ÉDOUARD LEVÉSJÄLVPORTRÄTT

É D O U A R D L E V É

S J Ä LV P O R T R ÄT T

Översättning och efterord av Kristoffer Leandoer

PEQUOD PrESS

Södra Förstadsgatan 18

11 43 Malmö

Boken är utgiven med stöd av Franska institutet.

Édouard Levé: SjälvporträttFranska originalets titel: Autoportrait

Copyright © 2005 P.O.L éditeur, 2005För den svenska översättningen © 2010 av Pequod Press

This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris

Grafisk produktion: Absent, MalmöTryck: Madonas Poligrafits, Lettland, 2010

isbn 978-91-86617-06-6

Som ung trodde jag att Livet en bruksanvisning skulle hjälpa mig att leva och Självmord en bruksanvisning att dö. Jag har tillbringat tre år och tre månader utomlands. Jag föredrar att titta till vänster. En av mina vänner njuter av svek. Resans slut ger mig samma sorgsna förnimmelse som slutet på en roman. Jag glömmer bort det som misshagar mig. Utan att veta det har jag kanske talat med någon som har dödat någon. Jag går in och ser mig om i återvänds-gränder. Det som väntar vid livets slut skrämmer mig inte. Jag lyssnar egentligen inte på vad man säger till mig. Det förvånar mig att man kan ge mig ett smeknamn fast man knappt känner mig. Det tar tid för mig att förstå när någon uppträder med onda avsikter, eftersom jag har svårt att tro att det kan hända mig: det onda är i någon mening overk-ligt. Jag arkiverar. När jag var två år pratade jag med Salvador Dalí. Jag stimuleras inte av att tävla. Att noggrant

6

beskriva mitt liv skulle ta längre tid än att leva det. Jag undrar om jag kommer att bli reaktionär när jag blir gam-mal. Min hud glider inte när jag sitter med nakna ben på konstläder, den gnisslar. Jag har bedragit två kvinnor, jag berättade det för dem, den ena struntade i det, den andra inte. Jag skämtar om döden. Jag tycker inte om mig själv. Jag avskyr mig inte. Jag glömmer inte bort att glömma. Jag tror inte att Satan finns. Mitt brottsregister är rent. Jag skulle gilla om årstiderna varade en vecka. Jag har hellre tråkigt ensam än i sällskap. Jag stegar upp övergivna plat-ser och äter lunch på ödsliga restauranger. Beträffande föda föredrar jag sött framför salt, rått framför kokt, hårt fram-för mjukt, kallt framför varmt, det doftande framför det luktfria. Jag kan inte skriva i lugn och ro om det inte finns något att äta i mitt kylskåp. Jag har inga problem att avstå från alkohol och tobak. I ett främmande land är jag tvek-sam till att skratta när den jag talar med rapar under samtalets gång. Jag lägger märke till gråa hår hos dem som är för unga för att ha dem. Jag bör avstå från att läsa medicinska handböcker, särskilt de stycken som beskriver symptomen på vissa sjukdomar: jag känner dem sprida sig i mig allteftersom jag upptäcker deras existens. Kriget tycks mig så overkligt att jag har svårt att tro att min pappa har varit ute i det. Jag har sett en man vars vänstra ansikts-halva uttryckte något annat än hans högra. Jag är inte säker på att jag gillar New York. Jag säger inte ”A är

7

bättre än B” utan ”jag föredrar A framför B”. Jag slutar aldrig jämföra. För mig är den bästa delen av hemkomsten varken vägen genom flygplatsen eller ankomsten till bo-staden, utan taxifärden mellan dem: det är fortfarande en resa, men ändå inte riktigt. Jag sjunger falskt, alltså sjung-er jag inte. Eftersom jag är rolig, tror man att jag är lyck-lig. Jag hoppas att jag aldrig hittar ett öra på en äng. Jag tycker inte bättre om ord än om en hammare eller än en skruv. Jag känner inga gröngölingar. I engelskspråkiga länders skyltfönster läser jag ”sale” på franska, snuskig. Jag kan inte sova med någon som rör sig, snarkar, andas hög-ljutt eller drar åt sig lakanen. Jag kan sova omslingrad med någon som inte rör sig alls. Jag hade en idé om ett Dröm-museum. Av språklig bekvämlighet säger jag ”vänner” om människor som inte är det, jag hittar inget bättre sätt att benämna dessa personer som jag känner och tycker bra om, men till vilka jag inte knutit några särskilda band. I tågets motsatta färdriktning ser jag saker och ting för-svinna i stället för att närma sig. Jag har ingen pensionsplan. Enligt min åsikt är hålet den bästa delen på en strumpa. Jag håller inte reda på hur mycket pengar som finns på mitt bankkonto. Jag har sällan minus på mitt bankkonto. Shoah, Numéro zéro, Mobutu, King of Zaire, Urgences, Ti-ticut Follies och La Conquête de Clichy har påverkat mig mer än de bästa spelfilmer. Jean-Marc Chapoulies ready-madefilmer har fått mig att skratta mer än de bästa kom-

8

edier. Jag har gjort ett självmordsförsök, jag har gjort fyra försök att göra självmordsförsök. Det avlägsna ljudet av en gräsklippare väcker goda barndomsminnen till liv hos mig. Jag har svårt att slänga saker. En äldre släkting var sjukligt sparsam, när hon dog hittade man en skokartong med följande prydligt handskrivna etikett: ”Små snörstum-par som inte går att använda”. Jag tror inte att de visas visdom går förlorad. Ett av mina bokprojekt var ett mu-seum över vardagsskrift som skulle återge handskrivna meddelanden från okända människor, sorterade efter innehåll: efterlysningar av bortsprungna djur, ursäkter på vindrutan för att slippa parkeringsböter, privata efterlys-ningar av vittnen, upplysningar om ägarbyte, kontorsmed-delanden, hushållsmeddelanden, meddelanden som man skriver till sig själv. Medan jag lyssnade på en gamling som berättade hela sitt liv för mig, tänkte jag: ”Den här mannen är ett museum över sig själv.” Medan jag lyssnade på sonen till en amerikansk svart medborgarkämpe och en fransk sociolog, tänkte jag: ”Den här mannen är en ready-made.” När jag fick syn på en likblek man, tänkte jag: ”Han är en gengångare av sig själv.” Mina föräldrar gick på bio varje fredagskväll ända tills de skaffade en teve. Jag gillar det rena ljudet av en papperspåse, men inte polyuretanpåsens sprattlande ljud. Jag har aldrig sett en frukt falla, men hört det vid något tillfälle. Egennamn fascinerar mig för att jag inte vet vad de betyder. Jag har en vän som, när han bjuder

9

hem folk på middag, inte ställer tallrikar på bordet utan kommer med färdiga portioner som på restaurang, det blir alltså inte frågan om att ta mera. Jag har levt flera år utan någon socialförsäkring. Det händer att jag känner mig mer illa till mods tillsammans med någon som är snäll än med någon som är elak. Mina dåliga reseminnen är roligare att berätta än mina goda. Jag tappar fattningen om ett barn kallar mig ”monsieur”. Första gången jag var med om att andra människor låg med varandra rätt inför ögonen på mig var på en partnerbytarklubb. Jag masturberar inte inför en kvinna. Jag masturberar mindre inför bilder än inför minnen. Jag har aldrig ångrat att jag har sagt vad jag verkligen tänkt. Kärlekshistorier tråkar ut mig. Jag berät-tar aldrig mina egna kärlekshistorier. Jag pratar inte myck-et om de kvinnor som jag är tillsammans med, men jag hör gärna på när mina vänner pratar om sina. En kvinna kom för att träffa mig i ett fjärran land efter att vi varit ifrån varandra en och halv månad, jag hade inte saknat henne, jag förstod efter några sekunder att jag inte äls-kade henne längre. I Indien reste jag en natt i samma tågkupé som en schweizare som jag inte kände, vi korsade Keralas slätter, jag berättade lika mycket om mig själv för honom på några timmar som för mina bästa vänner på flera år, jag visste att jag aldrig skulle träffa honom igen, han var ett öra utan konsekvenser. Det händer att jag är misstänksam. Att titta på gamla fotografier får mig att tro

10

att kroppen utvecklas. Jag förebrår det som man förebrår mig. Jag är inte knusslig, jag uppskattar korrekta utlägg. Jag tycker om vissa uniformer, inte för vad de står för utan för deras nyktra funktionalitet. Det händer att jag berättar en god nyhet som gäller mig för någon som jag gillar, och till min bestörtning upptäcker att han blir avundsjuk. Jag skulle inte gilla att ha berömda föräldrar. Jag är inte snygg. Jag är inte ful. I vissa vinklar kan jag tycka att jag är snygg om jag är solbränd och har svart skjorta. Jag tycker oftare att jag är ful än snygg. De stunder när jag tycker att jag är snygg sammanfaller inte med dem när jag skulle vilja vara det. Jag tycker att jag är fulare i profil än framifrån. Jag gillar mina ögon, mina händer, min panna, min bak, mina armar, min hy, jag gillar inte mina lår, mina vader, min haka, mina öron, böjen längst bak i nacken, mina näsbor-rar sedda underifrån, jag har ingen åsikt om mitt kön. Mitt ansikte är snett. Den vänstra sidan av ansiktet liknar inte den högra. Jag gillar min röst på morgonen efter att ha druckit eller när jag är förkyld. Jag behöver ingenting. Jag försöker inte förföra någon som har Birkenstock. Jag gil-lar inte tår. Jag skulle gilla att inte ha naglar. Jag skulle gilla att inte behöva raka mig. Jag eftersträvar inte heders-betygelser, jag respekterar inte utmärkelser, jag är likgiltig inför belöningar. Jag tycker om bisarra människor. Jag känner sympati för olyckliga människor. Jag tycker inte om förmynderi. Jag är mer avslappnad med gamla än med

11

unga. Jag kan ställa oräkneliga frågor till människor som jag tror att jag aldrig kommer att träffa igen. Någon dag ska jag bära cowboyboots till en lila sammetskostym. Lukten av gödselvatten påminner mig om en tid för läng-esen, medan lukten av fuktig jord inte påminner mig om någon särskild tid alls. Jag kan inte komma ihåg förnam-nen på personer som man just har presenterat för mig. Jag skäms inte för min familj, men jag bjuder inte in den till mina vernissager. Jag har älskat ofta. Jag älskar mig själv mindre än jag blivit älskad. Jag förvånas över att man älskar mig. Jag tror inte att jag är snygg bara för att en kvinna tycker det. Jag är oregelbundet intelligent. Mina tillstånd av förälskelse liknar varandra, och liknar andras, mer än mina arbeten liknar varandra, eller liknar andras. Jag upplever ett visst behag i olyckan när en kärlek tar slut. Jag har inte delad ekonomi med någon. En vän påpekade för mig att jag verkar nöjd när gäster kommer hem till mig, men lika nöjd när de ger sig av igen. Jag påbörjar mer än jag avslutar. Det är lättare för mig att komma hem till folk än att ge mig av igen. Jag kan inte avbryta någon som tråkar ut mig. Jag kastar mig över gratisbufféer tills jag mår illa. Jag har god matsmältning. Jag gillar sommarregn. Andras motgångar gör mig ledsnare än mina egna. Jag gläds inte åt mina fienders motgångar. Jag har svårt att förstå mig på idiotiska presenter. Presenter gör mig illa till mods, vare sig jag får dem eller ger dem, utom om de är

Som ung trodde jag att Livet en bruksanvisning skulle hjälpa mig att leva och Självmord en bruksanvisning att dö. Jag har tillbringat tre år och tre månader utom-lands. En av mina vänner njuter av svek. Jag glömmer bort det som misshagar mig. Utan att veta det har jag kanske talat med någon som har dödat någon. Jag går in och ser mig om i återvändsgränder. Det som väntar vid livets slut skrämmer mig inte. Jag lyssnar egentligen inte på vad man säger till mig. När jag var två år pratade jag med Salvador Dalí. Att noggrant beskriva mitt liv skulle ta längre tid än att leva det. Det födelsedatum som uppges på mitt ID-kort är felaktigt. Jag vet inte vem jag haft inflytande på. Jag pratar med mina saker när de är ledsna. Jag vet inte varför jag skriver. Jag har inget emot att fira nyår. Femton år är mitten av min levnad, vilket mitt dödsdatum än månde vara. Jag tror att det finns ett liv efter livet, men inte en död efter döden. Jag frågar inte om man älskar mig. Bara en gång kan jag säga utan att ljuga: ”Jag dör.” Den bästa dagen i mitt liv har kanske redan varit.

PEQUOD PrESS