göran greider platsernas bultande hjärta

11tidens tecken · 2017

Hela mitt vuxna liv har jag, ofta med bultande hjärta, sökt upp

platser som varit avgörande för att förstå människor och saker och ting jag grubblar över. Varför var det så viktigt för mig att en sommardag stå framför Karl Marx gravsten i norra London? Hans teorier och tankar finns ju inte där, under ett förvånansvärt pompöst gravmonu-ment; allt som vilar där är sedan länge förmultnade ben. Självklart bad jag ändå min hustru ta ett foto av mig när jag poserade vid graven på Highgate Cemetery.

Och varför skyndade jag förbi stängda fönsterluckor genom den lilla staden Casarsa i norra Italien för att gå över de torg där min favo-ritpoet Pier Paolo Pasolini en gång passerat på väg hem till sin älskade mor och den far han avskydde? Jag vet inte, på något sätt ville jag väl göra Pasolinis hemby till min egen hemby.

Ja, jag minns dagar i den brän-nande kaliforniska solen då jag le-

tade febrilt, dagar i sträck, efter den strandremsa där de skjul en gång stått som fackföreningskämpen och sångförfattaren Joe Hill bott i. Happy Hollow, Lyckliga hålan, hade platsen kallats på sin tid. På det lokala historiska muséet i San Pedro grävde jag förgäves efter nå-got enda svartvitt foto av platsen där hundratals migrantarbetare, hobos och fattiga levat i början av förra seklet. Dessa människor var dömda till permanent rotlöshet. De vandrade över hela Amerika eller tjuvåkte på godstågen i jakt på på-hugg: Miljoner platslösa människor böljade över kontinenten. I ett skjul av tjärpapp på den där stranden i San Pedro skrev Joe Hill några av sina viktigaste sånger. Jag tror att jag hittade den geografiska stads-fläcken till slut. Men längs hamn-kajen låg nu precis där ett gammalt slagskepp från andra världskriget förtöjt och liksom kränkte denna plats.

Ju mer jag tänker på det, desto

g ö r a n g r e i d e r

Platsernas bultande hjärta

12 tidens tecken · 2017

starkare inser jag att jag är besatt av platser. Jag har aldrig varit i Jerusa-lem. Men innan jag dör vill jag sätta min fot i Getsemane, som jag tror är en ännu existerande trädgård. Jag vill inte dö utan att ha satt min fot i Nasaret. En av de nytestamentliga berättelserna som fascinerat mig djupast är den om vandrarna som är på väg hem till sin by Emmaus. Påsken har passerat. Deras mästa-re, Jesus, har dött på korset. De är bedrövade. De möter en vandrare på vägen, som slår följe med dem i dammet. När de väl är hemma sätter de sig till bords och plötsligt inser de att det är Jesus som är med dem. I samma ögonblick upplöses han i tomma intet – ”han försvann ur deras åsyn”. För mig är det en oerhört vacker bild av Jesus som en gestalt som uppstår i oss själva i kri-tiska lägen eller mellan oss under en gemenskapsrit. Men det faktum att platsen Emmaus, enligt Lukase-vangeliet belägen en mil från Jeru-salem, inte längre går att finna på kartan fascinerar mig ännu mer. En plats är borta. Dess frånvaro i den fysiska världen eggar mig. Jag har stått på National Gallery i London och betraktat Caravaggios målning Kvällsmåltid i Emmaus och känt – vad? En platslös plats som påver-kar mig genom årtusendena.

När jag för några år sedan skrev en bok om Olof Palme inledde jag

arbetet med att många gånger pro-menera genom Östermalm bort till Östermalmsgatan 36, där Palme växte upp. Jag såg på de gamla, tjocka och knotiga syrenerna som växte intill staketet: Jag tänkte att de mycket väl kan ha vuxit där när fyraåringen Olof Palme steg ut ge-nom järngrinden hand i hand med barnskötaren Margit Andersson. Och i någon månads tid letade jag förtvivlat efter den ateljé i Stock-holm där en gång Dan Andersson vistades; det var ett konstnärskol-lektiv. Gatstumpen hade byggts om. Det var ett detektivarbete när jag i höstskymningarna stod ned-anför fasaderna i området och und-rade: Var det exakt här poeten gick för nästan ett sekel sedan? Till slut hittade jag ateljén, där numera en reklamfirma huserar.

De exakta platserna, där en män-niska vi känner, fysiskt har befunnit sig eller ligger begravd, utövar ett slags magi på mig och säkerligen på de flesta människor. Mycket tu-rism bygger på utstrålningen från de mycket konkreta platser som vi kan förknippa med en människa vi beundrar eller känner väl via läs-ning.

I en av mina favoritböcker, Drömspår, berättar Bruce Chatwin om hur Australiens urinnevånare sjunger sig fram genom landskapet. Chatwin försöker förstå ett centralt


drag i denna ursprungsbefolknings kultur: sånglinjen. Aboriginerna sjöng sig nämligen fram genom ter-rängen för att hitta dit de skulle. Sånglinjerna korsade kontinenten; hela kontinenten påminde om ett väldigt partitur:

Det fanns knappast en klippa eller en flodarm i landet som inte kunde bli eller hade blivit sjungen. Man borde kanske se sånglinjerna som ett slags spagetthivirrvarr av illiader och odysséer, slingrande hit eller dit, där varje ”episod” gick att utläsa i geologiska termer.

Men när de brittiska kolonisatö-rerna anlände till aborigineras land anlade de städer, vägar och järnvä-

gar och inkräktade på sånglinjerna. Britterna såg dem som vidskepligt nonsens.

Det fysiska rummet kartläggs av sång. Jag tror att det är det jag gör när jag en sen kväll i Chicago på ga-tor som skymmer letar mig fram till de stadsstråk där Joe Hill för länge sen vandrade, eller när jag irrar på Östermalm jagande Olof Palmes eller Dan Anderssons skugga: Jag sjunger mig fram. Och jag sjunger mig ur platslösheten, den numera alltid hotande platslösheten.

*

Det heter alltid att vi lever i globali-seringens tid. Det är sant. Men det


är ännu mer sant att det är världs-kapitalismens tid vi nu genomlever. Ordet kapitalism fångar maktfrå-gorna som gömmer sig i det vaga ordet globalisering. Man kan inte lika oreserverat hylla globalisering som något enbart gott när över- och underordningen, storbolagen och den finansiella makten också syn-liggörs.

Idag finns knappt ett enda om-råde i världen som inte på ett eller annat sätt är indraget i en världs-omstöpande logik av kapitalacku-mulation. Fjärde världens sista fickor är snart genomletade efter resurser att exploatera; mineraler, lågavlönad arbetskraft, trämassa. Några få indianstammar i Ama-zonas kanske fortfarande helt har undgått inflytandet från världseko-nomin. Och ingen vildmark exis-terar egentligen längre: Mänsklig påverkan finns överallt och har nått även till de mest otillgängliga platser dit vinden eller havsström-marna för med sig partiklar från en industriell civilisation. Sjöarna under isen i Antarktis nås genom djupborrning. I tusentals år har de varit fredade från all civilisatorisk påverkan. Kanske finns där extre-mofila livsformer, bakterier, som är unika på jorden.

Men vi lever på grund av detta i en egendomligt platslös tid. I den rika världen kan vi vid vilken

tidpunkt som helst på året köpa grönsaker från andra världsdelar. Ibland flygs de in, som exempel-vis sockerärtor från Kenya. Eller anländer med båtar, från olika världsdelar. Min kropp och mina smaklökar är en plats i världen som plötsligt möter en apelsin från en helt annan plats i världen. Svenska myndigheter har på sista tiden bör-jat oroa sig för att Sverige har en så låg självförsörjningsgrad. Om landet spärras av, på grund av krig eller naturkatastrofer – det räcker antagligen med en solstorm av den styrka som år 1859 drabbade jor-den och slog ut telegrafsystemet i Europa och Nordamerika – klarar vi livsmedelsförsörjningen bara under några veckor. Frihandeln – den överordnade principen för vårt världssystem – har befrämjat den ekonomiska tillväxten men ödeläg-ger samtidigt biosfären. Och inte bara det: Den frihandel som gör tillgången till varor nästan obe-gränsad, i vart fall för dem som har pengar, förvandlar också våra vardagsliv till ett slags permanenta resecentra.

Jag ser mig omkring i mitt ar-betsrum. Metallerna i min mobil och i datorn har grävts upp i olika världsdelar. Programvaran är ame-rikansk, men säkert också till ex-empel indisk, och jag tror att da-torn har tillverkats i Kina, även om


den sålts via Irland. TV-apparaten lär vara tillverkad i Turkiet, fastän den är inköpt i den lilla byn Björbo i Dalarna. Laxbitarna som ligger och tinar upp i köket har odlats i Norge. Vitkålshuvudet jag snart ska hacka kan ha blivit så stor tack vare den fosfor – viktig ingrediens i konstgödsel – som utvunnits i Ma-rockos fosforgruvor (som snart för övrigt kommer att sina, med oöver-skådliga följder för den globala livs-medelsförsörjningen). Plasten i den lilla plastflaskan med nässprej på skrivbordet måste väl ha tillverkats av olja som kan ha pumpats upp i Mellanöstern. Och var har träden vuxit som blivit pappersmassa till tidningarna och tidskrifterna som ligger i travar i rummet?

Jag skriver början av den här ar-tikeln i min lägenhet i Årsta, söder om Stockholm, och jag sitter då på en gammal antik stol som vi tagit med oss från Dalarna. Jag kom-mer att skriva slutet av denna text på en annan stol i Dala-Floda. Jag pendlar. Jag har gjort det i snart två årtionden. Det händer ibland att jag vaknar upp på morgonen och inte vet om jag vaknar i Årsta eller i Dala-Floda. Jag är så överfull av platser att jag är platslös.

Varje liten lokal plats är en lar-mande trafikkorsning där föremål från alla världens hörn strålar sam-man. När jag tänker på det riktigt

intensivt får jag en känsla av att jag befinner mig i ett svävande till-stånd. Och jag vill landa. Dagligen hör jag hundratals namn på avlägs-na städer, platser och orter ljuda till i nyhetsflödet. Jag kan ibland upp-leva att jag formligen kastas mellan platserna som nämns, ofta i direkt-sändning, i nyhetsrapportering-en: Mosul, New York, Sollefteå, Shanghai. Historiskt sett är detta enorma flöde genom våra medve-tandet något fullkomligt nytt. När min farfar var barn möttes han i det dagliga livet bara av namnen på näraliggande byar. Ett skäl till att så många människor, inklusive jag själv, älskar SVT:s Antikrundan är att där tycks vi få en chans att gå ner för landning – när ett föremåls historia avtäcks och tråden kan följas tillbaka till ett landskap, en specifik plats, ibland en unik män-niska.

Allra mest platslös känner jag mig nog när jag sitter i en bil eller ett flygplan. Platser definieras på sätt


och vis av att det finns ett känn-bart avstånd mellan två punkter, två platser. Jag känner i min kropp hur långt det är att gå från byn Ha-gen i Västerdalarna till ICA-buti-ken några kilometer bort på andra sidan älven. En blick på min cykel som står utanför logen säger mig något om hanterbara, överblick-bara avstånd.

Samma sträcka, från byn till bu-tiken, i en bil känns knappt alls i kroppen. I bilen blir jag underligt platslös. I kabinen på ett flygplan uppstår ovanför molnen snabbt en känsla av att vara helt stillaståen-de. Orörlig förflyttar jag mig över Atlanten. Det närmast tvångsmäs-siga charterresandet till solen och stränderna i Thailand som många svenskar ägnar sig åt, går inte till en ny, främmande plats – utan bara till en annan del av det svenska med-vetandet.

*

De flesta av oss längtar någonstans efter att förankras i en plats, ett kvarter, en stad, en by. Ändå är Homo sapiens i grunden en vand-rande art och har alltid varit det. Under större delen av vår biolo-giska historia har vi varit noma-der. Förmänniskor klättrade för årmiljoner sedan ner från träden i regnskogen, klev ut på savannen,

började vandra och så blev vi till människor. Vår art är fysiskt sett ganska svag och klen, särskilt i jäm-förelse med de stora rovdjur eller gräsätare som då omgav oss. Vi har inga vassa klor eller rovdjurständer som vi kan försvara oss med eller angripa med. Charles Darwin skrev för länge sedan, nästan evangeliskt, att det var just vår svaghet som gjorde oss starka: Vi var tvungna att hålla ihop och att samarbeta för att överleva i en miljö där vi oftast var fysiskt underlägsna. Men vi var just nomader. I små grupper ströva-de vi i hundratusentals år omkring i den afrikanska terrängen. Vår förmåga till empati både utveckla-des i de där små grupperna och var den kraft som höll ihop dem. Att hamna utanför gruppgemenskapen var i det närmaste en dödsdom. Det är därför som våra hjärnor tycks uppleva känslor av marginalisering lika starkt som fysisk misshandel. En neurolog har beskrivit våra hjärnor som ”kommunistiska”: Vi tycks spontant sky hierarkier och dominansförhållanden. Gruppen var, och är, hemmet – inte den fy-siska platsen i sig.

Även om socialantropologer, ge-nom att närstudera dagens jägar- och samlarfolk, kan lista ut rätt mycket av vad vi en gång var för slags nomadiska varelser så kan vi nog aldrig förställa oss vad en radi-


kalt annorlunda livsform innebär. Vilket slags individualitet utveck-lades exempelvis i dessa arkaiska skeden av artens historia? Jag inbil-lar mig att det fanns ett lika stort, förmodligen större, utrymme för personligheter då som nu. Ordet individ har alltid stört mig: det be-tyder ”odelbar”. Men jag tror att vi en gång förmådde att vara unika och samtidigt delbara i den grupp vi hörde samman med.

Människan vandrade, från plats till plats. I jakt på frön, rötter, fruk-ter och döda djurkroppar och snart jagade vi också. Vi var inte bofasta. Men var vi därför platslösa? Frå-gan är absurd. Hela den naturliga världen omkring oss var vår själv-klara plats. Människan vandrade, men befann sig inte i exil från sitt artväsen. (Ja, jag hör till dem som menar att människan har en na-tur och att allt inte bara är sociala konstruktioner. Vi föds inte som oskrivna blad.)

I exil hamnade vi först, och det är en fantastisk paradox, när vi efter hand för omkring tiotusen år sedan blev bofasta. Den så kallade neoli-tiska revolutionen, jordbruksrevo-lutionen, är den största omvälvning som mänskligheten hitintills varit med om; den slår (än så länge) på många sätt faktiskt det industri-ella genombrottet i konsekvenser. Gamla testamentets berättelse om

utdrivandet ur Eden och förvis-ningen till att i vårt anletes svett bruka en jord full av tistlar och tör-nen speglar det traumatiska steget från nomadliv till agrarsamhälle. Paradismyterna om en svunnen guldålder, ett Eden, ett ursprungligt hem, föds när vi överger det noma-diska, långt mer jämlika jägar- och samlarstadiet och börjar mura upp de nya hierarkierna: Kungar, armé-er, byråkrati, patriarkat och med tiden imperier och nationalstater. Jordbruket gjorde visserligen att befolkningarna kunde växa. Sam-tidigt ökade slitet, produktiviteten sjönk, virus och bakterier frodades i det tättbebyggda. Den feminis-tiska biologen och antropologen Sara Blaffer Hrdy nämner de två orden som på ett avgörande sätt begränsade framförallt kvinnornas rörelsefrihet efter den neolitiska re-volutionen: The cow and the plow, kossan och plogen.

Homo Sapiens slutade emellertid inte vandra, resa eller förflytta sig när bofastheten kom. Men alltmer var det de bofasta som flyttade till en ny plats där de kunde vara bo-fasta. De måste ha gett sig av på grund av överbefolkning, krig eller ibland kanske bara äventyrslusta. Länge stred arkeologerna om huru-vida de första jordbrukarna på den landmassa som nyligen döptes till Sverige utgjordes av ett ursprung-


ligt jägarfolk som efter hand över-gick till jordbruk – eller om jord-bruket anlände med människor som vandrat hit. Numera har ge-netikerna avgjort frågan: De första jordbrukarna på våra breddgrader bär på genetiska spår från Mellan-östern, faktiskt från dagens Syrien. De kom naturligtvis inte vandrande direkt från trakterna av Aleppo, men det var människor som gene-ration för generation, under loppet av tusentals år, rörde sig norrut och västerut upp mot Skandinavien och med sig hade de fröer, utsäde, nya metoder och idén om ett permanent hem.

All människans historia är en historia om migration; vi är alla

afrikaner i rörelser över planeten. Vi har en gemensam förmoder som levde någonstans i Afrika för ett par hundratusen år sedan (hon har fått det föga poetiska namnet Mitokon-drie-Eva). För femtiotusen år sedan lämnade grupper av Homo Sapiens Afrika och dessa människor är vi. Men migrationen innebar också, efter den neolitiska omvälvningen, att själva bofastheten rörde på sig och spred sig över världen.

Rörelser, förflyttningar, trans-porter. Det är det mest gåtfulla hos Homo Sapiens. Varför stannar vi aldrig? Den svenske genetikern Svante Pääbo funderar på det där i sin bok om hur hans forskarlag kunde visa att Homo Sapiens bär


på genetiska spår av neandertha-lare: Vad är det för märklig drift som gör att en grupp människor som står inför ett hav där inget land siktas på andra sidan – bara en ho-risont – ändå bestämmer sig för att ge sig av över detta hav? I vår tid vet vi mer om den avgrundslika despe-ration som kan få människor att korsa ett hav i undermåliga båtar.

*

I den hypermoderna, kapitalistiska världen utgår det ett ständigt påbud från överheten och de ekonomiska eliterna till alla löntagare: Du skall vara rörlig! Du måste vara beredd att när som helst bryta upp från ditt invanda liv när marknaden kräver det och söka dig till den plats där arbete finns. Du skall inte ens räkna med fast anställning utan bör nöja dig med otrygga anställningsvillkor. En allt större del av arbetsmarkna-den i västvärlden kännetecknas av sådana osäkra anställningar. Den som blir arbetslös på en mindre ort eller i glesbygden känner myn-dighetspressen uppifrån: Du måste vara beredd att lämna den plats du känner och är förtöjd till för att tillfredsställa marknadens behov. Vi anbefalls ett nomadliv. Vi ska stå beredda att göra om oss till – tvångsnomader.

Jag brukar tänka på dessa kom-

mandon uppifrån när jag ibland besöker de riktigt rika förorterna utanför Stockholm. Jag flanerar förbi de stora villorna, ibland pa-latsliknande med höga galler och bevakningskameror: Samma eko-nomiska elit som avkräver de min-dre bemedlade en ny nomadism murar själva upp en större bofast-het än någonsin. De försvarar med näbbar och klor just sin fysiska plats i samhället. Avgränsar den. Bevakar den. Medan människor på den undre halvan av samhällspyra-miden avkrävs ett slags permanent platslöshet. Överklassen värnar sin plats på jorden. När man som jour-nalist besöker riktigt rika stadsde-lar är det slående att innevånarna inte gärna spontant ställer upp på intervjuer; de vill inte synas i medi-erna. De vet att klyftor och hierar-kier blir synliga när de träder fram. I fattiga förorter är det aldrig något problem att intervjua folk.

Fascinerande nog kombineras påbudet uppifrån om ständig rör-lighet med en ny påtvingad orörlig-het på bostadsmarknaden: Hyres-rätter omvandlas till bostadsrätter och människor tvingas till skyhöga lån som kedjar fast dem till sina banker och till några svindyra kva-dratmetrar i en storstad.

Det är inte bara de svagaste på arbetsmarknaden som kommen-deras till ständiga uppbrott. I rätt


stora orter omkring storstäderna återfinns enorma villaområden där innevånarna tar bilen eller bussen till järnvägsstationen på morgonen och beger sig till storstaden där de arbetar – för att återvända på kväl-len. Jag minns idrottsledaren i Enkö-ping som klagade över att det var så svårt att få föräldrar att engagera sig i föreningslivet i en sovstad. De är ju inte där på dagarna. Banden till det lokala är svagare än förr. Platslös-heten slår ut som en ond blomma.

*

Jag älskar att gå genom gamla kyrkogårdar, förbi gravstenar där namnen och ibland yrkestitlarna på människor finns inristade i stenen. Vid ett tillfälle besökte jag den kyr-kogård i Sollentuna där sångaren Ted Gärdestad ligger begraven. Jag var där med hans bror, Kenneth, textförfattaren som är en lysande poet. Någon hade lagt en sten med texten Love på Teds grav. Jag kände vördnad. Då pekade brodern Ken-neth på graven alldeles intill: Ser du vem som ligger där? Jag tittade, och blev häpen: Harry Martinson, den store svenske poeten!

Bara några meter från varandra sov för evigt en genial popsångare och en genial poet. När vi gick däri-från pratade vi lite om minneslun-dar kontra individuella gravplatser.

Jag måste erkänna att jag föredrar gravstenar: De får en historia, ett ansikte. Minneslundar är vackra, särskilt under Allhelgona, men de saknar den där individualiteten. De svävar. Medan gravstenar borrar sig ner i jorden.

Platsen där man växte upp förblir, för de flesta, en evigt magiskt lad-dad plats, kanske särskilt om man lämnat den bakom sig. De erfaren-heter vi gör som barn, innan vi har något språk för att hantera och sålla det som möter oss, sätter sig extra djupt. På besök i min hemort Vingåker skrev jag denna dikt för ett antal år sedan.

Jag for genom orten där jag växte upp: Jag tog fram kameran och fotograferade några hus och några gator som alltid darrande av ursprung.


Är jag fäst vid någonting här? Anna Karins mor tar mig i hand och jag ber henne hälsa tillbaka till någon jag inte sett på snart trettio år.

Vilka avstånd den hälsningen ska färdas genom!

Jag kommer aldrig att gåtill dessa gators slut.

*

Vi har alla ett nomadiskt drag. Jag tror att det finns i våra gener. Men ingen tycker om att tvingas till no-madism. Och även den som ger sig av mer eller mindre frivilligt har en tendens att söka sig till platser där de känner igen sig. Jag blir alltid lika förvånad när jag hör om Amerikafa-rarna från det nästan arktiskt kalla Särna i norra Dalarna. När de for från sina hemtrakter över havet slog de sig ner i de kallaste delarna av Nordamerika, ty där kände de igen sig. Man kunde tycka att de hade ve-lat söka sig till lite varmare trakter.

Själv känner jag mig mest plats-förankrad när jag odlar min träd-gård i byn Hagen i Västerdalarna. Det är ingen idealisk plats för en trädgård. Växtzonen är hög och jag kommer aldrig att kunna plantera en magnolia. Men det är i slutän-dan inte det som är poängen med

trädgården. Min trädgård förank-rar mig på en särskild plats, en liten jordplätt, i en globaliserad, platslös värld. Jag känner varje skrymsle av den lilla jordplätten. Jag vet vad som kan växa var i den torra sand-jorden. Min trädgård förtöjer mig vid en liten punkt i biosfären.

Samtidigt är varje trädgård en pa-radox: Vi inhägnar ett litet område för att där låta växter och blommor från praktiskt taget hela världen växa. Det finns ju inga ”svenska” växter. Den som tror att exempelvis syrenen är en ursvensk torparväxt bedrar sig. Den första syrenen togs till Europa av en diplomat i slutet av femtonhundratalet; han hade fått den i gåva av en turkisk sultan. Den kom till slott och gods och först en bra bit in på artonhundratalet hade den spritt sig till de svenska torpen. Och i varenda svensk trädgårdsra-


batt går det att läsa av imperialis-mens blodiga historia, eftersom så många av våra vanligaste växter hämtats hit av europeiska erövra-re: mexikanska dahlior, kinesiska löjtnantshjärtan, nordamerikanska jordärtskockor (som den indianska ursprungsbefolkningen i USA ka l-lade Solrötter).

Bland det första jag planterade i min trädgård var ett äppelträd av sorten Säfstaholm. Jag valde det äppelträdet därför att det är mycket härdigt, men ännu mer för att moderträdet kommer från min hemort, sörmländska Vingåker. Moderträdet står där än idag, på

kryckor, för att hålla upp sina ur-åldriga grenar. Varför var det så vikigt för mig? Jag hade i mitt liv flyttat på mig. Men på den nya plat-sen ville jag så oerhört starkt ha ett levande minne från orten där jag växte upp.

Ibland brukar jag prata med en kurdiskfödd man jag känner i Bor-länge. Han är mäkta stolt över att han lyckats få några mullbärsträd att växa i denna dalaort, tusen mil från den plats – i östra Turkiet – där han växte upp. Och de träd-plantor som växer i hans trädgård i Borlänge har han hämtat från sin hemby.

Göran Greider

Göran Greider är född 1959 och uppvuxen i sörmländska Vingåker. Han är författare och journalist och har givit ut ett tiotal diktsamlingar och en rad biografier, debatt- och essäböcker. Senaste böckerna är Städerna som minns Joe Hill (Bonniers 2015) och I trädgården hörs andra ekon (Ordfront 2017).

göran greider platsernas bultande hjärta

Documents