Efter Amandas min hustrus dödsruna, kommer min egen självbiografi. Förunnas mig nåden att leva, kommer den ytterligare att förlängas medår 1936 års upplevelser. Jag är så glad att ännu min tanke ej mig sviket. Villa Andersborg, Väderstad den 27 sept. 1936, Carl Johan Stark.

Carl Johan Starks självbiografi. Härföljande upprättad med början den 3/1 1936, fotot taget vid 55 års ålder.( foto här, på C J Stark)Carl Johan Stark, född den 27 augusti 1872 i Jönstorp på Åsby mader i Väderstad socken, då Kumla socken.(foto här på Jönstorp, och utanför Algot och Elin Johansson)

Stugan som nu uppbyggd år 1840 då en vit gråstens skorsten, med torvtak. Och helt synligt halvmånefönster. Fotot taget 1930. Personerna min syster och svåger, Elin och Algot, nuvarande ägare.Carl Johan Stark, foto taget vid 25 års ålder. Kopierat 1935. ( foto här)

Ras övervägande german, första I. med smalt ovalt ansikte, blå ögon, små händer, långa armar, och ben, german. Ras, andra, med frågetecken, en övervägande vållad storryss. Via Ryssland, Orienten, Sydländare. Som var en fuling, med stor krokig näsa, långa öron, ful mun. Med ett litet ämnei rysk hårgång, se lilla pricken över näsan, ej missklädande. Carl Johan Stark, fotot taget vid 28 års ålder, kopierat 1935.(foto här)

Från föregående en viss förbättrad ändring. Ety att vid 21 års ålder, samma år min moder dog, utbröt i kusinskap medfödd nervsjukdom,som till denna skrivande dag, är en påle i min arma kropp. Denna påle har otaliga gånger tagit knäck på min kroppshydda, men ej på min själs förstånd.Carl Johan Stark, foto vid 55 års ålder. Original. (foto här)I kopia samma bild, blad 1. Höger sida, på kinden, gömd ( på) fotot, hade jag en hudkräftknöl, stor som en nöt, i begynnelse, en kvesa, som ett knappnålshuvud. Bärande och växande i 14 år. I femtonde året tog jag bort den själv. Meddelst trådåtdragning i hård knut , förnyad 3 till 4 gånger i veckan. På 11 månader i 15 de året, var kräftknölen borta. Nu ett ärr stort som en ettöring. Carl Johan Stark, foto taget vid 59 års ålder . Original (foto här)Gammal ej svårt att bliva, då man får leva.Så här följande biografisk, min självbiografi. Född på en tisdag, Rufus.Den 27 augusti år 1872 blev jag född till världen, I Anders Starks stuga, Jönstorp på Åsby mader. I Väderstads sorken, då Kumla socken. Min moder: Hedda Maria Svensson, Jöns Stark dotterdotter, var då samma år den 25 januari 23 år, och min fader Anders Petter (Petrus) Andersson, var då samma år den 8 mars 34 år.Min fader var alltså 11 år äldre, än min moder och till på köpet kusiner, syskonbarn. Jo, jag tackar, det har en annan oskyldig, syndalöst fått lida för. Icke jag allenast, utan alla mina syskon, Elin, Augusta och Alma.

Alltså, min farmor Maria Kristina född Stark, gift Tungerman, min mormorMaria Helena född Stark, gift Svensson, jag är alltså född på livgrenadjär Jöns Starks döttrars grenar. Livgrenadjären nr 66 Valla Svanshals hade sin tjänstetid i Pommern, i alla mina släktbeskrivningar går han som stammen I. Hans 5 barn: Carl, Anders, Håkan, och nämnda döttrar Maria Helena, Maria Kristina, II. I trean min far och mor. Deras barn IV. I denna fyran befinner jag mig själv. Och mina syskon i följd naturlagarnas korsning.Skuggan är dragen, men förlåtet. Vad som var gjort gick inte för mig ochmina syskon att göra om. Men storstilat, vad som för mig gick att göra om, det var namnet, född Andersson, till rättmätigt, i dubbel måtto, namnet Stark. Lagenligt den 4 november 1899.

Jag går tillbaka till min första dag, den 27 aug. 1872. Naken blev jag född, och naken låg jag, i Maria Starks knä och sparkade. Min mor, ivrig frågade

vad är det för ett stycke? En välskapad pojke, sade Maria Stark, 89 år gammal, som var barnmorska. Denna Maria som var född Eriksson från Ekeby socken, hon hade en broder, bosatt i Beletorp, Hogstad socken. Hennes man Anders Stark var 20 år yngre . Ett dumt gifte.Anders Stark var född 1803 och hans hustru Maria 1783.

Då en 22-åring gifter sig med en 42-åring, samtyckte ej naturlagarnai välsignelsen med några barn. Det kristliga äktenskapet blev alltså barnlöst. Anders Stark dog 1876, 73 år gammal och hans hustru 1875,92 år gammal. I sin stuga Jönstorp, på Äsby mader, begravda i Kumla kyrkogård. För tiden 1870, var min far och mor dräng och piga hos Anders Stark, min moder var där i tjänst tidigare som efter sin syster Wilhelmina som reste till Amerika i sällskap med sin fästman Svensson, och dog där helt ung. Världen och människorna, har alltid varit sig lik. Drängen ochpigan gick och tyckte om varandra, det blev gifte av. Så skedde den 21 juli 1871, vigde i Kumla kyrka. Marscherade milen dit, bort och hem på Åsby mader var glädje och fröjd, det var bröllop. Oaktat det regnade hela dagen, Så var min far och mor gifta. Detta gifte behagade Anders Stark så bra, att han i testamente till dem bortskänkte allt, hela sin förmögenhet, med villkor att de båda till döddagar, ömt vårdas. Så skedde, och som de trodde nu, eller då, så var allt deras.

Stackars far och mor. Vad kom? Anders Stark hade ej gjort bouppteckning efter sin ett år tidigare avlidna hustru. Härför kom hennes broder i Beletorp i Hogstad, och bjärnade ut sitt arv efter sin avlidna syster. Härtill fick far och mor låna i Ranneboda. Min moders syster Wilhelmina fick 300 kronor av Anders Stark till sin och sin fästmans Amerikaresa.Övriga min moders syskon, Otto, Carl och Anders, vardera 50 kronor.Så hade Anders Stark en hel del utestående fordringar. Som gick all världens väg. Min mor och far hade dock Anders Starks stuga Jönstorp. med dithörande jord, jämväl i ansenligt övriga inventarier. Vilket på den tiden betraktades smått förmöget. Åter igen går jag till min första dag, född till världen naken, sprattlande i Maria Starks knä. Jag blev lindad, lagd i vaggan, och somnade. Efter några dagar, kanske på fredagen samma vecka jag blivit född skulle min far gå till Kumla prästgård och anmäla min födelse, i samråd med min mor blev bestämt att jag skulle heta Carl August. Väl, så gick min far. Men på den tiden levde min farmor Maria Kristina, änka och bodde i en stuga på Harstabacken kallat, utjorden till Kumla vid Haddestad. Farmor, hos henne sade far till på bortvägen. I och för att meddela henne budskapet. Här blev August omgjort till Johan. Det är alltså min farmor jag har att tacka för att jag heter Johan. Min mor fann sig gått i ändringen. Någon tid härefter skulle jag döpas, begjutas. Då blev det hästskjuts till Kumla kyrka en söndag. Carl Johan Andersson på Åsby mader hade häst, skjutsade, stod fadder, och så hem igen. Min mor fick ju också en viss tid härefter, gå till skrift. Men då lätterligen, var det fotgängan igen.

Efter detta blev det vinter, vår och sommar. Fram på eftersommaren i åreräkningen började jag att krypa, så att gå, springa, å göra elakheter. Mitt första och andra år mines jag inget om. Men senare är mig sagt, att Anders Stark och jag, vid 2 års ålder, voro mycket goda vänner.

Tills en vacker dag, Stark och jag i naturförhållande, båda gingo till dass. Huset som det då kallades. I Förening med naturbehovets besvär, hjälpte Anders Stark mig med byxuppknäppningen. Så jag färdig, smet jag ut, lade där haspeln på utvändigt, gick min väg obekymrat som barn, om gubben Starks belägenhet. Instängd och inhasplad på huset. Vid sin frigivning, som genom en händelse, var gubben Anders Stark lagom arg, för vidare sällskap med mig.

Tiden läker ju alla sår, så även här. Den 25 april 1875 blev min syster Elin född. För tiden iSlutet på 3(:e) år(et), med början på 4(:e)blev min lott att vagga lilla syster. Detta blev för mig outhärdligtvarför Anders Stark åtog sig detta, meddelst ett snöre, fästat i vaggknappen Han hållande i handen, liggande i sängen, ryckte i det. På så sätt gick vaggan.

Jag fri, skenande ute. Som barn har mig sagts att jag hade 2 barnflickor. Petter Måns Ida, en syster till nu levande Hilma Andersson, här i Vallsbergsgatan. Och Hanna i Hagen kallad, som var Hanna Carlsson i Lussebo hagen under Lussebo. Den förra, Ida var en god och snäll flicka, den senare Hanna blev rädd för en geting och sprang hem. För tiden från 4-7 år har jag endast en händelse inslagen i minnet. Det var att jag per post att hämta i Väderstad fick ett par nya stövlar liggande i en cigarrlåda. En sådan högtidlighet i stövlar har jag aldrig senare upplevt. Stövlarna var en gåva av kungl. hovslagaren morbror Anders Svensson i Stockholm.

Vid 7 års ålder, på vintern blev det bestämt att jag skulle börja att läsa. Min mamma hade ej tid att härmed plugga med mig. Utan en Carl Johans Fia i andra änden på gatan, på Åsby mader, hade den vintern ont i ett knä, därför kunde hon få tid att läsa med mig. Då det var djup snö och yrevärsdagar bar den annars så arge Carl Johan mig snällt på sin rygg, hem om kvällarna. Den dag som idag är, den 5 jan. 1936, djupt rörd i mitt stilla sinne, tacksamt har jag denna Carl Johans Fia, som nu är död, att tacka för min första kunskap i läs och skrivkonsten.Så förflöt kanske något år. Då jag skulle försöka till att läsa hemma. Min morbror Anders i Stockholm skickade hem rättstavnings och läseböcker.Vilka böcker ännu, åtminstone någon finnes kvar i min boksamling. Kära minnen. Så där vid 9-10 års ålder blev det laga prästerlig order från Kumla, där far och mor med barnen voro kyrkskrivna, att barn skulle gå i folkskolan.

Att skicka mig barnunge till Kumla folkskola kunde ingen lag tvinga. Jag kunde ju fått gått i Väderstads folkskola som var utsocknes, men ej så. Mina föräldrar föredrog Perstorp folkskola i Rök. Som enligt beräkning var något närmre, än till Väderstad. I Perstorp blev min skolgång, jag vill minnas 2 somrar, varannandagsläsning dock mycket oregelbundet, folkskollärarinnan där hette Regina från Zinkgruvan. En mycket präktig sådan. Min syster Elin vill jag minnas gick även ett år i Perstorp. Vid 11 års ålder blev för mig säkerligen ingen läsning alls, varför ytterligare en påstötning från prästerskapet om barnens skolgång. Då fann mor på råd. Jag och min syster Elin blevo privat sända, till Madbacken vid Sillekullen, i Rinna. Till en gammal uttjänd lärarinna Lena Lindblad. Som i en kammare hos sin broder Lindblad boende där.Stugan senare riven, flyttad uppbyggd på nytt, vid Varpliden i Väderstads socken. Ägaren kallad Petter Sme.I och med detta, med allt föregående var min mångskiftande skolgång slut.

Min syster Elins skolgång var också slut. Hon gick kanske ett par år, somrar rättare sagt, i Lussebohagen under Lussebo i Rinna. Hos en där hemmagjord lärarinna Hanna Carlsson, Hanna i Hagen kallad.Mina andra systrar , Augusta född den 11 april 1877 och Alma född den 12 feb. 1879 har aldrig fått gå i vanlig folkskola. Utan som surrogat i Lussebohagen. Kan härmed nämnas, en pojke till. Sist född, Isak Petrus, född en månad för tidigt, död någon dag efter födelsen. Begravd i Kumla kyrkogård.

Så förflöt för mig det 13 de året, 14 de året och in på det 15:e.Med frågetecknet? Konfirmerade, = en som förberedes till konfirmation= ett kunskapsförhör i religionen. Vardagligt kallat, att gå och läsa. Nattvardsläxor för prästen. Detta förbjöd och frånsade mig mina föräldrar. Jämväl alla mina 3 syskon. Mina föräldrar var på den tiden

och tidigare anhängare av en religion som förkastar prästerlig konfirmationsundervisning. Kallad baptister. I denna anhängare religion baptist framträder förståeligt min och mina systrars undermåliga skolgång. Baptisterna förkastar även barndopet, men då jag och mina systrar föddes till världen hade denna förkastelse religion ej hemsökt Åsby mader.

Jag vill på inga villkor draga någon skugga över mina föräldrar. Men Gud nåde, anhängare religion baptist. Är någonting jag arma människa oavkortat hela mitt liv har fått lida för. Likställigt med det förhatliga kusinskapet, i äkten¬skaplig korsning. Jag tror det var 1896 jag ofrivilligt indrogs i denna nu för mig så ringaktade lära. Jag har aldrig kunnat se någon verklig Kristus i denna Johannes tyska baptist. Dess livslängd bliver ej heller gammal.

Nåväl, var någonstans var jag då? I åldern 15 år. Vad jag inte fick i konfirmationsläsningen, blev skäligen ersatt med arbeten. På höst och vintertiden med slagtröskning, på Anders Starks gamla loge, har jag i kamrat tröska slagan i en mångfald år. Jag var högerhänt, men trask på väster, en skicklighet som inte är allom given. På mellandagar i trösketiden och hela eftervintern, med den hel del av sommaren blev mitt arbete och utlärt yrke skinnberedare. Detta yrke har jag verkligen lärt. och det efter min fader, min fader efter Anders Stark. Som ung räknat för tiden 15-20 år var yrkesmässigt skinnberederi, huvudsakligen fårskinn till fäll och pälsar. Detta yrke behagade mig ej. Far fick stå ensam i skinnberedareverksstaden uppbyggd 1884 .Några år senare gick fårskinnen i export till Tyskland. I och med detta gick skinnberedareyrket all världens väg. Far fick inga fårskinn till beredning heller. Jag hade inget att ångra. Efter skinnberedareyrket blev jag jordbrukare på fädernemosstorvan Jönstorp på Åsby mader. Dock ej självständig jordbrukare, utan som hemmason en god hjälp för hemmet. Jordbrukaresysslan blev för mig i en mångfald år omändringar på fädernetorvan till år 1911, i 19 långa år, för att inte säga 20 år. Jag upphörde därmed den 6 nov. 1911. Sedan dess har jag gått fri från detta tunga ok. Åsby mader och dess evinnerligen sjunkande mossar.Den 20 mars 1893, kronvrak. Samma år jag fyllde 21 år

(Här bifogat: Frisedel: "drängen Carl Johan Andersson, född den 27aug. 1872 och mantalsskriven i Kumla socken af Östergötlands län har vid inskrivningsnämnden inom Wadstena kompaniet nr 59 sammanträde denna dag blivit såsom tillrikets försvar oförmögen frikallad från fullgörandeav värnplikt. Ödeshög den 20 mars 1893. K. von Wernstedt. inskr.nämndens ordf.")

Min moder död. den 15 juni år 1893. Sorg. Hedda Maria Svensson från Malexanders socken, född den 25 jan. 1849. I livet på jorden 44 år, 4 månader, 20 dagar. Min moder hade då till sängs legat sjuk ett år. Kännbart sjuk i 14 år. Och som ung piga en medfödd början, sannolikt på sin faders Sven eller Svenssons sida. Vilken dog helt ung, efter min beräkning under 40 år. I kräftsjukdomen. Av alla de 5 hans efterlevande barn blev endast en 50 år. Otto, i Stockholm, äldst. De övriga 4 stycken dogo alla under 50 års ålder, sannolikt alla i kräftsjukdomen = magkräftan.

Min egen kära moder dog i magkräftans hemska sjukdom, med börjansom magkatarr. Min mors mor som var min mormor hade ingen inplanterad kräftsjukdom utan den jag senare sedan 21 år oskyldigt fått lida av, nämligen nerverna, detta elände drog väl hennes far Jöns Stark hem från Pommern. Efter omständigheten blev begravningen så fort därtill kunde anordnat. Min moder alltså begravd i Kumla kyrkogård, sydöstra hörnet, yttersta kant, Efteråt i mångfald år en gravkulle, med levande växandepalm och vita små blommor.

Vid uppnådda 27 år vilande i mullen, min moder Hedda, tog jag med mig

min pojke Harry han kunde då själv åka cykel, för att som jag sade till honom, visa honom var hans farmor låg. Du milde vad jag blev snopen, då vi, Harry och jag kom dit. Där fanns ingen grav, ingen gravkulle, och inte ett spår, var min egen kära mamma låg, å endast 27 år sedan.Där stod jag nu och pojken bred vid. Jag kunde inget säga. Men pojken, vad sade han? Ha ha du visste inte pappa var min farmor låg.Platsen var allmän, försåld som äktahage, min moders ben var uppgrävda, sönderslagna och ditlagd en annan död människa, Lotta på Tången, vid landsvägen, Kumla utjord vid Tungelunda utvägspunkt.

Förhatliga avskyvärda är alla kyrkogårdar. Kallas i kultur kristlig. Men jag frågar, vem är kristen? Å vem är hedning? Den kristna vet inte vem som är hedning, eller om det är han eller hedningen som är hedning eller tvärt om. Märk här står det hed= latin , grundspråket. Någonting i natur vackert. I vår Herres stora hage, Heden. Skog och mark. Ligger 1-2-¬3-4000 åriga forngravar, i sitt ursprung, kulturellt väl bevarade.den dag som idag är . Här är vördnad, här är moral. Här ligger de och här har de fått ligga. Om inte barbariet som översättes med rå, vild och grymhet, kristen och kristligt förstört dem.Jag frågar än en gång: Vem är kristen? Svar: hedningen naturligtvis. Fråga: vad skall det då bliva av alla kristna? Obs. det svaret tillkommer inte mig att giva.Förlåt, det var ju om mig själv jag skulle skriva, självbiografin.Den 2 sept. samma år 1893 upprättades laga bouppteckning efter min moder. Bouppteckningen var blygsam : Summa tillgångar kronor 1945:25 Skulder 69:oo Behållning 1876:25.

Det kunde varit sämre, men här var allt. Min fader efterlevande make,jag den 27 aug. 1893, myndig. Elin, Augusta och Alma mina tre syskon omyndiga förmyndare blev först en C A Johansson i Sållarhem. Senare min och mina syskon fader själv. Nu var här för envar, samtliga, ingenting annat att göra än att efter bästa förmåga klara tiden. Min fader gifte ej om sig. Han gjorde som han sade: Ville leva för sina barn. Barnens nedsättande i kusinskapet förstod han ej.

År 1893 , mitt 21 år, var för mig inget nådår. Först min moder död. Sedan i slåttertiden skar jag mig med en lie i knäet. Jämt uti allt harjag varit högerhänt. Ett medfött arv från min fader. Min moder var vänsterhänt. Efter denna olycka att jag i knäet skar mig blev jag oförmögen till arbete hela eftersommaren. och långt fram på hästen. Märket, ärret därefter har jag hela mitt liv fått bära, och bär den dag som idag är.Vintern gick, mina sysslor var enahanda. Men har olyckan en gång börjat,är det en envis följeslagare. På våren och sommaren 1894, utbröt nervernas spökande. Då förstod varken jag eller mina anhöriga vad det var för sorts ont. Ingen hade varken tanke eller råd till att söka bot därför. Det enda råd och bot jag fick var: Be Gud, be Gud. Jag bad, men bad illa. Vad jag fått fick jag ha. I hela tre år, oavbrutet fick jag ha denna nervmara. Som tidvis bättre och sämre, hela mitt liv intill skrivande dag varit en påle i mitt kött.Fråga? vad är då nervvärk? Nervlidande eller med ett ord sagt: nervsjuk?Svar: det är att ömsom ha all sorts sjukdom, varanda nerv, stor och liten i hela ens kropp är sjuk, man duger till intet. Vilket för mången slutat med vansinne, svagsint och självmord. Min arma mormor Maria Helena var nervsjuk i 7 år, halvt vansinnig. Änka, blind i 20 år liggande i Malexanders gamla fattigstuga bland loppor och löss, tills befriaren för nerver kom, det var döden.

Så var min jordevandring i år räknat 22-23-24-25 år, ett kvarts sekel och i kalender år 1897. Vid denna tid, utom jordbruket Sysslade jag med måleriyrket. Ritare i bokstäver, alfabet, säckmärkare m m. Skriva, räkna osv. Bokhålleri, per korrespondens från Hermods i Malmö.Vintrarna 1898 och 1899 var huvut och pennan mitt livs största intresse.

Senare, ett tillägg: För tiden något av åren 1895-1900eller möjligen något år tidigare, eller senare, en skammens och nesans ofrivilliga händelse för mig. Skyldig och oskyldigt lidande, mest oskyldigt. För tiden av händelsen, nedsatt, nedprässad. Senare för tiden efteråt, år efter år, ett hat, ett ve, en förbannelse över den usla mannen , hans hårdhet hans grymhet och hans brutalitet. I orättvisa. Det var ingen fy skam herre, August Andersson i Lindekullen, Väderstad s:n.Den där August var ägare till gården Lindekullen på den tiden. På 1700 och något senare var Sållarhem, Gunhyltan och Åsby maders utfartsväg i allmänningen norr om Sållarhem, via Lindekullen, Skogen, torpet Prutebo och sist ut i Lindekullens Hästhagen, vägen där.Under 1800-talets förra hälft, blev samtligas utfartsväg gjord kortare, räknat från stället, nu borta Bäckstugan, nu vägkorset där, i allmänningen, Dals, Hållsdammen, bron där, in i Lysingsallmänning,till skyttegapen, nu bommen in i Lindekullens skogshage, till torpet Smedstorp, Smedstorps lycka, in i Lindekullens hästhage. I gren där Prutebovägen kommer. I utbyte tilföll den gamla vägen över Prutebo Lindekullen i stället. Vilket i medgiven välvilja godkändes av då varande ägaren till Lindekullen för 100 år sedan.

För tiden jag angivet förbättrade samliga utfartsvägen, bröt bort sten, jämnades , breddades och uppbuskades. I Lindekullens skog emellan torpen Smedstorp och Nybygget var vägen så överhängande igenväxt med små granbuskar, enbuskar, grenar och ris, alldeles mötande sammanväxt över vägen, likt en tunnel.Vägreparation med buskarnas borttagande behagade samtliga utföra utan Augusts' hörande. Enär han ej var hemma. En längre tid på sommaren. Röjningen kom på min lott att borthugga, ned mot Nybyggevägen, kanske röjningen i borthuggandet av några granar, grova som rear eller stavrar medföljde. Vi tog inget av det nerhuggna, utan det fick ligga kvar. Vägen blev färdig, August kom hem. En pratgubbe, Kalle i Nybygget stod August till tjänst.Förgrymningen, August blev rasande för vägen. Mest för de nedhuggna granruskerna, jag fick de andra på mig som hugget dem. Det skulle bliva stämning. Böter och kanske han tog Åsby mader. Jag skulle förskräckligt länge få sitta i häkte. Jag en dum pojke, min far Anders Petter gick till Guds nåd August i Lindekullen och bad om nåd. Nåden kom , men o vad jag fick lida, allt oskyldigt. Hela felet var att vi ej sade till då vägarbetet började.Utfartsväg hade vi laga rätt till. Även tidigare, och som skattlagda ställen. Den gamla vägen var ju given istället, och sist fick han August väg själv. Nej, Satan, plåga den fattige. Huru stor rättslig rätt hade han själv? Och kanske, får jag fråga, hur samvetsgrant rätt hade han på ärlighetens väg köpt Lindekullen med flera gårdar själv. Synden straffar sig själv.Vad glädje har du haft av din rikedom, August??Villa Andersborg, Väderstad den 17 jan. 1936, Carl Johan Stark.

Från denna tid, vid 26 till 27 års ålder, har jag mig själv att tacka för vad jag idag i skrivarekonst äger. Mitt skrivhuvud och vad som därmed följer, Forma, räkna och författa, är ett arv, i börden min farmor Maria Kristina och till henne fadern lifgrenadjär nr 66 Jöns StarkMin farbror Johan Andersson i Mällanhagen , Ingvaldstorp, var en litet efterbliven blyg man. Men konsten i skönskrivning, var för honom en lätt sak. Ingen präst, ingen människa i världen kunde skriva bättre än han. Min far var ingen katig skrivare. Min mor sämre ändå. Alla mina tre syskon är dåliga skrivare, räkna, inget alls. Av alla mina företag, har jag senare i livet, inget satt så stort värde på som detta. Jag har sedan kunnat, och kan, uppsätta en räkning, så folk slipper att skratta åt mig. Vid samma tid köpte jag mig en fiol och spelade. Musiker var jag ej, och slutade. Försökte mig på resselmakeriet, Anders Starks gamla yrke. Bortsbinderiet. Snickeriet, handskräddare och laga kläder. Ej nog därmed, utan klockmakars blev mitt samma nöje.

Ibland allt detta kom kärleken. Vad till? Flickor. Hur många? En. Vadhette den? Jenny Johansson, Lövhagen, Givetorp i Rök. Hon gifte sig med en annan. En bonnason från Bro i Stora Åby. De for till Amerika, kom hem igen, reste igen och kom hem för andra gången. Byggde och bosatte sig i Ödeshög, Salemsberg. Född den 9 dec. 1873. De har en dotter, Elin. Gift i Bro. Hennes man känner jag inget till. I Somras 1935 var jag och tittade på Bro gård, i storhet, mig besviken. Flickan hos mig lika hänger fast, dag den 7 jan. år 1936, vad som blivit inslaget sitter där.Jag har inte sett människan på mer än 30 år.

Vid denna tid, som jag tidigare nämnt på ett ställe, jag tror det var den 6 aug. 1896 ofrivilligt indragen i den sk baptistförsamlingen , Rinna första. Med säte Årstorp, Kycklingebäcken, St Sandkulla, Givetorp, Biskopstorp med flera platser. I denna Guds märkliga baptistförsamling var jag kassör och sekreterare. Nämnda sysslor var mitt intresse, detövriga famlande förstod jag ej. Min hustru Amanda var baptist, en strängt inbiten sådan. Hon dog som salig, Guds barn, baptist. Och glad är jag åt det, fast jag i min mening ringaktar baptismen. A.B. Gud närmst.Det må mig förlåtas. Men sanningen att säga finns det inget frireligiöst parti så trätgiriga som Guds barn, baptister. Må i också tilläggas, att inga sorts människor har plågat mig mer än dessa. Gudligt säger jag i alla fall: Fader förlåt dem det. De veta inte vad de ont gjort.

Genom allt detta mångsyssleri började min fader draga olund, att jag skulle dragas bort från fädernetorvan, Jönstorp på Åsby Mader.Varför han något av de här åren självständigt på någon sorts arrendetill mig överlät jordbruksbekymren. Jag skulle då till övriga stå i skuld för uppsatsen. Min far, mina syskon och jag, vi voro ju alla kvar på stället som tidigare. Hur kunde detta gå.? Det gick ej. På första halvåret slutade jag. Jag var alltså bonde från kl. 11 till middagen. Min far fick taga igen ett. Jag bodde ensam på kammaren, fick föda och reda mig bäst jag kunde. Min syster Alma yngst, kom ut att tjäna. Vilket hon sedan alltfort gjorde. Augusta från födelsen liten och sjuklig, fick göra vad hon kunde.

Så var jag 29 och så var jag 30 år. Förskräckligt så gammal, inne på ett nytt århundrade 1901 och 1902. Vad hände då?Först, kanske det var några år tidigare hände en olycka. På våren fick jag blodförgiftning. I min högra hand, då först en kvesa, sedan hela handens översida, i ruttnande blodförgiftning. Jag var tvenne gånger hos doktorn. Hemming i Backasand. Ödeshög, vilkel skrapade ren hela handens översida med ett eggjärn. Sedan besprutning med losal. Sedan hemma dag och natt, en gång i timmen med varm kokt rågmjölsgröt, med rening och besprutning med lysol Efter 2 och en halv månad till 3 mån var jag läkt. Men ärren och märkena på handen gick aldrig bort. Jag bär det, ser det på min högra skrivande hand nu denna dag den 7 jan. 1936, outplånligt.

Våren 1902 tror jag det var. Jag försökte mig på att odla bi. En sorts små gula, arga italienska bi. Det gick bra några år. Så svärmade de 3 – 4 gånger. En kupa. Och flög åt skogen. Adjö med dem. Slut och så gick inte det.

Vid denna tid 1902 hade jag varit blåbandist i 10 år. Led ytterligare påföljd i 10 års tid. Sammanlagt i 20 år bärande blått band. Medlem i Gärdslätts Blåbandsförening.För denna tid återkom min påle i min arma lekamen. I fördubblad måtto. I form av nervverk i huvudet. O vad det värkte i mitt arma huvud. I ögon, öron,vid tinningarna nervtrådarna där. I tänderna. I pannan, över hjässan, ja det är ett under att min själs vett och förstånd ingen skada tog.Någon tanke på läkarehjälp kom ej i fråga. Jag fick ha den tills den la sig som den också gjorde. Nervplågan har aldrig helt släppt mig, utan

följt mig som ett nödvändigt ont. Här vad jag en gång fått i arv, korsningen i kusinskapen har jag ej kunnat förstöra. Det verker i min kropp nu då jag skriver dessa fördömna nervrader.Elin, min äldsta syster har något lindrigare än jag blivit angripen av nervåkomman. Dock mer än tillräckligt. Hon har mäst härav varit ansatt i hjärtat. Augusta mellansystern vet jag inte vad jag skall säga om. Sanningsenligt har hon från barndomen och allt fort, varit ett stackars kräk. Liten och spenslig, smått larvig, ut ur stånd att taga reda på sig. Så länge far levde och sen vi övriga syskon har i mån av förmåga hjälp henne.Alma min yngsta syster har vad jag förstått minst haft känning av sviten: sjuk i nerverna. Slut härmed.

Se något annat: min egenhändiga namnteckning, i 30 års och sekelskiftet. Efter den kommer kartan Söderköping, min kära stad och alla kära minnen där fästmö gifte m m.

(Bifogat bokpärm med Starks stämpel och namnteckning, 1901-05)Min egenhändiga namnteckning i början på detta århundrade 1900, som för åtskilliga år sedan övergått i annan form.Villa Andersborg, Väderstad den 14 mars 1931. C J Stark

(Bifogad karta över Söderköping med omgivningar omkring 1900)Staden Söderköping år 1707 ( bifog. vy av staden 1707)Sudercopia på latin, här synes Söderköping på 1700-talets början. Kan räknas lika på 1600-talet. Detta är ett högst värdefullt foto. Fotot är en gåva av skomakare Lundin på Ljungbacken vid Madstugan i Rinna socken, den 27 juni 1930. Lundin hade i sin ungdom varit hornblåsare vid Söderköpings brunn. Då han fått kortet för tiden 1875-80.Villa Andersborg, Väderstad den 14 jan. 1931. C J Stark.

(Vykort här med motiv från ryggåsstuga i Söderköping.)Tiden för denna stadens grundläggning är undandöljt i ålderdomens mörker. Söderköping är en av Göta Rikes äldsta städer. Denna ryggåsstuga är belägen i närheten av Drothems kyrka. Fotot taget 1916 eller 1917, stugan är säkert minst 200 år gammal.Villa Sandvik, den 1 feb. 1929. C J Stark.

Ett nytt skede i mitt liv: år 1900 på hösten kom min syster Elin till Söderköping, hos en sömmerska, Fia Johansson, för att lära sig sy. Samtidigt kom på samma plats en flicka, syelev, en ljuslocklig Amanda Henrika Jonsson från Stora Viborg under Sverkelsholm i Ringarum socken. De där syeleverna, Elin och Amanda min syster, blev goda vänner, och tyckte bra om varandra. På våren 1901 kom min syster Elin hem från sin sykurs i Söderköping.Genom min systers bekantskap med den ljuslockiga flickan Amanda, hemkomsten och hennes märkliga tal om huru rar Amanda, Augustas dotter i Stora Viborg var, blev en gnista i kärlekselden tänd. Min skrivkonst i brev blev av den mindre skrivkunniga Amanda kärleksfullt besvarad. Här uppstod ochfortsatte en livlig korrespondens i brev till våren 1903. Det året 1903 som jag tidigare nämnt, den 27 aug. var jag 31 år, då Kristi Himmelfärdsdagen träffade jag personligen flickan Amanda i Norrköping, på en nykterhets demonstration på Getängen bland 20 000 människor för första gången. Där kom den ljuslockiga Amanda med vit hatt, med smalt rött band om hattens kulle. Mer än nyter, även glad, räckte mig handen: God dag på dig Kalle. Jag var fanbärare. Representerade Gärdslätts blåbandsförening. Men vad hjälpte det, ve eller väl, vi hade funnit varandra.Så här såg hon ut, fotot taget 4 eller 5 år senare. Vid 30 årsåldern. Amanda Henrika Jonsson var född den 22 aug. 1877. 5 år yngre än jag. Så i ålder passande utmärkt och lagom. För övrigt se hennes dödsruna, i detalj skrivet av mig 1935.( foto här på Amanda.)

Ras och natur Amanda var övervägande germansk typ. Andra nr 2. Huvudet kortare och bredare, näsan rak, trekantig. Ljusblå ögon. Ljust nästan vitt hår. Små öron, små händer och fötter. Blek hy, något utåt och halvtjocka läppar. Detta är germansk ras. Övriga kroppen till växten kort, men groft byggd. Välväxt, stark mednerver av järn och stål. Hennes natursätt: övervägande kargt, arbetsamt, för hemmet husligt. Utseendet var från fadern Jonsson Lustig, det övriga med natursättet var från modern Augusta Hjelms. I det religiösa livet hade hon vid syelevtiden i Söderköping kommit med i baptistiska läran. Vilken livsåskådning och tro hon envist förblev vid till sin död. I sammanhang med denna lära insmög sig tron på helbrägdagörelsen. Vilket missgrepp hon själv grymt fick lida för kort före sin död. Från Norrköping från flickan väl hemma på Åsby mader igen. Jag drömde, jag tänkte, jag vet inte vad. Ut, ut i världen, men hindrad. Se här närslutna arbetsbetyg vad jag ville och tänkte, före och efter Norrköpingsresan.(Bifogat: arbetsbetyg:) "Arb. Karl Johan Stark från Åsby mader f den 27 aug. 1872, ogift. åtnjuter medborg. förtroende. betygar Väderstads församling i Östergötlands län den 3 april 1903. v pastor Axel R. E).

Senare på sommaren samma år gjorde jag en resa till Söderköping, där Amanda på den så kallade Idiotanstalten hade plats. Jämväl medföljande henne hem till Stora Viborg under Sverkersholm. Det var hennes föräldrahem. Med styvfader Filip Månsson, detta var mitt första besök där. Julhögtiden samma år 1903 gjorde flickan Amanda ett första besök hemma hos mig på Åsby mader. Bekantskapen stod gott och väl i sig medelst brevväxling, året därpå 1904 gjorde jag min andra resa till Söderköping och Stora Viborg. Amanda hade då plats på Broby som kallades sinnesslöanstalt. I stora Viborg blev jag båda första och andra gången mycket vänligt motagen, som tilltänkt måg. Hösten och vintern år 1905 gick. Det hjälpte inte att skriva brev. Fram på eftersommaren tröttnade Amanda. Jag fick, slut, och sparken. Hon ville ej ha mig. Hon skulle aldrig, aldrig gifta sig.

Vid denna tid då återigen för andra gången på min fars enträgna bönerblev jag bonde på Jönstorp, Åsby mader. Fädernetorvan.Vilket denna gång gick något bättre än förre och längre. Min far, Systrarna Elin och Augusta gingo som vanligt hemma. Vid denna tid utan att bestämma mig stod fädernetorvan i sin högsta blom. Vägar, diken, gärdesgårdar,och gärdesgårdars lagdelning mot allmänningen, allt hölls i mönstergill ordning. 1905 byggde jag upp ett nytt vedskäle, vi kallade det så, annars vedbod. 1906 en ny stenkällare. Jag tyckte det var roligt. I denna arbetsglädje 1907 tänkte jag, märkvärdigt, hemikring går så mycket kjoltyg, kvinnstyg som i tanke på gifte ingen råd vet. I frieri, jag skall fråga dem. En och en i taget förstås. Hur gick det. Svar, alla bara grinade åt mig. Förgrymmad över allt vad koner heter , adjöss med dem.

Då en dag, den 7 april 1908, jag någon dag senare, jag fick ett brevVem ifrån? Min gamla fjälla, Amanda. Si så dära ja. Däri hon i ödmjukaste ton bönfaller om ny bekantskap. I vår gamla kärlek. Hon friade. Hon hade ångrat sig. Hon ville verkligen ha mig. Hon ville gifta sig. Se för övrigt hennes egenhändiga brev jag med åren gömt, och sist efter hennes död närslutet fast, i den av mig 1935 skrivna dödsrunan.I min belägenhet, i både det ena som det andra, blev jag glad, och gladom igen. Jag svarade med stort JA. Så blev förlovning. På Amandas födelsedag den 22 aug. 1908. Amanda var då 31 år och jag den 27 aug.37 år. Mor Augusta och styvfadern Månsson, gladeligen samtyckte. Då Månsson helt uppriktigt frågade mig, då jag kom igen med tanke på bröllop. Jag var nämligen då i Stora Viborg. Jag svarade den 24 mars följande år 1909 om Herren vill och vi får leva.Jag höll ej ord. Jag kom igen till Stora Viborg i januari månad, enär det lystes för oss, första gången på gamla året och andra och tredje gången på nya året 1909. Förresten om jag rätt drager mig till minnes, kanske det var då Månsson frågade mig då jag kom igen.

Jag minnes livligt från den gången: Min hemresa var oturlig. Väl kommen till Norrköping, fick jag ligga förnatten på Norrköpings station, efternatten på Linköpings station. Väl kommen till Mjölby klockan 5 på morgonen var det bitande 20 grader kallt. Ingen järnväg fanns då till Väderstad utan gå till fots från Mjölby, var bekvämligheten, i denna kyla utan vintermössa. Kommen till tobaksfabriken, en bit utom Mjölby kände jag ett hårt nyp i öronen. Mäst i högra örat. Öronen förfrös: mig ovetande. Jag gick och gick. Kommen till Blackstad i Väderstad mötte jag Henning Andersson i Väderstad prästgård, åkande. Öronen är ju frösna ropade han. Jag tog åt båda. Det voro de. Jag kom hem med förkylda öron. Det högra gick en bit dän, stor som en 10-öring. Det fick jag ha och har än. Den vintern 1909 körde jag timmer på förtjänst. från Gunhyltans äng till Rickelhags såg. Mina ök var ett par oskodda stutar. En dag kom jag ut på hal is. Om jag ej fått hjälp hade högra stuten fläkt sig. De som hjälpte mig kastade sina rockar och mössor under fötterna på det arma djuret. På så sätt kunde vi hala djuret i land. Mångfald gånger har mina nerver i frösa ryst, vid tanke på vad som kunde skett. Vintern gick, snö var det, mars månad den 23 dagen var vårfrudagens afton. Reste jag. I vad som var bestämt. Hallin i Sållarhem skjutsade mig till Mjölby station, på ett par kälkar., i saknad på släde.Den 23 samma dag kom jag oskadd till Söderköping. Amanda mötte upp. Här blev ytterligare köp av guldring - vigselring. Amanda hade nu fått två guldringar av mig. Jag en av henne. Vardera vägde 9 gram och kostade vardera 29 kronor och 75 öre. Amanda nöjde sig ej med mindre eller sämre. Min förlovningsring dansade i baktråget 1912. Amanda fick ha sina. Då hon själv kort före sin död tog av dem. Något år senare förvandlade jag dem i klingande mynt, pengar. Jag fick mer för dem då jag sålde dem, än då jag köpte dem. I pengar betalade de Amandas och min på 50 år köpta gravplats å Väderstads gamla kyrkogård.

Den 24 mars dagen därpå möttes vi åter upp. I Söderköping, denna gång Amanda klädd till brud. Borgerligt gifta, av då kronofogde Hallin i Söderköping Jag kunde då ej få prästerlig vigsel, enär jag baptistiskt frånhänts konfirmation. Efter vigselakten som skedde på slaget klockan 11 fm anträddes bröllopsresan per hästskjuts, släde, till Stora Viborg.Vid Hjelmsberg, kopplade Carl Hjelm in med ytterligare en hästskjuts.Vi voro då 3 skjutsare, ett par och 2 enbetsskjutsar. Hej vad det gick. Fulla bönder, oxfösare, hurrande skrek, bröllop. Bröllop. I vägen över allt. I stora Viborg var bröllopskalas. Svärfar, svärmor, med övriga var högtidsklädda. Jag hade svärfar på vänster och Amanda sin mamma på höger. Stämningen var hög. Det var bröllop i Viborg. Hurra. Hurra. Hurra Leve brudparet Ekade det i bergen. utanför, då brudparet visade sig på förstugubron. Ljuvliga minnen. Jag tror jag vill gifta om mig.

Efter några dagar, gjordes uppbrott. Månsson som nu i belåten min, varstyvfar, svärfar, beställde par i hästskjuts från gården Sverkersholm,för oss till Söderköping. Amanda med mig vände så Viborg ryggen, för att med mig få hem på Åsby mader. I Mjölby mötte oss hästskjuts, allt per släddon. Det var snö den våren, I Åsby mader i Jönstorp blev mottagning.Vi voro inte mera två, utan ett. Bodde på min lilla kammare. Elin min syster flyttade bort. Augusta hade ingen stans att flytta. Min fader självskrivet hemma. Så var det. År 1909 våren, var Amanda och jag nygifta. Unga, men gamla. Ity att det året gick jag i räkningen 37 år och Amanda 32 år. Ingen ungdom. Den var borta.

På Jönstorp, min fädernes torva. voro vi nu, likt mig tidigare. en sorts arrendatorer. Eller någonting sämre ändå. Min skuld kronor 400kr stod likt tidigare och gapade, nya smärre vexel skulder bredvid. Gödningsämnesskulder. Så extra på våren, skadade jag mig av en yllsax. Stack eller skar av mig vänstra handens lilltumsena. Ett ärr och märke jag sedan till minne allt fort fått bära. Året gick, året därpå, 1910 kom. Enahanda. lika. Amanda var en duktig lägenhets jordbrukarhustru. Frampå sommaren gjorde hon en snedresa, i ett ett par månaders embryo.

Fröken Persson , barnmorska fick lof upp. Å så var det överstökat. Hittills och 1910 hade min far haft det gott. Det glömde han. Han fick för sig, likt så mången gång tidigare, att jag hade det för bra. Gjorde som jag ville. Då härmed mina systrar Elin och Augusta orätt fingo lida. Alma min yngsta syster var ju gift och klarade sig. Min far blev hård och svår. Augusta gick och letade efter elakhet. Livet blev surt. Jag blev arg. Amanda grät. Jag sade upp mig. Flyttar för alltid. Vilket min far ej trodde. Ej heller jag fick för än året därpå hösten 1911. Året i och med detta sanningsenligt, föll kulturen på gamla Jönstorp och har allt fort det gjort. Undantagandes husen efter min fars död. I övergången till en ny ägare Algot Johansson. Sista året vedermödan på gamla hemmet. Gick sin gilla gång.På sommaren den 10 aug. 1911 blev pojken Harry Viborg född. Det året blev den mindervärdiga mosskörden ytterst dålig. Slutade att plöja och tröska. Det yttre, allt vad vi hade sålde jag av för hand. Betalde mina småskulder. Fick några kronor över. Skulden, de 400kr fick stå kvar. Amanda tog sin unge. En skjuts stod på gården och väntade. Det var de 6 nov år 1911. Vi flyttade dän. Min far hade i menade gott, i ont kört bort mig. Min far ångrade bittert detta, men för sent. Jag har aldrig behövt ångra det. Det var min väg. Hurudant skulle jag eller vi, min familj haft det om jag stannat kvar? Undergång. I kvav.Det var det hela, en Herranoms ledning. Uppbrottstimmen var slagen.

I alla fall, efter 39 års vistelse på födelsetorvan, jag vända den ryggen, kändes för mig som att gå till stupstocken. Amanda med sitt bylte, med en unge i, åkande, jag lite å bära. Traskade gående över Bosgårdsskogen, hamnade som vaktmästarfolk i Betaniakapellet i Väderstad. Där i vaktmästarbostaden blev vi vänligt mottagna. I denna miljö, bland präster, bönder, ogudaktiga och Guds barn, var inget annat att göra än att för brödet hålla god min. Året därpå 1912, på sommaren började vår pojke Harry krypa. Sen gå, å sen dränkte han sig, tegelslagaren drog upp en. Då sprang han hem. Nu har han växt upp till stora karlen, är järnhandlare och har fästmö.

Som vaktmästarfolk kvarstannade vi i på när en månad och 6 dagar i 5 år.Till den 1 okt. år 1916. Då vi på ett år bebodde Bosgårds gamla väderkvarnsstugan, rättarstugan , norr om och intill kapellet.Under min tid som salig vaktmästare förnyades arbetsförhållandet som en mångfrestande man. I mångfald blev min syssla. Vedhuggare, källgrävare. Stensättare. Jag började komma mig till rätta . Såg framtiden an,med glädje och förhoppning. Amanda tog försök som linnesömmerska.Soper och damm. Bära vatten till dop på ett berg. I behövlig vila ett år. att vi den 1 okt. 1916 kröp in i väggalusastugan, Gamla Rättarebostaden i Bosgård. I denna enkla stuga fann jag mig gott. I nervernas lugna ro. Gjorde jag ej en min i att taga ett steg in i kapellet mera. Ej heller följande år. Då vi gjort vårt intåg i stationssamhället Väderstad.

Genom denna min över ett års vila från soper, damm, kapell och baptister, fick jag högeligen av Guds barn, baptister sparken, uteslutning som de kallar det. Ej som grov syndare, utan på som de sade bristande intresse. Tackar mjukast. Det var inget dråpslag för mig. Utan ett varmt och tillgivet tack för väl skött vaktmästaresyssla i 5 år. Amanda fortsatte envist sitt baptistiska kapellgång, i tron nästan som ett himmelrike. Tack vare nu, Guds kära barn baptister, blev nu i vårt kära hem, ett Satans törne. Bland törnen, glädjande det året i rättarstugan, kom morgonrodnaden stjärnan, till ett bättre ekonomi , i mitt kära arbete vid Väderstads järn och maskinaffär. Där jag kvarstannade i 10 år. Efterträdd av min son Harry. Som nämnt den 16 okt. 1917 flyttade vi från den fridfulla Rättarstugan till samhället Väderstad, villa Svalan, nedre botten på söder.

Harry var nu 6 år. Vid flyttningen dragande sin i järn åkarkälke.Något lastad. Landsvägen så elden lyste. I villa Svalan var vacker

lägenhet om ett rum och kök. Vänligt värdfolk, målare Aldéns. som inom något år försålde villan fastigheten till järnvägen Mjölby-Hästholmen.I stället för målarmästare Aldéns inflyttade till börden västgötarJag och min familj var östgötar. Östgötar och västgötar har från gammalt haft svårt i förståelsen, som tidigare alltid slutade med nederlag för västgöten. Men nu frivilligt för oss östgötar, som där bott blott i 3 år till den 1 okt. 1920. Harry var nu 9 år, jag 48 år, Amanda 43 år. Här skrev jag en gång till en person: Friden och ofriden, himmel och helvete är samma plats. I detta bo, Villa Svalan, var tillfredställande, inhemskt, ej nog med oss. Krypen, väggohyra medelmåttan. I förlust gick sängar, golvursfordral mm. Ej tack. Adjö då. Som efterträdare i de vackra rummen kom en änkefru, efter henne en Kall, vilken i vrångbild en natt kröp i Varnäsängens källa. Efterleverskan gjorde sig salig. Blev frälst. Spelade förtroende, mot min vilja fick låna pengar av min hustru Amanda. Pengarna var Amandas, ej mina. Med 7 sorger och 8 bekymmer. Förträtad. Lyckades på allehanda vis, sent omsider, utan ränta krabbla ut dem.

Uppbrott, flyttning, den 1 oktober 1920. I nya Villa Sandvik, även kallat hemgården nr 2 i tomt. Övre våning, ett rum och litet kök. Hyra kronor 250 per år. Här bodde vi i 8 1/2 år. till den 1 april 1929 då vårflyttning skedde till villa Andersborg, där jag ännu bor, ehuru ensam, änkoman. I villa Sandvik upplevde vi både glädjens och sorgens dagar. Den 5 sept. 1921 dog min gamle fader Anders Petter (Petrus) Andersson på Jönstorpi Åsby mader, 81 år. Född den 8 mars 1838. Begravd på Väderstads nya kyrkogård där en lavendel buske ännu står. År 1921 den 7 okt. förrättades laga bouppteckning efter min far. Som i tillgångar utvisade:Summa kronor 3086:58 Skulder 115:00 Behållning2971:58

Året därpå 1922 försålde vi efterlevande 4 barn lägenheten Jönstorppå Åsby mader till möbelsnickare Algot Johansson i Sommen för kronor 5 500 med tillträdesrätt samma år 1922 den 14/3.Denne Algot Johansson blev sedan min svåger, gift med min äldsta syster Elin och är bosatta därstädes.I fastigheten lyfte jag min arvslott kronor 1375 i penningar. Lösöret uppdelades i lotter. Till vars och ens fulla belåtenshet.Inte ett ont ord, i groll, i arv efter vår fader förekom oss 4 syskon emellan, Alla mer än tacksamma och nöjda. Varpå enhälligt och enstämmigt, min skuld 400 kronor ströks och gavs efter. I denna eftergift smälte bort, fullständigt min stora uppoffring för min far, jag tidigare haft.

År 1924 dog Amandas styvfader Per Filip Månsson i Stora Viborg, Sverkersholm Ringarums socken. Här fick Amanda som ej var Månssons dotter likställigt ärva, som de andra, Månssons barn. Summa kronor 971,64 Med något i linneväg som delades. Ädelmodigt av både änkan och de övriga barnen, att låta sin halvsyster ärva lika.Vid detta tillfälle skrev jag ett brev till Stora Viborg och tackade den samtliga för deras ädla handling. Detta förstod inte Amanda, utan hon envisades i ondo, med sin rätt. Hon stödde sig på följande: Då Amandas rätta fader Carl Johan Jonsson Lustig ( Lustig hette Jonssons far, Amandas farfar) från Björsätter avlidit år 1877 den 17 maj, blev flickan Amanda född den 22 aug. 1877, i arv efter sin avlidne fader bekom hon kronor 145,90, ytterligare av farfadern Jonas Lustig 174,07, summa kronor 319,97. Härtill kom något under åren i räntor. Med mera och alltfort. Tills hon konfirmerades i barnuppfostringshjälp, förmyndararvode mm. Varför 1897 då Amanda var myndig inget fanns kvar. Sin första tid till skolgången var hon hos sina morföräldrar i Hjelmsborg, under skolåren och konfirmation i Stora Viborg, dit kanske pengarna gick och arvet efter styvfadern senare kom. I mer än dubbel måtto. Inslaget som styvfader och barnuppfostringshjälp var laga rätt.

År 1926 den 8 maj avled Amandas moder, änkefru Augusta Månsson från Stora Viborg i Ringarum. Född den 20 feb. 1855. I sitt 72 levnadsår på

Vadstena länslasarett i lunginflammation, där förkyld. Begravd i Väderstads nya kyrkogård, sydvästra hörnet onsd. den 19 maj kl 4 em. Augusta Månsson, på hennes egen önskan kom till oss, dotter och måg för att efter utkämpad strid i Stora Viborg vila. Det fick hon. Men i Väderstads kyrkogård. Hos oss, vistelsen i Väderstad kom ett benbrott. Efter benbrottet lunginflammation. Efter lunginflammationen döden.I samma år 1926 den 16 nov. tillkom efter sin moder min hustru Amanda kontant i penningar kronor 700kr jämväl div. klädesvarorför kronor 95:85.Vid denna tid hade jag som gårds och magasinsman vid Väderstads Järn-och maskinaffär uppnått i lön 160kr i månaden. Visserligen var det i krigstiderna, men vår ställning var ekonomiskt betryggande motsett tidigare. I villa Sandvik överskred jag halvseklet, fyllda 50 år. Amanda 45. Minnes livligt, den dagen fick jag kronor 10krav järnhandlare Robert Johansson. I Villa Sandvik började vår pojke Harry som bagarelärling hos bagare Eriksson, Hilda Anderssons café här i Väderstad. Vilken syssla och yrke han senare frånträdde. I villa Sandvik fick jag indragande sparken vid Väderstads Järn och maskinaffär, 2 år senare återinsatt. På ett år, jag själv slutade, och har sedan dess aldrig mer någon stans varit anställd.(fast)Mellantiden, min frånvaro vid järnhandel, i 2 somrar eller kanske det inte var mer än en, var jag bondarbetare vid Vita Nybble, i Väderstads socken, hos Oskar Samuelsson. Detta arbete var för mig ett syndastraff, varför jag aldrig mer det upptog.

Vid mitt upphörande andra gången vid Väderstads järn och maskinaffär återupptogs platsen av min son Harry Viborg Stark. Som först ett år gick i min förre plats gårds och magasinen. Andra året och allt sen biträde i butiken. Nu Skänninge. Se här vad jag skrivet i almanackan 1928, Väderstads järn och maskinaffär i Väderstad. Sista likviden, avlöningen den 31 mars 1928 Betalt, slut, i tjänsten minst 10 år. Mitt bästa arbete. Tack. Bästa chef föreståndare, bästa kamrater, bästa skattegårdspojkar. Bästa Beda. Bra alltihop. Tack, tack.

1928, första april stora frihetens dag för C J Stark, sannorlikt,var det denna frihetens dag den 1 april år 1928 som min son, min efterträdare vid Väderstads järn och maskinaffär började sin bana som järnhandelbiträde, det året den 10 aug. 17 år. Uti åren mellantiden min fritid antog jag per konsignations lager ett sorts Järnspisels Sparos-Roster från A V Heggblads & söner mekanisk verkstad i Kolmården. Agenturen upphörde den 28/2 1927. Då jag återsände kvarvarande lager. Sparrosten var bra, och ligger kvar i de spislar , de kom den dag som i dag är. Här i samhället Väderstad. se närslutet blad 64.

(bifogat: från Heggblad & söner verkstad Kolmården: "Att herr C J Stark,sandvik Väderstad, är anställd såsom försäljare för våra Sparos-roster intygas härmed. Kolmården den 31 aug. 1925, A W Heggblad & söner. Ragnar Heggblad")

För mig obehagliga minnen, Stora Viborg, syskonen i mödernearvet.Av de 4 syskonen, en säger en, i förståelsen tacksam och nöjd. Den yngste Ture Filipsson, Hagfors. Äldsta sonen Hugo Filipsson en hemmaföding, slö och lat, i vrångbild förstört både sitt och andras, motande och hindrande i alla lagliga företag. Kom under förmyndare, svår ändå. O vad jag fick lida för den tjocka kroppen. Dottern Paulina i Stockholm aldrig nöjd, hon skulle ha allt. Skrev dumma trätebrev till mig. Skyllande på allt uti arvet gått orätt till. Hon var så pass vida orättvis och svår att jag i och med detta all svågersskaps kärlek som tidigare varit, mördande dog bort för alltid. Min egen hustru Amanda, förlåt, lika mycket som halvsyster till den förra i klander plågade mig. Ture, du goda människa, vad du var snäll. Klok och rar. Hade jag ej haft dig, uti delningen av mödernearvet hade jag förbannat er allihop. Det svåra häruti var: att jag i godan tro befullmäktiges ombud i görande och

låtande gillt. Uti arvsförhållanden för de tre, ej Hugo som stod under förmyndare. Herr Andersson i Fyllingarum i Ringarums socken, Denne Hugo hade tidigare och allt fort i stort skov, irrat omkring på tidens hav, utan roder och hamnar till sist på Ringarums kommun. Ture däremot, med gott huvud, och gott för att ta sig fram, har även fått det bra. Paulina med 2 barn, Lisa och Paul. Har oavkortat slitet ont, ja mer än ont. Amanda, min maka förlåtet och glömt, död. I upplevelsen av detta så onödiga obehag, upprättade jag en från hjärtat utgående varm och uppriktigt tack skrivelse till var och en av mina syskon, jämväl till var och en, Elin, Augusta och Alma i besök, i handtryckning tack för att vi kunde dela fädernearvet utan att gräla. Inte ett ont ord förekom då oss emellan. Utan frid, frid och förnöjsamhet. Ljuva minne, Se i näst följande 3 blad med foto , mina tre syskon

(foto på Elin, taget hos Wallertz i Mjölby)Fotot är taget i unga år, sådär vid 23 eller 25 års ålder. Elin har bruna ögon, likt sin fader.Min äldsta syster Elin Maria Johansson född den 25 april 1875 i Jönstorp på Åsby mader. Gift med möbelsnickaren Algot Johansson i Jönstorp, bosatta därstädes.Villa Andersborg, Väderstad den 8 juli 1929.

(foto på Augusta här)Augusta, ogift, bruna ögon, skarpa, fula. Stor rak näsa, stor efter far, rak efter mor. Ur ståndsatt att själv kunna ta reda på sig. Hennes pengar, arvet efter far har jag allt fort haft hand om. Dock ej laglig förmyndare.Min syster Augusta Helena Andersson född den 11 april 1877 i Jönstorp,Åsby mader. Fotot är taget jag antar så där vid 40 års ålder. Augusta är f n boende på en kammare i Varpdalen hos f d smidesm. A P Carlssons. Villa, Andersborg, Väderstad den 4 jan. 1932.C J Stark.

(foto på Alma här.)Min yngsta syster Alma, med god förmåga att taga sig fram.Blå ögon, ljust hår. Fotot taget sådär vid jag tänker 20 års åldern.Min yngsta syster Alma Elisabeth Adolfsson, född den 12 feb. 1879, Jönstorp på Åsby Mader, gift med Frans Adolfsson i Lorshagen i Rök, och bosatt därstädes.Villa Andersborg, Väderstad den 8 juli 1929, C J Stark.

Så underligt mitt liv har varit. Då jag kastar en blick tillbaka. Till år 1900 då jag i en tidning, Veckoposten, annonserna sömmerskor. Obs. En ung flicka önskar lära sy. Det var min syster Elin. Svar kom från en sömmerska Fina Johansson i Söderköping, att hon önskade syelever. Platsen antogs av Elin. Där hon som sykamrat träffade den vihåriga Amanda. Genom detta min bekantskap med Amanda. Med härpå följd, äkta makar, Stark och fru Stark. Bosatta i Väderstad.Härigenom kom den andra halvsystern Paulina Filipsson från Stora Viborg till Hästholmen, som där bekant med en kantar Högberg i Rök, fader till Paulinas flicka Jämväl med föregående kom även yngste brodern, Ture Filipsson från Stora Viborg, till Hästholmen, därifrån till Hagfors, där han allt sedan dess gott fått sin utkomst.Sist kom själva mor Augusta från Stora Viborg till oss i Väderstad, dotter och måg. Där hon snart slutade sina dagar, och vart begravd i Väderstads kyrkogård. Vem av samtliga Stora Viborgs innebyggare i Ringarums socken hade tänkt detta. Ingen.Inte jag heller, jag blyges för mig själv. Jag fattig syndig människa.Som ofrivilligt, mig påtvingats ödes gång, den svage var Stark, även till namnet. Förlåt, men jag frågar? Vem av livgrenadjär Jöns Starks ättlingar har gjort mera Om jag då tillägger , I Jöns Starks egen börd, med pennan, manuskriptet till boken släkten i leden I, II, III, IV Jöns Stark, livgrenadjär nr 66 Valla, Svanshals, tjänstgörande i Pommern.

Se, se och läs. De etthundrade och tusende blad jag nedskrivet. Huru mycket i pennigar är den samlingen värd? Svaret kan jag ej giva. Den som lever får se.

Då vi bodde i Villa Sandvik blev jag döver, först på högra örat, sen på vänstra. Jag tror det var 1926. Dövheten har jag haft men av i minst 20 år, på högra örat. Grundorsaken härtill var mitt eget vållande. I nerv och värk i halva huvudet, öga, öra, och halva näsan. Tålte jag inget drag, i högra örat stoppade jag en bomullsudd. Låg på den över natten. Andra dagen en till. Båda kröp in i örat.Jag trodde jag tappat bort dem. I örat hade jag ingen aning om var de satt. Bomullssuddar och öronvax, med annan lort, klibbade ihop sigtill en hård massa. Jag blev lomhörd, sämre och sämre, tills jag helt döv,gick där. Det var väl märkvärdigt, skall jag inte höra längre.Vad har jag för skräp i huvet. Gör rent Kalle. Jag fick fatt i en liten glasspruta. Med den sprutade jag in ljummet vatten, om och om igen.Så i form av en fruntimmers hårnål borrade jag mig in i örat, sprutade och borrade om vart annat. Jag gjorde örat rent, ända in till trumhinnan. Det andra örat också, och sen har jag hört. Tänk så enkelt. Och tänk så dumt att gå döv.Ej nog härmed , år 1912 på våren fick jag en liten kvesa, på högra kinden den nöp jag av så den blödde. Den läkte sig aldrig. Utan den växte och blödde, årefter år, tills sist stor som en tumända. eller redig nöt.Nu var det en kräftknöl, en hudkräftknöl. Å det är farligt. Jaså, gick det ena så går väl det andra, till att bota. Jag tror det var 1927. Försöket härmed gjordes. En tvinntråd hårt knöts om om knölen. Hårt om igen. Ny tråd varannan dag. Knölen den blev ond. Så gav den efter, smalare och smalare. invid roten. Den domnade och torkade bort. På 11 månader var den borta. Såret läkt. Ärret, blev sedan stort som en ettöring, märket bär jag och får bära till min död.Men att bota kräftan på det gammalmodiga viset var väl inte dumt. I mångfald, ett av de märkligaste i min livshistoria, fornminnesvårdare i Väderstads socken. Alltså forminnesombud. Den 30 maj 1926.

Nämnde C G Carlsson= Carl-Göran, första var i denna syssla. Själs seende, andligen blind, varför han snart gick bet. Flyttade från trakten och glömd. Bönder och nämndemänner. Denna syssla antog jag med glädje. Har nu i 10 år gjort något. Å näst följande sida närsluter protokollsutdraget.Den tryckta lappen är ett tidningsurklipp. Östgöta bladet.(Bifogat här:) " Utdrag av protokoll hållet vid kommunalstämma i Väderstad församling den 30 maj 1926. § 3. Till fornminnesvårdare för Väderstad socken valdes f d nämndemannen C G Carlsson och herr C J Stark, Sandvik Oskar Håkansson. just. Ivar Andre. Svensson. Rätt utdraget intygar Oskar Håkansson."Tidningsnotis, Östgötabladet 1/6 1926: Skolrådet sammanträdde i söndags varav: vid lärarpersonalen fick i uppdrag att utarbeta förslag till ett nytt reglemente, ordningsstadga och läroplan vid församlingens skolor. Vid extra kommunalstämma samma dag valdes till fornminnesvårdare för Väderstad herr C G Carlsson och C J Stark, Sandvik.

Fornminnesvårdare, fornforskare, fornsamlingen, fornminnesskrivare och i mån av förmåga ritare. Har och är: mitt livs måls största intresse, inget arbete i min jordevandring har varit mig så kärt som detta. Inget mig så lätt som detta. Kultur, i natur, Vår Herres stora hage. Jag ser, jag hör de tala. Jag förstår dem, de förstår mig. Naturen är min högste Herre.I ett begrepps mening, gudomligheten. Jag förstår honom, han förstår mig. Kultur, spår av människor 5-6000 år tillbaka. Jag ser, jag talar med dem. Natur, dess nyck, 12 - 15 000 år och därutöver, kan ej, vill ej bedraga mig. Ingen trakt som Väderstad är så rik på fornminnen i västra Östergötlands centrum. Striden, kampen år 500 efter Kristus , Svear och

Götar, som slutade med att göterna gick åt. Se förskansnings grunder från denna tid. Stenrevelsbyggnaderna. I ett- två - tre - 4-sidigt gatusystem.

(Tidningsurklipp: Ö.C. 21/12 1931 om fornforskaren Stark, av A. Brogren.nämner att hans föremål uppgår till ca 1000 st inrymda i bostaden och i en flygel på gården. Han är sockenombud för Östergötlands museum och ombud för Nordiska museets etnologiska undersökningar.

Se här ett annat, Östgöten tisdagen den 22 dec. 1931.I ord , i huvudsak likt det förra, dock min skildring i kultur vid Linde-kullen Vallsberg, med flera platser i Väderstad: I dag fastsatt här den 13/1 1936. Mjölby nyheter 9/12 1932. Väderstad får hembygdsmuseum. Vem hjälper herr Stark hitta en fornstuga? Skall Väderstad få en fornminnesstuga? Frågan är om också inte precis brännande så dock mycket aktuell. Fornminnesvårdare CJ Starkombud för Nordiska museets undersökningar i trakten, är sedan åtskillig tid på jakt efter den lämpliga byggnaden och mannen som ställer den till förfogand de för ändamålet. Museisakerna som ska ha sin plats i den behöver han där¬emot inte leta efter, ty dem har han redan. I sin egen personliga ägo till och med. Faktiskt äger Väderstad således redan sitt museum, ett museum på mer än 1000 nummer, det är bara lokalfrågan, som inte är ordentligt ordnad. Föremålen äro nämligen samt och synnerligen tills vidare placerade dels i herr Starks bostad, dels på en till detsamma hörande vind. Tillgängliga för all del, men ändå. Alla de tusen åldriga sakerna, mest fornfynd, äro även i sin nuvarande, föga tillfredställande placering , mönstergillt ordnade. De äro alla försedda med vidhängande lappar, angivande före¬målens fyndort, förutvarande ägarens namn och vad som på sin tid av hr Stark betalats för dem. Det mest värdefulla är enligt hr Starks utsago, en medeltidsmålning från en kyrka, vilken målning han som gåva fått mottaga, med villkor att icke försälja den, utan att den för all framtid skall besvaras i Väderstad. Nämnas må också att omkring 900 år gammalt kyrklås, från Väderstads ny raserade kyrka. Vidare omfattar samlingen en större mängd föremål från den förhistoriska tiden, däribland en "trollyxa" av sten, funnen i Ekeby socken. Yxan bär djupa spår av avfilning. Vid sjukdom har filspånen tillvaratagets som medicin, vilken givets den sjuka under vissa besvärjelseformler. Herr Stark vars fornminnesintresse är betydligt mera än en hobby är en särdeles mångfrestande man. F n är han vaktmästare och en smula skriftställare men har också hunnit med att vara småbrukare, skinnberedare, källgrävare, stensättare, magasinskarl och trädgårds mästare. Han har dugt till allt och har gått i land med allt. Antagligen kom han också att gå i land med ordnandet av den här frågan. Väderstad är att gratulera"

Här en bit jag själv insänt till Östgöta bygdens tidning Skänninge första sidan midsommartiden numret den 22 juni 1931.Tryggafallet i Rinna. Av fornminnesvårdaren C J Stark.Bäcken, fallet och den gamla kvarnen , allt detta ligger här i klar och öppen dager för mänsklighetens stora beundran. Det hela går i stil och harmoni. Naturen har här sagt kulturen ett " giv akt" lägg dammbordet här mellan bergsklyftorna så blir det både enklare och bekvämare. Erbjudandet tillvaratogs. Vad vanns, jo ett stabilt dammfäste, till största delen byggt av natur själv. Kvarnen och dess storslagna anordningar anlades nedanför jättefallet. Skummet stod i högan sky och dånet från dem vilt rasande vattnet överröstade kvarnens dova muller. Ekot om natten blev näckens polska. Själva kvarnhuset stod ett tiotal meter ovanför den nuvarande bron över bäcken. Kvarnen och vägen dit voro anlagda på västra sidan, Lussebosidan, under det att fallet i all sin storslagenhet är befintligt på Krokebo ägor. Kvarnhuset var byggt av grovt rundtimmer i götisk stil och med "knut". Kvarnen hörde ursprungligen och tills dess den insomnade i den eviga tystnaden med viss byarätt till Lussebo. Tiden för dess tillkomst torde vara 1600-t eller något tidigare. I början av 1800-talet började tystnaden och i samma århundrades mitt kom

det definitiva slutet. De kvarnstenar som kommit till användning torde ha haft en diameter av ca 140 cm. Materialet var grov rödflammaig granit och troligen har stenarna huggits ur lagom tjocka naturbildade block. Någon hel sten har icke kunnat påträffats men väl bitar här och var. Bl a har man funnit några vid bäcken där kvarnen stått, och vid vägen upp till Bergslund, vilka troligen varit inlagda i grundmuren, det största stycket ligger vid förstukvisten i stugans baksida. Vid övre dammfästets nedsida på bäckens botten ligger därjämte en halv sten till en sk hemmakvarn. Naturen tycks ha varit givmild mot Rinnabygden vad vattenfall beträffar. Ägarna och hela socknen kunna vara stolta över att ha ett sådant under som tryggafallet."

(Ur tidningen Östgötabladet den 4/12 1930.) "En gammal offerplats” i Rök upptecknat av fornminnesvårdaren C J Stark. Bland ortsbefolkningen berättas en sägen om en vågad kampridarhistoria som slutade olyckligt. Historien förlägges till slutet av 1600-talet eller början av följande århundrade.Kampridarehistorien lyder: Tvenne morske män, ridare av allt att döma smålänningar ingingo sinsemellan ett vad. Stutridaren som red på en stutsade i brysk ton till sin kamrat hästridaren: Jag rider både längre och fortare på min storspringande stut än du min kamrat på din snabbtravandeDag och tid uppsattes för kampridden. Utgångspunkten blev Linderås och slutmålet Hejla backe i Rök socken. Stutridaren tog vägen över Trehörna, medan hästridaren färdades genom Stora Åby skogsbygd. vägar vilka den tiden voro endast ridvägar. Dumdristiga och våghalsiga kämpade nu båda ryttarna,och ansatte de arma djuren så hårt, att som de själva trodde, först uppnå målet. Men o ve vilket elände. Ingen av dem fick någonsin se Hejlabacke, utan den sorgliga ändalyckten blev att båda djuren stupade, stuten i Sättra skog och hästen i närheten av Stora Åby, på en plats somännu ej stått att finna. Huru det egentligen gick med de morska kampridarnasjälva förmäler icke historien. Platsen där ridstuten stupade och dogblev sedan av ortsbefolkningen kallad Stutabåset och omedelbart antagen som offerplats. Förbifarande resande och fotgängare offrade här medhavda smärre saker såsom knappar, nålar o s v samt vid vägkanten funna vedträn påkar, stenar o d som under århundradenas lopp blev till en stor offerhög, 2 m lång, 1 m bred, och en halv m i höjd. Numera äro inga offer brukliga på denna historiska plats."

(Tidningsnotis ur Östgöta Bladet den 1/12 1931.): En helig offerkälla i Ekeby, Upptecknat av fornminnesvårdaren C J Stark."

Vid gården Korskälla i Ekeby finns en gammal helig källa, av vilken gården av allt att döma fått sitt namn. Källan fick namnet Korskällan på grund av att vid detsamma restesett träkors. Detta torde ha skett under något av århundradena under medeltiden. Varför detta kors en gång restes, är en fråga som kan komma att bli obesvarad, men urgamla sägner berätta på olika, sätt om anledningen.En av dessa förmäler att en munk av hedningarna blivit mördad vid källan. Till åminnelse av denna sorgliga händelse reste de kristna träkorset. Enligt en annan gammal sägen skall vid källan en tingsplats ha varit belägen. En av dem som här dömdes till döden var en ung flicka, som var en helig jungfru, som blivit oskyldigt anklagad för ett grovt brott. För hela den församlade menigheten bedyrade den unga flickan sin oskuld, och denna bevisades ytterligare genom ett stort under. I ett enda ögonblick sprang nämligen en källa upp vid den plats där flickan stod. Hon hoppade då ner i källan och försvann för alltid. Efter detta under såg och trodde hela menigheten att flickan var ett helgon, och till åminnelse av henne restes korset. Platsen betraktades sedan av ortsbefolkningen under flera århundraden såsom helig. En tredje sägen förmäler att om korset togs bort eller faller omkull så skall källan hastigt uttorka. I alla händelser förtjänar den märkliga platsen att bevaras för framtiden."

Bifog brev från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademin: 23/1-30 Herr C J Stark, Villa Andersborg, Väderstad.Härmed får jag tacka för Edra till Riksantikvarien insända notiser från Väderstads socken. Ehuru deras vetenskapliga värde ej är så stort, har Riksantikvarien dock som en uppmuntran för Edert intresse beslutat tilldela Eder Fornvännen för år 1929. De av Eder begärda uppgifterna om gravhögar i Kumla socken kunna ej erhållas ur härvarande arkiv.I tjänsten. Erik Floderus.

Bifog Brev från Östergötlands Fornminnes - och Museiförening.Linköping den 10 feb. 1930."Herr Fornminnesvårdare C J Stark. Med tack för Edert brev 7/2 med uppgifterna rörande Korskällan vill jag meddela att jag i dag per telefon underrättat Riksantikvarien om den planerade skadegörelsen varefter åtgärder till fornminnenas skydd snarast kommer att vidtagas. Jag behöver icke säga att Eder anmälan var mycket värdefull, Ni kan med stolthet betrakta Eder som räddare av den intressanta fornplatsen. Beträffande sedan runstenen vid St Valby vore jag tacksam för några upplysningar. 1/ ägarens namn telefon? 2/ är han eventuellt villig att åtaga stenens flyttande på lämplig plats och uppresande?Med de bästa hälsningar Eder Bengt Cnattingius "

Bifog brev:"Norrköping den 20 jan. 1930. Herr C J Stark, villa Andersborg, Väderstad. Härmed får jag framföra mitt hjärtliga tack för de intressantaanteckningarna om Väderstads sockens fornminnen och kulturhistoria . Det vore lyckligt om det litet varstans funnes sådana kulturvårdare som Herr Stark. Och som anteckningarna äro gjorda med verklig litterära talang läser man dem med verkligt nöje och behållning. Med en vördsam hälsning till fru Stark och tillönskan om allt gott under det nya året har jag äran teckna.med utmärkt högaktning.A E Edlund"

Bifog. Tidningsklipp:(dödsruna över N D Edlund, överstelöjtnant, Norrköping. Östgötens tidning 7 maj 1930. Han var amatörarkeolog ochsekreterare i Föreningen Gamla Norrköping. )

Denna N D Edlund var min läromästare i kulturen. Överstelöjtnant N D Edlund har jag mäst av alla att tacka för min kunskap i fornforskningens tjänst. Härför i pengar har jag bekommit mycket gott. Min kära kompass har jag även fått av honom. Mitt varma tack.

Bifog. brev:"Stockholm den 10 juni 1912: Herr C J Stark. Med framförande af Riksantikvariens tack för att den omskrivna bautastenens resande blivit ombesörjd får jag framhålla att meddelande lämnas om storleken af den summa, som önskas i ersättning för arbetet. Högaktningsfullt Knut Lindquist amanuens. Edert meddelande från början av april har jag ej sett.Här ett äldre, rörande bautastenen i Braxatomtens återuppresande som skett.

Bifog. brev . 6 st:" Universitetets bibliotek, Uppsala. Landsmålsarkivet, den 21 juli 1928 Herr C Stark, Villa Sandvik, Väderstad. Vi mottogo för några dagar sedan ett meddelande från Eder rörande fornminnen m m inom Väderstad och kringliggande orter, som vi har vidarebefordrat till Kungl. Vitterhets och Antikvitets akademin i Stockholm enär de främst kunna intressera denna institution vilken främst sysslar med fornminnesvård. Högaktningsfullt Manne Eriksson.Detta var bland annat stenrevelsbyggnaderna.

"Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademin. Stockholm den

17 aug. 1928. Herr C J Stark. Villa Sandvik, Väderstad.Härmed får jag framföra till Eder Riksantikvariens tack för de av Eder insänd uppgifterna om fornlämningar vid Östad, Väderstads socken. Någon ersättning i form av penningar finnes ej tillgänglig, men i stället avsändes samtidigt till Eder Fornvännen 1927.I tjänsten Erik Floderus."Detta var stenrevelsbyggnaderna i Östad. Med forngravar.

"Nordiska museet, Stockholm.Stock holm den 15 maj 1930. Fornminnesvårdaren Herr C J Stark, Väderstad.Vi får härmed be att få uttrycka vår stora tacksamhet för de ganska givande uppteckningar Vi fått motaga, samtidigt som vi ber om ursäkt att Ni fått vänta så länge på detta brev, som utlovats redan å postanvisningskupongen. Vi hoppas att de nya uppteckningar som skola föranledas av våra frågelistor skola bliva av lika stort värde för oss. För ordningens skull bifoga vi ett kvittoblankett å de 5 kronor som vi tillsänt Er. Vi anhålla att Ni villeåtersända densamma vederbörligen undertecknad. Motseende Edert benägna svar teckna vi. Med största högaktning. Etnologiska undersökningen. Sigurd Erixon. B. Nettelbladh."

Här kommet ett från Den Etnologiska undersökningen, vars trogna ombud jag varit i många år. Här har jag kunnat tjäna pengar, för min skrivning i svar på deras frågelistor. Obs allt ligger kopierat i avskrift i särskild pappkartong. Även detta har gått genom präst och kommunalordförandens bifall och samtycke.

"Nordiska museet och Skansen. Stockholm den 1 aug. 1935 Herr Carl JohanStark. Väderstad. Samtidigt härmed har vi nöjet översända Gustaf II Adolf utställningen 1932. utgörande honorar för Edra uppteckningar i anslutning till frågelista nr 51, längdmått.Vid genomgången av uppteckningarna har nedanstående frågor framkommit , som vi ber Eder besvara på ett särskilt foliopapper avsett att bifogas de tidigare uppteckningarna. För Eder benägna medverkan och Edert visade intresse bedja vi att får uttala vårt hjärtliga tack.Med utmärkt högaktning: Etnologiska Undersökningen”.

Lund den 25 juli 1934. Herr C J Stark, Väderstad. Vill härmed framföra Landsmålsarkivets tack för såväl svar å ordgeografisk frågelista som den bifogade teckningen och beskrivningen av forngravar i Väderstad. Då det emellertid ligger utanför ramen för landsmålsarkivets verksamhet att samla på fornsaker eller avbildningar av sådana återsända vi teckningen med tack för den visade uppmärksamheten. En sådan teckning hör snarare hemma i Statens Historiska museum i Stockholm eller i något museum i Östergötland.Ersätning för svaret å frågelistan utgår omkring den 1 aug. Med ut¬märkt högaktning ? Ingers, amanuens.De bästa frågor jag någonsin haft. Se avskriften med frågelistan.

"Östergötlands Fornminnes och Museiförening. Östergötlands museum.Herr C J Stark. Väderstad. Härmed har jag äran meddela att styrelsen förÖstergötlands Fornminnes och Museiförening beslutat tilldela Eder sin förtjänstmedalj på grund av Edra värdefulla och gagnerika arbetan:.iden östgötska kulturminnesvårdens tjänst. Förtjänstmedaljen kommer att utdelas vid föreningens sammankomst som äger rum å Högra Allmänna Läroverkets aula söndagen den 28 okt. kl 6:30 em. Styrelsen hoppas att Ni behagade hedra högtidssammankomsten med Eder närvaro och vid den därpå följande suppèn vara föreningens gäst. Enligt uppdrag Gustav Lind.Linköping den 13/10 1934.

I kultur. I föregående mitt arbete, är blott ett axplock, i det vitt omfattande stora . Arbetet är så oändligt att mått ej mätas kan. Jag har sagt, att om jag levde från denna dag som i dag är ett hundrade år, hade jag ändå bara en början. Här är några ting att taga vara på. Hänvisande

till min bok, Väderstad, Natur och kultur. Om jag får leva och om jag får den färdig i råvara till ett manuskript.Näst följer några blad kulturellt ur min egen fatabur.Villa Andersborg, Väderstad den 14 jan. 1936. Carl Johan Stark.

På Haddestad backen. Väderkvarn, där farmor Maria Kristina bodde som änka och ålderdom.(Stugan utvisas strax SO om Karlsberg.( Fasts) Väderkvarnen utvisas vid det större berget, N om stora landsvägen Riksettan, SV om farmors stuga.) Rakt norrut från Knut Petterssons gård.)Från Väderstad socken, på Haddestadbacken kallad, En Väderkvarn. Haddestadbacken är en plats , ett jord och bergsområde jag sannerligen inte vet vem som äger. Eller vart det hör i sockenräkning. En konstig känsla säger mig att det hör nog till Kumla socken. Svar om så är, är det Kumla likt. Med sina utmärkande utjordar. och små lappar över allt. Förr i tiden var det ej så noga i den räkningen. Där platsen var tjänlig för en väderkvarn där sattes hon, och där blev hon uppbyggd. Så även här, å så blev det en Haddestads by väderkvarn på Haddestad backen kallad. Om väderkvarnens ursprunglighet med sina månghundrade anor får vi i alla fall räkna från medeltidens högsta blom och kult med full och ständig verksamhet året om. På denna backe, Blåsut. Naturens tämjda krafter fann dock en natt för gott att i denna kvarn spela apan. Därom vet en gammal sägen berätta som lyder: På höstetiden något av åren 1830-1840 slet vädrets makter ondskefullt sig löst.Det hjälpe ej att vrida väderkvarn vingarna ur vid, de gingo i vind igen, all mänsklig makt stod hjälplös, kvarnen gick tomme med en sjumila fart. Mjölnaren för att rädda sitt liv sprang förskräckt därur, efter kommo 2 dansande kvarnstenshalvor dängande, ut genom väggen. Därpå följd av 2 väderkvarns vingar i marken, gick i brak.Efter denna sorgliga händelse blev kvarnen visserligen återställd, men slagen reträtt var gjord , Den insomnade med en nedbrytning uti sin eviga tystnad, med all sannolikhet något av åren på 1800-talets mitt.Väderkvarnens plats och mått är sommaren 1931 fastslagna och uppmätt,efter de möjligheter som nu kan givas, och hänvisas till en uppmätt skiss, där närmare och bättre skärskådan över det hela kan göras.Kvarnhuset var naturligtvis ett vanligt timrat trähus. Med groft slaget timmer i en så kalad utterknut, innehållande i mått 6 m x 5 mfrån landsvägen rakt fram räknat till kvarnen var ca 73 m. Vägen som kröker till gärdesgården är 100 m. Kvarnen låg alltså väster om vägen, med 5 m däremellan. På väster och även på norr om kvarnenär ett vitt omfattande bergområde. Närmast på norr å andra sidan gärdesgården är flera småbrukare, lägenheter Lilla Gärdslösa kallat till Kumla socken. På dess mitt vid ett berg på söder och där ännu växande träd och syrener vid berget finnes, mitt i den nu varande bigård och bibänkar, som är där Emil Gustafssons sterbhus, bin står. Har min farmors kära gamla stuga stått. Det har mig sagts att vad jag vill minnas att min farfar som hette Anders Tungerman skulle även någon tid varit väderkvarnsmjölnare.Så lyder historien om Haddestadbackens gamla Väderkvarn.Villa Andersborg, Väderstad den 25 mars 1932. Carl Johan Stark.Dag då platsen besöktes för denna artikels upprättande var den 11 juli 1931.

Från Röks socken, På Lysings härads allmänning. Stenstugan vid Sätra gärdesgården, en borg(Skiss över huset.)Stenstugorna som platsen vanligen kallas har varit bebodd senast på 1840-t eller däromkring av en fördriven Sätra torpare bosatt i Öna i Sätra skogen strax här intill. Denna torpare hade i början av 1800-t vid egendomen Sätra svårligen försyndat sig genom sin stora skicklighet till att känna konsten av att då, andra om morgonen vaknade hade han vad de saknade. Genom denna misshaglighet blev torparen från Sätra landsförvist. Då han på allmänningen i denna borg sin återstående levnad

bosatta sig. Till börden var mannen västgöte, och hans skickliget för sitt livsuppehälle, fortsatta han obehindrat, som då han bodde på andra sidan gärdesgården, vilket var: jaktfiske och under nattetid förflytta andras egendom till en annan plats.Därom en sann berättelse. På höstetiden något av åren 1830-35 kom Stenstugumannen ( vars namn jag egentligen inte känner) till Anders Stark på Åsby mader och tingade bort 4 kappar säaråg, men Stark kunde inte få den förrän nästa fredag, för den skulle inte tröskas förrän om nästa torsdag i Sättra. Jag kommer med rågen sade han, vilket han också gjorde. Han hade som sagt konsten till att förflytta andras egendom.Stenstugorna , Borgen är i sitt slag en mycket finfin, sinnrik bebyggelse. Själva stugan som varit byggd av sten till takfoten, mäter i längd 4 m, i bredd 3 m. och nu varande ruin är 1 m i höjd 60 cm i bredd. Stora och lilla borgbyggnaden mindre i höjd och bredd. Med all sannolikhet har storborgens långsida som är åt öster en gång i tiden uppburits av engrov rundtimmervägg. Det synes på stensättningens kortvinkel vilken har varit en förstärkning, så väggen därigenom bättre höll sig uppe med. Stenstuguplatsen förtjänar framför många andra bemärkta fornplatseren uppmärksamhet. Platsen i fråga håller nu på att igenväxa med en nyplanterad granskog. Villa Andersborg , Väderstad den 13 april 1930. C J Stark.

Från Rinna socken. Gärdslätt Laxfällan förtida hälsobrunnskälla (skiss här över området kring Ermestorp- Nyängen- skogvaktarbostället¬Laxfällan etc. Med brunnen utmärkt strax NV om Laxfällan. Grindstugan är utmärkt strax intill skogvaktarbostället, i norr därom.)Ägare Carl Stensson. Vid Gärdslätts hälsobrunnskälla, var brunnsbesökelsetiden under högsommaren av ortsbefolkningen ganska allmän. Hälsokällan har i alla tider varit en så kallad värmsel eller upprinna, med starkt järnhaltigt vatten, eller som det förr sades bläckligt eller rostigt. Ca 1 m i diameter och 1/2 m djup, med ständigt genomgående rinnande vatten, utfallande i en liten bäck, 15 m därifrån. Källan belägen 16 m från gårdens utfartsväg, samt 85 m till gårdens byggnader. I norr omgiven med större och mindre prydliga alar. Före byns laga skifte och senare stod brunnskällan högt i anseende, därom vittnar den funna stapeln= öskärlet som nu mera fått hedersplatsen i Östergötlands fornminnes och museiförening i Linköping år 1930. Åren 1880-85 var brunnsdrickningsperioden tillända och källans bläckiga rostiga hälsovatten fick bortfalla i glömska och 20 år senare igenstenad, jömd och glömd, tills den 26 juni 1930 då dess minnen från forna dar upptecknades av C J Stark.

I Väderstads socken, Bosgård. Vikingagravar Tresidiga stensättningar i riktning norr och söder emot varandra. (skiss på denna)I en dalsänka sydost ca 200 m från gården räknat. En dylik grav funnen ochförlagd i söder 5 meter mindre. Liggande i motsatt riktning om den förra.I uppståndelsen då ansikte mot ansikte. I livet vänner eller fiender?

Efter vikingagraven slut med det kulturella. I stället följde ett annat bland de många av mina bisysslor. Sågfileriet. Ett för allmänheten svårt, närapå omöjligt. Det skall jag göra och det har jag också gjort. Tidigare och alltfort till denna dag. Efter sågfileriet i beskrivningen, kommer glasskäreriet . Som glasskärare blev en självskriven sak för mig i tjänst vid Väderstads järn och maskinaffär. Vilken syssla jag allt sen varje år sysslat med. Även detta är ett bland de svåra. Tillfälliga yrken i en människas liv. Detta passade bra för mig. Genom folks vana på mig, fick jag och får än, gå omkring och mura i järnspislarne. Sätta i brashallar m m Samhällets renhållningsman. I slaskledningsbrunnars ränsning. Har jag innehaft i 10 år, tills dato 1 okt. föregående år. Jag

slutade med det 1935. Som efterträdare blev en Åke Andersson, Kvarnvillan. Vilken även fått övertaga en hel del av mitt trädgårdsmästeri.

I villa Sandvik blev även min lott av samhällets samtliga innebyggare, trädgårdsarbetare. Vilken titel jag då fick. Det sades: att detta hade jag medfödda talanger till. Jag gjorde allt så väl. Huru det nu var. Har i 10 årmed denna syssla gått. Det finns knappast en enda trädgårdstäppa här i Väderstads stationssamhälle och många vitt i utekring, där min kunskap, det synligt bär spår. Till trädgårdsarbetet hör även häckklippningen. Ingen trädgårdsmästare kan här vid lag slå mig på fingrarna. Jag har även efter min fordran tjänt pengar härmed.Från och med hösten 1935 upphörde jag med en hel del därav. Krafterna och gubben tar mig. Varför skall jag slita så jäktande då jag inte orkar. Inte behöver det, och inte vill det? Folk blev stötta på mig. Då jag säger att jag inte gör det. Man kan skämma bort gammalt folk också.I villa Sandvik, det lider mot slutet. De första åren , slogs jag anfäktat med väggmadammerna där. 2 sängar i kras. Som med ett trollslag försvann de. Vart vet jag ej. Men hos oss och i våra möbler har aldrig aldrig något sådant kryp mer synts till.I villa Sandvik, uppbrottstimmen blev slagen, den 1 april 1929, flyttade vi därifrån. Vårflyttning, alltså. Detta skulle knappt inte förunnas oss, utan betala hyran till den 1 oktober där också. Jag hade uppgjort broderligt med värden att så skulle få ske, om jag kunde få tag i något på våren. Så skedde. Jag trodde , men tro, då det gäller pengar, finns det ingen broder. En tid på 8 1/2 år. Med 250, - hyra med 1 rum och litet kök. Knappt ingen vedbod, med andra i försakelser, nödigheter, tyckte båda Amanda och jag att vi fått nog. Vi flyttade så till villa Andersborg, där jag ännu vid mitt skrivbord sitter.

Villa Andersborg. Den 1 april 1929, vårat intåg därstädes. Inflyttning var gjord. Jag förkylde mig, blev liggande sjuk, men gick över. Amanda högg i med rum för resande, en syssla hon var mycket intresserad för. Vi hade nämligen hela övre våningen, 2 stora rum och kök, balkong, veranda, med källare samt stor vedbod, stor uthusvind. Med ensamt dass. Allt kronor 250, Amanda slet med tvätt. Rum och resande. Kronor 8,- å 10,- i veckan hade hon av Harry sin för mat och logi. Jag tjänade på mitt vis. Det gick mer än vänta bra. Här förbättrades och uppsates möbler, husgeråd med diverse. Vi blev och var välbärgade.

År 1929 fyllde våran pojke Harry Viborg Stark 18 år. Stora karln och järnhandllare. Hans bilkörkorts fotografi.( foto här på Harry )I Vars friska ådror flyta varmt blod. 1/4 Lustig 1/4 Hjelm och 1/2 Stark. I utseende övervägande german, ljust hår, blå ögon, rak näsa med baknacke. Harry, år 1930 19 år. I Tjänst vid Väderstads järn- och maskinaffär. Vistelse, hemmet. År 1931, 20 år. värnpliktig.Mönstrad. Inskrivningssedel. I Boxholm den 7 mars 1931. Uttagen för linjetjänst, bilförare. Exercis, Jönköping, A6 nästa år. År 1932, 21 år. Exercis, inryckning i april utryckning i oktober 1932. Till exercistiden våren 1932 hade Harry sin plats som tidigare vid Väderstads järn ochmaskinaffär. Vid hemkomsten hösten 1932 var platsen indragen och borta. Förvintern 1932 och vintern 1932-33 med sommaren arbetslös. En månad den 9 aug. till den 25.sept. hade han plats på Gotland. Den 30 sept. dog hans mamma.Julen 1932 kom Harry hem med en flicka. Maria. Kallad Maja Carlsson. Från Björkhöjden i Hogstad socken(foto på Maja)Flickan var rar. Å mor sa det samma. Det året: julen och slutet, var Harry 21 år, Maja 18 år. Deras födelsedag och år är: Harry född den 10/8 1911 Maja född den 29/1 1914. Vile så friden över dem båda. I dag den 15 jan. 1936 Carl Johan Stark.

År 1933 den 9 sept. Harrys mamma döende. Telegram den 8 sept. till

Harry, Burgsvik, Gotland. Kom genast hem. Mor vill se dig. Dagen därpå den 9 kom han på eftermiddagen. Å då var flickan Maja även hos oss på besök. En titt hos Harrys mamma. Tåget kommer. Flickan tittar ut genom fönstret. Tant. Harry kommer. Det gjorde han. Å så var han inne. Hör du mor, sade pappa. Ja,ja ser du barnen. Det gjorde hon och blev glad. Mor: Ni skall ju hava varandra. (kanske denna frågan blivit ställd till flickan någon timme tidigare så ej Harry hörde det?) Vad svarade flickan? Jag vill hjälpa Harry. Ett mycket vackert svar. Mor fann sig synnerligen nöjd därmed. Omtalade det senare för mig. Då blev jag även mycket nöjd. Harrys mamma dog sedan, den 30 sept. 1933 kl 10 å 20 på fm lördag. 56 år, 1 mån. och 8 dagar.Dödsorsaken var vattukräfta. Vatten i magen, först i Linköping. Magen öppnad, senare tappad 6 gånger, först i Mjölby, senare hemma.Måndagen den 2 okt. kl 4 em blev hon bisatt i sin grav. Å gamla kyrkogården köpt familjegrav . Äkta hage på 50 år, förfaller till ny betalning 1983. Mammas Amandas grav får öppnas år 1963, om så påfordras. Flickan var med på tants begravning. Ett kärt sällskap i vår ensamhet, tack flickan min.I almanackan den 31 dec. 1933 skrev jag: I Guds namn: Detta sorgens och tårarnas år tillända gånget. Augusta min syster gick den vintern och stampade hos mig.

Året 1934. Strålande tider. Januari 1 nyårsdagen måndag. Ja, flickan Maja Carlsson var hos mig det minnes jag. Harry däremot han var i Björkhöjden. Nästan jämt. Men han kanske bara sade för mig att han var där, för att jag skulle lugn. Vilket som helst. Det var ju strålande tider. Jaa, det blev det. Onsdagen den 23jan. fick Harry plats som handelsbiträde hos handlare Erik Ehrén här i Väderstad, där han fick kvarstanna till den 9 april 1934. Då chef herr Gustaf Wilde i Skänninge rödbust stod i dörren och frågade efter Harry. I ärende att han villa hava Harry tillbaka i sin järnaffär i Väderstad. Harry lite vass i näsan svarade. Jag har plats i affären Herr Wilde: Det skall vi försöka göra om. Var vänlig kom. Alltså Harry, likt mig tidigare gick för andra gången till tjänst i Väderstad järn och maskinaffär.I Guds nåde. gick det året år 1934 tills dag och år. Månd den 11 feb 1935 då Harry Viborg Stark blev befordrad i transport till huvudaffären i Skänninge. Där han sedan alltfort varit. Trives gott, och befinner sig väl.

Nu kommer flickan igen. År 1934 den 1 29 jan. fyllde Maja Carlsson 20 år. Harry och Maja kom till att kära ner sig, som slutade med förlovning.(bifog. Förlovningskort. 29/1 1935.)Maja var då 21år, myndig. Harry den kommande 10 aug. 24 år.Ungdom och kärlek, ungdom och glädje. Med lite sot i mjölken. Den 26 mars 1935 kom Harry hem från Skänninge. Ont i knäet. Vatten i knäet. Hoppande på armkryckor. Bra igen. Den 1 juni åter på sin plats i Skänninge. Så kom turen till Maja Carlsson. Någon dag i juli månad sjuk i njurkapsel inflammation. Bra igen. Gott igen. Om jag minnes rätt var mitt första besök hos Maja och hennes mamma i Björkhöjden Hogstad, någon gång i mitten av sept mån. För mig högst glädjande. Inte underligt att Harry så gärna villa vara här.

Sista söndagen på det gamla året 1935 kom flickan Maja till mig. Snö och slask. Hon var våt om fötterna. Farbror, jag är våt om fötterna. Av med de våta strumporna som var hennes. På med mina strumpor, som låg i lådan förstås. Som var torra. Å så skönt. Så skrattade farbror. Då sade flickan: det tyckte farbror var roligt. Så kom Harry hem vid 7 tiden på kvällen från järnhandeln För den dagen hade det varit inventering där. Å sen fick jag dra veven. Nyårsdagen den 1 januari 1936 kom Majas pappa och mamma för första gången på besök hos mig. På tåg eftermiddagen. Resa hem tåg från Väderstad en kvart i 8 på kvällen. För mig var det roligt att de kom. För dem var det roligt att de reste. För Harry och Maja var det roligt i Skänninge.

Tidigare okända arvsförhållanden. Harry Viborg Stark fick arvet, så långt i börden . Och inbördes testamente. Harrys mammas moders faders broderson, Testamente efter änkans död. Man går ej säker för pengar vare sig de kommer eller går. Närsluter 2 papper häri.I dag den 16 jan. 1936. Carl Johan Stark.

Bifog. brev:från S P Hollerrtz, Ringarum ( auktioner och boutredningar)Till fru Amanda Stark, Sandvik, Väderstad.Härmed kallas Ni till arvsutredning efter avlidna makarna Matilda Andersson och Anders Gustaf Andersson från Leckersbo som är utsatt att förrättas hos mig i Bråta torsdagen den 28 nov. 1935 och kallas Ni då att vara tillstädes. Skulle förhinder möta eller Ni ej vill resa torde Ni översända fullmakt till någon att företräda Er även om vilket så önskas kan sändas till mig.Ringarum den 14 nov. 1935 S P Hollertz

(Bifog brev från samma person.Herr C J Stark. Andersborg, Väderstad.Härmed får jag översända redovisning av arvsskiftet efter makarna Mathilda Andersson och Anders Gustaf Andersson från Leckersbo.1/ Arvsskiftet i bestyrkt avskrift.2/ av arvsskiftet framgår att arvslotten utgör: 72:282/ Avgår porto och besvär 1:28= 71 kr Kontant som översändes i postanvisningÖver vilket jag motser kvitto enligt närslutna formulär. Högaktningsfullt S P Hollertz.

Ej ännu slut på min självbiografi. I villa Andersborg tillkom en extra syssla. I trädgårdsarbetet. Trädgårdsbesprutning, tidigt på våren och sent, följande en tysk handspruta , nätt och välskött. Bolag 12 stycken. Inköp 35. I 4 år våretid innehade jag denna syssla. Till våren 1935 slut. Då jag härmed lade upp. Närsluter 2 blad, protokoll däröver 1935. Ej nog med detta, utan juridiskt deklarationsskrivare . Ett bland de svåraste uppdrag en människa gärna kan taga sig för. Detta var min lott. I och med 1935 års utgång hade jag uppställt deklarationsskrivning i 10 år. För varje år blev det flera. Svårare och Svårare. Tills 1926 ännu svårare nya lag. Nya blanketter. Och medbrottsligt straffansvar. Sådant föll ej i min smak. Slut. Se 1935 års protokoll. 100 fick skriftligt meddelande, 40 muntligt slut. Se 1935 års protokoll, 7 blad, 142 st. I sanning, inte dåligt av Carl Johan Stark.

År 1935 trädgårdsbesprutning utförd av C J Stark, på följande ställen, åt följande personer.A B handl. Eric Ehren, Väderstad. Formalin, rosbuskarnaA B fru Gustafsson, Villa Vilan,Västberga fruktträd och krusbärsbuskarSkattegård Vallsberg frukträden.Larsson , möbelsnickare Georg Björk, Andersborg Ivar Björk, Björkvik TelefonsstationDane Hjelm VäderstadVallåker för trädbesprutningenhandl. BengtssonErnst Johansson, CentralkafetSjögren, Oskarsborg Sadelmakare Birger CarlssonMejerietAxel Gärd, SandvikHenning Andersson, prästgårdenKantor HågårdAlbert Johansson norra samhälletOlgar Björkman , Godtemplarordenbyggm. Carl Johansson

Andersson, kvarnen. Johan PalmsLindberg, samhället Ture Nero, Turevik Carl Johansson, BrunnsvikOtto Jonsson, Boberg Nyängen, Gärdsslättsmidesmäst. Johansson Ljungstorp.David i Karleby,endast krusbärsbuskarVäderstads järnhandel Erik Svensson, Rinna by Alf. Carlsson Järnvik Axel Andersson, Villan Falk, Vallsbergför sprutningen uppburit 5:25 rep. på sprutan 1:50 summa 3,75krKontant lämnat till Ivar Björk den 1 juni 1935

Några ord om min skrivkunnighet. Av både taxeringsnämnden och den stora hopen allmännerligheten. Har jag fått beröm för mina deklarationer. Detta bevisar den dag som idag är den 16 jan. 1936, det inte hjälper att säga ifrån. Då alla redan en bonde har varit hos mig med sina bekymmer. Deklarationsskrivningen bliver i alla fall i år, i miniatyr.Så mycket jag vill. Vad skall jag träla med andras synder för?Carl Johan Stark

År 1935 har C J Stark verkställt följande deklarationer åt följande personer Carl Johan Stark, villa AndersborgAlgot Johansson Åsby maderAnna Hellberg, Åkerstad nr 4Hjalmar Öhlin, Lilla HarstadSimon Gustafsson, Hygnestad krongård David Gustafsson, Nyängen, Gärdslätt Ingeborg Fingal, Åbylund, Vallsberg Oskar Rydquist, HögstorpOskar Rydquist, Rydsäters villa i S:t Per Alb. Carlsson Karleby storgårdJohn Carlsson i Gärdslätt för Karlebygården John Carlsson i Gärdslätt för Gärdslösa i Kumla. Sigurd Fingal och Carl Fingal i Åbylund. Beda Olsson, hushållerska, Bäcken nr 1, Forserum, Jönköpings 1. Johan och Johanna Carlsson, Gärdslösa norrgård i Kumla. Henning Johansson Skeby trumpetargårdAdolf Pettersson Lilla Harstad, VäderstadHolger Johansson, trädgårdsmästare i Bosgård, Väderstad Lindberg här i samhället, beshjälplig, han skrev själv. Edit, hushållerska Lilla Harstad " hon "Ada Jonsson Ådala telefonväxelmMelker Gustafsson Lycketorp, Högby snCarl Axel Gustafsson hemgården VäderstadHjalmar i BigårdenKurt Carlsson i villa Solvik hos Bengtsson?Bror Johansson Rösätter, Stenstorp, Rinna f backgdnOskar och Hilma Andersson Lundby stakegård Ester Carlsson Hygnestad skattegårdSärstad kämpegård, skogsexcis och en avskrift av orig.Carl Carlsson Hygnestad skattegård sadelmakare Birger Carlsson Fridhem Axel Andersson Gölen Väderstad Änkan, sterbhuset i Gölen, BosgårdInes Carlsson Björkslund Lindekullen. Carl CarlssonEllis Jönsson, Väderstads herrgård Gerhard Svensson HaddestadOskar Eriksson, Högkullen, Skräppe. Mellbergs kafet Hilda Anderssons

Carl Johansson, BrunnsvikGustaf Björkman, BjörkslundCarl Andersson Lundby skattegård Viola Jansson Väderstads mejeri David Carlsson i Kimma Rinna Carl Fransson Ranneboda, RinnaKnut Carlsson Bäckstugan, RyckelsbyOskar Andersson Skeby trumpetargårdDräng i Lindekullen Olof Gustafsson TungelundaEinar Carlsson Vallsbergs bockegård VäderstadOskar Rylander Lilla Carleby, vägarbetareCarl Johansson, Haddestad med råd och upplydning, skriver självAlfred Rylander, St Humpen, Skeby Johan Carlsson, Vallsbergs backgård Gustaf Carlsson, Lilla Carleby Britta, centralkafet hos Ernstbagerskan Elsa Pettersson hos Ernst i VäderstadJosef Svensson, dräng i Blackstad södergårdBertil Johansson, Väderstads skattegårdAnders Johansson Väderstads sterbhus,ÖrbergaGösta Svensson, dräng i Blackstad södergårdDavid Johansson, statsdräng i Blackstad östergårdNils Nykvist, dräng "Anders Petter Johanssons sterbhus Väderstads skattegårdBrun, Ryckelsbytorp, Ryckelsby Greta Andersson i Lycke, Rinna Sjunne Birger Shells bensin, Vistad, Krigsberga.Algot Lundin Hemgården, VäderstadSvante Carlsson Östad norrgård, Nybygget, VäderstadBirger Karlén Karlsberg, Skeby Alfred Carlsson, JärnvikCarl CarIsson, dräng i Lundby,skattegård hos LindsIngeborg Andersson, centralkafet, VäderstadCarl Karlén , Skeby domargårdNore Andersson, Skeby trumpetargårdKlara Andersson, Skeby trumpetargård ( Hennings mor? renskriv. anm. ) Olgar Wahl Vahlsnäs VallsbergGreta, mejerska/ Väderstads mejeriSven Lindman, Andelsmejeriet,VäderstadJohn Johansson, Åsby utjord i Kumla, Jonstorp. Olsson Bölja, Hedensborg SvanshalsCarl Berg, banvaktsstugan Väderstad löneboställe Artur Wahl, Järnvik, chaufförErnst Sand, Sillekullen, Halltorp, Rinna Bror Davidsson, Östra Tollstad. Kimme, Davids. Sjöman Carl Johansson Fridhem, Gärdslätt Henrik Carlsson Björkslund, Lindekullen Gertrud Svensson Västberga, Väderstad Markus Svensson "Bröderna Svensson ”David Carlsson Vallsbergs backgård Oskar Birger Krigsberga, VistadCarl Andersson Isberg Torahagen och Torpa norrgård Carl Davidsson Motan, RinnaCarl Johansson, Kimme västergård, Rinna Sjunne Kraft, Skräppe, RinnaCarl Carlsson Nyhem, Torpa norrgård, RinnaHarald Carlsson Åsby mader, Väderstad Emil Carlsson,Ernst Brax smedjan Sofiero, Väderstad Oskar Johansson Vallåker, VallsbergErik Brax, Högberget, VäderstadOskar Pettersson, Ljungstorp, Rinna Pål Andersson Röda NybbleInga Andersson "Erik Carlsson, Appuna hos Larssons möbelverkstad Axel Andersson, Hultarstugan, Rinna

Bröderna Carlsson, Kimme RinnaHjalmar Carlsson, Sollarhem, VäderstadDavid Carlsson Bosgård, statsdräng vid Bosgård Evert Carlsson "Carl Östfeldt, Röda NybbleEinar Ljunggren Röda NybbleGunnar Svensson, dräng Lundby skattegård Henning Svensson, Grönlund, Torpa.Axel Carlsson, Ekhaga VäderstadAlgot Carlsson Knippe, EkebyElis Pettersson, Nafta Hemgården.Knut Blixt Högberget, smedjan.Arvid Rehn, Dalhem, SkebyOskar Fredrik Ströms sterbhus Åsby mader Arvid Rehn, arrendator vid Skeby trumpetargård Gottfrid Ström Åsby maderNils Lindman, BosgårdHarry Viborg Stark, AndersborgMaja Carlsson, Törnevalla socken.Axel Sand, Kimme västergårdHarry Bäck, Gissletorp, Hagebyhöga Åke mjölnare,kvarnen, VäderstadNora Carlsson, Carleby, Åkes. VäderstadAstrid Andersson hushållerska hos Erik Brax Högberget Hulda Munter Larssons hushållerska, VäderstadFolke Broden, snickarlärling hos LarssonAnna Lisa Forsberg hos handlare Bengtsson Anna Österberg, slätten, RinnaKristina Abrahamsson, Särstad kämpegårdKarl Fransson= (?) Ranneboda, skogsexcis om igen

I mångfrestningens namn. Skall det aldrig taga slut, Carl Johan Stark?Vad kommer mera nu.? Väderstads kyrkogårds gravskötare. Det inte kyrkovaktmästare Carl Gustafsson, kallad Call-Jösse dugt eller varit betrodd till. Jag har inget bett om. Påkallad. Tidigare, i flera år, med minst 10 grav och äktahagars tillökning varje år.I detta arbete har jag verkligen fått ett erkännande, jag har även tjänt pengar därmed. I och med detta årets ingång 1936 har blivit en nykyrkogårdsvaktmästare, Åke Andersson. Kvarnvillan. Honom är jaggod med. Varför jag kanske även delvis drager mig tillbaka.Så länge jag orkar kommer jag i varje fall att se till min Amandas grav. Svärmoderns grav och min faders grav.Till sist något blad: Dödsrunan min hustrus Amanda Henrika Stark född Jonsson, Skriven av mig 1935, se och läs. Beställ om ditt hus, ty du måste dö.

Döden hade satt sin stämpel på henne. Vattukräfta. Hela sommaren år 1933 dödssjuk. Stor operation i Linköping. Mindre operation tappad 6 gånger. Uppbränd i hela magen. Fick svälta ihjäl. De rysansvärdaste plågor. Befriaren kom, som hette döden. som skedde den 30 sept. 1933 fram på middagen en lördag. Amanda hörde mig ej mer. Hon var död. Ur villa Andersborg genom dörren i en gul kista. På likvagnen bisatt den 2 okt. kl 4 e m år 1933. På Väderstads gamla kyrkogård. Köpt familjegrav. På 50 år. Förfallen till ny betalning 1983, och om så behövs och vill Amandas grav får öppnas 1963, 30 år efter hennes död. I mullen, kyrkogården, där Amanda Stark vilar.Gravbrev. Köpt och betalt av Carl Johan Stark den 30 sept. 1933.Kostar kronor 60kr 3mx2m= 6m Gravplats för 2 stycken. Mig också, väster sida om Amanda. Tredje äktahagen räknat nr 3 från väster. Nr 1 Frans Jonsson 2. Höglund 4 Frida och Georg Björk. För övrigt gravbrevet , inneliggande ritning, plan och se: Amandas dödsruna blad nr 62.Amandas Starks begravningsakt. Som skedde lördagen den 7 okt. kl 2 emår 1933. Amanda född den 22 aug. 1877 död den 30 sept. 1933. I en ålder av 56 år, 1 mån. 8 dagar.Så här står det skrivet: Amandas dödsruna, sista bladet, som

avslutning, i mån av förmåga: Glad häröver, i livet denna dag.Frambär jag härmed till Amanda Henrika Starks minne mitt varma och uppriktiga tack. För sällskapet i livets jordevandring. I 24 år och6 månader. och 8 dagar. Med samma förmåga: i sonen, din uppoffring, till börden införlivad Stark. Jämväl dina blå ögon , förnöjt seende, med min lika. Av flickan Maja Carlsson. Vile så den Högstes nåd och beskydd över oss alla nu och i alla framtid. Med djupaste vördnad, i minnet bevarad. Villa Andersborg, Väderstad den 11 mars 1935. Carl Johan Stark. änkomannen.På min egen självbiografi härmed ett slut. Ett sista blad. Ingen annan har kunnat skriva detta. Min glädje, är därför mer än stor, mer än tacksam till den Högste. Som i nådene, till denna stora dag, i livet mig täckes levat. I själens tanke ostört. Förnöjd, med glad avslutning. Jag är så nöjd, jag är så glad. Sälla, ljuva dag, denna dag. Tack. tack.Villa Andersborg, Väderstad, den 16 januari 1936,Carl Johan Stark.

Som avslutning på släktboken Stark må godhetsfullt biläggas, här nästföljande artikel, ett uppslag i naturens stora bok. Då Kolsjön inte fanns. Artikeln verkar för mig så vacker. Och är mig så kär. Min hustru Amanda som inte förstod sig på min penna, menade som så: Den här har du skrivet bra. Villa Andersborg, Väderstad den 27 sept. 1936. Carl Johan Stark.

I Holavedens nordliga kant. Kolsjömarken inom Rök socken. Författad av fornminnesvåradaren Carl Johan Stark. Ett uppslag i naturens stora bok

Då Kolsjön inte fanns.Kolsjön, gölen och alla andra dyhålor som går under namnet sjöar, jämväl alla större och mindre mossar och kärr, har samtliga alla en gång för cirka 10-20 000 år sedan aldrig funnits till. De äro av sin natur och art en senare skapelsens ting. För ca 8-10 000 år sedan växte här på Kolsjöns botten, mossar och kärrs bottnar, även den övriga på högre nivå befintliga stenbundna marken en den majestätiska utbredande tallskog, vilken var natur och självplanterad av allas vår moder mullen. Här ett Eden, i Holavedens nordligaste kant, växande de frodigaste urtallar, ett skogsbestånd, vars like i skönhet och prakt aldrig i tiderna mera uppnåtts.

För cirka 6-8000 år sedan fingo den så dominerande tallskogsbeståndet som i årtusenden haft sitt hemland i dalsänkan på Kolsjöns botten, tillika med övriga kärrs och mossars botten, göra en ofrivillig reträttpå grund av den svåra konkurrensen med det till synes så blygsamma, motsett tallen, växternas erövring och intåg på dessa bottnar. Vad bliver nu följden? Växternas följeslagare, och svåraste fiendetill tallskogsbeståndet är vitmossans inträngande i skogen. Den kvarhåller regnvattnet och skogsbotten blir allt fuktigare. Skogen dör och ersättes av ett starrkärr. med vitmossa och små spridda mariga tallträd eller marbuskar, ljungen invandrar och vitmossorna tilltar i fördubblad styrka. Under årtusendenas lopp har nu växternas erövring förvandlad den forna skogsbotten till en typisk försumpningsmosse.Kolsjöns botten låg lägre än andra dalsänkors bottnar. Detta gav upphov till en helt ny skapelsens ting. I form av en grund vattenpöl, som bildades av regn och vårflöde vatten, genom slutningarna från de nybildade mossarna, i små landrändlar sakta dragande sig dit.Härigenom stiger vattnet i pölen för varje år, tum för tum, genom stigningen tages mer och mer landvinningar, som är en inkräktning på mossarnas tidigare intagna område, mossarna i sin tur taga landvinning på fastmarken.Så fortsätter kampen av de två nyskapade tingen oavbrutet, med lejonparten för mossarna. Det förr så livskraftiga skogsbeståndet fördrives, och dör bort. Mossarna med tillhjälp av sjöar intager landet. Pölen som under årens lopp danats till en sjö, kan nu först som räkna sin födelse och första tillvaro. För ca 7000 år sedan. Tiden för ca 4-6000 år sedan då i Kolsjöns klara vatten som tidigast funnits

blomstergäddor, brokiga abborar och blänkande mörtar, fingo Kolsjön påhälsning av fiskarna som voro människor, skäggiga gubbar från stenålderns gråa tidevarv.Vilka voro bosatta vid Väderstad, Ljungstorp och Torpa, .

Fisket var nu även här en känd sak. Men hur i alla världen hade fisken kunnat komma till Kolsjön? Då ingen som helst samhörighettill in och utfall med andra sjöar fanns. Naturen har härvid lag av sig självt den stora förmågan, och därigenom har varje art därtill samma förmåga. Alltså den först inplanterade fisken tillika med andra blötdjuri vad skapelsens form de månde ha, är sjöars eget mästerverk. Därefter i allo den vanliga kända fortplantningen.Så kommer tiden för 2-4000 år sedan, med ytterligare en tidför nya skapelsens ting. Kolsjön hade då sin lägsta bredd, gått sin givna form i våg, naturens dämmbord räckte nu ej längre till. Här bildades ett överrinningsställe, så kallat nyskapat utfall, som först tog sin väg i öster riktning över Åsby mader som Bäckudden blivit kallad. Då nu överrinnsvattnet i form av sitt nya utfall gladeligen tappat iväg med en och annan gäddsnipa ned till Tåkern kom som skälig efterträdare det förunderliga, i en annan ny och levande ting, nämligen det: Allt från Kolsjöns tjärfeta tallstubbbotten ( som är ett gammalt lager från urtallens dominerande tidevarv) kröpo svarta kräftor fram med flera par fötter och med klor, vilka hemska vapen.

Nu var mänskligheten inne i en glanstid, bronsåldern kallad. I stället för stenredskapen tillverkades allehanda finare redskap av den röda bronsen, gjutmetall. Med långskaftade röda bronsyxor uppletades desvarta klodjuren på land, grepos, hemburos och koktes levade. Men döm om kräftfångarnes stora förvåning då kräftorna en gång hunnit till att bliva kokta, de fått samma färg som deras egna röda bronsyxa. Tiden kort före vår tideräkning och till år 1000 e kr. räknat hade glanstidens stolta utveckling i rask takt stigande nått ett ännu högre tidsskede. Det var järnåldern. Vid Kolsjöns stränder tillverkades där nu de första båtar (kanoter) av urholkade trästammar 4-5 m i längd. 60 cm i bredd och 30 cm djupa inuti.Båtarna sjösattes och kommo till en överdängande stor folkkulturs utveckling uti idkandet av fisket. De vid Kolsjöns stränder så sinnrikt tillverkade kanotbåtarna hade utförts av de där närboende göternas folk under folkvandringstiden år 500 e kr. Dessa göternas folk hade sitt centrum och konung borg förlagd i Vedera-Kind (Väderstad) . Ingen trakt vida omkring finnes ett bättre prov på våra förfäders rikt utvecklade och omfattande befästningskonst, än just där. Konstaterat av de oerhört myckna funna fasta fornlämningar från denna tidsperiod.

År 900 e kr och något senare som var mitten på vikingstiden då en och annan viking, oberoende av ortsbefolkningen, tog sig en pilbåga jakttur runt Kolsjön. Vikingatiden är glädjande, den första kristna tiden och de germanska runornas tid. Dopkällornas övergående till ett sant kristligt bruk, de första kristna kyrkornas intåg, eller uppförande, påvetiden, eller med andra ords medeltidens början.

För övergångstiden med början till ett nytt årtusende, i räkningen 1000till 1500 år e kr, tillkom en ny tid för Väder-göternas folk. I Veder-Kind med omnejd i söder riktning, I Holavedens nordliga kant.De förr så betydelsefulla borgarna och befästningsverken som under det förra årtusendet så storstilat tillkommit gingo alla obönhörligt till sin ruin. I stället tillkom i sitt slag, dominerande nya uppförde kyrkor, med långspetsiga torn, med träkors på, kors är kors som betyder lidande och död, för den i hedenhös gamla kulturen, till en bättre varande andlig kult. Nu voro tiderna de bästa de någonsin i räkningen varit (oaktat det att digerdöden på 1300-talet med sin oförsyntlighet gjorde en viss påhälsning i trakten.) Gick folk förökningssiffran i rask takt stigande uppåt. Närliggande byar och gårdar stodo ständigt i behov för nya intagande landvinningar flera och flera utjordars bemäktigande.

På var liten kulle stod nu en rar liten ryggåsstuga, med 4 väggar och ett torvtak, väggarna voro av grovt rundtimmer, varvvis till antalet 7 sammanfogande med en så kallad utterknut.Namnet utterknut är ej det ursprungliga rätta namnet . Ursprunglighetens rätta namn är på gamla göterska endast knut. I ryggåsstugorna under ås, var förnöjsamheten stor, här har vi den mångomtalade gamla goda tiden.

Allting att vinna, ingenting att förlora. Allas ädla frihet för intagandet av skog, jord, jakt och fiske, I Holavedens nordliga kant.På medeltidsräkningen dalar nu aftonsolen i väster, frid över vad den förmänskligheten i sin sanna utveckling gjort. I näst följande århundrade som bliver år 1600, är kommen en som det troddes bättre utvecklad reformatio kult i det andliga ståndet. Vi lämna dock det och går i stället en rundtur runt Kölsjön. Holavedsbenämningen å skogsmarkerna runt sjön har av ortsbefolkningen nu som först fått namnet Kolsjömarken. Innefattar även den del benämningen som går under namnet Dals allmänning. Namnet Kolsjömarken är ett namn som i sin helhet är ett båda natur- och kulturnamn.Idén till namngivningen i Kol (som då stavades med kål) är en från därvarande skogsmarker, vitt omfattande kolartid. Sjön fanns där, marken den fanns, så är namnet tillkommit. Vilket namn är då äldst: Kolsjömarken eller Kolsjön? De äro lika kolia, från en och samma tid, namnet ifråga har ingen som helst skillnad i ålder. I slutet av 1600talet tillkom en alldeles ny kolonis intagning å dessa markers områden, av utvandrare från Åsby i Kumla socken, Nybyggarna hade kommit från Åsby upp till dessa mader för att odla mark. Bygga och bo. Vad blev nu mer naturligt än att platsen fick namnet Åsby mader. Ett både kultur och naturnamn.

På 1700-talets mitt stod Åsby nybyggare koloni på en tämmerligen hög kult. De då närmast kända namnen är: Åstrand, Hansson (el. Hans) och Jöns Stark. Och de på 1800-talets början närmast kända namnen: var: Nils Andersson, Johan Adamsson och Anders Stark mfl. De på 1800-talets mitt före och efter närmast kända var: Carl Johan Andersson, Jonas Nilsson, Anders Petter Johansson, Carl Andersson, Johan Andersson, Anders Petter Andersson, och Johan Skog. Med flera undantags familjer, kvinnor och barn. Hela Åsby maders tänkbara möjlighetvar nu till det yttersta i varje vrå väl uppodlad, och dess rättmätigainnebyggare var i det hela taget värbärjat småfolk.

Vi göra nu åter en tur runt Kolsjön och markerna däromkring, ofrivilligt får då vårt öga se, hur naturen i mindre tilltalande skepnad av mossar och kärr oförsynt erövrat och intaget 20-30 av hela kolsjömarkens forna fastland. Naturlagarnas ädla frihet för en sådan inkräktare på bättre ting. Är ju av ondo. För mänsklighetens öga: Är ett dominerande växande tallskogsbestånd i en dalsänka vackrare till att se, än ett fult starrkärr eller en typisk försumpningsmossa, som under sin förmenta rätt så oförsynt taget livet av skogens stolta skönhet, och i skälig ersättning planterat några små vitt spridda martallar, som kan knappt orkar växa, i en mindrevärdig torvmosse. För tiden något av åren 1870-75 företogs av innehavarna till Kolsjömarken ett jättearbete med det till grund lagt, för att skydda och värna det lidande skogsbeståndet från den i flera tider mest svåraste fiende, mossars och kärrs vidare utbredning. Vad var då mänsklighetens jätteliknande arbete, som därtill vågade till att förhindra naturlagarnas verkningar på skogsbeståndet? Det var att naturens dämmbord upprevs , Kolsjön tappades på 1/3 av sitt innehåll. Genom denna stora sjösänkning förlorade sjön över 1 meter på sitt forna djup, 20 - 30 meter runt land och i flikar och vikar ända upp till 50-100 m. Mossar och kärr runt om fingo en sådan åderlåtningsstät att de kröpo samman i funderingar på en reträtt.Genom kulturens makt, människohänder och pengar har nu den snopna Kolsjön fått en helt annan form i våg.

Då går vi dit för att titta på det. Men döm om allas förvåning vad ni på

den nu uttorkade Kolsjöns botten fick se, Stora hej sju dundrande jättestubbar feta så tjäran runno ur dem, stående varvvis på varande, stubbe vid stubbe, vindfällor och stympade trästammar, liggande kors och tvärs i alla riktningar, samt där ibland 3 stycken gamla kanot vikingabåtar som i Kolsjön på den tiden gått i kvav. Hela denna från långliga tider förborgade myckenhet låg nu i klar och öppen dager för mänsklighetens stora beundran, med frågan: Var i Herrans namnhar all denna gamla bråte kommit ifrån? Svaret i all sin enkelhet lyder: Det är skelett och skelettdelar från urtallen som en gång i urtiden här i dalsänkan växt och funnits till, under en tid då Kolsjön inte fanns.Ingen skog någonsin har eller kan växa i en sjö. Efter allt detta tager vi oss sedan en roddtur ut på Kolsjön, som den dagen låg klar och blank som en spegel, båten förankras medelst en stång och ned på sjöns botten göres en sikt. Vad får då vårt öga se? Ett fasans vidunder med horn och klor åt alla håll. Stående fast på bottnen, omfattande med en omkrets på ca 8 m i diameter, nedtill, 4 m på dess mitt och 2 m upptill. Nog har vi i varm nyfikenhet på sjöns givna land sett stubbar i mängd, men att få se 3 stycken stubbar ståer de på varandra mitt i Kolsjön, det är mer än vi samtliga ortsbefolkningen den dagen hade tänkt. Vad göres oss mera behov till bevis för en tid då Kolsjöns mossar och kärr däromkring inte fanns. Kolsjön är i sin enkelhet en mycke grund håla, samt med fast hård stenbunden botten. Alldeles lika med fastlandet därintill. Detta är även förhållandet med mossars och kärrs bottnar vida omkring. Sommaren år 1929 företog jag mig det sanna nöjet att återse barndoms kära sjöpöl Kolsjön, utfallet, mossarna, och markerna däromkring, allt detta hade likt mig själv, med åren taget en synbar förändring. Det för ca 60 år sedan grävda utfallet hade för länge sedan växt igen.Och inom några få år, nicka Kolsjön till mossar och kärr ett kärt gammalt tack för sist, i given form före tappningen. För några år sedan byggdes en stor präktig väg, som i riktning Åsby mader norr om kolsjön och Perstorp, är på vintertiden i livlig trafik och på sommaren i spärr, i lås och bomm.Blott ett enda uppslag i naturens stora bok.Villa Andersborg, Väderstad den 15 april 1931. Karl Johan Stark

(Renskrivet december 1994, Freddie Hallberg, till s 354 släktboken Stark. därefter följer dagbok, Soch krönika från hembygdsgården med början s. 355) kallad " Starks självbiografi")