Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift. Nr 5. Maj 2013

24

William Shakespeares pjäs Othello handlar i hög grad om svartsjukan som be-skrivs som ett grönögt vilddjur. Redan på Shakespeares tid, de flesta pjäser skrevs omkring sekelskiftet år 1600, var färgen grön förknippad med både svartsjuka och den närliggande döds-synden avund.

Varför är svårt att säga, men kanske häng-er det samman med att konstnärer hade svårt att få fram riktigt bra gröna färger.

En målarfärg består av två komponenter, dels ett pigment som ger själva färgen och dels ett bindemedel som torkar och ger en fast yta på målningen. Fram till slutet av 1700-talet hade konstnärer bara tillgång till två olika gröna pigment, malakit och kop-

paracetat. Malakit är ett sekundärt mineral som bildas när olika kopparhaltiga mineral utsätts för vatten och koldioxid. Det har en blå-grön färgton och kallas ibland på svens-ka för berggrönt.

Kopparacetat, eller verdigris på många språk, bildas när koppar utsätts för ättik-syra i en mycket långsam process. Till skill-nad från malakit är kopparacetat inte en täckande färg och det var därför möjligt att måla ett tunt lager verdigris på en grund av blyvitt och på så vis få en mycket kraftigt lysande grön färg.

Medeltidens konst-närer hade faktiskt tillgång till ytterliga-re ett grönt pigment, grönjord eller terra verte, men det använ-des sällan till gröna partier av målningen.

Grönjord är ett samlingsnamn för olika gröna silikater av järn, aluminium, kalium och magnesi-um och det användes i stället som undermål-ning av hudpartier.

Dåtidens rosa fär-ger var för kraftiga

och gav en felaktig an-siktsfärg som kunde mildras med lite grön-jord. Ofta har de rosa färgerna i medeltida målningar vittrat bort och kvar är helgon och kungar med sjukligt gröna ansikten. Det dröjde fram till 1775 innan en ny och bättre grön färg kunde introduceras.

Om du hade haft möjlighet att besöka la-boratoriet i närheten av stora torget i Kö-ping omkring 1775 hade det varit tämligen

olikt ett modernt kemiskt laboratorium.Det viktigaste arbetsredskapet var ug-

nen och de få vetenskapliga instrument som fanns var retortrar, som är en slags glaskulor med lång böjd hals. Här arbe-tade Sveriges genom tiderna mest kände kemist, Carl Wilhelm Scheele.

Grön av avund

Detta är tredje artikeln i serien om de sju dödssyndernas kemi: Högmod nr 3/2013), vällust (nr 4), avund (nr 5),

girighet, frosseri, vrede och lättja. Skribenten Ulf Ellervik tar avstamp i sin nästa bok om njutningens kemi.

Gotisk fresk från 1511 föreställande man med hundhuvud vilket symboliserar avund, en av de sju kardinalsynderna. Dalbyneder kyrka, Gjerlev Herred, Randers Amt i Danmark.

avundens kemi

» Svartsjukan, akta er för den, ers nåd; Den är ett grönögdt vilddjur, som på lek sin godbit pinarJago till Othello

Varför dödssynden avund eller svartsjukan blev just grön finns det ingen bra förklaring till. Kanske hänger det samman med att grönt pigment har

varit svårt att få fram.

[Av Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi, Lunds universitet]

25Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift. Nr 5. Maj 2013

Scheele föddes i Stralsund, en stad som under 1700-talet var en del av Sverige, men idag ligger på gränsen mellan Tysk-land och Polen. Mycket av hans forskning handlade om gaser av olika slag och ex-perimenten var enkla men genialiska. Scheele placerade kemiska ämnen som var kända för att bilda gaser i retorten. Sedan band han fast en tom oxblåsa (tor-kad urinblåsa) vid retortens mynning och värmde glaset i ugnen till dess blåsan var fylld med gas.

I ett av dessa experiment hettade han upp kvicksilveroxid, ett rött pulver, i sin ugn. Den gas han samlade upp i oxblåsan hade spännande egenskaper och bland an-nat fick den ett ljus att brinna bättre. Det var syrgas som Scheele hade upptäckt.

Han döpte den dock till eldsluft, till skill-nad från kvävet som han kallade skämd luft. På köpet bildades kvicksilverånga som troligen förgiftade honom. Scheele upp-visade tydliga tecken på kvicksilverförgift-ning vid sin död 1786.

Omkring 1775 arbetade Scheele med arse-nik och vid ett experiment blandade han arsenikoxid med en lösning av natrium-karbonat (målarsoda) och sedan tillsatte han kopparsulfat. Då föll det ut ett ämne som var intensivt grönt.

Detta nya pigment, koppararsenit, var betydligt mer färgstarkt är malakit och verdigris och snart använde många konst-närer Scheeles nya gröna färg. Det fanns dock ett par problem med färgen. För det första är en blandning av kopparjoner och arsenik giftig.

Detta hindrade inte på något vis att fär-gen användes i allt från konstnärsfärg till tapeter som kunde innehålla dödliga do-ser arsenik.

Ett annat problem var att färgen inte tål-de svavel. Så fort den utsattes för sulfidjo-ner, vilket fanns i många andra pigment, mörknade färgen och blev till slut svart av kopparsulfid.

Uppföljaren till Scheeles grönt, färgen smaragdgrön som producerades av Wil-helms Sattler i staden Schweinfurt, i Bay-ern, var inte mycket bättre. Färgen, som heter Schweinfurter Grün på tyska, tillver-kas genom att blanda kopparacetat med arsenik och sedan försiktigt sätta till vinä-ger till dess rätt kulör uppnåtts. På franska heter färgen Vert de Paris men där använ-des den som råttgift. 1800-talets konstnä-rer fick alltså välja mellan att måla med svagare gröna nyanser eller undvika att slicka på penslarna.

År 1834 lyckades en fransk färgtillverka-

re vid namn Pannetier framställa ett nytt pigment som baserades på kromoxid och några år senare började de sälja det nya pigmentet som blev en omedelbar succé.

Pannetier lyckades hålla tillverknings-processen hemlig under många år. Så små-ningom framkom det dock att han tillsam-mans med sin kollega Binet hettade upp en blandning av natriumdikromat, fram-ställt från mineralet kromit, med svavel. Trots att det innehöll krom var det relativt ogiftigt och används än idag under namnet kromoxidgrönt eller kromgrönt.

Krom är en intressant metall som kan ge upphov till nästan hela färgskalan. Kro-koit är ett naturligt men sällsynt mineral som fått sitt namn från saffranskrokusen, Crocus sativus. Mineralet är nämligen klart orange-gult och består av blykromat.

Mineralet undersöktes av den franske kemisten Nicolas Louis Vaquelin i slutet av 1700-talet och ett tiotal år senare pu-blicerade han en metod för att framställa syntetiskt blykromat. Beroende på tillverk-ningsmetoden kan pigmentet bli allt från halmgult till djupt orange. Från mitten av 1800-talet var det ett favoritpigment för gula nyanser.

En av de konstnärer som anammade de nya skarpare färgerna var Vincent van Gogh och tack vare kromgult kunde han skapa sina fantastiska solrosor. Tyvärr har solro-sorna en tendens att vissna – de blir bruna med tiden.

Det är dock inte alla tavlor som drabbas och dessutom kan olika delar av en och samma tavla brunfärgas i olika takt. Med hjälp av avancerad utrustning för kemisk analys lyckades en grupp forskare reda ut vad som händer.

När blykromatet utsätts för ultraviolett strål-ning, solljus, sker en kemisk reaktion vil-ket ger färgförändringen. Reaktionen på-skyndas om det finns sulfatjoner i färgen. Sannolikt kommer sulfatjonerna från till-verkningen eftersom inte alla färgprov re-agerade likadant.

Sannolikt var även van Gogh medveten om att hans solrosor skulle tappa sin lys-ter men han hade inga andra pigment att tillgå. Idag används mest färgen kadmi-umgult som består av det klart citrongula ämnet kadmiumsulfid.

Trots att kadmium är ett miljöfarligt ämne är det godkänt att använda i konstnärsfärg och det finns inte särskilt många alternativ för att få klart lysande gula nyanser. Idag finns det färgstarka pigment för i stort sett alla färger. Det är rimligt att anta att de gam-la mästarna hade blivit gröna av avund. KB

Grönt kopparacetat, eller verdigris på många språk, bildas när koppar utsätts för ättiksyra i en mycket långsam process. Det gav dock ingen täckande färg.

Krokoit, blykromat, är ett naturligt men sällsynt mineral som fått sitt namn från saffranskrokusen, Crocus sativus.

Malakitgrönt är kanske det äldsta kända, klart gröna pigmentet och framställdes genom malning av mineralet malakit.

Färgpigment som användes på regalskeppet Vasa.

Othello med sin sovande hustru. Målad av Christian Köhler 1859.

Fo

to

P

ete

r Iso

ta

lo