FlinganVintern 2011 5€

2

Ansvarig utgivare: Magnus Westerlund

Chefredaktör: Jens Regårdh

Redaktion: Lukas Rusk Susanna Nygård Jessica Wahl Emil Ehnström Laura Fontell Kenneth Mattila Sandor Enckell Gabrielle Lindholm Miranda Höykinpuro Cassandra af Hällström Linda Lehto Aino Jauhiainen

Ombrytning: Christian Segercrantz Matilda Grönberg Jens Regårdh Lukas Rusk Kenneth Mattila Emil Warras Joel Söderlund

Pärmbild: Thomas Hollfast

Vi på redaktionen vill rikta ett stort tack åt fäljande personer:

Henrik Rosenberg, för skötsel av praktiska detaljer

Magnus Westerlund, för att som ansvarig utgivare ta ansvaret för allt skräp vi skriver

Alla som skrivit dikter till Flingans diktspalt

Alla som lämnade in skvaller tlll Flingans skvallerlåda, även om ni var så få att vi aldrig kunde skriva något vettigt av skvallret

Konventsstyrelsen, för all glögg och pepparkakor som ni så vänligt gav åt våra ombrytare (läs: som vi snodde från konventsstyrelserummet)

3r 2011 lever vi i en värld där allting som har med stadsliv att göra skall beundras. Det kanske låter lite draget ur hatten att påstå så (vilket det nog delvis är), men om vi granskar dagens samhälle

kritiskt så visar det sig faktiskt att det finns en hel del san-ning bakom påståendet.

Ta följande som exempel: varenda klädaffärskedja säger sig sälja ”urban clothing”, medan jag inte kan komma att tänka på en enda kedja som öppet skulle säga att deras målgrupp är ”bönder och annan landsbygdsbefolkning”. På samma sätt är det i allmänhet så att ”City” anses vara en något trendigare tidning än ”Maaseudun Tulevaisuus”. För att inte tala om hur underskattad traktorn är som fordon. Undermedvetet så tvingar media hela tiden på oss en bild av att allting som är urbant är positivt och att det enda sät-tet att vara ”cool” är att vara en skäggig hipster som bor i Rödbergen.

Det är väl i och för sig inget fel med att vi har en rådande trend där allting urbant hyllas, men när varenda gratisblas-ka skall övertyga sina läsare om att just de är totalurbana går det lite väl långt. Vi på Flingan vill såklart vara trend-sättare, och har därför valt gå vår egen väg genom att inte blint följa de rådande normerna som en huvudlös fårskock. Med det här numret av Flingan vill vi lyfta fram att det fak-tiskt händer på landsbygden, och att det faktiskt är minst lika spännande som allt det som händer inne i stan… Så glöm spårvagnar, caféer, diskotek och allt vad det heter, i det här numret av Flingan är det traktorer, kaffejunta och logdans som gäller.

Nu är det ju ändå så att Flingan kanske inte har världens största läsekrets, och antagligen så struntar de flesta blankt i ifall Flingan så skulle skriva att Käringmossens soptipp är jätteinne just nu. Därför kan vi ändå vara rea-listiska och inse att vi troligen inte kommer att få se någon sorts ändring i dagens trender, oberoende vad vi skriver i Flingan, men kanske vi ändå lyckas skriva en lite annor-lunda tidning, en som förhoppningsvis avviker från de fem-tioelva andra tidningar som alla skriver om var i stan man hittar den bästa ekologiska sushin just nu.

Fast för dem som är allergiska för allt som ligger utanför Ring III och mycket hellre skulle läsa om var man får eko-logisk sushi än varför man borde stanna i Mäntsälä har vi smygit in en hel del artiklar som inte passar in med temat ”landsbygd”. Ingenting som handlar om ekologisk sushi dock, jag beklagar.

Jens RegårdhChefredaktör

Inne på landet?

Å

”Med det här num-ret av Flingan vill

vi lyfta fram att det faktiskt händer på landsbygden, och att det faktiskt är minst lika spän-

nande som allt det som händer inne i

stan…”

46 Plocka vill jag skogsviol

7 En filmfanatikers bekännelser

8 Bondespelet

10 Lärkans fadderbarn

12 Lärkdimma

14 Skogsreportage

15 Regnet

516 Den äldre och havet

18 Lärarna Minns

22 Mäntsälä?

25 En abis memoarer Kära landsbygd

26 Filmens natt

30 Diktsamling

34 En skola bland djur och gröna ängar

6Plocka vill jag skogsviol

”Plocka vill jag skogsviol”, sjöng barnen i byskolan på vårfesten. Barnen stod i tre rader bakom varandra, de vid den vänstra kanten sjöng stämman jag aldrig fick sjunga. Utanför blev vinter vår och vår blev sommar, barnen sjöng om vintergrön och timje och ingen visste vad de var. Aldrig att vi sjöng tillräckligt starkt, lärarinnan stod framför och viftade mera och mera för varje gång, sjung ut ordentligt, sjung så det hörs till den andra klassen, sjung så det hörs ut på gården, sjung så det hörs till nästa hus! Jag tänkte att vintergrön och timje var vackert, fast jag inte visste vad de var. Sången blev kvar i mina tankar och jag sjöng den ibland i smyg för mig själv.

locka plocka famnen full och binda till en krans, jag band och band och kransarna blev alltid för stora. Det var så under-

bart roligt att binda kransar, av maskrosor och vitsippor, av mid-sommarblomster och vägrensblom-mor. Jag slutade aldrig binda kran-sar. När jag hade lärt mig gick jag hem och flätade maskros på mask-ros på maskros. Men hur gör man en krans av en meter lång kedja? En dag borde jag redan ha varit stor och förståndig, men jag sprang ut ur skolan och stod i en rabatt, plockade maskrosor till en krans åt min vän. Hon sprang med mig men visste inte hur man gjorde en krans. Ändå hade vi båda blommor i håret på geografi tvåan.

När jag går längs stigar i skogen tänker jag ibland att någon har gått där innan mig. Eller det är klart att någon har gått där innan, det är så stigar bildas. Men någon kanske inte gick där ensam. Någon kanske gick med någon helt speciell, kan-ske satte de sig ner på berget, hand i hand medan de såg förälskat på varandra? Det var nog länge sedan. Ingen är nykär i skogen numera. Alla bara plockar trattkantareller i skogen. Eller blåbär. Jag förstår så bra att ingen kan tänka på kär-lek när den har barr i skorna, barr i håret, barr i tröjan och äckel i hela kroppen. Det fanns nog varken mö-gel eller äckliga småkryp i skogen på den tiden man satt hand i hand på mossbelupen häll.

En skogsviol ser ut som om en fem-åring hade ritat den med klibbiga oljepastellkritor. Den har jämna, lika stora gredelina kronblad, alla i samma färg. Vilken skillnad till en styvmorsviol. I skolan lärde jag

mig en berättelse bakom styvmors-violen. Styvmor satt med smöret i famnen, på hennes sidor styvsyst-rarna, längst ifrån satt en stackars flicka och fick inget smör alls av sin elaka styvmor. Det finns ingen så-dan orättvisa i en skogsviol. En som bara plockar skogsviol och ljungens fina frans vill nog vara utan orättvi-sa. Det vill väl de flesta. Ändå kryl-lade sången av orättvisor.” Är det ock en annan/som du givit har din hand,/ jag blir dig huld, du är dock min/ i mina drömmars land” sjöng vi om våren i byskolan, det var ju uppenbart att det inte var helt rätt. Man skulle inte gå omkring och vara olyckligt kär. Inte ens vi gjorde så-dant, alltför länge i alla fall. Även om vi små barn i den lilla skolan också fick varandras hjärtan att brista ibland. Hjärtslitande, ung och barnslig kärlek, kärleksbrev med hatbrev som svar, förhållan-den som varade en dag. Och det var orättvist att jag aldrig fick sjunga stämman vid den vänstra kanten.

Blomsterkransen återkom i Plocka vill jag skogsviol. Den återkom hos mig också. Vi var de bästa av vän-ner i en sommarstuga, firade två fö-delsedagar. Det var svårt att ordna festligheter i smyg, men det gick och det var vackert. Jag kokade kinuskiglasyr i hemlighet, medan kompanjonerna plockade blommor vid vägkanten. Vi satt på trappan och band kransar och buketter i all evighet, höet kliade och stack och det var varmt och vackert. Kransar-na blev för stora igen. Födelsedags-barnen kunde ha dem som halsband, trots att jag redan en gång hade klippt av kransarna och förminskat. Men medan jag flätade och virade och band, tänkte jag på mina små vänner. Det var precis som jag en gång hade sjungit, många, många

tankar jag i kransen binder in. Jag tänkte på hur mycket jag tyckte om dem, alla de finaste minnen vi kunde dela, lyckönskningar på alla språk jag hittade på. Kanske något fastnade i kransen. Då blev det som jag önskade.

Egentligen hade jag glömt att Plocka vill jag skogsviol fanns. Det bara rå-kade sig så att jag en eftermiddag åkte buss, satt brevid min vän och pratade. Hon sjöng i smyg, men jag visste vad det var. Det var Plocka vill jag skogsviol och så många bi-tar föll på plats. Jag visste där och då vad orättvisa var, inte som styv-modersviolens askungesaga, utan den orättvisan som finns i det verk-liga livet. Jag visste att skogen inte alltid var äcklig utan kunde vara vacker och romantisk. Jag visste att vackra tankar var värdefullast och att man kunde binda dem i kransar och saker man gjorde åt andra. Jag visste och jag vet att i alla tider har människor gått på samma stig som jag och tänkt samma saker som jag. Här är stigen som vi gått en sön-dagsstilla kväll, skulle jag sjunga med dem, för vi skulle alla, var och en av oss, ha gått där.

Gabrielle Lindholm

P

7En filmfanatikers bekännelser

ag antar att jag alltid tyckt om filmer. Men jag blev en riktig filmfreak när jag fyllde 14. Mina föräldrar hade köpt mig en bok som

heter ”1001 filmer du måste se innan du dör”. Jag använder den och en annan bok som heter ”500 essential cult films” som mina gui-der. När jag pratar om dem brukar jag endast hänvisa dem som Första Boken och Andra Boken.

Inte ens jag själv vet exakt hur många filmer jag äger. Senast jag räknade var det över 600, men jag säljer och köper nya hela tiden så det är svårt att hålla räkningen. Förutom de filmer jag har så har jag sett åtminstone över 100 andra filmer.

Jag är inte riktigt säker på hur jag plötsligt blev en cineast. Jag gillar att uppnå saker så jag antar att det bara började med att jag bestämde mig för att se alla filmer i Första

Boken. På snart tre år har jag lyckats se omkring 400 filmer som finns i den.

I början köpte jag bara filmer i Första Boken. Att köpa filmer som inte fanns med i den kändes helt oacceptabelt. Nuförtiden köper jag filmer som jag helt enkelt bara är intresserad av. Vare sig de finns med i någon av böckerna eller inte. Och jag är glad att jag har börjat göra det. Tre av de filmer som finns på min top-10 lista finns nämligen inte med i någon av böckerna.

Mitt intresse för filmer är något enormt. Det förstår man säkert så fort man bara ser bilden. Jag kommer ihåg alla filmer jag äger och alla filmer jag sett. Jag bru-kar också kunna veta vad filmens regissör heter, vilket år den hade premiär och ibland t.o.m. hur lång den är. Ibland för att roa mig så skriver jag upp 50 eller fler filmtit-lar och deras längd bredvid dem.

Sedan låter jag en vän säga en titel och så säger jag hur lång den är. Jag har hittills aldrig misslyckats med att få alla rätt. Om min hjärna ändå kunde göra vara till lika stor användning när jag läser till prov.

Jag ser på filmer varje dag. Eller åtminstone nästan. Under provveckor kan det bli en dag utan film. Jag har t.o.m. nästan ett schema. På vardagar tittar jag på film kl. 19.00 och på veckoslut (förutom söndag) kl. 21.00. Det blir mera stämning på kvällen. Speciellt om det är mörkt och tyst ute. Veckosluten är speciella för mig, för det är då jag antingen ser på skräckfilm eller filmer som är över två timmar långa. Det är bara en sak som har blivit så.På jul- och sommarlov brukar det bli två filmer per kväll.

Min top-10 lista (som jag rekommen-derar starkt)10. Shutter Island9. Donnie Darko8. 12 Monkeys7. Lion King6. American History X5. Memento4. Pulp Fiction3. Forrest Gump2. Sixth Sense1. The Shawshank Redemption

Min top-5 lista med filmer som utspelar sig i landemiljö5. Iris4. Friday the 13th3. Mad Max2. Badlands1. Hot Fuzz

J

8

etta spel är designat för rätt outvecklade (eller mer intelligenta) höns-hjärnor med potatis-såddssångest kombinerat

med alltför stora affärsidéer! Dess-utom rör sig allt i kronor, vilket gör spelets framfart mirakulöst svårt. Året har förkortats till 108 da-gar, vilka går att genomföra under en halvtimme. Detta kan förstås i verkliga livet medföra fatala missar när ni ska uppvakta namnsdagsbarn eller födelsedagskläppar samt det faktum att ni inom en snar framtid får fira jul vid midsommarstången och tvärtom.

En eftermiddag i november be-stämde sig två ungkarlar, vid namn Lukas och Kenneth, att hemma hos den senare spela det otroligt efter-traktade och mest temabaserade spelet hittills. De märkte bristerna i realismen och spelets logik när de insåg att det kunde ta ett år att ta sig från sitt torp till närmaste krog (fastän det inte fanns någon sådan i spelet) samt att det var möjligt att så och skörda samma sådd samma dag och verkligen tjäna på det. Ja, kort och koncist – om spelet var verklighet skulle man äga inte bara ett slott men också vara miljonärer inom kort, tack vare lite potäter och havre. MEN det tvärt motsatta är också en av möjligheterna, det är det som är så spännande, precis hela din egendom kan förstöras och du måste ytterligare betala skatt på borgmästarens raklödder.

Spelets gångSpelet består av en spelplan, som till synes påminner om en gemytlig by i Smålandstoner, vilken har en årstid eller ett kvartal rättare sagt längs varje kant och i mitten själva byn. Detta innebär att man går runt byn på ett år vilket i det här fallet

också kan ses som en halvtimme un-gefär, eller 108 dagar. Sedan finns det odlingsmarker dvs. små runda spelbrickor med anting-en potatis, betor, havre, råg, vete eller korn. Dessa används då man sår. För övrigt fanns det huisit med pengar, händelsekort, försäkringar samt en massa annat mer eller min-dre ovidkommande.

I början äger varje spelare ett torp, dvs. det boningshus som enligt spe-let är lägst i rang. Dessutom landar du på spelplanen med en bunt kro-nor, sammanlagt 100 000 kr, som du kan använda för att så och köpa – väldigt enkelt. Sen blir det aningen råddigt. Vare sig du äger ett torp el-ler en herrgård så finns det tre åkrar på bakgården. Äger du ett torp kos-tar det 10 000 kr att så på en åker/odlingsmark och när du skördar får du för torpskörden 100 000 kr per odlingsmark, sedan ökar prisklas-serna, men så långt kom vi aldrig. För att så måste du först kasta den andra tärningen som följde med spelet och sedan köpa ögontalets antal eller mindre, säd el.dyl. Det finns försäkringar som täcker en del förluster, men att de på riktigt skul-le ha varit till någon nytta, hann vi inte uppleva denna ödesdigra efter-middag i november.

I all sin enkelhet (vilket är tvärt det motsatta) skall man alltså gå den här banan och förflytta sig framåt så många dagar tärningen visar. Under vårvintern händer absolut ingenting, om du inte råkar vara dumdristig som Kenneth och köpa boskap, som i synnerhet i början bara är till förtret. Dessutom måste du betala för dem vid årsskiftet för att de ens ska klara av att producera nånting. I april kan du börja så, ifall du lan-dar på en ruta med en grön plupp, annars inte. Du kan bara odla av samma sort på en åker, och vare sig vid sådden eller skörden har det

– spelet som testar såväl självförtroendet, ytterligheterna och nerverna som ditt sinne för pengar på ett sätt och vis som en-dast kan beskrivas bland betor och skördefester.

Bondespelet

Kenneths kommentar:I början förstod vi inte ett piss, så vi bestämde att bara spela och strunta i alla små detaljer. Hur kunde så mycket text rymmas på den lilla beskrivningslappen, som för övrigt hade en bild på ett bondespel som inte alls liknade det vi spelade, det var jätteråddigt alltsammans. Vi skojade i början att Lukas skulle bli ordförande i Kommunalstyrelsen, o så surprise surprise, så blev han. Själv blev jag bara irriterad på min evinnerliga djurbesättning, som man bara kunde sälja i samband med ett köp av hus, dessutom tyck-te vi båda att det väl heter boskap, inte behövde jag nån besättning till den där ekan som var förtöjd vid min brygga. Jag hade roligt åt Lukas lustiga fadäs med rågplantan som frös!

Vid årsskiftet regnade det så myck-et byråkrati över oss att vi hoppade över det mesta, vi hade ändå inte råd med en bondgård och jag fick dras med min boskap. Spelet är re-kommenderat för 10 år och uppåt, jag undrar hur en tioåring ska veta när inte ens en nittonåring vet vad taxeringsvärde är för nånting.

Vi blev lite hungriga mitt i och da-gen urartade i en kaskad av spel-pengar, spaghetti med malet kött-sås, samt obscena skämt och kaffe.

Överlag var spelet hur roligt som helst och man fick utlopp för sin ekonomiska tankegång, och kände hur pengarna strömmade in, emel-lanåt, däremellan var man luspank! Rekommenderas varmt för kom-mande Hankenelever och ekonomer till julklapp!

Undrar annars varifrån dom ripa dom dä 108 dagarna?

D

9

ingen betydelse vad du sår (om du inte förstås hatar potatis, då odlar du ju förstås inte det). Det som däremot kan vara skäl att fun-dera på är att variera sin sådd och inte enbart odla råg. Detta fick Lu-kas erfara då Kenneth landat på en ruta med röd siffra, vilket innebär att man måste plocka opp ett hän-delsekort, och det råkade sig så att precis all råg frös bort, och detta gällde enbart råg. – Ingen försäk-ring! Men livet log igen då Lukas på sitt följande händelsekort blev utnämnd till ordförande i kommu-nalstyrelsen. Sen kom hösten. Med enbart motgångar bakom sig kän-des det kiva att få skörda och få lite pengar. Hade du inte hunnit skörda allting förrän vintern kom, förstör-des skörden och du var tvungen att betala.

Lukas kommentar:Enligt mej handlar det om ett riktigt kul och spelvärt brädspel, man bör-jar fundera varför man inte fränder emellan oftare sätter sej ner och spelar dylika?

För att peka på vad som är dåligt, så tycker jag ekonomin var helt uppåt helvete, det fanns stora pengar och så fanns det små pengar. Inget där-emellan, försäkringarna täckte gi-gantiska belopp och skörden kom in med massor med fyrk (man fick 10-faldig vinst med torp), men sen fick man ibland någon liten onödig fickpenning pga. några spelskul-der eller obetalda löner. Och sen den där djurbesättningen: kostade skjortan, och så fick man asit. Så de var ju inte värt så mycket. För öv-rigt funderade jag länge och väl var-för man under året måste prome-nera runt hela byn, inte var det här väl nåt scoutspel? Men kul är det ju att traska året runt i landsbygden, så egentligen var det inga fel på det. En sak är att vi aldrig lyckades upp-gradera våra gårdar, för vi fick inte vett om vad detta skulle kosta av in-struktionerna. Verkligen kryptiskt alltså.

Men gott var ju det mesta, och spe-ciellt kommunalstyrelsegrejen! Jag har alltid velat sitta i en kommunal-styrelse!

Vi förundrade oss en aning över detta, hur det ens var möjligt, att man måste vara ganska blåst för att klara av det eftersom man kunde skörda när som helst under hösten, utan att behöva vänta på nån plupp. Vintern kom och årsskiftet kom, ett berg av räkningar skulle beta-las, såväl försäkringar som hyra samt skatter på skördeinkomster och ett djurbesättnings-inferno, som vägrade lägga två strån i kors och som enbart kostade. I samma veva fanns en liten möjlighet att byta upp sig till bondgård, därefter herrgård och till slut slottet för 25 milj. kr, alltid ett steg i taget. Men när alla räkningar var betalda var det inte mycket som återstod. Så här fortsatte spelet!

Artikel: KennethFoto: Lukas och Kenneth

Bondespelet är hårt sa Lukas

Bordspel skapar kamratskap och gott humör!

10

Vad de flesta elever i Lärkan inte vet är att skolan faktiskt har ett eget fadderbarn i Indien. När Lärkan under sitt 125-årsjubileum år 2007 gav ut den så kallade Jubileumsflingan användes in-täkterna från tidningens försäljning till att sponsorera ett fadderbarn på ett barnhem i Indien. Fadderbarnet sköts av organisationen I-Aid, och vi på redaktionen beslöt oss för att ha en liten pratstund men Sabina Bergholm, I-Aid:s grundare och ordförande, för att ta reda på hur det går för fadderbarnet idag och för att lite diskutera I-Aid och u-landshjälp i allmänhet.

Lärkans fadderbarn

lingan (F): Hej, du är alltså I-Aid:s ordföran-de och grundare. Skul-le du först kort kunna

förklara vad I-Aid egentligen är och vad ni gör?

Sabina Bergholm(SB): I-Aid är en fadderorganisation som samlar in pengar för utsatta barn i Indien, främst av privatpersoner men också företag. Vi har en partnerorganisa-tion i Indien som driver tre barnhem för flickor och två för pojkar.Det hela började när jag år 2004 job-bade som volontär på barnhemmet. Barnhemmets finansiering höll på att ta slut, och jag ville hjälpa barn-hemmet. Redan en vecka efter att jag kom hem från Indien grundade jag I-Aid.

F: Hur är det, jobbar ni bara i Indien eller även i andra länder?

SB: Vi jobbar bara i Indien, främst av praktiska skäl. Allting görs fri-villigt och då är det lättast att kon-centrera sig på ett ställe. Att det har blivit just Indien beror bland annat på vi har vår partnerorgani-sation där och att jag känner till just Indien på grund av mitt volontärar-bete där. Dessutom har jag studerat hindi.

Ett problem med Indien är att lan-det har förklarat att det inte längre är ett u-land och därför inte längre taremot bilateralt stöd från andra stater. Trots det har inte fattigdo-men försvunnit, och därför behövs organisationer som vi där.

F: Du berättade redan lite om hur du grundade I-Aid, vill du berätta lite mer om hur du bestämde dig för att börja med det hela?SB: Jag är humanist. På universite-tet studerade jag u-landsforskning som biämne, och det har väl påver-kat det jag gör idag. Fast egentligen var jag redan före universitetet en glad anarkistflicka som brukade gå på alla möjliga demonstrationer, och egentligen gör jag det fortfa-rande. När jag växte upp tänkte jag att jag skulle kunna göra ett yrke av att förbättra världen. När jag sedan var volontär i Indien beslöt jag mig för att grunda I-Aid

F: Du är själv gammal lärka, och som du vet har Lärkan ett fadder-barn hos I-Aid, som sponsorerades 2007 av pengarna som man fick av att sälja Jubileumsflingan. Skulle du kunna berätta lite om hur det är med barnet idag.

SB: Lärkans fadderbarn heter Janu och är ungefär 10-11 år gammal. Vi vet inte hans exakta ålder eftersom han förr bott i fattiga förhållanden i slummen, där man sällan har koll på födelsedatum eller år.Janu har redan i många år bott i pojkhemmet Jhag där han trivs bra. Han går på fjärde klassen och kla-rar sig bra i skolan. På fritiden gil-lar han att spela cricket och titta på Bollywood-filmer med de andra gos-sarna i hemmet. F: Som avslutning skulle du kanske kunna berätta vad du har för fort-satta planer för I-Aid, har du tänkt utveckla verksamheten i en viss riktning?

SB: Får se hur det går. För tillfäl-let kan vi inte ta in fler barn på våra barnhem. Eftersom priserna i Indien ökar kraftigt behövs mer understöd för att ens kunna hålla verksamheten på den nivån den är nu. Så antagligen kommer det inte att bli några fler barn, däremot för-söker vi få fler faddrar och fler före-tag som kan stöda oss. Såklart skulle det vara en dröm att utveckla I-Aid till en stor organisa-tion och till och med kunna lyfta lön, men det är nog inte möjligt just nu och ännu är det viktigaste att trygga den nuvarande verksamheten.

Text: Jens RegårdhBild: Sabina Bergholm

F

11

12

När vi i redaktionen jobbade med årets Flingan stötte vi på ett ytterst spännande fynd, längst inne på en hårdskiva i redaktionsmedlems da-tor hittade vi nämligen en mycket mystisk text. En text som har skri-vits för Flingan för mycket länge sedan, men som aldrig blivit publi-cerad.

Eller, tja, så värst länge sedan är det väl inte, två år för att vara exakt, och så värst mystisk är texten inte heller, det är helt enkelt ett under-sökande reportage som skrevs av två nuvarande redaktionsmedlem-mar då de ännu var små ettor. Ett helt lustigt fynd var det i alla fall.

Lite speciell är texten ändå, ingen vet nämligen varför texten aldrig publicerades. Det har spekulerats om både det en och det andra. Kan-ske censurerades den? Kanske inne-höll den information som inte fick nå allmänheten? Den kanske mest trovärda teorin är ändå att den ald-rig blev publicerad på grund av slarv inom redaktionen. Ingen vet svaret.

Hur som helst, vi på redaktionen tror att tiden nu är mogen för att publicera texten. Njut av läsningen och framför allt: det att vi publice-rar en gammal text måste ju inte alltid betyda att vi har slut på idéer. Det finns säkert en bra förklaring…

Sköna lässtunder,

Jens Regårdh

P.S. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att då det i texten talas om Magnus handlar det alltså om den rektorn vi hade för två år sen, och han bör inte förväxlas med den nuvarande Magnus.

Flinganöppnar arkiven Det är inte sällan som man hör om den legendariska London-

dimman. Däremot är det ju sällan som man ser den, kanske just beroende på att vi inte bor i London, men alla har vi ju hört om den tjocka sörjan som gör det omöjligt att se framför sej och som täcker hela London stad. Den mystiska substansen som gett alla detektivhistorier om den kända Sherlock Holmes minst hälften av dess charm. Som gjord för mystik. Emellanåt blir man ju dock lite ledsen, för att det just är Londondimma och inte Lärkdimma. Men då skall man minnas att vi faktiskt har något liknande här också.

Lärkdimma

n vanlig onsdagsmor-gon, ettan Olle kommer till skolan, tar av sej jackan och hänger upp den i knaggen, och skall

just promenera vidare till sin lek-tion i teckenspråk då han märker att det är något i luften. Nej, det är inte spänning denhär morgonen, utan något helt annat. Något som täcker hela Lärkans aula och nedre våning, en mystisk, tjock substans, med den distinkta prunkande dof-ten av avföring.

Det är inte oklart för någon att det ibland luktar i Lärkan, alla har sä-kert lagt märke till det i något ske-de. Men varifrån kommer egentli-gen lukten, vad är det som orsakar lukten och varför luktar det egentli-gen? Det är frågor som alla däremot inte vet svaret på.

Varifrån kommer lukten då? En mystisk egenskap som lukten ifråga har är att den blir starkare ju när-mare musiksalen man kommer, i aulan luktar det nästan aldrig, med-

an det på bottenvåningen märks lite oftare. Men när man öppnar musiksalens dörr, då kan man vara ganska säker på att stöta på en eller annan odör.

Eftersom lukten härstammar från trakterna kring musiksalen, be-stämmer vi oss för att ta och inter-vjua Lärkans musiklärare Magnus (Strandvik alltså, som inte bör för-växlas med vår rektor Magnus Per-ret) och fråga honom vad han egent-ligen vet om lukten ifråga. Han är ju säkert en av de mest drabbade av denna plåga. Men, tro det eller ej, när vi skall utföra vår intervju finns Magnus ingenstans att finna. Kan-ske ville någon att vi inte skall prata med honom?

Eller så inte. Vi bestämmer oss för att sluta gå runt i cirklar och sörja de skadade, och istället tackla själ-va problemet. Efter djupa funde-ringar på vad vi ska göra när Mag-nus inte går att finna konstaterar vi att om det är någon som vet vad det egentligen handlar om så är det

Kari frågar oss ifall han skall öppna locket till fettbrunnen för oss, vi anser det klokare att låta bli.

E

13

säkert Lärkans egen vaktmästare, Kari Anttonen.

– Så mycket säger jag, att jag har nu de två senaste månaderna varje morgon gått omkring i skolan och undersökt saken, säger Anttonen.

Anttonen beskriver för oss hur han under sina morgonstudier upptäckt att lukten härstammar från nå-got som kallas ”fettbrunn”. Vidare förklarar Anttonen för oss att fett-brunnen är en behållare där köket spolar ner alla sina fetter som inte får spolas ner i det vanliga avlopps-systemet. I de här fetterna trivs oli-ka slags bakterier mycket väl, och där förökar de sig och sprider sin väldoft.

– Hur mycket det luktar beror på vad för mat skolköket lagar. Ju mer fett de använder i matlagningen de-sto mer luktar det, när de lagar sop-por brukar det lukta mest.

Anttonen berättar också att fett-brunnen töms frekvent, och det är då den töms som det luktar allra mest, då sprids lukten även till kö-ket och matsalen, därför ser han till att tömningarna inte sker samtidigt som mattiderna, och detta av för-ståeliga skäl.

Men kan något göras? Måste vi var-je morgon komma till skolan med en underliggande rädsla för stank? Anttonen tröstar oss med att berät-ta att man under jullovet kommer att laga taket i musiksalen på grund av brandsäkerhetsskäl. Men vänta nu, på vilket sätt kommer lagan-det av musiksalens tak på grund av brandsäkerhetsskäl att leda till att lukten försvinner?

– Det är via musiksalens tak som luk-ten sprider sig i huset, fettbrunnen ligger nämligen bredvid musiksalen och det finns en hålighet ovanför

musiksalens och fettbrunnsrum-mets tak. Via denhär håligheten ovanför taken sprider sig lukten från fettbrunnen till musiksalen och därifrån vidare till resten av skolan. När man lagar musiksalens tak byg-ger man en mellanväg i håligheten ovanför rummens tak för att hindra spridningen av bränder. Detta kom-mer inte att ta bort lukten från sko-lan, men det kommer att förbättra situationen betydligt.

När Anttonen erbjuder sig att visa oss fettbrunnen tvekar vi inte en se-kund. Däremot ångrar vi oss ganska fort. Anttonen leder oss ner i Lär-kans mörkaste källarhålor, och till slut kommer vi fram till en massiv dörr. När vi stiger in genom dörren möts vi omedelbart av den bekanta stanken, men den här gången be-tydligt starkare (och när vi säger be-tydligt menar vi verkligen det!). Av Anttonens ansiktsuttryck kan man se att det här inte är första gången han sett stanken i vitögat. Bredvid väggen står en stor container, och vi anar båda vad det handlar om. Ingen brunn, nej, men något som liknar en stor gråbrun korv. Strax erbjuder sig Anttonen att öppna locket till containern. Men vi be-stämmer oss tillsammans ändå för att låta brunnen vara, eftersom stanken redan är alldeles olidlig.– Ni förstår säkert att det inte är så trevligt att varje morgon komma ner hit och försöka åtgärda stanken.Och det förstår vi verkligen.

Vi känner oss båda nu nöjda och mätta om magen, mysteriet är löst, dock lite yra av stanken. Stankens källa är funnen, och när vi kommer tillbaka från jul- och nyårsfirandet kanske till och med förintad. Och Magnus, han kanske bara var borta för att han inte hade några lektio-ner. 1-0, redaktionen vs. stanken.

– Fettbrunnen är alltså bara en del av historien, det blir en lång histo-ria om man skall ta upp alla saker som orsakar lukt i skolan, konstate-rar Anttonen.Vi skulle egentligen vilja höra, men så mycket har Anttonen sagt att det räcker för denna artikel. Det som vi kan konstatera är att vi än så länge bara har sett (luktat) toppen av is-berget.

Jens Regårdh och Lukas Rusk

Källan för lukten visar sig vara i skolans källare, inte långt från mus-sasasalen.

14

”Det var en vacker höstlovsdag, då tre spontana stadsbor beslöt sig för att ta den första bästa bussen mot Esbo, där de hört att det fanns mycket skog. Skönaste var tanken på att komma bort från stadens oljud och att för en kort stund få njuta av tystnaden, som omringar en som ett bomullstäcke.”

Skogsreportage

Under gröna granens grenar, skogens ljumma aromer oss för-enar.

Ett leende från skogens mörkaste vrå, ger oss kraften att orka gå.

En liten svamp i skuggan av bla-det, ”Det finns nog helt säkert ännu svampar”, Linda vann va-det.

Att tälja är en ädel hobby, en syssel-sättning som inte gör dig snobbig.

En vilostund på bladtäcket fräschar upp ens utseende, även om man dragit upp sina mungipor i ett fejk-leende.

Lövens starka färger blandat med instagram, ja vackert, men uppladd-ningen är helt för långsam.

En bok som denna borde nog inte behövas, för det är ju överlevnad, och inte camping som utövas.

Vilseledande miner hjälper ingen-ting, och därför måste man stöda sig på iphone-navigering.

Nu ni när läst, allting glöm, hälsning-ar Miranda Höykinpuro, Linda Lehto, Cassandra af Hällström

15

egnet föll lätt över mitt hår och mina axlar. Doften av gran blev starkare och jag kände hur skogen började vakna till liv. Jag gick lugnt och lyssnade på mina tunga steg som knarrade på gruset. Det var bara jag och takten av mina steg i regnet. Inget annat än den stilla skogen lutade sig över mig och jag såg redan mitt eget

ställe framför mig, gömd i ängen bakom skogen. Där skall jag dö.

Jag är lycklig. Det är svårt att tro det, men jag är. Att få bestämma över sitt eget öde och över sitt eget liv är som att meditera och finna sanningen. Det är jag som väljer vad som händer med mig, vad samhället har att säga om det behöver jag inte bry mig om. Det gäller inte mig längre. Jag är fri i denna skog och längtar inte tillbaka.

Det är inte som att jag haft ett uselt liv. Jag har haft det bättre än de flesta. Jag har faktiskt haft det jättebra. Jag har nyligen fyllt nitton och gått ut gymnasiet med goda vitsord. Jag har vackra själar till föräldrar som vill mig väl och uppoffrat mycket för att jag skall klara mig. Flickvänner har kommit och gått och fört med sig allt från djupa sår till oförglömliga minnen. Livet är lätt då man är ensam, man blir sin egen herre i det instängda. Det finns ingen som kan skada och det behövs ingen att läka. Man kan begrunda saker och ting i ett djupare perspektiv utan att bli påverkad av idioter som endast vill förstöra. Nej, mitt liv är så bra som det kan vara; finns det lycka i livet har jag det redan funnit. Men vad kommer sen? Allt jag någonsin drömt om har jag åstadkommit. Jag har hoppat bungy naken en sommar, stupfull och med en röst av en liten feg flicka. Jag har blivit av med min oskuld i samband med det bästa förhållandet jag kunde ha tänkt mig och har många vackra minnen från den tiden med mig även nu. Jag har fått en självständig uppfattning om världen utan att ha blivit hjärntvättad av religiösa morgonsamlingar i lågsta-diet eller farföräldrars dominanta åsikter som hänger på att de alltid tror sig ha rätt. Världen är besynnerlig; den är orättvis, girig och elak men det finns små pärlor av hopp. De är så små att man knappast ser dem, men ibland, innan solen går ner på skärgården, eller då hon viskar ”jag saknar dig”, finner man den i sin hand. Då finns den, den allomfattande lyckan.

Jag har den i handen och är färdig att lämna den ifrån mig. Jag känner endast likgiltighet inför framtiden och ser endast ett ljus i det förflutna. Jag är rädd. Rädd över att bli sårad av nära, avskydd av kära och våldtagen av samhällets byråkratiska spindelnät. Livet är upplevt, döden ger frihet.

Det har slutat regna. Jag ser tillbaka på dalen jag passerat. Ovanför mig höjer sig bergstoppen. Jag går försiktigt upp för stigen för att inte halka och undrar ifall det överhuvudtaget är möjligt att återvända. Är det, för mig? Då ser jag honom. En man på väg ner från toppen av berget. Jag hade aldrig tänkt mig se andra människor på ett så öde ställe som detta.

”Hur var vädret i skogen?” ropar han. Jag är strax på väg dit!”lite regn. Men behagligt, svarar jag. Han har förmodligen redan begrundat sina ärenden på toppen. ”Hur var utsikten från berget?” undrar jag.”Härligt! Jag har sällan varit mer i frid än på det stället. Fantastiskt, sannerligen!” Svarar man-nen glatt.

Jag ler för mig själv och börjar gå mot toppen. Snart skulle jag vara där.”Det är bra med fina upplevelser”, säger mannen medan han börjar vandra ner. ” Man ser alla möjligheter framför en plötsligt, där uppe liksom. Man känner, att det är nu som livet börjar, inte sant?”

Aino Jauhiainen

Regnet

R

16

Ålderdomen är människans sista tid. Tiden då cellerna inte längre delar sig lika effektivt, håret tappar sin färg och rynkorna blir fler. De åren man någon gång varit samhälleligt produktiv börjar kännas avlägsen då man märker att man småningom börjar behöva lite mera hjälp.

närmare tre år har jag job-bat på Leschehemmet, mest med städning. Dock har jag fyllt in som vika-rie då vårdpersonal varit

borta, samt spelat för dem med min syster vid flera tillfällen. Senast vi var där och spelade var förra julen då även Lukas Rusk var med.

Servicehemmet liknar en tågsta-tion. Det innbär varaktighet, en-dast människorna kommer och går. Det stundvis obehagliga är att detta är ändstationen för många. Efter ett par år känner man hur snabbt människor egentligen försvinner

från denna värld och hur snabbt allting trots det går vidare. Många klienter har lämnat Leschehemmet under min tid och jag har sett hur de, som förr varit pigga och glada småningom blivit tröttare. Dock är de alltid lika intresserade över hur gammal jag är, ifall jag går i skola och vilken min uppgift är på servi-cehemmet. Jag berättar att jag stä-dar där en gång i veckan, går i Lär-kan i Hoplax och snart blir student.

De äldre fyller sin vardag med små-saker; väntan på kaffekoppar, vän-tan på besök. Böcker, radio. Le-schehemmet ordnar bland annat

Den äldre och havet – reportage om

Leschehemmet

högläsningstunder i aulan, fester, sittgymnastik, och allsång. En gång fick jag vara med och sjunga för ett par pensionärer som fyllde år. Det var jättetrevligt.

I mina tankar har jag dock väldigt många frågor jag skulle vela ställa till dem som levt, sett och hört så mycket . Hur fyller de sin tid? Hur hanterar de sin livssituation? Kän-ner de sig ensamma? Men dessa är frågor jag inte har rätt att få veta, eller vågar ställa. Jag städar bara deras toaletter en gång i veckan och lite mer.

I

17En gång medan jag satt ute i somras och pratade med dem föll vi dock in i en häftig diskussion om inbördes-kriget, samt dess påverkan på de äldre. Det visade sig att det finns vissa som gärna talade helt öppet om det, medan andra gärna höll dessa saker för sig själva. Man får vara försiktig.

En av de pigga pensionärerna, Ulla, har gått med på att bli intervjuad. Jag bad henne berätta om sig själv.

–Jag kom hit för tre år sedan, efter en operation som krävde eftervård. Sedan visade det sig att jag behövde mer tid här då jag inte klarade mig hemma, så jag stannade här.

–Trivs du?

–Jo, jag trivs jättebra. Jag är tack-sam över friheten över att röra på mig, det är nästan som att bo hem-ma. Läget är också bra då man kan sitta i trädgården och se på havet! Jag tittade här om dan i en karta över hur servicehem är placerade och det fanns endast ett hem place-rat vid kusten och det var Lesche-hemmet.

–Vad sysselsätter du dig med?

–Nå, ja stiger upp och dricker mor-gonkaffe. Sedan är det lunchdags och kaffe på middagen. Vi har goda och genomtänkta måltider! Så har jag flera grannar som jag träffar ofta, vi har alltid mycket att tala om. Leschehemmet har rutiner och det passar mig bra.

–Tycker du att Leschehemmet kun-de förbättra något? Finns det något som kunde vara bättre?

–Nej, inte vad jag har kommit på än. Allt är välgenomtänkt.

–Vad tycker du då att är viktigast inom pensionärsvården?

–Det viktigaste är att man bor bra, trivs med sin omgivning och har vänner man kan umgås med, och att personalen också deltar i trivseln. Målet är liksom samma för boende och för personalen.

–Passar Leschehemmet in på din de-finition?

–Ja, de har nog lyckats med perso-nalen. De verkar själva trivas här och med de välgenomtänkta ruti-nerna känner man sig som hemma.Det tycker även Annika, som är en del av personalen. Enligt henne är det viktigt att ha rutiner vid det an-nars fria livet.

–Redan små förändringar kan göra de äldre väldigt förvirrade och det är lätt med enkla, samma regler. Leschehemmet är ingen sluten en-het, patienterna får annars komma och gå bara de meddelar på för-hand. Man kan också stanna på Leschehemmet för en liten tid, det behöver inte bli permanent.

–Vad ingår i ditt jobb?

–Jag sysslar lite med allting, dukar bordet, passar de äldre, ger dem medicin. Det är inte direkt så att det finns specifika anställda för små specifika uppgifter, utan alla arbetar mångsidigt. Jag gör också mycket osynligt arbete. Jag har ex-empelvis kontakt med pensionärer-nas läkare och anhöriga gällandes

olika ärenden. –Vad brukar vara lätt respektive svårt i ditt jobb på Leschehemmet?

–Det att vi är en så liten grupp med pensionärer och vårdare gör vårt ar-bete tryggare då vi känner de äldre väl, och de känner oss. Det svåra kanske är att vi för tillfället har rätt många pensionärer som behöver lite extra vård. Kriterierna för att få bo här är att man bör vara kapabel att ta hand om sig själv, klä på sig, komma ner till maten, osv. Några pensionärer som behöver mer hjälp kan man ha, men med alltför många hinner man inte.

–Tycker du att Leschehemmet är ett bra ställe?

–Jo, det tycker jag nog. Vi har ett bra samarbete med personalen och med pensionärerna och utgår ifrån att de skall kunna trivas och känna sig som hemma.Jag avslutar intervjun och går ut. På vägen till dörren sitter ett par pensionärer och ser på TV med en skål med mandariner framför dem. Snart blir det jul.

Aino Jauhiainen

18

Namn: Amanda Brita Maria Audas-KassFödelseår: 1983Dialekt: Egentligen ingen spe-cifik, men har nog i sina tonår tala Pedersöre dialekt, men får inte för sin man.

Ja växte upp främst i Vasa. Ja hade en väldigt lycklig och idyllisk barn-dom, ja har två småsystrar som är bara några år yngre än jag o vi lekte hela hela hela tiden. Jag ordna skid-skola för dem och deras kompisar, spelade in radioprogram, som mina systrar fick lyssna till när de vakna på morgonen, jag fösökte flyga, som Madicken nån gång i min barn-dom. Det gick jättedåligt, faktiskt. Faktum är att min svärfar e bonde, han är pensionerad nu, men han var faktiskt den nordligaste socker-betsodlaren i världen. Själv har jag haft väldigt lite kontakt med bon-desamhället egentligen, men just via min man, via svärfamiljen har jag fått en viss inblick i det.Ja e sådä allösterbottnisk, min mor-mor e uppväxt i Malax, morfar i Maxmo, själv bodde ja då barndo-men i Vasa och tonåren i Pedersöre, så österbottnisk, mer än en specifik ort.

Ja trodde på fullaste allvar, när jag var 13-14, att jag skulle bli skå-

Inspirerad av vårt tema och våra kära lärare, gjorde Kenneth detta sinnesstora reportage om lärarnas kopplingar till lande, i det här fallet Österbotten. Håll i byxorna, och läs!

despelare, alltså inte en vanlig fri-lansande teaterskådis, utan nån sorts Hollywood-stjärna, på riktigt stort allvar trodde jag det, ganska länge.., pinsamt länge nu när jag tänker efter.

Jag o min familj hade bestämt att vi skulle flytta till Helsingfors. Jag rå-kade bara se i en annons i en tidning att det behövde en modersmålslä-rare till Gymnasiet Lärkan. Jag hade aldrig hört talas om Gymnasiet Lär-kan, så ja googlade det och så såg jag att det är ett mediainriktat gym-nasium o i och med att jag också är utbildad journalist, såg jag det som ett spännande alternativ. Och sen såg jag att skolan låg i Södra Haga. Jag hade aldrig varit i Södra Haga, men jag visste att det är dit vi ska flytta. Då kändes det lite underligt. Så det kändes lite för bra för att int ta det, så sökte jag det och jag fick det och jag har trivts här jättebra.

Jag har int kört traktor och jag tror inte att jag skulle vilja göra det, men däremot har jag suttit i trak-torer alltså när jag gick på högsta-diediskon, så var det så där att folk kom dit med traktorer, så det stod 20-30 traktorer utanför diskot. Det var som ett raggningsfordon för icke-myndiga, det var ju jätteroligt. Jag gick alltså i Sursik högstadium. Jag har inte en odlingslott och jag har inte heller kört en traktor! Men däremot min dotter, hon har ju va-rit med sin farmor och farfar och seti päärona o teji opp sokerbitona o sånt, så hon har fått vara med, så där som helsingforsbarn hon tydli-gen blir.

Jag väljer närproducerat lite för säl-lan, sku min svärfar i egenskap av bonde, ha utöva större påtryckning att det är en viktig sak, så skulle jag antagligen gjort det mera. Bra att du påminde, jag ska skärpa mig på den punkten.

Namn: Virpi WestmanFödelseår: 1962Dialekt: Kan Kokkola dialekt naa liiti. He leet no tschyna konstigt, ja har glömt det mes-ta

Min mormor hade tre kor o jag fick vara med henne i ladugården, jag fick inte mjölka o jag sku se upp för kalvarna, men jag kommer ihåg hur det känns att stiga i koskit (Laura: oj herregud!) Joo, det är varmt och halt, för jag gick barfota alla som-rar. Sen var jag nyfiken. Jag badade i alla åar och vattendrag och över-allt där det gick att doppa sig i och undersökte gamla övergivna hus, bröt mig in i dom. Jag letade efter skatter, jag hade jättelivlig fantasi, och så grät jag när fåren klipptes.

Jag minns speciellt bra från när jag jobbade som svensklärare I ett finskt högstadium, när en av elev-erna från den s.k. observationsklas-sen i skolan, dvs. en grupp med so-cialt instabila pojkar som var satta

Lärarna minns

19för sig för de ansågs så horribla, hade blivit fastbunden i en stol, satt opp på katedern och så stod att djungelns lag gäller på tavlan. Jag som ju är känd för min bisarra humor tyckte detta var ett ganska lustigt påhitt, de ville se hur jag rea-gerade. De andra lärarna var nöjda om jag lyckades hålla dem innanför väggarna.

Faktiskt, jag har kört traktor. Det kändes häftigt, det var med en gammal Valmet, antagligen utan hytt, år 1992 i Larsmo på en åker. Jag skulle köra får. Ettan, tvåan, jag kommer faktiskt int ihåg nånting av dom där växlarna, tyckte det var lite bökigt alltsammans, men mest rädd var jag nog att jag sku välta med den där traktorn.

Så har vi en odlingslott. Jag är en sån där urban människa. Jag star-tade med det förra sommaren. Jag odlade potatis, sallad, sen odlade jag någonting jag inte visste vad det var, och inte visste jag vad det var när jag plockade upp det heller, men att det blev inget av det i alla fall.

Det finns väl inte så mycket i den här K-affären där jag handlar, jag brukar köpa luomu-produkter och så understöder jag tomatodlingen i Närpes.

Namn: Tuula LahtinenFödelsedatum: 4.2 .1970Dialekt: Närpes (till dialekten hör bl.a. ett rullande L, lite som i dalmål i Sverige, dessa har markerats med ett stort L)

Alltså jag vext opp i Närpes, rektit mitt i byjin, i Iniesby je e såm cent-rom i Närpes, ja ha som int vext opp åp laande åp he vise, vi har alder haft na kossor. Kossår ha ja nåo vöri rädd fyör, di seir så ståor o domb ut, mein ja ha faktisk vöri meid om hyö-bärggning, tillome me häst, int me traktår eller na tåLi, int na nöymåo-dighäitär.

Ja har rektit bondska rötär, båd far-o morföräldrar ha vyri böndär, medan mam o pap ha arbeita me adera saker. Ja e fjärd generationen Lahtinen som bod i Närpes, men fyör övrigt i Kurikka främst och Bjy-örneborg.

Omgivningen bestämd int va ja sko jee int. He va nåo sjölv som veta att jag sku böri studieer vi ett eit oniversitiet. Egentligen had ja int tänkt va lärar, ja sku skriv o öve-schett, he va liksom pLan nommer ett, men he va pLan B som sedan förvärkligades.

He va nåo slump, föscht tå ja va

fäädi från ÅA böri ja me na handarbieitstudiär, o så höld ja åp me he eitt oår å så fåor ja uutomlands ti studeir finsk vi na univer-sitiet o så kom ja ti H:fors o ja böri arbeit i Lönkan å Tölö Gymnasium. Sen vort ja lektår åp de förra ställe o så komb ja hit för tie oår schedan o så ha he vari tie oår nu tå.

Ja jigo no jä staketi va legst, att ja kund såm båd finsk å svensk, att ja tänkt att ja ska böri med att sch-kriv å öveschett, att he e såm enklast, så böhövd int ja fundeer så mytschi int. Så vort he no såli att ja böri me he.

Tå e ja nåo e dålig menisk att ja ha nåo valt he de fisk-pinnen föri närproduceirat

Namn : Benny EklövFödelsedatum + år : sjyttonde janoari nittonhondrasjyttisjyDialekt: Pedersöre

Ja växt opp i Pedersöre, men ja e född i Vasa, ja bodd i Maxmo o så ha ja bott på fleir ställen, men att framför allt så växt ja opp i Pedersö-re. Mam e från Bennäs å pap e från Jepo eller Jeppo som he ju heiter på högsvensk, å he e tå ba 30 kilome-ter aanifrån att mina rötter e nåo helt å hålle aanifrån, men ja växt nåo delvis opp i Vasa, å född i Vasa.Int veit ja åm barndomi ha gjort att ja sko ha vari lärar precis. He va int naaleis na drööm naleis tå ja va i eran alder. Ja villa bli lokförar, he sko ja bli, men he va tå ja vart ynger kanski sant ja veta int va ja sko va, men naleis så gissa ja nåo att åm int nå ana så vart ja ti lärar. Ja börja nå ba studer heilt på höögt naating.

Int veta ja att ja sko vaa ti lärar, he va nåo först onder stydieteiden, så tänkt ja att ja aoskolterar, stoderar pedagogik för säkerhets skoll, inte för ja veta. Ja, me he ka man ju allt-jämt göra. Saan vart ja fäädi o söökt arbeiti å enda va ja kom på ti sök så vart lärararbeit, fö ti dii ha naating ti göra å de gjord ja å kåmb hid.

Ja ha nåo alder mjölka nå koddona, men höbärgelse ha ja nåo vari mei åm, me vi va int naa böndrena ta heim int, ja växt opp på landi i naa lilla byi, men att vi had nåo eit van-lig eignahemshys, så nåo ha ja viri

20på lantgårda nåo, he ha ja nåo, på föysi. Om ja ha kört traktor, ja måst fon-deer. – Ja nåo ha ja he no!Om he va spännand? (Benny skrat-tar) Na int veit ja no he int, he faa så sakta.

Kenneth: Har du varit rädd att falla från spektaklet..

Ja nå nästan! Int e he nå mytshi ryynt dä!

Hu ofta ja väljer näärprådocert, ja. Ja fösök nåo tänk på he, itifall he gaar ti vädi imellan närprådoceirat å he som e langt bårtifrån, så taar ja no närprådoceirat, he taa ja nåo, me all prådokt, he gaar ju int ti göra

Namn: Kari AnttonenFödelseår: 1954

Kenneth: Missä olet syntynyt ja minkälaisissa olosuhteissa olet viet-tänyt kasvuikäsi? Oletko pienenä hypännyt heinäkasassa?

Kari: No eei, kyllähän mä oon var-maan hyppinyt sekä heinäkasassa että sitten hyppinyt täällä talojen

parvekkeilla ja kaikkee muuta, että jos niitä muistoja haetaan niin nii-tä on niin loputtomia, ei niistä oi-kein viitti lähtee erittelemäänkään yhtään mitään. Mutta olen viettänyt maaseutuelämää, ihan kunnollista maaseutuelämää! Yksi lapsuuden-muisto, mikä on ollut mieleenpainu-va on lapsuuden kesälomat ja miten minä joka kesä, heti koulun päätyt-tyä hyppäsin junaan mummin luo. Siellä minä vietin lapsuuteni kesät.Missä sinun juuret sijaitsevat? / Onko sulla juuria viljeljy-yhteiskun-nassa?

Kari: No kokemuspohjaiset juuret on Etelä-Pohjanmaalla, tarkemmin Töysässä, mutta sitten sukujuuret on puoleksi Etelä-Pohjanmaalla, neljännekseltään Karjalassa ja nel-jännekseltään Eestissä. Kaikki juu-ret on viljely-yhteiskunnassa.

Kenneth: Kerro pikkasen sun urake-hityksestä.

Kari: Alun alkaen niin mä oon käy-nyt ammattikoulun ja valmistunut sieltä autonasentajaksi ja sen jäl-keen toiminut autonasentajana erilaisissa tehtävissä 30 vuotta use-

issa firmoissa. Autoalalta on nähty suunnilleen kaikki mitä siel ikinä voi olla. Useissa firmoissa tein tätä hommaa, kunnes lopetin auto-alal-la ja silloin mä päätin että ei tääl oo mitään uutta mulle. Mä olin kai kolme vuotta työttömänä, ja minä tein isoa sukukirjaa silloin, histo-riakirjoja ja muita apuja tänne maa-kuntaan. Sitten Työvoimatoimistos-sa loppui hermot ja ne pakotti mut sitten kaupungille töihin ja ne heitti mut Roihuvuoren ammattikouluun, kouluisännäksi. Lärkaniin mä tulin 2006 syksyllä. Tavallaan 16 vuoti-aasta asti oon ollut työelämässä.Miten usein valitset lähituotteita? Kari: Jos mul on mahdollisuus, niin ilman muuta, mut ei näissä olosuh-teissa. Lähtisin liikkeelle siitä että kaikki otettaisiin tiloilta, ei mistään muualta. Ja sit jos kauppaa käyttäi-sin, niin nimenomaan lähikauppaa. Se on aina ollut mun ideologia. Kenneth: Miten olet viihtynyt Lär-kanissa?

Kari: Olen viihtynyt todella hyvin oppilaiden kanssa.

Text & Bild: Kenneth Mattila & Laura Fontell

21

Kenneth: Hejsan Magnus! Hur har din ledighet börja?

Magnus: Hördu, den har börja väl-digt bra, jag har fortsatt vara ledig och tycker det är förundransvärt att man får vara det. Det har varit väl-digt roligt. Jag kan leva ett lugnt liv utan att behöva tänka på en massa ansvar och frågor som ska lösas. Det har jag märkt att man trivs bra med, samtidigt har jag ibland und-rat hur ni klarar er där borta.

Kenneth: Vad är dina bästa minnen från din tid i Lärkan, så här när du tänker efteråt?

Magnus: Oj, jättemånga. Ett av mina bästa minnen var nog Lärkans jubileum hösten 2007 och det här hur eleverna ställde opp och hur all-ting blev till och hur fint program-met blev. Det var en jättefin höst, jobbig, men sen väldigt belönande. Det var ett minne, det finns hur mycket som helst.

Kenneth: Vad tycker du om att ditt legendariska Givakt Lärkor, bytts ut mot God morgon Lärkan?

Magnus: (skratt) Det låter bra! Nya tider, nya seder.

Kenneth: Hur känns det att inte längre yra omkring i Lärkans kor-ridorer?

Magnus: Det känns både bra och lustigt. Jätte fritt och fint, och sam-tidigt tänker man att tänk så kon-stigt att ni går i skola varje dag och jobbar på utan att jag håller reda på er.

Kenneth: Hur såg din karriär ut? Och vad hade du för drömmar som barn?

Magnus: Studerade statsvetenskap och hade massor av ambitioner och idéer som man i er ålder brukar ha, sedan sökte jag jobb och fick ett jobb som lärare. Därifrån började det. Sen studerade jag vidare för att bli behörig lärare och sen var jag lärare i 20 år, därefter sökte jag rektors-posten i lärkan och har sedan nit-ton år tillbaka fungerat som rektor i Lärkan. Och nu är jag här. Som liten hade jag drömt att jag skulle bli en kanadensisk ridande polis, men det var innan jag fyllde tie. Sen feida det lite nog.

Kenneth: Har du som liten hoppat i höladan? / mjölkat kor? / varit med om höbärgning?

Magnus: Hoppat i höladan har jag gjort, däremot inte mjölkat kor. Ri-dit på häst har jag, kört hölass. Så höbärgning har jag varit med om, jo. Vet du varför man hoppade i höet? Det var för att göra höet mer kompakt, att det skulle rymmas mer. Man tala om att man trampar hö.

Kenneth: Hur tänker du fira julen?

Magnus: Med familjen i all sköns ro.

Kenneth: Det låter skönt. Har du någon hälsning du vill skicka till lärkorna?

Magnus: Jag vill hälsa alla elever i Lärkan och hoppas ni är lika fina som jag kommer ihåg att ni var när jag en gång jobbade där.

Extra!Intervju med Magnus

Perret”Jag vill häl-sa alla elever i Lärkan och hoppas ni är lika fina som jag kommer ihåg att ni var när jag

en gång job-bade där.”

22

äntsälä är den mysko kommun, som ligger un-gefär halvvägs mellan Lahtis och Helsingfors. Värt att notera är att

Mäntsälä hör till Nyland. Enklast kommer man dit med tåg, det gäl-ler att hoppa på Z-lokaltåget, som går en gång i timmen, närmare 20 ggr per dag. Mäntsälä är mest känt för ingenting, men många kän-ner Mäntsälä från Kake Singers låt ”Mäntsälä mielessäin” från 1979.

Är det verkligen så att det inte finns något sevärt i Mäntsälä? Så påstår Kake Singers och många andra, och en Mäntsälävits är ”Vad är dom x orsakerna att stanna i Mäntsälä? Trafikljusen vid huvudvägen!”. Den-na vits förklaras med att Mäntsälä citycentrum har byggts upp kring gamla Lahtisvägen, och den har x antal trafikjus inne i stadscentret. Orsaken till att det handlar om x antal trafikljus och inte om ett be-stämt antal, är att man i olika käl-lor uppger mycket olika tal. När jag researchade för detta reportage hit-

tade jag tre olika tal, 5,7 och 9. Av detta kan vi dra slutsatsen att det troligtvis handlar om ett udda tal, men inte hemskt mycket annat. Trafikljusens mängd är ändå en del av den levande Mäntsälämytologin, och sånt brukar vetenskapen inte rå över.

Det som jag i alla fall i detta repor-tage vill göra, är att berätta om mina egna erfarenheter, och varför det också kan vara värt att besöka Mäntsälä. Alltså:

Dom 7 +/- 2 andra orsakerna att stan-na i Mäntsälä

#1 Tågstationen

Till och med tågen stannar där! Mäntsälä tågstation är rätt ny, den öppnades 2006 i samband med att den s.k. ”Oikorata” mellan Kervo och Lahtis blev färdig. Tågstationen

består av två perronger, och en bro som går över dem. På tågstationen finns också en biljettförsäljningsau-tomat. För övrigt är stationen väl-digt kal, och ofta öde. Rikligt med parkeringsplats finns att hitta.

Tågstationer är ofta ställen som är intressanta att gå till. Dom har sin egna anda, och ger också en inblick i ortens kultur. Exempel på fina tågstationer är Helsingfors, Böle, Tammerfors samt Orivesi centrum. Mäntsäläs tågstation har sin egen synnerliga anda, som tidigare sagt är stationen oftast ganska öde. Det-ta kan bero på att citycentrum ligger ungefär 1 km från tågstationen, och den är för övrigt inte heller direkt ”the place to be”. På vardagsmorg-nar, ungefär tjugo minuter före tågen kommer, så är stämningen ännu densamma, även om en massa folk nu står och väntar på tåg. Här vill man inte vara, utan man väntar på att komma bort.

Har du nånsin hört talas om Mäntsälä? I så fall, har du nånsin hört något bra om Mäntsälä? Dom här båda frågorna ställer jag, för att jag tror att du svarar nej på nåndera av dem.

Mäntsälä?

M

23#5 Ulla ja Aleksanteri

Ett härligt litet kafe som finns vid Mäntsäläs centrala Keskuskatu. Ka-fet är donat i gammaldags stil, väg-garna är täckta med patinerat träd-plankor, i torparstil. Belysningen är också väldigt behaglig, och mank-kan spelar oftast gamla finska sång-ares, såsom Tapio Rautavaaras, musik, eller sen instrumentalmu-sik med dragspel i centrum, i finsk folkmusikstil. Kort och enkelt ett av Mäntsäläs mest stämningsfyllda ställen. Värt att notera är att kaféet har fått sitt namn av Ulrika Möller-svärd från Mäntsälä och ryska tsa-ren Alexander I, och deras kärleks-förhållande.

Allt är förstås inte uråldrigt på ka-féet. Goda sallader kan man äta, och kaffet smakar bra, fast nog som vilket annat kaffe som helst. På ka-féet finns också en massa skumma produkter till salu, t.ex. gammal-dags skyltar man kan använda i sin inredning om man inte är rädd för kitsch, eller handgjorda söta mjuki-staxar.

Två saker vill jag ge Ulla och Aleksanteri minus för: Deras pani-nir är såna där färdigpaketerade, som man hittar på många ställen, och som innehåller ett och annat bidrag på e-ämnesfronten. Kaféets wc kommer man till via tamburen, men dess dörr blir tyvärr blockerad av dörren in till själva kaféet, vil-ket leder till att man får vara på sin vakt när man ska ut ur veski.

#7½ Mäntsälä Hälsostation

Hälsostationen ligger en bit runt hörnet från Ulla och Aleksanteri, och man vet att man kommit till rätt ställe när man ser ett långt envåningshus med stora parke-ringsplatser framför sig. Vid huset finns också en skylt som indikerar vad för ställe det handlar om.

Kommunala hälsostationer fung-erar dåligt på många håll i Fin-land, och jag vill påstå att Mäntsälä stundvis hört till dom som fungerat allra sämst. I alla fall förra året gick det synnerligen uselt för hälsosta-

tionen, under en tid hade dom inga ordinarie anställda läkare överhu-vudtaget på hälsostationen, utan bara några hälsovårdare och keik-kaläkare som jobbade ungefär en vecka var i sträck. Det har tasslats om att detta skulle ha berott på då-lig arbetsledning. Det var stundvis också praktiskt taget omöjligt att få tider till hälsostationen. Problemet gav till och med upphov till en pro-testsång, Lulu-bands ”Tåget”.

I år lär stationen fungera särdeles mycket bättre, och nu skulle man t.o.m. kunna kalla det för en rätt så trevlig hälsostation. Fungerande saker värda att nämna är laboratori-et, dit man kan komma före klockan 8 och få gå före kön ifall man ska

på jobb, samt tandvården, som man kan boka tid till till nästa dag ifall man påstår sej lida tillräckligt akut.

#8 Kotipiiri

En bit utanför själva citycentrum, om man fortsätter ungefär 10 km vidare för gamla Lahtisvägen mot Lahtishållet, hittar man Kotipiiri. Kotipiiri är en butik, som säljer en massa närproducerat gott och trev-ligt från Mäntsäläområdet, då t.ex. grönsaker, lakrits, yllesockor, ete-riska oljor, samt byböcker. Bygg-naden som används är en gammal lada, och på andra våningen finns ett mysigt litet kafé, som har öp-pet alltid då och då. Bra kaffe, goda

Kotipiiri lever sitt liv, oberoende av att årstiderna och anslagen byts.

24

bullar, och ett piano som man kan spela på om man har lust.

#10 Hautjärvi by

Hautjärvi by ligger 15 minuters körväg från tågstationen, och är ett praktexempel på det finaste med Mäntsälä, alltså byarna. Byn är väl-digt liten. I dess centrum ligger lågstadiesko-lan, som lades ner förra året, och vid den också en anslagstavla om diverse byhappenings. Dessa finns det inte många av, men en gång om året så ordnas Hautjärvipäivä, och då kan man åka i en traktor fast man aldrig ens velat det.

Hautjärvi gård, Hautjärven kartano, och dess närliggande område, är det ställe där säkerligen kring hälften av Hautjärvis befolkning bor. Vid gården finns ett stall, ett mysko hus som använts som något sorts kurs-centrum, och sen ännu diverse bo-stadshus. Området har också flera fina bastun vid stranden till själva

Ett höstregn sköljer Kotipiiris parkeringsplats sent I November.

Hautjärvi. Om man vill se mer av Hautjärvi gård kan man under åren att komma säkert få göra det,ägaren av gården planerar nämligen att bygga om kurscentret och den gamla skolan till fritidshotell. Sen kan man komma på landeloma dit, till den vackra finska naturen!

Så ser jag på Mäntsälä, och vad som är värt att se där. Kanske har jag lyckats inspirera dej att fara dit, el-ler sen inte. Värt att minnas är i alla fall att tågbiljetten kostar knappa 5 euro med studiekort. Så kanske kan jag inspirera dej att köpa en sådan biljett, eller sen ett studiekort, vil-ket är nästan mer användbart!

Text och bild: Lukas Rusk från Hautjärvi

”Mäntsä-lä är mest känt för

ingenting”

25

ag måste medge att det funnits tider då jag förbannat mitt val att gå i gymnasiet istället för yr-

kesskola. På min första hissatimme här i Lärkan förklarade vår dåva-rande hissalärare Hasse hur man efter yrkesskolan har färdigheten att börja jobba, medan man efter gymnasiet har färdigheten att börja studera mera, till allas vår glädje. Mycket uppmuntrande. Jag märkte dock också genast den annorlunda atmosfären i Lärkan; jag var inte längre den enda som presterade bra och bra resultat blev heller inte hånade. En galet stor ändring jämfört med högstadiet och en blyg ettas lycka. Sedan dess har jag fått uppleva alla de härliga traditioner-na som jag aldrig kunde tänka mig att faktiskt skulle hända också mig, såsom min första Filmens Natt, då den faktiskt varade hela natten och så vallfärdade man till mäkken klockan 6 på morgonen utan att ha sovit en blund, gammeldansen och den härliga känslan av att vara

En Abis memoareräldst i skolan och snart vara abi och åka limousin till middagen, abitält-ning, som var en av de mysigaste nätterna med bästa stämningen på länge och förstås bara att få skrika ABIABIABI!

Jag har hittat underbara männis-kor, vänner för livet, fantastiska minnen och ett ställe jag aldrig kommer att glömma. Jag har lärt mig mycket och glömt hälften och nu är jag abi och har svårt att tro att det är sant. Jag har klarat av höstens studentskrivningar, vilket känns otroligt. Jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle sitta där en dag och skriva själv. Det är svårt att tro att man är så ”stor” redan. Det var inte ens så hemskt, efter att man kommit över den första nervosi-teten. Insjukna bara inte i Lärkan Syndrome; ”fan jag fick E!”. Det är helt okej att inte få L i allt, kom ihåg det.

Nu är jag inne på mina sista dagar i Lärkan och det känns spännande,

otroligt och melankoliskt. Snart får jag också dekorera abihaalaren, kasta karkkin och härja på ett last-bilsflak och på en stackars kryss-ningsbåt som inte kommer att veta vad som hänt den. Bara ett hinder nu mellan mig och studentmössan; vårens skrivningar. Spännande tider väntar, läslov och allt. Sedan återstår bara en sista fest och frå-gan: Finns det liv efter Lärkan?

Jessica Wahl

Kära Landsbygd

Idag vaknade jag upp på landet. Pre-cis som alla dagar. Det var mörkt. De andra i skolan snackar om att det är så hemskt när det i december är lite mörkt när de vaknar. För mig är det mörkt varenda dag för jag måste stiga upp så tidigt för att komma till skolan.

Så halvvaken med en halv skjorta på mej kämpar jag med att få i mej någon form av morgonmål mitt i natten. När jag med stor möda fått i mej det så kastar jag i mig mina vi-taminer som jag måste ta för att jag inte hinner se solljus på hela dagen eftersom det är mörkt när jag far till skolan och mörkt när jag äntligen kommit hem.Nåväl. Efter det så sätter jag mej i

ensam. Går i skogen. Går på vägen (obs sandvägar, inte nå fancypant-sy asfaltvägar här inte). Skriver blogg om att man är ensam och går i skogen. Tittar på fåglar. Lyssnar på fåglar. Känner på fåglar (men i smyg för jag har för mej att det är olagligt). Sen får man en stalker i Japan som tycker man är jättesöt som går ensam i skogen. Sen skapar man en community på webben för konstiga ensamma tonåriga japan-ska flickor som vill chatta om sina problem. Sen ringer arga japanska föräldrar till dej och anklagar dej för att vara snuskgubbe. Sen hugger du ved. Sen märker du att du har ett hus med elvärme. Sen får du nog. Sen flyttar du till stan.

Emil Ehnström

bilen. That’s right jag åker inte buss till skolan. Jag måste ta skjuts till tågstationen för att jag bor två kilo-meter från närmaste busshållplats. Och därifrån går inga bussar den ti-den. Högst tre om dagen. Och aldrig någonsin på veckoslut, helgdagar och lov. Därför gillar jag att vara i skolan. Där är man inte ensam. Fast okej, vi har ju djuren här ute på lan-det. Råttor som är så stora att de äter barn och vargar som är så blod-törstiga att de som gjorde senaste Twilight-filmen tvingades förlöjliga dem (de kan prata) så de inte skulle vara för skrämmande.

Det finns oändligt många goda sidor med att bo på landet. Jag kommer inte på någon just nu.

Vad ska man då göra om man bor på landet? Jo, ingenting. Man är

J

IFL

SNEMN A

0211

T T

Vi får hoppas chefredaktören är lika nöjd med detta reportage som med projektorns prestation.

Bisamråttan från Mumin var också på plats.

Bilder: Lukas Rusk, Fredrik Stenius m.fl.

Bildval, sammansättning och bildtexter: Lukas Rusk

Allmän yrsel utlöstes när konventsstyrelsen for till

Mardin på gratis pizza.

Vid dörren var det stenhård koll, men stundvis också

lättsam stämning.

Ida hänger av sej jackan och gör sej mentalt redo för förberedelsearbete.

Konventsstyrelsen bjöd på gratis glögg, frukt och pepparkakor.

Lärare var på plats och övervakade, inklusive Benny, glad

i hågen.

I Looprummet serverades gratis mat, dryck och stärv.

I TECKNAT-rummet följde publiken noggrant med filmen Pokémon 2.

Till dem som somnade av filmerna bjöd Filmens Natt på andra sätt att sysselsätta sej.

Andäktig stämning i en filmsal.

Allt som hör till en lyckad filmnatt: popcorn och romans.

30“Högt bland Saarijärvis moar bodde bonden Paavo...”

Diktspalt har jag inte hört att skulle ha funnits i Flingan, och man kan fråga sej om det finns intresse bland Lärkor att dikta, avsaknaden av diktpublikationer i skolan kunde ju tyda på det motsatta. Intresse fanns det i alla fall så mycket att det blev en spalt, och mer!

Vem vet varifrån iden till en diktspalt kom? Fin är den i alla fall, och jag tycker bra om poesi. Nu inser jag att vi jobbar relativt mycket med poesi i gymnasiet, jag såg knappt en dikt i högstadiet. Men se nu vad namngivna, pseudonyma och anonyma poeter fått till stånd i Lärkan!

P.S. “Bonden Paavo”skulle gärna ha fått vara med i sin helhet, men den är ju lång som vad, och det fanns inte plats.

Kärlekens gengångareen osynlig hjälte.Mottagaren, accepterar riddarens räddningsförsök, tar emot svärdslaget i hjärtat.Den lilla mänskan faller ner, drunknar i känslornas hav, men då den räddande handen av den älskade sträcks ut,binder ett guldigt band ihop den levande och den döende.

Framtiden tillsammans som på en smalnande stig, håller bandet ihop de kärleksfyllda?

det vet man först efter timmar och tid.

En skör hand i en skörare, som ett tusen kilos tyngd vid dödsbädden,ett par glansiga ögon, frågor lov av att få somna i evighetens sömn.Smaken av tårar på slitna läppar, faller till marken orsakad av nickande.Stigen har tagit slut.

Emmi Koivisto, inspirerad av Ghayath Almadhoun ‘dikter om tid’

SATANS FINA MÄNNISKOR

Tack och lov för oss fina människorosjälviska, rättvisa, uppoffrande

gudomliga helgon som överkommit sina demonersom bredvilligt predikar att följa exemplet

syndfria goda människor som bryr sigräddar barnen, regnskogarna, världen

våra själarstackars skuldfria människorvilkas glorior sakta glider ner

förlorar fästetbildar en gyllene löpsnara

Tack och lov för oss satans fina människor

Måsar är dåliga djur De förstör för oss fel ljud fel boplats fel färg fel nisch

skjut dem

På vår bekostnad får ingen överleva.

-Anonym

31

SORGEN INOM OSS

Dina vackra ögonär underskönaFör dig vid migskulle jag be och bönaEn endaste sekundskulle sig löna

Nu är du tillsammans med någon annanAv sorg fylld upp till miserabla pannanNu är jag som dentomma, tomma kannan.

Meningslös,João Viktor Torres Airava

Jag vill bara vara nära digAtt vara ifrån dig smärtarJag vill röra din kroppJag vill känna doften av ditt hårJag vill smeka och kyssa digOch säga att jag älskar digProblemet är att jag inte vet var du ärEller vem du ärJag vet inte vad du heterJag känner dig inteÄndå har jag väntat på dig hela mitt livJag väntar fortfarande

Sandor Enckell

Den osanna drömmen

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut, jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut. Den var så underbar att jag sov allt längre och längre. Jag drömde att jag läste tidningen och där stod: “Alla krig slut”. Jag reste omkring i världen och såg att alla hälsade på varandra. Ingen var rasistisk, ingen ville göra något illa, och var jag än var så fanns det inget krig. Jag drömde och drömde och drömde och drömde och drömde och... och mitt i allt så vaknade jag av att jag hör-de ett högt, dovt ljud så att ett spel som var på högsta hyllan föll ner till golvet, pang! Jag satte mig spikrakt upp i sängen. Det var en lördagskväll. Skymningen trängde igenom fönstret och en smal röd strimma lyste på nattduksbordet. Om en liten stund gick solen ner bakom trädtopparna. Jag gick försiktigt med små myr-steg till korridoren då hörde jag små tissel och tassel och viskningar, och efter en liten stund hörde jag en dörr gnissla och ett skott. Hjälp tänkte jag. Jag var stel av skräck. Jag svalde och smög försiktigt runt hörnet... och där sitter pappa och glor på nyheterna. Det finns många krig i världen.

Fridde

orolig är densom går bland alla säkradär de oroliga finnstar den säkra hand om de andra

Fridde

32

Multinationella företag klarar sig bra på marknaden men många skulle vilja ha överskott istatsbudgeten om vi skulle ha stagflation kanske var det en nominell förändring ibruttonationalprodukten som om penningpolitik skulle spel nån roll

laudatur laudatur kom inte hitoch stör mej med dina poängE-E-E? ja! ja e, jätte brammmmmm vad gott

med choklad, och våfflor, och sylt, och bullahuuu ja borde hinna springa ännu idag

faktormarknad, med arbetskraft och kapital, varor

varför inte gå på en springtur?

utbud och efterfrågan

jag fick lust att springa! NU

täcknings

PANG!

bidrag

någon blev lämnad ensam

ögonlocken skymmer siktensamhällsläraboken försvinnerför att återvända igen

Muntliga frågor spörsmål eller varför inte bara interpellation? Avsätta hela regeringen, försvinn!motiverade övergångar till dagordningenAkava, TT och FFC?Inga sympatistrejker här inte FTFC!

haha, gubben i bussen var nog verkligen...tur att han ändå kom utpå gatannånstansmen jag vet inte merjag kom i alla fall hem

Arbetsmarknadsorganisationer, bra EUvi har medborgerliga rättigheter

Just det, snart har jag nog en paus för att äta

Demokrati, diktaturkonsultativt och decisivt referendumDirekta och indirekta skatterregistrerade eller icke-registrerade samfundFinansiella instrument på marknadenkan ni inte snälla spela mej en liten duett?

–Är du säker att du inte glömde den på Mechelingatan?–Hundra procent–Kära du, vet du att den var viktig?–Nämen snälla ja vet de va nu tyst!

Ja hittar den nog.

-Anonym

33

Jag vill be om ursäkta av alla er fina poeter. På grund av formatet måste jag göra kompromisser angående layouten av era dikter. Jag försökte i det nya formatet förverkliga er vision så gott jag kunde. Ursäkta. Beklagar om jag läst er handstil fel. Beklagar också till dom som inte fick sina dikter med, spalten hade en bestämd längd. När jag valde dikter tog jag i beaktande ordningen dikterna kommit in i, om författare sänt in fler dikter samt formatet, vissa dikter krävde stora tidiga-renämnda kompromisser. Ursäkta.

Mvh. Lukas med rastan

På lektionen

Min kropp känner barastolen, grå det finns

tid

dimma

andetag

persienner styr din blickväggaren stängd dörr ger framtid

SKÄRMRÖSTÖGON

Varför blir ingen arg?

Varför blir ingen

Varför blir

Varför

Va

av Hanna Rautoma

puut tekevät kuolemaasanovat etteivät jaksa enääovat kuulema antaneet kaikkensaympäristön muutos on liian ankaratämän puun lehdet aloittavat mielenosoituksenpunaisine ja keltaisine väreineen

orava oli puun kesäinen ystävävaan ei tälle mitään enää puhunakertaa puun sydämmeen ison reiänja vie viimeiset tammenterhot mennessäänetsimään unohdettujaantalitintit katsovat vierestä hiljaakohta talipallot vaihdetaan uusiksi

puun lehdet ryhtyvät lakkoonirrottavat otteensa ja putoavat tuntemattomaanpuu käpertyy ennestään ja laihtuuunohtaa oravat ja lihavat talitintitunohtaa itsensä ja vaipuu uneenherää taas kevään koittaessatietämättä mitään talvesta

Aino Jauhiainen

34

I Lärkan sitter vi period efter period och kämpar med läxor, provveckor, projekt och deadlines inom våra tråkiga, gråa väggar. Ibland kanske vi undrar hur det skulle ha varit om vi valt ett annat gymnasium eller varför inte en yrkesskola. Hur skulle det ha varit om vi hade valt något utanför Helsingfors regionen? Om vi skulle ha tagit en risk, valt något speciellt ganska långt borta hemi-från? Det tog jag reda på.

En skola bland djur och gröna ängar

lockan 7 en fredagmorgon stod jag på busshållplatsen utanför Ikea i Esbo cen-trum. Ute började det ljus-na och några andra frusna

människor stod på samma hållplats. Bussen kom, jag köpte en biljett och en närmare tre timmars resa bör-jade. Ganska snabbt började vyerna ändras. Höghus och byggnader byt-tes ut mot öppna landskap, skogar och ängar. Allt blev grönare, finare och mer fridfullt.

Då jag steg av bussen kände jag mig mer borttappad än någonsin förr. Osäkert började jag gå uppför en backe. Allt var så tomt och tyst att jag inte ens var säker på om jag verkligen var på rätt ställe. Skulle det här föreställa en skola?

Det tog inte länge förrän jag fick be-kräftelse på att jag var på rätt stäl-le. En skylt vid vägkanten pekade ut riktningen åt mig; Axxell, Brusaby. Jag hade kommit fram.

På Kimitoön finns ett litet fint stäl-le som heter Brusaby och det var alltså där jag befann mig. En lång bussresa hemifrån, i en miljö så an-norlunda än den jag själv bor i. En av mina nära vänner hade ändå be-stämt sig då högstadiet tog slut för att söka hit, så hon fick även bli min personliga guide för dagen. Hennes val blev att studera på djurlinjen, men på samma plats kan man även studera hästar, lantbruk och skog.Det första som kom emot mig då jag kom in på området var en öppen äng där två åsnor stod och betade. På avstånd kunde jag se ett stall och på ängen bredvid åsnorna fanns får,

varav vissa stod och tuggade på en höbal. Då man kommer lite längre

in på området börjar skolbyggnader komma emot. Men djuren tog ändå inte slut där. Bredvid huvudbygg-naden fanns en liten ankdamm där några ankor förnöjt simmade om-kring innan de gömde sig i sitt lilla hus. Bakom dem fanns två stycken kaninburar och en hönsbur uppra-dade. I en liten inhägnad bredvid dem fanns en getabock och en bagge som glatt gjorde mig sällskap medan jag väntade på ett min guide skulle komma.Då hon kom fick jag se mer djur än jag någonsin kunnat drömma om! Det första vi gjorde var att hämta hennes sköthund från hundhuset. I Brusaby kan du som studerande få ta hand om en labrador och skola upp till att bland annat bli en assis-tenthund. Du tar hand om hunden och skolar upp den så länge du kan, vilken innebär att du även sköter den under veckosluten och loven. Bor du såpass långt borta från sko-lan att du inte kan fara hem då skol-dagen är slut finns det internat du kan bo, och för dem som har sköt-hundar finns det ett speciellt inter-nat som annars inte skiljer sig från mängden på annat sätt än att bara personer med sköthundar bor där.

K

35

Nästa sak jag fick se var djurhusen. I det mindre av dem fanns det mer kaniner och får, men det större var verkligen imponerande! Jag fick se olika burfåglar, chinchillor, deguer, råttor, möss, marsvin, en blåtun-gad skink, majsormar, lands- och vattensköldpaddor, akvariefiskar, gerbiler, grodor.... Ja, en massa djur, varav vissa var helt obekan-ta för mig. Det är inte utan orsak som Brusaby är skolan som har det största utbudet av djur man kan hitta! Under veckosluten är det inte alla som slipper hem heller, utan jourtider delas ut mellan eleverna som studerar djur, och då måste de bli där för att ta hand om djuren som finns i djurhusen som en del av utbildningen. Inte ens under loven kan djuren såklart lämnas ensam-ma, så även då finns det elever som offrar sin tid för att se till att djuren

har mat och rena burar.Den sista saken jag fick se innan det var dags att stiga på bussen och åka hem var ladugården som befin-ner sig på en 10-15 minuters pro-menadväg från skolan. Som namnet säger möttes jag av en lång rad med kossor, och inne i själva ladugården fanns även ett par söta kalvar. Två av dem var några veckor gamla tvil-lingkalvar som verkligen tyckte om att få uppmärksamhet.

Då dagen var över och jag satt i bus-sen på väg hem mot Esbo hade jag en hel del att fundera på. Ens skol-gång kan verkligen se ut på helt olika sätt, det beror helt på vilken skola du väljer att gå i. Alla yrkes-skolor har visserligen perioder med så kallade normala ämnen också, som modersmål och matematik, men ändå kan ens vardag se ut på ett helt annat sätt än vår i Lärkan

gör.Brusaby har mycket att erbjuda och fastän det kan kännas långt borta för oss, så tror jag att det kan vara helt värt det.

Susanna Nygård

Vad är det här för ett hårigt kreatur?

36

God Jul!