000 i tätorten. De tjugo fus-karnas namn blev snabbt kända i vida kretsar, men det förkla-rade heller inte varför skandalen väckte såda-na känslor.

Man måste gå tillba-ka till gruvstrejken för att ana varför. Kiru-nas gruvarbetare blev berömda. De genom-förde en aktion som satte avtryck i svensk lagstiftning och medbestämmande på ar-betsplatsen. De satte sig i respekt.

Skulle de nu bli till åtlöje? Betraktas som ett gäng fifflare?

Men där fanns något annat också. På Fol-kets hus har LKAB informationskontor och utställning. Jag tittade på den medan jag

Jag låser inte dörren hemma

– Niklas Sirén, vice ordförande i kommunstyrelsen

Mörk- läggning

Kirunas

kirunaSkandalen som satte

bygdens rykte på spel.

Kapitel i

Resan tar sin början i Kiruna. Vid Svappavaaras dagbrott.



HälsarBjörne


väntade på informationschefen Lindberg. Skärmar berättade om framsteg och stora planer:

”Malmfälten ska ha Sveriges bästa sko-lor”

”LKAB i spännande siffror”Det liknade en utställning i den kommu-

nistiska Sovjetunionen som berättade om produktion och strålande framsteg – leen-de arbetare, enorma maskiner – med den skillnaden att här var det sant. En skylt bredvid utställningen sa:

”Allt kommer att bli bra”Efter några svåra år på 1970- och 80-ta-

len går statliga LKAB bättre än någonsin. Världen hungrar efter svensk järnmalm. Gruvan blir djupare. Kiruna stad måste flyt-tas, och då flyttar man staden. Nya gruvor öppnas i Svappavaara. Malmen tycks ald-rig ta slut.

I Kiruna finns en utvecklingsoptimism som saknas i övriga Sverige. LKAB ska ny-anställa minst tusen personer de närmaste åren. Kommunpolitikerna säger att arbets-lösheten är lägst i landet.

Med de feta vinsterna, drygt fjorton mil-jarder förra året, kommer generositet. An-ders Lindberg lämnade med glädje en lista över förmåner som kommer de anställda till del. Den var lång och innehöll tand-vårdsförsäkring, fri-tidsstugor, träningslo-kaler...

I april får varje an-ställd 33 763 kronor i ”belöning”. Förra året fick de 60 000. Företa-get vill inte använda ordet bonus, ty det lå-ter så krasst. Belöningen ges inte bara för att vinsten är stor utan för att medarbetar-na tänker på säkerhet, miljö och sådant.

Säkerhetstänkandet tycks ha nått hittills oanade höjder. I Svappavaara satt Lotte Fernvall och jag i en barack och fick instruk-tioner om hur vi skulle ta oss ut ur barack-en i händelse av brand. I första hand genom dörren vi just kommit in genom. I andra hand genom fönstret bakom oss. Höjden över marken var en meter. Vår värd sa att

han hoppar först för att ta emot oss.Ja, Kiruna är Sveriges sista bruksort, ett

curlingsamhälle, folkhemmets sista rest där en välvillig överhet ger folket det fol-

ket behöver. Alla ska må bra!

… och så åker tjugo man fast för att ha fus-kat med övertiden.

Hur sköts ett företag där tre skiftlag bara låt-sas att de är på jobbet och ingen märker att de

är borta?Vad är det för kultur där tre kollektiv –

skiftlag – utformar ett system för att stjäla tid och pengar från företaget?

Informationschefen Lindberg teg. Gruv-arbetarnas omvalde ordförande Jan Thelin stod utanför skolan och mumlade om att han vare sig vill lägga skuldbörda eller fri-skriva någon, fast ”man har inte skött ar-betstiden”.

Detta var väl också typiskt för det gamla folkhemmet. Så välskött, så optimistiskt. Så

mycket som skedde under ytan. Och den kollektiva chocken, raseriet och förvirring-en, när fasaden sprack.

n n n– Jag låser inte dörren hemma, säger Nik-

las Sirén, Vänsterpartiet, vice ordförande i kommunstyrelsen.

– Inte jag heller. I byarna ställer de en kvast framför dörren om de inte är hemma, säger kommunalrådet Ragnhild Nilsson, Samelistan, andre vice ordförande.

Vi sitter i Nilssons tjänsterum med utsikt ner mot gruvan och LKAB:s stora kontors-byggnad, en glaslåda på högkant i det bi-stra, trädlösa landskapet. De pratar om det lilla samhällets trygghet, om det symbio-tiska förhållandet till bolaget, om Kirunas hundraåriga bidrag till den svenska välfär-den, om ortens ungdomar som har de hög-sta medellönerna i Sverige (”en bortskämd generation som inte behöver utbilda sig, det klassiska bruksproblemet”), om den fö-restående flytten av stadskärnan därför att gruvan breder ut sig.

Allt kommer att bli bra.

– Skylt i Folkets hus

te x ten fo rt s ät ter på n ästa u pps l a g

KirunA 1959. Bussen tar arbetarna till gruvan.


Aftonbladet

– Det finns inget exempel i världen på att något sådant har skett, säger Sirén.

Jag antecknar vad de säger men tänker på byggnaden vi sitter i. En kub av tegel på utsidan, en katedral på insidan: en fantastisk hög sal runt vilken politikernas och tjänstemännens rum är byggda. Uppfört 1963 dominerar huset tillsammans med LKAB:s glaslåda stadslandskapet. Rikedom, framtidstro och demokrati.

– Salen är Kiruna bornas vardagsrum, säger Sirén.

Och strax ska stadshuset utrymmas, för gruvan breder ut sig, och det är inget att bråka om för staden är ett med gruvan, staden är gruvan och gruvan staden.

n n n Vi kör från Klondyke till Klondyke och

däremellan, när vi lämnat den tungt trafike-rade E10:an, härskar friden. Klondyke säger folk alltid om platser som rusar ekonomiskt. För en gångs skull känns liknelsen med guld-fältet i norra Kanada träffande. Skogen. Sjö-arna. Myrarna. Älvarna. Ibland passerar vi en gård eller by. En gång var det nybyggar-samhällen, nu är det dåbyggarsamhällen, överlevare i skogen. Rök ur skorstenar i den stillastående luften.

PajalaOm aktiekraschen vid Torneälvens strand.

Kapitel ii

Kiruna representerar både det nya och

det gamla. Med gruvan växte det moderna Sverige fram, kommunalråden påpekar nogsamt att det var gruvan som betalade tunnelbanan i Stockholm, och nu känns det som var modernt som något förgånget.

Vad är i så fall det nya, det modernt moderna?

Det finns ett svar nere i Pajala, i en röd plåtlåda som rymmer affärerna Systrars Drömbutik, Pixi Lågprisbutik och Sport– och skohuset. I den sistnämnda arbetar Martin Tano. Han är beviset för att Pajala slutgiltigt har trätt in i den moderna världen. Han har nämligen spekulerat i aktier, och förlorat.

Om detta är Martin, en fotbollsspelande, vältränad och älskvärd tjugoettåring, inte ensam. Femhundra personer i kommunen har gjort likadant. Det motsvarar tio procent av Pajalas vuxna befolkning och det sensationella är att alla satsade på samma företag, gruvbolaget Northland Resources.

Om Martin i något avseende är unik, är det för att han är så ung och satsade så mycket.

Sport och skohuset tillhör hans föräldrar, det är en affär som tillhandahåller det mesta inom sport plus lite till. Redan som gymnasist köpte Martin aktier i Northland för tusen kronor. Skolan hade ordnat en presentation av det nya bolaget, ett nytt

hopp för bygden. Northland skulle öppna gruva i Kaunisvaara strax norr om Pajala. Presentationen lät väldigt bra.

Aktien stod då i tre kronor. Priserna på järnmalm steg och steg.

Gruva. Järnmalm. Det låter tryggt, rejält.– Man skulle kunna tjäna mycket pengar.

Det sa alla.Martin läser inte affärssidorna i tidning

arna. Men han fortsatte att köpa aktier. Sammanlagt blev det för 170 000 kronor (han hade vunnit på nätpoker och haft tur med aktier i Lundin Mining och New Wave, två andra företag han inte visste mycket om.)

I genomsnitt betalade han tio kronor. På byn pratade folk om att aktierna snart skulle vara värda mellan trettio och sjuttio. Martin funderade på att köpa bil och resa jorden runt.

Eftersom femhundra andra resonerade likadant upplevde kommunen för första gången en febrig spekulationsvåg.

Det växer inga tulpaner i Pajala, men tankarna går till 1600talets folkliga spekulation i tulpanlökar i Holland, historiens första finansbubbla.

Den jämförelsen är inte korrekt eftersom en gruva i en torrlagd myr svårligen kan jämföras med en orimligt värderad blomster lök.

ITbubblan för drygt tio år sedan är en bättre jämförelse.

Det fantastiska är att det hände här.Jag promenerar genom villasamhället

längs den isbelagda Torneälven. Långt därnere på isen knattrar en skoter. Framför mig vandrar en man med en hund. De försvinner i en öppning i en snödriva. Senare möter jag en kvinna som noga men vänligt granskar mig. Många fler är inte ute i det vackra blidvädret.

Jag går till badhuset (inträde trettio kronor, lokaltidningen varnar för att det ska höjas till fyrtio) och simmar ensam en kvart innan två damer ansluter.

I ett litet kontor med uppsikt över bassängen sitter BADMÄSTAREN. Det står på en skylt. Jag har glömt tvål och frågar om han kan hjälpa mig. Han hämtar en flaska som någon glömt.

– Du kan lämna den i duschen när du är klar.

Det är långt till de blanka kostymerna på Stureplan.

Detta var ett samhälle av skogsarbetare och småbrukare och ända in på 1980talet hängde ett porträtt av den sovjetiska kommunismens fader, Lenin, i Folkets hus i Kaunis vaara, där Northlands gruva ligger.

Pajala var dessutom på 1800talet födelseort för laestadianismen, en asketisk kristen inriktning. Laestadianer fördömer inte aktie handel, men fromma fundamentalister som anser att dans är synd förknippar jag inte med drömmen om snabba cash.

Pajala är den sista platsen i Sverige där man skulle föreställa sig aktiehysteri.

Man kan invända att ortsborna hjälpte Northland med välbehövligt kapital. Ett

Man skulle kunna tjäna mycket

pengar. Det sa alla.

– Martin

I blId-väder

Pajala

Blåsta När spekulationerna lagt sig återstod väldigt lite av aktieyran. Gruvbolaget Northland Resources skulle göra folk förmögna. Sas det. Så blev det inte.Martin Tano, butiksbiträde Pajala, köpte aktier för 170 000 kr. Han trodde det var riskfritt.

Simon Svanljung från Övertorneå jobbar som mekaniker på Northland.

Folkets Hus i Kiruna lovar gott.



HälsarBjörne


nytt stort företag är det bästa som hänt kom-munen på åtminstone sextio år.

Och kapital behövs! Nu när gruvdriften äntligen är igång behöver bolaget hundra miljoner kronor i månaden i två år – bara för att hålla verksamheten igång – tills den bär sig själv.

När det blev offentligt att det fattades två och en halv miljarder dök aktien som en ner-skjuten jumbojet och landade på sextio – sjuttio öre.

I detta sammanhang förslår inte Pajala-bornas sparpengar långt. Dessutom var spe-kulationen ingen hjälp för Northland, ty ak-tiespekulanter köper av andra spekulanter och bidrar inte med kapital till bolaget.

Lätta pengar, snabba pengar. Att skaffa en förmögenhet utan att behöva arbeta. Sture-plan har landat utanför Lars Levi Laestadi-us enkla pörte, som numera är museum.

Martin Tano sitter i fikarummet på Sport- och skohuset. Han känner tio andra som ock-så köpte aktier.

– Det finns en liten chans att de börjar sti-ga igen …

Han skrattar tyst, generat, ursäktande. Han vet att chansen är större att Northland gör konkurs och då är insatsen borta.

n n n Jag nämnde laestadianer och det enda jag

vet om dem är att de utgör en asketisk, fana-tisk och skrämmande kristen inriktning. De tillåter inte gardiner och hatar musik. En laestadian är det dystraste och mest livsfi-entliga den svenska kristenheten kan fram-bringa.

Varifrån har jag fått den kunskapen?

Jag funderar på det när jag promenerar ge-nom det trivsamma villasamhället. En gata bär Lars Levi Laestadius namn och hans sista hem vårdas som museum.

Jag går in på nätet och kollar vilka som sit-ter i styrelsen. Till min förvåning ser jag namnet på en kvinna jag träffat tidigare på dagen. Hon var varm, öppen, gladlynt och välkomnande, motsatsen till allt som jag för-knippar med laestadianism.

När jag ringer henne talar hon entusias-tiskt om Laestadius som inte bara var präst utan också botaniker, språkvetare, författa-re och nykterhetskämpe. Han talade folkets språk.

Kvinnan i telefonen betonar det: folkets språk.

Bara den upplys-ningen förändrar bil-den av Laestadius i en trakt där lärarna ända in på 1960-talet beva-kade skolbarnen så att de inte talade torne-dalsfinska på rasterna. ”Vi stod stilla och teg”, säger en man som bör-jade skolan 1964.

Laestadianerna förlitade sig mer på lek-mannapredikanter än kyrkans präster, säger museiföreståndaren Anders Alapää när jag ringer honom. Även om Laestadius var en kyrkans man, statens företrädare, så var hans rörelse en folklig väckelserörelse.

Han hade visioner för Lapplands utveck-ling. Modernisera jordbruket. Gruvnäring.

Han predikade mot brännvinsdraken. I su-

periets och misärens Sverige var nykterhets-rörelsen en av de viktigaste krafterna för de-mokrati och vanliga människors värdighet.

Det var skolan som gav mig min kunskap eller snarare okunskap om laestadianerna. Inga gardiner. Glädjelöshet.

Så förvandlas en viktig samhällsrörelse till ett par enkla påståenden och ett skämt.Skämtet speglar en maktstruktur, ett ko-lonialt perspektiv på invånarna i norr. Det är inte konstigt att en företrädare för laes-tadianerna svarar enstavigt och misstänk-samt när jag kontaktar honom.

n n nHotell Smedjan, där vi bor, ligger granne

med Sport- och skohuset. I restau-rangen sitter på kvällen elva män och ser en hockey match på storbilds-skärm. I andra änden av restaurang-en sitter två och ser samma match på en

TV-apparat.När Luleå gör mål vrålar de:

Jaaa! När Linköping kvitterar säger de: Nej.

Det är inga kvinnor i loka-len, mer än damen som ar-betar i köket. Jag tror hon kommer från Thailand.

Det finns en liten chans att de

börjar stiga igen …– Martin

PAjAlA 1987. Ungdomar promenerar i centrum.

Blåsta När spekulationerna lagt sig återstod väldigt lite av aktieyran. Gruvbolaget Northland Resources skulle göra folk förmögna. Sas det. Så blev det inte.

8 Aftonbladetmåndag 1 april 2013Landet som försvann8 Torsdag 14 mars 2013

AftonbladetLandet som försvann8 Torsdag 14 mars 2013AftonbladetLandet som försvann8 Torsdag 14 mars 2013AftonbladetLandet som försvann8 måndag 1 april 2013Aftonbladet

Att det råder brist på kvinnor i Pajala vet hela Sverige. I åratal har det varit en visa, fast den visa som hörs på Smedjan i kväll är TV-kommentatorernas snatter och karlar-nas vrål.

Kommunen och länsstyrelsen i Norrbot-ten har publicerat en rapport om kvinno-bristen. År 2010 hade Pajala 2980 kvinnor och 3300 män. Rapporten är en smula be-skäftig:

”Centrum för regionalvetenskap (CE-RUM) vid Umeå universitet, lyfter fram unga kvinnor som nyckeln till positiv be-folkningstillväxt.”

Man kan uttrycka det så här: Utan unga kvinnor blir inga barn gjorda. Rapporten säger:

”Det får inte bli för tråkigt i Norrland. Då flyttar ungdomarna och först flyr kvinnor-na.”

Redan på 1940-talet började det, och har egentligen aldrig slutat.

Fantastiskt nog kan den nya gruvan vän-da trenden som pågått i över sextio år. En gruva är traditionellt arbetsmiljö för män. Men Northland Resources har bestämt att

hälften av arbetsstyrkan ska vara kvinnor. Så om allt går väl blir gruvan en magnet för brudar.

Tänk om det om ett par år sitter kvinnor på Smedjan.

Jaaaaaaa! vrålar karlarna.

JokkmokkOm den tröstlösa jakten

på en sjuksköterska.

Kapitel iii

Ett av de märkligaste fenomenen i det nya samhälle som växer fram är hur hög arbets-löshet kan existera samtidigt som det råder akut brist på arbetskraft. Ett nytt modeord har uppstått i politiken: mismatch. Arbets-kraften är inte utbildad för de behov som industrin har. Därför kan företagen klaga på att de inte får tag i folk, politiker och för-ståsigpåare varnar för att bristen på arbets-kraft snart blir ännu värre, och samtidigt går hundratusentals människor utan egen försörjning.

En lokal variant på detta problem finns i Jokkmokk (och många andra platser i Norr-

land). Per telefon har jag pratat länge med socialchefen Ted Sandin. Han berättade om problemen att få tag i nyckelpersoner till kommunen: socialsekreterare, behöriga lä-rare, biståndsenhetschef, ekonomichef, sjuksköterska …

Sjuksköterska?Vi gör upp om en tid då jag ska besöka

Sandin i kommunhuset i Jokkmokk. Fram-för entrén står en plastobelisk med FN:s barnkonvention. San-din, en kortväxt, öppen och vänlig göteborgare med snus under läp-pen, har sitt rum i ett hörn på första våning-en. Vi får träffa inte ba-ra honom utan även kommunens utveck-lingschef, en karl från Småland, och Maria Pe-tersen, projektansvarig i Framtid Jokkmokk.

Det blir ett litet sammanträde där Sandin kärnfullt berättar om problemen och ut-vecklingschefen försöker hälla in positiva glimtar. ”Vi ska vara lika många i kommu-

nen 2015 som vi var 2008. Knappt 6000. I dag är vi strax över 5000.”

De berättar om telefonnumret 0971–172 63.

Det går till Maria Petersen i Framtid Jokkmokk, som är en kommunal satsning för att locka nya till kommunen. Petersens uppgift var ursprungligen att bistå flykting-ar, men det kan vara svårt för svenska ut-socknes att finna sig tillrätta också. I så

måtto är det ingen skill-nad på somalier och gö-teborgare.

Var får man fiska? Var köper man olja till sko-tern? Älgkött? Var klip-per man sig? Hur får man tag i en villa?

Ring Maria!Hon kom i gång med

hjälpverksamheten i oktober och när jag frå-

gar hur många svenskar som hört av sig sä-ger hon:

– Ingen.Telefonnumret, och Maria Petersens la-

koniska svar, sammanfattar Jokkmokks di-

Det får inte bli för tråkigt i Norrland. Då

flyttar ungdomarna ...– Rapport från länsstyrelsen

JokkmokkVarför vill ingen flytta till

?

INgeN rusNINg Jokkmokk har stora problem med att få tag i nyckelpersoner till kommunen. Det saknas socialsekreterare, ekonomichef, lärare och sjuksköterskor.Hockeykväll i Pajala.

Jokkmokks busstation.

Händerna tillhör Anna Lundvall. hon är 102 år och har precis flyttat in på äldreboendet i Jokkmokk.



HälsarBjörne

Landet som försvann 9 Torsdag 14 mars 2013Aftonbladet Landet som försvann 9 Torsdag 14 mars 2013Aftonbladet Landet som försvann 9 Torsdag 14 mars 2013Aftonbladet Landet som försvann 9 måndag 1 april 2013Aftonbladet

lemma, liksom så många andra landsbygds-kommuners. Få vill flytta hit, åtminstone högutbildade,och det är lite märkligt med tanke på att de norrländska kommunerna på 1960- och 70-talen blev kända för parol-len: Vi flytt int!

Människorna slogs förtvivlat för att få stanna kvar i hembygden när jobben i sko-gen och gruvorna försvann.

Nu är problemet delvis det motsatta. Kommunen lockar och ber folk att komma, få lyssnar. Vi flytt int – till Jokkmokk. Det är be-klämmande tydligt när man promenerar genom byn. Få människor. Tom-ma affärslokaler.

Socialchefen Ted San-din kan själv illustrera svårigheten att få hit folk.

Han flyttade till Jokkmokk för att tillträ-da som personalchef i kommunen. En av hans uppgifter blev att rekrytera en ny so-cialchef. Det gick inte att få tag i någon. Till slut sökte Sandin själv jobbet. Han fick det.

Hur kan det vara brist på arbetskraft i en kommun med tio procents arbetslöshet?

Därför att de som vill studera flyttar till kusten eller söderut. Och där blir de kvar.

Vi promenerar från kommunhuset, över stadsparken och ner till äldreboendet Kai-tum där sköterskan saknas. Sedan förra vå-ren har Sandin försökt få tag i någon. Han gaskar upp sig och säger att han har kon-takter, det finns namn och han är beredd att

betala hyggligt, fast in-te så bra som den se-naste begärde, 38 000. Men uppemot 30 000 i månaden kan Jokk-mokk erbjuda en erfa-ren sjuksköterska.

På Kaitum stöter vi ihop med områdesche-fen Jan-Olov Westman som berättar hur han 2010 inledde jakten på

en sköterska som sommarvikare.– Jag bjöd på ett paket: hög lön, fri bostad,

fri resa hit och som tack en avslutnings-weekend i Årrenjarka fjällby. För sköterska med partner. Det skulle ha kostat oss fem-

tiotusen i månaden. Alla jag hade kontakt med tackade nej.

Kan ett ord bli en förbannelse? Denna dag tycks ordet NEJ sväva över Jokkmokk.

Jag ber att få träffa någon som bor på Kai-tum. Av en händelse stannar vi ut-anför Anna Lundvalls dörr.

Hon fyller 102 i år.I höstas bad hon kommunen att

få flytta till äldreboendet. Hon tyckte inte att det kändes tryggt att leva ensam hemma längre. Kommunen sa nej. Anna Lundvall ansågs för pigg.

Det blev en nationell skandal. Med hjälp av dottern Gudrun Ek, 73, över-klagade Anna till förvaltningsrätten och vann. Kommunen fick ge sig, nejet blev ett motvilligt ja och se-dan en dryg vecka har Anna rum på Kaitum.

Lena Stenman, en av äldre-boendets två sköterskor, ser till Anna. När Sten-man kommer ut ur rum-met säger hon:

Ingen.

– Maria Petersen svarar på frå-gan om hur många svenskar

som ringt och velat flytta till Jokkmokk

Jokkmokk 1951. Olika färdmedel trängs i centrum.

?

INgeN rusNINg Jokkmokk har stora problem med att få tag i nyckelpersoner till kommunen. Det saknas socialsekreterare, ekonomichef, lärare och sjuksköterskor.


Aftonbladet

Mörka utsikter

Arvidsjaur & Dorotea

Dorotea Gatans parlament är någon annanstans. I en ockuperad sjukstuga (bild längst ner t.v.) hittar man musicerande Doroteabor …

… där målet med ockupationen är att få behålla akutvårdplatserna. Utan invandrare dör Dorotea. Här pluggar Gul Shirin Ahmadi svenska. Alrik Lundmark, Arvidsjaur. Ensam i LO.



HälsarBjörne


– Det är otroligt ledsamt att det är så svårt att få tag i en sköterska. Det är så många som inte utbildar sig …

Det blir dyrt med vikarier, och vikarier för vikarierna, och att be personalen kom-ma in på semestern och jobba. Jokkmokk höjde kommunalskatten med femtio öre i december, delvis för att äldrevården blir allt dyrare.

– Och ändå är detta en sån fantastisk plats, säger Ted Sandin. Jag köpte en villa för 440 000 när jag flyttade hit. Jag öppnar dörren, sätter på mig skidorna och forsar rakt ut på de stora vidderna. Och jag behöver inte lå-sa när jag går hemifrån.

n n nJämfört med Jokkmokk känns Arvidsjaur

som en metropol. Vi skämtar när vi kör in i samhället: All denna reklam som tränger sig på, man blir alldeles förvirrad, alla bilar …

ArvidsjAurIntervju med den siste representanten för LO.

Kapitel iV

När jag ringer LO-facken i Arvidsjaur sä-ger en automatisk röst att numret har upp-hört och hänvisning saknas. Till slut får jag tag i en representant för LO, en av världens starkaste fackföreningsrörelser och hörn-sten i det svenska samhällsbygget.

Han heter Alrik Lundmark, är 65 år och tänker lägga av innan året är slut.

En dag med snöyra träffas vi i ABF:s röd-målade villa på Garvaregatan, ett stenkast från Nyborgstjärn och tre stenkast från sko-gen. För yngre läsare kan jag berätta att ABF betyder Arbetarnas Bildningsförbund. Det skriver jag inte för att vara ironisk eller vinna en poäng. San-nolikheten är stor att en läsare i tjugoårsål-dern inte har en aning om vad ABF står för: och på en plats som Arvidsjaur är det pensionärerna som håller verksamheten igång.

Alrik, en öppenhjärtig karl med hes röst och tangorabatt på överläppen, tillhör en utrotningshotad art. Den svenska fack-föreningsmannen.

Han har försvunnit så hastigt att vår själv-bild inte har hängt med. Vi betraktar oss fortfarande som ett genomorganiserat land där normaltillståndet är att tillhöra en fack-förening och där de flesta ”egentligen” är socialdemokrater. Det är en bild som även genomsyrar den borgerliga regeringen som styr landet. För att vinna makten var bor-garna först tvungna att erövra Socialdemo-kraternas språk.

Alrik är den siste representanten för LO i Arvidsjaur.

Han skulle nog inte hålla med om den be-skrivningen, säkerligen för att ett sådant konstaterande gör för ont, men också för att han ännu inte gett upp hoppet.

– Jag ska jobba för att få in ungdomar i fac-ket. Det måste göras. Utan facket blir vi sla-var.

Stolta ord. Verkligheten ser ut så här: När Alrik för ett år sedan skulle sammankalla det stadgeenliga mötet i LO-sektionen in-såg han att det inte fanns någon att kalla. Medlemsförbunden hade inte nominerat några representanter till LO-sektionen. Al-rik var ensam. ”Om vi varit två hade jag kun-nat sammankalla ett möte. Men det var ba-ra jag.”

Vi brukar ju också betrakta oss som ett land av folkrörelser. Men kan man ha en folkrörelse utan folk – och rörelse?

LO-sektionen hade tidigare ett skrivbord på den socialdemokratiska partiexpeditio-nen på Storgatan, genomfartsleden i Arvid-sjaur. Där fanns till och med en anställd per-son som svarade i telefon och skötte admi-nistrationen. LO-representanterna bruka-de sammanträda på hotell Laponia. Det var på den tiden de var flera stycken.

– Om man är tre kan man diskutera. Men

de andra försvann. De fick annat att göra.Jag anar vemod i Alriks röst. Vi sitter i kö-

ket i ABF-huset. Alrik bjuder på kaffe och kakor. På bordet är ett träställ med kort som ska lära en att tänka ljust och se möjlighe-ter.

”Använd positiva ord””Du är en livskonstnär””Följ din egen stig”Om Alrik ska berätta om sin bakgrund sä-

ger han så här:– Morsan jobbade i skogen. Farsan var

bonde, gruvarbetare och skogsarbetare. Jag minns hur det var att såga för hand i skogen.

Alrik har arbetat i gruva, varit småbruka-re och kört testbil på vintrarna för Volkswa-gen. Nu är han varannan vecka lastbils-chaufför under jord i LKAB:s gruva i Kiru-na. Han går i pension i december.

Att vara medlem och aktiv i facket är en fråga om fostran, anser han.

– Förr var det självklart att man gick med. En tjej som jobbade halvtid sa till mig: Jag klarar mig ändå. Ett halvår senare mötte jag henne och då sa hon: Jag har gått med. Mam-ma tvingade mig.

Alrik kluckar. Han håller armarna i kors över bröstet. Sedan säger han:

– Man orkar inte engagera sig. Man har haft det för bra.

Bredvid Alrik sitter Maria Stenberg, 46, socialdemokratisk riksdagsledamot och vi-ce ordförande i LO-distriktet. Det omfattar Norrbotten och Västerbotten. Den nya or-ganisationen började gälla första januari och är den senaste i en serie omstöpningar och neddragningar som i verkligheten är en hastig reträtt.

– Den svenska model-len bygger på att du teck-nar frivilliga avtal, till ex-empel om övertidsersätt-ning, friskvård och ar-betstider, säger Maria. För att göra detta måste vi ha starka fackförening-ar.

– Utan fack går det än-nu mer åt helvete, säger Alrik.

– Just nu är det ganska stilla. Att värva nya medlemmar till partiet är heller inte lätt, sä-ger Maria.

Detta samtal äger alltså rum i mars 2013, när Sverige har haft en borgerlig regering i sex och ett halvt år, en regering som enligt socialdemokraterna fört en arbetarfientlig politik med attacker på fackföreningarna.

Om ni inte lyckas värva medlemmar nu, när ska ni då klara det?Maria sitter tyst.Alrik ruskar ljudlöst på huvudet.

n n nMorgon. Jag står i mitt rum på hotell La-

ponia och ser ner på innergården. Där står fjorton röda Audi Quattro på tomgång. De har nummer på sidorna. Det ryker om avgas-rören. Folk kommer utsläntrande från hotel-let och går mot bilarna.

I den här trakten testar Europas bilindu-stri sina fordon i vinterkyla. En biprodukt av testindustrin är nöjeskörning på isar. Välbär-gade tyskar flygs upp och får öva halkkör-ning. Hotellet är fullt med testförare och tu-rister.

De fotograferar varandra, sätter sig i bi-larna och kör i karavan ut från gården.

Varför har Volvo lämnat isvidderna fria för Audi?

Är det något som jag ska bry mig om?

doroteADet svenska upproret och den fredliga ockupationen

Kapitel V

Hotell Nordica i Dorotea saknar perso-nal på söndagen men de har lagt nycklar och kod i brevlådan vid ytterdörren. Mild-vädret har slagit om i en bitande kyla. Jag bylsar på mig och tar en promenad genom byn där allt utom pizzerian är stängt.

Den drivs av en libanes som har kock-mössan käckt på sned. I ett hörn sitter hans fru och barn. I restaurangens motsatta hörn sitter några fyllon och babblar med fyllons

höga och kategoriska röster.Jag äter en schnitzel som är sensationellt

god.n n n

På andra sidan E45:an som nu känns som en isgata står en skylt: Doroteaupproret. Den pekar ner mot sjukstugan som ligger som en glödande snölykta i mörkret.

Det får vara nog med rationaliseringar och ekonomiska besparingar som i långa loppet säkert blir särdeles dyra, säger de upproriska. Vem som helst kan se att en kommun av Doroteas storlek behöver en egen sjukstuga. Fyra ynka sängplatser. Det kan inte vara för mycket begärt.

Det tycker landstinget borta i Umeå, som stängde sjukstugan. Därmed står det loka-la intresset mot det centrala. Sedan över ett år ockuperar Doroteaborna byggnaden och två gånger i veckan håller de möte.

Jag öppnar dörren och hamnar mitt i en konsert, och en man med fiol säger välkom-men, och man visar en stol där jag kan sit-ta.

– Nu spelar vi ”Gatans parlament”, säger Eva Swahlén, 47, och sätter fi-olen under hakan. Eva är yngst. Eva Söderström, 83, på nyckelharpa, är äldst. Däremellan finns pensio-närer på dragspel, fioler, gitarr och bas.

Gatans parlament är ett uttryck som syftar på kravaller, stenkast-ning och poliser som gör chock med ba-tongerna i högsta hugg. Men här är gatans parlament en behaglig och smeksam melo-di.

Visst har även Dorotea haft en dos av fy-sisk konfrontation. När ockupationen bör-jade sände landstinget hit uniformerade väktare som skulle tillse att det inte sked-de åverkan på hus och inventarier.

Doroteaborna hade inga planer på att vandalisera, så väktarna fick det långtråkigt och såg med tiden allt ledsnare ut.

Efter tre månader insåg landstinget att väktarna var en tung och onödig kostnad. Nu tillåts ockupationen fortskrida utan övervakning. Dock med vissa regler: Ingen kaffekokning i lokalerna, mikron får inte an-vändas och inga levande ljus. Dörrarna måste vara upplåsta ty i händelse av brand ska ockupanterna snabbt kunna ta sig ut.

Fler än 30 personer tillåts inte samti-digt vistas i lokalen.

– Vi håller på tills vi är nöjda, sä-ger Simone Granberg, 50, företaga-re och informell talesperson. Dyg-net runt har vi folk i lokalen. Att lämna vore som att blåsa av ock-upationen.

Kommunen har 2 900 invåna-re. Upproret har fått 24 801 namn-underskrifter till stöd. I september ska hela Västerbotten folkomrösta om sjukstugan och de fyra sängplat-serna. Men det är långt tills dess och nu är det kaffe och kaka, kokat hem-ma hos aktivisterna och hitforslat i termosar eftersom de inte får använda spisen.

Det är ett mycket svenskt uppror.

n n nMen det är inte

för upprorets skull jag stannat i Dorotea. Det är för flyktingarnas. Dorotea är en särdeles solidarisk kommun och har därför tagit emot fler flyktingar per invå-nare än nästan alla andra i Sverige.

Så skulle jag skriva om jag fick i upp-drag att författa en propaganda-broschyr. Solidari-teten är emeller-tid inte he-la sanningen,

kanske ingen sanning alls, under alla om-ständigheter underordnad en större och mer pockande (för Dorotea kommun) san-ning.

Margareta Skoog, 55, enhetschef på Lär-centrum, berättar att flyktingmottagning-en numera sorterar under kommunens till-växtenhet istället för social- och utbild-ningsnämnderna. Av det kan man dra två slutsatser, antingen att flyktinghantering-en är geschäft eller att Dorotea ser flykting-arna som blivande kreativa medborgare, kommunens framtid.

Det ena behöver inte utesluta det andra.Kommunen har 2 896 invånare, hälften

bor i tätorten. På Storgatan frågar jag en dam efter Centrumhuset där flyktingmot-tagningen finns. Hon råder mig att kolla med turistbyrån på torget, femtio meter upp i backen. När jag kommer dit har da-men hunnit före. Föreståndaren för turist-byrån pekar genom rutan på Centrumhu-set som ligger hundra meter bort. Jag ser

det. Föreståndaren frågar:

– Vill du ha en kar-ta?

Jag svarar att jag hittar ändå och går till flyktingmottag-ningen som ligger bredvid Ica. På Ica träffar jag efter ett par timmar damen

som jag frågade om vägen och som jag där-efter mötte på turistbyrån.

Detta säger något om Doroteas storlek. Denna lilla ort har sedan 1990 ta-git emot 998 flyktingar från Sierra Leone, Li-banon, Irak, Palestina, Somalia, Bosnien, Kosovo, Afghanistan, Eritrea, Rwanda och Sudan. Syrien är på gång.

Utan fack går det ännu

mer åt helvete.– Alrik Lundmark, LO-representant

Det är otroligt ledsamt att det är så

svårt att få tag i en sköterska.

– Lena Stenman, en av äldre-boendets två sköterskor

ArvidjAur 1933. Invigning av järnvägslinje.

dOrOteA 1957. Bildtexten lyder ”Bilden visar ett avsnitt från det framåtgående samhället, Dorotea.”


Aftonbladet

Margareta Skoog har sitt tjänsterum på andra våningen över Systembolaget och med utsikt mot Ica:s snöiga parkering. Hon bjuder på vetekaka och hjälper mig att be-na ut ekonomin.

n 445 000 kronor får kommunen i grun-dersättning för att den hyser en flyktingmot-tagning.

n 83 100 utgår i ersättning under två år per flykting i åldern noll till 64 år.

n 52 000 är ersättning i två år per flykting som är 64 år och äldre.

Tidigare var detta en tämligen stabil verk-samhet. Flyktingen fick socialbidrag vilket innebar att han eller hon stannade i två år, för andra kommuner tog inte gärna emot personer som saknade egen försörjning.

Första december 2010 beslutade riksda-gen om den så kallade etableringsreformen. Den innebär att flyktingens ersättning nu-mera utbetalas via statliga Försäkringskas-san. Och det medför att flyktingen är fri att flytta vart som helst inom Sverige.

Av de som kom till Dorotea 2011 finns in-te en enda kvar.

– De använder kom-munen som språngbrä-da, säger Margareta.

– De tar bidragen och drar vidare till större städer. Om de åtminsto-ne kunde stanna ett par år, säger det sociademo-kratiska kommunalrå-det Greger Lindqvist.

För varje person som är skriven i kommunen utgår statligt utjämningsbidrag. Så det gäl-ler att hålla flyktingarna kvar till första no-vember. Då sker avräkningen. Dorotea er-håller 24 518 kronor i statsbidrag för varje invånare. (Ekonomichefen i kommunhuset på andra sidan E45:an hjälper mig med siff-rorna.) Men om en person kommer femton-de november och försvinner femtonde ok-tober får kommunen inte ett öre.

Sålunda är de fem somalier, den rumän och den eritrean som pluggar svenska för invandrare i rummet bredvid Margaretas en ekonomisk och mänsklig tillgång som mås-te vårdas. De arbetar tyst och plikttroget med de meningar som läroboken tillhanda-håller:

”Jag gillar inte fusionsjazz.””Jag tycker att Ingmar Bergmans filmer

är fantastiska.”Som alla industrier genererar flyktingin-

dustrin indirekta arbetstillfällen: i affärer-na, skolan, dagis …

Den tillförordnade kommunchefen berät-tar om neddragningar. Skatteintäkterna minskar. Staten monterar ner servicen. Kommunens två poliser går i pension och ersätts inte. Arbetsförmedlingen har säm-re bemanning än tidigare.

– Hela Sverige ska tydligen inte leva läng-re...

I långa loppet står och faller Dorotea med in-vandrarna. Idealet är så-dana som Théoneste Kayigamba från Rwan-da. Han anlände för knappt tio år sedan med sin fru. De har stannat. Han är utbildad under-sköterska men arbetar nu på flyktingmottag-ningen.

– Varje själ som vill vara här är värdefull på många sätt, säger Margareta Skoog. De tillför kommunen ny kunskap. Vi behöver nya influenser. Vi arbetar frenetiskt för att få dem att bli kvar.

Någon främlingsfientlighet har Margare-ta aldrig mött. Inte Théoneste Kayigamba heller. Det enda klagomål Margareta fått är: Varför tar vi emot så många när de ändå in-te stannar?

Kommunen utvidgar verksamheten ge-nom att ta emot ensamkommande flykting-barn. Man planerar att öppna en mottagning för asylsökande. Någon eller några måtte väl ändå stanna?

n n nI Östersund ringer jag en vän och säger:

Detta måste vara en av de vackraste platser-na i Sverige.

Jag står på Stortorget som är täckt av snö och ser ner mot Storsjön och Frösön och den upplysta skidbacken. Nästa morgon går jag ner till sjön och ser på barn som leker i en stor borg av is och snö, och sedan går jag en stund på isen där man plogat skridskobanor, mil av banor i den klara luften och den vita fri-heten.

– Wilhelm Peterson-Berger sa att Frösön är den vackraste platsen på jorden, säger min vän i telefonen.

ÖstersundOm ungdomar som självmedicinerar

för att slippa tänka.

Kapitel Vi

Det svåra är att begripa hur det börjar.Varför knarkar ungdomar i Östersund?

Varför utbryter en narkotikaepidemi just här? En tämligen välmående stad, fylld av kultur och fritidsaktiviteter och där ung-domsarbetslösheten sjunker?

På Gustav III:s torg, fem minuters promenad från Stortorgets spekta-kulära utsikt, har poli-sen öppnat lokal i sam-ma byggnad som bussta-tionen. I lokalen sitter kriminalinspektör Per Sundin, 36. Han ser ut som en filmsnut med öronsnäcka och pistol-hölster.

Sundin talar inte gärna om epidemi. Han misstänker att narkotikaproblemet fanns redan tidigare, och att polisen inte arbeta-de tillräckligt effektivt.

Han rabblar siffror. Antalet anmälda nar-kotikabrott har ökat dramatiskt. Förra året tog polisen fyrtiotvå ungdomar under ar-ton år för ringa narkotikabrott.

Den yngste var fjorton. Han går i åttan. Han var hög på hasch i skolan.

Förresten, den killen tog de ju i år, för ba-ra ett par veckor sedan.

Sundin lyssnar i hörsnäckan och ger några instruktioner. Hans kolleger letar efter en sjuttonårig flicka som rymt hemifrån. Han avslutar samtalet och ser ut genom fönst-ret.

– När jag började med det här tänkte jag: Vi ska leta efter partydroger, sådana folk tar för att bli uppåt, ha roligt. Men ungdomar-na använder lugnande och smärtstillande. De självmedicinerar för att dämpa ångest. De vill slippa tänka.

De vanligaste drogerna är hasch, mariju-ana och Spice, ett syntetiskt preparat som tillreds av pulver, aceton och tobak. Pulvret köper man på nätet. Den syntetiska drogens kemiska sammansättning kan lätt ändras så den är svår att förbjuda. Men poliserna har

rätt att förstöra det de kommer över.

– En kille, han hade just fyllt arton, tillredde knarket själv hemma i köket. Han la en bakplåt under. När han var klar diskade han plåten. Se-nare tog den ovetande modern plåten och gjor-de en rätt på rotsaker. Hon, sonen och sonens

flickvän åt maten och blev höga. Modern ringde efter ambulans. Vi testade maten. Den innehöll Spice. Så stark är drogen.

Sundin sträcker på sig och pekar på en man som med ryckiga rörelser går längs Kyrkgatan.

– Amfetaminist. Han ser fräsch ut i dag. Jag har känt honom i tio år. Det är inte såda-na vi arbetar mot. Vi försöker rädda de unga.

n n nPolisens ungdomsgrupp bildades 2007.

Östersund ansågs då inte ha något narkoti-kaproblem. Men av någon anledning ökade brottsligheten bland ungdomar och de två poliser som ansvarade för utredningarna hann inte med. ”Vi var bland de sämsta i Sve-rige.” Man tillsatte en ungdomsgrupp.

Hela Sverige ska tydligen inte

leva längre …– Tf kommunchef

i Dorotea

Jag gillar inte

fusionjazz.– Mening ur SFI:s

lärobok

JokkmokkKommunslogan:

–Befolkning:

5 086Arbetslöshet:

13,28%

medelinkomst:

206 900medelålder:

47 år

Kommunstyre

Förstoras: max 130 %Förminskas: max 80%








SunneKommunslogan:

”sagoliKa sunne”Befolkning:

13 102Arbetslöshet:

10,44%

medelinkomst:

210 800medelålder:

44 år

Kommunstyre









DoroteaKommunslogan:

”lapplands sydport”Befolkning:

2 794Arbetslöshet:

13,91%

medelinkomst:

206 900medelålder:

48 år

Kommunstyre









LundKommunslogan:

”idéernas stad”Befolkning:


6,46%

medelinkomst:

249 500medelålder:

38 år

Kommunstyre









*

*

*

*Tillsammans med Framtid i Jokkmokk

KirunaKommunslogan:

”en ren upplevelse”Befolkning:


7,43%

medelinkomst:

274 600medelålder:

42 år

Kommunstyre









LjusdalKommunslogan:

”i ljusdal är det mÖjligt”Befolkning:


17,10%

medelinkomst:

211 800medelålder:

45 år

Kommunstyre









GnosjöKommunslogan:

”livsKvalité fÖr alla”Befolkning:

9 354Arbetslöshet:

10,02%

medelinkomst:

237 200medelålder:

41 år

Kommunstyre









*

*

*Tillsammans med Samelistan

*Tillsammans med Framtid i Jokkmokk



HälsarBjörne


PajalaKommunslogan:

”maKalösa Pajala”Befolkning:

6 279Arbetslöshet:

16,72%

medelinkomst:

212 600medelålder:

49 år

Kommunstyre









BorlängeKommunslogan:

”Bo länge i Borlänge”Befolkning:


10,96%

medelinkomst:

227 500medelålder:

41 år

Kommunstyre









ÖstersundKommunslogan:

”livsKvalitet ingår”Befolkning:


11,05%

medelinkomst:

232 200medelålder:

42 år

Kommunstyre









SjöboKommunslogan:

”sjöBo – en Plats för tillväxt”Befolkning:


8,73%

medelinkomst:

219 200medelålder:

43 år

Kommunstyre









ArvidsjaurKommunslogan:

–Befolkning:

6 467Arbetslöshet:

13,67%

medelinkomst:

226 500medelålder:

46 år

Kommunstyre









TörebodaKommunslogan:

”trivselKommunen töreBoda”Befolkning:

9 009Arbetslöshet:

13,06

medelinkomst:

206 000medelålder:

45 år

Kommunstyre









LandskronaKommunslogan:

”staden i vinden”Befolkning:


14,72%

medelinkomst:

214 800medelålder:

41 år

Kommunstyre










Aftonbladet

I fjol var de tio poliser i gruppen. Så fort de får tillräckliga belägg för att någon knar-kar åker de hem till föräldrarna, samlar fa-miljen och berättar vad de vet.

– De flesta föräldrar blir chockade.De knarkande ungdomarna finns i sam-

hällets alla skikt. Sundin vet att det låter som en klyscha, likväl är det sant. Om det finns något gemensamt för dem?

– Ingen vill knarka. Det är det enda de har gemensamt.

Så varför gör de det?Sundin drar på svaret. Han lutar sig till-

baka i samlingsrummets soffa, lägger hö-ger fot över vänster ben.

– På en hockeyträning nu för tiden, hur många föräldrar ser på ungdo-marna och hur många kollar sina telefoner? Alla ska vara uppkopp-lade hela tiden och det är föräldrarna jag talar om. De facebookar. De kollar jobbmejl fyra gånger per kväll.

Han rätar på sig.– Tid är det värdefullaste föräldrarna kan

ge sina barn. Lyssna på dem. Fråga. Nu är det vi poliser som blir deras förebilder. De kommer till oss för att prata. Men vi kan in-te ersätta föräldrarna.

Nytt meddelande i hörsnäckan. Kolleger-na har hittat den förrymda flickan. Sundin reser sig.

– Tyvärr tror jag problemet kommer att öka. Förr kunde vi påverka brottsligheten genom att ta bort en eller ett par centralfi-

gurer. Det funkar inte längre. Vem som helst kan köpa knark på nätet. Vi måste komma åt varför de knarkar, varför tonår-ingar använder ångestdämpande droger och börja där.

LjusdaLOm en episk politikerstrid som trotsar all beskrivning

Kapitel Vii

När jag bestämde mig för att kalla fär-den genom Sverige ”Landet som försvann” kände jag ännu inte till Roland Bäckman.

Nu sitter han framför mig med armarna i kors. Han är mycket allvarlig. Över telefon har han sagt att han in-te har tid att träffas. Roland Bäckman är otroligt upptagen. Är det inte det ena så är det det andra och för det tredje firar Lill-Babs sin sjuttiofemårs-

dag hemma i Järvsö och då ska han gratu-lera å kommunens vägnar.

Han har inte en minut över på flera veckor. När jag i telefonen säger att det kanske ändå ..? En paus mellan två möten? Han säger: Jag kanske uttryckte mig otyd-ligt, jag har alltså inte tid.

Han tillägger att han vet att jag talat med flera personer i kommunen.

Å ena sidan tvivlar jag på att kommunal-rådet i Ljusdal kan vara så upptagen. Å andra sidan knäpper jag på nätet fram lis-

tan över Bäckmans uppdrag och de har va-rit så många att jag förstår om han ägnar varje vaken stund åt sammanträden.

Och nu sitter han framför mig på Stads-hotellet i Ljusdal med armarna i kors. Ett årsmöte har oväntat blivit inställt och där-för har han en stund över. Bredvid honom sitter Örjan Fridner, ordförande i arbetar-ekommunen. Bäckman är en stor karl med mustasch, Fridner är tunnare och utan.

Jag frågar när Socialdemokraterna i Ljusdal senast var i minoritet.

– Jag tror aldrig vi har varit det förut, sä-ger Bäckman.

– Jo, 1976 var det Centern som styrde, in-flikar Fridner. Och 1985 var det en borger-lig kartell. Annars har Ljusdal alltid varit socialdemokratiskt styrt, fast ibland med stöd av andra.

n n nDet är kväll och vi sitter i hotellets fru-

kostmatsal som den hyggliga receptionis-ten öppnat. Framför oss har vi varsitt glas kranvatten. På andra sidan gatan ligger järnvägen med ett enormt upplag timmer.

Bäckman och Fridner ska berätta vad som sker i kommunen. Jag har under da-gen träffat flera politiker som gett en tra-gikomisk bild.

De är överens om en sak. Att det är brå-kigt, obehagligt och att den viktiga utbild-ningsnämnden är lamslagen.

Stökigt är det ofta i politik, men strider-na i Ljusdal har nått episka dimensioner.

Socialdemokraten Stina Michelson polis anmälde i höstas moderaten Torsten Hellström för sexuellt ofredande och för-olämpning. Han skulle ha kallat henne för sosseluder och sossefnask.

– Jag känner mig kränkt som individ, kvinna och politiker, sa Michelson till Ljusdals-Posten.

Jag söker henne men hon ringer inte till-baka. Hellström däremot, moderaten, känd för mustiga skämt, tar gärna emot. Han har hästgård utanför köpingen. Vack-er utsikt över det flacka landskapet. Snön gnistrar i det skarpa vårljuset. Han bekla-gar att polisen la ner utredningen. Hell-ström såg fram mot en rättegång.

– Jag sa sossetjafs, inte fnask.Sedan sjukskrev sig socialdemokraten

Malin Ängerå, ordförande i utbildnings-nämnden. Jag söker henne men hon ringer inte tillbaka. I lokalpressen sa hon att hon mådde dåligt därför att andra mådde dåligt.

Tjänstemännen på utbildningsförvalt-ningen mådde så dåligt att Ängerå, som är politiker, blev sjuk. Tjänstemännen måd-de dåligt därför att de politiker i utbild-ningsnämnden som inte är socialdemo-krater begärde utredningar och svar, svar, svar!

Sedan skulle en facklig representant in-för nämnden redogöra för personalens ar-betssituation och berätta varför det går så trögt med utredningarna. Hon började gråta. Förvaltningen har skurits ner från tolv tjänstemän till fyra.

Under Malin Ängerås sjukfrånvaro var folkpartisten Mia Sparrow ordförande i nämnden. Nu har Sparrow lämnat nämn-den i protest mot att arbetarekommunens ordförande Fridner tar plats i stället för en annan socialdemokrat.

– Fridner smutskastar mig och alla andra. Jag kände att det fick vara nog, sä-ger Sparrow.

Hur många föräldrar ser på

ungdomarna och hur många ser på sina

telefoner?– Per Sundin, polis

det bLåser friskt

Ljusdal & Borlänge

Vedermöda Laszlo Gönczi, (MP) Sverige, sitter i utbilningsnämnden i Ljusdal. En kommun där det inte är helt enkelt att vara politiker …



HälsarBjörne


Fridner kallar nämnden ”rebellisk”. Frid-ner har sagt att nämnden ägnar sig åt häxjakt och kvinnoförföljelse när ledamöterna kri-tiserar den hans partikamrat Ängerå.

Miljöpartisten Laszlo Gönczi säger att han är kränkt. Av Fridner, denne ”fridsfurste” som Gönczi uttrycker det med vällustig ironi.

Vänsterpartisten Conny Englund kräver att Malin Ängerå ska avgå.

Det sista är olyckligt för Socialdemokra-terna eftersom Vänsterpartiet är deras sam-arbetspartner. Och där är kärnan i varför po-litiken ser ut som den gör i Ljusdal, och var-för denna ankdamm kan lära övriga Sverige något.

Efter att alltid ha varit den självklara makten i Ljusdal befinner sig soci-aldemokraterna i minori-tet. Allianserna har räm-nat och politiken flyter. Inget är självklart längre, inte ens inom partiet.

Roland Bäckman kandi-derade till riksdagen. Han var femte namn på valsedeln i Gävleborg. Blott fyra kom in och Bäckmans framtid var plötsligt osäker.

Han vände ögonen mot hemkommunen och utmanade partikamraten Marit Holms-trand, det sittande kommunalrådet som dessutom hade fått flest kryss på sitt namn. Men Bäckman trummade ihop en majoritet inom partiet och vann det interna socialde-mokratiska valet som skulle bestämma kan-didat till posten som kommunalråd.

– Jag var rädd för att partiet skulle spricka, säger arbetarekommunens ordförande Frid-ner.

– Det finns alltid risk för att partiet ska spricka, säger Bäckman.

Han blev kommunalråd och Holmstrand reducerades till ledamot i fullmäktige.

Partiet är delat i två läger. Runt dem har politiken blivit ett gungfly.

Man kan inte ens lita på sin samarbetspart-ner Vänsterpartiet.

Topptjänstemän slutar på grund av vresig ton och trist arbetsklimat.

Så kan det gå när gamla maktstrukturer vittrar bort och inte ersätts av nya.

Sitta med armarna i kors är ett talesätt för lättja. Men i Roland Bäckmans och Örjan

Fridners fall är det en försvarsposition. Snart är det val igen.

– Vi är till för väljarna, säger Fridner.

– Det är partiet och in-te individer som ska sty-ra politiken. Det är jag otroligt noga med, säger Bäckman.

n n nMed en känsla av vemod går jag ut och ser

på järnvägsstationen. Mitt första riktiga jour-nalistjobb var på tidningen Härjedalen i Sveg, elva mil åt nordväst. I Sveg visade de film i Fol-kets hus ibland. I Ljusdal låg den närmaste rik-tiga biografen.

Sveg är ett köldhål. En gång när jag skulle kö-ra ner till Stockholm i min folkvagnsbubbla var det så kallt att jag inte fick upp värmen trots att jag öppnade spjällen för fullt, hade på den ben-sindrivna kupévärmaren och la en handske i skrevet (det kändes särskilt kallt där).

Jag fick ställa bilen i Ljusdal och ta tåget.Det lilla samhället verkar bara ha föränd-

rats på två punkter. Det finns numera en thai-restaurang och en kebabrestaurang.

BorlängeOm jakten på en värdegrund, om hur

500 personer enades om 14 ord.

Kapitel Viii

Åtta kvinnor sitter i ett fikarum på Trollskogens förskola och pratar om Borlänge kommuns värdegrund.

Att skaffa sig en värde grund är den senaste flugan bland svenska kommuner. En värdegrund innehåller fina intentio-ner, positivt laddade ord och ska sammanfatta vad en kommun vill stå för.

För en kritisk skribent är det öppet mål. Ordet vär-degrund har blivit en symbol för dumheten i Bernadottarnas land. Dravel. Floskler. Ord utan tanke.

Jag har tre vässade pennor i fickan.

Kvinnorna, anställda på förskolan och ett äldrebo-ende som heter Hällsjö-hemmet, är sammankalla-de av Borlänges informa-tionschef Ann-Cathrin Brovall. De bjuder på kaffe och vete-längd.

n Jag finns här för Borlängebon.

Jag sa sossetjafs, inte fnask.

– Torsten Hellström, kommunpolitiker

LjusdAL 1987. Ögonblicksbild över trafikenen septemberdag.

BorLänge 1975. Om tre år kommer järnverket att ingå i SSAB.

Vedermöda Laszlo Gönczi, (MP) Sverige, sitter i utbilningsnämnden i Ljusdal. En kommun där det inte är helt enkelt att vara politiker … Alexander Baljeu, 2 år, övervakad av Karin Öst, förskolechef i Borlänge.


Aftonbladet

n Jag gillar utmaningar.n Jag möter varje människa med öppen-

het.Det är Borlänge kommuns värdegrund.

De tre meningarna utarbetades av en projekt grupp bestående av sex personer. De undersökte vad det fanns för tidigare värdegrunder inom kommunens olika verksamheter och hittade femtiosex styck-en.

Projektgruppen gjorde studiebesök i Söder tälje, Vara och Göteborg. Kom-munfullmäktige tillsatte en beredning med repre-sentanter för alla partier. Alla chefer i kommunen informerades. De utsåg tvåhundratjugo medar-betare till ambassadörer för värdegrunden.

Sammanlagt har mer än femhundra per-soner studerat, diskuterat och grubblat. Re-sultatet är de tre meningarna ovan. Sam-manlagt fjorton ord. Hur mycket tid och pengar kan man spendera på fluff och hon-nörsord?

Jag läppjar på kaffet. Pennorna är på plats i fickan.

Framför mig ligger en vit plastpärm, ”Me-toder och verktyg för vårt värdegrundsar-bete.” Bakgrund. Övningar. ”Choklad är gott. Glass är godare än äpplen … Man kan bli vän med sin värsta fiende … Håller med = tummen upp. Håller inte med = tummen ner. Hur upplevde du övningen?”

Herre Gud.Så börjar Caroline Berglund prata. Hon

är undersköterska på äldreboendet och be-rättar med kraft och precision hur värde-grunden hjälpt personalen att förändra sitt arbete till de gamlas bästa.

– Förut flyttade de in till oss och vi gav dem vad vi hade att leverera. Fokus har flyt-tat från personalen till Borlängebon.

De som kom till Hällsjöhemmet behand-lades lika oavsett vilka behov de hade. Ma-

ten serverades på be-stämda tider. När ma-ten stod på bordet skulle man äta oavsett om man var van att so-va länge på morgonen eller ville dinera sent.

– Vi hade regler, sä-ger Caroline. Vi väck-te ”Märta” när hon skulle äta. Nu får hon

sova om hon vill och äta frukost senare.Personalen tar reda på de boendes histo-

ria. Man undersöker varje persons behov och önskemål.

– Det är mer specifikt. Vi tar hänsyn till hur de har levt förut och vad de vill ha. Alla är unika. Och det blir enklare för de boende att komma till oss med sina önske-mål. Hela arbetssättet är annorlunda.

Sedan berättar kvinnorna som arbetar på förskolan hur värdegrunden hjälper dem, och jag inser att det de beskriver är ett slags förverkligad utopi. Ända sedan det moder-na samhället växte fram med industrialis-men har ju idealet varit att myndigheter och

institutioner ska tjäna folket.Det var förresten den kinesiske

kommunist ledaren Mao Zedongs mest be-römda paroll – tjäna folket. En hel genera-tion ungdomar över hela världen vurmade på 1960-talet för de orden, fast de i själva verket dolde en bysantinsk diktatur.

Vem kunde ana att en av 1900-talets mest berömda politiska paroller skulle förverk-ligas i det småtråkiga Borlänge?

Ingen inbillar väl sig att allt numera är toppen i Borlänge. Men det är ganska fan-tastiskt när kommundirektören Åsa Gra-nat säger:

– Vi arbetar alla i Borlängebornas tjänst. Det ska alla veta. Även ekonomerna i stadshuset.

Kanske är det så att det inte bara krävs politisk vilja utan också välstånd för att en kommun ska tycka sig ha råd att engagera femhundra personer för att utforma tre me-ningar. Ju mer jag tittar på dem, desto märk-värdigare blir de.

n n nI så fall skulle Borlänge vara den goda si-

dan av det nya Sverige och Ljusdal det gam-la. Informationschefen i Borlänge sa väl-kommen och satte snabbt ihop program för att ge den gästande reportern så mycket in-formation om värdegrunden att han stork-nade.

I Ljusdal svarade socialdemokraterna in-te i telefon och när jag väl träffade kommu-nalrådet utstrålade hela hans väsen att han avskydde mötet.

Eller också är detta det nya Sverige:En reporter som faller för det enklaste av

alla PR-trick. Informationschefen som sträcker ut armarna och är överlycklig för att just du kommer.

n n nEn båge mot Vansbro och sedan söderut.

När vi kommer in i Värmland känner jag mig hemma. Dialekten. Atmosfären. Landska-pet. Till och med hyggena ser värmländska ut.

SunneOm getton i granskogen och om

ett mobboffers revansch

Kapitel iX

Två unga kvinnor sitter på restaurang Saffran & Vitlök i Sunne. De pratar om det lilla samhället.

Jantelag, likriktning, misstänksamhet mot det främmande och håglöshet. Andra sidan av samma mynt är närheten männi-skor emellan, naturen och det lilla samhäl-lets trygghet.

Johanna Skogman är 21 år, uppväxt i grannkommunen Munkfors på andra sidan berget. Om jag förstår saken rätt heter det Munkforsberget om man bor i Munkfors och Sunneberget om man bor i Sunne. Hen-nes värmländska har en norsk melodi.

Camilla Larsson är 33, uppväxt i Hagfors norr om Munkfors, därefter i Småland och Åkersberga.

En bidragande orsak till att familjen flyt-tade till Småland var mobbingen av Camil-la i skolan. Hon är adoptivbarn och har mörk hy. Hon minns att folk sa:

Vi arbetar alla i Borlängebornas tjänst.

Det ska a l l a veta.– Åsa Granat,

kommundirektör

Tid för lek i Borlänge. Johanna Skogman ser fram mot sin praktikplats. En plats som hon fick med hjälp av en jobbcoach. En plats som kommer att övergå i en anställning när praktikperioden är över.

Tid för tal i Borlänge. Talarstolen i stadshuset är pyntad med värdegrunden.



HälsarBjörne


Oj, har hon kommit i banankartong?Hon minns att vuxna vände på hennes

händer och tittade på handflatorna och för-undrade sig över att de inte var lika bruna som ovansidan.

Hon minns det ständiga ordet ”neger” och skräcken för rasterna.

– Och det var på 1980-talet. Det var inte forntiden.

Hon har återvänt till bygden i stor stil. Hon är chefredaktör för Gazz, en poptid-ning som distribueras gratis i Stockholm, Gö-teborg och Malmö. Hon är hemtam i kändisvärl-den och droppar gärna namn.

Så varför har hon återvänt?

– Jag är i Stockholm varje vecka. Det är skönt att komma hem till Sunne och dra på sig mysbyxorna. Här är fint och trevligt. För småbarn är det idyl-liskt att växa upp här.

Du har ju nyss berättat hur mobbad du var?– Man får förstås inte lämna normen.Camilla lutar sig fram.– Det känns jävligt skönt att komma till-

baka som segrare och se de som mobbade mig arbetslösa.

Johanna är en av de arbetslösa, fast ur en yngre generation. Hon har fått plats som praktikant på Gazz. Johannas jobbcoach ringde till Camilla och tjatade in henne, ett belägg för att de förtalade jobbcoacherna

och arbetsförmedlingarna inte alltid är genom usla.

Camilla säger att Johanna ska få anställ-ning när praktikperioden är över.

Johanna pratar om jantelagen: du ska inte tro att du är något.

– Fotboll, ishockey och bandy. Det var det som gällde i Munkfors. Jag tyckte om att lä-sa och då ansågs man konstig.

Hon säger att det är ”Domus-stil” på Munkfors, fast i nästa andetag blir hon en-

tusiastisk och pratar om skogen, forsen, ön i Klarälven.

– Där den gamla järnvägen gick har de gjort nio mil bilfri cy-kelväg ända ner till Karlstad!

Camilla och Johan-na är framtiden. De har studerat, de är be-

redda att röra på sig, de vill prova nya sa-ker. Det är nödvändigt för att få tag i ett jobb.

– Man slutade skolan, gick till bruket, knackade på och ställde sig där, säger Ste-fan Agnemyr, verksamhetssamordnare på arbetsförmedlingen i Munkfors, Johannas hemkommun. Bruket skulle ha arbetskraf-ten. Ingen fick sno arbetskraften för bru-ket.

Nu är stål- och järnverken nedlagda eller slimmade. Bruksorterna längs Klarälven är katastrofzoner i tabellerna över ungdoms-arbetslöshet: Munkfors 29,5 procent, Hag-fors 32,2, Forshaga 35.

En tredjedel av ungdomarna i Forshaga saknar gymnasieutbildning.

Här byggs landsbygdens utanförskap. Pratar man om getton i storstäderna kan man säga att detta är getton i granskogen.

Kan utanförskapet brytas? Torbjörn Johansson, chef över sex arbetsförmed-lingar i Fryksdalen och Klarälvsdalen, visar med hjälp av några staplar det so-ciala arvets betydelse.

Fryksdalen och Klarälvsdalen löper pa-rallellt i nord-sydlig riktning.

Kommunerna Sunne, Torsby och Kil lig-ger i Fryksdalen. De präglades av småföre-tag, jordbruk och blandad indu-stri.

Kommunerna Munkfors, Hagfors och Forshaga lig-ger i Klarälvsdalen och do-minerades av bruken.

Arbetslösheten i de gam-la bruksorterna är betydligt högre. Kil och Forshaga ligger bredvid varandra. Bägge har un-gefär 15 kilometer till Karlstad. Kil har 25 procents ungdomsar-betslöshet, Forshaga 35 procent.

Arbetsförmedlingen i Munk-fors har fått förstärkning med Katarina Wohlfart från Vim-merby.

Hon ska ägna sig åt ung-domarna. Det är hon som hjälpt mig att få kontakt med Johan-na och Camilla.

Det känns jävligt skönt att komma tillbaka som segrare och se de som

mobbade mig arbetslösa.– Camilla

Sunne 1943. Barn utanför barnhemmet Lappnäs i Sunne.

DenljusnanDe

framtiD är vår

Sunne

Johanna Skogman ser fram mot sin praktikplats. En plats som hon fick med hjälp av en jobbcoach. En plats som kommer att övergå i en anställning när praktikperioden är över.


Aftonbladet

De står för framtidstron, trots att de kla-gar över instängdheten och brist på initia-tiv. ”Har du sett filmen Bröllopsfotografen? Precis så är det här.”

Camilla säger att hon försökt men inte fått tag i personal i Sunne.

– Vi har inte gett upp hoppet om att etablera redaktionen här. Jag tror att fler företagare kommer att flytta hit. Hyrorna är låga. Kom-munikationerna tämli-gen goda. Det är de utifrån som kommer att förändra andan i bygden.

– Man måste sälja sig själv som varumär-ke. Det har jag blivit itutad på arbetsför-medlingen, säger Johanna.

n n nAnteckningar i bilen:De flesta inbillar sig nog att Sverige norr

om Östersund är orört land, Europas sista vildmark och så vidare.

Förmodligen är det en av de svårast ex-ploaterade delarna av Europa.

Det är en allvarlig brist i min bildning att jag inte har insett det förut. Men jag har ald-rig tidigare kört genom inlandet i ett svep. Först när man gör det ser man att industrin

tillåtits löpa amok.Vi har kört från Kiru-

na via Pajala och E45:an ner genom inlandet. Under 120, 130, 140 mil har jag inte någon gång sett orörd skog. Jag har sett hyggen, jag har sett områden så släta som om gud gått fram med rakapparat över natu-

rens hjässa. Jag har sett halvvuxen skog stå tät och ledsen. Jag har sett planterad skog. Jag har sett snart uppvuxna träd stå givakt i raka led i väntan på att avverkas.

Ingenstans har jag sett skog som vi före-ställer oss skog.

Insikten växer sakta fram medan vår bil lägger mil efter mil bakom oss: Gällivare, Jokkmokk, Arvidsjaur, Sorsele, Vilhelmi-na, Dorotea...

De små samhällena ligger som öar i en ändlös ocean av gröna barrträd och vit snö.

När man kommer upp på höjderna är sik-ten milsvid.

Jag borde hänföras. Jag borde tycka att jag far genom ett av världens vackraste landskap.

Det gör jag inte. Här och var finns natur-reservat och turistanläggningar men dem ser jag inte från landsvägen. Från vägen ser jag blott en ekonomisk exploateringszon.

Jag börjar tvivla på mina ögon. Jag ring-er Göran Kempe, analytiker på Statens lant-bruksuniversitet och verksam i riksskogs-taxeringen som bevakar virkesförrådet i Sverige.

Han bekräftar att jag inte inbillar mig.– Du har sett resultatet av ett ganska in-

tensivt skogsbruk från 1950-talet och fram-åt. Det mesta av den äldre skogen har av-verkats. Den gamla skog som är kvar har in-te varit lönsam att fälla. Man kommer inte åt den. Den står längs fjällkanterna.

Vi fortsätter ner genom Hälsingland, Da-larna och norra Värmland. Exploateringen som ofta liknar förödelse fortsätter om än inte lika konsekvent. Det bor fler männi-skor här.

Ingen annan industrigren skulle tillåtas

fara fram i landskapet på samma sätt. Hur gick det till när det skogsindustriella kom-plexet fick fullmakt att göra som det gitter med vårt land?

TörebodaOm sanningen bakom statistiken,

om skulder och jänkare.

Kapitel X

Ner genom Värmland, förbi Karlstad, till höger och söderut vid Kristinehamn. Vår-solen är så stark att det värker i ögonen och samtidigt är det kallt som en midvinterdag.

Lotte kör. I knät har jag några utskrifter. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev Stefan Fölster att så många som tjugoen procent av befolkningen i Töreboda har betalningsförelägganden från Kronofog-den. Fölster var tidigare ekonom på Svenskt näringsliv, arbetsgivarnas intresseorgani-sation. Nu har han egen tankesmedja. Arti-keln om landsbygdens utanförskap är hans debut som fri debattör.

Statistiken Fölster redovisar är en indi-kator på att debatten om utanförskapet i

Det mesta av den äldre skogen har

avverkats.– Göran Kempe, Statens

lantbruksuniversitet

SKulder baKom Sig. Mats Andersson, 22, är en siffra i statistiken. Han bor i Töreboda, en kommun som DN kunde berätta låg i topp bland de mest skuldtyngda i landet. Mats skuld uppgår till 1 458 kronor. Hans inkomst? 3000 i månaden.

Någonstans i Sunne. Camilla Larsson, chefredaktör tillsammans med Johanna Skogman, praktikant.

Törebodas järnvägsstation. DEN borde Peter Kadhammar skriva om i stället, tyckte några läsare.



HälsarBjörne


Sverige är snedvriden. Den handlar ju om invandring och storstäderna, sällan om ar-betslöshet, skuldsättning och låg utbild-ningsnivå på landsbygden.

Under några dagar dan-sade Töreboda runt i be-kymrade kommentarer om tillståndet i landet. Kommunalrådet, social-demokraten Lars-Åke Bergman, blev överras-kad av det ekonomiska moras han tydligen be-fann sig i.

– Det är oerhört bekym-mersamt att figurera i sådan här statistik, sa han när jag ringde honom.

Töreboda blev, i den mån det alls är känt för något, känt för att vara platsen där folk inte betalar sina skulder.

I knät har jag också en lista som jag be-ställt från Kronofogden. Gäldenärer i Töre-boda, aktuella för indrivning, sorterade ef-ter personnummer. Den äldste är född 1934, den yngste 1997. (Hur kan man hamna hos fogden när man inte är myndig? Borde in-te det vara vårdnadshavarens skuld?)

Summorna varierar kraftigt. En sextio-årig man är skyldig 4,7 miljoner. En tretti-otvåårig kvinna är skyldig en krona, ett skuldsaldo som visar att Kronofogdens da-

tor, som alla datorer, saknar hjärta och fan-tasi.

Vad ska jag göra med all denna infor-mation? Vad har jag med alla dessa öden, staplade på varandra i en lång, torr kolumn, att göra?

Efter en stunds vånda ringer jag ett av namnen i kolumnen, Mats Andersson, 22.

n n nHan svarar efter ett par signaler. Han lå-

ter trevlig och går med på att träffas när vi kommer fram om en stund.

Denne för mig okände Mats Andersson har en skuld på 1 458 kronor.

Vi ses utanför Hembageriet på Norra Torggatan. En isvind sveper mellan husen och Mats kommer emot mig i luvtröja och skinnväst med en massa märken. Cruisin

Club Mariestad. Han presenterar sig som ”renodlad raggare” och på frågan vad en raggare gör säger han:

– Vi åker runt och umgås i våra bilar och dricker öl. Vi åker kollektivt, sex i varje fordon.

Mats säger att han saknar till-gångar förutom en rostig Vol-vo 850 och den får fogden gär-na ta. Mats Andersson tycks vara personifieringen av det som gått snett i Töreboda.

Eller är han det?Han hamnade hos Krono-

fogden eftersom han inte ha-de råd att betala en bilförsäk-ring. Hans inkomst inskränker sig till 3 000 kronor i månaden i aktivitetsstöd från arbetsför-medlingen. Mats och hans sambo Helena, också arbets-lös, bor i en lägenhet som kostar 3 600 i månaden, så var och en kan förstå att de har det knapert.

Det är oerhört bekymmersamt att figurera i sådan här

statistik.– Törebodas kommunalråd

GötA kAnAl 1920-tAlet. Ångdrivna Wilhelm Tham glider fram.

Töreboda

&Skuld hopp

SKulder baKom Sig. Mats Andersson, 22, är en siffra i statistiken. Han bor i Töreboda, en kommun som DN kunde berätta låg i topp bland de mest skuldtyngda i landet. Mats skuld uppgår till 1 458 kronor. Hans inkomst? 3000 i månaden.


Aftonbladet

De har lånat sammanlagt 67 000 kronor av Helenas mamma för att hålla sig flytan-de.

Kan de få hjälp av socialen med hyran? Nej, för de hyr av en värd som ännu inte gett dem något riktigt kontrakt.

Kan de få hjälp av Mats föräldrar?Nej, fadern är arbetslös sedan ett år och

Mats vill inte ligga dem till last.Låter det som misär? Ja, särskilt när Mats

berättar vad han gör på dagarna:– Jag ligger på soffan och latar mig. Jag tit-

tar på TV, helst på program som handlar om jänkare. I början var jag aktiv och sök-te jobb. Men sedan tröttnade jag.

Så långt låter det som en ordinärt social-reportage. Men det är också så här:

Mats har gedigen utbildning och yrkes-erfarenhet. Han gick hotell- och restau-ranglinjen i gymnasiet. Han fick arbete som restaurangchef på M/S Ceres, en turistbåt som gick på Göta kanal. Men båten såldes och började gå på östgötasidan i stället, och Mats blev arbetslös.

Han tjatade sig till en chaufförsutbild-ning av kommunen och nu har han kort för långtradare med släp. Mats kan godshan-tering, köra truck och han har rätt att for-sla sprängmedel.

Han är alltså en tjugotvååring med ar-betslivserfarenhet och två kompletta yrkes-utbildningar.

Men Mats vill inte flytta längre än till Lyre stad en och en halv mil bort. Där har han chans att så småningom få ta över sin mormors hus när hon flyttar till något mindre.

– I Lyrestad finns det fruktansvärt med raggare.

Mats säger det som förklaring till varför Lyrestad är trevligt. Vi åker dit i den rosti-ga Volvon. Mats berättar om Töreboda-festivalen, om bilträffarna i Hajstorp på sommaren, om raggarklubbens årliga bil-utställning i Mariestad. 320 fordon senast. En förening för amerikanska likbilar har bett att få vara med i år och de är välkom-na, fast Mats personligen skulle inte vilja köra omkring med en sådan.

Han vill ha något med stora hjul och sto-ra fenor, dock inte Cadillac för det är rag-garnas Svenssonbil.

Han visar det vackra röda huset på slätt-ten där han växte upp.

I Lyrestad lånar Mats en vit Chrysler New Yorker av vännen Jo-nathan Marshall. Den startar med visst be-svär. Mats kör en sväng genom Lyre-stad.

– Alla känner alla. Det är mysigt.

Genom en kompis hoppas Mats att få an-ställning som köks-chef på en krog i Mariestad.

Så vad gör du om fem år?– Då driver jag egen restaurang. Grill.

Amerikanskt stuk. Jag har hela konceptet klart. Och så kör jag en jänkare värd 150 000.

Ja, det var berättelsen om Mats Anders-son, raggare, arbetslös, ovillig att flytta och fram till nu ett personnummer i kronofog-dens statistik.

Statistiken är för övrigt inte så alarme-rande som det först lät. Listan över gälde-närer hos fogden i Töreboda omfattar 313 individer. Det är naturligtvis illa. Men det är inte den omfattande katastrof som de-batten gett sken av. Det är 3,5 procent av be-folkningen.

n n nDen korta berättelsen om Mats Anders-

son publicerade jag på bloggen ”Landet som försvann”. Det kändes hoppfullt när en statistisk enhet förvandlades en människa av kött och blod, en människa med intres-sen, drömmar, vänner, kärlek – och humor.

Raggarna i Lyrestad tycktes gemytliga, deras förhållande till sina bilar var sensu-ellt.

– Hon trivdes nog bättre i Kalifornien, sa Jonathan Marshall kärleksfullt om Chrys-lern som motsträvigt hostade igång efter generösa mängder startgas.

Efter att ha pratat med Mats, en ung re-presentant för det svenska utanförskapet, kändes detta utanförskap inte så hopplöst längre. För det finns inga ”representanter”. Ingen människa är en kliché (även om det känns så när man pratar med en del).

Som stapel i statistiken var Mats ett be-kymmer, som människa var han ett hopp. Det är klart att det går bra för Mats.

Jag var glad men en del läsare var ursin-niga över att jag inte insett betydelsen av deras älskade Töreboda. Hade jag inte hört talas om Törebodafestivalen? Det fram-gångsrika företaget Daloc? Klockfabriken? Järnvägsstationen?

Och så skriver du om raggare! Vilken fräckhet!

GnosjöOm en oansenlig plats med

ett ansenligt rykte.

Kapitel Xi

Det första som slår en när man kommer in i Gnosjö är att det finns så många företag som bär familjenamn: Nyströms, Nord-bäcks Trä, Turessons …

Det andra är att tätorten är så liten. Att en så till synes obetydlig plats har kunnat bli ett begrepp?

Det tredje är att Gnosjö har två industri-muséer, ett i vardera änden av samhället.

Det fjärde är att det tycks vara en bygd där folk är oroliga för vad andra ska säga. Två företagare har tackat nej till att träffa mig: Man ska inte sticka ut hakan, säger bäg-ge. Kommunalrådet har först gått med på en intervju, sedan backar han ur via mejl eftersom han uppfattat mina frågeställ-ningar som icke tillräckligt positiva. Ord-föranden i företagarföreningen vill inte träffa mig eftersom han läst på nätet att jag är en usel journalist.

Det femte är att det finns frejdiga männi-skor även i Gnosjö. På pizzeria Tre kronor kommer jag i samspråk med Anders Jing-mark och hans tioåriga dotter Jennifer. Jing-mark äger Skärpfabriken, leverantör till H&M, Ellos, Gekås i Ullared och andra före tag.

För två år sedan hade han tio anställda, nu är de arton varav några arbetar deltid. De tillverkar 600 000 bälten per år.

Vi åker bort till fabrikens låga tegelbygg-nad. I lokalen luktar det läder, en maskin

dunkar i ett hörn. Där står Jeab Vichitong, inflyttad till Gnosjö från Thailand 1984, och präglar bälten med bilnamn. Toyota. Subaru. Han ska åka runt och sälja dem på markna-der i sommar.

Det blir pengar det med, precis som det blir pengar från den lilla buti-

ken på andra våningen.Man behöver inte prata med Anders Jing-

mark i mer än en kvart för att inse att han är född företagare. Men som barn, säger han, flöt han med. Han hade inga mål eller visioner. Inga drömmar. Så han blev före-tagare. ”Brorsan drömde om att bli polis och blev det.”

Denna beskrivning är förstås skämtsam, men innehåller en större sanning.

Ingen föds till någonting, man präglas av sin miljö, av förväntningar, av vad alla andra gör. I Gnosjö är man företagare.

Varför? Vad skiljer Gnosjö från andra platser?

– Orädsla, säger Jingmark. Våga prova. Ta tag i saker.

För ett par decennier sedan dånade stör-re bolag in och köpte upp familjeföretag i Gnosjö. De rationaliserade, specialiserade och tog ut rejäla vinster. Flera personer be-skriver hur företagen gick sämre när de yt-ligt sett blev effektivare och modernare: uppfinningsrikedomen försvann, och ar-betsglädjen.

Det visade sig också att om en fabrik åter blev familjeägd, så blev den också mer framgångsrik. ”Vi lever och arbetar sida vid sida med de anställda”, säger en av företa-garna som inte vill sticka ut hakan.

Kanske är hemligheten att gneta på och inte vara girig.

– Man måste inte tjäna en massa pengar, säger Anders Jingmark. Det viktigaste är att det är trivsamt på jobbet.

Hans fru Birgitta är VD. Själv har han en friare roll. ”Jag är ägare.”

De tar ut modesta löner.De har anställt en kvinna som ska hjälpa

dem att modernisera produktionen vilket, om jag förstår Jingmark rätt, betyder att ställa maskinerna i rätt ord-ning så att man börjar med tillskärning och slu-tar med förpackning.

Jag kommer mig inte för att fråga i vilken ord-ning maskinerna står nu. Jag blir så förtjust i tan-ken att allt fortfarande inte måste vara hyperef-fektivt för att nå fram-gång.

Jingmark lyfter upp ett svart bälte ur en packlår.

– I år gör vi 250 000 sådana här åt H&M.Det sjätte som slår mig i Gnosjö är att vi

debatterar, bråkar, bekymrar oss och gläd-jer oss, och allt är skvalp på ytan. De stora rörelserna sker på djupet och är långsam-ma, kanske motvilliga. Drygt tjugo procent av invånarna i Gnosjö har vad som kallas utländsk bakgrund. Ändå är Gnosjö Ursve-rige.

Det sjunde som slår mig är att det är märkligt hur kulturer kan förbli så lokala, att myllans dragningskraft är så stark. Se-dan teve kom på 1950-talet har det pratats om hur Sverige blir allt mer likriktat. Dia-lekterna försvinner. Vi flyttar omkring. Förr såg alla samma teveprogram, nu för ti-den läser alla samma deckare.

Den beskrivningen är sann. Men lika sant är att jag på tre dagar har passerat bruks-kulturen i Klarälvsdalen, raggarnas Töre-boda och småföretagarnas Gnosjö.

Bara storstäderna flyter ovanpå.

LandskronaOm ett samhälle där allt

ska repareras med projekt.

Kapitel Xii

Sverige är välviljans hemort på jorden. En del gnäller om det ”politiskt korrekta”. De påstår att man inte får säga vad som helst, vilket är fel, det får man. I stort sett. Vad de menar är: Man tillåts inte ge sig på andra, svagare, avvikare, hur som helst. Och det är sant. I vårt land är det till ex-empel inte accepterat att säga ”neger” då det ordet blivit en nedsättande be-teckning.

De flesta av oss tycker att det är bra att vi anstränger oss för att vara ett hyggligt, tolerant och välkomnande land.

Det förbryllande är att världens väl-villigaste land också ser ut som världens mest segregerade.

Landskrona är en av Sveriges invand-rartätaste städer. Det räcker med att ta en promenad på stan för att se det. Och sta-tistiken som stadslednings-kontoret förser mig med – Sverige är ju ett land där vi alltid har ordning på sif-forna – bekräftar bilden.

En tredjedel av Landskro-nas dryga 42 000 invånare är av ”utländsk bakgrund”.

Detta avspeglar sig dock inte i styrningen av sta-den. När jag granskar listan över ordinarie ledamöter i kom-munfullmäktige fin-ner jag tre, kanske fy-ra, namn som ger en känsla av ”utländsk här-komst”. Det är Jas-

na Zubic, socialdemokrat, Said Hadrous, vänsterpartist och Gulistan Batak, folkpar-tist.

Säg fyra av femtioen.Resten är traditionellt svenska – Karls-

son, Persson och Svensson – plus enstaka namn med finsk lutning, och det är nästan samma sak.

Hur är det ens möjligt att den politiska representationen kan missa en tredjedel av

stadens befolkning?Jag söker upp Gulis-

tan Batak, 32. Sexårig kom hon till Sverige som flykting från tur-kiska Kurdistan. Hen-nes pappa Apo var re-dan här. Han var aktiv i den kurdiska separa-tiströrelsen och hade flytt hit via Syrien.

Apo fick jobb, först på Saab-Scania i Sibb-hult, sedan öppnade

han restaurang i Landskrona. Han inprän-tade i sina barn att skaffa sig utbildning. Gu-listan Batak är akademiker och arbetar som planarkitekt i grannkommunen Bjuv.

Hon sitter i Landskronas stadsfullmäkti-ge för Folkpartiet sedan 2010. Vi äter kyck-lingsallad på en kurdisk restaurang och för-söker komma på varför Sverige är så segre-gerat.

Batak har aldrig upplevt någon diskrimi-nering värd att nämna. I julas fick hon ett kort med posten som hoppades att hon, muslimen, skulle äta riktigt mycket gris. Men det är personer i samhällets ytterkant som håller på med sådana trakasserier. In-te mycket att bry sig om.

Batak blir påmind lite oftare än hon skul-le vilja om att hon är in-vandrare, men påminnel-serna är oftast välvilliga: Du pratar så bra svenska. Du har så bra utbild-ning.

Hon petar i salladen och grubblar.

Man måste inte tjäna en

massa pengar.– Anders Jingmark,

ägare till Skärpfabriken

Jag har hela konceptet klart. Och så kör jag en jänkare

värd 150 000.– Mats om framtiden

gnoSjö 1968. Hotellet och tidningsredaktionen.

LAndSkronA 1981. Trafiksituation på Infartsgatan.



HälsarBjörne


gnosjö 1968. Hotellet och tidningsredaktionen.

LAndskronA 1981. Trafiksituation på Infartsgatan.

Gamla strukturer, nya taG

Gnosjö & Landskrona

Ej rEprEsEntativt. De verksamma här, i Landskronas stadshus, speglar inte invånarna. I Landskrona är en tredjedel av de boende ”av utländsk bakgrund”.

Jeab Vichitong på Skärpfabriken i Gnosjö … … som ägs av Anders Jingmark. Gulistan Batak, FP-politiker i Landskrona… … som delvis präglas av invandrartätheten.

22 Aftonbladetmåndag 1 april 2013Landet som försvann22 Torsdag 14 mars 2013

AftonbladetLandet som försvann22 måndag 1 april 2013Aftonbladet

– Sverige är inte konstruerat för att in-vandrare ska komma in i samhället, säger hon. Man vill inte ha klapp på huvudet. Man vill inte bli tyckt synd om. Man vill ha jobb. I stället får man gå en massa krångliga ut-bildningar. Segregationen är inte svenskar-nas fel och inte invandrarnas. Det är sam-hällsstrukturen, ett system där folk går en massa meningslösa projekt.

Inget är så svårt som att bryta invanda mönster. Det blir tydligt när Batak berättar vad hennes eget parti gör för att häva seg-regationen i Landskrona.

Partiet har påbörjat ett integrationspro-jekt. Där kom ordet igen. Projekt. Folkpar-tiet ska träffa invandrarföreningar, minst tre i veckan, fast det har inte riktigt blivit så för Gulistan Batak har inte haft tid. Hon har ett arbete att sköta, och en sjuårig son.

Jag ringer Torkild Strandberg, folkpartis-tiskt kommunalråd.

– Visst är det häpnadsväckande, säger han apropå frånvaron av invandrare i full-mäktige. Det beror inte på att vi stänger ute någon. Dörrarna är vidöppna. Varför nap-par inte fler? Visste jag det hade jag åtgär-dat problemet.

Det märkliga är ju att många av de invand-rare som finns i Landskrona och över hela Sverige är politiska flyktingar. Politik är de-ras öde, politik borde vara deras livsluft. Men de grottar ner sig i emigrantintriger och i diverse invandrarföreningar.

Sådana är det gott om i Landskrona. Det finns alltså engagemang och vilja att lägga ner kraft och tid.

Kanske är de outtalade reglerna för många och de sociala koderna för svåra att lösa. Marko Huttunen är ledamot för mo-deraterna och i sammanhanget en ungdom, 31 år. (Genomsnittsåldern i fullmäktige är 55.)

– Vi som politiker känner inte så många invandrare, säger han. Det ser man ju när man är på fest. I Lions och Rotary är det lika dant. Inga invandrare.

Huttunen har enligt den konstiga svens-ka definitionen utländsk bakgrund efter-som far är finne och mor brasilianska. Fast han är född i Landskrona. Och eftersom pappan är finne kvalar Huttunen in som

svensk med en gång.Kanske är Sverige som en liten instängd

by långt ute i granskogen. Vi har inget emot främlingar. Men vi bjuder inte in dem på kaffe. Och nykomlingen törs inte knacka på.

n n nUnder färden inser jag att thairestaurang-

er har motat bort Kinakrogarna. Varenda håla har en thairestaurang. Vart tog kine-serna vägen?

Det svenskaste av svenska förblir dock Si-byllans korvkiosker jämte pizzeriorna.

SjöboOm att försöka tvätta bort en stämpel

– som kom till på grund av påtryckningar

Kapitel Xiii

Välkommen till Sjöbo!Det är en kommun med fina paroller, till

exempel ”Sjöbo, en plats för tillväxt” eller: ”Upplev Sjöbo”.

Orden står på en broschyr vars omslag pryds av en äng med betande kossor, blå himmel och ulliga moln. Broschyren finns i ett ställ på turistby-rån. ”Välkommen hit!” står det i ”Upplev Sjö-bo”.

I denna vackra kom-mun, ”Sjöbo har myck-et att erbjuda”, utlyste svinbonden och kom-munalrådet Sven-Olle Olsson folkomröstning om flyktingmottagande 1988. Det handla-de om elva människor som behövde skydd. Elva. Kommunens invånare ställde upp bakom Olsson, sextiosju procent röstade nej till flyktingmottagande.

Det väckte intensiv debatt, upprörda känslor över hela Sverige och uppmärk-sammades internationellt. Den breda, folk-liga främlingsfientligheten hade fått fäste i den etablerade politiken.

Olsson utslöts ur Centerpartiet. Han bil-dade Sjöbopartiet och blev en hjälte för Sverigedemokrater. Sjöbo visar vägen! sa de. Olsson ställde i valet 2002 upp som riks-

dagskandidat för Sverigedemokraterna.I snart tjugofem år har Sjöbo varit sym-

bol för det inskränkta, ogina och smårasis-tiska Sverige: motsatsen till Gnosjö. Men även Sjöbo, ”vi är stolta över vårt fantastis-ka arv”, har en turistbyrå. En dam vid namn Renée Jönsson sitter fördjupad i kontors-arbete i det inre rummet. Hon rycker till när jag kommer in – en besökare. Hon re-ser sig upp och kommer ut, artig, kanske undrande.

Förra veckan besökte ett äldre par turist-byrån. De ville spendera en dag i Sjöbo. Jönsson rekommenderade Gästgivargår-den snett över det kullerstensbelagda tor-get och konsthallen som ligger vägg i vägg med turistbyrån.

– På sommaren är det naturligtvis betyd-ligt fler besökare. Fyrtio–femtio om dagen. Många är på genomresa till Österlen eller Ystad. De stannar här över dagen.

Jönsson plockar ihop broschyrer och kar-tor från stället på väggen vid entrén. ”Kon-takt med hela världen.” Hon visar badsjön och var man kan fiska. ”Här bor du bra.”

– Vi har skidspår, säger hon. Folk kom-mer från Malmö och långtifrån för att åka här.

Hon blir inte överras-kad när jag nämner att Sjöbo annars mest är känt för främlingsfient-lighet.

– Vi vill ha bort den stämpeln, säger hon. Vi ska ändra på det. J a g är inte främlingsfientlig.

Jag kommer ju från Luxemburg! Kärleken förde mig hit.

Hon träffade sin man när han arbetade åt Tetra Pak i Luxemburg 1984.

Hon lutar sig fram en aning, som om hon vill ge ett förtroende.

– Jag tror inte att folk här innerst inne var emot flyktingar. Jag tror de utsattes för på-tryckningar.

Att Sjöbo fortfarande är en symbol för främlingsfientlighet säger något om hur li-te som trots allt händer i vårt land. Sedan 1988 har kommunismen fallit, Sovjetunio-nen upplösts, två stora krig utkämpats i

Mellanöstern, Sverige blivit medlem i EU, krigat i Afghanistan, regeringar kommit och gått …

Och Sjöbo är Sjöbo.Turistbyrån sorterar under kultur-, tu-

rism- och fritidsenheten i kommunen.– Vi har diskuterat hur vi ska få bort stäm-

peln. Vi ska betona vad vi står för i dag och inte det som varit.

Renée Jönsson hämtar kommunens kultur sekreterare Ylva Wallström. Hon har ett rum i anslutning till biblioteket på över-våningen. Hon verkar inte glad över att pra-ta om folkomröstningen 1988:

– Det där med främlingsfientlighet är his-toria.

Kommunen har sedan 2001 ett avtal med Migrationsverket om att ta emot tjugo–tju-gofem flyktingar per år. Kommunens flyk-tingsamordnare heter Besnik Kolgjini, han kom till Sverige med sin familj från Alba-nien 1966.

– Det är ingen skillnad mellan Sjöbo och Malmö och Lund eller Göteborg, säger han. Världen förändras! Våra nyanlända märker ingen främlingsfientlighet. Sjöbo är inte mer främlingsfientligt än någon annan kommun.

Riktigt så är det nog inte. Sjöbopartiet har sex mandat i kommunfullmäktige och Sve-rigedemokraterna fem. Tillsammans har de elva av fyrtionio mandat.

Främlingsfientligheten och den småskur-na provinsialismen har blivit vardag. Inte bara i Sjöbo, ”här är det gott att leva”, utan i hela Sverige, där ett främlingsfientligt par-ti firar ständiga triumfer i opinionsmät-ningarna.

Och i så måtto fick Sverigedemokrater-na rätt. Sjöbo visade vägen den gången, för tjugofem år sedan.

n n nVi började resan i Kiruna, i folkhemmets

sista utpost, en plats där jobben tycktes så säkra att tre skiftlag i gruvan tordes sätta i system att registrera sig för övertid fast de stannade hemma. Jag skrev om det i bloggen och en person med stark anknytning till ett av skiftlagen ringde mig och ville prata.

Jag stod på torget i Östersund och såg ut över Storsjön och Frösön och rösten i telefo-nen försökte förklara, rättfärdiga … Var per-

Jag är inte främlingsfientlig.

Jag kommer ju från Luxemburg.– Renée Jönsson

på Sjöbo turistbyrå

Trycks i Göteborg, Södertälje, Västerås, Örnsköldsvik. Innehållet lagras/publiceras elektroniskt. Förbehåll mot detta accepteras i princip ej.

Text: Peter Kadhammar. Fotograf: Lotte Fernvall. Bildredaktör: Rolf Ginman.Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan HelinPolitisk chefredaktör: Karin PetterssonStf ansvarig utgivare: Lena Mellin

E-post: [email protected]: V Järnvägsg 21 105 18 StockholmTel: 08-725 20 00 Fax: 08-600 01 77

Sveriges mest engagerande tidning – 2,8 miljoner läsare varje dag!

MEJLA [email protected]:a 71 000 SMS:a 71 000 RING: 08–411 11 11

Sjöbo & Lund

Mot ett nytt

SverigeSkuggorna bakom Sig. Sjöbo är starkt förknippad med den ifrågasatta folkomröstning som drevs igenom på 1980-talet. Nu vill man se framåt, lockar med skidspår och fiske.



HälsarBjörne

Landet som försvann 23 Torsdag 14 mars 2013Aftonbladet Landet som försvann 23 måndag 1 april 2013Aftonbladet

sonen som talade till mig i chock? Kanske. Jag fick intrycket att det som skett ännu in-te hade sjunkit in.

Nyss var jobben så säkra, lika fasta som urberget där LKAB hämtar rikedomen som försörjer inte bara Kiruna utan kommer he-la nationen till del.

Och plötsligt, från en dag till en annan, finns inte försörjningen längre.

LundOm att söka jobb.

Om att söka det jobb man redan har

Kap. XIV

Vi slutar resan i Lund, där Malkiat Singh får söka ett jobb han redan har.

Kanske är det skillnaden mellan det Sve-rige som inte längre finns och det Sverige som kommer. Eller det Sverige som redan är här. I det nya ska vi gå på tå, vara på hug-get, älska utmaningar och sannerligen in-te vara säkra på att få behålla jobbet även om vi sköter oss och företaget går bra.

Det kanske finns någon som är mer på hugget än du?

Singh, en ivrig, pratglad och vänlig her-re, är bussförare sedan 1998. Han började som timanställd köra för Linjebuss på kväl-larna medan han arbetade heltid i Tetra Paks personalmatsal på dagarna.

Sedan fick Arriva entreprenad på buss-trafiken i Lund och Singh sökte jobb. Efter intervju och provanställning anställdes han på heltid.

Första maj 2005 tog Bergkvara buss över entreprenaden från Arriva. Malkiat Singh och hans kolleger fick då söka om sina tjänster. I anställningsprocessen ingick in-tervju och körprov. Han körde en buss i trettio minuter genom Lund, längs samma rutt som han kört i sju år, medan en inspek-tör från Bergkvara granskade honom.

Singh fick jobbet som han redan hade.I grunden är han akademiker, filosofie

kandidat vid Punjab University, Indien, fi-losofie magister vid universitetet i Gdansk och före detta lektor på universitetet i Kra-kow. Singh och hans fru Hanna, ekonom, lämnade Polen under militärdiktaturen 1985.

Singh undervisade till en början fyra tim-mar i veckan på Lunds universitet. Men be-hovet av indologer var inte så stort.

– Det viktigaste är att kunna försörja sin familj.

Han utbildade sig till bilmekaniker, han var timanställd i barnomsorgen, han arbe-tade i köket på Tetra Pak. Malkiat Singh fick alla möjliga utbildningar genom Arbetsför-medlingen, den ena utbildningen följde på den andra men konstigt nog utmynnade de inte i arbete, det var som om utbildningar-na var målet i sig.

Så han är mycket nöjd med att vara buss-chaufför. Han är skyddsombud och arbets-platsombud för fackförbundet Kommunal. Bergkvara är en bra arbetsgivare, säger han, lyhörd, beredd att ta till sig synpunk-ter från de anställda.

Det är dags för Malkiat Singh att söka sitt jobb en gång till. Norska Nettbuss tar i mit-ten av augusti över entreprenaden från Bergkvara. Singh och hans arbetskamrater ska genomgå hälsokontroll, drogtest, göra körprov och lämna utdrag ur polisregist-ret. De ska intervjuas.

Malkiat Singh har kört buss i Lund i fem-ton år. Han kan varenda linje. Ändå kan han inte låta bli att känna oro.

– Det känns osäkert, otryggt.

Han är sextiofem år och vill fortsätta arbeta åtminstone till sextio-sju.

– Jag är frisk och tyck-er inte om att sitta hemma. Dessutom är pensionen inte så stor.

Han vilar i busschaufförernas rastlokal vid Botulfsplatsen. De dricker kaffe och småpratar, stämningen är glad och kamrat-lig. I ett fönster ligger papper från facket: Försäkring vid arbetsbrist. Anmäl uppsäg-ning. Ett formulär som ska fyllas i av den som deltar i ett ”omställningsprogram”, uppgifterna kommer bara att lämnas vida-re till Trygghetsfonden.

Singh började arbeta 5.35 i morse. Han har rast mellan 10.01 och 11.04. Eftersom rasten är längre än 30 minuter är den inte

betald. Sedan kör han från 11.04 och slutar efter 14.

Det är ett bra schema. Hans längsta ar-betsdag ser ut så här: Körning 5.19 till 10.11. Obetald rast fram till 11.30. Körning till 16.04. Efter två och en halv timmes körning har han rätt till nio minuters kisspaus. Det står i avtalet. Det finns toaletter vid varje ändhållplats.

Så det kan bli långa dagar?– Nej, aldrig mer än tretton timmar. Det

är den avtalsenliga ramtiden.Singh fyller en plastflaska med vatten

som han ska ha med sig.– Jag tycker om att köra buss. Jag tycker

om att vakna på morgonen och gå till job-bet. Man träffar mycket folk, alla sorter. Det är mycket studenter här. Lund är en inter-nationell stad.

Han går ut på torget och väntar på det fordon han ska överta. Linje två. En kol-lega stannar till och klagar på att han inte får någon kisspaus. Singh gör en anteckning, lovar att prata med ar-betsledningen.

Så kommer bussen. Malkiat Singh sätter sig på fö-rarplatsen och ställer rutinerat in stol och ratt. Han svänger ut från torget och kör med vana, nästan auto-matis- ka rörel-ser ge-nom

staden. Ernst Wigforss gata, Excellensen, Mi-nistervägen, Värpinge gård... Det är gråväder och snöflingor virvlar i luften men man kan ändå ana vå-ren.

En del av passagerarna hälsar på Singh som en gammal bekant. Det är en dag som alla andra. Det är en bra dag. Klockan 14.14 stannar Malkiat Singh för sista gången på Bo-

tulfsplatsen. Dagens re-sa är slut, och där slutar även vår färd genom Sverige.

Peter KadhammarFoto: Lotte Fernvall

Nej, aldrig mer än tretton

timmar”– Busschauffören Malkiat Singh på frågan om det blir

långa arbetsdagar.

Sjöbo 1987. Flaggan på halv stång.

Lund 1933. Flanörer passerar Sparbankens lokaler

Nytt jobb, samma jobb. Malkiat Singh på väg mot sitt eftermiddagsskift som busschaufför. Ett jobb han fått sökt om flera gånger.

24 Aftonbladetmåndag 1 april 2013

Finns någon som är mer på hugget än du?

KansKe är det sKillnaden mellan det sverige som inte längre Finns och det sverige som Kommer.

eller det sverige som redan är här. i det nya sKa vi gå på tå, vara på hugget,

älsKa utmaningar och sannerligen inte vara säKra på att Få behålla jobbet även om vi sKöter oss och

Företaget går bra.

landet som försvann

Documents