det uppsökande arbetet – vad är det, hur gör vi? · detta är dock en sanning med...

FoU-dokumentSeptember 2009StadskontoretMalmö stad

Det uppsökande arbetet – vad är det, hur gör vi?En sammanställning av metoddiskussioner från en forskningscirkel om uppsökande arbete

Sammanställt av Jenny MalmstenFoU MalmöStadskontoret

Förord

Denna rapport är resultatet av metoddiskussioner som förts hösten 2008 och våren 2009 i en forskningscirkel om uppsökande arbete inom miss-bruks- och hemlöshetsområdet som anordnades av FoU Malmö. Forsk-ningscirkeln har genomförts i samarbete med nätverket för Svenska upp-sökare i Samverkan (SUS), Socialstyrelsen och andra FoU-enheter.

Syftet har varit att problematisera och beskriva det uppsökande arbetet, samt att synliggöra styrkor och förbättringsområden. Forsknings-cirkeln har använts som en metod för gemensam fördjupning, reflektion och dokumentation. Cirkeldeltagarna har bestått av en grupp på åtta uppsökare från olika uppsökande verksamheter i Skåne. Annika Pfannenstill och Jenny Malmsten från FoU Malmö har varit cirkelledare. Arbetet i cirkeln har dokumenterats såväl av cirkelledarna som av del-tagarna. Rapporten har vuxit fram genom detta växelvisa samarbete, men texten är i all väsentlighet uppsökarnas. Jenny Malmsten har samman-ställt den slutliga rapporttexten.

Ambitionen har varit att förmedla en bild av det uppsökande arbetet samt att redogöra för metoder och strategier i mötet med personer som är hemlösa. Rapporten är ett delbidrag, en så kallad erfarenhetsrapportering, till en kommande nationell rapport inom ramen för Socialstyrelsens strategier för att motverka hemlöshet. Förhopp-ningen är också att den kan vara vägledande för uppsökande arbete på lokalt plan och ett stöd för att utveckla detsamma.

Vi som cirkelledare vill rikta ett stort tack till de uppsökare som med stort engagemang medverkat i forskningscirkeln. Magnus Lindberg och Krister Lanemar från Mobila enheten i Malmö stad, Anne-Lie Lindell och Stina Svensson från Uppsökande teamet i Malmö stad, Harry Lönnebacke från socialtjänsten i Lunds kommun, Joakim Linderström från socialtjänsten i Helsingborgs stad samt slutligen Lisbeth Hedlund och Ylva Landin från PO-Skåne i Helsingborg. Ni visade alla en stor för-måga att reflektera kring det egna arbetet och att låta ibland motstridiga perspektiv mötas i dynamiska och fruktbara diskussioner.

Vi vill också rikta ett tack till våra kolleger på FoU-Södertörn, FoU i Väst och UFFE (Utvecklings- och fältforskningsenheten i Umeå) för givande diskussioner under processen. Malmö den 22 september 2009

Fil. dr. Annika Pfannenstill Fil. dr. Jenny Malmsten Samordnare FoU Malmö Koordinator inom Koordinator inom IoF Migrationens Utmaningar Malmö stad Malmö stad

1

Innehållsförteckning

Förord...................................................................................................................... 1 Innehållsförteckning...............................................................................................2 Inledning.................................................................................................................3

Kompensatorisk eller kompletterande? .............................................................................4 Forskningscirkeln..................................................................................................................5

Mobila enheten i Malmö stad (2 personer) ............................................................................5 Uppsökande teamet i Malmö stad (2 personer) .....................................................................5 Uppsökartjänsterna i Lunds Kommun (1 person) .................................................................6 Personligt ombud i Helsingborgs stad (2 personer) .................................................................6 Helsingborgs stad i övrigt (1 person) .....................................................................................7

Syfte och frågeställningar.....................................................................................................7 Metod .....................................................................................................................................7 Disposition ............................................................................................................................8

Målgruppen – vilka jobbar uppsökare med?........................................................ 10 Vad är ett behov? ..............................................................................................................10 Problemen med målgruppsbeskrivning .................................................................................11 Socialstyrelsens definition av hemlöshet ................................................................................14 Vem är de hemlösa? ..........................................................................................................15

Det uppsökande arbetet – vad är det, hur gör vi? ................................................ 17 Uppsökande arbete – centrala aspekter ...........................................................................17

Tydlighet och respekt..........................................................................................................17 Egenmakt i systemet ..........................................................................................................21 Platsen - Var sker uppsökande arbete? ..............................................................................23

Uppsökande arbete som metod........................................................................................24 I vilken form sker uppsökande arbete?................................................................................24 Kontaktskapande metoder..................................................................................................26 Motivationsarbete...............................................................................................................28 Informationsspridning.........................................................................................................28 Att länka och skapa kontakt ............................................................................................29 Starta förändringsprocesser .................................................................................................30 Makt och uppsökande arbete..............................................................................................31

Avslutande reflektion ............................................................................................ 33 Bibliografi.............................................................................................................. 35

2

Inledning

Vad är egentligen uppsökande arbete? Detta har vi diskuterat i en forsk-ningscirkel under ett halvårs tid. Vi är en grupp på åtta uppsökare från olika uppsökande verksamheter i Skåne som träffats på FoU Malmö (forskning och utveckling) för att tillsammans med två cirkelledare undersöka vad det uppsökande uppdraget innebär. Att ha med en upp-sökande funktion ingår i socialtjänstens uppdrag, oavsett om det finns verksamheter som specifikt arbetar med det eller om enskilda social-sekreterare har det i sitt uppdrag. Det handlar om att identifiera miss-brukssituationen, hemlöshetssituationen och hålla systemet uppdaterat (3.1 § SoL och 3.7 § SoL). Uppsökare kan dock inte bara arbeta utåt mot målgruppen, utan behöver även vända sig in mot organisationen (sys-temet). Man kan säga att uppsökande arbete även är ett slags inåtriktat socialt arbete. Uppsökare behöver ibland förebereda systemet på personer som inte passar in. Att visa på att de som inte själva söker sig till social-tjänsten också finns. Det är viktigt med en tydlighet gentemot systemet. Vad kan vi som uppsökare göra? Vad kan socialsekreterarna begära av oss? Denna tydlighet lägger i stor utsträckning grunden för uppsökarnas handlingsutrymme gentemot målgruppen.

Denna tydlighet är lika viktig, om inte ännu viktigare, gentemot våra målgrupper. Vad kan vi som uppsökare göra? Vad kan målgruppen förvänta sig av oss? Vad kan de begära av oss? Det finns alltid en risk att vi som uppsökare väcker hopp om mer än vad vi och systemet har att erbjuda, bara genom att vi närmar oss målgruppen. Samtidigt är grunden för hela vårt arbete att vi ska väcka hopp hos dem som inget hopp har och visa på de möjligheter som finns för dem vi möter. Det är en viktig balans att finna i detta arbete, för vi får inte heller riskera att inte väcka hopp. Hopp och ökande av tilltro till den egna förmågan är viktigt att arbeta med och utan det når vi ingen förändring. Att vi som en del av systemet väljer att leta upp personer som kanske behöver dess hjälp innebär att vi väcker hopp på gott och ont. På gott eftersom det är en viktig ingrediens i förändring och på ont eftersom det kan vara hopp om något som inte är möjligt.

Uppsökande arbete är till den största delen utåtriktat socialt arbete. Med utåtriktat menas i detta sammanhang att vi oombedda riktar oss eller söker oss till vår målgrupp. Den enskilde personen och/eller grup-pen har inte uttalat en önskan om vårt stöd och inte heller ett behov av det. Det är vi som kommer till deras platser och inte de som söker sig till oss. Man kan säga att rätten att avvisa och bestämma över mötet ligger hos dem som blir uppsökta. Detta är dock en sanning med modifikation. Vi har i stor utsträckning makten att åtminstone delvis göra mötet till vårt genom samspelet mellan vår auktoritet och deras förväntningar. Hur

3

vi som uppsökare går tillväga i mötet med målgruppen är temat för denna rapport och vi har under forskningscirkeln diskuterat olika för-hållningssätt i det uppsökande arbetet.

Kompensatorisk eller kompletterande?

Innan vi diskuterar det uppsökande arbetets natur vill vi i korthet visa på var det uppsökande arbetet befinner sig i ett organisatoriskt perspektiv. Uppsökande verksamhet kan vara såväl kompensatorisk som komplet-terande. En kompensatorisk verksamhet handlar till stor del om att kom-pensera andra verksamheter. Den kan också fungera som ångestredu-cerare för andra professionella och täcka upp eventuella brister i sys-temet. Uppsökarna kan användas till att ha koll när socialsekreterare inte har tid att ge sig ut, följa med till sjukvården när andra som har det som uppdrag inte har tid och möjlighet till det och så vidare. Det kan också vara kompensatoriskt på ett mer övergripande plan. Den uppsökande verksamheten gör att det ser ut som om man gör något åt situationen när bristen är att man inte har tillräckligt med exempelvis boenden, miss-bruksvård och platser inom psykiatrin. För den enskilde som har behov av detta är det givetvis också ett stöd och han/hon bryr sig sannolikt inte om att det kanske egentligen är någon annans uppgift. Att bara se det som en kompensation för brister i systemet är inte hela sanningen. När man vistas ute på fältet och ser bristerna och kan man också påtala dem.

Uppsökare kan också ses som en komplementär verksamhet. Några som kompletterar ett system som inte gör anspråk på att vara fullkomligt. Man kan vara till för dem som inte passar in i systemet och ha uppdrag att göra sådant som ligger utanför andras uppdrag. I detta ingår som nämnts att identifiera både situationer och målgrupper för att uppdatera systemet. Ännu mer centralt i den komplementära verksamheten är att arbeta med målgruppens egen förändring, att t.ex. vara ett stöd i pro-cessen att ta beslut att bryta ett missbruk genom att både öka personens problembekymring1 och tilltro till den egna förmågan. Ytterligare en aspekt av detta är att informera om var och hur man kan få det stöd man behöver och kanske ännu mer att vara en del i att starta självläknings-processer. Vem avgör då om verksamheten är komplementär eller kom-pensatorisk? Detta är problematiskt och i forskningscirkeln diskuterades detta utifrån olika infallsvinklar och vi var inte alltid överens. Det vi kan vara överens om är att båda dessa delar finns i det uppsökande arbetets ramverk. Detta är utgångspunkten för de diskussioner vi för om upp-sökande arbete.

1 Inom MI (Motiverande samtal, eng. Motivational Interviewing) används begreppet problembekymring vilket i korthet betyder att man ska öka personens syn på sitt/sina problem som ett bekymmer.

4

Forskningscirkeln

Denna rapport är resultatet av en forskningscirkel om uppsökande arbete som FoU Malmö anordnat i samarbete med nätverket för Svenska upp-sökare i Samverkan (SUS), Socialstyrelsen och andra FoU-enheter i lan-det. Motsvarande cirkelarbete bedrivs samtidigt i ytterligare tre regioner; nämligen Göteborg, Umeå och Södertörn. Cirklarna är ett led i metod-utveckling av uppsökande arbete med vuxna hemlösa, missbrukare och personer med psykiska funktionsnedsättningar. Det övergripande syftet med forskningscirkeln är att beskriva det uppsökande arbetet utifrån olika förutsättningar och att synliggöra styrkor och utvecklingsområden i arbetet.

Cirkelträffarna har dokumenterats av deltagarna och de två cirkel-ledarna, med målet att bidra till en gemensam nationell rapport inom ramen för Socialstyrelsens strategier för hemlöshet. Forskningscirkeln har använts som en metod för gemensam fördjupning, reflektion och dokumentation. Dokumentationen syftar vidare till att vara vägledande för uppsökande arbete. Deltagarna träffades sex halvdagar under pe-rioden oktober 2008 till februari 2009. Resterande delen av våren 2009 användes för färdigställande av rapporten. Cirklarna leddes av Annika Pfannenstill, fil dr i rättssociologi och Jenny Malmsten, fil dr i etnicitet. Cirkeldeltagarna bestod av representanter från olika uppsökande verk-samheter. Nedan presenteras dessa samt hur många av deltagarna som kommer ifrån respektive uppsökande verksamhet. Målgrupperna till dessa presenteras mer utförligt i följande kapitel.

Mobila enheten i Malmö stad (2 personer) Malmö stad driver tillsammans med Allmänpsykiatriska kliniken på UMAS en uppsökande verksamhet, Mobila enheten, för hemlösa med psykiska funktionsnedsättningar eller sjukdom. Mobila enheten arbetar ute på gatorna, i parker, industriområden och andra undanskymda platser där människor som lever som hemlösa vistas och bor, i t.ex. tält, hus-vagnar, kojor och på annat sätt. Mobila enheten beger sig också till offentliga platser som centralstationen och besöker regelbundet träff-punkter och härbärgen. Enhetens medarbetare skapar kontakt och sam-talar med hemlösa kring deras behov. Med hjälp av övrig socialtjänst och sjukvård arbetar enheten för att kunna erbjuda hemlösa de insatser de har behov av.

Uppsökande teamet i Malmö stad (2 personer) Uppsökande teamet är en kommunal stadsdelsövergripande verksamhet. Teamet vänder sig till personer över 18 år som har problem med alkohol och/eller narkotika. Tanken är att verksamheten i det uppsökande arbetet ska nå de personer som är i behov av hjälp, men inte själva söker den. Arbetet går ut på att motivera och stödja i förändring, ge informa-

5

tion om systemet och visa vilka hjälpinsatser som finns att tillgå. Teamet arbetar också med samverkansfrågor med aktuella instanser för mål-gruppen. I uppdraget ingår även att utveckla metoder för det upp-sökande arbetet.

Uppsökartjänsterna i Lunds Kommun (1 person) Arbetet består av två olika delar; den ena delen är att arbeta uppsökande gentemot hemlösa personer i Lund och den andra delen av uppdraget innebär vräkningsförebyggande arbete med inriktning på personer och hushåll som riskerar att vräkas på grund av störningar. Som störning räk-nas även olika former av sanitära olägenheter. Även det vräkningsföre-byggande arbetet är uppsökande då man försöker få personlig kontakt med hyresgäster som riskerar sina boenden. Gemensamt för båda upp-dragen är att uppsökarna ska söka lösningar på de behov som finns, skapa kontakt med aktuella instanser, samordna insatserna och därefter länka vidare. Tjänsterna innefattar inte av någon form av myndig-hetsutövning.

Personligt ombud i Helsingborgs stad (2 personer) Ett personligt ombud har som uppgift att arbeta med personer som har långvariga psykiska funktionsnedsättningar2. Konsekvenser som kan uppstå till följd av detta kan handla om t.ex. aktivitetsbegränsningar hos individen och/eller bestå av omgivningens utformning eller reaktioner. De personliga ombuden ska verka för samhällsförändringar som gynnar personer i samhället med psykisk funktionsnedsättning och bistå dem i kontakten med myndigheter. På grund av sitt arbete med personer med psykisk funktionsnedsättning får personliga ombud unika inblickar i systemfel/brister som ofta får omfattande konsekvenser för denna mål-grupp. Genom att påtala dessa systemfel/brister för de ansvariga kan ombuden bidra till att dessa rättas till för att bättre motsvara behoven hos personer med psykisk funktionsnedsättning. Det unika i ombuds-arbetet är att personerna som utgör målgruppen är uppdragsgivare och avgör kontaktens innehåll. I arbetsuppgifterna som personligt ombud med hemlösa ingår uppsökande verksamhet. De personliga ombuden ska vara en länk och t.ex. bistå hemlösa i kontakten med socialtjänst eller andra myndigheter. I Helsingsborgs kommun bedrivs det uppsökande arbetet för personer över 18 år främst av de personliga ombuden/PO-Skåne och frivilliga organisationer.

2 Då vi använder begreppet psykisk funktionsnedsättning används här det så kallade relativa handikappbegreppet. Enkelt uttryckt är det omgivningen som på olika sätt handikappar individer med psykiska funktionsnedsättningar. En lindrigare funktions-nedsättning kan således i en ogynnsam miljö ge ett betydande handikapp, och inget alls i en gynnsam miljö (Pfannenstill 2002).

6

Helsingborgs stad i övrigt (1 person) Under år 2007 tillsattes i Helsingborgs stad en arbetsgrupp för att under-söka möjligheterna till att starta en uppsökande verksamhet gentemot vuxna individer som är psykosocialt utslagna. Arbetsgruppen bestod av deltagare ifrån verksamhetsområdet vuxna inom socialtjänsten. Tanken var att man skulle skapa en enhet som kunde länka den grupp av indivi-der som själv har svårt att på egen hand uppsöka socialtjänsten och en-heten skulle också kunna fatta snabba beslut ute på fältet. Arbetsgruppen lades ner då man kom fram till att boendefrågorna till målgruppen hade en högre prioritering än uppsök. Man ansåg att det uppsökande arbetet inte hade tillräckligt att erbjuda då boendefrågan inte är löst. Idag ligger det uppsökande arbetet i den enskilda socialsekreterarens arbetsuppdrag, dock utan någon specifik arbets- eller uppdragsbeskrivning. Det bedrivs således inget uppsökande arbete ifrån socialtjänstens sida.

Syfte och frågeställningar

Syftet med cirkeln har varit att deltagarna ska sätta ord på vad det uppsökande arbetet innebär och beskriva såväl styrkor som svårigheter med detta arbetssätt. Vad gäller rapporten är syftet att ge en bild av upp-sökande arbete samt visa på metoder och strategier i mötet med mål-gruppen. Förutom de övergripande frågeställningarna kring uppsökande arbete – vad är det och hur gör vi? – har vi under cirkeln diskuterat följande frågeställningar: Vem utgör målgruppen för det uppsökande arbetet? Var möter vi våra målgrupper? Hur ser ett bra möte ut? Vilka metoder/strategier är användbara i mötet med målgruppen? Vad tycker målgruppen om uppsökande arbete? De frågeställningar vi arbetat med under forskningscirkeln är de vi åter-kommer till i den skriftliga rapporten.

Metod

Som framgått är denna rapport en skriftlig sammanställning av en forskningscirkel om uppsökande arbete. Det övergripande syftet med forskningscirkeln presenterades ovan. Nedan följer en tematisk genom-gång av de träffar som genomförts och en beskrivning av hur arbetet inom cirkeln bedrivits samt dokumenterats.

Totalt träffades cirkeldeltagarna sex gånger. Första cirkelträffen användes för att cirkeldeltagarna och cirkelledarna skulle få möjlighet att bekanta sig med varandra och för att ventilera gruppens bild av, och för-

7

väntningar på, forskningscirkeln. Den andra och tredje träffen ägnades åt ett antal övningar med syfte att sätta ord på vad det uppsökande arbetet innebär och definiera de individer som det uppsökande arbetet riktar sig till, det vill säga målgruppen. Mellan den tredje och fjärde cirkelträffen genomförde samtliga cirkeldeltagare intervjuer med personer som är hemlösa för att ta reda på hur de upplever det uppsökande arbetet. Dessa intervjuer redovisades och diskuterades vid den fjärde träffen. Under denna period läste gruppen också litteratur med anknytning till uppsökande arbete. De två avslutande träffarna användes för att påbörja arbetet med att skriva denna rapport.

Varje träff i forskningscirkeln dokumenterades på två sätt. Dels fick någon eller några av deltagarna i uppgift varje gång att göra kortare minnesanteckningar. Dels spelades varje träff in på band för att senare skrivas ut av cirkelledarna. Inspelningarna transkriberades inte ordagrant, men huvuddragen av de diskussioner som fördes nedtecknades. Minnes-anteckningarna och transkriberingarna har sedan legat till grund för denna skriftliga rapport. Varje cirkelträff har också inletts med en genomgång av anteckningarna och en återkoppling till diskussionerna vid det förra tillfället. Då skrivandet påbörjades delades cirkeldeltagarna in i tre grupper som arbetade med följande tema: (1) målgruppen, (2) det uppsökande arbetet och (3) brukarnas perspektiv. Till sin hjälp hade varje grupp de minnesanteckningar och transkriberingar som samman-ställts efter varje träff, samt intervjumaterialet med brukarna. Mellan de två sista träffarna arbetade grupperna vidare på egen hand och vid sista träffen fick deltagarna välja att arbeta vidare med den text de påbörjat, eller byta grupp för att arbeta med ytterligare ett tema. På så vis blev det en viss variation i grupperna. Det sista mötestillfället användes också till att diskutera hur textmaterialet senare skulle föras samman till en enhetlig text. En av cirkelledarna fick i uppgift att sammanställa texten, redigera och vid behov skriva om delar för att ge slutrapporten en enhetlig form. Efter det sista mötet fick grupperna ytterligare en vecka på sig att skriva färdigt texterna, därefter skickades de enligt överenskommelse till cirkel-ledaren som bearbetade dessa. Vid en uppföljande träff ett par månader senare gavs cirkeldeltagarna möjlighet att komma med synpunkter och ändringsförslag till den slutliga rapporten.

Disposition

Rapporten är disponerad på följande sätt. Efter denna introduktion följer ett kapitel om vilka som utgör målgruppen i det uppsökande arbetet. Målgruppen/målgrupperna diskuteras dels övergripande men också uti-från situationen för några av de verksamheter som deltagit i forsknings-cirkeln. Vi ger också exempel på situationer som kan leda till att män-niskor hamnar i hemlöshet. Nästkommande kapitel lägger fokus på det

8

uppsökande arbetet som metod – vad är det och hur gör vi? I detta diskuteras strategier för att nå ut till olika målgrupper, men även svårig-heter med uppsökande arbete, så som t.ex. maktperspektiv. I detta kapitel läggs stor vikt vid att ge praktiska tips och konkreta råd på hur uppsökande arbete kan bedrivas. Rapporten avslutas med en reflektion av erfarenheterna från forskningscirkeln och hur vi som deltagit tänker oss att rapporten kan användas.

9

Målgruppen – vilka jobbar uppsökare med?

I det uppsökande arbetet är det svårt att fastställa en entydig målgrupps-definition. Till skillnad från andra professionella socialarbetare går upp-sökare ut i samhället och kan möta vem som helst och en mångfald av problem, så som alkohol- eller narkotikamissbruk, psykisk funktionsned-sättning eller hemlöshet. Det finns personer med stor problematik, som av olika anledningar inte ser samhällets erbjudanden som ett alternativ och som inte vill bli ”utsatta för uppsök”. Frågan är om de då har ett behov av uppsökande verksamhet? Vem avgör vilka som har ett behov? Uppsökaren eller målgruppen? Detta är frågor som uppsökare konti-nuerligt brottas med. Vilka består målgruppen av och vem kan anses ha ett behov av uppsökande verksamhet?

Vad är ett behov? När en person lever ett sådant liv att hon/han inte på egen hand kan lösa eventuella problem har personen ett behov av stöd. Om personen själv inte önskar något stöd uppstår frågan om uppsökare ska försöka stödja dessa individer ändå. Nedan följer några exempel på situationer där det kan föreligga ett behov:

Personer som har en önskan om förändring. Personer som har önskan om stöd i en förändringsprocess. Personer som har en önskan om ett boende. Personer som har en önskan om att känna sig trygg. Personer som har en önskan om försörjningsstöd/pension. Personer som har en önskan om behandling. Personer som har en önskan om en medicinsk utredning av

något slag. Personer som har en önskan om mänsklig kontakt. Personer som har en önskan om att bryta med en destruktiv

subkultur. Personer som har en önskan om att man står kvar även om de är

avvisande. Uppsökande arbete är i många avseenden behovsstyrt. En av de största utmaningar en uppsökare har är att våga lyssna efter det behov som indi-viden själv förmedlar, inte de behov man som uppsökare själv ser. Man måste lyssna ”mellan raderna” och våga använda sig av intuition, erfaren-het och utbildning samt anpassa dessa till olika situationer. För mål-gruppen kan det handla om att bara att bli sedd och lyssnad på. Det är inte ovanligt att vi uppsökare först möts med ett avvisande beteende

10

och/eller aggressivitet vid det första mötet. Men om vi som social-arbetare är medvetna om processerna som sker i dessa möten kan vi lyckas upprätthålla en kontinuitet och vända kontakten till något positivt.

För att kunna avläsa och identifiera ett hjälpbehov, krävs att hjälpa-ren kan tyda olika personers signaler. Det handlar om kroppsspråk, röst-lägen, ordens betydelser eller kulturförståelse (t.ex. olika subkulturer, myndighetskulturer, etniska kulturer). Som uppsökare lär man sig med tiden att se tecken på till exempel langning, missbruk, psykisk ohälsa eller hemlöshet. Även om man inte kan veta eller förstå allt bör man ha en insikt och respekt för dessa olika uttryck. Det viktiga är att inte sätta likhetstecken mellan tecken och behov. Det är däremot vår skyldighet som uppsökare att göra vårt bästa för att försäkra oss om vad det är personen vi möter vill och försöka möta upp behovet om det är möjligt. Detta innebär att även i definitionen av målgruppen är metoden, våra olika verktyg i arbetet, en central del.

Bedömningen av situation och plats färgas naturligtvis av vår för-förståelse. Förförståelsen kan både försvåra och underlätta vårt arbete. Efter ett tag ser vi som arbetar uppsökande mönster och gör generali-seringar. Vi tolkar en situation utifrån att vi varit i liknande belägenheter förut. Genom dokumentation, reflektion och analyserande av oss själva och de vi möter, leder erfarenheterna till kunskap och metodutveckling. Handledning och möjligheter för reflektion och kunskapsutbyten inom arbetsgruppen är därför ett viktigt instrument för att kunna vidare-utvecklas i sin yrkesroll och få stöd i att identifiera målgruppen.

Problemen med målgruppsbeskrivning Man kan ställa sig frågan varför det är viktigt att förtydliga vem upp-sökare jobbar med? De flesta verksamheter har ju en målgrupps-beskrivning eller ett uppdrag som inkluderar en tilltänkt målgrupp. Naturligtvis varierar de uppsökande verksamheter som finns (generellt och även så i vår forskningscirkel) i både uppdrag och målgrupp. Men det är inte bara det som varierar, det finns även olika synsätt på hur viktig en målgruppsbeskrivning är för en verksamhet, på vilket sätt man har användning av den, om den hämmar eller öppnar upp för möjligheter och så vidare. Nedan följer två exempel på hur målgrupps-definitioner växt fram och används i två olika uppsökande verksamheter i Malmö:

11

Uppsökande teamet

Då personalen anställdes i projektet fanns redan en framtagen verksam-hetsplan. Här fanns projektets målgruppsbeskrivning med:

Målgruppen består av personer över 18 år som vistas i Malmö med en varierande grad av alkohol- och narkotikamissbruk som idag inte har en etablerad kontakt med vård- och behandlingsinsatser.

Under projektåret ledde denna målgruppsbeskrivning till stor förvirring. Vad betyder etablerad kontakt? Vad betyder varierande grad? Vad betyder idag? Och vad menas med vård- och behandlingsinsatser? Det visade sig finnas lika många tolkningar som personal och styrgruppsdel-tagare. Det man behövde göra var att tillsammans stöta och blöta begreppen och i enlighet med uppdrag och mål komma fram till hur man i det dagliga arbetet ska definiera vilka målgruppen består av. Personalen valde att lista situationer där personer kan ha användning av att ha kontakt med uppsökande teamet och personer som teamet kan ha användning av för att kunna arbeta mot verksamhetens mål. Därefter hittade personalen en tydlighet i vilka som var målgrupp utan att göra beskrivningen snävare och på detta sätt riskera att exkludera personer.

Mobila enheten

Även här fanns en färdig projektplan med målgruppsbeskrivning när projektet startade. Beskrivningar av målgruppen fanns i meningar som:

I ett första skede kommer personer som är hemlösa och kan förmodas lida av psykisk sjukdom att sökas upp genom aktiva åtgärder. Genom aktiv uppsökande verksamhet, identifiera psykiskt sjuka hemlösa personer inom Malmö kommun och att tillse att de under systematiska former får den medicinska vård och det sociala stöd som deras tillstånd kräver.

Det var tydligt i projektplanen att Mobila enheten skulle arbeta på de platser där hemlösa vistas. Antagandet var att målgruppen finns på dessa platser. För att kunna identifiera den beskrivna målgruppen var det nödvändigt att ha kontakt med alla personer som vistas i dessa miljöer. I första hand för att identifiera den beskrivna målgruppen men även för att göra sig känd för målgruppen och på så sätt skapa ytterligare kontakter. Det vistas även personer med eget boende i hemlöshets-miljöer. Orsaker till detta kan vara missbruk, psykisk ohälsa eller en social förankring i gruppen. Dessa utgör inte målgruppen då hemlöshet utgör en tydlig gräns.

12

I styrgruppen, där även Mobila enheten ingår, har det förts en diskussion om begreppet psykisk sjukdom. Vilka diagnosgrupper förväntas det att Mobila enheten ska arbeta med i första hand? Framförallt har denna dis-kussion gällt gruppen med missbruk, men även gruppen med missbruk och psykisk ohälsa. Definitionen av psykisk sjukdom i projektplanen är bred men diskus-sionerna i styrgruppen visade en önskan om att Mobila enhetens huvud-uppgift var vissa diagnosgrupper, de med psykossjukdomar. Det har lett till att personer med psykossjukdomar har fått större fokus i arbetet men Mobila enheten arbetar också med personer med andra problem. Detta görs eftersom det är nödvändigt för att bli accepterad i gruppen. Det utgår från ett antagande som säger att det är viktigt att ha kontakt med så stor del av gruppen som möjligt, för att komma i kontakt med dem som har psykossjukdomar då dessa oftast är svårast att nå. Det finns en acceptans i styrgruppen för att arbeta på detta sätt. På så vis styr arbets-sättet till stor del målgruppsdefinitionen. Att arbetssättet eller metoden på detta sätt styr målgruppsdefinitionen är slutsatsen. Utmaningen i att definiera målgrupp i uppsökande verksamheter ligger i att till skillnad från andra professionella inom socialt arbete, söker verk-samheten upp målgruppen, inte vice versa. Personalen rör sig ute i sam-hället och kan möta vem som helst. Har man som uppsökare ingen tydlighet i vem man riktar sitt arbete mot kan det bli svårt i kontakten med dem man möter. Om man utgår ifrån att det finns någon typ av ram eller definition över vilken målgrupp verksamheten har, kan det sedan i själva mötet med individerna vara behovet som blir det avgörande. Be-hovet är det intressanta, finns det inget behov behövs ingen insats. Be-hovet bör därför vara det som styr eller vägleder personalen i arbetet med den definierade målgruppen.

Det kan också vara så att uppdragen för olika uppsökande verk-samheter kan se likadana ut, men ändå rikta sig mot olika målgrupper. Uppdrag och målgrupp är det som får bestämma vilka platser man som uppsökare arbetar på, samt vilka former och arbetssätt man använder sig av. En annan viktig grund är platserna i sig och den målgrupp som befinner sig på specifika platser. Man måste vara uppmärksam på vad som sker på de platser vi befinner oss på för att till viss del låta vad som sker där bestämma vad som är viktigt i verksamheten. Vi har naturligtvis en föreställning om vad målgruppen behöver och vad vi kan bidra med och till det måste vi beakta målgruppens önskemål och behov. Vi måste vara uppmärksamma på vad som efterfrågas för att ibland faktiskt foga verksamheten efter de krav som målgruppen ställer. Vi måste också ta hänsyn till krav från det övriga samhället i form av samarbetspartners och allmänhet. Det kan vara klart uttryckta behov men också mer subtila

13

och svåridentifierbara skeenden som ställer krav på oss att ta ställning till om vi ska åta oss vissa uppgifter eller ej.

Tankeruta

Behöver personer som säger sig ha gjort ett aktivt val att leva utanför samhället hjälp att åter komma in i det? Kan ett liv i ”utanförskap” vara gott? Är vårt uppdrag som uppsökare att försöka få individer som lever i utan-förskap att förstå att de har ett behov av hjälp?

Socialstyrelsens definition av hemlöshet Frågan om vem som är hemlös eller inte är och har länge varit en problematisk diskussion. I forskningscirkeln valde vi att relatera till socialstyrelsens definition av hemlöshet. Socialstyrelsen, som ansvarar för den största delen av arbete som läggs på hemlöshetens problematik, definierar de hemlösa enlig fyra olika situationer, nämligen:

1. En person är hänvisad till akutboende, härbärge, jour-boende eller är uteliggare. 2. En person är intagen eller inskriven på antingen

kriminalvårdsanstalt behandlingsenhet

eller

stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vård-givare, HVB-hem3 eller SIS4 institution

och planeras att skrivas ut inom tre månader efter mätperioden men har inte någon bostad ordnad inför utskrivningen eller utflyttningen.

3. En person är intagen eller inskriven på

behandlingsenhet

3 HVB-hem är ett hem för vård och boende. I Socialtjänstlagen 6 kap 1 § anges att ”Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende.” 4 SIS står för Statens Institutionsstyrelse och är en statlig myndighet som bedriver vård av såväl ungdomar som vuxna med missbruk.

14

eller

stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vård-givare, HVB-hem eller SIS-institution

och planeras inte att skrivas ut inom tre månader men har inte någon bostad ordnad vid eventuell framtida utskrivning eller utflyttning.

4. En person bor tillfälligt och utan kontrakt hos kompisar, bekanta, familj, släktingar eller har ett tillfälligt (kortare än tre månader efter mätperioden) inneboende- eller andra-handskontrakt och har på grund av denna situation sökt hjälp eller varit i kontakt med den uppgiftslämnande myndigheten eller organisationen under mätperioden. (Hemlöshet i Sverige 2005, 2006:20)

Socialstyrelsen vill med dessa definitioner markera att hemlöshet inte enbart handlar om personer som saknar boende och tak över huvudet utan det handlar om en betydligt vidare krets av individer. Hemlöshet kan inte bara knytas till uteliggare eller personer som bor på härbärgen. Vidare vill socialstyrelsen poängtera att hemlöshet handlar om en situation, det är inte ett kriterium för att kategorisera människor. Fastän individen befinner sig i en situation som leder till hemlöshet, är detta bara en aspekt av individens liv, även om det är en aspekt som spelar stor roll för den enskilde (Ibid. 2006:17).

Vem är de hemlösa? Hemlöshetens problematik är komplex och det finns inte ett typiskt fall, en typisk hemlös. Varje människa har sin egen historia och varje historia har sina egna orsaker. Det finns många anledningar till att man hamnar i hemlöshet, det handlar inte bara om utslagna och missbrukande medel-ålders män, som är den schablonbild som ofta finns i samhället. Alkohol eller drogmissbruk är däremot mycket vanligt bland de hemlösa. Andra orsaker är psykiska funktionsnedsättningar, oftast dolda, som gör att man inte klarar av att bo i och sköta en lägenhet, eller asocialt och stö-rande beteende vilket leder till vräkningar från bostaden. Men bland de hemlösa finns också en grupp som består av kvinnor, barnfamiljer, flyktingar, ensamstående med eller utan barn etc. Det handlar inte om en homogen grupp. Den gemensamma nämnaren är att de saknar bostad och möjligheten eller resurser till ett självständigt och ”värdigt” liv. Man får inte glömma att hemlösheten också är ett område som genomsyras av många fördomar. Dessa fördomar gör att arbetet för att hjälpa de utsatta försvåras. En vanlig föreställning är att det är missbrukare som blir hemlösa. Utifrån våra erfarenheter som uppsökare är det inte alltid miss-bruket som leder till hemlöshet. Det kan också vara omvänt, hemlös-

15

heten gör att personer blir missbrukare. Orsakerna till hemlöshet kan vara olika. Både män och kvinnor är hemlösa. I de intervjuer vi under forskningscirkeln genomförde med hemlösa framkom flera exempel på hur personer hamnat i hemlöshet och det handlade om skilsmässa, arbetslöshet, misshandel och psykisk ohälsa. Missbruk kan vara en orsak, men det behöver inte vara så.

Många hemlösa uttrycker att de varit i kontakt med myndigheter. Ofta är de besvikna på kontakten och en del känner sig ”färdigslussade”. En del har sedan barndomen varit i kontakt med myndigheter och vill av den anledningen klara sig själva och bli ”kvitt” systemet. Men det finns även hemlösa inom socialstyrelsens definition 1 som har levt ett vanligt ”Svenssonliv”. Skilsmässor och ekonomiska problem kan då vara orsa-ken till att de hamnat i utanförskap. Är man då psykisk eller fysiskt svag finns det inte kraft att ta kontakt med sociala myndigheter. Många har inte heller kunskap om hur man gör för att få den hjälp som behövs. Det finns även hemlösa som väljer att sova ute eller som hittar sina egna lös-ningar. Orsaken till deras beslut är som de själva uttrycker det, att de inte vill blanda sig med andra personer eller klarar av det. Personligheten är densamma som hos oss som har bostad. En del av oss människor klarar av kollektiv och en del är i behov av integritet. Ju längre en person har varit i hemlöshet, desto mer kan tiden försvåra personens eventuella psykiska och fysiska ohälsa. Som uppsökare kan man få en känsla av att det hos dessa personer finns en ”acceptans”. Individen har sjunkit så långt in i sitt lidande att det har blivit ett normaltillstånd. Viktigt för upp-sökare som möter hemlösa är att inte köpa eller godta förklaringen ”jag har det bra”. Här gäller det att vara mycket försiktig och ödmjuk i be-mötandet.

Det är bra att känna till vem som kan befinna sig i riskzonen för att bli hemlös för att även kunna ta ansvar för denna grupp. Det är också här som vi kan möta och identifiera nya grupper och nya subkulturer, unga vuxna i ett utanförskap eller grupper som känner sig övergivna av samhället. Mot denna grupp har vi ett stort ansvar att även arbeta pre-ventivt för att förhindra eventuella framtida problem med kriminalitet och droger. Etniska grupperingar bestående av personer med utom-nordisk bakgrund är också relativt nya målgrupper. Det kan vara per-soner som kommer till Sverige och är utan skyddsnät av Försäkrings-kassan och därmed hänvisade till socialbidrag. Nya grupper som också kan tänkas bli hemlösa är de som tvångsförflyttas p.g.a. den finanskris som råder idag eller de sjuka som inte får sin sjukersättning i tid. Idag är vår erfarenhet som uppsökare att hyresvärdar är oerhört snabba med att skicka in vräkningshot p.g.a. obetalda hyror. Vi ligger hela tiden steget efter vad det gäller nya grupperingar och nya droger. För att arbeta med dessa grupperingar krävs kunskap och vidareutbildning.

16

Det uppsökande arbetet – vad är det, hur gör vi?

Inledningsvis konstaterades att en uppsökande funktion ingår i social-tjänstens uppdrag och att det uppsökande arbetet vänder sig både utåt gentemot olika målgrupper och inåt mot organisationen (systemet). Den uppsökande verksamheten ska samtidigt som den är en del av systemet också vara ett alternativ. En uppsökande verksamhet kan vara kompen-satorisk såväl som en kompletterande verksamhet och sannolikt finns behoven av båda dessa. Föregående kapitel handlade om vem mål-gruppen är men det framkom också att metoden i uppsökande arbete är en del av att identifiera målgruppen. Nedan fördjupas diskussionen om metoder och genom att visa på centrala aspekter av det uppsökande arbetet, såsom var det sker och dilemman i mötet med målgruppen, vill vi belysa våra ursprungliga frågeställningar kring uppsökande arbete: Vad är det och hur gör vi?

Uppsökande arbete – centrala aspekter

Det finns några centrala aspekter av uppsökande arbete, vissa direkt kopplade till de olika uppdragen och andra mer allmängiltiga. De mest allmängiltiga är tydlighet gentemot målgruppen och respekt för den en-skilde. Detta är förvisso något som gäller socialt arbete i stort, men måste ges extra tyngd inom det uppsökande arbetet eftersom det ligger i dess natur att vända sig till personer som inte bett om hjälp. Grundläggande är förstås att förklara syftet med vår närvaro för att vara tydlig. Att berätta vad vårt uppdrag är och vem som gett oss det. Kort sagt, berätta varför vi kommer. Nedan vill vi diskutera vad det uppsökande arbetet innebär med utgångspunkt i ett antal aspekter som vi finner centrala för det arbete vi bedriver.

Tydlighet och respekt Tydlighet är något som gäller på flera sätt och nivåer för uppsökare. Det måste framkomma att vi är myndighetsföreträdare, vad vi kan och inte kan samt syftet med vår närvaro. Tydlighet med att vi är myndighetsföreträdare innebär att vi är skyldiga att omgående berätta vilka vi är och varifrån vi kommer. Detta kan ske genom att vi har särskilda jackor, tröjor eller namnlappar så att vi syns när vi kommer fram och då också berättar vilka vi är och varifrån vi kommer. Det går också att enbart verbalt visa vilka vi är. Detta kan ske på olika sätt och anpassas också utifrån vilka man möter. Uppsökande teamets målgrupp består till en del av personer som har ingen eller liten erfarenhet av systemet och för dem är ett uppsökan-de team från kommunen inget som väcker några större associationer.

17

Uppsökande teamet brukar då säga ”vi är soctanter och vi jobbar med personer med missbruk som använder alkohol eller droger” vilket ger associationer till socialtjänst. Det är också viktigt att i denna tydlighet informera om den anmälningsskyldighet som är en del i att vara myndighets-företrädare.

Genom att använda någon form av yttre attribut som exempelvis tröjor eller namnlappar ges möjligheten till att vara passivt tydlig. Man exponerar sig men behöver inte ta kontakt utan kan vänta in mål-gruppen. Samtidigt bör vi vara medvetna om att det signalerar till alla som finns i området att vi kommer från en myndighet. I värsta fall kan personer i målgruppen känna sig utpekade när socialtjänsten med buller och bång kommer och söker upp dem. Mobila enheten har därför valt att inte ha någon text alls. I sammanhanget lutar man sig också tillbaka på att vara kända ansikten för målgruppen och på så sätt ha en indirekt namnlapp på sig. Uppsökande teamet som bland annat ska rikta sig till mer dolda grupper har valt att ha en liten namnlapp för att tydliggöra vem man är. Teamet har samtidigt valt bort att ha en stor social-tjänstlogga på ryggen. Huruvida uppsökare ska eller inte ska ha synliga attribut så som jackor eller namnlappar diskuterades under forsknings-cirkeln och åsikterna på attributens för- och nackdelar gick isär. Ämnet kom också upp i brukarintervjuerna och så här säger några av informan-terna:

De lyser då att de är myndigheter som kommer här å bla bla bla. Istället för att komma smygande runt hörnorna va, då är det bättre att komma fram. Alltså kommer du i värsta Diorkjolen och i Armani så hade man ju liksom undrat hur ni skulle kunna hjälpa mig om ni inte ens vill smutsa ner fötterna.

Även bland brukarna går åsikterna isär, en del tycker inte om när uppsökarna kommer ”smygande” utan vill ha synliga attribut, andra tycker att t.ex. jackor signalerar myndighet alltför mycket. Det sista citatet visar att även om uppsökare inte har synliga attribut så som jackor, är deras klädsel en markör för huruvida de uppfattas som tro-värdiga eller inte. Att komma i alltför dyra märkeskläder signalerar en distans. Det är viktigt att inte förstärka den. Det yttre spelar därför en roll i det uppsökande arbetet.

Tydlighet i handlingsutrymme inför dem vi möter är centralt för att inte väcka falska förhoppningar. Detta görs genom att berätta vad vi kan och inte kan. Vi kan informera om att vi kan systemet i stor utsträckning. Vi har också kontakter som kan vara användbara. Det är dock viktigt att medvetandegöra målgruppen om att det finns en risk att då uppsökare

18

blandar sig i ett ärende kan det provocera den socialarbetare som redan arbetar med och är insatt i ärendet. Här gäller att vara flexibel och veta när man ska låta bli att gå in i något. En grundläggande aspekt av detta är att vara tydlig med att vi inte kan bevilja olika typer av bistånd, boende, socialbidrag, behandling och så vidare. Vi kan exempelvis säga att ”vi har inga genvägar till soc… men vi vet den snabbaste” och på så sätt hjälpa till genom att informera och kanske också visa hur. Ett annat sätt är ”vi har inga genvägar till soc… men vi vet hur soctanter tänker” och på så sätt kunna vara ett bollplank som man kan testa sin tankar och argument på.

Respekt för den enskilde är också något väldigt allmängiltigt men på uppsökare ställs stora krav för att verkligen lyckas med att förmedla res-pekt. För att göra det krävs en förståelse för den makt vi har i vår roll och även för kontrollfunktionen i det uppsökande arbetet. Det finns en samhällelig kontrollfunktion men också en individuell, t.ex. att i viss utsträckning kolla upp att folk inte ligger och dör på mer eller mindre isolerade boplatser.

Det är viktigt att reflektera över rätten att avvisa oss som uppsökare. Genom att man inte valt att ha kontakt med oss har man också rätt att slippa det. Samtidigt kommer vi i kontakt med personer som av olika skäl far illa, som kanske inte är LVM5-mässiga men som lever på gränsen till ett LVM (eller LPT6).

Tankeruta

Som uppsökare behöver man återkommande tillsammans med kollegor reflektera över några frågor: Är det okej att jobba med folk som inte vill? Hur gör man det? Är det okej att låta bli att jobba med folk som inte vill? Dessa frågor går inte att svara på en gång för alla, men behöver hela tiden finnas med i en uppsökares vardag. Kontakten med uppsökare baseras på frivillighet (undantag finns).

Att visa respekt för hemmet och att vi är besökare på deras territorium är en annan mycket viktig del. Ett av de enklaste sätten att göra detta är att fråga om man stör när man kommer. Om budskapet är att vi stör bör vi gå därifrån. Problematiskt blir det när någon tycker att vi stör och någon 5 Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (SFS 1988:870) 6 Lagen om psykiatrisk tvångsvård (SFS 1991:1128)

19

annan vill att vi ska stanna. Här gäller det att vara flexibel och hitta en fungerande lösning. Det kan handla om att gå lite åt sidan och prata med den/de som vill att vi stannar. Det kan också handla om att ibland välja att gå och ibland välja att stanna och då vara tydlig med varför man gör som man gör. Ett sätt är att ta upp och prata om vem som ska få mandat att bestämma, den som vill att vi går eller den som vill att vi stannar. Även här gäller att respekten för hemmet kan behöva ställas åt sidan om det är akut risk för någons liv. Att respekt för hemmet är centralt för personer som vistas i hemlöshetsmiljöer framkommer också i inter-vjuerna. Som uppsökare får man aldrig glömma att ett tält kan vara någons hem och då måste vi också respektera det på samma sätt som vi respekterar andras hemsfärer.

Respekt för att inte önska förändring (just nu) och för egna lösningar är även det en central del i det uppsökande arbetet. Det är här betydelsefullt att ha beredskap för att individen kanske vill ha en förändring i ett senare skede och att vara där och fånga upp personen när han eller hon är redo. Det är lika viktigt att kunna lyssna på vad personerna vi möter har för egna lösningar.

Respekt för att förändring kan ta tid innebär ibland att bara ”kolla till folk”. Det är delvis en kontrollfunktion både på individuell och sam-hällelig basis men det är också ett arbetssätt, ett sätt att skapa intresse, samarbete och utvägar. Det innebär att lära känna personer som inte vill just nu och att vara en väg för dem när de vill. Det ger möjlighet att prata om motivation och alternativa strategier men är också ett sätt att skapa förtroende för systemet och en vilja att satsa på förändring. Vi kan se många exempel på när just tiden och det kontinuerliga uppsökandet har varit betydelsefullt för beslutet. De enskilda uppsökstillfällena har ur vårt perspektiv inte varit särskilt produktiva eller förändrande. Man har ibland kunnat misströsta över om personen någonsin kommer att förändras. Viktigt är den återkommande handlingen och det återkommande samtalet om allt och inget, att kunna visa att andra bryr sig och att det är möjligt att få stöd om man vill. Att detta arbetssätt fyller en funktion visades i en av brukar-intervjuerna, där en person sa på följande sätt:

Det jag sa var att det viktiga var det här att ni kom fram nu va, att ni liksom försökte att ta kontakt va. Och det kanske inte är många som tar sig an det va. Men jag vet att… innerst inne så vill dom flesta, men dom har problem med det här med myndigheter. […] Man skäms, största delen är att man skäms. Det är som jag sa, jag skämdes innan jag började prata med dig, då skämdes jag och liksom… men sen började vi successivt å prata å prata å prata å prata va… å jag släppte mina hämningar.

20

Fingertoppskänsla är ett inte helt sällan använt begrepp inom socialt arbete generellt och uppsökande arbete i synnerhet. Man använder sin finger-toppskänsla när man kommer oombedd till platser för att avgöra om det är lämpligt eller inte att komma eller för att kunna avgöra om situationen skulle kunna bli hotfull eller inte, om man stör eller inte. Att alla dessa bedömningar skulle handla om en ”känsla” är mycket osannolikt. Om det vore så skulle vi uppsökare troligen hamna i ett betydande stort antal icke önskvärda situationer. Det man däremot kan utgå från är att det handlar om en förmåga att kunna använda sig av de kunskaper och erfarenheter man har tillägnat sig både genom studier och arbete. En förmåga att kunna vara flexibel i olika situationer, att läsa av vad som pågår och därefter anpassa sig efter det. Ska man prata om att det sitter i fingertopparna är metodmedvetenhet med fingertoppsflexibilitet en tydligare beskrivning.

Egenmakt i systemet Som uppsökare har vi genom vår roll möjlighet att vara ett steg på vägen för målgruppens egenmakt i systemet. Vi kan systemet, är en del av det och har makt att vidarebefordra den kunskapen vidare till målgruppen. Uppsökare kan coacha i systemet och leda eller tipsa om hur man han-terar och navigerar i detta. Att förmedla egenmakt i systemet kan göras på olika sätt:

Informera om hur man gör för att söka det önskade stödet. Informera om var man vänder sig för att få stöd. Ge konkret stöd att möta systemet och visa på möjligheterna

genom att följa med. Ge konkret stöd att möta systemet och visa på möjligheterna

genom att informera och kanske till och med genom rollspel agera och visa hur det konkret går till, men låta personen ta kontakterna på egen hand.

Utmana bilden av systemet genom tydligheten med att vi är en del av det och samtidigt kan visa upp en annan sida av det.

Bara genom att vi kommer ut till platser som på ett eller annat sätt är målgruppens startar vi någon slags process. Vi utmanar bilden av sys-temet (socialtjänst och sjukvård) eftersom vi gör något som i stor ut-sträckning är annorlunda bara genom att komma dit och oombedda ta kontakt. Den process som startar kan vara både positiv och negativ, man kan både utmana och befästa en tidigare negativ bild av systemet eller en tidigare positiv bild av detta. Allt som vi uppsökare gör innebär någon slags påverkan vilket vi behöver vara medvetna om. Utifrån de intervjuer

21

som gjordes under forskningscirkeln framgick att det bitvis finns en skeptisk bild av uppsökare. Så här sa en informant:

Nä, jag bara tänkte va är de för människor? Vad fan vill dom mej… liksom på vilket vis kan dom hjälpa oss? Dom vet ju redan vår situation och ja, dom kan ju fan inte göra mycket mer än dom andra på socialen. Dom har ju inte gjort mycket inom socialen tidigare, så varför skulle ni göra mer för oss? Och liksom, det känns precis som ni bara är utskickade för att det ska se bra ut inför socialen och ja, att dom ska ha någonting att liksom, vad heter det… kunna bevisa liksom: Ja, men vi har ju skickat ut undersökningar och hit och dit och sen ska vi göra en bedömning va…

Som uppsökare är det bra att vara beredd på denna form av reaktioner. Här är det viktigt att lyssna och bekräfta känslorna som väcks av vår närvaro och utifrån det utforska möjligheterna till att ändå ha ett kon-struktivt samtal. Ibland behöver vi lämna personen i fred. Utifrån inter-vjuerna framkom också en annan bild och flera gav uttryck för positiva reaktioner på det uppsökande arbetet. Tre personer berättar om det på följande sätt:

Det va bra att ni va med. Helt annan… jag fick större styrka av det, att ni var med på mötena alltså. Det tyckte jag stärkte mej, man blev mer proffsigt behandlad. Inte nå’t jävla snikande och snokande och snackande, utan bara vad det gäller och inget annat. Jag känner en trygghet att ha er med. Du vet när vi var uppe på ReBo7 och det ena med det tredje liksom. Jag vill gärna att ni ska vara med för jag känner det, att ni bryr er. Skrivbordet, väntrummet, receptionen, hela jävla passa-tid-grejen […] gör att jag kommer i sådant våldsamt underläge, som jag inte alls märkte när ni var med.

Dessa utsagor visar att uppsökare kan fylla en funktion som länk mellan personer som befinner sig i hemlöshetsmiljöer och systemet. Vi hjälper personerna att känna att de har egenmakt i systemet och de har blivit stärkta av kontakten med uppsökarna. I en av intervjuerna uttryckte en individ det som att ”ni ska ju vara där folk är” efter att han skojat med oss om att ”är ni nu här igen”.

7 ReBo erbjuder boenden för personer som har missbruksproblematik eller psykiska funktionsnedsättningar då dessa har hamnat utanför den ordinarie bostadsmark-naden.

22

Platsen - Var sker uppsökande arbete? För att beskriva metoder i det uppsökande arbetet krävs att man identi-fierar var det uppsökande arbetet sker. Valet av metod anpassas utifrån förutsättningarna på de olika platserna. Arenor för det uppsökande arbetet kan vara:

”Öppna” offentliga platser - de kännetecknas av tillgängligheten för många personer och grupper. Exempel på denna typ av arenor är:

Parker Gator och torg Centralstationer och busstationer Bibliotek

Det kan ibland vara svårt att identifiera vilka som tillhör våra målgrupper och ibland kan det vara väldigt enkelt. Det är tveksamt att personer som inte tillhör målgruppen står och tigger vid en busstation. Det är inte heller sannolikt att alla som sitter i en park och dricker alkohol tillhör målgruppen.

Boplatser – detta är en annan typ av plats som på ett plan kan ses som mer målgruppsspecifik. De kännetecknas av att vara någonstans där man söker ett privat utrymme och är samtidigt mer eller mindre offentliga arenor. Det är platser där andra har rätt/möjlighet att vistas men väljs ofta för att kunna ge någon form av avskildhet. Ofta ligger de geografiskt till så att de i praktiken inte nyttjas som rekreationsområden för andra samhällsmedborgare. Dessa utformas också oftast som privata sfärer och måste behandlas av oss som sådana.

Träffpunkter och andra målgruppsspecifika offentliga platser – detta är olika typer av verksamheter som på ett eller annat sätt riktar sig direkt till de målgrupper uppsökare arbetar med. Exempel på denna form av platser som vi uppsökare i Skåne besöker är:

Värnan8 Stadsmissionen Kyrkans ”soppkök” Ideella organisationers samlingsplatser (Café Comigen, KRIS,

Ria) Sprutbytet Hemlösas hus Diakonicentralen

8 Värnan är en kommunal träffpunkt i Malmö.

23

Dessa är öppna för (mer eller mindre) alla som tillhör verksamhetens målgrupp men inte för allmänheten. Rent formellt är platserna att betrakta som tillgängliga för allmänheten men i praktiken nyttjas de av avgränsade grupper som skiftar i sin sammansättning lite beroende på plats.

Platserna definieras genom sin målgrupp så att de som ej hör dit inte heller går dit, med vissa undantag. Som exempel kan nämnas Värnan som har en ganska homogen grupp av missbrukande hemlösa med tydliga yttre attribut av social utsatthet. Café Fisken på S:t Maria kyrka i Möllevången-Sofielunds församling i Malmö är en annan variant med sin betydligt mer blandade grupp besökare, trots att syftet i mångt och mycket överensstämmer med Värnans. Ett tredje exempel är sprutbytet som har sin ingång vid en vanlig infektionsklinik vilket gör att många går fel. Ibland blir det tydligt att de som sitter där är målgrupp för sprutbytet och då vänder andra i dörren. Många gånger kan personer som vistas på dessa platser relativt enkelt identifieras som målgrupp. Det gör att allmänheten väljer att inte söka sig dit.

Uppsökande arbete som metod

När man pratar om metod i uppsökande arbete handlar det om en kom-bination av mer specifika arbetssätt och andra metoder för förändrings-arbete. Det är också viktigt hur man definierar metod. Att prata om det i termer av metod när man egentligen menar mall är inte ovanligt men sannolikt inte heller användbart. Metod menar vi är det vi gör om vi reflekterar över det vi gör. Många reagerar negativt på ordet metod, men när man väl pratar om det visar det sig ofta att många tror att det handlar om att väldigt fyrkantigt och oreflekterat följa en modell. Att helt göra något ”by the book” utan att använda något av sig själv blir lika lite metod som att ”bara göra” utan något uttänkt syfte. Det finns inga mallar för det uppsökande arbetet. Däremot finns det strategier och ar-betssätt som vi genom reflektion själva utformar och som hjälper oss i det dagliga arbetet. Det är det som är metod.

I vilken form sker uppsökande arbete? Plats är en viktig del i valet av metod. Valet kan dock också påverkas av vilken typ av uppsök det handlar om. Om man väljer att hårdra begrep-pen kan man säga att allt arbete är uppdragsuppsök eftersom det ingår i arbetet. Detta blir dock bara en lek med ord och säger ingenting om arbetets beskaffenhet. Vi vill lyfta fram tre typer av uppsökande arbete:

Spontant uppsök/öppet uppsök där det handlar om att det är vi som uppsökare som bestämmer var och när det uppsökande arbetet ska ske. Det handlar om att söka platser/personer utan att ha ett specifikt upp-drag. Däremot finns ett indirekt uppdrag med ett tydligt syfte att träffa

24

personer ur målgruppen. Detta sker företrädesvis på kända platser som boplatser, missbruksarenor och träffpunkter. Men det kan också ske på ställen vi bedömer som troliga platser. Kanske för att de till sin beskaf-fenhet verkar lämpliga som målgruppsplats, för att vi fått tips om dem, för att vi av en händelse får syn på dem och/eller för att de ligger i aktuellt kartläggningsområde.

Kontinuerligt uppsök kan delas upp i två huvudgrupper. Det ena är när vi återkommande arbetar uppsökande på fasta platser men på oregel-bundna tider. Här är det uppsökarna som styr utifrån valet av både tid och plats. Detta sker vanligen på kända målgruppsarenor och kan vara öppna offentliga arenor, boplatser och träffpunkter. Den andra formen är när vi besöker fasta platser på fasta tider. Även här är det vi som bestämmer över både tid och plats men målgruppen ges ändå visst ut-rymme att välja att undvika eller träffa oss. Även det är en form av öppet uppsök som grundar sig på idén om att det finns goda skäl att visats på en viss plats regelbundet.

Uppdragsuppsök/riktat uppsök sker utifrån att det finns någon upp-dragsgivare och platsen/personen bestäms då av denne. Det kan handla om att en person ur målgruppen ber oss komma till en specifik plats eller om vårt deltagande vid ett specifikt möte. Det kan även vara en grupp av personer som uttrycker en önskan om vår närvaro på en viss plats. Även anhöriga kan ta initiativ till att vi ska söka upp någon. Olika samarbets-partners kan ge oss i uppdrag att söka upp en viss person, en viss plats eller att delta i möten. Uppdraget är inte alltid tydligt men i grunden handlar det om att man vill att vi söker kontakt med den eller de per-soner som finns där. Syftet är således detsamma som i öppet uppsök.

Vid de intervjuer som gjordes under forskningscirkeln var temat synlighet, regelbundenhet, kontinuitet återkommande i flera intervjuer med personer ur målgruppen. Det verkar vara en faktor av stor bety-delse, ofta betonas vikten av att få prata med någon från ”det vanliga livet” utan att för den del känna sig eller bli klassad som en ”klient” eller en person med problem. Ett urval av citat från intervjuerna visar på vikten av regelbundenhet i uppsöket.

Uppsökaren: Har ni något tips? Person 1: Jo det har jag. Nu kommer det bli fruktansvärt, nu kommer du bli chockad! Kom hit oftare! Uppsökaren: Okej, så det är viktigt att man kommer ofta? Att det finns en regelbundenhet i det? Person 1 och 2: Ja. Uppsökaren: Vad skulle det leda till då? Person 1: Det skulle leda till att vi kanske skulle ha fått en tankeställare. Person 2: Ja, du får en helt annan kontakt. Ett bra tips tycker jag, att faktiskt ha regelbundenhet.

25

Det är en trygghet att ni kommer, alltså. Ni är ju den enda förbindelsen man har med det normala livet tycker jag. Ni kommer kontinuerligt och det känns bra, även om man inte behöver er just då så vet man att ni kommer och tittar till en ibland.

När vi diskuterade intervjuerna under forskningscirkeln var flera av oss uppsökare förvånade över att det faktiskt finns så många önskemål om större regelbundenhet och tätare kontakter. På fältet får vi ibland bilden av att vi är oönskade, men intervjuerna ger en annan bild vilket givit oss en tankeställare.

Kontaktskapande metoder Att ta kontakt kan ske på många olika sätt. Till synes enklast är att bara gå fram och presentera sig och berätta varför man kommer. Här är det dock oerhört viktigt att både läsa av situationen och vara tydlig med vem man är och varför man kommer. Några varianter av detta är:

Vi såg att ni tittade. Ni kanske undrar vilka vi är? Kan man kanske få fresta med en broschyr? Vi sitter inte i kö (på sprutbytet). Vi såg tältet och det är vår uppgift att… Vi fick tips om att ni bor här och… Någon har ringt om er…

Att söka boplatser innebär att man befinner sig på en plats som på ett mycket konkret sätt är bortaplan för uppsökaren. Vi befinner oss hemma hos någon och det ställer naturligtvis krav på att vi visar vederbörlig respekt för boplatsen och inte klampar in oombedda och beter oss som om vi ägde stället. Syftet i kontaktskapandet blir tydlig. Den som tackar nej till att prata med oss ska respekteras för det och vi ger oss av men återkommer vid ett senare tillfälle.

Efter detta ges ofta möjlighet att inleda ett samtal. Ibland med gott resultat, ibland inte. Många gånger leder det vidare till ytterligare kontakt, men ofta också till ett ”det är bra att ni finns men jag behöver ingen kontakt”. När vi kommer tillbaka är syftet ett annat. Då är vi där för att se hur det är och höra av oss och visa omtanke om den enskilde. Även då är vi oombedda och det gäller att ha stor förståelse för att den en-skilde inte vill prata med oss. I dessa sammanhang är det viktigt att inte i första hand prata om problem och behov, utan om nuet och vad som

26

sker. Generellt brukar vi inte göra det förrän den enskilde har tagit upp behovet av detta själv. Först då finns ett intresse att diskutera det som upplevs som ett problem eller behov.

Uppsökande teamet använder sig ganska ofta av ”anti-jaga” som en del i ett kontaktskapande. Här är tydligheten med vilka vi är viktig efter-som budskapet är att vi inte tvingar dig att ha kontakt, men finns här om du vill. Teamet använder sig av namnlappar eftersom de märks och på så sätt syns det att man inte är vem som helst. ”Anti-jaga” är ett sätt att vara tillgänglig utan att ställa så mycket krav. Genom att inte ta kontakt ger man målgruppen handlingsutrymme att själv ta kontakt. Det är också ett sätt att väcka nyfikenhet, och ett effektivt sådant. Exempel på varianter av ”anti-jaga” är:

Använda sig av faktisk frånvaro från en plats där målgruppen känt sig jagade.

Att visa ett tillsynes ointresse för den/dem vi vill ha kontakt med.

”Vi jobbar inte med er, vi jobbar med dem som är över 18 och missbrukar”.

Alla former av ”anti-jaga” har varit verkningsfulla på olika sätt, framför allt ”vi jobbar inte med er-metoden” har fungerat i relation till unga vuxna och personer som ännu inte fått så stora konsekvenser av sitt missbruk att de själva ser det som ett problem. Att vara ointresserade av personer som är inne i ett aktivt missbruk kan vara svårt och det under-lättar att skaffa kunskap om hur deras nätverk ser ut i övrigt. Många gånger har personerna ett stort antal professionella kontakter. Det ointresserade ”anti-jaga” är ofta en bra metod för att nå de unga tjejer som ”alla” oroar sig för.

Mobila enheten arbetar mycket med att exponera sig på centrala träffpunkter utan att vara påträngande. Det är en form av det som Upp-sökande Teamet kallar ”anti-jaga”. Att vara på ställen och verksamheter där vår målgrupp rör sig utan att ta kontakt i särskilt stor utsträckning – att hålla en låg profil och på det viset låta den enskilde själv ta kontakt. I sammanhanget blir det viktigt att vara uppmärksam på önskan till kon-takt från personer som tillhör målgruppen och som inte riktigt vågar ta steget själv. Det sker ofta genom blickar och hur man placerar sig i rum-met. Upprepade svängar om uppsökarna och ögonkontakt brukar vara inviter till kontakt. Många gånger är det lättare att skapa kontakt och prata med personer i deras boende/boplatser, vilket man som uppsökare behöver vara medveten om. Utöver att det är hemmaplan så är man ofta själv och behöver inte förhålla sig till andra personer som tillhör mål-

27

gruppen som kanske har åsikter om att man pratar med myndigheternas uppsökare.

Motivationsarbete Det uppsökande arbetet handlar i grund och botten om att kunna vara till stöd för att människor ska kunna förändra sina livsvillkor. För att uppnå detta mål krävs att våra målgrupper är motiverade till förändring. Motivation kan i ett större perspektiv ”definieras som en strävan hos människan att leva ett så meningsfullt liv som möjligt /---/. Med ett meningsfullt liv menas att man väljer att ta ansvar för sig själv och att ta tillvara på sina möjligheter” (Revstedt 1986:30). Mer konkret kan man säga att motivation är en beredskap till förändring vilken är resultatet av att vilja och att kunna. Ett sätt att arbeta med motivation är att våga prata om både viljan till förändring och tilltron till den egna förmågan, d.v.s. både att vilja och att kunna. Vilja kan utvecklas genom att arbeta med en ökad problembekymring, att vi tillsammans utforskar konsekvenser av missbruk och ser på skillnader mellan det man har och det man önskar. MI9 är ett förhållningssätt som kan vara användbart i detta. Genom att utforska när det har fungerat och hur man gjort då samt bekräfta det personen redan gör i riktning mot förändring, medverkar vi till en ökad tilltro till den egna förmågan och stödjer personen att kunna. Här är det användbart med ett lösningsfokuserat förhållningssätt.

Informationsspridning För att personer som tillhör målgruppen ska kunna ta ansvar för sig själv och välja att arbeta mot förändring är kunskapen om vilket stöd som kan finnas viktig. Därför har uppsökare en viktig roll i egenskap av informa-tionsspridare. Det handlar om information på flera plan, om missbruk och dess konsekvenser, om vilka stödinsatser som kan finnas, om lagar och regler och så vidare. Detta kan göras på olika sätt. Det är viktigt att uppsökare är medvetna om att när vi kommer ut på de olika platserna är vi något slags erbjudande i sig. Det kan upplevas osäkert vad vi erbjuder, eftersom det beror på hur mottagaren uppfattar det. Kanske är vi ett erbjudande om att den organisation vi företräder har något som kan vara till stöd. Vi är på så vis också företrädare för de myndigheter och orga-nisationer vi representerar.

Rent konkret kan informationen spridas genom att vi delar ut broschyrer, lämnar telefonnummer, berättar vart man kan vända sig och ibland kanske vem man ska vända sig till. Genom att vistas på olika slags

9 MI (Motiverande samtal, eng. Motivational Interviewing) är en metod som vuxit fram ur kliniskt arbete och genom forskning. Det är en samtalsmetod för att nå ett optimalt samarbete mellan behandlare och patient/brukare. Det är också en metod för att öka sannolikheten av att individen förändrar ett problembeteende.

28

offentliga platser där mer än en person vistas får vi också möjlighet att nå fram med information till andra mottagare än den vi pratar med. Detta gör att vi kan välja att inte ta kontakt med en person som vi vill delge information. Det ger personen ett handlingsutrymme samtidigt som uppsökarna kan informera om de möjligheter som finns.

Att länka och skapa kontakt En del i motivations- och förändringsarbetet är att länka vidare till den instans som kan vara till stöd med det personen behöver. Denna länk-ning handlar företrädesvis om att hjälpa människor in i systemet, men kan också vara länkning till andra aktörer som frivilligorganisationer. Länkning kan vara något som går förhållandevis snabbt och det kan handla om en lång process. Den långa länkningsprocessen kallas ofta relationsarbete. Sociologen Grete Marie Skau diskuterar relationsarbete på följande sätt: ”Förhållandet mellan klient och hjälpare är en form av social relation som i väsentliga avseende skiljer sig från ’vanliga’ sociala relationer och därför kräver ett annat förhållningssätt och uppträdande av bägge parter” (Skau 2003:56). Till skillnad från en vardaglig inter-aktion mellan likställda och jämbördiga parter där det förväntas finnas en viss ömsesidighet, ett givande och tagande, är denna ömsesidighet i relationen hjälpare och personer från målgruppen varken förväntad, eftersträvad och vanligen inte heller önskvärd. Utifrån detta är det istället för att prata om relationsarbete sannolikt mer fruktbart att se det som en lång länkningsprocess med målet att få till stånd ett gemensamt uppdrag. När man sedan kommit fram till ett gemensamt uppdrag kan det vara att länka vidare. Det kan också handla om att man vill ha ett bollplank eller någon som fixar något specifikt som öppnar upp för att personen själv ska kunna ges möjlighet att gå vidare i sin egen process.

Eftersom vi alla företräder små verksamheter är länkningen central. Detta dels utifrån att vi inte kan bevilja några former av insatser och vi träffar också så många att vi inte kan ha mer ingripande behandlings-kontakter med alla. Mobila enheten arbetar med olika former av länkning och huvudsyftet är att människor kommer till rätt instans för att få det stöd de efterfrågar. Vi får en spindeln-i-nätet-funktion på så sätt att vi är experter på var man ska vända sig och stöttar personer att ta de kontak-terna. Vi arbetar också oftast med att följa upp hur länkningen fungerar och finns ibland med i ganska långa perioder för att få länken att börja fungera. Den kontakt och kunskap som skapats av Mobila enheten ska föras över eller återskapas i den inlänkade organisationen och det kan ta tid. Under tiden finns vi med på ett hörn för att fortsätta att arbeta med motivationen att fullfölja processen. Vi fungerar också som ett stöd för länkningsmottagaren att nå personer ur målgruppen.

29

Starta förändringsprocesser En annan väg att arbeta med målgruppen i uppsökande arbete är att aktivt medverka till att starta förändringsprocesser. Detta handlar i stor utsträckning om att medvetet väcka motivation till förändring. Detta kan göras genom olika strategier i samtalen. Det är viktigt att väcka diskre-pansen mellan den aktuella situationen och den önskade. När man arbetar upp-sökande är det också viktigt att vara medveten om att man kanske inte träffar personen igen och därför inte har möjlighet att möta upp den diskrepans man väckt. För att ändå kunna väcka tankar på förändring är det därför avgörande att i samtalet även medverka till ett hopp om att förändring är möjlig genom att öka på självbilden av att kunna. Att som uppsökare medverka till att starta förändringsprocessen kan göras genom att:

Visa på alternativ. Öka problembekymringen. Utforska och kanske utmana bilden man har av sig själv. Utforska när det har fungerat, hur såg det ut? Hur gjorde man? Öka tilltron till den egna förmågan. Öka tilltron till systemet – att våga tro på att det finns stöd att få.

En del i att starta upp förändringsprocesser kombineras med länkning. Uppsökaren arbetar med både informations- och motivationsarbete och tar kanske sedan en aktiv del i att länka vidare in i systemet. Det finns en ytterligare väg att gå och det är att uppsökarens arbete startar upp en självläkningsprocess som stöttar personer till att finna egna lösningar. I en av brukarintervjuerna framgick att detta varit en viktig del av kontak-ten med uppsökare för en av brukarna:

Uppsökaren har puffat på när det varit som svårast, uppsökaren har uppmuntrat mej till att sträva efter att bli självständig från myndigheter. Uppsökaren har vid gemensamma möten gett mej ansvar vilket jag mått bra och fått kraft av.

Att vara uppmuntrande och ”puffa på” är en del av metoden. Oavsett om arbetet handlar om att starta självläkningsprocesser eller om länkning är det viktigt att man som uppsökare har stor respekt för personernas egna lösningar. För att kontakten med uppsökarna inte ska bli en kvar-hållande faktor är det centralt att inte möta offer. Att kunna se att vi möter kapabla personer, givetvis med en förståelse för de svåra för-hållanden många av dem vi möter lever under. De är människor med en förmåga att själva ta ansvar för sina egna liv och som har egna tankar om

30

hur de ska kunna lösa sin situation. Det uppsökande arbetet bör utgå från empowerment-tanken. På detta sätt kan vi långsiktigt vara en del i en lösning för många människor. Om vi arbetar med ”offer” riskerar vi däremot att bli kvarhållare.

Makt och uppsökande arbete Oavsett vilka strategier vi uppsökare använder då vi närmar oss personer som tillhör målgruppen finns en maktaspekt som vi aldrig kan bortse ifrån. I alla interaktioner mellan uppsökare och målgruppen finns det maktrelationer. Skau beskriver maktaspekten som en oupplöslig del av stödapparaten. Grunden till makt är olikhet mellan människor och den kan bygga på både frivillig underkastelse och tas genom våld (Skau 1992:35-36). I grund och botten är det alltid vi uppsökare som har den yttersta makten gentemot dem vi söker upp, även på de platser som är deras hemmaplan. Något vi kan göra för att skapa någon form av balans är att vara medvetna om vårt övertag och hur den makt vi har, påverkar det vi gör i olika möten. På så sätt kan vi förhindra övertramp som kan ske om man är omedveten om maktaspekten. Här krävs dock en med-vetenhet om att det ligger i vårt intresse att till viss del få till en maktför-skjutning. Inte minst för att kunna fullfölja våra uppdrag som i grund och botten handlar om att möjliggöra önskade förändringar för dem vi möter. Viktigt är att vi inte blundar för att våra uppdrag grundar sig på önskade förändringar från systemet vi representerar. Hos våra mål-grupper finns också en medvetenhet om maktförhållande och det är vik-tigt för oss uppsökare att förhålla oss till detta. I en av våra brukar-intervjuer kom medvetenheten om maktförhållanden tydligt fram:

Så att det kändes ju inte bra, det gjorde det inte… för att jag har haft dålig erfarenhet. […] Jag var liksom rädd för socialen […] det är lätt att man blir rädd för att man möter en makt, alltså som socialsekreterare har. Alltså hos socialen överhuvudtaget är det svårt att överklaga.

Personen talar om makten som ”socialen” har och många av oss upp-sökare tillhör också socialtjänsten. Även om vår roll skiljer sig från socialsekreterarens representerar vi samma institution vilket vi aldrig får glömma. Vi har också makt i systemet. Själva begreppet makt är ofta värdeladdat med en negativ klang. Makt i sig behöver dock inte vara av ondo. Skau uttrycker det på följande sätt: ”Att användningen av makt leder till destruktiva resultat kan bero på att maktutövarna är omedvetna och oprofessionella” (Skau 1992:36). Skaus poäng är att som hjälpare måste vi vara medvetna om den makt vi har i mötet med personer som tillhör målgruppen. Att förstå och kunna hantera maktaspekter är en del av professionen. Makt handlar om möjligheten att få sin vilja igenom. Ibland sammanfaller viljan hos uppsökare och målgruppen och ibland

31

kan den leda till konflikt. Det är i sådana konflikter viktigt att vara med-veten om att maktbalansen oss emellan är ojämn och att tyngdpunkten ligger hos oss som har hela systemet bakom oss. En del i denna bristande jämvikt beror på att man som ”klient” går från subjekt till objekt, att identiteten förskjuts från att vara den som handlar, bedömer och fattar egna beslut till att bli föremål för andras bedömningar och avgöranden. En viktig del i denna förskjutning av jämvikt är användandet av språket. Skau beskriver hur det sker en språklig tranformation när en person blir ”klient”(Ibid:48ff). Tankeruta Vems begreppsvärld är det som råder? Vem har tolkningsföreträde? Vem äger makten över ordet?

32

Avslutande reflektion

Då vi som deltagit i forskningscirkeln träffades en sista gång för att dis-kutera utkastet till denna rapport pratade vi bland annat om hur vi tänker oss att den kan användas. Vi ser flera användningsområden. Många gånger får vi frågor från politiker, praktikanter, studenter och till och med chefer och kollegor om det uppsökande arbetet och för dessa tror vi att rapporten kan fylla en funktion. Politiker vill förstås veta vilka effekter det uppsökande arbetet har och även om detta inte är en utvär-dering tror vi att rapporten kan öka politikers förståelse för vad det är vi egentligen gör i det uppsökande arbetet. Praktikanter och studenter är intresserade av att veta mer om hur arbetet går till och mötet med mål-gruppen. För dem av oss som tar emot praktikanter tror vi att rapporten kan vara en bra ingång till det praktiska arbetet. Chefer och kollegor kan också behöva påminnas om vad det är som sker på fältet, ofta möts vi i våra yrkesroller men har kanske inte möjlighet att gå på djupet i vad som skiljer våra roller åt. Alla har inte heller erfarenhet av uppsökande arbete. Givetvis kan rapporten också användas som ett stöd för blivande upp-sökare, vilket är den ursprungliga tanken bakom denna skrift. Vi tror att den kan ge insikter som kan vara värdefulla att ha med sig, även om delar av det uppsökande arbetet handlar om erfarenheter man lär sig ”på fältet”.

Det finns alltså flera möjliga läsare till denna rapport, men under arbetets gång har vi märkt att också vi som redan är uppsökare har ett behov av att få diskutera och reflektera kring det uppsökande arbetets natur. Vad är det uppsökande arbetet? Hur gör vi? Detta var de fråge-ställningar vi till en början utgick ifrån och det är lätt att tro att vi som uppsökare omedelbart ska kunna svara på dessa. Så är det dock inte. Rapporten beskriver en profession som inte enkelt låter sig beskrivas. Under forskningscirkeln har vi haft möjlighet att gå på djupet kring dessa frågeställningar och märkt att utifrån syftet med våra olika uppsökande verksamheter finns det både bitar som förenar oss och områden där vi har olika uppfattningar. Våra målgrupper kan skilja sig åt och som vi tidi-gare har diskuterat är det ofta svårt att ha entydiga målgruppsdefini-tioner. Ändå jobbar vi ofta just så, mot specifika målgrupper som egent-ligen inte går att avgränsa. Våra arbetssätt kan också skilja sig åt, även om det som förenar oss är det flexibla förhållningssättet i mötet med våra respektive målgrupper. Något vi själva blev förvånade över var att vi kom på hur viktigt det kan vara att våga låta bli att arbeta med individer som inte vill bli uppsökta. Detta skiljer det uppsökande arbetet från socialbyråerna, dit kommer personer som aktivt söker stöd. Vi arbetar med personer som kanske inte vet vad stöd är och/eller kanske inte heller är intresserade av det. Då måste vi ibland våga säga att vi låter bli

33

att arbeta med individer som tydligt visar att de inte vill ta del av våra tjänster eller inte uppskattar vår närvaro, även om det kan vara svårt.

Rapporten ger inga entydiga svar om vad det uppsökande arbetet är och hur vi gör, för några sådana finns inte. Istället visar den på olika för-hållningssätt, metoder och på vilka ramar vi som uppsökare arbetar inom. Vår förhoppning är att texten ska väcka känslan hos blivande upp-sökare att våra tankar som uppsökare är viktiga – det är genom aktiv reflektion som man hittar säkerhet i sin yrkesroll som uppsökare. Det reflekterande förhållningssättet är det uppsökande arbetets grund. Vi diskuterade tidigare skillnaden mellan mallar och metod. Mallar tar bort själen i det uppsökande arbetet som till sin natur bitvis är osäkert och inte har några raka svar. Reflektionen över det vi gör är det som blir metod. Detta har vi velat spegla i rapporten. Det finns inga färdiga mallar som alltid går att använda. Istället måste uppsökare lita till sina erfarenheter och vara flexibla och lyhörda för att på så sätt kunna möta sina målgrupper. Det är genom ett reflekterande förhållningssätt som vi blir bra uppsökare och detta menar vi är essensen av det uppsökande arbetet som pro-fession.

34

35

Bibliografi

Hemlöshet i Sverige 2005 – Omfattning och karaktär (2006). Socialstyrelsen, artikelnr 2006-131-16 Pfannenstill, Annika (2002). Rättssociologiska studier inom området autism – Rättsanvändning i en kunskapskonkurrerande miljö. Lund Studies in Sociology of Law, no. 13. Sociologiska institutionen, Lunds universitet, Lund Revstedt, Per (1986). Motivationsarbete, Liber Förlag, Stockholm SFS 1988:870 Lagen om vård av missbrukare i vissa fall SFS 1991:1128 Lagen om psykiatrisk tvångsvård SFS 2001:453 Socialtjänstlagen Skau, Greta Marie (1992/2007 i nytryck). Mellan makt och hjälp – Om det flertydiga förhållandet mellan klient och hjälpare, Liber AB, Malmö

STADSKONTORETFoU Malmö205 80 MalmöTelefon 040-34 10 00www.malmo.se

det uppsökande arbetet – vad är det, hur gör vi? · detta är dock en sanning med...

Documents