Sara Fernqvist & Hugo Bringsved

Externt granskade

hållbarhetsredovisningar

Revisorernas roll för att öka tillförlitligheten

Företagsekonomi C-uppsats

Termin: VT -15

Handledare: Olle Sonesson

Förord

Under vårterminen 2015 har det varit ett intensivt men intressant arbete med

denna uppsats. Vi vill passa på att tacka alla dem som ställt upp och gjort det

möjligt att genomföra detta arbete. Speciellt vill vi tacka våra respondenter

som har bidragit med värdefull information samt vår handledare Olle

Sonesson som har kommit med kloka råd och bra vägledning.

Uppsatsen är skriven till lika stor del av oss båda. Således ansvarar vi

gemensamt för uppsatsen innehåll.

Karlstad 2015-05-28

Sara Fernqvist & Hugo Bringsved

Sammanfattning

I takt med medias ökande rapportering om klimatfrågor har samhällets

förståelse och intresse för hållbarhetsfrågor vuxit. Det har även företagen

noterat och antalet företag som väljer att upprätta hållbarhetsredovisningar för

att kommunicera ut vilket ansvar de tar utifrån de tre aspekterna ekonomi,

miljö och socialt ökar årligen. I och med den ökade efterfrågan på

hållbarhetsredovisningar ställs också högre krav på kvaliteten och

tillförlitligheten på redovisningarna. För att uppnå ökad tillförlitlighet används

externa granskare i form av revisorer. Att upprätta en hållbarhetsredovisning

är frivilligt för de flesta företag vilket har lett till att företagen ser en chans att

förbättra sitt rykte och att ge en förskönad bild av sin verksamhet. Detta har

mynnat ut i en rad olika hållbarhetsskandaler som har uppmärksammats i

media. Med bakgrund av detta avser vi att undersöka vilka utmaningar

revisorer upplever för att granskningsarbetet ska ge en tillförlitlig bild av

frivilligt upprättade hållbarhetsredovisningar. Vi har valt att göra en kvalitativ

undersökning där vi har genomfört semistrukturerade telefonintervjuer med

sex revisorer. Detta gjordes för att få en djupare förståelse för

granskningsprocessens utmaningar samt hur revisorerna upplever den

information de tillhandahåller från företagen. Resultatet visar att

informationen som inkluderas i hållbarhetsredovisningar påverkas av

företagens incitament. Global reporting initiatives riktlinjer är frivilliga att följa

och i viss mån tolkningsbara, något som gör att informationen kan vara

subjektiv och selektiv. Detta är något som gör revisorernas granskningsarbete

utmanande då de måste kunna säkerställa att hållbarhetsredovisningen ger en

rättvisande bild av verksamheten.

Nyckelord: Granskning, hållbarhetsredovisning, RevR6, GRI, tillförlitlighet.

Innehållsförteckning 1 Inledning .............................................................................................................. 1

1.1 Problembakgrund .......................................................................................... 1

1.2 Problemdiskussion ........................................................................................ 2

1.3 Syfte .............................................................................................................. 4

1.4 Forskningsfrågor ........................................................................................... 4

2 Metod ................................................................................................................... 5

2.1 Urval .............................................................................................................. 5

2.2 Datainsamling ............................................................................................... 5

2.3 Den öppna individuella intervjun .................................................................. 6

2.4 Semistrukturering .......................................................................................... 7

2.5 Vetenskaplig ansats ....................................................................................... 8

2.6 Databearbetning ............................................................................................ 8

2.7 Självkritik ...................................................................................................... 9

3 Teori ................................................................................................................... 11

3.1 Hållbarhetsredovisning ................................................................................ 11

3.2 Incitament till att hållbarhetsredovisa ......................................................... 12

3.2.1 Intressentteorin ..................................................................................... 12

3.2.2 Legitimitetsteorin ................................................................................. 14

3.3 Global reporting initiative ........................................................................... 16

3.3.1 GRI:s uppbyggnad ............................................................................... 16

3.3.2 Diskussion kring GRI ........................................................................... 18

3.4 Granskning av hållbarhetsredovisningar ..................................................... 20

3.4.1 Granskningsprocessen .......................................................................... 21

3.4.2 Diskussion kring granskning ................................................................ 21

4 Empiri ................................................................................................................. 23

4.1 Incitament till att hållbarhetsredovisa ......................................................... 23

4.2 Global reporting initiative ........................................................................... 25

4.3 Granskning av hållbarhetsredovisningar ..................................................... 28

5 Analys ................................................................................................................ 32

5.1 Incitament till att hållbarhetsredovisa ......................................................... 32

5.2 Global reporting initiative ........................................................................... 34

5.3 Granskning av hållbarhetsredovisning ........................................................ 36

6 Slutsats ............................................................................................................... 40

7 Förslag till vidare forskning ............................................................................... 43

8 Referenser .......................................................................................................... 44

9 Bilaga ................................................................................................................. 48

9.1 Intervjumall ................................................................................................. 48

1

1 Inledning

I detta kapitel kommer vi att ge en bakgrund till vårt valda ämne samt en

problemdiskussion som kommer att avslutas i vårt syfte och våra forskningsfrågor.

1.1 Problembakgrund

Det har knappast undgått någon att världen förändras. Globalisering, ökad

befolkningstillväxt, mer konsumtion och utarmning av jordens resurser är

några exempel på vad som har skett under de senaste tjugo åren (KPMG

2012). Idag vet vi att vi måste verka inom naturens ramar för att vårt samhälle

ska kunna utvecklas på ett positivt sätt och på sikt överleva överhuvudtaget

(Ljungberg & Barkland 2010). Med en ökad kunskap och medvetenhet om hur

verksamheter påverkar miljö och intressenter går utvecklingen mot en omvänd

bevisbörda. Det vill säga, kraven på företag att ta ansvar för sin hållbarhet och

även kunna verifiera detta. Ett hjälpmedel till att informera intressenterna om

företagets hållbarhet är att upprätta en hållbarhetsredovisning, vilket många

företag väljer att göra idag. De främst bidragande faktorerna för företag att

upprätta hållbarhetsredovisningar är de ekonomiska fördelarna samt att

tillgodose intressenternas ökade krav på information. Skillnaden mellan att

redovisa hållbarhets information och finansiell information är att den

finansiella regleras med hjälp av regelverk där brott mot redovisningsprinciper

straffas. Dessa regler ger en högre tillförlitlighet och underlättar

jämförbarheten (Deegan & Unerman 2011). I takt med att intresset för

hållbarhetsredovisningar ökat har efterfrågan på riktlinjer vuxit. De flesta

företag väljer att tillämpa Global reporting initiatives (GRI) riktlinjer som idag

är ledande inom hållbarhetsredovisning. GRI:s riktlinjer lägger vikt vid miljö,

sociala och ekonomiska aspekter i redovisningen. De arbetar för att utveckla

riktlinjer som ska vara användbara världen över och riktlinjerna som de ger ut

kallas Sustainability reporting guidelines. GRI:s riktlinjer har blivit väl

accepterade och har blivit en viktig utgångspunkt för organisationernas

framtagning av hållbarhetsredovisningar (Deegan & Unerman 2011). 78

procent av de 41.000 undersökta bolag i KPMG:s studie arbetar utifrån GRI:s

riktlinjer (KPMG 2013). Företag kan även välja att få sin

hållbarhetsredovisning externt granskad i syfte att både förbättra sitt

2

hållbarhetsarbete samt öka tillförlitligheten till informationen. Här kommer

revisorerna in. Standarder för att möta denna efterfråga på extern granskning

har tagits fram för att stödja revisorerna i granskningsprocessen. Vid

granskning av hållbarhetsredovisningar måste revisorerna skilja på bestyrkande

säkerhet och begränsad säkerhet, dock ger ingen utav alternativen absolut

säkerhet. I Sverige görs endast uttalanden med begränsad säkerhet som

betyder att säkerheten i hållbarhetsredovisningarna är begränsad. Dock har

föreningen auktoriserade revisorer sammanslaget med Svenska

revisorsamfundets (FAR SRS) inlett ett arbete för att utveckla standarderna

mot att kunna granska hållbarhetsredovisningar med bestyrkande säkerhet

(Larsson & Ljungdahl 2008).

1.2 Problemdiskussion

De ursprungliga faktorerna som ledde till implementeringen av

hållbarhetsredovisningar är i stor utsträckning oförändrade.

Energiförbrukning, växthusgaser, mänskliga rättigheter och giftiga utsläpp är

fortfarande anledningar till oro (KPMG 2012). Något som däremot har

förändrats är företagens motiv för att svara på dessa problem. I en artikel av

Bowers (2010) jämförs utvecklingen av företagens definitioner av

hållbarhetsarbetet hos 10 ledande amerikanska företag där det framgår att

definitionen har fått en tydligare ekonomisk inriktning. Skiftet är även tydligt i

de affärsinitiativ som är framtagna med hänsyn till miljö och socialt ansvar

som kan ge intäkter och marknadsandelar. En förklaring till att bolagen vill

påvisa vilka potentiella finansiella fördelar hållbarhetsarbetet kan medföra kan

vara att tillgodose intresset från investerare. Information som ges utöver den

som går att utläsa ur de finansiella rapporterna är nödvändig för att

upprätthålla en trovärdig relation med aktieägarna (Alonso-Almeida et al.

2014). Att upprätta en hållbarhetsredovisning är fortfarande frivillig för de

flesta organisationer vilket gör att organisationerna själva väljer vilken

information de vill inkludera i redovisningen. Risken blir då att

organisationerna selektivt väljer information som inkluderas vilket kan leda till

att tillförlitligheten ifrågasätts. Företagens hållbarhetsredovisningar tenderar att

vara förskönade och används främst som PR-verktyg (Reimsbach & Hahn

2015). Tidigare gjorda studier har visat att negativ information ofta utelämnas.

I Ernst&Young’s studie framkom det att företag främst rapporterar

fördelaktig information snarare än balanserad information där både positiva

och negativa aspekter ska belysas. 76 procent av de 152 redovisningarna som

undersöktes innehöll övervägande positiv information och närmast obefintlig

3

negativ information (Ernst&Young 2007). Trots att GRI:s riktlinjer uppmanar

företagen att konstruera redovisningar som är transparenta, kompletta och

balanserade negligeras ofta den negativa informationen. Bolagen ser risker

med att ge ut denna information. Ifall företagets verksamheter strider mot

omgivningens normer och värderingar riskerar de att inte få omgivningens

legitimitet (Hahn & Lülfs 2014). Att förstå bolagets syfte med att publicera

hållbarhetsinformation är viktigt för att informationen skall komma

intressenterna till nytta (Engobo & Ondotimi 2014). De företag som däremot

inte upprättar hållbarhetsredovisning riskerar att framstå som mindre

transparenta än deras konkurrenter vilket kan få negativa effekter på deras

trovärdighet (English & Schooley 2014). För att motverka oron angående

redovisningens tillförlitlighet ger GRI starka rekommendationer om

oberoende granskning för att kvalitetssäkra redovisningen (Larsson &

Ljungdahl 2008). Allt eftersom intresset för hållbarhetsredovisning fortsätter

att växa uppkommer en naturlig efterfråga på någon form av oberoende

granskning. Intressenter efterfrågar en försäkran som motsvarar den som

tillhandahålls för de finansiella rapporterna (Murphy 2014). Det framgår också

ur KPMG:s rapport att fler företag använder sig av externa granskare. Av

världens 250 största företag använder 59 procent externa granskare. Det är en

ökning med 13 procentenheter från år 2011. De världsledande företagen

tenderar att vara föregångare i hållbarhetsarbetet och kommer troligen visa

vägen för andra företag även gällande den externa granskningen. Genom att

frivilligt använda sig av revisionsbyråer som externa granskare påvisar

företagen att de är lika seriösa med sin hållbarhetsredovisning som sin

finansiella redovisning (KPMG 2012). En viktig faktor att ha i beaktande är att

granskningsarbetet endast sker på den information företaget själv valt att

inkludera och att revisionsbyråerna inte kan ge en full säkerhet för

informationen. Flexibiliteten på vad som ska inkluderas i redovisningen har

visat sig ha en negativ inverkan på redovisningens tillförlitlighet. Företagens

egenintresse och hopp om att uppnå legitimitet i kombination med bristande

regelverk och standarder för redovisningen försvårar granskningsarbetet. Ett

uppmärksammat problem är att avgöra fullständigheten och relevansen i

informationen samt bedöma om företaget har visat en rättvis bild av denna

information. Företagen kan till exempel endast vilja visa delar av verksamheten

som är positivt ur ett hållbarhetsperspektiv vilket utmanar granskningsarbetet

(Park & Brorson 2005). Med bakgrund av detta är det av intresse att

undersöka vilka utmaningar revisorer upplever för att granskningsarbetet ska

ge en tillförlitlig bild av frivilligt upprättade hållbarhetsredovisningar.

4

1.3 Syfte

Vårt syfte är att undersöka vilka utmaningar revisorer upplever för att

granskningsarbetet ska ge en tillförlitlig bild av frivilligt upprättade

hållbarhetsredovisningar.

1.4 Forskningsfrågor

För att uppnå vårt syfte har vi valt att bryta ner syftet i tre forskningsfrågor. Genom att

svara på dessa tre kommer vi även svara på vårt syfte.

Hur påverkar företagens incitament informationen i hållbarhetsredovisningar?

Hur påverkar GRI:s riktlinjer informationen i hållbarhetsredovisningarna?

Vilka utmaningar finns det i att granska informationen i

hållbarhetsredovisningarna?

5

2 Metod

I detta kapitel kommer vi att förklara val av metod. Vi kommer att diskutera vårt

urval, hur insamling och bearbetning av data har skett samt vår intervjustrategi. Kapitlet

kommer att avslutas med självkritik.

2.1 Urval

I intervjustudier brukar antalet respondenter vara ca 15 +/- 10 personer

(Kvale & Brinkmann 2009). Vi har i denna studie valt att göra intervjuer med

fyra olika revisionsbyråer och sex revisorer. Detta på grund av revisorernas

erfarenheter och kunskaper inom hållbarhetsområdet. Jacobsen (2002)

framhäver att urvalet av respondenter helt enkelt kan ske genom att välja ut

personer som kan ge riklig och god information. Detta kan vara personer som

exempelvis besitter stor kunskap. Poängen är att tala med olika personer som

genererar olika upplysningar. För att kunna svara på vårt syfte valde vi att

intervjua personer som är experter inom det undersökta området och därför

vände vi oss till dessa revisorer.

2.2 Datainsamling

Vid insamling av data går det använda sig av två olika metoder, antingen

kvantitativ eller kvalitativ. Vilken metod som skall tillämpas beror på om det är

ord eller tal som samlas in (Jacobsen 2002). En kvalitativ metod sätter få

begränsningar på de svar som respondenten kan ge. Metoden lägger vikt vid

detaljer, nyanser och varje respondents unika åsikt, något som vanligen kräver

fokus på ett fåtal enheter (Jacobsen 2002). Eftersom vi ville få en djupare

förståelse av ämnet valde vi en kvalitativ metod. Denna metod ger en bredare

bild och undersökaren kan få möjlighet att förstå det totala sambandet i en

bestämd situation (Seymour 1992). Den traditionella undersökaren utgår från

sina antaganden och förkunskaper om verkligheten (hypoteser). Sedan

används verklighetsdata (empiri) för att verifiera eller falsifiera den. Vi valde

dock att samla in vår verklighetsdata genom intervjuer först och därefter dra

slutsatser. Vår primärdata är således den information som vi får in genom

intervjuerna.

6

2.3 Den öppna individuella intervjun

Undersökningens syfte är att undersöka vilka utmaningar revisorer upplever

för att granskningsarbetet ska ge en tillförlitlig bild av frivilligt upprättade

hållbarhetsredovisningar, vilket har gjort att vi valt att använda oss av en

kvalitativ metod. Kvalitativa intervjuer syftar till att upptäcka och identifiera

egenskaper och beskaffenheten hos något, till exempel respondentens

uppfattning om ett specifikt fenomen. Denna metod kännetecknas av att

undersökaren och respondenten samtalar i en vanlig dialog där båda parter är

medskapare i samtalet (Patel & Davidson 2003). Vanligtvis genomförs

intervjun i ett personligt möte men den kan också göras via telefon (Jacobsen

2002). Då våra respondenter befann sig på annan ort samt föredrog

telefonintervjuer föreföll sig valet telefonintervju som givet. Denna typ av

intervju lämpar sig väl då det är relativt få enheter som undersöks och när den

enskilda individens åsikter och tolkningar av ett fenomen undersöks. Med

tanke på revisorernas expertis inom denna uppsats ämnesområde var det av

stort intresse att få en djupare förståelse samt kunna jämföra och diskutera

kring de svar vi fick. En negativ aspekt med att genomföra intervjuerna över

telefon är att det kan försvåra möjligheten till att en förtrolig stämning uppstår.

Undersökningar har visat att det kan få respondenten att ljuga i större

utsträckning, dessutom förlorar undersökaren möjlighet att observera

respondentens kroppsspråk (Jacobsen 2002). Telefonintervjuer har emellertid

en hel del positiva sidor utöver de lägre kostnaderna. Den ger en ökad

anonymitet till respondenten, något som i sin tur minskar risken för ett

onormalt uppträdande. Respondenten kan påverkas av undersökaren och läsa

av miner, kroppsspråk och sinnesstämning. Vid en telefonintervju kan

undersökaren avskilja sig från sådana intryck och därför kunna vara mer

naturlig (Jacobsen 2002).

Vi har valt att hålla intervjuerna helt anonyma. Anledningen till detta är att

respondenterna besitter information som är känslig och berör deras kunder.

Om informationen de ger i intervjuerna går att spåra tillbaka till respondenten

finns det en risk för negativa konsekvenser i deras yrkesroll och för företaget i

allmänhet. Rimligen bör anonymiteten innebära högre grad av tillförlitlighet i

intervjun då respondenten inte behöver oroa sig för att bli exponerade.

Innan intervjuerna genomfördes tog vi fram en semistrukturerad

intervjuguide. Vi valde att inleda guiden med information om oss som

personer samt vad uppsatsens syfte är. Respondenterna blev även informerade

om att de var helt anonyma och att det fanns möjlighet att dra sig ur fram tills

7

uppsatsen har publicerats. Syftet och informationen gavs muntligt innan

intervjufrågorna tog vid. Vi valde att inleda intervjun med frågor som berörde

respondenten för att få denne att prata fritt och känna sig bekväm. En sådan

inledning kan fungera som uppvärmning för båda parter innan själva intervjun

börjar (Jacobsen 2002). De inledande frågorna följs av öppna frågor som på

ett övergripande sätt berör vårt ämnesområde. Dessa frågor valde vi att dela in

i våra tre forskningsfrågor om incitament, GRI och granskningsprocessen.

Detta gjorde vi för att, som Patel och Davidson (2003) förklarar, täcka alla

aspekter av syftet. Till varje fråga hade vi även förberett en möjlig följdfråga i

syfte att eventuellt förstå eller förtydliga respondentens svar. Intervjuguiden

avslutas med öppna frågor om framtiden för hållbarhetsredovisningar och om

respondenterna eventuellt har några funderingar eller något ytterligare att

tillägga. För att kontrollera att intervjuguiden speglade undersökningens syfte

granskade vår handledare frågorna innan intervjuerna genomfördes.

2.4 Semistrukturering

Huruvida en intervju ska vara öppen eller strukturerad kan variera. Ibland sker

intervjun som ett helt vanligt samtal utan några som helst begränsningar eller

styrning från undersökarens sida. Mest förekommande är dock att den öppna

intervjun är strukturerad till viss del (Jacobsen 2002). Vi tillämpade viss

strukturering i form av en frågeguide där vi listade de frågor vi hade på

förhand, detta kallar Jacobsen (2002) för förstrukturering. Dock höll vi inte

fast vid någon direkt ordning utan vi ville att respondenten skulle få styra

samtalet i största möjliga utsträckning. Genom att inte hålla fast vid någon

specifik ordning och hålla intervjun mer ostrukturerad lämnas det maximalt

utrymme för respondenten att besvara frågorna (Patel & Davidsson 2003). Vi

använde oss endast av frågeguiden om inte intervjuobjektet kom in på

området självmant. På så vis gavs möjlighet att hoppa mellan frågorna i

intervjuguiden då respondenten automatiskt kom in på andra områden. Det

har riktats en del kritik mot förstrukturering då det avviker från den kvalitativa

metodens ideal. Jacobsen (2002) framhäver dock två motargument. För det

första påpekar han att en ansats utan någon form av strukturering leder till

data som blir väldigt svåranalyserad och resurskrävande. För det andra går det

hävda att det alltid föreligger förstrukturering till viss grad, om än omedvetet.

Förstrukturering innebär inte att datainsamlingen blir sluten, snarare ett ökat

fokus på specifika aspekter. Bell (2000) menar att den semistrukturerade

intervjun täcker de relevanta ämnesområdena i större utsträckning än vad den

helt ostrukturerade metoden gör.

8

2.5 Vetenskaplig ansats

För att få ett grepp om verkligheten tillämpas vanligen två olika ansatser. Den

ena är deduktiv, eller ”från teori till empiri”. Deduktiva förespråkare menar att

det bästa tillvägagångssättet är att först skaffa sig vissa förväntningar för att

sedan samla in empiri och se om förväntningarna är överensstämmande. Den

andra ansatsen kallas induktiv och där är arbetsgången motsatt, nämligen ”från

empiri till teori”. Idealt är att forskaren helt utan förväntningar samlar in

relevant data från verkligheten för att sedan sammanställa datan och utforma

teorier från vad som observerats. Genom att inte ha några förutfattade

meningar och förväntningar kommer undersökaren få in data som korrekt

återger verkligheten i ett givet sammanhang (Jacobsen 2002). Vi anser att den

vetenskapliga ansatsen i vårt fall är den induktiva även om det finns inslag som

är att anse som deduktiva. Vi har läst och införskaffat oss kunskap inom

området innan vi samlade in vår empiri. Detta är dock nödvändigt för att få

kunskaper inom ämnet så vi kunde ställa relevanta frågor och veta vart denna

sorts data kunde införskaffas. Patel och Davidsson (2003) menar att det är en

fördel om den som ska genomföra en intervju har förkunskaper och är

förberedd inom det aktuella området. Vissa menar även att det är omöjligt och

naivt att tro att det går vara helt öppensinnad utan förutfattade meningar.

Undersökaren kommer alltid påverkas av sina tidigare erfarenheter (Jacobsen

2002). Till skillnad från den deduktiva ansatsen utgick vi inte från några teorier

eller kända antaganden. Vi samlade in och utgick från empirin för att därefter,

som Patel och Davidson (2003) uttrycker det, formulera och förankra det i

teorier.

2.6 Databearbetning

Det material vi fick in från intervjuerna har vi var för sig sammanställt i text

för att sedan gå igenom materialet tillsammans och jämföra hur vi uppfattat

och tolkat intervjuerna. Materialet har sedan sammanfogats och delats upp

utifrån våra tre forskningsfrågor. Vi har sedan använt oss av samma

underkategorier för vår teoridel, empiridel och analysdel. Genom att tillämpa

detta tillvägagångssätt har vi försökt att hålla en ”röd tråd” genom hela arbetet.

Under bearbetningen av vår insamlade data gjorde vi kortare analyser av

tankar och idéer som spontant kom upp. Patel och Davidson (2003) förklarar

att en fördel med att göra löpande analyser är att det kan ge idéer om hur

arbetet ska fortgå framöver samt att materialet finns färskt i minnet vilket kan

underlätta analysarbetet. Vi har även läst igenom det färdiga textmaterialet

9

flera gånger och gjort anteckningar i marginalen där vi upptäckt likheter och

skillnader.

2.7 Självkritik

Vi måste ställa oss frågan om rätt fenomen har undersökts på rätt sätt. Det går

att diskutera utifrån begreppen validitet och tillförlitlighet (Ekengren &

Hinnfors 2012). Patel och Davidson (2003) förklarar tillförlitlighet som mått

på hur väl undersökningen motstår slumpinflytande av olika slag. Bell (2000)

menar att det är ett mått på i vilken utsträckning ett tillvägagångssätt ger

samma resultat vid olika tillfällen under i övrigt lika omständigheter. När det

inte går att få fram ett mått på tillförlitlighet får försäkran sökas på annat sätt

(Patel & Davidson 2003). Då intervjuerna genomfördes på högtalartelefon

kunde vi vara två personer som noterade svaren. Patel och Davidson (2003)

menar att om dessa registreringar överensstämmer utgör de ett mått på

tillförlitlighet som de benämner som internbedömarreliabilitet. I ytterligare

försök att öka tillförlitligheten valde vi att spela in intervjuerna. I och med att

verkligheten “lagras” går det spola tillbaka så många gånger det behövs för att

försäkra oss om att informationen uppfattats på ett korrekt sätt (Patel &

Davidson 2003). Sara ansvarade vid intervjutillfällena för att ställa frågorna

medan Hugo antecknade och flikade in med frågor sporadiskt. Vi valde denna

uppdelning för att omständigheterna skulle vara så likvärdig som möjligt vid

varje intervjutillfälle. Om det finns flera undersökare kan resultaten innehålla

allvarliga skevheter. Om en undersökare sköter alla samtalen kan en sådan

snedvridning förbli omedveten (Bell 2000). Vi vill även poängtera de facto att

vi gjorde intervjuerna över telefon kan haft inverkan på resultatet. Vid en

besöksintervju påverkas respondenten av undersökaren, hur denne ser ut, är

klädd, talar och använder kroppsspråk, detta benämns som intervjuareffekten

(Patel & Davidsson 2003). Med tanke på att respondenterna inte såg oss

minskade denna påverkan. Vi upplevde att det ibland kunde vara svårt att

bedöma respondentens reaktion vilket möjligtvis kan orsakat att vi missade

vissa aspekter. Rimligen bör även respondenten upplevt vissa svårigheter som

kan ha inverkat på resultatet. Besöksintervjuer innebär generellt färre och

mindre allvarliga hot mot tillförlitligheten än öppna intervjuer över telefon

(Jacobsen 2002).

Vid en kvalitativ metod är det vanligt att intervjuerna transkriberas vilket

betyder att intervjuerna skrivs ut ordagrant (Patel & Davidson 2003). Men

precis som Bell (2000) säger menar vi att de är tveksamt om det är värt att

ägna så mycket tid åt att skriva ut och analysera varje genomförd intervju. Vi

10

har därför valt att inte transkribera intervjuerna i sin helhet utan använda oss

av sammanfattningar. Det kan dock ha medfört viss negativ inverkan på

validiteten;

Det är kanske frestande för den som transkriberar tal till text att

med punkter och kommatecken bilda meningar och bisatser, att

hoppa över pauser etc. för att göra den transkriberade texten

tydligare än vad som egentligen var fallet med samtalet. (Patel &

Davidson 2003)

Vi skrev sammanfattade texter där vi inte tog hänsyn till pauser och dylikt.

Dock jämförde vi våra sammanfattningar och kontrollerade om vi hade tolkat

och uppfattat samma saker. Vi använde oss också av inspelningarna och har

lyssnat på dem flera gånger under sammanställandet och i analysarbetet för att

på så sätt minimera risken att missa aspekter av dialogen.

Validiteten är ett mått på om en viss fråga mäter eller beskriver det som den

syftar till. I ett kortare projekt som inte handlar om att mäta något på ett strikt

sätt är det sällan nödvändigt att fördjupa sig i de tekniska aspekterna av

validitet, däremot ska frågorna kritiskt granskas (Bell 2000). Vi upptäckte att

vissa av intervjufrågorna inte gav svar som tillförde något för att svara på vårt

syfte. Vi valde dock att fortsätta ställa dem för att det inte skulle vara någon

skillnad mellan de olika respondenterna. Undersökaren ska uppträda likadant i

alla intervjusituationer (Jacobsen 2002). En annan aspekt som enligt Jacobsen

(2002) påverkar validiteten är respondenten. Det kan vara stor skillnad på vad

en respondent svarar och vad denne egentligen anser. På en del av frågorna

kan respondenterna anses vara partiska, dock inte i den grad att de skulle tjäna

på att ljuga. Jacobsen (2002) menar att en ledstjärna i utformningen av

intervjufrågorna kan vara att fråga sig själv om respondenterna skulle vinna

något på att ljuga. Om svaret är ja bör resultatet synas med viss skepsis. Då vi

utformat vår intervjuguide utifrån vårt syfte och våra forskningsfrågor anser vi

att validiteten ur denna bemärkelse är god. Vi har ovan i metodkapitlet fört ett

resonemang om valet av den kvalitativa metoden och syftet med valet av

denna metod anser vi vara uppfyllt. Vår insamlade data har sedan analyserats

utifrån befintliga teorier där vi tycker att frågeställningen har besvarats.

Jacobsen (2002) förklarar att om det finns stöd för resultatet i teorin indikerar

det generellt att validiteten är god. Detta är något som vi anser att vi lyckats

med.

11

3 Teori

I detta kapitel kommer vi redogöra för de teorier som ligger till grund för vår studie. De

områden som kommer att beröras är hållbarhetsredovisning, incitament till att

hållbarhetsredovisa, Global reporting initiative och granskning av

hållbarhetsredovisningar.

3.1 Hållbarhetsredovisning

Redovisning är en urgammal teknik för att hålla koll på ekonomiska

transaktioner. I form av inventering sträcker redovisningen sig så långt tillbaka

som 5000 år, således långt innan dubbel bokföring av monetära transaktioner

infördes. Dess syfte, teknik och användningsområden har förändrats i takt

med samhället och företagens förutsättningar. Miljöredovisningens historia är i

dessa sammanhang relativt kort. Det är i slutet av 1960-talet och början av

1970-talet som det går att finna tecken som liknar miljö-och socialredovisning

(Bergström et al. 2002). För närmare 30 år sedan kom rapporten ”Our

common future” som skrevs av Världskommissionen för Miljö och

Utveckling på uppdrag av Förenta Nationerna. Rapporten uppmanade till ett

paradigmskifte gällande ekonomi och industriell utveckling. I rapporten

introduceras begreppet hållbar utveckling globalt, det definieras som:

Sustainable development is development that meets the needs of

the present without compromising the ability of future generations

to meet their own needs. (World Commission on Environment and

Development 1987)

Fritt översatt till: Utveckling som ska möta dagens behov utan att äventyra

framtida generationers möjlighet att tillgodose deras behov. Under de 30

efterföljande åren efter rapportens publicering har utvecklingen och

diskussionen om hållbar utveckling vuxit. I dagens samhälle väljer fler och fler

företag att redovisa sin hållbarhet, i en undersökning av KPMG visar det sig

att 93 % av världens 250 största företag hållbarhetsredovisar. Att verka på

marknaden idag innebär ett större ansvar och företag måste balansera sin

verksamhet mot andra aspekter än bara det finansiella (Larsson & Ljungdahl

2008). Det blir också allt vanligare att hållbarhets information integreras i de

finansiella rapporterna (KPMG 2013). Rapporteringen av

hållbarhetsinformation ska vara väsentlig för att övertyga intressenter att

12

företagets verksamhet har en framtid som sträcker sig långsiktigt (KPMG

2013). Hållbarhetsredovisning hjälper i sin tur organisationer att sätta upp mål,

mäta prestanda och hantera förändringar i syfte att göra deras verksamhet mer

hållbar (Global reporting guidelines G4). Hållbarhetsredovisning kan beskrivas

som en process där företag samlar och analyserar relevant data för att skapa

långsiktigt värde i sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. Dessa tre

aspekter rymmer i sin tur olika områden. Miljö är den aspekten som

uppmärksammades först och innefattar områden så som klimatförändringar,

energiförbrukning och biologisk mångfald. Den sociala aspekten omfattar

bland annat mänskliga rättigheter och jämlikhet medans ekonomi fokuserar på

intäkter och kostnader (Frostenson et al. 2012). Företag har tidigare kritiserats

för att lägga för mycket fokus på den ekonomiska aspekten. Ett exempel är

när företag snarare tänker på att maximera vinsten i sin produktion vilket

resulterar i att produktionens miljöpåverkan blir lidande. Om de tre aspekterna

hålls i balans, både internt i organisationen och i redovisningen, är detta en bra

grund för att uppnå ett framgångsrikt hållbarhetsarbete (Frostenson et al.

2012).

3.2 Incitament till att hållbarhetsredovisa

Det finns många orsaker till varför företag väljer att upprätta en

hållbarhetsredovisning. Deegan och Unerman (2011) diskuterar i huvudsak två

teoretiska perspektiv som kan ge en förklaring till varför företag väljer att göra

så. Dessa teorier är intressentteorin och legitimitetsteorin.

Det finns en hel del likheter mellan legitimitetsteorin och intressentteorin. I

stället för att se dem som två helt skilda teorier bör de ses som två olika

perspektiv som överlappar varandra. Båda teorierna framhäver att

organisationen är en del av ett större socialt system där organisationen

påverkar och påverkas av andra grupper inom systemet. Medan

legitimitetsteorin diskuterar förväntningarna från samhället generellt är

intressentteorin mer bestämd och refererar till specifika intressegrupper.

(Deegan och Unerman 2011). I följande stycken kommer vi förklara dessa två

teorier mer ingående.

3.2.1 Intressentteorin

Intressentteorin är en av de mest förekommande sätten att angripa studier

rörande hållbarhetsarbetet. Organisationer har intressenter och dessa måste

13

företagen vara uppmärksam på (Harrison & Wicks 2013). Begreppet

intressenter definieras som:

Organisationer och personer som kan påverkas väsentligt av

organisationens aktivitet, produkter och/eller tjänster och vars

handlingar kan påverka organisationens möjligheter att

framgångsrikt genomföra sina strategier och uppnå sina mål.

(Frostenson et al. 2012)

Det är dock svårt att hitta en definition som stämmer för alla situationer.

Diskussionen bör därför kretsa kring den faktiska användningen av teorin

(Hörisch et al. 2014). I detta arbetes kontext är det viktigt att förstå att det inte

är företaget i sig som är fokus för undersökningen utan relationen mellan

organisationen och dess intressenter.

Figur 1: Intressentmodellen - exempel på företags intressenter.

Med tiden har flera olika versioner av intressentteorin utvecklats.

Utgångspunkten i denna uppsats är dock originalversionen som framtogs av

Freeman med kollegor. Denna version syftar till att integrera deskriptiva

och normativa aspekter och benämns ofta som normativ intressentteori

(Hörisch et al. 2014). I den normativa intressentteorin framgår det att

samtliga intressenter har rätt till att bli behandlade på ett rättvist sätt,

intressentens inflytande på organisationen är inte relevant. Således ska

organisationens inverkan på intressenten styra organisationens ansvar

gentemot sin omgivning snarare än intressentens möjlighet att påverka

14

organisationen. Företagen bör överväga samtliga intressenters intresse. Det

normativa perspektivet menar att alla intressenter har en lägsta nivå av

rättigheter som inte får kränkas. Det finns även en diskussion om att dessa

rättigheter bör utvidgas så intressenter har rätt att bli tillgiven information

om hur organisationen påverkar dem, genom exempelvis föroreningar, även

om de inte väljer att använda informationen (Deegan & Unerman 2011).

Organisationerna har ett moraliskt ansvar gentemot samtliga som berörs av

verksamheten och inte endast aktieägare (Hendry 2001). Harrison och

Wicks (2013) menar även att företag som strävar efter att tillgodose

intresset från en bredare massa skapar mer långsiktigt värde.

3.2.2 Legitimitetsteorin

Legitimacy is a generalized perception or assumption that the

actions of an entity are desirable, proper or appropriate within some

socially constructed system of norms, values, beliefs and definitions.

(Shuman 1995)

Legitimitetsteorin innebär att organisationer ständigt försöker försäkra sig om

att deras verksamhet är inom ramen för omgivningens krav och normer, att

deras aktiviteter uppfattas som legitima. Det finns en skillnad mellan

legitimitet, som är ett tillstånd där företagets värderingar stämmer överens med

omgivningens värderingar, och legitimation som är den process som leder till

att företag uppfattas som legitimt (Lindblom 1993 refererad i Deegan &

Unerman 2011). I Simnett et al. (2009) studie såg de att företag som hade ett

större behov av att uppfattas som trovärdiga i större utsträckning valde att få

sin redovisning granskad.

Det finns enligt Lindblom (1993 refererad i Deegan & Unerman 2011) fyra

olika tillvägagångssätt för att uppnå, behålla eller återfå legitimitet. Företagen

kan:

1. Försöka informera om faktiska förändringar i organisationens

prestationer och aktiviteter som för dem närmare samhällets

värderingar och förväntningar.

2. Försöka ändra den uppfattning som omgivningen har av företaget och

dess verksamhet genom att kommunicera ut falska uppgifter om att

förändringar i organisationens verksamhet har genomförts.

15

3. Försöka manipulera bilden av företaget genom att flytta fokus från det

verkliga problemet till andra relaterade problem. På så vis kan

företagen visa att de har uppfyllt omgivningens krav inom andra

områden.

4. Försöka ändra de externa förväntningarna på företaget genom att

bevisa att vissa förväntningar är orealistiska.

Genom att använda sig av hållbarhetsredovisningar kan företagen uppnå

samtliga ovanstående strategier. Det finns dock olika tekniker för att uppnå

legitimitet på detta sätt. Företagen kan tillämpa en symbolisk ledningsteknik

eller substantiv ledningsteknik. Symbolisk teknik är när företaget får det att

framstå som att de efterlever samhällets krav fast det egentligen inte går att se

någon förändring i företagets verksamhet. Exempelvis kan företag upprätta

policys för hur hållbarhetsfrågor skall hanteras utan att faktiskt ha någon

handlingsplan eller resurser för att utföra denna. Substantiv teknik är när

företaget faktiskt ändrar hur de arbetar med dessa frågor (Deegan & Unerman

2011). Inom legitimitetsteorin ses legitimitet som en livsviktig resurs för

företaget. Det är något som ges av omgivningen och något som efterfrågas av

företagen. Men till skillnad från många andra resurser så går det att manipulera

och påverka legitimitet genom olika strategier (Woodward et al. 1996 referera i

Unerman & Deegan 2011). Flera studier indikerar att företag i större

utsträckning betonar de positiva aspekterna av deras prestation medan de

anger att yttre omvärldsfaktorer ofta är anledningar till negativa nyheter.

Forskarna menar att detta är ett retoriskt knep för att att få en positiv eller

åtminstone mindre negativ påverkan på intressenterna (Hahn & Lülfs 2014).

Detta är något som ofta benämns som ”greenwashing”. I denna uppsats

tillämpas van der Ploeg och Vanclays (2013) definition av ”greenwashing”:

”We define greenwashing as the act of presenting a company’s environmental

and/or social performance in a misleading way”. Greco et al. noterar att det

finns en diskussion om att hållbarhetsredovisningar främst görs som

marknadsföringssyfte snarare än att förbättra verksamheten och informera

intressenter. Dock framgick det av deras studie att de undersökta företagens

främsta anledning till att upprätta hållbarhetsredovisningar var för att öka

transparensen gällande de aktiviteter och resultat som bolaget lyckats uppnå

(Greco et al. 2015).

Legitimitetsteorin betonar att företagen bör framstå som om de överväger

samhällets krav i allmänhet och inte endast intressenternas. Annars kan sociala

påtryckningar leda till exempelvis restriktioner och sanktioner. Vidare

16

framhävs det att organisationer inte har någon inneboende rätt till resurser.

Snarare måste rätten till resurser förtjänas. Legitimitet från samhället och

rätten till verksamhet går hand i hand. På senare år har det blivit ett större

fokus på miljö och socialt ansvar samt rapporter innehållande

legitimitetsstrategier för att motverka risker och dåligt rykte. Att öka och

behålla legitimitet uttrycks numer ofta i termer som att bygga och behålla

organisationens rykte (Deegan & Unerman 2011). Slack (2012 refererad i van

der Ploeg & Vanclay 2013) säger att företagens främsta syfte med

hållbarhetsaktiviteter är att bygga upp ett rykte snarare än att genuint engagera

sig i hållbarhetsarbetet. Skadat rykte till följd av bristfälligt socialt och

miljömässigt ansvar kan dock påverka företagets framtida lönsamhet (Deegan

& Unerman 2011). När negativa incidenter inträffar kan legitimitetsstrategier

fungera för att återfå legitimitet, om den negativa informationen kommit ut

innan företaget hunnit agera, eller proaktivt bevara legitimiteten genom att

publicera informationen själva. I det senare fallet finns det tecken som visar på

att tidig och transparent kommunikation av negativa incidenter kan minska

skadorna av företagets trovärdighet (Hahn & Lülfs 2014).

3.3 Global reporting initiative

Många organisationer har försökt att hitta vägar att bredda den finansiella

redovisningen och många sätt att inkludera miljö och sociala aspekter finns.

Behovet uppmärksammades av omvärlden och 1997 utvecklades idén om att

ta fram ett standardiserat sätt att hållbarhetsredovisa av organisationen Global

reporting initiative (GRI) (Deegan & Unerman 2011). Grundtanken var att

inkludera miljömässiga prestationer men ambitionerna växte snabbt och

resulterade i att även inkludera ekonomiska och sociala aspekter. Utvecklingen

av riktlinjerna startade i Boston när organisationen The Coalition for

Environmentally Responsible Economies (CERES) startade en ny

organisation, GRI. (Willis 2003). Den första versionen av GRI:s riktlinjer gavs

ut år 2000, andra versionen släpptes år 2002 (G2), den tredje släpptes år 2006

(G3) (Deegan & Unerman 2011) och den fjärde släpptes år 2013 (G4) (KPMG

2013).

3.3.1 GRI:s uppbyggnad

GRI har tagit fram omfattande riktlinjer som kan anpassas till alla sorters

företag. Med hjälp av informationskategorier, aspekter, indikatorer och

17

nyckeltal kan företag använda riktlinjerna som en meny för att upprätta sin

hållbarhetsredovisning. I version G3 av GRI:s riktlinjer upprättas

redovisningen enligt två delar som är lika betydelsefulla. Den första delen

beskriver redovisningsprinciper och redovisningsvägledning och den andra

delen innehåller standardupplysningar. Del ett ger vägledning angående vad

som ska inkluderas i hållbarhetsredovisningen och styrs av de innehållsmässiga

principerna; väsentlighet, kommunikation med intressenterna,

hållbarhetssammanhang och fullständighet. Del två beskriver

standardupplysningar som ska finnas med i hållbarhetsredovisningen och styrs

av de kvalitativa principerna; balans, jämförbarhet, precision, tidpunkt,

tydlighet och tillförlitlighet. Standardupplysningens struktur är strategi och

profil, hållbarhetsstyrning och resultatindikatorer (Global reporting guidelines

G3).

Figur 2: GRI:s uppbyggnad (Global reporting guidelines G3)

18

När hållbarhetsredovisningen är upprättad ska företaget ange vilken

tillämpningsnivå de har använt sig av. Syftet med denna process är att

informera användaren om till vilken grad det upprättande företaget har

tillämpat GRI:s riktlinjer och även ge en utvecklingspotential att uppgradera

hållbarhetsredovisningen i framtiden. Nivåerna företagen kan gradera sig med

är C, B och A, möjligheten att lägga till ett + efter respektive gradering finns

om hållbarhetsredovisningen är externt granskad (Global reporting guidelines

G3).

Under 2013 släppte GRI uppdaterade riktlinjer i form av G4 som planeras

vara fullt implementerade sista december år 2015. Syftet med G4 är att öka

riktlinjernas relevans, trovärdighet och användarvänlighet. För att uppnå sitt

syfte har G4 en ökad betoning på väsentlighetskriteriet vilket leder till att

företaget i större grad än tidigare måste arbeta fram vad deras intressenter

anser vara väsentligt. Intressenternas involvering är betydligt större än i de

tidigare riktlinjerna. Företag kan övervaka och kontrollera många olika

hållbarhetsrelaterade ämnen i sin dagliga verksamhet. Dock menar G4 att

hållbarhetsredovisningen sedan ska centreras till det som är mest väsentligt för

företaget och dess intressenter. Det ökade fokuset på väsentlighet innebär att

hållbarhetsredovisningar kommer att inriktas på frågor som verkligen är

avgörande för att uppnå organisationens mål och hantera dess inverkan på

samhället (Global reporting guidelines G4).

3.3.2 Diskussion kring GRI

GRI har fått positiv respons för att vara ett bra hjälpmedel för företagens

upprättande av hållbarhetsredovisningar (Hedberg & von Malmborg 2003).

Användandet av GRI har utan tvekan varit en bidragande faktor till att

förbättra hållbarhetsredovisningars följdriktighet och syfte (Boiral 2013).

Riktlinjerna hjälper företag att få en djupare förståelse för sin verksamhet samt

att få underlag för vilka åtgärder som utförts i verksamheten. Graden av

ambitionsnivå på det upprättande företaget påverkar

hållbarhetsredovisningens kvalitet eftersom inget krav på att följa dessa

riktlinjer finns (Hedberg & von Malmborg 2003). Eftersom riktlinjerna är

tolkningsbara innebär det att viss osäkerhet skapas angående vilka aktiviteter

och påverkningar som ska inkluderas. Företag som är verksamma inom

samma industri kan ta fram två helt olika hållbarhetsredovisningar där fokus

på aktiviteter och aspekter skiljer sig åt avsevärt (van der Ploeg & Vanclay

2013). Moneva et al. (2006) ställer sig kritiska till GRI:s riktlinjer och menar att

följa dem riskerar att kamouflera företagets faktiska ohållbarhet. I och med att

19

företagen som följer GRI:s riktlinjer tenderar att fokusera på specifika

problem inom organisationen finns det en risk för att den större bilden av

hållbarhet går förlorad. Hållbarhetsredovisningen ska visa en fullständig och

balanserad bild av företagets hållbarhetsarbete men på grund av att

redovisningen är frivillig har det visat sig att företag försöker skönmåla sin

verksamhet. GRI:s riktlinjer försöker motverka dessa effekter genom att

utmana företag att ta fram både positiva och negativa aspekter av företaget.

Dock är rapporteringen av negativa aspekter bristfällig eftersom det kan

påverka företagets legitimitet mot samhället negativt. Att inte inkludera

negativa aspekter kan dock påverka legitimiteten åt andra hållet eftersom

användaren kan bli kritisk mot tillförlitligheten i informationen (Hahn & Lülfs

2014). En skönmålning av verksamheten ökar även risken för ett större

bakslag från samhället om informationen i ett senare skede inte visar sig att

stämma. GRI:s riktlinjer ger ett utförligt stöd för att hållbarhetsredovisa

balanserat och en utförligare diskussion skulle förmodligen inte tillföra någon

förbättring. Diskussionen går mot att tvingade regler skulle kunna förbättra

balanseringen av informationen eftersom informationen i dagsläget är frivillig

och ger stort utrymme för tolkning (Hahn & Lülfs 2014).

Generellt har tillförlitligheten på hållbarhetsredovisningar ifrågasatts av flera

författare. Kritiken berör inte endast kvaliteten av den inkluderade

informationen utan även processen för att få den reviderad och certifierad.

Om denna process syftar till att öka tillförlitligheten och transparensen av

rapporten är effekten fortfarande subjektiv till följd av flertalet begränsningar,

bland annat bristande oberoende hos revisorerna, intressekonflikter samt

avsaknaden av involverade nyckelintressenter (Boiral 2013). GRI

rekommenderar att informationen i hållbarhetsredovisningen ska bli externt

granskad och detta är främst för att öka tillförlitligheten och kvaliteten i

informationen som företagen har arbetat fram (Junior et al. 2014). Den

externa granskningen ska enligt GRI genomföras av en eller flera parter som

har tillräcklig kompetens inom området och kan genomföra granskningen på

ett systematiskt sätt med bevis som underlag. Granskaren ska även uttala sig

angående vilken grad av balans informationen har när det kommer till att

redovisa positiva och negativa aspekter på företagets hållbarhetsarbete och i

vilken grad företaget har använt sig av GRI:s riktlinjer. Den granskande parten

ska inte vara begränsad eller på något sätt anses vara partisk i sin relation till

företaget och ska även kunna verifiera detta skriftligt (Global reporting

guidelines G3).

20

3.4 Granskning av hållbarhetsredovisningar

För att motverka den negativa synen på hållbarhetsredovisningens

tillförlitlighet ger GRI starka rekommendationer om oberoende granskning för

att på så vis ge en kvalitetssäkring (Global reporting guidelines G3). Enligt en

studie av O´dwyer (2011) ska en granskning av hållbarhetsredovisningar

tillföra säkerhet gällande tillförlitlighet och fullständighet av informationen. I

detta avseende har riktlinjer tagits fram för att stödja främst revisorer och

andra specialister i granskningsprocessen. Nationellt sett är Föreningen

auktoriserade revisorer sammanslaget med Svenska revisorsamfundets (FAR

SRS) standard RevR6 ”Oberoende granskning av frivillig separat

hållbarhetsredovisning” ledande som bygger på den internationella standarden

ISAE 3000 som organisationen international auditing and assurance

standards board (IAASB) har tagit fram. Arbetet att ta fram en svensk

granskningsstandard tog fart år 2004 och Sverige blev därmed först i världen

att ta fram en nationell standard. År 2006 uppdaterades standarden för att

bättre överensstämma med ISAE 3000. En granskning bidrar inte bara med

att öka användarnas tilltro till informationen utan tillför även hjälp med att

förbättra interna processer och utveckla framtida information (Larsson &

Ljungdahl 2008). Vid granskning av hållbarhetsredovisningar uttalar sig

revisorerna om två olika grader av säkerhet. Bestyrkande och begränsad

säkerhet vilket leder till ett positivt alternativt ett negativt uttalande. Nationellt

sett görs endast granskning med begränsad säkerhet vilket leder till ett negativt

uttalande (Larsson & Ljungdahl 2008). Vid ett negativt uttalande ska revisorn

uttala sig om uppdragets omfattning och inriktning så att det står klart för

användaren av hållbarhetsredovisningen att säkerheten är begränsad (FAR

2014). När granskningen endast utger begränsad säkerhet finns valmöjligheter

för vad som ska inkluderas i hållbarhetsredovisningen och det upprättande

företaget kan välja att endast inkludera utvalda delar av verksamheten. På

grund av detta är det extra viktigt för revisorn att vara tydlig med vilka delar av

verksamheten som har granskats (Larsson & Ljungdahl 2008).

För att kunna genomföra en granskning måste redovisningen kunna

identifieras med fem kriterier annars kan inte granskningen genomföras med

hjälp av FAR SRS RevR6 Oberoende granskning av frivillig separat

hållbarhetsredovisning (Larsson & Ljungdahl 2008).

1. Det ska finnas tre parter. En granskare, en ansvarig från det rapporterande företaget samt användaren av informationen.

21

2. Ett sakförhållande där materialet som ska granskas presenteras samt hur informationen tas fram. Till exempel sifferdata och prestationsmått.

3. Kriterier för hur hållbarhetsredovisningen är upprättad i enlighet med eventuella riktlinjer och lagar. Kriterierna ska vara ändamålsenliga och

bedöms utifrån hur informationen uppfyller relevans, fullständighet,

tillförlitlighet, neutralitet och begriplighet.

4. Informationen ska kunna bestyrkas med tillräckliga och ändamålsenliga bevis. 5. Ett uttalande i form av en bestyrkande rapport.

3.4.1 Granskningsprocessen

Granskningsprocessen är den samma oavsett om det är finansiell information

eller hållbarhetsinformation skillnaderna ligger i grad av omfattning i

informationen (Larsson & Ljungdahl 2008).

1. Planering: I planeringsstadiet genomförs en riskanalys för att bedöma avgränsningar och inriktningar i uppdraget. Planeringen är en samverkan

mellan granskare, det rapporterande företaget och i viss mån intressenterna för

att kunna bestämma vad som är relevant för respektive part. För att genomföra

en säker process måste granskaren bland annat bedöma vilken information

som ska ingå i granskningen och skapa en förståelse för företagets verksamhet

(Larsson & Ljungdahl 2008). Planeringen är en viktig del i processen eftersom

revisorn måste förstå hur verksamheten återspeglas i redovisningen och vart

resurser för bestyrkande åtgärder behöver tillsättas (Carrington 2014).

2. Genomförande: I detta stadium sker den huvudsakliga granskningen och bevisinsamlingen. Granskning av rapporteringssystem, interna processer för

hållbarhetsdata samt den faktiska data som inkluderats i

hållbarhetsredovisningen. Vanligtvis genomförs besök och intervjuer i detta

stadium för att säkerställa och skapa en förståelse för informationen. Hur

ingående besöken och intervjuerna är beror på hur omfattande

granskningsuppdraget är (Larsson & Ljungdahl 2008). Utmaningen för

revisorn i detta stadium är att fastställa vilka bevis som är relevanta och

övertygande för att revisorn med tillräcklig säkerhet kan uttala sig om

redovisningen (Carrington 2014).

3. Rapportering: I rapporteringsstadiet ska revisorn uttala sig om resultatet av granskningsprocessen. När det kommer till hållbarhetsredovisningar delas

rapporteringen in i två delar, dels en intern rapportering med

förbättringsmöjligheter samt en rapport som senare kan publiceras av företaget

(Larsson & Ljungdahl 2008).

3.4.2 Diskussion kring granskning

Att granska denna typ av information är inte helt problemfritt. Svårigheter

med att kvalitetssäkra hållbarhetsredovisning kommer från att de traditionella

granskningsmetoderna inte är direkt överförbara (O´dwyer 2011). En debatt

har även uppstått angående hur strukturella brister finns som ifrågasätter

22

tillförlitligheten i denna typ av kontrollmekanismer (Perego & Kolk 2012).

Största delen av granskningsprocessen bygger på att ge tillförlitlighet åt

informationen i hållbarhetsredovisningen. Svårigheter från revisorernas sida är

att verifiera att redovisningen innefattar en fullständig och relevant bild av

verksamhetens alla materiella aspekter när det kommer till

hållbarhetsredovisning. Om företagets interna processer är underutvecklade

diskuteras frågan angående hur långt revisorn ska gå utanför den information

som rapporterats (Park & Brorson 2004). Företagen kan till exempel endast

vilja framhäva vissa delar av verksamheten som är positivt ur ett

hållbarhetsperspektiv vilket utmanar granskningsprocessen. Det är viktigt att

revisorn förstår vad som är relevant för intressenterna för att kunna säkerställa

att företaget har visat en rättvis och fullständig bild av informationen.

Involvering av intressenter till en högre grad anses kunna föra utvecklingen

framåt för att få specifika inriktningar på vad intressenterna anser är viktigt.

Vilket skulle underlätta både granskningsprocessen och företagens

framtagning av hållbarhetsredovisningar (Park & Brorson 2004). Den

internationella standarden ISAE 3000 som den nationella standarden RevR6 är

uppbyggd ifrån kritiseras på grund av att det är en generell standard som inte

ger vägledning för hur revisorerna ska gå tillväga i specifika situationer vilket

lägger högre press på revisorernas övriga kunskap (O´dwyer 2011). Trots de

problem som diskuteras kring att granska hållbarhetsinformation beskriver

Junior et al. (2014) i sin studie att en oberoende granskning har visat sig öka

tillförlitligheten i hållbarhetsredovisningarna jämfört med en icke granskad

redovisning.

Det finns en diskussion om att hållbarhetsredovisningar endast kommer bli

användbara om det är obligatoriskt och att lagstadgade regelverk och kriterier

finns tillgängliga. Huruvida obligatorisk rapportering i sig kommer öka

kvaliteten är dock osäkert. Studerade redovisningar i länder som Norge,

Australien och Frankrike där hållbarhetsredovisning är obligatorisk visade att

redovisningarna uppfyllde de lagstadgade kraven relativt dåligt. Endast 10

procent av de 100 största bolagen i Norge följde strikt de lagstadgade kraven.

Utav de 120 mest handlade bolagen på börsen i Paris (SBF 120) struntade 20

bolag helt och hållet i att upprätta en hållbarhetsredovisning. Om företag inte

uppfyller kraven trots att det är lagstadgat går det ställa sig frågande till hur det

kommer sig att hållbarhetsredovisningar som följer frivilliga ramverk växer

(Engobo & Ondotimi 2014).

23

4 Empiri

I detta kapitel kommer vi att redogöra för den data som vi har samlat in under våra

telefonintervjuer. Kapitlet är uppdelat utifrån våra tre forskningsfrågor incitament till att

hållbarhetsredovisa, global reporting initiative och granskning av

hållbarhetsredovisningar.

För att få uppriktiga svar från våra intervjuade respondenter har vi valt att

ange dem anonymt. Vissa frågor kan upplevas känsliga för våra respondenter

och genom att ange dem anonymt kunde vi få mer uppriktiga svar.

Respondenterna kommer benämnas R1-R6 utan inbördes ordning. Vi har

även valt att sammanställa empirin i en flytande text, därför blir dispositionen

av deras svar inte i en särskild ordningsföljd. Våra respondenter är revisorer

som är specialister inom hållbarhetsområdet och arbetar dagligen med

granskning av hållbarhetsredovisningar.

4.1 Incitament till att hållbarhetsredovisa

Respondenternas generella uppfattning om tillförlitligheten på externt

granskade hållbarhetsredovisningar är att den är relativt hög. Dock anser R6

att det finns många luckor när det kommer till hållbarhetsredovisningens

tillförlitlighet. R5 anser att det sällan är några medvetna felaktigheter som tas

med i hållbarhetsredovisningarna. R5 syftar på att eventuella felaktigheter

snarare beror på okunskap, slarvfel eller att företagen inte riktigt har koll på

sina underlag. R1 menar dock att det finns en anledning till att granskningen

och de uttalanden revisorer gör är med en begränsad säkerhet och inte

bestyrande säkerhet. Beträffande hållbarhetsredovisningar som saknar externt

bestyrkande sjunker tillförlitligheten avsevärt enligt revisorerna. Det första R3

tittar på är om hållbarhetsredovisningen är bestyrkt eller inte och i så fall av

vem, för kvaliteten skiljer sig mycket åt. Detta beror på att

hållbarhetsredovisningar ofta används som marknadsföring och att det inte

alltid är helt självklart vad en hållbarhetsredovisning ska innehålla. En fördel

med en bestyrkt redovisning är att det finns en definierad produkt som är

upprättad utifrån ett ramverk och uppfyller vissa krav. R2 är också inne på

samma linje och menar att många av rapporterna som inte är bestyrkta inte tar

upp negativ information i samma utsträckning. R4:s uppfattning är att

tillförlitligheten blir bättre och bättre. Mycket av bristerna beror på de omogna

24

strukturerna gällande rapporteringen. Många bolag har inte samma vana och

samma systemstöd vid upprättandet av hållbarhetsredovisningar som de har

för den finansiella redovisningen. R3 upplever också att företagen är osäkra

och använder revisorerna för att kvalitetssäkra informationen de tar med och

försäkra sig om att bolaget inte gjort något fel. R4 framhåller vidare att mycket

av informationen som presenteras är framtidsinriktad information vilket är

svårt att styrka, något som leder till ökad osäkerhet beträffande

hållbarhetsinformation.

R4 förklarar att i takt med att hållbarhetsredovisningar används mer och mer

så ifrågasätts och nagelfars de även mer, något som bland annat visat sig i

medias ökade rapportering. Därför har bolagen också blivit mer angelägna om

att faktiskt arbeta med dessa frågor och inte bara använda det i ett PR-syfte.

Tillförlitligheten har därför ökat och bolagen vågar inte komma med

påståenden som inte uppfylls då det kommer leda till negativ publicitet. Vissa

bolag använder hållbarhetsredovisningar som ett marknadsföringsknep även

om det är på nedgång. I fråga om detta är det centralt att se på vem som är

ägare av frågorna rörande hållbarhetsarbetet. Tidigare har det varit mycket

under kommunikation och HR medan det nu börjar komma upp på en högre

nivå. Numer hanteras dessa frågor högre upp i organisation och det är på

denna nivå de måste ligga för att kunna väva in hållbarhetsarbetet i

verksamheten och integrera det i sin strategi. R3 gör en reflektion över att det

ofta är kommunikationsbolagen som driver de politiska kampanjerna och som

ligger bakom hållbarhetsredovisningar hos de stora bolagen. R3 menar att det

således går fundera över kopplingarna och hur de vill positionera ett budskap.

R1 instämmer och menar att incitamenten till redovisningen är varierande

beroende på vem som ansvarar för den. R1 nämner vidare att företagen

strävar efter både en kvalitetssäkring och förbättring av hållbarhetsarbetet men

skillnaden ligger i vilken utav dessa två de sätter högst på agendan. R3

fortsätter och säger att det nästan går att se vad syftet med redovisningen är

genom att titta på informationen som inkluderas. R5 upplever en skillnad

mellan de företag som har krav på att upprätta en hållbarhetsredovisning och

de som upprättar på frivillig basis. Företag med krav på sig har en tendens att

se hållbarhetsredovisningen som en sak de måste göra istället för att använda

granskningen som en förbättringshjälp. R5 upplever även att vissa företag går

in med inställningen att endast få en kvalitetssäkring men som senare

uppskattar den interna hjälpen som medföljer vid en granskning. R3 menar

också att ägarens mål med det hela bör belysas när det kommer till frivillighet.

Mycket handlar om ökad transparens, många företag gör saker som är bra men

25

som aldrig kommuniceras. Företag kan ha oförtjänt dåligt rykte och kan då

genom redovisningen höja sitt varumärke. R6 åsikter skiljer sig något från de

andra revisorernas R6:s uppfattning är att det uteslutande är en kvalitetssäkring

företagen är ute efter vid en oberoende granskning. När R6 gör en bedömning

av företaget utgår denne efter en ansvarsmatris där företagen kan delas in i fyra

kategorier:

Figur 3: Ansvarsmatrisen - beskriven av R6

R6 anser att i 9 av 10 fall hamnar företag i kategorin “dåligt internt

hållbarhetsarbete men bra kommunikation med intressenterna”. I denna

kategori hamnar de företag som använder sig av ”greenwashing” och detta är

den främsta orsaken till de skandaler inom hållbarhetsredovisningar som

uppdagats i media den senaste tiden.

Fina hållbarhetsredovisningar men inget som helst ansvarstaganden

egentligen. Det är inte rätt implementerat från början. Att driva

hållbarhetsarbete där man påstår sig vara bra men egentligen inte är

det innebär väldigt stora risker.

R6 anser att det finns en stor skillnad mellan internt hållbarhetsarbete och

kvalitetssäkring och detta är en tickande bomb för alla dessa företag som

använder sig av ”greenwashing”.

4.2 Global reporting initiative

Samtliga revisorer har en positiv inställning till GRI:s riktlinjer. Dock anser

revisorerna att det finns både fördelar och nackdelar med riktlinjerna.

Revisorerna är eniga om att den stora fördelen med GRI är att riktlinjerna är

så allmänt spridda och kan användas på alla sorters företag och i alla sorters

branscher. Dock säger R1 att: ”Om du ska ha ett generellt ramverk som ska

26

gälla för allt och alla så kommer det skava lite för allt och alla. Det finns ingen

GRI passar perfekt för”.

Ur revisorernas perspektiv är GRI en viktig del eftersom informationen som

granskas har tagits fram i linje med GRI:s riktlinjer vilket gör att informationen

även granskas emot dessa. Svårigheten enligt R2 är att förstå hur företag har

använt riktlinjerna eftersom de är så generella. Detta leder till att mycket tid

går till att tolka och förstå logiken i informationen som har inkluderats. R3

nämner att övergången till G4 har medfört större fokus på väsentligheten i

informationen. I G3 riktlinjerna fanns det risk för att företag strävade efter att

redovisa så många indikatorer som möjligt för att uppnå en högre

tillämpningsnivå trots att informationen inte var väsentlig. Dock ger detta mer

frihet och mer ansvar läggs på företagen för att ta fram och avväga vad som är

väsentligt för just deras företag. För att granska hållbarhetsredovisningar som

har upprättats enligt G4 ramverket krävs det att revisorerna har en bra

kunskap om företagets verksamhet nästan ännu mer än vad som krävdes i G3.

R6 anser att nackdelen med GRI är att styrelsens involvering inte

uppmärksammas nog mycket. För att företag ska kunna bedriva ett

framgångsrikt hållbarhetsarbete behöver arbetet starta högre upp i

organisationen. R6 resonerar vidare att det finns en tydlig koppling mellan

graden av skönmålning av verksamheten och vem i organisationen som

bedriver hållbarhetsarbetet.

Vad gällande revisorernas möjlighet att påverka informationen som inkluderas

i redovisningarna råder det konsensus om att det finns möjligheter. R6 menar

att i diskussioner med det upprättande företaget finns det möjlighet till viss

påverkan. R3 framhäver att de som revisorer når styrelse och ledning vilket ger

påverkningsmöjlighet. Det går att trycka på vissa frågor eller problemområden

som revisorerna tycker att företaget behöver framhäva alternativt inkludera.

R1 förklarar att revisorerna fungerar som en kontrollfunktion som ifrågasätter

den information som presenteras men även den som utelämnas. R2 beskriver

att de som revisorer ska fungera som en kritisk part och ifrågasätta

informationen som inkluderas om det behövs. R1 menar vidare att de som

revisorer inte har någon möjlighet att styra att specifik information ska

inkluderas. Dock uppkommer diskussionen naturligt mellan företaget och

revisorerna. Oftast bestämmer kvalitén vad som ska tas med och inte, det

förekommer att företag vill inkludera information som de inte har grund för.

Har informationen en undermåttlig kvalité måste den omarbetas eller tas bort.

För att kunna påverka vilken information som ska inkluderas eller inte måste

27

hållbarhetsredovisningen enligt R4 läsas utifrån en viss grad av förkunskaper

om företagets verksamhet. Som revisor bör det finnas en förståelse för vilka

utmaningar och möjligheter som finns för företaget och hur bolaget påverkar

och påverkas av sin omgivning. Det går dock inte bli lika insatt i alla aspekter,

det viktiga är att förstå vad som är relevant och veta vilka som är

intressenterna och vad dessa tycker är viktigt.

Revisorerna är överens om att företag i första hand vill lyfta fram sina positiva

sidor i hållbarhetsredovisningen. R6 anser att detta har en inverkan på

hållbarhetsredovisningens tillförlitlighet i de fall företaget försöker att

skönmåla sin verksamhet. R1 menar att i revisorernas granskningsarbete är

verifieringen och analyseringen av balansen mellan negativa och positiva

aspekter bland det viktigaste momentet. En helt felfri hållbarhetsredovisning

ger inget tillförlitligt intryck. R4 anser att som granskande revisor är det en

viktig del att ifrågasätta informationen som inkluderas för att säkerställa att

den är balanserad. R6 anser att de företag som arbetat länge med sitt

hållbarhetsarbete och är duktiga på det har en tendens att uppfylla kriteriet om

balans bättre. Dessa företag är medvetna om de negativa aspekterna och

kommunicerar istället ut hur de arbetar för att motverka dem. R3 anser att

klart uppsatta mål från företagets sida underlättar att upprätthålla balansen.

Om företaget har uppsatta mål som de inte lyckas nå upp till tvingas företagen

till att analysera informationen, varför målen inte blev uppfyllda och de

negativa aspekterna måste utvärderas. Även R5 är inne på samma spår och

menar att företag som har redovisat hållbarhet under ett visst antal år har svårt

att manipulera informationen. Om exempelvis utsläppen har ökat från

föregående år så kan inte företaget ignorera det negativa resultatet utan måste

kommentera vad som orsakade ökningen. R5 menar vidare att företag har

blivit mer medvetna om konsekvenserna med att utelämna negativa aspekter.

Samhällets reaktioner på utelämnad information har gjort att företag är mer

noggranna med att erkänna brister och istället förmedla vad de gör för att

förbättra dessa delar av verksamheten. R2 påpekar att revisorerna kan se

skillnad i balans mellan hållbarhetsredovisningar som inte är externt granskade.

De hållbarhetsredovisningar som inte är externt granskade har en begränsad

mängd av negativ information. För att kunna säkerställa balansen anser R1 att

det är viktigt att verkligen förstå företagets verksamhet och även komplettera

med exempelvis mediasökningar. R1 konstaterar även att de som revisorer inte

kan veta allt som försiggår i verksamheten. Det kan även uppstå problem hos

företagsledningen när det kommer till att säkerställa information, ett exempel

på denna svårighet är enligt R1:

28

Sitter du på koncernnivå så vet du inte allt vad som sker i bolaget,

alltså även i din specifika fråga vad den än må vara, om det är

kopplat till t.ex. diskriminering eller nåt sånt där om du är verksam i

27 länder. Alltså koll på ett diskrimineringsfall i ett säljbolag men 12

anställda där alltså jag menar det är inte alltid säkert.

R6 är inne på samma spår och menar att det inte är rimligt för företagen att till

100 % veta allt som sker i verksamheten om de är verksamma över hela

världen. Dock menar R6 att företagen kan välja att uttala sig på detta sätt: “Vi

kan inte garantera att vi inte har något barnarbete i vår leverantörskedja men

om vi har det kommer vi agera på detta sätt”.

4.3 Granskning av hållbarhetsredovisningar

När de kommer till revisorernas standarder och hjälpmedel för granskning av

hållbarhetsredovisningar använder samtliga revisorer RevR6 ”Oberoende

granskning av frivillig separat hållbarhetsredovisning”. R1 bekräftar: ”Vad ska

man säga.. Till 95-99% så använder vi RevR6 som vår utgångspunkt. De är de

granskningsriktlinjer vi använder”. R1 menar vidare att den enda gången det

kan bli fråga om att använda andra hjälpmedel är när det finns osäkerhet om

det är en hållbarhetsredovisning eller inte. RevR6 tillämpas endast på

hållbarhetsredovisningar och kan redovisningen inte bedömas vara en

hållbarhetsredovisning utan endast icke finansiell information kan ISAB 3000

användas som komplement eftersom det är en bredare granskningsstandard.

Samtliga revisorer lägger upp sin granskning på samma sätt som om de skulle

granska finansiell information. Processen består i stora drag av planeringsfas,

genomförandefas och rapporteringsfas. Det råder något delade meningar om

vilken fas som anses vara utmanande när det kommer till granskning av

hållbarhetsinformation. R1 och R3 hänvisar till att planeringsfasen är en

omfattande del och då främst riskanalysen. Att lära känna företaget och förstå

vart riskerna ligger samt vad som anses relevant är inte en direkt en svårighet

men det är tidskrävande. R1 anser att genomförandefasen blir bredare när det

kommer till granskning av hållbarhetsinformation. Hållbarhet innefattar

bredare frågeställningar än vad finansiell information gör. R3 anser att det är

omogenheten i rapporteringssystemen som skapar svårigheter i form av att

bedöma tillförlitligheten i underlagen. R4 anser att utmaningarna i processen

varierar mellan olika företag. Datagranskningen i genomförandefasen kan vara

svår om till exempel den data företaget har tagit fram visar sig vara felaktig och

det inte finns underlag att styrka informationen med. Generellt anser R4 att

det är svårt att granska och kontrollera de interna processerna. De som

29

granskande enhet skulle kunna lägga mer fokus på att granska de interna

processerna för att på så vis kunna lita på den data företagen inkluderar till en

högre grad. R4 anser att företag blir bättre och bättre på att kontrollera sina

interna processer. Dock är hållbarhetsområdet fortfarande relativt omoget och

att förbättra de interna processerna är svårt och tidskrävande för företagen. R6

hänvisar till rapporteringsfasen som det mest utmanande i

granskningsprocessen. Rapporteringsfasen är utmanande eftersom

informationen i många fall måste omarbetas i form av omformuleringar av

texter och eliminering av väsentliga fel innan revisorn kan skriva under.

För att revisorerna ska kunna kvalitetssäkra en hållbarhetsredovisning krävs

bevis på den information företagen lägger fram för granskning. Revisorerna är

enade om att bevisningen kan vara något mer utmanande i jämförelse med

finansiell information. R1 nämner att i finansiell information används ett och

samma mått (kr) för allting medans i hållbarhetsinformation är det en rad olika

mått som mäts, till exempel kilowatt eller co2 ekvivalenter. R4 anser att det

händer relativt ofta att företagen måste omformulera eller rent av att stryka

information på grund av att det inte går att backa upp informationen med

faktiska bevis och underlag. Detta är något som väldigt sällan händer i en

finansiell redovisning. R3 berättar vidare att i finansiell redovisning använder

företagen dubbel bokföring vilket fungerar som en andra kontroll. När det

kommer till hållbarhetsredovisningar måste revisorerna hitta något

motsvarande. Svårigheten kan i vissa fall bli att bestyrka och identifiera

fullständigheten i den data som redovisas. Även R4 kommer in på skillnader

mellan finansiell information och hållbarhetsinformation där R4 anser att

bedömningen av hållbarhetsinformationen blir mer subjektiv. R5 nämner att

det kan vara svårt att bedöma vad som är tillräckligt som bevismaterial. När

revisorerna granskar hållbarhetsredovisningar måste de vara lite mer flytande i

sin bedömning och göra avvägningar på det underlag som finns. R5 menar

vidare att i finansiell redovisning kan de utgå från specifika ”lägsta tal” när de

väljer vad som ska granskas vilket inte fungerar när det kommer till att granska

hållbarhetsinformation. Utmaningen ligger även i att företagen inte är vana att

bli granskade på denna typ av information vilket leder till en förvirring kring

vad som anses vara tillräckligt bevismaterial. R6 anser att företag oftast har

bevisning för den information de lägger fram för granskning. Utmaningen

ligger i att det till stor del handlar om kvalitativ information vilket leder till en

subjektiv bedömning. I dessa fall ligger utmaningen i att bedöma faktiska

sakpåståenden vilket inte förekommer vid en finansiell granskning.

30

Revisorerna är eniga angående vilken faktor som är viktigast för att

informationen i hållbarhetsredovisningar ska visa en tillförlitlig bild. En

externt oberoende granskning stärker tillförlitligheten i informationen. R1

säger:

Som revisor blir det lätt att sitta och säga att det är granskning som

är det enda alternativet men jag har svårt att se något annat, det

behöver ju på något sätt vara någon typ av oberoende

kvalitetssäkring. Annars är det är svårt när det inte verifieras på

något sätt.

R2 menar att vid en granskning av hållbarhetsredovisningar finns det krav på

kriterier som måste vara uppfyllda för att en granskning ska bli godkänd. Detta

gör att tillförlitligheten ökar i jämförelse med en hållbarhetsredovisning som

inte är granskad. R6 påpekar även att en större involvering av styrelse och

ledning påverkar hållbarhetsredovisningens tillförlitlighet positivt. Det viktiga

är att hållbarhetsstrategin genomsyrar hela företaget. I vissa fall har inte

företag någon ansvarig för hållbarhetsfrågor utan använder sig av konsulter, då

tappar hållbarhetsredovisningen sin tillförlitlighet. R5 menar att utvecklade

interna processer och kontroller i kombination med en extern granskning ökar

tillförlitligheten. Även R5 nämner vikten av att företagen har utvecklade

rapporteringssystem och interna processer.

Det råder delade meningar mellan revisorerna när det kommer till lagstiftning

av att upprätta hållbarhetsredovisningar. R5 ställer sig frågande till om

hållbarhetsredovisningen kommer att påverkas positivt av ett tvång. Genom

ett tvång finns det risk att företagen endast gör det för att de måste och

fokuset på förbättring kan försummas. R1 håller med och säger att det alltid är

bäst med frivillighet. R1 kommenterar vidare om att en lagstiftning skulle

gynna utvecklingen av hållbarhetsredovisningar men det skulle dock inte

förbättra företagens hållbarhetsarbete. R4:s kommentar på lagstiftning är att

det känns lite mer urvattnat är vad de hade hoppats på. R4 anser vidare att det

är positivt att få upp en enhetlig nivå inom hållbarhetsredovisningarna. Idag är

vissa företag långt fram i utvecklingen av sina hållbarhetsredovisningar medan

vissa inte ens har börjat redovisa sin hållbarhet. Om lagstiftningen kan få upp

någon typ av gemensam nivå anser R4 att det leder till något positivt. R6 anser

att just nu är en lagstiftning positiv eftersom utvecklingen kommer föras

framåt inom hållbarhetsområdet. Dock ställer sig R6 frågande till om hur en

lagstiftning skulle öka tillförlitligheten i hållbarhetsredovisningarna och anser:

31

Inte inledningsvis jag tror att vi får vänta tills dess att den första

media skandalen där företaget exponeras på ett negativt sätt i media

och journalisten undrar varför revisorn inte har slagit ner på detta i

sin granskning.

När det kommer till hållbarhetsredovisningens utveckling nämner samtliga

revisorer att fler och fler företag väljer att integrera hållbarhetsinformation i

den finansiella redovisningen. R5 nämner att integrerad rapportering har varit

på tapeten länge och fler och fler företag väljer att följa tre