NU ÄR DEN HÄR

DRÄKTERNAS HÄLSINGLAND

BOKEN VI SAKNAT!

Dräkternas Hälsingland öppnar dörren till en värld fylld av kul-turhistoria, kläder, mode, traditioner, seder och bruk. Även om Hälsinglands dräktkultur till viss del är välkänd, tar författaren här ett helhetsgrepp och belyser för första gången den folkliga dräkten i hela landskapet och visar att klädedräkten är en väsent-lig del av såväl det materiella som det immateriella kulturarvet.

Det stora bevarade dräktmaterialet presenteras i ett omfattan-de kapitel, upplagt efter plaggtyper i mans- och kvinnodräkten. Modestilarnas sammansmältning och hur man kan avläsa dem dräkthistoriskt är ett annat tema. Linneplaggen i linlandet och barnens kläder uppmärksammas i särskilda kapitel. Livet, dö-den, dräkten berättar om dräktens variationer under livsloppet.

I bokens avslutande del beskrivs folkdräktsrörelsen och dräk-ternas utseende på 2000-talet i 34 socknar – från Alfta till Trönö.

Håkan Liby är etnolog och har ett förflutet som museiman och landsantikvarie.

Alfta socken

Alfta socken dominerar ett stort sammanhängande dräktområde i sydvästra Hälsingland med en synnerligen särpräglad och ålderdomlig dräktkultur. Det är ofta lämpligt att socknarna Alfta och Ovanåker be-traktas i ett sammanhang – Voxnadalen, med i stort sett gemensamma dräkttraditioner och samma plaggutveckling.

Jordbruk, skogsbruk och i ett senare skede trävaruhantering, präg-lade näringslivet i socknen. Huvuddelen av den odlade jorden ligger i Voxnans älvdal. Bondekulturens blomstring under 1700-talets senare del och 1800-talets första hälft tog sig materiella uttryck i bland annat byggnadsskicket med storslagna mangårdsbyggnader men också i den särpräglade klädedräkten. Dräktskicket i Voxnadalen är mycket varie-rat, både vad plaggtyper och material beträffar. Rörlighet, kulturkon-takter och närheten till Dalarna har gjort märkbara avtryck i dräktens utveckling.

bevarat äldre dräktmaterial Ett kolossalt rikt dräktmaterial har bevarats från Alfta socken på museer och i privat ägo. Detta stora material speglar många ålderdomliga drag och dräktskickets utveck-ling över en lång tidsperiod. Som exempel kan nämnas mångfalden av kvinnohuvudbonader som beskriver modets inflytande under minst fyra århundraden: linnehattar, mjuka mössor med mittsöm, mössor med nackstycke, bindmössor och pingelurskor.

Inslaget av exklusiva köptyger var betydande i Voxnadalens folkliga dräktskick. Här användes siden, halvsiden, ylledamast och kattun i stor utsträckning tillsammans med hemproducerade linne- och ylletyger.

På hembygdsgården Lökagården finns en förnämlig samling dräkt-plagg tillgängliga i en välordnad klädkammare.

undersökningar och inventeringar Bevarade dräktdelar i socknen inventerades systematiskt på 1970-talet på initiativ av hemslöjdskonsu-lenten i Gävleborgs län i nära samarbete med ideella krafter i bygden.

folkdräktsrörelsens tolkning Det var troligen svårt för hemslöjdsrö-relsen och andra intressenter kring sekelskiftet 1900 att orientera sig i det stora, varierade dräktmaterialet från Alfta socken. Återupptagandet av det nyligen insomnade traditionella dräktskicket framtvingade val av vissa plagg som uppfattades som mer »äkta och genuina« än andra. Detta ledde så småningom till standardisering och bilden av en given plaggkombination blev spridd och vedertagen. I senare tid har intresset vaknat för socknens variationsrika dräktkultur.

vänster Kvinnan bär randigt livstycke av halvylle, fint veckad, »lagd« midjekjol, stor-mönstrat kattunsförkläde, kjolväska, sidenhalsklä-de och mjuk så kallad kammamössa med stycke. Mannen är klädd i randig väst av halvylletyg med dubbla knapprader, knä-byxor av kläde, halskläde av siden och läderkaskett.

nedan Samma dräkt som till vänster men med uniforms inspirerad jacka av kläde med dubbla rader mässingsknappar och virkad toppluva.

233233232

mönster ansluter till nyrokokomodet vid 1800-talets mitt och följan-de decennier. En liten livsstyckskjol av smalrandigt halvylletyg från Bollnäs har ungefär samma storlek som de rutiga koltarna. Under detta plagg bar den lilla flickan antagligen ett linneplagg med ärmar, troligen en särk.12

Till kolten bar flickorna sannolikt ett midjeförkläde av halvylle eller bomull men dessa små enkla plagg har sällan blivit bevarade till efter-världen. Av särskilt intresse är därför ett litet randigt bomullsförkläde från Segersta, endast 36 cm långt, som använts av Anna Persdotter, Hullsta, född 1834.13

Några ytterst välgjorda överdelssärkar av linne, försedda med brode-rier och dekorativa rynk- och veckpartier, har bevarats från Dellenbyg-den. Ett av plaggen, från Bjuråkers socken, är märkt IBPD och daterat 1807. Särkarna, som är sydda till små flickor i koltåldern, torde ha använts i sammanhang som vi idag inte känner till. Har de burits som en kolt med ett förkläde eller som underplagg med en kolt över?14

Flickor i koltFlickornas kolt var avskuren i midjan och bestod av ett liv med långa ärmar och en kjol som var rynkad eller veckad mot livet. Några koltar från Delsbo av rödbottnat kattun har liv som skurits i ett med ärmar-na, i övrigt tycks isydda ärmar ha varit det vanligaste. Merparten av kjolvidden koncentrerades baktill. Livets öppning, som var placerad i ryggen, stängdes med knytband, hyskor och hakar eller knappar.

Från Alfta kommer en flickkolt i Nordiska museets samlingar som består av ett kort liv med isydda ärmar av brunbottnat kattun med blomslingor i gult, grönt och vitt. Livets öppning i ryggen stängs med fyra par hyskor och hakar av mässing. Kjolen som är fastsydd vid livet är av halvylletyg med svart botten och smala rosengångsränder i rött, vitt och flamfärgat garn i blått. Kombinationen av dessa tyger bidrar till känslan av att kolten ansluter till den lokala dräkttraditionen. Kjol-tyget överensstämmer med västar och livstycken i bygden och kattunets karaktär är välbekant i förkläden och mössor i dräktområdet.11

Från Bollnäs respektive Bjuråker kommer två små klänningsliknan-de koltar av rutigt halvylletyg. Såväl modellen som tygets färger och

vänster Förkläde av ran-digt bomullstyg, endast 36 cm långt. Har enligt uppgift använts av Anna Persdotter, Hullsta, Seger-sta, född 1834. Hälsing-lands museum. HM29009. foto joel bergroth

mitten Överdel av linne. Öppen framtill med knyt-band. Har enligt uppgift använts av Brita Pers-dotter, Hullsta, Segersta, född 1827. Hälsinglands museum. HM29008. foto joel bergroth

höger Överdelssärk av linne. Halslinning och ärmlinningar med broderi-er. Bjuråker. Hälsinglands museum. HM25779. foto joel bergroth

vänster Kolt för flicka (bakifrån) och mössa av rödbottnat kattun. Kolten är öppen i ryggen och knyts ihop med siden-band. Delsbo. Privat ägo. foto jan carlsson

mitten Kolt för flicka. Liv av blommigt kattun och kjol av halvylle. Stängning i ryggen med hyskor och hakar. Malvik, Alfta. Nord-iska museet. NM.0201804. foto peter segemark/nm

höger Kolt/klänning av rutigt halvylle. Stängning i ryggen med hyskor och hakar. 1800-talets andra hälft. Växbo, Bollnäs. Hälsinglands museum HM14747. foto joel ber-groth

133132

Hälsingland.66 Bror Hillgren uppger från Delsbo att »rödlångluvorna« köptes från Jämtland. Luvan var alltså inte hemtillverkad utan han-delsvara. Rödmössornas konstruktion kan beskrivas som ett filtat rör som är hoptaget i ändarna. Den ena halvan stoppas in i den andra och ett brett bräm viks upp. I vissa områden, till exempel Arbrå, Delsbo, Ovanåker, Ljusdal, Färila och Ytterhogdal är brämet format i samband med filtningen så att det är kraftigt utsvängt i sidorna. Ett fåtal luvor har tofs, till exempel en rödmössa från Forsa i Hälsinglands museums samlingar som har grön tofs.

»Kaskett« kallades en hantverksmässigt tillverkad skärmmössa av relativt tunt, garvat skinn som kom i allmänt bruk ett par decennier in på 1800-talet. En uppteckning från Ovanåker säger med önskvärd tydlighet något om kaskettens status: »Kassetter användes av män lite när som helst, dom va’ oftast svarta, men inte va’ det lagligt att gå till kyrkan med kassett intet.«67 Från Voxnadalen finns exempel på kasket-ter med besättning av pälsskinn och öronlappar som kunde vikas ned vid stark kyla.

»Karpus«, »ludenmössa« eller »hundskinnsmössa« var vanliga benämningar på den vinterhuvudbonad av pälsskinn som vi idag skulle kalla »ryssmössa«. I de skriftliga källorna nämns många olikas slag av pälsskinn, förutom hundskinn även vargskinn, utterskinn, rävskinn och björnskinn. Den vanligaste modellen hade pälsklädda sidostycken som kunde vara uppknutna, alternativt fällas ned samt pannstycke som också kunde fällas ned vid hård väderlek. Några exemplar finns på eleganta karpuser med kulle av röd vadmal.

Den mest prestigefyllda detaljen i den manliga dräkten torde vara den höga hatten med brätten, ofta kallad »kyrkhatt« eller »stormhatt«. Den hantverksmässigt tillverkade hatten fick sitt genombrott under 1700-talets senare del och under den långa period den varit populär har modellen följt modesvängningarna avseende kullens höjd och form, liksom brättenas bredd och form. I ett tidigt skede tillverkades hattar-na av ullfilt men från 1800-talets början dominerade blank silkesfelb kombinerad med en styvnad av papp. Hatten pryddes vanligtvis med ett band nedtill på kullen.

halsdukar, halsklädenÄven männen har vid högtidligare tillfällen använt kvadratiska kläden av siden eller bomull, knutna runt skjortkragen som statushöjande halsprydnad. Förebilden återfinner vi, inte oväntat, i modedräkten, där en halsduk, vikt till ett brett band som lades två varv runt halsen och knöts med en rosett eller knut framtill, fick ett uppsving under empiren. På samma sätt knöts en vikt halsduk av siden eller kattun, ibland en

ovan Vintermössa,»kar­pus« eller »ludenmössa«, med kulle av röd vadmal och nedfällbara sidstyck­en av pälsskinn. Rengsjö. Rengsjö hembygdsföre­ning. foto förf

höger Hög hatt av svart silkesfelb. Smalt siden­band runt kullen. Järvsö. Tillverkad av hattmakare E. J. Modee, Söderhamn. Privat ägo. foto förf

vänster Kilmössor sydda av sex kilar av rött respektive svart kläde. Bjuråker. Häl­singlands museum. HM1594, HM1545. foto joel bergroth

nedan Kaskett av brunt läder. Järvsö. Privat ägo. foto förf

117116116

Dräkternas Hälsingland ges ut av Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund

formgivare: Eva Kvarnström

bokens storlek: 210 x 270 mm

antal sidor: 320

antal bilder: 460

pris: 395 kr

Specialpris 295 kr vid förhandsbeställning via e-post till drakternashalsingland@xlm.sePortokostnad tillkommer. Ange namn och adress. Erbjudandet gäller t.o.m. 31 maj.

BOKSLÄPP: 26 maj 2018.

DRÄKTERNAS HÄLSINGLANDmode - tradition - tolkningarav HÅKAN LIBY

tröjorBegreppet tröja avser i det följande ett livplagg med ärmar som kan vara långt eller kort, med eller utan skört. Tröjans formutveckling följer i stort sett livstyckets men anknyter enligt Anna-Maja Nylén till medeltida och förhistoriska dräktformer. Hon menar att vissa långa tröjor tillskärningsmässigt utgår från den medeltida kjorteln, med den skillnaden att de är öppna framtill. Endast några enstaka plagg i det bevarade hälsingska dräktmaterialet verifierar idag denna tes men den får framför allt stöd i arkivaliska källor. Samtliga bevarade långtröjor är avskurna i midjan och de flesta har mittsöm i ryggen.15

stor Ålderdomlig kvinno­tröja av vadmal med hel ryggspegel. Bjuråker. Bjuråkers forngård. foto elisabeth liby

liten Tröja, «skörttröja«, av svart kläde med fyrkan­tig halsringning och smala ryggstycken som vidgas till ett långt, veckat skört samt ärmar med slag. Järvsö. Privat ägo. foto förf

Långtröja, «långkoft«, av svart kläde, avskuren strax ovanför midjan. Ryggstycke­na, som smalnar av i midjan, vidgas nedåt till ett långt, veckat skört. Stängning till midjan med hakar och hyskor. Delsbo. Hälsinglands museum. HM14881. foto joel bergroth

Långtröjans insida som visar vidden baktill. På fodret märkning med märkbläck: HJSD 1857. Delsbo. Hälsing­lands museum. HM14881. foto joel bergroth

676666

Exempel på uppslag ur kapitlen Klädkammarens mångfald, Liten blir stor och Från Alfta till Trönö.