fattigvårdenigustavsberg 186951924441384/fulltext01.pdf · 2" abstract "...

1

Fattigvården i Gustavsberg

1869-‐1924

Magisteruppsats

Vårterminen 2011

Författare: Paulina Bolander

Handledare: Åke Sandström

2

Abstract

With the help of large amount of archive material I have examined how Gustavsberg in

Värmdö were affected by the great labor migration in Gustavsberg porcelain factory during the

period 1869-‐1924. I have chosen to investigate how the municipality dealt with the poverty

relief issue out of the labour immigration perspective. To my surprise I found out that Värmdö

was not responsible for Gustavsberg in the poverty issue. The workers belonged to the factory,

which had a relatively well-‐developed system of poverty relief in place. This is not to say that

the workers received any support from the factory to any great extent. The general causes for

poverty were lack of housing, unemployment, disease and what we today refer as old age. In

regards to housing, it was not a problem, because the workers lived rent-‐free in the factory

apartments. In case of unemployment the factory often arranged other chores for the

employees until the situation changed for the better again. The factory had access to its own

hospital with a doctor who came from Stockholm. For financial support there were Help Fund,

Health and Funeral Fund and Savings Fund in workers disposal. These funds were based on the

deposits of the workers’ wages and factory owners' donations or grants. The relationship

between the factory workers and the factory would have been quite complex due to the

workers strong dependence to their employer. During the time span of my research the

factory owner Wilhelm Odelberg created a patriarchal society within the factory with his style

of leadership. This meant that he was involved in every aspect of his workers lives, from

factory, school, health care and church to such things as the factory store, where the

employees were only able to only buy on credit.

This made it likely very difficult for the workers to ask for any support or other type of poverty

relief. I have not found any evidence that the great labor migration to the factory would have

affected the poverty relief in any significant way. There are other factors that have affected

the poverty relief like the poverty relief regulation from 1871 and the political discussions

around social security as a result of the rise of the industrialism. For the individual worker the

changes in economy affected the level of poverty relief. During the good times the more liberal

poverty politics favored those in need of support.

3

Innehållsförteckning

1. Inledning .................................................................................................. 4

1.1 Syfte ................................................................................................................................. 4

1.2 Frågeställningar ............................................................................................................... 5

1.3 Avgränsningar .................................................................................................................. 5

2. Bakgrund .................................................................................................. 5

2.1 Gustavsberg idag ............................................................................................................. 6

2.2 Gustavsberg förr .............................................................................................................. 6

3. Tidigare forskning .................................................................................. 10

4. Metod och källmaterial .......................................................................... 17

5. Undersökning och resultat ..................................................................... 18

5.1 Fattigvård i Värmdö ....................................................................................................... 18

5.2 Fattigvård i Gustavsberg ................................................................................................ 32

6. Sammanfattning .................................................................................... 38

7. Käll-‐ och litteraturförteckning ................................................................ 43

7.1Litteratur ........................................................................................................................ 43

7.2 Otryckta källor ............................................................................................................... 44

7.3 Internetkällor ................................................................................................................. 45

4

1. Inledning

Under ett par år i början av 2000-‐talet arbetade jag som speciallärare i Gustavsberg.

Gustavsberg är centralorten i Värmdö kommun och ligger ett par mil öster om Stockholm. När

jag arbetade i Gustavsberg lärde jag känna en ort med stor stolthet för sin historia och då

främst för sin fabrik, Gustavsbergs porslinsfabrik. Fabriken har än i dag verksamhet och har

varit igång som porslinsfabrik sedan år 1825. Då som nu lider kommunen av en stor växtvärk

på grund av en stor inflyttning av människor.

Från mitten på 1800-‐talet flyttade människor ut till Gustavsberg för att i huvudsak arbeta på

fabriken. Tidigare hade det varit en i huvudsak agrar kultur som härskat. Befolkningen på de

många skärgårdsöarna i kommunen livnärde sig på fisket. Det fanns också ett flertal ”stadsbor”

från Stockholm som hade Gustavsberg som tillflyktsort för vila och rekreation. Gustavsberg har

då som nu många natursköna platser och det är alltid nära till havet eftersom kommunen

ligger ute i skärgården. De ”rika” stockholmarna byggde ofta stora och pampiga hus till skillnad

mot böndernas förhållandevis enkla torp. Dessa ”landställen” har nu under det senaste trettio

åren blivit åretruntboende för många stockholmare som vill att familjen skall leva nära naturen

och söker lugn och ro på sin fritid. Istället väljer man idag att pendla in till Stockholm för att

kunna arbeta. Det tar ca 20 minuter med bil. Detta var ju omöjligt på 1800-‐talet eftersom

Värmdö var en ö med endast ångbåtstrafik till och från Stockholm. Även om det allra flesta

idag bor året runt på Värmdö så finns det fortfarande många fastigheter i kommunen som

endast används för sommarboende.

När det blir stora inflyttningar av människor så ställs ofta samhället inför stora utmaningar och

resurserna sätts på prov. För att det skall vara möjligt att leva och arbeta så behöver

kommunen tillhandahålla olika typer av omsorger. Många av dessa omsorger behövdes även i

slutet på 1800-‐talet. Dessa likheter och skillnader i omsorgsbehovet under 1800-‐talet och i

nutid har gjort mig både nyfiken och intresserad av Gustavsbergs socialhistoria. Det är därför

min avsikt med min magisteruppsats att undersöka hur Gustavsberg som ort hanterade

fattigvårdsfrågan för alla de som av olika skäl inte klarade av att försörja sig själva och därför

blev beroende av kommunens fattigvård.

1.1 Syfte

Bruksorten Gustavsberg stod i slutet på 1800-‐talet inför stora utmaningar när det gällde att

klara av att tillhandahålla den del av de kommunala verksamheter som ofta är en förutsättning

5

för att människor skall kunna leva, bo och arbeta. Jag har som syfte att undersöka hur

kommunen hanterade en av de verksamheterna, fattigvården. Det övergripande syftet med

min undersökning är att beskriva hur fattigvården såg ut i Gustavsberg under perioden 1869-‐

1924. Som utgångspunkt för min undersökning kommer jag att ha den stora arbetsinvandring

som skedde till orten på grund av porslinsfabrikens stora behov av att rekrytera arbetskraft

under slutet på 1800-‐talet och ett par decennier inpå 1900-‐talet.

1.2 Frågeställningar

– Hur såg kommunens verksamhet ut när det gällde fattigvården?

– Vad var det som påverkade kommunens beslut för de fattigas försörjning?

– Vilka kriterier hade kommunen uppställda för att säkerställa möjligheten till

fattigvårdsunderstöd?

– Hur finansierade kommunen fattigvården?

– Hur tog kommunen hand om de fattiga som blev gamla och/eller sjuka?

1.3 Avgränsningar

Jag har valt att avgränsa min undersökning rent geografiskt till att gälla lokalhistoria vilket jag

hoppas skall kunna möjliggöra för mig att kunna gå djupare in i ämnet. Eftersom det finns

relativt mycket forskning om arbetarnas villkor utifrån fabriken i Gustavsberg så har jag istället

valt att undersöka hur förutsättningarna såg ut utifrån kommunens perspektiv när det gällde

att ge Gustavsbergarna och deras anhöriga fattigvård när behov fanns. Jag har också begränsat

mig när det gäller tidsperioden för själva undersökningen och har valt ca 1869-‐1924. Under

denna period var det disponent Wilhelm Odelberg som styrde både fabriken och stora delar av

kommunens arbete både direkt och indirekt. Jag hoppas med dessa avgränsningar i min

undersökning tydligt kunna visa på hur fattigvården såg ut för Gustavsbergs invånare.

2. Bakgrund Under denna rubrik kommer jag att ge en mycket kort beskrivning av Gustavsberg idag för att

därefter göra en beskrivning av bruksorten Gustavsbergs historia. Där tyngdpunkten kommer

att ligga på 1800-‐talet och då främst under den senare hälften. Anledningen till att jag väljer

6

att ha ett kapitel om Gustavsbergs historia är att historien visar på att fabriken under ledning

av Odelberg drog upp egna spelregler och att människorna kom att bli mycket beroende av

disponent Odelberg och att detta i sin tur fick konsekvenser för till exempel fattigvården.

2.1 Gustavsberg idag

Värmdö är idag en av landets snabbast växande kommuner med Gustavsberg som centralort.

Kommunen har idag ca 38 036 invånare varav drygt 10 000 bor i Gustavsberg.1 Många väljer

som sagt att bo på Värmdö för att bo mitt i naturen men ändå ha nära till storstaden. Värmdö

har idag mycket väl utbyggda kommunikationer in till Stockholm. Under sommartid ökar

antalet personer i kommunen till uppåt 100 000 genom fritidsboende och turister.2 En mycket

stor del av Stockholms skärgård ligger i Värmdö kommun. Flera av öarna har skolor och affärer

främst med livsmedel. Många av de som lever på öarna pendlar med båt till fastlandet för att

kunna gå i skolan eller för att arbeta men det finns också många som försöker hitta

försörjningar på respektive ö oftast inom turistnäringen.

2.2 Gustavsberg förr

Redan i början av 1640-‐talet fanns en tegelindustri där den nuvarande porslinsfabriken finns i

Gustavsberg vid Farstaviken. Gustav Gabrielson Oxenstierna hade av sin far fått ärva den stora

egendomen i det som då kallades Farsta med ett tiotal gårdar av sin far.3 Efter Oxenstiernas

död förde hans änka Maria De La Gardie verket vidare som förmyndare till sina döttrar. För att

hedra sin make ändrade hon efter makens död 1648 namnet Farsta till Gustavsberg. År 1680

indrogs den stora egendomen till kronan vid Karl XI:s reduktion men köptes sedan tillbaka av

släkten Oxenstierna. Därefter brändes den ner av ryssarna vid deras återtåg från Stäket 1719.4

Efter denna härjning var det inte mycket som återstod av egendomen. Men efter tag

uppfördes dock en karolinerherrgård på platsen. Efter många ägare inom släkten Oxenstierna

så köptes gården 1821 av köpmannen J Herman Öhman och hans mor från Stockholm. Den 8

mars 1825 får Öhman tillstånd från Kommerskollegium att anlägga en fabrik för ”alla sorters

1 https://www2.varmdo.se/Resource.phx/community/mainpage/mainpage.htx 2 https://www2.varmdo.se/Resource.phx/community/mainpage/mainpage.htx 3 Arvidsson 1990 s. 14 4 Arvidsson 1990 s. 15

7

Porcellainer”.5 År 1828 bildas Gustavsbergs Fabriks Bolag och dess huvudmän är J. H. Öhman

och G. Godenius.6

Men det kommer att visa sig att det var lättare sagt än gjort att starta porslinstillverkning.

Fabriken brottas i långa perioder med dålig ekonomi och tillverkningen ligger i långa perioder

nere. Bland annat så startas en vaxljustillverkning för att hjälpa upp ekonomin. Öhman tvingas

år 1829 lämna fabriken totalt ruinerad och i personlig tragedi. För att få igång

porslinstillverkningen så vänder man sig till de tyska porslinstillverkarna och sedermera även

till de engelska tillverkarna för att få hem bra råvaror. Fabriken tar också hem arbetskraft både

från England och från Tyskland. På Öhmans tid var antalet anställda ca 40 st men år 1830 var

antalet uppe i 150st och då var många av de anställda från England och Tyskland.7 När G.

Godenius avlider år 1845 får hans brorson Samuel Godenius ärva hans tillgångar. Detta leder

till att den nye Godenius med tiden löser ut de andra ägarna och blir ensam ägare till fabriken.8

År1860 blir det ett uppsving för de svenska porslinstillverkarna som en följd av sänkningen av

de svenska porslinstullarna.9 Vid den här tiden erhåller fabriken mycket beröm för sitt porslin

och får bland annat hedersmedalj vid Stockholmsutställningen vid Världsutställningen i Paris år

1867.10

När Wilhelm Odelberg tillträder som fabrikens disponent 1869 är det som gift med Samuel

Godenius dotter Hilma. Odelberg var chef för fabriken under åren 1869 – 1924 och var den

som fick fabriken att blomstra under många år. Under många av de år som Odelberg leder

fabriken går den med vinst. Även vid sämre tider som i slutet på 1870-‐talet driver Odelberg

fabriken med vinst. Lindskog-‐Nordström menar att bakom denna framgång låg Odelbergs

strävan att inte arbeta med lånat kapital utan att lita till egna krafter.11 Odelberg genomförde

en rad tekniska förbättringar som till exempel vattenledningar, telegrafisk förbindelse med

Stockholm och 1878 sätts de först telefonerna upp.12 Mellan 1869-‐1879 fördubblas antalet

anställda från 300 till 600 personer och i slutet av 1890 hade fabriken 900 anställda varav ca 15

5 Nationalmuseum 1975 s. 7 6 Nationalmuseum 1975 s. 7 7 Nationalmuseum 1975 s. 9 8 Arvidsson 1990 s. 17 9 Lindskog-Nordström 1973 s. 127 10 Lindskog-Nordström 1973 s. 128 11 Lindskog-Nordström 1973 s. 151 12 Nationalmuseum 1975 s. 17

8

% var barn.13 Det är lätt att tro att denna arbetsvandring skulle komma att påverka kommunen

på många sätt.

Odelberg hade inte bara ambitioner när det gällde fabriken utan hade också ambitioner när

det gällde fabriksarbetarnas familjeliv och fritid. Några sådana exempel är det skolhus som

kom till på Odelbergs inrådan och som invigdes 1884. Men samhället fick dock sin första fasta

skola redan 1834. Även kyrkan kom till på Odelbergs inrådan 1907.14 Odelberg lade också

mycket kraft på att bygga bort bostadsbristen och att förbättra bostadsförhållandena för

brukets anställda. Även S.Godenius verkade på sin tid för att arbetarna skulle ha bra bostäder,

god utbildning och meningsfylld fritid. Bolagsboden i Gustavsberg kommer även den till på

Odelbergs initiativ som en konsekvens av att arbetarna klagat på de höga livsmedelspriserna. I

Bolagsboden måste man handla på bok och när lönen kom så drogs skulden direkt. Detta

gjorde att lönen redan kunde vara intecknad när den kom och att barnen i värsta fall fick

arbeta av skulden i fabriken.

När jag studerat tidigare forskning och litteratur om Gustavsberg så har jag funnit att det finns

två olika synsätt kring Odelbergs betydelse för Gustavsbergarna. Den ena gruppen ser det goda

som Odelberg gjorde och romantiserar kring den tid han verkat i och där tror jag att

glömskeeffekten spelar en stor roll. Visst är det så att Odelberg gjorde en del bra saker men

det fanns också en annan sida. Den andra gruppen kan på ett tydligt sätt belysa att det bakom

varje reform fanns en baktanke. Nilsson tar i sin bok Fattigungar upp att i Gustavsberg ligger

under Odelbergs tid en rädsla som ett ”mörkt moln” över samhället.15 Nilsson menar att

bruksledningens makt var obegränsad och att tjänstemännen var lydiga redskap för

bruksledningen och att de ständigt var oroliga för sina egna ställningar och förmåner. Nilsson

menar också att Odelberg gjorde allt för att isolera arbetarna då han var rädd för att

arbetarrörelsen skulle vinna terräng.16 Odelberg satt alltså inne med en stor makt över

arbetarna och deras familjer. Bjerregaard har i sin uppsats Brukspatroner och porslinsarbetare

listat tre områden som måste kontrolleras för att kunna skapa oinskränkt makt.17 Dessa

områden är:

1. arbetstillfällen

13 Nationalmuseum 1975 s. 17-21 14 Ekedalsskolan Gustavsberg 1884-1984 s. 7 15 Nilsson 1996 16 Nilsson 1996 17 Bjerregaard 1991 s.5

9

2. mark och bostäder

3. den lokala politiken och förvaltningen

När det gäller fabrikens disciplin så var den viktig för att få arbetarna att stanna. Vid

lågkonjunktur så avskedades inte arbetarna som i städerna utan erbjöds istället

beredskapsarbeten. Det här var också en åtgärd som möjliggjorde för fabriken att behålla de

yrkesskickliga arbetarna.18 Det fanns många olika sätt att ”tvinga” arbetarna att stanna i

Gustavsberg. Eftersom ägarna hade monopol på marken och bostäderna så kunde man låta

arbetarna bo gratis. Detta var säkert ett skäl för många arbetare till att inte säga upp sig

eftersom man då stod utan bostad. Fabriken ägde inte bara arbetarnas bostäder utan ägde

många andra fastigheter men då fick familjerna hyra sin bostad om de inte arbetade på

fabriken. Eftersom Gustavsberg låg på en ö med endast en mycket enkel flottbro och för övrigt

båtförbindelse till storstan så är det med säkerhet ett av själen till att Odelberg kunde styra

Gustavsbergarna så som han gjorde. Bjerregaard menar att Gustavsberg låg isolerad från sin

storstad och att det knappast var möjligt för folket att ta sig de 25 km in till Stockholm med

något annat än fabrikens båtar.19 Avståndet till storstaden är ytterligare ett skäl som gjorde det

möjligt för Odelberg att isolera Gustavsberg. Bjerregaard menar att för att ytterligare avskärma

orten från omvärlden så ordnade man sjukvård, skola, ordningsmakt, fattigvård etc. På det

kyrkliga området kunde bruket uppföra en kyrka och avlöna en präst. Ägaren fick då makt och

den andliga titeln brukspatron.20 Det är alltså ingen överdrift att säga att Gustavsberg under

den senare delen av 1800-‐talet var ett tydligt exempel på ett patriarkaliskt samhälle med

disponent som hade oinskränkt makt över sina arbetare men också över övriga invånare.

Gustavsberg var som sagt länge en isolerad ö från fastlandet. Sjöfarten var viktig och länge

hade fabriken ett eget rederi för att kunna frakta sitt porslin och sina råvaror. Detta rederi

fraktade även människorna till och från Stockholm. När bron mellan Värmdö och fastlandet

invigs 1915 fick den en stor betydelse för Gustavsbergarna. Även här var Odelberg involverad

och drivande. Vägverket skrev i sitt protokoll vid Odelbergs död 1924 ”Wilhelm Odelberg har i

Värmdön varit den moderna vägväsendets fader och har rest sig ett bestående monument

genom byggandet av Skurubron. Endast genom hans järnvilja, auktoritet och frikostighet har

detta väldiga byggnadsföretag kunnat genomföras”.21

18 Bjerregaard 1991 s. 5 19 Bjerregaard 1991 s. 5 20 Bjerregaard 1991 s. 5 21 Lindskog-Nordström 1973 s. 171

10

Efter Odelbergs död driver hans söner fabriken fram till att kooperativet tar över. Kooperativa

förbundet hade länge varit en av fabrikens största kunder och 4 den juni 1937 förvärvar alltså

Kooperativet fabriken.

3. Tidigare forskning

Jag kommer nedan att beskriva en del av den forskning och dokumentation som finns kring

den socialpolitik som berör fattigvården under den tidsperiod jag undersöker.

I Sverige kallades den hjälpform som bedrevs fram till 1957 av kommunala fattigvårdsstyrelser

för fattigvård. Fattigvården hade sitt ursprung i kyrkans verksamhet under medeltiden. Men

med reformationen så minskade kyrkans möjligheter att svara för fattigvården som istället

kom att lyda under socknarna. Under 1700-‐talet växer det fram en fattigvårdslagstiftning. Den

stora befolkningsökningen under 1800-‐talet ses som ett stort hot mot samhällsordningen

vilket i sin tur leder till att fattigvården blir en politisk fråga. De system som fram till 1800-‐talet

hade fungerat hjälpligt förslog inte längre. Socknar och städer började därför skapa nya

restriktiva och ofta brutala system för att klara av ökningen av fattiga. Organiserat tiggeri och

även rotegång är två exempel som tvingade de hjälpbehövande att gå runt i gårdarna för att få

allmosor eller utföra olika sysslor ofta med mat och husrum som betalning. Med tiden så får

fattigvården en mer humanitär syn i form av bland annat nya reformer som skall reglera

hjälpbehovet. När socialförsäkringen växer fram så lindras fattigvårdens omfång och betydelse.

Socialförsäkringen hade som uppgift att ersätta inkomstbortfall på grund av ålderdom,

arbetsoförmåga vid sjukdom och handikapp, föräldraskap, handikapp, arbetsskada och

arbetslöshet. Innan socialförsäkringens tillkomst så ledde många av dessa situationer till

fattigdom. Jag kommer nu att redovisa en del av den svenska fattigvården och hur den med

tiden avvecklas för att utvecklas till att bli en del av socialförsäkringen.

Karl Höjer tar i sin bok Svensk socialpolitisk historia upp de kollektiva hjälpåtgärdernas

ursprung och historiska utveckling från mitten av 1700-‐talet och framåt. Höjer menar att

kristendomen förändrade människors syn på plikten att hjälpa varandra och att kyrkan på sin

tid var en viktig plats för människorna att samlas kring. Kyrkan var både en personlig territoriell

enhet, en församling och en kyrksocken. Dock låg motiveringen i att hjälpa till inte i att man

månade så mycket om sin nästa utan mer om att man hade förväntningar om ett bättre liv för

givaren. Kyrkan hade redan på den här tiden en omfattande verksamhet med bland annat

11

allmosor och står för en del av byggandet av hospital och vårdanstalter.22 Ett stort problem

under den här tiden är tiggeriet och lösdrivningen. När man inte hittade någon lösning på

problemet så valde man under en period att legalisera tiggeriet och utrustade den tiggande

med ett tiggarpass. Tiggeriet är ett problem som hela tiden återkommer under historiens gång.

I 1734 års kyrkolag bestäms att varje socken skall bygga och underhålla fattigstugorna.23 Så

mot slutet av 1700-‐talet har socknarna blivit huvudmän för fattigvården. Under den här tiden

fortsätter hjälpverksamheten sin utveckling och år 1763 kommer den förordning som

karaktäriseras som vår första fattigvårdförordning. Där föreskrevs bland annat att varje socken

skulle ansvara för sina fattiga.

När tiggeriet eskalerar under 1800-‐talets första hälft försöker man förbjuda tiggeriet genom

bland annat mycket restriktiva åtgärder i fråga om människors rätt att bestämma över sig

själva genom att till exempel genomföra tvång för var och en att ha en anställning. Genom att

tvinga folk in i dessa stadgor så lättade man på trycket till fattigvården. Men detta gjorde att

man tog sig friheten att behandla de som inte hade anställning som lösdrivare. Vissa var dock

undantagna dessa regler däribland de fyra stånden och de som tillhörde ett skrå föll inte in

under dessa stadgor. Alltså de som var fattiga, sjuka eller pga. ålderdom inte kunde arbeta och

inte kunde få hjälp av sin husbonde eller anhöriga blev hänvisade till hospital, fattigstugor och

allmoseverksamhet. Fattighjonens rätt till frihet var i stort förlorad under den här tiden. Dock

menar Jakobsson i sin bok Fattighushjonets värld i 1800-‐talets Stockholm att fattighushjonet

slapp att vara plågad av fattigdomens ensamhet, oro och lidande. Jakobsson ger i sin

undersökning en bild av fattighushjonets vardag. Jakobsson har utgått från en indelning av de

fattiga där grupp

1. är de i späd eller hög ålder samt sjuka eller lytta fattiga alltså genom arbete oförmögna att

försörja sig själva

2. var de som av olika skäl inte hade något arbete

3. tiggarklassen var de som varken ville eller kunde arbeta

4. brottslingsklassen var de som tvingade sig till underhåll av staten på olika sätt.24

Jakobsson har närmare undersökt dem som återfanns i grupp1 och utgår mestadels från de

fattighjon som vistades på Sabbatsbergs fattighusinrättning i Stockholm. Under åren 1872 till

22 Höjer 1952 s. 12 23 Höjer 1952 s.16 24 Jakobsson 1982 s. 8

12

1898 vistades 2286 kvinnor och 295 män på Sabbatsberg.25 Under den här tiden så skiljde man

på olika typer av fattighushjon så till vida att man placerade dem på olika salar. Dels så skiljde

man på kvinnliga och manliga hjon men också på friska, sjuka eller ålderstigna hjon. Man

skiljde också på dem som kom från olika församlingar. Som fattighushjon hade man

skyldigheter så som att alla ens ägodelar skulle medföras för att efter att dödsfall tillfalla

fattighuset eller fattigvården. Det krävdes också av fattighushjonet att han eller hon skulle följa

de regler som fattighuset förskrev. Dit hörde till exempel morgonbön, aftonbön, måltider, att

vara tillbaka på sin sal vid stängning. Om man skulle vistas någon annanstans till exempel för

att hälsa på någon fodrades ett intyg från den person man tänkte vistas hos.

Utanför fattighuset måste hjonet bära ”fattighjonsbrickan” för att kunna identifieras.26 Det

ingick även att städa och att hålla ordning. Efter bedömning av arbetsförmågan kunde hjonen

tilldelas olika sysslor. Kvinnorna kunde till exempel hjälpa till i badhuset eller utföra olika

städuppdrag medan männen kunde utföra sysslor som dödgrävare, brandvakt eller

orgeltrampare. Jakobsson menar att Stockholms församlingar utifrån sin tid tog hand om de

fattigas behov av logi, föda och omvårdnad och att man som fattighushjon hade en trygg

tillvaro med medmänniskor i samma situation.27

De fattigvårdsförordningar som kommer till 1847, 1853 och 1871 fick stor betydelse ur det

perspektivet att det skulle gälla för hela riket. Det skulle inte längre vara upp till varje sockens

goda vilja att ta hand om dem som av olika själ inte kunde försörja sig. Den förordning som

kommer 1847 betydde bland annat att fattigvården förvandlades till en kommunal

angelägenhet. Varje socken och stad blev nu skyldiga att lämna nödtorftig vård och försörjning.

Fattigvårdsförordningen 1853 är enligt Jakobsson en kopia av 1847 års förordning men med

några tillägg från kritiken som uppstått som till exempel att om en person vägrade arbete så

kunde han bli behandlad som försvarslös, d.v.s. dömas till allmänt arbete.28 I 1871 års

förordning kom kravet att fattigvården måste ses över och begränsas. Först långt in på 1800-‐

talet görs en skillnad mellan fattiga och sjuka. De nuvarande landstingen kommer till år 1862.29

Under de tre sista decennierna av 1800-‐talet menar Höjer att socialförsäkringstanken blir

aktuell. Man diskuterar hur försäkringen skall se ut, vad skall ingå och vem ska betala.

25 Jakobsson 1982 s. 82 26 Jakobsson 1982 s. 119 27 Jakobsson 1982 s. 178 28 Jakobsson 1982 s. 48-49 29 Höjer 1952 s. 31

13

Höjer menar att under 1800-‐talets sista decennium blir arbetarklassen mer och mer en

maktfaktor vilket leder till att kyrkan tar strid mot arbetarnas kollektiva strävande mot bättre

villkor.30 Detta leder i sin tur till att arbetarna vänder sig ifrån kyrkan. Jag tolkar Höjer som att

det under den här tiden läggs många propositioner som aldrig leder till beslut och att de

fattigas situation hela tiden ifrågasätts och diskuteras oftast utifrån ekonomiska aspekter. De

fattigas situation var mycket beroende av tillgången på arbete och hur ekonomin i övrigt såg ut

för landet.

Höjer ser de två första decennierna på 1900-‐talet som en ”socialpolitisk islossning” och menar

att det är här som demokratin bryter igenom.31Ett av de viktigaste besluten i början av 1900-‐

talet som jag ser det är den allmänna rösträtten för kvinnor och män. Fackföreningsrörelsen

utvecklas snabbt och sammanslutningen landsorganisationen framträder allt mer som det

ledande organet på arbetarsidan i strider om löner och andra anställningsförhållanden. 1910

antas en sjukkasselag som gav kassorna betydligt större statsbidrag än tidigare vilket i sin tur

leder till att fattigvården får det lite lättare. 1913 genomförs en första allmän

pensionsförsäkring. När första världskriget bryter ut hamnar de socialpolitiska frågorna i skym

undan för försvarsfrågor och utrikespolitik. Nu följer enligt Höjer en tid av socialpolitisk

stagnation.32

Höjer tar vidare upp att Barnavårdslagen kommer till 1924 och är en utveckling av

vanartslagen och fosterbarnslagen från 1902. Det kommer en ny alkohollistlag 1931.

Sjukvården förbättras under den här tiden så till vida att landstingen, kommunerna och

kommunalförbunden fick stadsbidrag för att ordna för de kroniskt sjuka och regeringen höll

fast vid att det skulle vara en fortsatt låg avgift för patienten utan hänsyn till hans eller hennes

ekonomi. För att bekämpa den i första hand ekonomiska krisen som rådde i Sverige lägger

regeringen fram ett stort reformprogram 1933.33 Dessa reformer berörde bland annat

bostadsbyggandet, anslag för arbetslösa, subventioner till jordbrukarna mm. Höjer menar att

perioden mellan1933-‐1939 kännetecknas av en tid med någorlunda politisk stabilitet.34

Socialpolitiken var inte längre en stridsfråga utan det gick att förena de olika partierna på ett

annat sätt en tidigare. Vid 1938 års riksdag fattas bland annat beslut om arbetstagarens rätt till

semester och ekonomiskt stöd för att få igång bostadsbyggandet. Från 1940 och fram till

30 Höjer 1952 s. 53 31 Höjer 1952 s. 54 32 Höjer 1952 s 130 33 Höjer 1952 s. 177 34 Höjer 1952 s. 207

14

mitten av 1952 expanderar socialpolitiken men har stora svårigheter med finansieringen. Vid

den här tiden så har familjepolitiken kommit för att stanna. Barnbidragen införs, bostadstillägg

införs, behov av stöd till änkor, bidrag till mödrar och så vidare är några av alla de reformer

som införs eller utvecklas under den här perioden.35

Arthur Montgomerys Svensk socialpolitik under 1800-‐talet var tänkt som en komplettering av

hans tidigare bok Industrialismens genombrott i Sverige då han menade att det fanns många

beröringspunkter mellan industrialismen och socialpolitiken.

Montgomery menar att ett studium av utvecklingen under 1800-‐talet kan ge en historisk

bakgrund till nutida problematik. Han menar vidare att socialpolitiken i Sverige under 1700-‐

och 1800-‐talet präglades av många likheter med övriga länder i Europa men främst med de

övriga nordiska länderna.36 Montgomery har fattigdomen och folkökningen som tema för sin

bok och resonerar utifrån det kring socialpolitiken. Montgomery menar att det var

industrialismen som på ett avgörande sätt gjorde slut på ståndssamhället och som med tiden

ersattes av klassamhället.37 Ytterligare en orsak som bidrog till att förändra vår sociala

organisation var även enligt Montgomery den allt snabbare folkökningen.38 Den starka

folkökningen skapade stora svårigheter då jordbruket inte kunde bereda utrymme till

försörjning. Industrin var fortfarande för svag för att erbjuda inkomster som svarade mot

befolkningstillväxten. När industrialismen sätter fart kommer de sociala problemen att riktas

ditåt. Detta gjorde att man tappade fokus på de agrarsociala problemen där det fanns en

överskottsbefolkning som inte kunnat placeras inom den tidigare ramen för

ståndsorganisationen.

Detta höll på att skapa ett enormt fattigvårdsproblem. Montgomery menar att för vårt land så

var det agrarsociala problemet huvudproblemet under 1800-‐talets första hälft.39 De

egendomslösa skikten inom jordbrukets befolkning hade börjat växa och därmed anta andra

former än tidigare. När de agrarsociala problemen under 1830-‐ och 1840-‐talet på allvar gav sig

till känna infinner sig en stor oro för fattigvårdsutgifterna. Det var länge en öppen fråga hur

fattigvården skulle ordnas och finansieras. Det gjordes dock försök på olika sätt att finna

lösningar. Ett sådant exempel är hemortsrätten som innebar att den enskilde skulle få

35 Höjer 1952 s. 265 36 Montgomery 1951 s. 7 37 Montgomery 1951 s. 10 38 Montgomery 1951 s. 89 39 Montgomery 1951 s. 11

15

fattigvård i den socken där han eller hon haft eget hemman eller varit tjänstehjon alltså varit

beskattad. Det här är ett bevis på en förordning som skapade svårigheter både för socknen

och för de enskilda individerna. Till exempel så kunde ju den som arbetade i en socken arbeta i

flera år utan att mantalsskriva sig för att sedan flytta tillbaka till den socken där man var

mantalsskriven när man behövde ekonomisk hjälp. Hemortsrätten ledde till att kommunerna

stängde ute vissa medborgare som man inte ansåg tillräckligt arbetsföra som gamla och

kvinnor.

I förordningen från 1805 så förbjöds helt enkelt vissa folkgrupper tillhörande den fattiga

klassen att flytta in till exempelvis Stockholm. Tjänstetvånget var ytterligare ett sätt att försöka

hålla ordning på invånarna och att försöka minska problem som lösdriveri. Tjänstetvånget

fanns reglerat i tjänstejonsstadgan och innebar att varje arbetsför person var skyldig att arbeta

som tjänstehjon för sin försörjning om han inte kunde försörja sig på annat sätt. Montgomery

menar att tjänstejonsstadgan utgjorde den centrala punkten i den svenska arbetslagstiftningen

under delar av 1800-‐talet.40Tiggeriet har hela tiden enligt Montgomery varit ett stort problem

och var länge en legaliserad form av fattigvård och syntes ju extra tydligt under de år som det

var missväxt eller nödår.41 Under stora delar av 1800-‐talet var mortaliteten påfallande hög.

Några av skälen till detta är enligt Montgomery de sanitära olägenheterna och de svåra

bostadsförhållanden som drabbade alla men de fattiga värst.42

Montgomery menar att bakom alla misslyckanden inom både den kommunala och den statliga

socialpolitiken låg de ekonomiska svårigheterna. Detta var ofta skälet till att restriktionerna

tolkades så snävt. Systemet gav utrymme för godtycklighet och bristande humanitet eftersom

de saknades en allmän plan för hela rikets fattigvård. I 1837 års fattigvårdskommitté medgavs

att en statlig fattigvård skulle erbjuda fördelar som en jämnare fördelning av bördan mellan

olika kommuner. Men ett avgörande skäl mot statlig fattigvård var att kontrollen skulle bli

eftersatt och att kostnaderna för kommunerna därför skulle bli betungande. Det här var en del

av den bakgrund som bidrog till att den första ”verkliga” fattigvårdslagstiftningen kom till

1847.43

40 Montgomery 1951 s. 30 41 Montgomery 1951 s. 45 42 Montgomery 1951 s. 49 43 Montgomery 1951 s. 77

16

I arbetet kring fattigvården dyker diskussionen om sjuka upp med jämna mellanrum. Städerna

hade under den här tiden börjat separera fattiga och sjuka. Städerna hade även vid den här

tiden lasarett och hospital. Däremot så fanns inte dessa resurser på landet vilket gjorde att de

sjuka och fattiga blandades.44

I slutet av 1800-‐talet så är det fortfarande så att när det är ekonomiskt goda tider så blir

fattigvården mer liberal medan den i sämre tider blir mer restriktiv. Montgomery menar dock

att man ändå började se faktorer som bringade lösning på de agrarsociala problemen. Han

menar att industrialiseringen skapat allt fler arbetstillfällen även inom den agrara befolkningen

men också att emigrationen gjorde sig gällande. Han poängterar dock att emigrationen som en

befolkningslösning var långt ifrån idealisk eftersom landet förlorade en stor del av den

arbetsföra befolkningen.45 För socialpolitikens utveckling menar Montgomery att

industrialiseringen med ökade arbetstillfällen bidragit till dels att människor fick arbete men

också till att människor kom närmare varandra vilket i sin tur gjorde det lättare att gå samman

för att synliggöra problemen på ett annat sätt än vad den agrara kulturen förmått. Även

folkundervisningen och nykterhetsrörelsernas arbete menar Montgomery haft stor betydelse

för socialpolitikens utveckling. Montgomery menar att när boken skrevs 1951så var det

viktigaste ”att få till stånd en mildring av motsättningarna mellan olika samhällsklasser”

eftersom det måste betecknas som vårt viktigaste sociala problem.46 Johansson har i sin

uppsats Fattigvården i Kristdala socken 1881-‐1890 gjort en studie om fattigvården i Kristdala

socken i Småland som var en socken i traditionell agrar miljö.47 Johansson har haft som syfte

att studera fattigvården i en traditionell agrar miljö utifrån två problemområden. Där det ena

riktar sig mot fattigvårdsorganisationen och dess utformning i den lokala miljön och det andra

problemområdet tar upp de individer som var beroende av fattigvården. När det gäller

fattigvårdsorganisationen menar Johansson att Kristdala var en fattig byggd och att det kan ha

varit det som gjort att kommunalnämnden höll extra hårt i fattigvårdsmedlen. En konsekvens

av det är att utackorderingstiderna var förhållandevis korta och att det var den lägstbjudande

som fick ta hand om den sökande. När det gäller fattigunderstöd så menar Johansson att den

fattige fick stöd i pengar fram till 1887 och därefter blev understödet för det mesta i natura

men även kontanter utdelades.48 Johansson öppnar för att det kan ha varit så att

44 Montgomery 1951 s. 84 45 Montgomery 1951 s. 118 46 Montgomery 1951 s. 204 47 Johansson 2009 48 Johansson 2009

17

kommunalnämnden hade en mer generös syn på hjälpen till kvinnor. Annars följde kommunen

fattigvårdslagen och menade att ömsesidig försörjningsplikt skulle gälla för såväl kvinnor som

män. När det gäller understödstagarna har Johansson kommit fram till att det fattiga oftast

kom från åldersgruppen 61 år och äldre under den period hon undersökte.49 Mannen är den i

undersökningen vanligaste understödstagaren och av det kvinnliga understödstagarna är änkor

det mest representerade. Johansson finner i sin undersökning två riskfaktorer för att hamna i

fattigdom i det två socknar hon undersöker. Det ena riskfaktorn är ålderdomen och det andra

är dom som blev utackorderade då de hade svårt att få arbete då jordbruken var så pass små

att det inte kunde erbjuda några arbetstillfällen.50

4. Metod och källmaterial

Jag kommer att undersöka och sammanställa delar av den dokumentation som finns kring

fattigvården i Gustavsberg från perioden 1869-‐1924. Jag kommer i min undersökning att

använda mig av stadsarkivet och riksarkivet men även av arkivet i Gustavsbergs kommunalhus.

Jag hoppas och har för avsikt att med arkivens hjälp kunna finna ett arbetssätt som gör det

möjligt att få tillgång till stora mängder källmaterial för att under en längre tidsperiod kunna se

hur fattigvårdsfrågan behandlats.

Urvalet av källmaterial har fallit sig naturligt då det tydligt tar upp det ämne som jag

undersöker.

Som källmaterial kommer jag att använda följande dokumentation om Gustavsberg som finns

bevarat hos riksarkivet, stadsarkivet och hos kommunarkivet i Gustavsberg och som täcker

stora delar av 1800-‐talet och en bit in på 1900-‐talet.

Kyrkans fattigvårdsmedelräkenskaper

Kommunens räkenskaper för fattigvård

Kommunalnämndens protokoll

Kommunstyrelsens protokoll

Fattigvårdsstyrelsens protokoll

Kommunens in-‐ och utgående skrivelser

Kommunens mantalsförteckning

49 Johansson 2009 50 Johansson 2009

18

Fabrikens strödda styrelseprotokoll

Fabrikens övriga kassor, fonder m.m.

Fabrikens sparkassa

Fabrikens diverseböcker

Fabrikens strödda handlingar

Fabrikens skuldböcker

Fabrikens hjälpkassa

5. Undersökning och resultat

Jag har medvetet varit ganska generell i min undersökning så till vida att jag inte i någon större

utsträckning gått in i detaljer om enskilda personers liv och inte heller har jag gått på djupet i

ekonomiska transaktioner. Detta för att jag främst velat se fattigvårdsfrågan ur ett längre

tidsperspektiv. Jag har velat skapa mig en överblick för att kunna se hur Gustavsberg som

bruksort och centralort i Värmdö kommun tog hand om dem som av olika skäl inte kunde

försörja sig själva. Det har inte varit så lätt att förhålla sig enbart till fattigfrågan i Gustavsberg.

Dels så går frågan in i Värmdö som var kommunen och det skall även visa sig i min

undersökning att fabriken inte går att utesluta. Detta har gjort att jag först redovisar min

undersökning utifrån hur Värmdö i egenskap av kommun tog hand om fattigvårdsfrågan och

därefter redovisar jag hur Gustavsberg som I det här fallet är synonymt med fabriken tog hand

om fattigvårdsfrågan.

5.1 Fattigvård i Värmdö

Eftersom fattigvårdsfrågan behandlades i både kommunalnämnden och i fattigvårdsstyrelsen

så har jag tagit del av samtliga protokoll som berör min undersökningsperiod. Det har stundtals

varit rörigt i protokollen då det under min undersökningsperiod händer mycket i dom

socialpolitiska diskussionerna som därmed påverkar fattigvårdsfrågan.

I början av 1860 betalas fattigvårdsmedlen ut av Värmdö församling. Dock betalas

fattigvårdsmedlen under perioden fram till 1870 ut sporadiskt vilket gör att vissa år så finns det

inte några utbetalningar dokumenterade.51 Under de år det görs utbetalningar så är det

lasarettsutgifter, skjuts och begravningskostnader som står under rubriken fattigvård. Att

fattigvården betalar lasarettsutgifter skulle kunna ses som en konsekvens av att systemet för

51 Fattigvårdsmedelräkenskaper L III:a 16 SA

19

vård inte är utbyggt på Värmdö utan de sjuka oftast måste skickas till Stockholm. Montgomery

menar att fattigvården blev lidande av att landstingsförordningen dröjer men när den väl var

sjösatt så underlättade den för fattigvården så till vida att det sjuka kunde få hjälp att

tillfriskna, sådant som man tidigare fått bestående men av eller kanske rent av dött av gick

med tiden att bota men också att avgifterna var fria eller till en lägre kostnad än vad

fattigvården fick betala fick stor betydelse.52

Utgiftsposterna fortsätter under en längre tid att delas in i utgifter för fattigvården, utgifter för

sjukvården, avlöningar och övrigt.53 Denna uppdelning gör det svårt att se vad som verkligen

kommer de fattiga till godo. Det här beror bland annat på att fattigvårdsfrågan under denna

period är otydlig och mycket av ekonomiskt bistånd är beroende av hur församlingens eller

kommunens ekonomi ser ut för övrigt. Det kan också vara så att kommunen inväntar den nya

fattigvårdsförordningen som skall träda i kraft 1871. Montgomery menar att kontrollen över

fattigvårdsmedel i stort sett var obefintlig både när det gällde statliga och kommunala medel.

Han menar vidare att för att detta skulle ha fungerat så hade det fodrats ett samarbete mellan

kommunen och staten. Därför diskuterades det i långa perioder om inte det bästa skulle ha

varit att staten blev ansvarig för fattigvården.54 Den bristande kontrollen och en dålig

prioritering över fattigvården gjorde att man betalade om det fanns några pengar och fanns

det inga så blev det inga pengar. Vid flera tillfällen i protokollen dyker det upp en utgiftspost

som heter hyra av rum vid Skevik. Skeviks fattigstuga kom att bli fattigstuga någon gång vid

1850 efter att under en lång period ha tjänat som samlingsplats för sekten ”Skevikarna”.55 År

1903 tar Gustavsbergsfabriken över Skeviks fattigstuga för att utöka sitt lantbruksområde.

När jag närmar mig min undersökningsperiod så blir det trots allt mer och mer regelbundenhet

i diskussionerna kring fattigfrågan. Den 23 september 1867 samlades Värmdö

kommunalnämnd i ett sammanträde för att upprätta inkomst-‐ och utgiftsförslag till år 1868

rörande Värmdö fattigvård. Så redan här finns en viss organisation och medvetenhet kring

fattigvården som ett begrepp. Inkomsterna till fattigvården bestod av brännvinsskatt, gåvor,

bötesmedel och olika typer av arrendeavgifter till kommunen.56 Dock är utgifterna betydligt

större än inkomsterna vilket gör att nämnden bestämmer sig för att de överskjutande

utgiftskostnaderna skall tas från kommunens kassa just det här året.

52 Montgomery 1951s. 109 53 Fattigvårdsmedelräkenskaper L III:a 11 SA 54 Montgomery 1951 s.69 55 https://www2.varmdo.se/Resource.phx/plaza/publica/invanare/kultur/kulturmiljoer 56 Kommunalnämndens protokoll 23 september 1867 A I:1 GK

20

Under några år från ca 1870 och framåt så ser det ut som att både kommunalnämnden och

Värmdö församling betalar ut fattigvårdsmedel. Av utgifternas storlek så ser det ut som att det

är församlingen som under flera år betalar ut det största utgifterna och att kommunen

bidrar.57 Det kan betyda att församlingen i Värmdö kommun fortfarande ansågs som

huvudansvariga för fattigvården vid denna tidpunkt. Det finns dock inga resonemang kring

fattigvårdsfrågan utan det är för det mesta siffror som redovisas vilket gör att det mesta blir en

tolkningsfråga. Detta församlingsarbete sker parallellt med kommunalnämndens arbete i stort

sett under hela 1870-‐talet. År 1870 är det dock betydligt lättare att se hur fattigvårdsmedlen

fördelats, församlingen har detta år betalat ut

240 kronor för hyra av rum åt fattiga

87.70 kronor för läkarvård och medikamenter

12.75 kronor till reparationer av fattigstugan

10.00 kronor till sänghalm åt fattighjonen

26.00 kronor till kläder och skodon åt barn

121,75 kronor för begravningskostnader

117,43 kronor till lasarettsmedel

100,00 understöd

Posten hyra av rum innebär troligtvis utackorderingar medan reparationer av fattigstugan är

ovan nämnda Skevik. Hur understödet användes eller vem som fick ta del av det är inget som

framgår. I senare protokoll är ved alltid en stor utgiftspost både till dem som får understöd i

pengar eller i natura. Men ved behövdes också till fattigstugan som jag tror är Skevik. Posten

lasarettsmedel skulle kunna innebära vistelse eller besök på Serafimerlasarettet på

Kungsholmen i Stockholm. Serafimerlasarettet nämns ibland i mantalsförteckningarna och

hade vid denna tidpunkt plats för 300 patienter och var precis som flera andra lasarett på väg

mot ytterligare expansion efter det att det nyinrättade landstingen tog över ansvaret år

1868.58

Under den period jag undersöker så ser kommunalnämndens protokoll mycket lika ut år efter

år. År 1870 har kommunalnämnden endast ett sammanträde och det för att lägga budgeten

för 1871. Höjer menar att fattigvårdsförordningen 1871 till viss del kommer att innebära en

57 Räkenskaper för fattigvård L III:a 15 SA 58 Anna Lisa Agnell Svenska sjukhus III s. 27

21

tillbakagång för det fattigas ställning.59 Denna tillbakagång gjorde att man gick tillbaka till de

tidigare förordningarna från 1847 och 1853 som enligt Höjer innebar den gamla uppfattningen

att fattigvården sågs som ett barmhärtighetsverk.60 Detta får sannolikt betydelse även för hur

kommunalnämnden i Värmdö handskas med fattigvårdsfrågan och att det dröjer så länge

innan man kan se några förändringar i diskussionerna i form av till exempel flera möten eller i

innehållet. Det är oftast ett möte på våren och alltid ett i september där budgeten för

nästkommande år läggs. Antalet möten kring fattigvården blir fler men vi börjar närma oss

1900-‐ talet innan vi ser en större ökning. Men det är viktigt att komma ihåg att

kommunalnämnden kompletteras av fattigvårdsstyrelsens möten.61

Tabell 1 antal möten som äger rum för kommunalnämnden och för fattigvårdsstyrelsen

År Antal möten

Kommunalnämnden 1870 1


Fattigvårdsstyrelsen 1875 1













Källa: Kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens protokoll

59 Höjer 1952 s. 33 60 Höjer 1952 s. 34 61 Kommunstyrelsens protokoll 1863-1934 A I:1GK

22

Jag har i tabell 1 valt att redovisa kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens möten med 5-‐

årsintervaller eftersom antalet möten inte förändras från år till år utan över en längre tid. År

1885 fanns ingen dokumentation om några möten. Med stor sannolikhet är det en tillfällighet

som gjort att denna dokumentation fallit bort eftersom man verkar ha kommit in i rutinerna

med möten. Under det år jag gjort nedslag så saknas också protokoll från fattigvårdsstyrelsen

men det har säkerligen inte förkommit utan beror nog på att fattigvårdsfrågan under denna

period hela tiden utreds och förändras och som sagt är styrd av samhällets övriga politiska

diskussioner och konjunkturer. Det är nog tyvärr så enkelt som att när det var dåliga tider så

fanns det inte några ekonomiska medel att dela ut och då fanns det heller ingen anledning att

ha några möten. Tabellen visar dock att antalet möten generellt sett ökar men tabellen visar

också en oregelbundenhet i fattigvårdsstyrelsens möten. Detta skulle kunna bero på att det

sammanträder tillsammans med kommunalnämnden och därför inte för egna protokoll men

det kan också som sagt bero på att fattigvårdsfrågan under den tid jag undersöker är under

förändring och att det därför blir uppehåll eller glapp i arbetet.

När det gäller protokollens innehåll så är det små förändringar eller inga alls som berör

fattigvården. Det är enstaka protokoll som lyfter frågan mer andra. Men man kan trots allt vid

1870 och ett par år framåt se att det sker en del förändringar. Till exempel så utökas

kommunen med ytterligare områden geografiskt.

1871 påträffar jag det första protokollet från fattigvårdsstyrelsen.1871 års

fattigvårdförordningar innebar indirekt ett obligatoriskt minimått på fattigvård. Fattigvård

skulle den ha som var minderårig samt den som var oförmögen att arbeta eller som till följd av

ålderdom, kropps-‐ eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte inte kunde skaffa sig själv vård eller

underhåll allt annat utanför detta skulle lösas på annat sätt. 62Fattigvårdsstyrelsens protokoll

tar oftast endast upp konkreta frågor rörande de fattiga. Till exempel i protokollet från den 15

december tas behovet upp av att förlänga arrendeavtalet med arrendatorn för

Skeviksbyggnaden då behovet är stort av att ”tillhandahålla” plats för orkeslösa fattighjon”.63

De orkeslösa fattighjonen skulle kunna vara dem som vi idag skulle kalla för pensionärer. Vi får

i samma protokoll veta att Johanna Andersson skall få understöd i form av:

Rågmjöl

Strömming

62 Jakobsson 1982 s. 55 63 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 15 december, 1871 GK

23

2 tunnor potatis

En halv skopa skummad mjölk varje dag

I ytterligare protokoll från bland annat 1875 diskuterar fattigvårdsstyrelsen kring att det är

många fattiga med barn som saknar mat och husrum och att dessa måste beredas plats i första

hand på det som jag tolkar som Skevik.64 När man läser fattigvårdens protokoll så framträder

en grupp människor som är i ett stort beroende av att människorna är godhjärtade och att de

som skall fatta beslut besitter en stor portion empati. Det ges också en bild I protokollen av att

de fattiga inte har någon som helst integritet då det alltid namnges i protokollen och att deras

bekymmer och besvär redovisas klart och tydligt. Det var säkert viktigt att ansökan om

fattigvård var formulerad på ett sådant sätt att det berörde beslutsfattarna. Kanske är det

därför vi får så detaljerade beskrivningar om namn, ålder, civiltillstånd, hälsostatus, antal barn

och så vidare.

Till kommunalnämndens protokoll den 8 december 1870 har det inkommit ett visst antal

skrivelser angående personer som behöver fattigvård. Nämnden fattar beslut om att några

skall till fattigstugan och att de andra skall få ”utdelningar i penningar”.65 I ett protokoll från

1871 har en hemmansägare yrkat på att få plats på fattigstugan för en sjuklig arbetskarl som

bor på hemmansägarens ägor och tidigare gjort arbete för honom men som nu sedan flera år

inte orkat arbeta.66 Vid detta tillfälle fanns inte något ledigt rum i fattigstugan varför

hemmansägarens begäran avslogs. Här kan man misstänka att det är en gammal människa

som kanske inte orkar arbeta. Att bli gammal på den här tiden verkar mer eller mindre ses som

sjukdom. Kanske att man arbetade så länge att man blev sjuk. Här är båda parter beroende av

en lösning från kommunen. Hemmansägaren behöver få tillgång till ny arbetskraft som skall bo

i torpet och den sjukliga karlen är beroende av omsorger.

När jag tagit del av statistiken från fattigvårdsstyrelsen och socialkontoret så omnämns när

statistiken tar sin början 1888 ett fattighus med plats för 30 boende vilket jag som sagt tror är

Skevik. Under följande två år så finns inget fattighus upptaget i statistiken men 1891 så är

fattighuset åter med i statistiken igen. Sannolikt betyder det här att det ”glömdes” bort under

ett par år och det i sin tur säger väl att statistiken under den här tiden inte är speciellt

tillförlitlig. 1898 är sista gången fattighuset nämns i statistiken. Men fattighuset existerade

64 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 24 december 1875 GK 65 Kommunalnämndens protokoll 8 december 1870 GK 66 Kommunalnämndens protokoll 3 mars 1871 GK

24

fram till Odelbergs köp 1903. Bland in-‐ och utgående skrivelser till fattigvårdsstyrelsen och

socialnämnden under åren 1874 -‐ 1916 återfinns en mängd ansökningar om fattigvård. Beslut

har meddelats med endast själva beslutet och en underskrift. Det finns aldrig någon motivering

till det fattade beslutet. Flera av dessa dokument innehåller också uppsägningar från dem som

upplåtit en stuga eller torp till någon som varit understödstagare och som av olika själ inte

längre kan arbeta.67 Den här dokumentationen är ganska diffus men man kan trots allt ana

stora tragedier när någon skall bli bostadslös.

När fattigvårdsstyrelsen har egna sammanträden blir fattigvården endast en punkt bland andra

på kommunalnämndens protokoll. I kommunalnämndens protokoll från 1876 har rubriken

fattigvård under utgifter bytt namn till ”samhällets gemensamma fattigvård” och ytterligare en

utgift har tillkommit nämligen arvodet till ordförande. Att det blir ett namnbyte beror

sannolikt på att fattigvårdsförordningen trätt i kraft 1871 och att den nu börjat få genomslag

men att det tagit några år innan kommunen tagit till sig de nya rutinerna. I samma protokoll

kan vi läsa om ytterligare två nya utgiftsposter nämligen lasarettskostnader och skjuts av de

fattiga.68 Att lasarettskostnaderna kommer nu kan bero på att kommunen blivit tvungen att

tydligare redovisa sina utgiftsposter för fattigvården. Församlingen hade denna post på sin

redovisning redan 1870 vilket kan bero på att kyrkan som institution hade bättre vana och en

längre tradition av att redovisa sina räkenskaper för understöd till behövande.

1880 kan vi läsa i kommunalnämndens protokoll att de gästas av en representant från

fattigvården och en nämndeman för att diskutera hur man skall lösa bostadsfrågan för änkan

Carlsson med barn.69 Jag har vid flera tillfällen mött liknande protokoll och drar därför

slutsatsen att när det gällde ärenden med höga kostnader så var fattigvårdsstyrelsen tvungen

att gå via kommunalnämnden. Samma år tillkommer posten lön för en barnmorska bland

utgifterna för fattigvårdens budget.70

1890 blir kommunalnämndens protokoll allt mer omfattande när det gäller diskussionerna

kring fattigvården men fortfarande mest i form av siffror. Men även fattigvårdsstyrelsens

protokoll blir alltmer omfattande. 20 februari kan vi genom protokoll följa det nya avtalet för

67 In- och utgående skrivelser E I:I 1874-1916GK 68Kommunalnämndens protokoll 20 augusti 1876 GK 69 Kommunalnämndens protokoll 17 maj 1880 GK 70 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 8 oktober 1880 GK

25

Skeviks herrgård med arrendatorn Nils Jansson.71 I samma protokoll kan vi läsa hur ordförande

för skolrådet anmält att flera barn hålls hemma av sina mödrar varav ett barn är 10 år och

aldrig vistats i skolan och därför anses helt okunnig. Styrelsen fattar beslut om att dessa barn

skall ”tagas” från sina mödrar för att utackorderas för att ”komma i åtnjutande av valfriheten

att gå i skolan”. Utifrån det vi får veta i protokollet så känns beslutet fattat på ganska vaga

grunder. Vi får inte veta några orsaker till att barnen inte varit i skolan. Vi får inte heller veta

något om hemförhållandena. Spontant kan man tycka att det blivit billigare om man arbetat på

en lösning där barnen kunde bo hemma men ändå vistas i skolan. Men man kan också vända

på det hela och tycka att man tillvaratog barnens behov av att gå i skolan. Men man får nog

ändå se detta som en drastisk åtgärd.

Som sagt från 1890 blir fattigvårdsstyrelsens protokoll allt mer omfattande. Allt fler anmäler

behov av understöd. Det är främst familjer med minderåriga barn som söker understöd. Det

blir också allt fler anmälningar om barn som inte vistas i skolan. Vi får inte veta vad barnen gör

istället. Vid den här tidpunkten är det ganska vanligt att barnen arbetar på fabriken. Nu blir det

också allt vanligare att understödet betalas ut i pengar och inte i natura. Det är däremot

fortfarande mycket ovanligt att läsa om bistånd till gamla.

1893-‐1906 står det fortfarande kommunalnämndens protokoll utan på den liggare som även

innehåller fattigvårdsstyrelsen protokoll. Det kan tolkas som att kommunalnämnden och

fattigvårdsstyrelsen samarbetar allt mer då det blir fler och fler av kommunens invånare som

är beroende av fattigvård. Det skulle i så fall stämma med den teori jag tog upp i diskussionen

kring tabell 1 där fattigvårdsstyrelsens möten vissa år ”saknandes”.

Vi får ta del av ett av fattigvårdsstyrelsens protokoll där man behandlar en Johanna Wilhelmina

som blivit våldsam och inte längre kan vårdas i hemmet.72 Beslutet blir att bistå med

ekonomiska medel så att hon kommer under sjukvård men man har också att ta ställning till

om hon egentligen inte tillhör en annan kommun. Det här var en diskussion som ofta togs upp

då man ville spara pengar genom att frånsäga sitt ansvar om personen tillhörde en annan

kommun. Montgomery tar i sin bok upp begreppet hemortsrätt som betydde att man skulle

tas om hand i den kommun där man var mantalsskriven vilket var ett sätt att rädda socknen

71 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 4 januari 1890 GK 72 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 28 april 1893 GK

26

från de stora avgifterna det innebar att ge fattigvård.73 Kanske var det den diskussionen som

fördes om Johanna Wilhelmina.

I budgeten inför 1896 så är inkomsterna 3180: -‐ men de planerade utgifterna för fattigvården

uppgår till 6000: -‐.74 Fördelningen ser ut på följande sätt:

Till socknens gemensamma fattigvård 1250: -‐

Lasarettsavgifter 150: -‐

Läkarens avlöning 2000: -‐

Barnmorskans avlöning 300: -‐

Fjärdingsmans avlöning 600: -‐

Kommunstyrelsen 450: -‐

Vi får inget veta om hur differensen skall lösas. När man ser denna fördelning så väcks frågan

varför man tar upp arvode till kommunstyrelsen och till fjärdingsman. Det känns som att det få

medel man förfogade över borde oavkortat ha gått till dem som verkligen behövde. Det är

mycket märkligt att dessa två poster tas från fattigvården.

Från protokollen 1892 förstår man att det har utarbetas ett nytt system där de olika områdena

i kommunen nu bildat rotar. Som jag sa i inledningen så är Värmdö en stor kommun rent

geografiskt och var även på den tid jag undersöker. Något som säkert påverkade kommunen

men framförallt de hjälpbehövande. I frågor som berörde fattigvården var med stor säkerhet

alla dessa skärgårdsöar en anledning till att det var besvärligt att skapa sig en överblick när det

gällde att utröna behovet av fattigvård hos skärgårdsbefolkningen. Detta ledde säkert till att

många ”glömdes” bort eftersom de levde så isolerade på dessa öar. Det är först 1907 som

kommunalnämnden och fattigvårdsstyrelsen har ett gemensamt möte för att fastslå

fattigvårdsunderstödet för respektive rote men också vad som skulle ingå i fattigunderstödet.75

Ungefär vid denna tidpunkt blir det över lag allt vanligare att dessa två sammanträder

tillsammans. I907 fanns 17 rotar med ca 8 personer i varje som behövde understöd.76 Oftast är

det änkor med barn som får fattigunderstöd vid den här tiden.

73 Montgomery 1951 s. 41 74 Kommunalnämndens protokoll 10 oktober 1895 GK 75 Kommunalnämndens protokoll 27 oktober, 1907 GK 76 Kommunalnämndens protokoll 27 oktober, 1907 GK

27

Det är först i ett protokoll från 1909 som kommunalnämnden har en diskussion kring

nödvändigheten att skapa en bättre omvårdnad för ”de gamla och orkeslösa” till en billigare

peng då kostnaderna har skenat iväg i form av understöd.77 Man beslutar att se över

möjligheten för en lämplig byggnadsplats och man skall även undersöka om det erforderliga

kapitalet kan upplånas. 16 september, 1911 står församlingsgården färdig för att ta hand om

de ”gamla och orkeslösa”. I statistiken heter försa

fattigvårdenigustavsberg 186951924441384/fulltext01.pdf · 2" abstract "...

Documents