Institutionen för arkeologi och antik historia

Undangömda gåvor?

En genusteoretisk undersökning av skattdepåer och sociala praktiker under vikingatid på Gotland

Isabelle Andersson

Kandidatuppsats 15 hp i Arkeologi VT 2020

Handledare: Per Vikstrand Campus Engelska Parken

2

Abstract

Andersson, I. 2020. Undangömda gåvor? En genusteoretisk undersökning av skattdepåer och so-ciala praktiker under vikingatid på Gotland. Andersson, I. 2020. Hidden gifts? A gender theoretical study of treasure hoards and social prac-tices during the Viking age on Gotland. This paper presents an interpretation of an archaeological problem where Viking age treasure hoards on Gotland are discussed in relation to the provision of the morning gift in the medieval Guta law. There are around 700 treasure hoards found on Gotland and many of them contains what can be interpreted as female coded jewelry. In this essay Gender theory and the theory of per-formativity is used as a method to analyze treasure hoards with female coded jewelry and its pur-pose is to investigate jewelry in relation to gender. This study will take a closer look on eleven treasure hoards which have been selected based on jewelry identified as typically female. This might indicate that women were the ones who deposited their jewelry in the ground. The Guta law narrates women's political and social situation in the medieval society and it is possible that it can tell us about some social practices in the Viking society. This law is a great source to recount women’s rights and obligations when it comes to marriage and heritage. The law contains a pro-vision about hogsl oc iþ which is interpreted to be the morning gift. The morning gift intended that a husband was to give his new wife a gift in relation to their marriage. The law stated that a woman had the right to her morning gift which could suggest that women could control this property and have ownership over it. This study investigates what the mentioned medieval law dictated in regard to what a morning gift should constitute of and if this have any connection to what can be found in Viking age treasure hoards. This study is performed by analyzing treasure hoards with jewelry identified as typically female, as well as analyzing the Guta Law which allow one interpretation of why there are so many deposited treasures on Gotland. The interpretation which is presented in this study is that women had ownership of their morning gift and they could have deposited it in the ground to protect themselves and their property. Nyckelord: Vikingatid, medeltida lag, genusteori, skattdepåer, smycken, äktenskap, morgongåva. Keywords: Viking age, medieval law, gender theory, treasure hoards, jewelry, matrimony, morn-ing gift. Omslagsbild: Delar av smyckefynden i skattdepån från Hallinge, Grötlingbo sn. De silverinfattade bergkri-stallerna ingår inte i skattdepån. Foto: SHM (Statens historiska museum).

3

Tack Jag vill tillägna ett stort tack till min handledare Per Vikstrand, vars råd och vägledning har varit till stor hjälp under arbetets gång. Jag vill även tacka Christoph Kilger som tog sig tid att svara på mina email och delgav information angående passande litteratur om ämnet.

4

Innehåll

1. Inledning ............................................................................................................................................. 5

1.1. Syfte och frågeställningar ....................................................................................................... 5

1.2. Definitioner ............................................................................................................................ 6

1.3. Teori ....................................................................................................................................... 6

1.4. Metod ..................................................................................................................................... 7

1.5. Material och avgränsning ........................................................................................................ 8

1.6. Källkritik ................................................................................................................................ 8

2. Forskningshistorik ............................................................................................................................. 10

3. Bakgrund ........................................................................................................................................... 12

3.1. Vikingatidens Gotland .......................................................................................................... 12

3.2. Kvinnans ställning i äktenskapet ........................................................................................... 12

4. Materialpresentation .......................................................................................................................... 14

4.1. Presentation av skattdepåer på Gotland ................................................................................. 14

4.2. Gutalagen och morgongåvan ................................................................................................. 18

5. Analys och diskussion ....................................................................................................................... 20

5.1. Analys av det arkeologiska materialet ................................................................................... 20

5.2. Diskussion om det historiska källmaterialet ........................................................................... 21

5.3. Diskussion ............................................................................................................................ 22

6. Resultat ............................................................................................................................................. 25

7. Sammanfattning ................................................................................................................................ 26

7. Referenslista ...................................................................................................................................... 27

8. Illustrationsförteckning ...................................................................................................................... 29

Bilaga 1: Nämnda bestämmelser i Gutalagen ......................................................................................... 30

5

1. Inledning

På Gotland finns ett fascinerande arkeologiskt problem. Man har hittat ca 700 skattdepåer som grävdes ned under perioden 800–1140 e. kr, ofta i anslutning till de vikingatida gårdarna. Skattde-påernas mängd på ön utgör en spännande siffra men det är endast en liten andel av totalsumman som har hittats. Det är uträknat att vi endast har kännedom av så lite som ca 5 % av samtliga skattdepåer som grävdes ned under vikingatiden (Carlsson 1983: 34). Det finns skatter av silver och guld som troligtvis legat orörda sedan de grävdes ned under vikingatiden tills de sedan hittats igen genom bl. a nutida åkerarbete och arkeologiska utgrävningar. Många utav skattdepåerna in-nehåller smycken som kan bedömas vara feminint kodade. Skattdepåerna föranleder flera frågor om vem som kan ha grävt ner de dyrbara ägodelarna och varför. Det har föreslagits att vissa skatt-depåer kan ha utgjorts av morgongåvor (Arrhenius 1995: 91). Det finns anledning att undersöka om skattdepåerna på Gotland med feminint kodade smycken kan ha varit morgongåvor som grävts ner av kvinnor själva. Historisk lagstiftning kan ge vägledning när man ska undersöka vissa förhistoriska företeel-ser i samhället. Lagstiftning uppstår inte ur ett vakuum utan bygger vidare på äldre lagar och trad-itioner. Lagstiftning ger därför ofta uttryck för den sociala och politiska situationen i samhället när den skrevs ned och kan även belysa äldre förhållanden (Brink 2017: 328). Gutalagen bygger tro-ligtvis på lagstiftning och traditioner från vikingatiden och därför kan den även belysa vikingatida förhållanden. Gutalagen kan därmed ge viktig information om vissa typer av ageranden och hand-lingar som utfördes under vikingatiden. Bestämmelserna i lagen kan ge vägledning när man ska undersöka den förhistoriska företeelsen, skattdepåer, i det vikingatida samhället på Gotland.

1.1.   Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att undersöka om vissa skattdepåer med smycken var morgongåvor som grävdes ner av kvinnor på Gotland. Smyckena som ingår i skattdepåerna diskuteras utifrån genus-teorin för att undersöka om de kan vara feminint kodade och om det kan visa på ett kvinnligt genusuttryck. Gutalagen tillhandahåller information om morgongåvan och studien ämnar utreda vad en morgongåva kunde bestå av i syfte att undersöka om det är synligt i det arkeologiska käll-materialet i form av skattdepåer. Vidare ämnar studien undersöka vad Gutalagen berättar om kvin-nors rättigheter när hon ingick i ett äktenskap eller när hon blev änka. Möjliga förbindelser mellan skattdepåer och morgongåvan undersöks i syfte att diskutera om skattdepåer med feminint kodade smycken kan ha deponerats av kvinnor. Frågeställningar:

•   Går det att särskilja skattdepåer med feminint kodade smycken och lyfta fram dem som en grupp där sammansättningen av fynden tyder på att kvinnor var de som deponerade dem?

•   Vad står det om morgongåvan i Gutalagen och vad innebar detta för en kvinna när hon ingick i ett äktenskap eller när äktenskapet tog slut?

•   Finns det något samband mellan bestämmelsen om kvinnors morgongåva såsom den besk-rivs i Gutalagen och det arkeologiska materialet i form av skattdepåer på Gotland?

•   Om kvinnor deponerat sina morgongåvor, vad kan det bero på?

6

1.2.   Definitioner Skattdepå – Orden silverskatt förekommer i många fall i litteraturen som kommer användas i denna uppsats. Majvor Östergren definierar begreppet som ett eller flera föremål av silver, som depone-rats på en och samma plats av sin ägare (Östergren 1989: 16). Ordet silver är missvisande eftersom andra ädelmetaller än silver kan ingå i depån. Därför kommer termen skattdepå användas för denna undersökning. Ordet skatt är ett av många ord som i de äldsta germanska språken står för pengar och betyder en samling dyrbarheter (Zachrisson 1991: 33). Definitionen av skattdepå inkluderar föremål av silver och guld samt mynt och bitsilver. Morgongåva – Morgongåvan var en lagstadgad hedersgåva från mannen till hustrun som mannen skulle ge till sin hustru dagen efter bröllopsnatten. Vad en morgongåva skulle innehålla skiljde sig åt mellan landskapslagarna men den kunde bestå av både fast och lös egendom. Morgongåvan betalades ut först vid mannens död för den var tänkt som en änkeförsörjning (Folin & Tegnér 1984: 262). Uttrycket hogsl oc iþ förekommer i Gutalagen och betyder morgongåva. Hemföljd – Ordet hemföljd är den egendom en kvinna eller man tog med sig till den gård hen giftes till (Kilger 2019: 135). Detta var värdesaker som gavs till bruden eller brudgummen av familj och släktingar inför äktenskapet (Burström 1993: 34). Brudpris – Mats Burström definierar brudpris som en giftermålsbetalning från brudgummens fa-milj till brudens familj. Detta innebar att en brudgum var tvungen att ge en gåva till brudens familj innan äktenskapet. Gåvan bestod vanligtvis av något värdefullt, såsom ädelmetaller (Burström 1993: 35). Vikingatid på Gotland – Enligt Majvor Östergren pågick vikingatiden på Gotland från ca 800-talet till 1140-talet e. Kr. Mynten i skattdepåerna har fastställt gränsen mellan vikingatiden och medel-tiden. Östergren använder även mynten för att fastställa en gräns mellan äldre och yngre vikingatid. Den gränsen sätter hon vid år 970. Före den tidpunkten dominerade arabiska mynt i skattdepåer och efter år 970 dominerar västeuropeiska mynt. Således infaller äldre vikingatid mellan år 800 och år 970 och yngre vikingatid mellan år 970 och 1140-talet (Östergren 1989: 17). Medeltid på Gotland – Enligt Östergren varade medeltiden på Gotland mellan ca 1140- och 1500-talet. Dateringen är baserad på Gotlands yngsta skattdepå med vikingatida karaktär som är satt till ca 1140-talet. Efter år 1140 upphörde de rent vikingatida föremålsformerna och gutarna införde egen myntning med egna mynttyper (Östergren 1989: 16). Tpq – Förkortning för terminus post quem vilket innebär när en skattdepå tidigast kan vara ned-lagd. Tpq bestäms av det yngsta myntets tidigaste möjliga slutdatering (Östergren 1989: 17).

1.3.   Teori Den teoretiska utgångspunkten för undersökningen är genusteori. Genusteori bygger på att det finns en föreställning i samhället om två kön, nämligen ’man’ och ’kvinna’. Manligt och kvinnligt definieras olika och har olika värde, vilket innebär att män och kvinnor bemöts olika. Inom genus-teorin är genus ett viktigt begrepp. Genus kan beskrivas som könstillhörighetens uttryck genom klädsel, frisyr och kroppsspråk. Det är genom genusuttrycket det blir tydligt för andra människor vilket kön man tillhör. På så sätt kategoriseras individen in i en könstillhörighet. Med detta följer vissa förväntningar om beteende, livsval och val av kärlekspartner. Judith Butler talar om begrep-pet performativitet med vilket hon avser de aktivt verksamma processerna som skapar genus. Hon menar att det är upprepningen av sociala praktiker som skapar kön. Maskulint och feminint anses vara socialt stabila och motsatta kategorier och det är genom upprepningen av akter som ger

7

uttryck för det manliga och kvinnliga könet som kön skapas. Detta förhållningssätt utgår från att den sociala världen konstrueras när människor beter sig i överensstämmelse med vissa genusnor-mer som över tid upprätthålls och förstärks. Genus imiteras och iscensätts av män respektive kvin-nor och skapar en särhållande ordning som människor förhåller sig till (Butler 2005: 14–16). Butler brukar beskriva detta som att kön inte är essentiellt utan något som skapas socialt. Ett sätt att uttrycka könstillhörighet är genom val av smycken, där kvinnor smyckar sig på ett visst sätt och män på ett annat. Elisabeth Arwill-Nordbladh skriver att arkeologi handlar om att göra tolkningar utifrån tidi-gare människors materiella lämningar som artefakter, anläggningar och konstruktioner för att där-efter dra slutsatser. Men lika viktigt är det att förstå dagens kulturella sammanhang och den kontext där kunskap om det förflutna skapas. Detta är viktigt att komma ihåg då dagens samhällsideologi alltid finns i bakgrunden och i viss mån kan styra åt vilket håll tolkningen rör sig (Arwill-Nord-bladh 2001: 10). Kunskap om vad som kategoriseras som manligt och kvinnligt kan bidra med förståelse av förhistoriska artefakters könstillhörighet. Människor under vikingatiden har levt och lämnat spår i landskap och materiella konstruktioner. Deras könstillhörighet har gestaltats genom att de klätt sig i genusspecifika dräkter och smycken samt med andra attribut. Med genusteorin och teorin om performativitet kan man nå kunskap om hur kvinnor och män ordnade tillvaron och hur de förhöll sig till varandra genom att urskilja vad som uppfattades som kvinnligt och manligt. Emellertid är det tudelade genusbegreppet med kategorierna ’man’ och ’kvinna’ karaktäristiskt för vår tid och kulturen idag (Göransson 1999: 10f). Vi kan inte utgå ifrån att människor i förhistorien delade in varandra på samma sätt som vi gör. Däremot kan genusteorin ge svar på varför män och kvinnor har agerat på ett visst sätt och föremål som är maskulint eller feminint kodade kan indikera vilket kön ett föremål var förknippat med och vem som varit tänkt att använda det. Därför kommer denna uppsats tillämpa en dikotomi mellan manligt och kvinnligt. Genuskonstruktioner tar sitt uttryck i iscensatta handlingar som hur man klär sig eller pryder sig. Vissa smycken ingår i ett kvinnligt könsuttryck och därför blir dessa föremål betydelsebärande vid en bedömning om vem som kan ha varit ägare av dem (Arwill-Nordbladh 2001: 32–34). Dikotomin manligt–kvinnligt kan även tillämpas vid studien av Gutalagen som gjorde en uppdelning av män och kvinnor. Gutalagen gällde alla, oavsett kön, däremot reglerades vad som gällde annorlunda för män respektive kvinnor vid viktiga livshändelser som giftermål, arv och konflikter. Här kan genusteorin vara ett verktyg för att få förståelse för kvinnors situation under vikingatid och medeltid. Detta är viktigt när man studerar Gutalagen som skiljer på män och kvin-nors rättigheter samt skyldigheter. Genom att titta på materialet och problematisera vad detta beror på och varför lagarna utformades som de gjorde kan genusteorin bidra till att förstå hur man såg på kvinnor under en viss tidsperiod och det kan skapa förståelse för kvinnors handlingar.

1.4.   Metod Studien är tvärvetenskaplig i det att den försöker kombinera ett arkeologiskt källmaterial, skattde-påer på Gotland, med Gutalagen, en historisk källa. För att få uppsatsens frågeställningar besva-rade har tidigare litteratur i ämnet studerats. Urvalsprocessen för skattdepåerna utgick från att gå igenom skattdepåer i utgiven litteratur och avhandlingar samt Statens Historiska Museums (SHM) katalogrum. Därifrån utvaldes elva skattdepåer som innehöll typiskt feminint kodade smycken. Som feminint kodade smycken räknas sådana som förekommer i kvinnogravar. Eftersom feminint kodade smycken i skattdepåerna kommer undersökas lämpar sig genusteorin och teorin om per-formativitet som metod för att analysera smyckenas möjliga samband med kvinnor. Genusteorin är relevant för att bedöma om smyckena är feminint kodade eller inte. Teorin om performativitet är relevant för att förstå hur könsidentiteter skapas. Fyndsammansättningen i depåerna är betydel-sefull då de representerar ett källmaterial med spår av mänskliga handlingar och utifrån detta kan man tolka samhället som människorna levde i. Anledningen till urvalet är att smyckena som är feminint kodade uttrycker ett kvinnligt genus och är betydelsebärande och tolkningsbara i en fe-minin riktning.

8

Bestämmelserna i Gutalagen granskas för att försöka att förstå det vikingatida samhället på Gotland och kan i någon mån beskriva hur människorna levde utifrån de rättigheter och skyldig-heter som kom till uttryck i lagen. Lagen om morgongåvan är väsentlig för undersökningen då den stadgar kvinnors arvsrätt och berättar vad kvinnor hade för ekonomiska rättigheter och skyldig-heter, samt vad en morgongåva möjligtvis borde ha innehållit. Den insamlade informationen och andra forskares tolkningar kommer undersökas för att vidare tolka vilka som deponerade skatter i marken och varför.

1.5.   Material och avgränsning Studien ställer två olika källmaterial i fokus, vissa skattdepåer på Gotland och Gutalagen. Det arkeologiska materialet, skattdepåer, är avgränsad till vikingatid på Gotland och den medeltida Gutalagen används för att förstå vikingatida förhållanden mellan män och kvinnor. Det geogra-fiska undersökningsområdet utgörs av ön Gotland där funna skattdepåer med feminint kodade smycken undersökts. Materialstudien har bestått av att gå igenom Östergrens avhandling Mellan stenhus och stengrund (1989) där hon undersöker skattdepåer som boplatsindikation. Hennes undersökning omfattar 73 fyndplatser med boplatsindikation där 87 skattedepåer är funna. 52 av dessa innehöll endast mynt och bitsilver vilket denna undersökning inte kommer gå igenom. Undersökningen har i stället riktat fokus på de resterande 35 skattdepåerna som innehåller smycken och från dessa har sju skattedepåer valts ut för närmare granskning. Utöver Östergrens material har ytterligare fyra skattdepåer valts ut från artikeln Kombinationer av föremål - De vi-kingatida mittspännedepåerna, skriven av Christoph Kilger (2008) och SHM katalogrum. Sam-manlagt är det elva skattdepåer som ingår i undersökningen där alla studerats närmare i SHM:s katalogrum. De har utsetts utifrån smyckefynden och sammansättningen av fynd som har feminint kodade element. Varför ett smycke bedöms som feminint kodat beror på smyckefynd som hittats i kvinnogravar, vilket sammankopplar vissa typer av smycken med kvinnor. För att bedöma män och kvinnors kön utgår man från en osteologisk undersökning av benmaterialet som identifierar skelettets könstillhörighet (Arwill-Nordbladh 2001: 7). Man könsbedömer även ofta personer ned-lagda i gravar utifrån gravfynden som representanter för ’manligt’ och ’kvinnligt’ (Thedéen 2010: 109). Detta gör man speciellt i gravar med skelett som inte går att könsbedöma via benmaterialet. Då utgår man istället från gravgåvorna för att identifiera könet. Här är män förknippade med vapen och vissa typer av redskap. Kvinnor förknippas med smycken och redskap som berör hemmet (Jesch 1991: 13). Smycken som bedömts vara feminint kodade har hittats i både kvinnogravar och skattdepåer, vilket visar ett samband mellan feminint kodade smycken i skattdepåer med kvinnor. De feminint kodade smyckefynden är relevanta i studien då de särskiljer sig från genusne-utrala fynd och kan på så sätt förbindas med kvinnliga individer. Genusneutrala skattedepåer kan tolkas ha tillhört antingen män eller kvinnor och behandlas inte i denna uppsats. En skattdepå definieras som en samling föremål, med två eller flera fynd. Här utesluts lösfynd, vilket är enstaka fynd. Lösfynden skapar ett för brett arkeologiskt material för denna undersökningen och behandlas inte. Det är också svårt att veta om lösfynd avsiktligt deponerades i marken eller hamnade där oavsiktligt. Smyckefynden i skattdepåerna bildar ett sammanhang som sätts i relation till det historiska källmaterialet i form av Gutalagen och specifikt dess stadga om morgongåvan. Gutalagen är en av Sveriges landskapslagar och har valts som historiskt källmaterial för studien på grund av lagens förbindelse med ön där det arkeologiska materialet är funnet.

1.6.   Källkritik Det är inte helt oproblematiskt att dra slutsatsen att ett smycke är feminint kodat utifrån dess material och utformning och därför tillhörde en kvinna. Forskare har förknippat olika typer av smycken med kvinnor respektive män utifrån vilken typ av smycken man hittat i kvinnors

9

respektive mäns gravar. Bara för att en visst typ av smycke förekommer i kvinnogravar, går det inte att säkerställa att kvinnor var de som deponerade sådana smycken i marken. Det är intressant att ett typiskt kvinnligt gotländskt dräktspänne, djurhuvudformigt spänne, inte förekommer i skatt-depåer. Spännet har hitintills endast funnits i kvinnogravar vilket kan ifrågasätta hypotesen att kvinnor deponerade sin smycketillhörighet i depåer. Det djurhuvudformiga spännet var en bety-dande del i kvinnors dräktuppsättning där två djurhuvudformiga spännen bars nedanför vardera axeln tillsammans med ett dosformigt spänne som bars vid halsen. Det sistnämnda spännet kunde även vara ett djurhuvudformigt spänne (Carlsson 1983: 90). Detta visar på en viss svaghet i att se ett samband med smycken som hittats i kvinnogravar och de smycken som förekommer i skattde-påer. Däremot förekommer andra smycken som bedömts som feminint kodade i både kvinnogravar och skattdepåer. Dessa smycken är dosformiga spännen, fiskhuvudformiga hängen, pärlor, arm-byglar, ringnålar i silver, förgyllda bronsbrakteater och bronshängen. De betraktas som feminint kodade och kommer i uppsatsen anses som betydelsebärande vid bedömningen som kvinnors ägo-delar. Det är inte heller en självklarhet att Gutalagen som nedtecknades på medeltiden kan tilläm-pas för att förstå vikingatiden. Judith Jesch i Women in the Viking Age (1991) menar att landskaps-lagarna inte kan reflektera ett vikingatida samhälle, bara det medeltida samhället under den tid de nedtecknades (Jesch 1991: 5). Kritik har riktats mot detta synsätt och Stefan Brink (2012) argu-menterar för att landskapslagarna inte bara reflekterar den tidens kultur och lagar som rådde när de skrevs ner. Lagarna var inte nya påfund som tillkom av en person eller en grupp människor vid en bestämd tidpunkt. Brink menar i stället att lagarna är komplexa och består av både gamla lagar och seder samt lagar för den tiden de skrevs ner. Landskapslagarna är ett viktigt medel för att rekonstruera det äldre medeltida samhället och många forskare menar att lagarna även kan tilläm-pas för att skapa förståelse om vikingatiden (Brink 2012: 1f). Därför kommer Gutalagen användas som ett medel för att undersöka vem och varför smyckesskatter grävdes ned under Vikingatiden på Gotland.

10

2. Forskningshistorik

De vikingatida skattdepåerna omfattar en stor mängd fynd och frågan om varför man deponerade mynt, smycken, och bitsilver i marken har genererat olika rimliga tolkningar av fenomenet. Öster-grens avhandling Mellan stenhus och stengrund (1989) visar att skattdepåer på Gotland samman-faller med bebyggelse i stort och hennes undersökning visa att vikingatida skattdepåer grävdes ner i närheten eller inuti boningshusen (Östergren 1989: 49f). Många forskare anser att skattdepåerna var avsedda att återupptas och att de deponerades i väntan på att ägaren skulle få användning för dem men att ägaren hann dö innan detta skedde. Östergren menar även att det är mest troligt att skattdepåer var människors personliga ägodelar och inte familjeförmögenheter eftersom man har hittat flera skattdepåer vid samma gård (Östergren 1989: 235f). Vid sammanfattning av materialet nämner hon att det inte finns några skillnader mellan fyndplatser och andelen föremål som beteck-nas kvinnliga respektive manliga. Hon menar att båda finns representerade men klargör inte om hon menar fyndplatserna eller skattdepåerna (Östergren 1989: 181). Christoph Kilger framhåller däremot i sin artikel Kombinationer av föremål - de vikingatida mittspännedepåerna (2008) att det finns en återkommande sammansättning av föremål i depåer som kan ha tillhört kvinnor och som skiljer sig från andra depåer. Sammansättningen av föremål menar Kilger tyder på att depåerna är medvetet nedlagda och föremålen avsiktligt utvalda (Kilger 2008: 324). Vidare skriver Kilger i Silver, Land, Towns, and the Elites. Social and legal Aspects of silver in Scandinavia c. 850–1150 (2019) att silver användes som ett medel för att lösa arvsfrågor på Gotland. Gutalagen stadgar att land och gård skulle ärvas till en manlig arvinge på gården. En kvinna som gifte sig kunde inte äga eller ärva sin mans gård. Hon hade rätt till hogsl oc iþ som tolkats som morgongåvan. Gutalagen säger även att bruden hade rätt till ägandet av det som hon tog med sig till gården, hemföljden. Om hennes man dog återtogs hemföljden av den gård hon härstammade ifrån. Kilger menar att detta kan innebära att hemföljden tillhörde gården och inte var hennes individuella ägodel. Han menar att skattdepåer kan vara ett resultat av investeringar i äktenskap för att motbalansera värdet av jordegendom. I det avseendet kan skattdepåerna ha representerat ett motsvarande värde av jor-degendom som bruden tog med sig från sin familj. Skattdepåer som blivit nergrävda kunde alltså vara ett sätt för gifta kvinnor att skydda sig själva på ett socialt och lagligt sätt när hon flyttade till sin mans gård (Kilger 2019: 134f). Mats Burström anser i Silver as bridewealth. An interpretation of Viking age silver hoards on Gotland, Sweden (1993) att silver på Gotland hade ett symboliskt högt värde som överfördes som brudpris mellan familjer. Brudpris innebar att brudgummen och hans familj gav en gåva till sin nya bruds familj innan äktenskapet. Detta gjorde han för att bevisa att han var värd sin blivande brud. Under medeltiden var marken på Gotland uppdelad mellan gårdar. Detta var en territoriell uppdelning av land som Burström menar härstammar från järnåldern då all mark på Gotland blivit uppdelad och tillförd individuella gårdar. Om detta stämmer var det väldigt svårt att etablera nya gårdar eftersom all mark redan var upptagen. Detta innebar att marken som tillhörde en gård skulle behållas intakt och inte delas upp vid arv, vilket resulterade i att endast en person ärvde marken och gården. Detta var vanligtvis en manlig arvinge. Resterande barn som föddes på gården kunde inte ärva. De blev i stället tilldelade en hemföljd vilket gav dem en chans på äktenskapsmarknaden (Burström 1993: 34f). Dessa förhållanden gällde under historisk tid men Burström tillämpar dem även på vikingatiden. Om silver användes som ett brudpris kan det förklara varför silver depone-rades i marken och inte återtogs igen. Han menar att en brudgum samlade ihop silver av samma värde som bruden var värd och gav det till hennes familj. Sedan bekräftade brudens familj gifter-målet genom att ta emot silvret, vilket därpå deponerades i marken på den gård som tillhörde brudens föräldrar. Där existerade skattdepån som en bekräftelse på giftermålet, familjen och

11

gården. Burström menar att skattdepåerna deponerades i marken för att där bevarades de med ett symboliskt värde av förbindelsen mellan familjerna som över tid glömdes bort och blev kvarlig-gande (Burström 1993: 36f). De svenska Landskapslagarna blev i sin helhet tolkade och förklarade på 1940-talet av juris-ten Åke Holmbäck och filologen Elias Wessén. I svenska landskapslagar: Skånelagen och Guta-lagen (1943) redogör de för meningen bakom uttrycket hogsl oc iþ som tolkas som morgongåvan. Christine Peel följer Holmbäck och Wesséns resonemang i Guta lag and Guta Saga: the Law and History of the Gotlanders (2015) och utvecklar att lagen om hogsl oc iþ i några bestämmelser är motsägelsefull men att den antagligen tillämpades olika vid olika tillfällen (Peel 2015: 138). Elsa Sjöholm skriver i sin avhandling svenska medeltidslagar, europeisk rättstradition i politisk om-vandling (2012) att landskapslagarna skapades under det politiska skeendet under den tidsperiod då lagarna skrevs ned. Sjöholm menar att lagarna kan berätta om samtidens då rådande maktstruk-turer (Sjöholm 1988: 15). Kritik har riktats mot detta synsätt av Stefans Brink som utgår från en annan infallsvinkel i sin artikel The creation of Scandinavian provincial law (2012). Han under-söker hur landskapslagarna skapades och menar att innehållet i landskapslagarna är baserade på äldre lagar som levt kvar genom muntlig tradition eller tidigare nedskrivna lagar som inte är be-varade idag. Han menar att innehållet i lagarna inte bara skildrar situationen i samhället vid den tidpunkten de skrevs ner utan även var baserad på äldre traditioner och lagar (Brink 2012: 11). Lizzie Carlson skriver i ”Jag giver dig min dotter”, trolovning och äktenskap i den svenska kvin-nans äldre historia (1965) att Gutalagen intar en särställning bland de andra landskapslagarna där formen på bestämmelserna, särskilt äktenskapsrätten, är mer ålderdomliga än de andra. Hon lägger sin tyngdpunkt på att undersöka medeltida förhållandet för kvinnor beträffande äktenskapet men menar att mycket av bestämmelserna i landskapslagarna härstammar från äldre tider (Carlsson 1965: 13–19). I Women in old Norse Society (1995) diskuterar Jenny Jochens kvinnors ställning i det nor-diska samhället samt övergången från den germanska traditionen till kristendomen. Hon redogör för kvinnans ställning i en patriarkal värld där kvinnor kunde ärva och äga mark men att mycket av det ändå förvaltades av män (Jochens 1995: 163). Äktenskapet under vikingatiden var tänkt att kontrollera flödet av egendom genom gåvor från både bruden och brudgummens familjer (Jochens 1995: 165). Birgit Arrhenius tar i Women and the gold (1995), upp att en hemföljd som en kvinna tog med sig i det nya äktenskapet inte överfördes till mannen, men att han kunde administrera en del av den. Hemföljden blev över tid en kvinnas förväntade arv och det var troligtvis lika vanligt att detsamma gällde morgongåvan. Hemföljd och morgongåva utgjordes troligtvis av föremål och ädelmetaller. Silver var vanligt under vikingatid och medeltid medan guldet mer ovanligt. Gutal-agens stadga om hemgift säger att det skulle innehålla guld och detta menar Arrhenius beror på att bestämmelsen härrör från äldre tider. Guldet var vanligt i det romerska imperiet och under folk-vandringstiden i Skandinavien. Gutalagens bestämmelser om hemföljden visar att den medeltida lagen hade inslag från äldre traditioner. Arrhenius argumenterar för att ädelmetaller var en del av morgongåvan vilket kan vara de föremål som hittats i skattdepåer. Hon menar att föremål som smycken och ornament var kvinnors personliga ägodelar som togs emot genom morgongåvan och som kvinnor sedan deponerade i marken (Arrhenius 1995: 86–88).

12

3. Bakgrund

3.1.   Vikingatidens Gotland Gotland är Sveriges största ö i Östersjön och det finns belägg för att ön har varit bebodd på sten-åldern och att det senare fanns en avancerad järnålderskultur där. Ursprungligen var Gotland själv-ständigt men blev integrerad i det svenska kungadömet vid en okänd tidpunkt. På 1100-talet var Gotland under svenskt styre i vissa avseenden. I ett dokument kallat Florensdokumetet, daterat till ca år 1120, där svenska biskopsdömen är uppräknade på latin, är Guthlandia listad som en av öarna som tillhör Sverige. Florensdokumetet innehåller dock oklarheter vilket innebär att uppgifterna om Gotlands relation till Sverige kan ifrågasättas (Peel 2015: 16f). Bristen på skriftligt källmaterial före 1100-talet gör det svårt att säga hur det svenska samhället var organiserat och fungerade. Det finns en historisk myt om vikingar som säger att vikingasamhället var centrerat kring män och att kvinnor hade mindre utrymme. Arkeologisk forskning har dock skapat förståelse för förhistorie och det som framträder är ett samhälle där handelsmän, hantverkare och hemmets intimitet stod i centrum (Jesch 1991: 2). Sverige var ett löst sammanfogat kungadöme med en federativ stadsbildning, där de gamla bygdeenheterna hade kvar mycket av sin självständighet. I landskapslagarna möter vi ett organi-serat bondesamhälle där släkt och bygdegemenskap spelade stor roll, såväl rättsligt som administ-rativt (Inger 2011: 9–12). Enligt Peel finns det ingen indikation i Gutalagen som tyder på ett upp-delat samhälle med olika samhällsskikt, förutom mellan fria människor, icke-gotländska männi-skor och trälar. Hon menar att de bönder som arrenderade en gård, dvs landbor, och de som ägde en gård hade olika skyldigheter, men att det inte fanns några bestämmelser som verkar ha påverkat deras status i andra avseenden (Peel 2015: 21). Peel menar att Gutalagen var utformad för ett slutet, självstyrande bondesamhälle med ett behov att hålla samman egendomar i familjen, trots behovet att tillhandahålla söner med uppehälle och döttrar med hemgift (Peel 2015: 13). Det är utifrån denna kontext vi måste bedöma kvinnors ställning i samhället.

3.2.   Kvinnans ställning i äktenskapet Studerar man den medeltida Gutalagen kan man urskilja att kvinnan var omyndig och hennes make, husbonden, var fullmyndig över sin fru och sina barn. Däremot var kvinnas ställning under vikingatid och medeltid på Gotland förknippad med den roll som ätten hade i samhället. Varken man eller kvinna sågs som individer utan framförallt medlemmar av ätten. Kvinnan var ofri och osjälvständig i förhållande till mannens och båda var bundna i sitt förhållande till respektive ätt. Det rådde en stark släktsolidaritet som medförde en beskärning av individens egen handlingsfrihet. Förvaltandet av egendom ansågs vara släktens gemensamma egendom som skulle gå i arv och inte säljas (Carlsson 1965: 28f). Det står i Gutalagen (Bilaga 1) att ingen jord må säljas om det inte är nödläge och det måste bevittnas av närmaste fränder, sockenmän och ättemän (Holmbäck & Wes-sén 1943: 229). Den jordegendom som en man ärvde fick han inte avhända sig utan den skulle stanna inom familjen. Här var kvinnans arvsrätt begränsad och hon kunde inte ärva gården efter sin make utan den stannade i hans ätt. En dotter fick endast ärva om det inte fanns någon son (Carlsson 1965: 30). Detta innebär att möjligheten att kontrollera stora ekonomiska egendomar var begränsad för kvinnor. Ekonomiska egendomar var av stor vikt för att ha en möjlighet att få en social maktposition i samhället. Denna sociala maktposition var en typ av makt som kvinnor hade få möjligheter att uppnå vilket innebar att de inte hade samma sociala rättigheter eller

13

ekonomiska position som män (Magnúsdóttir 2008: 41). Kvinnan var starkt beroende av ätten och detta framträder när hon ska ingå ett äktenskap. Detta var en angelägenhet för hela släkten då det var ett ekonomiskt avtal mellan två släkter (Carlsson 1965: 30). Det är svårt att veta om en kvinna blev frågad om sitt medgivande till giftermålet eller inte. Hon kan ha varit helt frånvarande när förhandlingarna om äktenskapet skedde vilket kan indikerar att kvinnor inte blev tillfrågade att acceptera sin framtida make (Jochens 1995: 27–29). Bruden överlämnades från sin familj till brud-gummens familj och fördes från det gamla hemmet till det nya. För en kvinnas ekonomiska och rättsliga ställning var detta av stor betydelse. Det var genom det fullbordade äktenskapet som för-bindelsen mellan man och kvinna trädde i kraft. Därefter skedde en betydelsefull rättshandling vilket var överlämnandet av morgongåvan från man till hustru (Carlsson 1965: 208).

14

4. Materialpresentation

4.1.   Presentation av skattdepåer på Gotland Ett stort antal vikingatida skattdepåer har hittats på Gotland, ungefär 700 stycken med stora mäng-der mynt, bitsilver och smycken. Skattdepåerna är daterade till den vikingatida perioden mellan 800–1140-talet. Utav de 700 funna skattdepåerna innehåller ca 165 enstaka dräktspännen, arm-ringar, armbyglar och liknande föremål. Ungefär 65 av skattdepåerna innehåller mellan två och fem föremål och omkring 400 skattdepåer innehåller fler än fem föremål (Östergren 1989: 23–24). Smycken var ett personligt uttrycksmedel och generaliseringen är att de elva skattdepåerna som redovisas nedan innehåller delar av kvinnors smyckesmaterial. Typiskt feminint kodade smycken under vikingatid på Gotland var dosformiga spännen, fiskhuvudformiga hängen, olika uppsätt-ningar av pärlor och kedjor (Ahlzén 2014: 26). Även armbyglar och ringnålar i silver, förgyllda bronsbrakteater, guld- och silverfiligranpärlor, glaspärlor samt bronshängen betraktas som femi-nint kodade (Kilger 2008: 330). Fem av skattdepåerna har ingen bestämd dateringen men de be-döms som vikingatida. Nedan redogörs för de elva utvalda skattdepåerna. 1. Mårtens, Grötlingbo sn Inventarienummer: SHM – 12151 och 12552, 13257. Tpq: Inget bestämt tpq. Fyndsammansättning: Toppskivan till ett stort bågspänne, sju bitar av bronsbeslag, två pärlor av guld (Fig. 1), 54 hela och två fragmenterade av glasmosaik, 16 av glas med glasfolium, 48 enfär-gade av glasfluss, 127 av kalksten och ett litet järnfragment. Med en till två meters avstånd från toppskivan som nämns ovan hittades ett stort bågspänne av förgyllt brons med silverbeläggningar. Dessa två är sammanhörande men hittades särdragna. Möjligtvis på grund av plöjning. Ca 25 meter bort hittades en flätad armring av silver med facetterade ändknappar, uppträdda på denna fanns fem fingerringar, fyra av silver och en av blekt guld, sju armbyglar av silver som var inbakade i den flätade ringen. Omkring två meter från denna depå hittades även en präktig och rund spänn-buckla belagd med guld och silver. Fyndomständigheter: Allt hittat tillsammans vid borttagandet av en stengärdesgrund som be-gränsade en gammal åker mot en nu uppodlad skogsmark. Några av fynden tillkom senare vid en plöjning där stengärdesgrunden tidigare stod.

Fig. 1. Två pärlor av guld. Del av skattdepån i Mårtens, Grötlingbo sn. Foto. Lennart Karlsson, SHM.

15

2. Stora Tollby, Folhem sn Inventarienummer: SHM 6130. Tpq: Inget bestämt tpq. Fyndsammansättning: Fyra stora guldbrakteater, en mindre guldplåt (Fig. 2) och två romerska denarer av Faustina den äldre och Markus Aurelius. Båda är genomborrade och nötta. Fyndomständigheter: Funnen av drängen Niklas Ruthström vid dikesgrävning nära jordytan på Högården. Fynden granskades 1893.

Fig. 2. Fyra stora guldbrakteater och en mindre guldplåt från skattdepån i Stora Tollby, Folhem sn. Notera att en extra guldbrakteat är med på fotot. Foto Lennart Karlsson, SHM. 3. Hulte, Hemse sn Inventarienummer: SHM 2515, 2537, 2691. Tpq: Inget bestämt tpq. Fyndsammansättning: Sju stycken hela och en halv guldbrakteat (Fig. 3). De hela är försedda med en ögla. Fyndomständigheter: Funnen av husbonden Olof Petterson i en åker. Inlöstes 1860. Två stycken dylika brakteater har hittats på samma plats tidigare.

Fig. 3. Sju hela och en halv guldbrakteat från skattdepån i Hulte, Hemse sn. Foto: Lennart Karlsson, SHM. 4. Öja gård, Öja sn Inventarienummer: SHM 2370. Tpq: Inget bestämd tpq. Fyndsammansättning: 16 stycken fiskhuvudformiga bronssmycken. 71 arabiska silvermynt och 13 fragment därav. Fyndkontext: Funnen av drängen Zackarias Pehrsson och Jakob Bringell under en större sten.

16

5. Snauvalds, Roma sn Inventarienummer: SHM 31614. Tpq: 937/ 938. Fyndsammansättning: 194 arabiska mynt, en smyckebrakteat, en fingerring och en ringnål. Fyndomständigheter: Skattdepån påträffades i en äng. 6. Halor, Rone sn. Inventarienummer: SHM 15298, 16477, 16487, 16740, 17080, 18490. Tpq: 1050-1100. Fyndsammansättning: Två guldbrakteater, fem guldbleck. Ett av dessa är till ett dosformigt praktspänne. Fyra armringar, nio armbyglar, och fem fingerringar, bitsilver, två silverbarrar, två infattningar till bergkristaller och åtta silverpärlor (Fig. 4). Fyndkontext: Funnen i en backsluttning intill en myr. Skatten låg sannolikt förvarat i en linneväv och påträffades vid åkerarbete vid olika tillfällen mellan åren 1914 till 1927. Fyndplatsen under-söktes av Östergren 1980.

Fig. 4. Smycken från skattdepån i Halor, Rone sn. Foto. Lennart Karlsson, SHM. 7. Nygårds, Västerhejde sn Inventarienummer: SHM 31388. Tpq: 900-talets andra hälft. Fyndsammansättning: Stor smyckesskatt med föremål av guld, silver och brons samt pärlor. Två guldbrakteater, ett dosformigt praktspänne av brons med applikationer av guld och silver. Sju pär-lor av guld, två armbyglar av silver, en armring och en fingerring av silver. Två pärlspridare av brons med ornamentik av guld och silverbeläggningar. 19 fiskhuvudformiga hängen av brons, kedja av brons och 300 pärlor av glas, glasfluss, och kalksten. Fyndkontext: Detta skattefynd var förvarat i en näverask och hittades dels på ytan av en åker 1982 då den även undersöktes, dels ett år därefter. 8. Fölhagen, Björke sn Inventarienummer: SHM 3547. Tpq: - Fyndsammansättning: Av guld: Liten gjuten tacka av kemiskt rent guld. Av silver: Åtta st öppna armbyglar, två st armringar, en halvcirkelformig prydnad, 49 st pärlor, 18 st hängprydnader, ett runt hängsmycke, ett armband, en lång sprialten, ett bitsilver, 22 bitar av sönderhuggna tenar (Fig. 5). 448 hela och 384 bitar av kufiska mynt, två bysantinska mynt, 400 tyska mynt och fyra anglosaxiska mynt. Fyndkontext: Funnet under en dikesgrävning av stadskarlen Johannes Nilsson. Granskades år 1893.

17

Fig. 5. Till vänster, en del av smyckefynden från skattdepån i Fölhagen, Björken sn. Till höger, en fyra st hängpryd-nader och ett halsband av pärlor från skattdepån i Fölhagen, Björken sn. Foto Lennart Karlsson, SHM. 9. Hallinge, Grötlingbo sn Inventarienummer: SHM 19882. Tpq: - Fyndsammansättning: 13 guldpärlor med filigran (Fig. 6), huvudsakligen i spiraler och med gra-nulation. 241 glas-och glasflusspärlor och 31 fiskhuvudformade hängen (Fig. 6) och tre hängsmycken av brons. Flera av pärlorna hade insmälta trådar, spiraler och ögon. Fyra förgyllda dräktbeslag av brons. Två av dem var fragmenterade och var långa samt smala med en genombor-rad kam för fastsyning. Fyndkontext: Skattdepån hittades under en flat sten som vilade på fyra mindre stenar där den flata stenen ingick som en grundsten i en stenvast.

Fig. 6. Till höger, 13 guldpärlor med filigran. Till vänster, 31 fiskhuvudformiga hängen. Del av skattdepån från Hal-linge, Grötlingbo sn. Foto: Karl Axel Lindwall, SHM. 10. Skogby, Gammelgarn sn Inventarienummer: SHM 21821. Tpq: 958/959 Fyndsammansättning: 250 mynt varav 249 är arabiska och en smyckebrakteat, fyra silverspiraler och sex bitsilver. Fyndkontext: Skattdepån påträffades 1937 vid plöjning av en åker. Samtidigt hittades delar av ett kärl av järn och en tallrik. Skattdepån var nedlagd i eller täckt av järnkärlet.

18

11. Sigsarve, Hejde sn Inventarienummer: SHM 16077, 16200, 31612, 31670. Tpq: 1053. Fyndsammansättning: 1. 381 mynt, två armbyglar, en halsring, en armring, tre ringnålar, tre ringspännen och 70 bitsilver. Fyndkontext: Skatten förvarades i ett bronskärl och hittades 1918 vid plöjning där en stenvast tidigare stod. Fyndplatsen undersöktes 1983 och 1984 av Östergren.

4.2. Gutalagen och morgongåvan Gutalagen skrevs förmodligen ner först på 1220-talet med det är en omtvistad fråga och forskare har varit oense. Åke Holmbäck och Elias Wessen menar att det ligger en muntlig lagsaga till grund för den skrivna lagen som har blivit utformad löpande över tid (Holmbäck & Wessen 1943: LXXIII). Hugo Pipping skriver även att huvudstommen i Gutalagen härstammar från vikingatiden (Pipping 1905: XIV). I 20 kap. Om alla arv i 8 § står det att det att kvinnan ärver hogsl oc iþ efter sin man:

Det är också lag, att kvinna ärver hogsl oc iþ efter sin man. Sitter hon längre som änka i gården med sina söner och dö hennes söner utan att lämna söner efter sig, förr än åtta år äro förlidna, då tage hon en mark penningar för vart år, medan sönerna levde. Men gifter hon sig från sina barn, medan de leva, då skall hon hava hogsl oc iþ och ej mera.

Holmbäck & Wessén 1943: 221. Pippings översättning av ordet hogsl förklarar det som en änkas giftorätt i boet och en summa som en ogift kvinna fick utkräva av sitt barns fader (Pipping 1905: 38). Holmbäck och Wessén (1943: 268) diskuterar uttrycket hogsl oc iþ, där ordet hogsl har en oklar språkliga innebörd och härled-ning. Ordet förekommer endast i Gutalagen och man hittar det bland annat i 20 kap. 8 § där det används som en beteckning för en viss del av egendomen som efter mannens död tillföll änkan. Ordet hogsl förekommer även i 14 och 15 § (Bilaga 1) som föreskriver att när en ogift kvinna blir moder till ett oäkta barn, måste fadern ge ”fullt hogsl” till kvinnan. Ett fullt hogsl bestod troligtvis av åtta marker penningar vilket motsvarar två marker silver. Enligt C.J Schlyters ordbok över landskapslagarnas språk (1877) är det troligtvis ett lågtyskt låneord vars innebörd är ’glädje och tröst’. Enligt Holmbäck och Wessén talar detta starkt för att bestämmelsen om hogsl oc iþ i Guta-lagen motsvarar de andra landskapslagarnas bestämmelser om morgongåvan (Holmbäck & Wes-sén 1943: 268). Några exempel i andra landskapslagar är Östgötalagens bestämmelser om hem-följd och morgongåva. I Östgötalagens giftermålsbalk står det att en kvinna utlovas en huvuddel bolster, en huvuddel jord om det finns och en tredjedel guld eller silver (Holmbäck & Wessén 1979a: 101). I Upplandslagen står det att en man ska hedra sin hustru med morgongåva och han får ge hur mycket han vill. Hustrun ska sedan ge en gengåva som är lika giltig som den mannen gav henne (Holmbäck & Wessén 1979a: 65). I Södermannalagen står det i giftermålsbalken att brudgummen ska hedra sin nya hustru och ge henne en morgongåva. Han kan ge av jordegendom eller lösöre (Holmbäck & Wessén 1940: 65). Hälsingelagen säger även att en man kan ge hur mycket han vill som morgongåva med fasta och laga former (Holmbäck & Wessén 1940: 304). Enligt giftermålsbalken i Dalalagen ska en man ge till sin hustru tre marker som morgongåva (Holmbäck & Wessén 1979b: 79). I Gutalagen står det, som framgått ovan, inte morgongåva utan hogsl oc iþ. Christine Peel översätter hogsl oc iþ till engelska som consolation and provision ’tröst och uppehälle’. Peel fram-håller att hogsl passar både situationen där en viss summa ska betalas till en kvinna som tröst för att ha förlorat sin make och där en kvinna förlorat sin ära när hon fött barn som ogift (Peel 2015: 137).

19

Morgongåvan ökades även troligtvis för gotländska kvinnor där iþ innebar en ökande belö-ning för en hustrus omsorg och möda om hemmets vård och tillväxt. Ordet iþ betyder ’id, syssel-sättning’ och ’flit’ ((Holmbäck & Wessén 1943: 268).). I 20 kap. 8 § (Bilaga 1) i Gutalagen står det att en änka som bor kvar på gården med söner ska få en mark penning varje år, i åtta år, vilket innebär att en änkas rätt växte i åtta år efter sin makes bortgång. Detta gällde dock inte om hon gifte om sig. Holmbäck och Wessén menar att det är sannolikt att även en gift kvinnas rätt växte genom åren som maken levde och att storleken på iþ berodde på hur länge giftermålet pågick, samt att ökningen fortsatte i åtta år efter det att en kvinna blivit änka (Holmbäck & Wessén 1943: 268). I 20 kap. 5 § (Bilaga 1) står det att en änka utan söner har rätt till uppehälle i ett år på gården i form av ett löp råg och ett löp korn varje månad. I 9 § (Bilaga 1) står det däremot att en änka som är barnlös ska ha rätt till härbärge i den gård som hon gift in sig i. Om hon väljer att inte stanna då ska hon ha en halv mark penning varje år under 16 år som hon får i en summa efter att åren gått (Holmbäck & Wessén 1943: 220-221). Dessa två bestämmelser går emot varandra men Peel menar att det är möjligt att båda dessa lagar tillämpades (Peel 2015: 138). En änka hade rätt till åtta marker penningar oavsett om hon hade arvingar i livet eller inte. Hon menar att denna summa pengar låg till grund för det arbete en kvinna hade gjort på gården under sitt äktenskap, men det kan även ha varit ett uppehälle för henne i en situation där hon inte längre hade ett stöd från sin make (Peel 2015: 137f). Bestämmelsen om hemföljden i Gutalagen skiljer sig från bestämmelsen om hogsl oc iþ. Hemföljden var en kvinnas arv som inte blev överförd till brudgummen även om han kunde admi-nistrera en del av den (Arrhenius 1995: 86). Peel skriver att hemföljden som en kvinna får med sig till sitt nya äktenskap ska ha ett maxvärde på två guld marker (Peel 2015: 81). Om hon inte födde söner, ärvs de hemgiften tillbaka till den gården hon giftes ifrån. Om det inte finns söner vid den gården som hon giftes från, ärvde närmaste blodsfränder, oberoende om det är man eller kvinna. En kvinna ärvde dock inte längre än till fjärde led i släkten (Holmbäck & Wessén 1943: 221).

20

5. Analys och diskussion

Den analyserade delen granskar det arkeologiska källmaterialet och diskussionsdelen granskar den historiska källan som sedan sammanvävs i en diskussion om båda källmaterialen.

5.1. Analys av det arkeologiska materialet Skattdepåer är en fyndkategori som diskuterats mycket mellan forskare där det finns tydliga po-sitioneringar och en viss polarisering. Vad depåerna gav uttryck för och vad de hade för funktion i järnålderssamhället har tolkats olika. Det går att utskilja två synsätt. Det profana-ekonomiska synsättet som betonar skattdepåernas betydelse som besparingar. Genom nordbors internationella vikingafärder och handelsresor ger depåerna uttryck för ett materiellt överskott som deponerats i marken som besparingar (Carlsson 1983: 118; Burström 1993: 35). Sedan finns det sakrala-sociala synsättet som lyfter fram deponeringarna som en meningsskapande ritual som innebar att depåer-nas kvarliggande i marken var resultatet av ett medvetet val (Hedeager 2008: 14; Kilger 2008: 323). De elva skattdepåerna i denna undersökning är daterade mellan år 937 och 1100-talet. De utgör 1,57 % av Gotlands ca 700 skattdepåer. Skattdepåerna är utvalda utifrån fyndsammansätt-ningen som består av smycken som är tolkade som feminint kodade. Skattdepåerna utgör inte en entydig bedömningsgrund för alla depåer som är funna på Gotland. Däremot kan de smycken som är funna i de elva skattdepåerna överensstämma med den kvinnlighetsnorm som fanns på Gotland under vikingatiden. En ingång till att förstå innehållet i de elva utvalda skattdepåerna är att betrakta smyckena och den funktion som ädelmetaller hade för kvinnan under vikingatiden. Silver och guld hade ett högt prestigevärde och Arrhenius skriver att i Norden var ädelmetallerna reserverade för tillverkningen av smycken som hade ett värde som var delbart, vilket främjade överenskommelser mellan familjer (Arrhenius 1995: 91–94). När ädelmetaller formades om till smycken berodde formerna och ornamentiken förmodligen på vilken könsidentitet personen hade som skulle bära dem. Utifrån sociala föreställningar var de laddade med bestämda betydelser som skilde sig mellan män och kvinnor. Därför kan man knyta vissa smycken till kvinnor respektive män, vilket förbin-der dem till antingen den maskulina eller feminina könsidentiteten. Könsidentiteten uttrycks ge-nom genus vilket är ett uttryck och en gestaltning av kroppen. Genusteorin utgår från dikotomin man–kvinna och skiljer dem åt utifrån föreställningen att de har olika värde och definieras olika. Genus uttrycks därför olika hos män respektive kvinnor för att hålla dem isär, där var och en vet vad som förväntas av dem, hur de ska se ut och uppföra sig utifrån sin könsidentitet. Detta sker utifrån performativitet där män respektive kvinnors aktiva handlingar och upprepningen av dem skapar maskulint och feminint genus. Performativitet utgår från att människor konstruerar uppfatt-ningen av dem själva genom sociala praktiker som de själv skapat. Innebörden av detta är att kön-sidentiteter existerar genom att t.ex. kvinnor över lång tid upprepar en gestaltning, som att bära vissa typer av smycken, vilket skapar förväntningar på andra kvinnor att iscensätta samma gestalt-ning. Det är först när en kvinna uppträder i den gestaltningen som är förknippad med kvinnorollen som hon blir ’kvinna’. Kvinnors genusuttryck innebär egentligen att kvinnor kopierar andra kvin-nor så många gånger att det skapar föreställningar av hur en kvinna ska se ut. Det är däri perfor-mativitet ligger, i själva upprepningen av genusuttryck. Kvinnor och män tvingas in i föreställ-ningen om hur de ska se ut och bete sig för att uppfattas av sig själv och andra som ’man’ och ’kvinna’. Det är det pågående yttrandet och hur vi beter oss som upprätthåller föreställningarna vilka konstruerar den sociala världen, där människor iscensätter och imiterar genusnormer utifrån

21

sin könsidentitet. Förhistoriska materiella ting som smycken hade en betydelse för förhistoriska människor som vi idag kan tolka. Vi ser smycken som återkommer i samma form och ornamentik i gravar och skattdepåer vilket tyder på att smycken var vanligt förekommande under vikingatiden på Gotland. För att identifiera vilken kvinnlig respektive manlig kategori smycken tillhör måste man identifiera olika smycken och knyta dem till den manliga respektive kvinnliga könsidentite-ten. Inom arkeologin har man gjort det genom osteologiska analyser på skelett i gravar där man söker efter den biologiska könsidentiteten (Arwill-Nordbladh 2001: 30). Det är upprepningen av fynd i flera gravar som kan visa att vissa smycken var vanligt förekommande bland kvinnor re-spektive män. Därefter kan vissa smycken som hittats i skattdepåer indikera vilken könsidentitet som smyckena tillhörde. Skattdepåer som innehåller smycken som är feminint kodade kan därför lyftas fram och det går att särskilja dem från andra skattdepåer. Detta tyder på att smyckena med stor sannolikhet tillhörde kvinnor och att det var kvinnor som deponerade dem. Smyckena i skattdepåerna drar till sig uppmärksamhet idag och de hade antagligen ett stort värde under vikingatiden på Gotland. Kilger argumenterar för att sammansättningen av fynd i skattdepåer med smycken inte är en tillfällighet, utan beror på ett medvetet och avsiktligt urval. Antagligen förelåg det en meningsbärande relation mellan sociala föreställningar och de objekt som deponerades. Därför var objekten även laddade med bestämda betydelser utanför deponering-skontexten (Kilger 2008: 324). Dessa betydelser är svåra att spekulera kring men smyckena i skatt-depåerna uppvisar en kombination som överensstämmer med kvinnligt genusuttryck. Detta skapar ett förhållande mellan feminint kodade smycken och kvinnor. Av de elva skattdepåerna innehåller sex depåer brakteater, fyra innehåller pärlor, två innehåller fiskhuvudformiga hängen, två innehål-ler ringnålar, fyra innehåller armbyglar, två innehåller hängen, en innehåller en halsring och två innehåller dosformiga spännen. Tittar man på dessa fynd enskilt kan man uppfatta dem som femi-nint kodade. Tittar man sedan på de elva skattdepåerna som en helhet ser man olika uppsättningar av feminint kodade smycken där föremålen kombineras tillsammans på olika sätt, vilket stärker argumentet att det var kvinnors tillhörigheter.

5.2. Diskussion om det historiska källmaterialet Kvinnans underordning i samband med äktenskapet framgår tydligt i Gutalagen. Lagen berättar (se Bilaga 1) att en kvinna ska ledsagas av tre män från sitt ursprungliga hem till sin nya makes hem för att giftas (Holmbäck & Wessén 1943: 224). Denna övergång från sin familj till en ny familj tyder på att kvinnans rörlighet var begränsad. Kvinnan framstår som underordnad mannen, först sin fader och sedan sin make. Detta berättar om ett samhälle där kvinnor är beroende av män och bundna till äktenskapet för att ha en säker ställning. Med äktenskapet tillföll däremot hogsl oc iþ kvinnan vilket visar att hon inte var fullkomligt rättslös inför sin make. I Gutalagen möter vi bestämmelser där kvinnors rätt till arv är förknippat med äktenskapet och att producera en manlig arvinge. Gutalagen stadgar att land och gård skulle ärvas till en manlig arvinge på gården (se Bi-laga 1). En kvinna som gifte sig kunde inte äga eller ärva sin mans gård. Hon hade rätt till hogsl oc iþ – dvs. morgongåvan – som var hennes egendom och som hon hade rättslig rätt till av mannen när hon ingick i äktenskap med honom. Morgongåvan tillföll henne vid makens död. Det står inte vad en morgongåva skulle innehålla i Gutalagen, förutom när en ogift kvinna blir mor till ett oäkta barn (se Bilaga 1). Här stadgar lagen att fadern måste ge fullt hogsl till kvinnan. Detta skulle motsvara två marker silver (Holmbäck & Wessén 1943: 268). Det står inte uttryckligen i Gutalagen vad en gift kvinnas hogsl borde innehålla men det kan motsvara det som en ogift moder fick som fullt hogsl. Order iþ, översatt till ’id, sysselsättning’ och ’flit’, är intressant för det tolkas som en ökande belöning för en hustrus omsorg och möda om hemmets vård och tillväxt (Holmbäck & Wessén 1943: 268). En ogift mor hade inte rätt till iþ men en gift kvinnas morgongåva ökade med åren och fortsatte göra så i åtta år efter att hon blivit änka. Som änka hade hon rätt till två extra marker silver. Storleken på iþ berodde alltså på hur länge ett äktenskap varade. Gutalagens bestämmelse om morgongåvan är tvetydig när det gäller om en änka hade manliga arvingar eller inte. Bestämmelsen i 20 kap. 5 § (se Bilaga 1) säger att en änka utan manliga arvingar

22

hade rätt till uppehälle i ett år på den gård hon giftes till och att hon fick råg och korn varje månad under det året. I en annan bestämmelse, 20 kap. 9 § (se Bilaga 1), står det att en änka som var barnlös hade rätt till härbärge men det står inte hur länge hon fick stanna. Valde hon att lämna gården hade hon rätt till en halv mark penning i 16 år. Detta motsvarar åtta marker penningar, vilket är två marker silver. Christine Peel menar att båda bestämmelserna tillämpades (Peel 2015: 138). Oavsett om en änka hade barn eller inte hade hon rätt till morgongåvan. Bestämmelserna om arv är svåröverskådliga men det som är återkommande är att en kvinnas arvsrätt var förknippad med morgongåvan. Gutalagen stadgar att jordegendom skulle ärvas till manliga arvingar på gården och kvinnor fick bara ärva när det inte fanns någon manlig arvinge före henne. Detta försvårade kvinnors möjlighet att kontrollera stora ekonomiska egendomar. För att få en social maktposition i samhället var det av stor vikt att äga stora ekonomiska tillgångar som jordegendom. Makten som kom med ägandet av jordegendom var svårt för kvinnor att uppnå vilket innebar att majoriteten av kvinnor inte tilldelades samma ekonomiska position som män (Magnúsdóttir 2008: 41). I Gutalagen går det även att urskilja att kvinnor som gifte sig och flyttade till sin nya makes gård inte hade rätt att ärva eller äga sin makes egendom. Kilger skriver att kvin-nor ansågs vara en gäst på sin makes gård och att hans familj såg henne som en utomstående (Kilger 2019: 134). Detta stämmer väl in med bestämmelsen att kvinnan hade rätt till härbärge på sin döde makes gård, vilket kan tolkas som att hon inte ansågs vara en fullvärdig medlem i sin makes ätt när hon ingick ett äktenskap. Med detta går det att urskilja kvinnans underordning i äktenskapet. På grund av kvinnors få möjligheter att få en social maktposition, hamnade dem i bakgrunden vid politiska beslut och hade färre rättigheter än män i samhället. Enda sättet för kvin-nor att med säkerhet tilldelas en ekonomisk egendom var genom äktenskapet och hennes rätt till morgongåvan. Gutalagen gällde alla men kvinnor och män behandlas olika i bestämmelsen om arvrättigheter så väl som ekonomiska rättigheter. Särskiljandet av män och kvinnor kan tolkas som att de lever i olika sfärer, i olika delar av verkligheten. Kvinnan knyts till hemmets sfär där hennes uppgift i äktenskapet är att föda arvingar och föra ätten vidare medan mannen knyts till den eko-nomiska sfären och verksamheter (Göransson 1999: 267). Dör en kvinnas make ses hon som en gäst på sin döde makes gård och har endast rätt till härbärge i ett år. Det står inte vart hon tar vägen efter detta året. Antagligen återvände hon till den gård som hon giftes ifrån eller så ingick hon i ett nytt äktenskap. Detta måste ha fört med sig en osäkerhet för kvinnor där hennes ställning vid en gård var förbunden med äktenskapet. Dog mannen eller äktenskapet tog slut hade hon däremot antagligen kvar mycket av sin status, men hennes position försvagades möjligtvis i formellt avse-ende. Här kan morgongåvan ha varit av stort värde för kvinnan då det rättsligt var hennes person-liga egendom och den bevarade hon antagligen på ett säkert ställe.

5.3. Diskussion Varför mynt och andra föremål deponerades i marken har i stor utsträckning förklarats med män-nen som utgångspunkt. Man har pekat på krig, handel eller fördelning av makt som förknippar skattdepåer till en värld där män dominerar. Detta synsätt har underlåtit att väga in den roll som ädelmetaller hade bland kvinnor. En stor del av kvinnors morgongåva innehöll ädelmetall och kom sålunda att ansamlas i kvinnornas värld (Zachrisson 1998: 13). Som nämns ovan skriver Arrhenius att i Norden var ädelmetaller som silver och guld reserverade för tillverkningen av smycken. Detta kunde bero på att ädelmetaller var särskilt representerade i en brudgums morgongåva. Hon gör sin tolkning utifrån guldbrakteater som oftast förekommer i kvinnogravar och i skattdepåer. Studier visar att mönstret på många av dessa brakteater är länkade med Oden som representerar maskuli-nitet. Det kan verka konstigt att ett föremål som representerar maskulinitet huvudsakligen ägdes av kvinnor och hittas i kvinnliga gravar och depåer. Orsaken till detta kan vara att brakteater ägdes av män som sedan gav bort dem som en del av morgongåvan. Detta kan tyckas långsökt men Arrhenius menar att dessa smycken vanligtvis hittats i skattdepåer (Arrhenius 1995: 91–93). Brak-teater förekommer i sex av de elva depåerna som redovisats i denna uppsats och förekommer

23

tillsammans med andra feminint kodade smycken vilket tyder på att de kan ha tillhört en kvinnas smyckeuppsättning. De har dock inga synliga mönster som är länkade med Oden. Östergren har konstaterat att skattdepåer hade en anknytning till boplatser under vikingati-den. Genom arkeologiska undersökningar har man sett att skattdepåer troligtvis har gömts inne i boningshusen (Östergren 1989: 62). Det som hittats i skattdepåer tycks vara enskilda personers ägodelar och Östergren menar att de sannolikt inte utgör hela gårdsförmögenheter. Det baserar hon på fyndplatser med flera skattdepåer som har olika tpq (Östergren 1989: 65). Detta kopplar skattdepåer till hemmet som var den kvinnliga sfären. Sju av de elva skattdepåerna med feminint kodade smycken är funna vid förhistoriska gårdar och boningshus, vilket stöder tanken att de de-ponerats av kvinnor. Utifrån detta kan skattdepåer på Gotland förklaras som ett materiellt resultat av äktenskapet (Kilger 2019: 134f). Smyckena som förekommer i de elva skattdepåerna var femi-nint kodade och bör därför ses i relation till kvinnor. Kvinnans ställning var underordnad mannen och morgongåvan som antagligen till stor del innehöll smycken kan ha varit av stort värde för kvinnor för det var deras personliga ägodelar. Morgongåvan var säkert något som kvinnor beva-rade för att säkra sig själva och sin egen ställning. Detta är en förklaring till varför många skatter blev deponerade i marken, i eller utanför boningshusen. En intressant paragraf i Gutalagen, i 20 kap. Om alla arv (Bilaga 1) omtalar män och kvinnor som bärare av mansgördel respektive kvinnogördel (Holmbäck & Wessén 1943: 220). Innebörden av detta är att delar av kvinnor och mäns klädedräkt var av skilda slag, vilket stärker argumentet att kvinnor respektive män klädde sig enligt dåtidens genusuttryck. Det är även intressant att i 65 kap. Om kvinnans rätt (Bilaga 1), som är ett tillägg till lagen, står om flera förbud mot alltför praktfulla kläder och föremål. Tyger av svart och scharlakan var avskaffade samt silverband och kjortelprydnader. All förgyllning var även avskaffad förutom förgyllda spännen (Holmbäck & Wessén 1943: 240). Detta kan tolkas som att kvinnor klädde sig praktfullt och att lagstiftarna inte ansåg det som acceptabelt. När den sistnämnda paragrafen nedtecknades kan det vara så att ett nytt mer återhållsamt sätt att klä och pryda sig på var det som kvinnor skulle förhålla sig till, vilket förmodligen hade med nya kristna normer att göra. Lagen skriver bokstavligen att kvinnors dräkt-skick och dyrbara föremål inte var acceptabla. Innebörden av denna lag är att tidigare människor antagligen klätt och smyckat sig mer påkostat med många smycken och praktfulla föremål (Gö-ransson 1999: 262). De feminint kodade smyckena i skattdepåer som många gånger är stora och praktfulla, var därför inte ovanliga föremål som lagts ner i marken utan de var föremål som många kvinnor antagligen använde och ägde under vikingatiden. Det framgår i Gutalagen att morgongåvan tillföll hustrun vid mannens frånfälle. Änkan fick antagligen sin morgongåva som innehöll samma värde som hogsl var värt, vilket var två marker silver. Sedan tillföll även iþ där summan berodde på hur länge äktenskapet varade samt två extra marker silver som en änka hade rätt till. Innebörden av detta är att det är svårt att säga hur mycket en morgongåva var värd för det berodde på hur länge äktenskapet varade. Däremot kunde kvinnor få sin morgongåva utbetalat i ädelmetaller som hade samma värde som morgongåvan vilket inne-bär att smycken ansamlades hos kvinnor. Som änkor kunde kvinnor förfoga över sin morgongåva och det blev hennes enskilda egendom. Detta framställer morgongåvan som en änkeförsörjning. Man tänker sig, att om en man och kvinna ingått ett äktenskap i unga år och de levt ett långt liv tillsammans kunde det dröja flera decennier innan morgongåvan efter mannens död blev aktu-ell. För änkan måste det ha varit av ytterst vikt att inför mannens familj kunna styrka vad som rättmätigt var hennes egendom. Morgongåvan kan ha samlats ihop över åren som bevis för äkten-skapet som en kvinna kunde visa upp som hennes egendom. Denna skatt behövde antagligen be-varas på ett säkert ställe och tidigare i uppsatsen framgick det att skattdepåer antagligen grävdes ner i marken vid boningshusen under vikingatiden. En möjlighet är att skattdepåer som är hittade vid boplatser inte grävdes ned med anledning att gömma skatten utan man grävde ner dem för att ha kontroll över dem i hemmets sfär (Zachrisson 1991: 23). Det kan vara så att kvinnan inte fick tillgång till sin morgongåva under äktenskapet men att den samlades ihop och bevarades på ett säkert ställe som en änkeförsörjning. Detta kan även vara en anledning till varför skattdepåer blev kvar i marken. Kvinnan kan ha dött innan sin make och hon fick aldrig chansen att förfoga över

24

den. Detta kan bero på att kvinnor löpte stor risk att dö i barnsäng vilket innebär att många kvinnor dog och att skatterna blev kvar i marken där de en gång blivit deponerade (Arrhenius 1995: 91–93).

25

6. Resultat

Många av skattdepåerna är funna vid boplatser eller inne i boningshusen vilket placerar skattde-påer intimt nära individerna som bodde där. Denna kontext skapar tolkningen att skattdepåerna var personliga ägodelar som grävts ner i hemmets sfär, en sfär som är förknippad med kvinnan. Innehållet i de elva skattdepåerna som undersökts (se 4.1.) är feminint kodade smycken. Med ge-nusteorin och performativitet går det att lyfta fram dem som en grupp som anknyter till den kvinn-liga könsidentiteten. Detta skapar ett möjligt scenario att kvinnor var de som deponerade dem. Dessa ägodelar kan kvinnor ha fått som gåva i form av den morgongåva som mannen enligt lag skulle ge sin hustru i samband med äktenskapet. Det går att urskilja i Gutalagen att äktenskapet var väsentligt för kvinnors möjlighet att ge-nom morgongåvan få egna ekonomiska tillgångar. Äktenskapet var av central betydelse under vi-kingatid och medeltid där vårdnaden och omtanken om det kommande släktet var en stor drivkraft för att hålla ätten levande. Denna drivkraft kunde verkställas i en livsavgörande situation, äkten-skapets ingående, vilket möjliggjorde att en kvinna fick en ställning i en familj. Denna ställning var osäker då hustrun ansåg vara en gäst i sin makes familj och det var endast morgongåvan som var hennes personliga egendom som hon kunde få tillgång till när äktenskapet var över. I första hand var det manliga arvingar som ärvde gården och kvinnor som ingick äktenskap hade rätt till morgongåvan. Morgongåvan var en kvinnas personliga egendom och i Gutalagen motsvarar hogsl oc iþ en kvinnas morgongåva. En kvinna hade rätt till hogsl, som motsvarar två marker silver, när hon ingick ett äktenskap. Ordet iþ innebär en ökande belöning för hemmets omsorg och möda där storleken varierar beroende på hur länge äktenskapet varade. Om maken dog och en kvinna blev änka hade hon rätt till iþ i åtta år som motsvarar två marker silver. Här framgår det att morgongåvan hade ett startvärde med två marker silver som växte med åren och ökade en kvinna egendom. Morgongåvan tillföll henne oberoende om hon hade en manlig arvinge eller inte. Morgongåvan innebar ett löfte om en personlig egendom, en änkeförsörjning, som kvinnan endast kunde få när hon ingick i ett äktenskap. Det framgår i diskussionen (se 5.2) att smycken skapades av ädelmetaller och morgongåvan blev möjligtvis utbetalad i form av mynt och smycken som hade samma värde som morgongåvan. Därigenom kan ädelmetallen kopplas till kvinnornas värld, och följdriktigt finner man skattdepåer i hus eller vid gårdens närhet, dvs. i kvinnornas do-män av gården. Därför var äktenskapet troligtvis väsentligt för kvinnors ställning under vikingati-den där innebörden av morgongåvan var en änkeförsörjning vilket troligtvis var av stort värde när en kvinna inte längre hade stöd från sin make. Det var svårt för kvinnor att ärva gårdar och hon kunde inte stanna för länge på sin döde makes gård. Därför var bestämmelsen om hogsl oc iþ viktig för en kvinna för genom den kunde hon få tillgång till en personlig egendom som hon kunde förvalta själv. Detta innebar förmodligen en trygghet för kvinnor i en värld där män dominerade och var ett sätt att säkra sin egen ställning och sin egen säkerhet under en tid där kvinnor inte hade samma handlingsutrymme och rättigheter som män. Detta visar på en möjlig orsak till att kvinnor deponerade sina morgongåvor vid hemmet. Anledningen var förmodligen att den som har deponerat skatter i marken valde ett specifikt ut-rymme eller en viss plats som var välbekant för att gräva ner det på. Om kvinnor deponerade sina morgongåvor kan det ha varit ett sätt att skydda sig själv och skaffa sig ekonomisk säkerhet. Mor-gongåvan kunde ha ansamlats av kvinnor under äktenskapets gång men att den inte fick användas förrän makens död, vilket genererar tolkningen att kvinnor grävde ner skatterna på en säker plats vid hemmet för att ha en möjlighet att kontrollera dem så de inte förbrukades innan de kunde få ut sin änkeförsörjning.

26

7. Sammanfattning

De vikingatida skattdepåerna är ett fenomen som har diskuterats mellan forskare och frågan om varför människor deponerade skatter i marken har genererat olika tolkningar. Den här studien åsyf-tar att diskutera fenomenet skattedepåer med femininet kodade smycken med hjälp av genusteorin och teorin om performativitet för att se om det finns en möjlig koppling med kvinnor som grävde ner smycken i marken. Funna skattdepåerna på Gotland är ca 700 och denna uppsats undersöker elva skattdepåer. Detta är 1,57 % av det totala antalet men de synliggör en intressant fyndsamman-sättning med feminint kodade smycken som kan knytas till kvinnor. I diskussionen framgår det att morgongåvan var kvinnors personliga ägodelar som de hade rätt till i samband med äktenskapet. Gutalagens bestämmelse om hogsl oc iþ tolkas som morgongåvan och används som en ingång som ger en möjlig förklaring till varför kvinnor kan ha varit dem som deponerade smycken i marken. Morgongåvan var en gåva som brudgummen skulle ge till sin hustru i samband med äktenskapet och det var hennes personliga egendom där storleken berodde på hur länge äktenskapet varade. Morgongåvan betalades förmodligen ut i form av mynt och smycken vilket hade samma värde som morgongåvan. Sammantaget uttryckte morgongåvan en säkerhet för kvinnor och var en per-sonlig egendom som de själva kunde förvalta över. Smyckefynden i de elva skattdepåerna har tolkats som feminint kodade och överensstämmer med kvinnonormen under vikingatid. Dessa smycken gavs till kvinnor som en del av morgongåvan vilket genererar tolkningen att det var kvin-nor som deponerade dessa skattdepåer för att säkra sin egendom och sin ställning.

27

7. Referenslista

Arrhenius, B. 1995. Women and Gold: On the role of women in society of the Great migrations and the relationship to the production and distribution of ornaments. I: Gjostein Resi, H. (red.) Produksjon og samfunn. Om erverv, spesialisering og bosetning i Norden i 1. årtusen e. Kr. Universitetets Oldsaksam-ling. Oslo: 85–96.

Ahlzén, E. 2014. Gömda eller undanlagda? Ädelmetalldeponeringar på Gotland under vikingatid. Instut-

ionen för historia och samtidsstudier. Stockholm. Arwill-Nordbladh, E. 2001. Genusforskning inom arkeologin. Högskoleverket. Stockholm. Brink, S. 2012. The creation of a Scandinavian provincial law: how was it done? Historical Research 86:

432-442. Brink, S. 2017. Law, society and landscape in early Scandinavia. I: Nafziger, J. (red.) Comparative Law

and Anthropology: Research Handbooks in Comparative Law series. Cheltenham: 319-337. Burström, M. 1993. Silver as bride wealth: An interpretation of Viking age silver hoards on Gotland, Swe-

den. Current Swedish Archaeology 1: 33–37. Butler, J., Rosenberg, T. & Lindeqvist, K. 2005, Könet brinner: Texter i urval av Tiina Rosenberg. Stock-

holm. Carlsson, A. 1983. Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Stockholm Studies in Archaeo-

logy 5. Stockholm. Carlsson, L. 1965. ”Jag giver dig min dotter”. Trolovning och äktenskap i den svenska kvinnans äldre

historia. Institutet för rättshistorisk forskning 1. Stockholm. Folin, N. & Tegnér, G. (red.) 1984. Medeltidens ABC. Stockholm. Göransson, E. 1999. Bilder av kvinnor och kvinnlighet. Genus och kroppsspråk under övergången till kris-

tendomen. Stockholm Studies in Archaeology 18. Stockholm. Hedeager, L. 2008. Scandinavia Before the Viking Age. I: Brink, S & Price, N. (red.) The Viking World.

Routledge, New York: 11–22. Holmbäck, Å. & Wessén, E. 1940. Svenska landskapslagar. Tolkade och förklarade för nutidens svenskar.

Södermannalagen och Hälsingelagen. Serie 3. Uppsala. Holmbäck, Å, Wessén, E. 1943. Svenska landskapslagar, Tolkade och förklarade för nutidens svenskar.

Skånelagen och Gutalagen. Serie 4. Uppsala. Holmbäck, Å. Wessén, E. 1979 a. Svenska landskapslagar, Tolkade och förklarade för nutidens svenskar.

Östgötalagen och Upplandslagen. Serie 1 (2:a utg.). Uppsala. Holmbäck, Å. Wessén, E. 1979 b. Svenska landskapslagar, Tolkade och förklarade för nutidens svenskar.

Dalalagen och Västmannalagen. Serie 2 (2:a utg.). Uppsala. Inger, G. 2011. Svensk rättshistoria. (5:e utg.), Malmö.

28

Jesch, J. 1991. Women in the viking age. New York. Jochens, J. 1995. Women in old Norse society. Ithaca & London. Kilger, C. 2008. Kombinationer av föremål. De vikingatida mittspännedepåerna. Arkeologiske Serie 10:

323-338. Kilger, C. 2019. Silver, Land, Towns and the Elites: Social and Legal Aspects of Silver in Scandinavia c.

850-1150. Research in Medieval Studies 1: 130-160. Magnúsdóttir, A, G. 2008. Women and sexual politics. I: Brink, S & Price, N. (red). The Viking World.

The Routledge Worlds. Routledge, New York: 40-48. Peel, C. 2015. The Guta Lag and Guta Saga: the law and history of the Gotlanders. Medieval Nordic

Law. New York. Pipping, H. 1905. Guta lag och Guta saga jämte ordbok. Samfund til udgivelse af gammelnordisk littera-

tur 33. Köpenhamn. Sjöholm, E. 1988. Svenska Medeltidslagar, europeisk rättstradition i politisk omvandling. Institutionen för

rättshistorisk forskning 1. Lund. Thedéen, S. 2010.   Immortal Maidens: The Visual Significance of the Colour white in girls’ Graves on

Viking-Age Gotland. Stockholm Studies in Archaeology 53: 103–120. Zachrisson, T. 1998. Gård, gräns, gravfält: sammanhang kring ädelmetalldepåer och runstenar från vikin-

gatid och tidig medeltid i Uppland och Gästrikland. Stockholm Studies in Archaeology 15. Stockholm. Östergren, M. 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikat-

ion. Theses and papers in archaeology 2. Stockholm.

29

8. Illustrationsförteckning

Figur 1. Höger bild visar två pärlor av guld med filigran. Vänster bild visar 31 fiskhuvudformiga hängen. Båda bilderna visar smycken som är en del av skattdepån i Mårtens, Grötlingbo sn. Foto: Lennart Karlsson, SHM. Sida 14. Figur 2. Fyra stora guldbrakteater och en mindre guldplåt från skattdepån i Stora Tollby, Folhem sn. Notera att en extra guldbrakteat är med på fotot. Foto: Lennart Karlsson, SHM. Sida 15. Figur 3. Sju hela och en halv guldbrakteat från skattdepån i Hulte, Hemse sn. Foto: Lennart Karls-son, SHM. Sida 15. Figur 4. Smycken från skattdepån i Halor, Rone sn. Foto. Lennart Karlsson, SHM. Sida 16. Figur 5. Vänster bild visar en del av smyckefynden från skattdepån i Fölhagen, Björken sn. Höger bild visar en närmare granskning på fyra av hängprydnaderna och ett halsband av pärlor som fö-rekommer på vänster bild. Båda bilderna visar en del av smyckena från skattdepån i Fölhagen, Björken sn. Foto Lennart Karlsson, SHM. Sida 17. Figur 6. Höger bild visar 13 guldpärlor med filigran. Vänster bild visar 31 fiskhuvudformiga hängen av brons. Båda bilderna visar smyckefynd från skattdepån i Hallinge, Grötlingbo sn. Foto: Karl Axel Lindwall, SHM. Sida 17.

30

Bilaga 1: Nämnda bestämmelser i Gutalagen

20 kap. Om alla arv. 2 §. Har arvtagerska ärvt jord, då ärver sedan den ena efter andra, i vilken gren det än kommer, vare sig det bär mansgördel eller kvinnogördel, så länge blodsfränder finnas (Holmbäck & Wessén 1943: 220). 5 §. Finnas ej söner efter en man och stannar änkan kvar i gården, då skall hon hava till uppehälle i gården under ett år en löp råg och en annan löp korn var månad, om hon ej dör eller gifter sig därifrån. Men den egendom, som följde henne dit i gården, den tage hon ur gården sådan som hon förde den dit (Holmbäck & Wessén 1943: 220). 8 §. Det är också lag, att kvinna ärver hogsl oc iþ efter sin man. Sitter hon längre som änka i gården med sina söner och dö hennes söner utan att lämna söner efter sig, förr än åtta år äro förlidna, då tage hon en mark penningar för vart år, medan sönerna levde. Men gifter hon sig från sina barn, medan de leva, då skall hon hava hogsl oc iþ och ej mera (Holmbäck & Wessén 1943: 221). 9 §. En änka, som är barnlös, skall hava härbärge, om hon vill, i samma gård, som hon är gift i. Om hon ej vill det, då skall hon hava en halv mark penningar för vart år under sexton år, och hon taga emot det allt efter som åren lida (Holmbäck & Wessén 1943: 221). 14 §. Får gotländsk man oäkta dotter med icke gotländsk kvinna och blir någon fälld för samlag med den oäkta dottern, då give han henne som hogsl fyra marker penningar, vare sig han är got-ländsk eller icke gotländsk (Holmbäck & Wessén 1943: 222). 20a kap. Om en man som tages inne hos kvinna. 15 §. Om en man blir tagen på bar gärning tillsammans med gotländsk kvinna, som är ogift, då må man sätta honom i stock och hålla honom fången i tre dygn och sända bud till hans fränder. De löse hans hand eller fot med sex marker silver, eller ock låte han avhugga dem, om han ej förmår lösa dem. Om han ej blir tagen på bar gärning med henne, utan barn blir buret till honom, och kvinnan säger, att barnet är hans, men han säger nej därtill, då tage han med sig två bofasta män från den socken, som kvinnan var i, då barnet blev avlat, och svärje så med sex mäns ed, att de aldrig hörde ord eller rykte om den saken, förr än barnet var fött. Då följer honom vitsord, om han får de två bofasta männen. Brister han och får ej vitsord, då skall hon hava vitsord med sex män, alla jämbördiga med henne, och svärje, att han är fader till barnet. Och han tage sedan emot barnet och modern, om han vill. Men om han ej vill eller ej kan, då give han henne fullt hogsl om hon är gotländsk (Holmbäck & Wessén 1943: 222). 24 kap. Om bröllop. Om vagnåkarnas färder stadgas, att ej skola flera än två åka på var vagn. Men frändernas ritt är bortlagd. Där sjunges brudmässan, där unge mannen är och bröllopet skall drickas. Unge mannen sände tre män mot sin brud, och bruttugan bide där som brudmässan sjunges och bröllopet drickes (Holmbäck & Wessén 1943: 225).

31

28 kap. Om jordaköp. Jord må ingen sälja, om ej trångmål nödgar därtill. Då tillsäge han närmaste fränder med socken-män och ättemän, och de pröve, vad som nödgar (Holmbäck & Wessén 1943: 229). 65 kap. Om kvinnors rätt. All förgyllning är avskaffad, utom i spännen. Förgylld koppar skall man smälta, var den finnes. Guldbräm och silkesband, annat äro slingade, äro alla avskaffade. Gamla förgyllda kärl och bälten är det tillåtet att hava sådant som det är och icke öka det med något. Två marker guld skall hemgift vara och ej mera. Ej må man giva mera och ej fordra mera. All klädsel med svart tyg är avskaffad och päll, och ej må man giva i hemgift mellan gårdar annat än vitt lärft. Skarlakan är ock avskaffat. Ingen må köpa skarlakan, varken nytt eller gammalt, och ingen må giva det vid gifte mellan gårdar. Silverband och kjortelprydnader äro ock avskaffade (Holmbäck & Wessén 1943: 240).