del1.vadÄren$mÄnniska$se.conscientia.se/documents/hb240313.pdf · innehÅll’ ’...
TRANSCRIPT
INNEHÅLL För människan och gemenskapen DEL 1. VAD ÄR EN MÄNNISKA 1.1 MÄNNISKOBILDEN 1.1.1 Frihet att tänka och känna – begränsad frihet att handla 1.1.2 En annan människa är din inre spegel 1.1.3 Det jag gör mot en annan, det gör jag mot mig själv i mitt inre 1.1.4 Jag är medveten, alltså är jag 1.1.5 Ont kan endast repareras med gott 1.1.6 Jämlikhet förutsätter gemensamt ansvar 1.2 DE MÄNSKLIGA RIKEDOMARNA 1.3 MÄNSKLIGA HÄMNINGAR 1.4 ANDLIGHET OCH LIVSENERGI 1.5 PERSONLIGHETENS UTVECKLING DEL 2. METODER FÖR MÄNNISKOKÄNNEDOM 2.1 MÄNNISKOSYN 2.2 BEKRÄFTANDE RESPONS 2.3 HANDLEDNING 2.4 TERAPI 2.5 GRUPPTERAPI OCH GRUPPROCESS 2.6 DEN TERAPEUTISKA GEMENSKAPEN DEL 3. EN HANDBOK FÖR DITT LIV 3.1 HUR DU LÄR KÄNNA DIG SJÄLV 3.1.1 Självkännedom och självförtroende 3.1.2 Var medveten om dina känslor 3.1.3 Känn dig själv genom en annan person 3.1.4 Hur ska man se på det traumatiska? 3.1.5 Att vara eller inte vara? Det svåra att uttrycka sig 3.1.6 Hur är du uppfostrad? 3.1.7 Varför är kärlek så svårt? 3.2 HUR BEMÖTA KÄNSLOR 3.2.1 Är du ett offer för dina känslor 3.2.2 Hur ska man bemöta negativa känslor 3.2.3 Alltför snäll eller ansvarskännande 3.2.4 Hur undvika att bli sårad
3.3 HUR HANTERA STRESS 3.3.1 Människan är en helhet 3.3.2 Sund och osund stress 3.3.3 Att vilja är att stressa 3.3.4 Symtomen är nyttiga larmsignaler 3.3.5 Hur hantera stress 3.4 HUR BEHANDLA BEROENDE 3.4.1 Ingen vill vara beroende 3.4.2 Jämför fördelarna 3.4.3 Individuell vård 3.4.4 Självkännedom med hjälp av en kamratstödsgrupp DEL 4. EN HANDBOK FÖR GEMENSKAPEN 4.1 ARBETSRO OCH MOTIVATION I SKOLAN 4.1.1 Vad är meningen med skolan? 4.1.2 Lärare – känn dig själv 4.1.3 Vad motiverar en människa? 4.1.4 Hur bemöta en problemelev 4.1.5. Hur hantera en bullrig klass 4.1.6 Hur skapa arbetsro 4.1.7 Lärarens verktygsback 4.2 HUR HANTERA MOBBNING 4.2.1 Hur förebygga och hindra mobbning 4.2.2 Hur bemöta mobbaren och den mobbade 4.2.3 När någon baktalar en 4.2.4 Hur hindra destruktivt agerande 4.3 SAMARBETE OCH ARBETSGLÄDJE 4.3.1 Hur man skapar sammanhållning 4.3.2 Medvetet ledarskap 4.3.3 Förändringsmotstånd 4.3.4 Hur handskas med konflikter DEL 5. ETT SUNT SAMHÄLLE – SUNDA MÄNNISKOR Bilaga 1 Grundtankarna i Conscientiametoden Bilaga 2 De mänskliga rikedomarna och hämningarna Bilaga 3 Conscientiametoden som process Bilaga 4 Frågor för självkännedom Bilaga 5 Frågor om atmosfären i arbetsgemenskapen Bilaga 6 Gemensamt ansvar och jämlikhet i organisationsschemat LITTERATUR
FÖR MÄNNISKAN OCH GEMENSKAPEN Alla människor vill känna kärlek och gemenskap. Vi vill njuta av livet. När vi betraktar himlens stjärnor eller havet blir vi medvetna om alltets oändlighet och vår egen litenhet. Inför naturens skönhet upplever vi skönheten i vårt eget inre. Vi känner oss oändligt viktiga och unika. Alla hoppas vi på kärlek, för vi förstår att i kärleken finns lyckan. Att känna kärlek är livets grundkänsla. Kärlek är att vilja det goda och handla därefter. Vår uppgift är att i mån av möjlighet använda vår förmåga, våra kunskaper och erfarenheter för det gemensamma bästa. För att livet ska kännas meningsfullt behöver vi andra människor och en gemenskap. Genom andra människor lär vi känna oss själva. Vi är på ett sunt sätt beroende av varandra. Individen mår bra när gemenskapen mår bra. En sund gemenskap kännetecknas av solidaritet, jämlikhet och gemensamt ansvar. De är förutsättningar för att uppfostran, arbetsliv och social verksamhet ska präglas av rättvisa. Ett sunt samhälle har en välgörande effekt på medborgarna. Varför är det då så svårt med kärlek och lycka? Det goda som människan vill uppnå blir ibland destruktivt. Vi handlar inte alltid så klokt utan orsakar lidande och sjukdom. Till viss del handlar vi självcentrerat, elakt och övermodigt – alltså destruktivt gentemot oss själva, våra medmänniskor och omgivningen. Ingen av oss är fullkomlig. Vi lever i en global gemenskap där konkurrens, girighet, ytlighet, egoism och känslolöshet är grundläggande värden i det ekonomiska livet. Detta har stor inverkan på människan, familjerna, skolan, arbetet, kulturen och miljön. De ekonomiska värdena ger näring åt det allra sjukaste hos människan. Människosläktet är antagligen det enda faktiska hotet mot naturens jämvikt. Det är verkligen inget under att både människorna och naturen protesterar starkt. En förutsättning för personlig utveckling och samarbetsförmåga är att man utvecklar sin psykiska, fysiska och sociala förmåga. En öppen och respektfull kontakt med andra och därigenom med sig själv är viktig, särskilt i yrken där man hela tiden möter människor (till exempel lärare, sjuksköterskor, socialarbetare, läkare, terapeuter, kundrådgivare eller förmän). En tydlig människosyn hjälper oss att möta människor, oavsett om de är glada, hjälpsamma, rädda eller aggressiva. Sokrates hävdade att det enda han visste var att han ingenting visste. Ändå kände han att alla människor står i förbindelse med sanningen. Det som behövs är en barnmorska som förlöser sanningen. Sokrates motto var: känn dig själv! Syftet med den här boken är att skärskåda människan, kollektivet och samhället ur två perspektiv. Meningen är dels att stärka medvetenheten om rikedomen i att vara människa och att skapa en idealbild av en kärleksfull gemenskap och ett kärleksfullt samhällssystem, dels att göra oss medvetna om våra hämningar och om det sjuka i samhället. Den sociala miljön påverkar individen mycket starkt; i en ojämlik värld mår inte ens friska människor bra. I del 1 läggs grunden för en tydlig människosyn som fungerar som referensram för resonemanget. I del 2 presenteras de centrala arbetsmetoder som i fortsättningen används för de praktiska syftena. Del 3 behandlar följande teman ur individens synvinkel: självkännedom, att möta känslor, uppfostran, sexualitet, hälsa och stress. Del 4 tar upp kollektivet: arbetsro, motivation, samarbete, mobbning, arbetsglädje och ledarskap. I del 5 skisseras en idealbild av ett friskt samhälle och friska människor. Boken är upplagd som en handbok för att läsaren ska kunna välja det ämne som intresserar mest.
Conscientia är medvetenhet Bokens sätt att närma sig ämnet kallas conscientiametoden. Ordet conscientia är latin och betyder medvetenhet. Metodens människosyn bygger till största delen på Sokrates tankar. Liknande resonemang finner man också hos Lao Zi eller Konfucius och naturligtvis i kristendomen. Den ryska författaren Fjodor Dostojevskij, den tyska psykoanalytikern Erich Fromm och den österrikiska psykoanalytikern Viktor Frankl har också de haft stort inflytande. En av de viktiga utgångspunkterna är den integrala psykoanalysen, där ordet ”integral” kommer från ambitionen att förena de psykiska, fysiska och sociala dimensionerna. Denna skola grundades av den brasiliansk-‐österrikiska psykoanalytikern Norberto R. Keppe. Mot denna bakgrund tillämpas kognitiva metoder. I modellen för utvecklande av kollektivets struktur har jag tagit exempel från de brasilianska jordlösa lantarbetarnas rörelse MST (Movimento dos Trabalhadores Rurais sem Terra). Rörelsen har omkring en och en halv miljon medlemmar, och den har 30 års erfarenhet av att tillämpa delaktighet, det vill säga direkt demokrati. Rörelsen har inspirerats av bland andra den ryska pedagogen Anton Makarenko, den brasilianska pedagogen Paulo Freire och den frihetsteologi som praktiseras inom den katolska kyrkan. De synsätt som presenteras i boken har jag tillägnat mig under mina 30 år som terapeut, arbetsledare, utbildare och medborgaraktivist. I den här boken försöker jag popularisera den psykodynamiska individualterapin, utifrån den skapa en kollektiv terapiform och låta dem ingå i en hälsofrämjande social struktur. Förslagen och idéerna i boken siktar mot bästa tänkbara mål. Metodutvecklingen har inte begränsats av funderingar på vad som är praktiskt möjligt och vad som inte är det. Jag är mycket tacksam, särskilt mot alla mina klienter, för den inspiration och erfarenhet jag fått. Jag tackar mina vänner och arbetskamrater: Adalberto Floriano Greco Martins, Ademir Barqueiro, Airton Rubenich, Birgit Lindström, Bo Johansson, Carita Glasgow, Claudia Pacheco, Dan Koivulaakso, Elaine Rose, Elisabet Wichel, Emerson Giacomelli, Franscisco Mayer, Helmi Stigell, Ingela Johansson, Janaína Stronzake, Janika Wagner, Johan Aura, João Pedro Stedile, Kerstin Ranthe, Kristiina Alaja, Leif Bodin, Markku Simula, Magnus Westerlund, Marja Kokkinen, Marli Zimermann de Moraes, Martin Sternhufvud, Moacir Vilela, Pekka Lallukka, Pedro Cristoffoli, Raimo Vainio, Riitta Wahlström, Salete Souza, Sandra Nunes Rodrigues, Seppo Simula och Tom Johansson. Jag är djupt tacksam mot min förra terapeut och handledare Norberto Keppe, som väckte mitt intresse för psykoanalysen, och min far Heimo Simula som alltid med glädje har stöttat mitt arbete. Med åsikter och stöd har också mina döttrar Natasha och Adriana deltagit i skrivprocessen. Ett kärt tack för det. Exemplen i boken är tagna ur verkliga situationer och ur handlednings-‐ och terapisamtal. De är omskrivna så att ingen person kan identifieras. Å andra sidan, ju mer du tycker att texten handlar om just dig, dess bättre är det. Jag hoppas att boken är till nytta också för dig som känner dig osäker, trött och sårbar. Man blir svag av att försöka vara stark och säker, men det är befriande att acceptera medvetenheten om sin egen svaghet: den öppnar en förbindelse till den mänskliga rikedomen inom dig.
VAD ÄR EN MÄNNISKA? 1.1. MÄNNISKOBILDEN Vad är en människa? Hur blir en människa sådan som hon är? Varför förtrycker någon en annan och varför krigar folken? Hur påverkas hälsan av viljan? Varför lider människor fastän allt till synes är bra? På de här frågorna grubblar filosofer, teologer, vetenskapsmän och alla vanliga människor, var och en ur sitt eget perspektiv. Människan vill väl och handlar som hon tror är bäst. Men när hon är ur balans och kanske känner stark avund, då blir det goda ont och det onda gott. En pappa som varit sträng och slagit sitt barn blir illa till mods och ångrar sig. När en mamma har tjatat grämer det henne efteråt. En lärare som argt tillrättavisar en elev har goda avsikter, men ångrar efteråt sin ilska. När man talar illa om en annan kan det kännas som om man njöt av den personens svaghet, men det är inte det samma som att känna lycka. Då man lyckas med att hämnas en oförrätt känner man kanske en flyktig njutning, men samtidigt känns det inte bra. Jean-‐Jacques Rousseau (fransk filosof, 1712-‐78) trodde att människan föds god men fördärvas av samhället. Det ligger mycket i det, men jag tror att vi alla föds fysiskt och psykiskt ofullständiga. Det sjuka samhället är kanske den viktigaste enskilda orsaken till att människor blir sjuka. En människa har tre nivåer: den psykiska, den fysiska och den sociala. Den psykiska nivån: Människan agerar i sin psykiska skepnad, hon tänker (det intellektuella), känner (sinnen, perception) och har en andlig dimension. Hon är medveten om sig själv och sin omgivning och använder sin vilja när hon handlar. Den andliga nivån är den djupaste dimensionen, ur dess djup styrs känslorna och på en ytligare nivå tankarna. Det andliga kallas också det metafysiska planet (meta betyder det som är bortom). Den fysiska nivån: Människan växer, rör sig, arbetar, insjuknar, tillfrisknar, utvecklas på det sexuella planet och åldras. Kroppen lever och fungerar. Psyke och kropp har ett nära samband: känsloaktiviteten verkar direkt på de neurologiska och hormonella funktionerna och därmed också på kroppens hälsa eller ohälsa. Människan påverkar sin hälsa så att hon antingen främjar eller skadar den. Den sociala nivån: Redan som foster har människan kontakt med sin omgivning. I livmodern känner och upplever hon vad som sker i omgivningen och mammans sinnesstämningar. Hon föds och påverkas av sina föräldrar, sina närstående och senare allt mera av samhället. All denna kontakt får henne att mogna eller krympa som människa. Hon är benägen att härma, att tillägna sig sådant beteende som hon uppfattar som vedertaget. När en människa mår dåligt märks det på olika sätt, i form av psykiska symtom, fysisk smärta eller sjukdom, problem med mänskliga relationer eller funktionsstörningar. Orsakerna till svårigheterna är av många slag och anknyter sannolikt till följande delområden: den historiska bakgrunden, det genetiska arvet, den fysiska miljön, samhället och viljan. Viljan är en viktig faktor eftersom den inbegriper frihet och därigenom möjlighet till förändring, befrielse. Med sin vilja styr människan sin intellektuella aktivitet, sin känslo-‐ och tankeverksamhet och därmed sitt beteende och sina handlingar. I viljan ingår
hoppet om ett bättre liv också då levnadsomständigheterna förblir oförändrade. Sitt eget förhållningssätt kan man ändra. Förhållningssätt och inställning till livet är en fråga om vilja. Epiktetos (grekisk filosof, 55-‐136 f. Kr.) ansåg att det viktigaste med viljan inte är själva saken eller händelsen, utan hur man förhåller sig till den. Människan är medveten om sin existens och sin omgivning, annars skulle hennes liv sakna mening. I det medvetna ingår den andliga dimensionen, liksom nivåerna för känslo-‐ och tankeverksamhet. Den enkla figuren nedan beskriver en människa och hur olika begrepp och funktioner placerar sig i helheten. Figur sid. 17 MEDVETENHET VILJA ANDLIGA HANDLINGAR KÄNNER TÄNKER FYSIOLOGISKA AKTIVITETER NEUROLOGISKA HORMONELLA IMMUNOLOGISKA REAKTION/BETEENDE/HANDLING Figuren är till hjälp då man vill utveckla de grundtankar om människan som presenteras i det följande. Ett sammandrag av grundtankarna finns i bilaga 1, där de enkelt kan kopieras och exempelvis placeras på arbetsgemenskapens eller familjens anslagstavla. 1.1.1 Frihet att känna och tänka – begränsad frihet att handla Viljan är människans frihet att välja förhållningssätt i livets skiftande lägen. Människan är fri i sina andliga val och i sin känslo-‐ och tankeverksamhet. I det avseendet kan ingen kontrollera henne. Men vi måste begränsa våra handlingar: vi får inte göra vad som helst. Det är det psykiska livets ständiga utmaning. Människan ansvarar för sina handlingar så långt hennes frihet sträcker sig. Ett växande barn får hela tiden mera frihet, och dess ansvarsområde blir större. En förman har mera ansvar än en underställd, han eller hon har ju större frihet att fatta beslut. Föräldrar har ansvar för sina barn i den mån de har möjlighet – alltså frihet – att styra barnets handlande. Ansvar är alltså frihet att använda sin förmåga och kunskap för någon sak. En ansvarsfull människa använder sina möjligheter för det allmänna bästa. Ansvar förutsätter frihet och frihet betyder ansvar. Ansvar och frihet har alltså samma betydelse, orden beskriver olika sidor av samma sak. Frågar man sina arbetskamrater vem som vill ha mera ansvar, då tittar alla ner. Frågar man vem som vill ha mera frihet lyfter alla handen. Människor associerar ordet ansvar med tvång: måste, får inte. Det har alltså en negativ klang, medan frihet uppfattas som motsatsen till ansvar. För att unga människor ska lära sig att associera frihet med ansvar
och ansvar med frihet vore det bra om man redan i skolan använde ordet ”frihet” när man talar om ansvar. Vårt beteende och agerande styrs i hög grad utifrån. Samhällssystemet, lagen och maktstrukturerna sätter gränser för individens handlande. Det som du måste göra ingår inte i din frihetssfär och därför har du heller inte ansvar för det. Däremot kan du, åtminstone i viss mån, själv välja hur du gör det du måste göra. Tvång eliminerar friheten och därmed också ansvaret. Under sin tid i koncentrationsläger upplevde Viktor Frankl att vakterna kunde bestämma om allt som man fick eller inte fick göra. Han kände sig ändå fullständigt fri i sina tankar och känslor. Till det yttre var han en fånge som saknade frihet, men inombords kände han sig alltjämt fri. Han hade frihet att handla på ett andligt plan, känna, tänka och förhålla sig till sin situation på sitt alldeles eget sätt. Denna medvetenhet om den inre friheten hjälpte honom genom den långa riskfyllda tiden och det svåra lidandet. Det är nödvändigt att styra människans handlande med regler eller lagar som gruppen definierar: man får inte ljuga, inte slå, inte döda, man måste hålla sina löften, man måste vara med och upprätthålla samhällets tjänster genom att betala skatt. Men försöker man bestämma över en människas psykiska funktioner blir resultatet vanligen inte det avsedda utan tvärtom. Ifall någon exempelvis säger till dig att du inte får vara arg, då ilsknar du verkligen till. Om du måste vara glad försvinner glädjen. Samma sak gäller sömnen. Det går inte att somna när du tänker att du nödvändigt borde göra det. Kan du förälska dig på befallning? När man säger ”gråt inte” till ett barn får barnet lust att gråta ännu mera. Ett barn som är ängsligt och får höra ”var nu inte rädd i onödan”, kan rentav uppfatta det som sårande. Säger man ”ser du inte alls det goda och värdefulla i ditt liv” till en person som lider av depression, känner han sig totalt missförstådd. Kräver du spontanitet och självsäkerhet av dig själv blir du bara än mer betryckt. Order, krav och förbud biter inte på det som sker inom oss, för vi har frihet. Var och en kan lätt se hur psyket inverkar på kroppen. När man är rädd eller känner hat blir ansiktsuttrycket spänt, andningen stannar upp eller blir snabbare, hjärtat börjar bulta, musklerna spänns och händerna börjar skaka. Glädje syns genast i ansiktet. Det heter att ögonbrynen talar. När man känner ångest reagerar det sympatiska nervsystemet med att varva upp och det parasympatiska med att samtidigt bromsa. Det uppstår en kortslutning som är mycket stressande. Livsbejakande känslor som glädje och kärlek balanserar den neurologiska, hormonella och immunologiska aktiviteten och bidrar på så vis till fysisk hälsa. En avslappnande vila är en effektiv medicin som balanserar kroppens fysiologiska funktioner. Detta gäller också i motsatt riktning: kroppen påverkar känsloaktiviteten. Trötthet gör en människa lättirriterad. Tandvärk gör ingen glad utan vanligen reagerar man med misslynthet, alltså en negativ känsla. Också här gäller: det är inte själva värken som är avgörande utan hur man förhåller sig till den. Det känns självklart att glädje, tacksamhet, intresse, anspråkslöshet och kärlek förlänger livet. En 100-‐årig lantbrukare intervjuades i en tidning. På bilden som kompletterade texten satt han på en åsna med sina minst 100 avkomlingar i bakgrunden. Reportern frågade mannen vad som var hemligheten med hans långa liv, och han svarade: ”Nyfikenhet”. Reportern frågade vidare vad mannen vid denna ålder ännu önskade av livet, efter att ha upplevt allt. Gamlingen svarade: ”Att få börja om från början igen”.
Vi reagerar utifrån vår vilja. Om viljan är god, är reaktionerna livsbejakande. Är känslorna negativa blir reaktionerna lamslående eller aggressiva. Då jag får erkänsla för ett gott arbete kan jag känna tacksamhet, men ifall erkänslan känns som ett krav kan jag också reagera med olust. Min reaktion vittnar om det som händer inom mig just då. Ifall någon blir förtjust i mig och visar det, kan det hända att jag känner rädsla eller blir glad. Försöker någon såra mig kan jag bli stött eller reagera med förvånat intresse och undra varför den personen beter sig så konstigt. Nedanstående grundtanke beskriver detta kortfattat. Intill den finns en metafor och en enkel bildsymbol som stöd för minnet och kommunikationen. Grundtanke Metafor och bildsymbol Vi har frihet att känna och tänka men begränsad frihet att handla. Frihet betyder ansvar och ansvar förutsätter frihet. De har alltså samma betydelse. Med vår vilja styr vi vår psykiska aktivitet, vårt beteende och våra handlingar. På så sätt styr vi också kroppens fysiologiska funktioner.
Jag är kapten på min egen skuta MEDVETANDE VILJA ANDLIGA HANDLINGAR KÄNNER TÄNKER
Människan agerar alltså aktivt. Med sin vilja handskas hon med det goda och det onda hon möter. Det är befriande att bli medveten om sitt ansvar. Befrielse är att känna frihet. En människa som intar en offer-‐ eller martyrhållning förnekar sin frihet, alltså någonting mycket grundläggande i sig själv. Hon stänger in sig i det onda som hon lider av. Offerattityden är i själva verket ett större ont än själva problemet. När vi kommer ihåg och är medvetna om detta reagerar vi inte så lätt med att beskylla och fördöma andra människor eller själva livet. Även om min far är orimligt sträng reagerar jag inte med offerattityd utan försöker att så klokt som möjligt anpassa mig till min svåra situation. Jag fördömer inte min far och jag kräver inte att han ska vara på ett annat sätt. Jag försöker så gott det går undvika onödigt lidande. Jag blir inte bitter, jag ruvar inte på missnöje och hat. I mån av möjlighet försöker jag hjälpa honom att bli medveten om sitt problem. Den här grundtanken kan man behandla i arbetsgemenskapen, hemma, i skolan eller i vilken grupp som helst, och till exempel ta upp följande frågor till gemensam diskussion:
-‐ När du är glad, betyder det då att du har bestämt dig för att vara glad? -‐ Blir du sårad om någon försöker förolämpa dig? Vad känner du vanligen då? -‐ Blir du kär i en person som kräver att du ska förälska dig i henne? Hur reagerar
du? -‐ Har din förman ett större ansvarsområde än du? Motivera. -‐ Varför tror du att människor vanligen gillar frihet mer än ansvar? -‐ Vad händer i din kropp när du känner glädje, kärlek, rädsla eller vrede? Beskriv
de olika känslornas verkningar. -‐ Hur reagerar din kropp på sexuella fantasier?
1.1.2 En annan människa är din inre spegel Alla mänskliga faktorer finns i oss alla. Vi bär på kärlek, mod, ärlighet, glädje, påhittighet, ansvarskänsla – det vill säga stora mänskliga resurser. Eftersom ingen av oss är fullkomlig har alla också brister, alltså hämningar i högre eller lägre grad. Hämningar är hinder som begränsar, förnekar och förvränger det rika hos människan och även verkligheten. Hämningar är neuroser, sjukdomar i människans psyke och hör till det psykopatologiska. Det betyder att de mänskliga drag som jag ser hos andra också finns i mig: inte på samma sätt eller i samma utsträckning, utan i någon form och i någon mån. Ingen av oss är precis lik någon annan i fråga om någon av faktorerna. Med avseende på det inre är vi ändå varandras spegelbilder. När jag ser på dig förnimmer jag, det vill säga blir medveten om, något som i någon form också finns hos mig. Om du berör mig starkt emotionellt är det ett tecken på att du är viktig för mig och väcker en betydelsefull insikt i mig. En människa som i särskilt hög grad gläder, irriterar eller gör mig betryckt är därför på något sätt min inre spegel, för i henne ser jag ju sådant som får mig att reagera starkt. När din glädje väcker medvetenhet om min glädje, som jag kan reagera positivt på, då smittar glädjen. Ditt högmod och din avund väcker rädsla hos mig, för jag känner att de kan göra mig medveten om högmodet och avunden i mig själv. Jag kan också reagera negativt på din glädje. Jag vill inte se din glädje eftersom jag själv inte vill känna glädje. Jag försöker undvika dig och talar illa om dig. Din glädje avslöjar för mig min negativa attityd till glädje. Inre spegling fungerar alltså också genom motsatser. Din initiativkraft och flit väcker i mig insikt om min egen passivitet, mitt negativa sätt att förhålla mig till mina möjligheter. Grundtanke Metafor och bildsymbol Allt jag ser hos andra finns på något sätt också hos mig själv. Eftersom alla mänskliga egenskaper finns i alla människor, finns allt det jag ser hos dig också i mig. Din glädje väcker medvetenhet om glädjen i mig – eller tvärtom, din glädje kan väcka medvetenhet om sorgen i mig.
Vi är varandras inre speglar.
Den här grundtanken lättar avsevärt på många inbördes spänningstillstånd. Konflikter och besvärlig personkemi inom familjen och på arbetsplatsen är en viktig möjlighet till självrannsakan, självkännedom. Bottnen går ur ångesten och vreden. Det är inte klokt att döma en annan människa, för då dömer man samtidigt sig själv. Till och med en mobbad person kan genom sin mobbare bli varse sina egna förhållningssätt. En mobbad person ger vanligen psykisk makt åt mobbarens ord som är avsedda att vara kränkande. Han förlamar sin egen handlingsförmåga och söker orsaken till kränkningen hos sig själv, fastän mobbaren i själva verket bär fullt ansvar för sina handlingar.
Ett accepterande av den medvetenhet som väcks genom identifikation stärker självkänslan, vilket främjar personlig utveckling. Att gå till sig själv i stället för att beskylla andra är ett bevis på ödmjukhet. I orientalisk visdom heter det att ”Din värsta fiende är din bästa lärare”. I en grupp kan man begrunda den inre spegeln med hjälp av följande frågor:
-‐ Är människor i princip likvärdiga? Om inte, på vilket sätt är de då olikvärdiga? -‐ Är människors sätt att handla likvärdiga? Om inte, ge exempel. -‐ Är det möjligt att du saknar någon mänsklig egenskap, som kärlek, ärlighet,
omdöme, glädje, kreativitet…? Om ja, vilken i så fall? -‐ Anser du dig vara fullkomlig, alltså felfri, med avseende på någon enda mänsklig
egenskap? Om ja, vilken i så fall? -‐ Upplever du att dina föräldrar är dina psykiska speglar? I fråga om vilka faktorer
speciellt? -‐ Har du träffat någon person som gjorde dig så ångestfull, rädd och arg att du blev
alldeles ifrån dig? Beskriv denna person. 1.1.3 Det jag gör mot en annan, det gör jag mot mig själv i mitt inre Människans reaktioner och handlingar är följder av det som sker i hennes inre. Den som känner glädje visar det också utåt. Den som är rädd kryper ihop också i sin yttre skepnad. En människa som är arg beter sig aggressivt. Den som gör gott mot andra känner värme och kärlek. Människans beteende och handlingar uttrycker hennes känslor och andliga handlingssätt. Att känna är en verksamhet på känslonivån, jämförbar med tankeverksamheten. När jag gör gott mot en annan människa är det en följd av att jag vill väl och handlar därefter inom mig. Kränker jag en annan är det en följd av att jag vill det onda. Jag handlar alltså negativt på den andliga nivån, jag känner vrede och avund och tänker negativa tankar. Denna negativa inre verksamhet verkar främst i mig själv och skadar naturligtvis just mig. Om någon ser ner på dig kan du därför säga: ”Jag tror att du underskattar din förmågas värde”. När hon ser ner på dig är det ett symtom på en nedvärderande känslo-‐ och tankeverksamhet inom henne. Detta förhållningssätt riktas framför allt mot henne själv, eftersom det finns i henne. Att hon ser ner på dig är ett symtom på att hon underskattar sin förmågas värde. Det hon gör mot en annan gör hon inom sig mot sig själv. Barn reagerar spontant då någon till exempel kallar dem larviga, och säger: ”Det är du som är larvig”. Larvig är den som kallar andra larviga. Det sägs att det hjärtat är fullt av, det talar munnen. Bibeln uttrycker det så här: ”Av frukten känner man trädet”. Negativa handlingar och sura ord vittnar om en negativ och sur känslo-‐ och tankeverksamhet och andlig aktivitet. Enligt Sokrates sker människans verkliga tragedi då hon fördärvar sin själ. Den som handlar elakt mot en annan gör sig själv större skada än den han vill såra. Därför borde vi ha mer medkänsla med den som gör illa än med offret. Grundtanke Metafor och bildsymbol Det jag gör mot en annan, det gör jag mot mig själv i mitt inre. Mina handlingar avslöjar mitt sätt att känna och
Det jag gör mot en annan gör jag mot mig själv
tänka. När jag gör gott eller ont mot en annan är det en följd av min goda eller negativa känsloaktivitet. Lao Zi beskriver det så här: ”Själen har inga hemligheter som inte beteendet avslöjar”. Beteendet avslöjar själens rörelser, det vill säga den psykiska aktiviteten. I sin bok Andens fenomenologi skriver Friedrich Hegel (tysk filosof, 1770-‐1831):
Eftersom jag är helt beroende av den andre för att erfara mig själv är förnekandet av den andre samtidigt ett förnekande av mig själv. Att göra sig själv till herre genom att göra en annan till slav är dömt att misslyckas. För det som herren gör mot slaven vänder tillbaka och träffar honom själv.
Den sista meningen kunde förtydligas så här: vad jag gör för att kuva en annan människa, det gör jag i mitt innersta mot mig själv. Man kan tillsammans fundera på den här grundtanken:
-‐ Har du någon gång velat såra en annan människa när du varit lycklig? -‐ Känner du dig samtidigt lycklig när du är riktigt arg? -‐ Tycker du att hat är förknippat med rädsla? Om ja, på vilket sätt? -‐ Blir du lycklig av att såra andra? -‐ Är det ett tecken på mod eller på feghet då en starkare person sårar eller slår en
som är svagare? Hur motiverar du ditt svar? -‐ Hur känns det när du ser en stor man hjälpa en liten åldring?
1.1.4 Jag är medveten, alltså är jag Det är naturligt för människan att fundera på etiken i sina handlingar och syften, på livets mening och tillståndet efter döden. Hon känner och agerar andligt på det metafysiska planet (meta är grekiska och betyder ”efter”, ”bakom” och i det här sammanhanget någonting utanför det fysiska, alltså något icke fysiskt, men andligt). Hon behandlar sina observationer och erfarenheter i medvetandet som inbegriper en metafysisk nivå, en känslo-‐ och en tankenivå. Medvetenhet är kontakt mellan den yttre och den inre verkligheten. Den innefattar varseblivning på de fysiska och metafysiska planen. Av allt att döma har vi alla redan vid födseln någon form av grundläggande medvetenhet, en grundstruktur för medvetenhet där vi samlar vår kunskap och våra erfarenheter. Den innebär en förbindelse med den universella sanningen och verkligheten. Ordet ”samvete” används för att beskriva människans känsla för vilka handlingar som är bra och vilka som är illa för livet. Ordet ”moral” beskriver seder och värderingar som är bundna till plats och tid, alltså den kulturella miljön. Termen ”etisk” kan anses vara fri från tids-‐ och platsbindningar. Etisk medvetenhet är en universell förbindelse med sanningen och utgör därigenom medvetenhetens grundelement. Etisk medvetenhet och samvete är nästan synonymer. Man säger ju att samvetet gör sig påmint när man har onda avsikter. Finskans ord omatunto är ett självcentrerat begrepp. Svenskans samvete är mer kollektivt. Samvetet eller sinnet för det etiska inbegriper
tanken att människan ser skillnad på gott och ont. Vad är då gott och vad är ont? Vardagligt uttryckt är kärleksfullhet utgångspunkten för goda handlingar och motsatsen till kärleksfullhet är villkoret för negativa handlingar. Var och en förstår kärleksfullhet på sitt sätt. Begreppet ligger utom räckhåll för förnuftet och orden men är en självklarhet på den andliga och den känslomässiga nivån. Medvetenhet inbegriper följande faktorer:
-‐ En förbindelse med livet och alltet som innehåller en universell etisk och estetisk medvetenhet – med andra ord en av tiden och platsen oberoende känsla för sanning, godhet och skönhet.
-‐ Medvetenhet om sig själv som individ. Självkännedom innebär att vara medveten om sig själv i världsalltet, om sina mänskliga resurser och hämningar, sina andliga och känslomässiga vanor och syften och om sin egen livshistoria.
-‐ Människokännedom inbegriper förmågan att känna andra människor, på samma sätt som man är medveten om sig själv.
-‐ Medvetenhet om den fysiska och sociala omgivningen, den omgivande naturen och om hur samhället fungerar ekonomiskt, politiskt och socialt.
Det omedvetna eller undermedvetna kan förstås som en bortträngning av medvetenheten. Den försvinner naturligtvis inte även om man försöker undertrycka den. Försöker man avvärja medvetenheten aktiveras den i själva verket. Då man försöker glömma bort någonting bearbetar man just den saken, och medvetenheten om denna sak är vad som behandlas i tankarna. Avvärjning är ofta en oavbruten kamp (flykt eller anfall), och personen i fråga handlar destruktivt också utåt (se kapitel 1.5 Personlighetens utveckling). Medvetenhet är sinnesförnimmelser av verkligheten och innehåller den psykiska aktivitetens alla nivåer, alltså andlig (metafysisk), emotionell (intuitiv) och intellektuell varseblivning. Ändå begränsas medvetenhet rätt ofta till att omfatta endast den intellektuella nivån. Känslomedvetenhet och andlig medvetenhet är sannolikt mycket väsentligare än medvetenhet på det intellektuella planet. Största delen av sinnesförnimmelserna behandlas över huvud taget inte på den intellektuella nivån, det vill säga tankens område. Endast sådant som är nödvändigt att vidarebefordra överförs av känsloverksamheten till varseblivningens intellektuella medvetenhetsnivå. Djur och växter, det vill säga allt som lever, har någon form av medvetande. Hur det är beskaffat vet vi inte. Vi kan ju inte ens definiera vår egen medvetenhet. Det går inte att tvinga fram medvetenhet. Fordras det av dig att du ska bli medveten om något väcker det motstånd hos dig. Du upplever påtryckningen som en kränkning och ett hot. Lev Tolstoj (rysk författare, 1828-‐1910) skrev att medvetenhet existerar endast i frihet. Ett godkännande av medvetenheten förutsätter frihet. Sanningen, och med den medvetenheten, kommer inte fram genom krav och tvång. Frihet är ansvar, ansvarsfullhet är kärlek. Medvetenhet frigörs endast i kärlek, och kärlek förutsätter ett accepterande av medvetenheten. Orden sanning, medvetenhet, frihet, ansvar och kärlek är så starkt kopplade till varandra att man kunde tänka sig att de är samma sak sedd ur olika perspektiv. Medvetenheten är det viktigaste elementet i vår existens, utan den har livet ingen mening. Människan är medveten om sig själv, hon upplever att hon är en del av alltet. Därför kan man förenkla: du är din medvetenhet. Om du accepterar din medvetenhet
accepterar du dig själv. Om du däremot tränger bort din medvetenhet undertrycker du dig själv. Grundtanke Metafor och bildsymbol Jag är medveten, alltså är jag. Medvetenhet är den allra viktigaste faktorn i människans existens. Människan är sin medvetenhet. Medvetenheten är vår etiska kompass. När vi förtränger vår medvetenhet undertrycker vi oss själva.
Medvetenheten är vår inre kompass
Det andliga (metafysiska) elementet i medvetenheten leder till antagandet att allt materiellt härstammar ur immateriell, metafysisk energi. Det innebär att vårt materiella välstånd visserligen är nödvändigt för att vi ska fungera, men i sig är det inte meningen med livet och därför inte någon källa till lycka. Det har endast ett instrumentellt värde. Sokrates ansåg att ingen medvetet utför onda handlingar. Med det menade han att om en människa godkänner insikten om sina negativa intentioner genomför hon inte dem. Om jag exempelvis slår dig i raseri är det ett tecken på att jag förtränger min medvetenhet. När jag planerar hur jag ska hämnas på min granne måste jag samtidigt förklara för mig själv att han har förtjänat en ordentlig läxa, att jag har rätt och behov att få betala med samma mynt. Förbereder jag ett bankrån motiverar jag det med att de rika har fått sina pengar genom ocker och spekulation och genom att frånta andra deras arbete, och att det inte är mer än rätt att jag tar hand om en del av pengarna. För att kunna göra sådant som är ont måste jag försöka undertrycka min medvetenhet, det vill säga mig själv. I själva verket söker människan alltid det goda. Hon gör det också då hon sårar och utnyttjar andra, begår brott, krigar och förstör naturen. En människa som röker söker njutning, hon är inte alls ute efter att förstöra sin hälsa. Också när hon är elak tror hon sig eftersträva det goda. Men hon är medveten om den universella godheten och blir därför alltid tvungen att för sig själv förklara syftet med sina handlingar. Den reflektionen gör hon kanske inte på tankenivån utan djupare nere på känslornas och den andliga verksamhetens nivå. Människan gör illa men vill ändå väl. Medvetenhet är såtillvida ett abstrakt begrepp att det inte går att definiera eller mäta. Var och en associerar på sitt sätt till begreppet och ger det sitt eget intuitiva och emotionella innehåll. Med hjälp av följande frågor kan man begrunda medvetenheten:
-‐ Vad är det första du tänker på då du hör ordet medvetenhet? -‐ Hur känner du det om någon försöker hindra dig att bli medveten om något som
du i själva verket är medveten om? -‐ Vad känner du när du går till ett viktigt möte? -‐ Du har utfört en arbetsuppgift på ett bristfälligt eller felaktigt sätt. Hur känns det
för dig om man tar upp ditt misstag inför alla i arbetsgruppen? -‐ Vad vore det för mening med ditt liv om du helt skulle förlora din medvetenhet? -‐ Vad anser du om tanken att medvetenheten på något sätt är fri från tid och rum
och därmed odödlig?
1.1.5 Ont kan endast repareras med gott Ingen behöver definiera vad det är att ”vara på gott humör” eller ”vara på dåligt humör”. Det goda underlättar livet, det onda hindrar och förstör det goda. Hur reagerar du om någon vill såra dig? Betalar du med samma mynt? Hämnd leder till en ond cirkel. När du får huvudvärk och blir förargad på dig själv, botar förargelsen då huvudvärken? Den förvärrar den. Då ett litet barn gör sig illa i handen och börjar gråta kommer pappan springande, blåser god energi på det onda stället, stryker och smeker handen, talar vackert till barnet, förmedlar kärlek. För oss alla är detta en naturlig reaktion. Men så här gör vi inte mot vuxna och inte mot oss själva. När min arbetskamrat säger att han har huvudvärk borde jag spontant gå fram till honom och göra precis som pappan gjorde i fallet med barnets hand, tala medkännande och fråga om jag får ge honom en lätt huvudmassage. Barnet tror på den goda andan, energin. Hos oss vuxna har barnatron knäckts i vår rationella, materialistiska och ytliga kultur. Först som gamla blir vi fria och får tillbaka kontakten med vår barnatro. Med rädsla och bestraffning fostrar man inga fria, självständiga och solidariska människor. För det behövs kärlek. Det är bara med kärlek som både skadegöraren och offret kan hjälpas, vilket betyder att hindra onda handlingar och visa skadegöraren hur hon misshandlar sig själv psykiskt. Innan hon gav sig in på aggressioner var hon tvungen att undertrycka sig själv (sin medvetenhet). Så gott det går bör man hindra destruktiv verksamhet, det är att vara kärleksfull. Men svarar man på aggression med aggression blir förödelsen bara större. Ont kan inte repareras med annat ont. Stryk eller arrest hjälper oss inte att utvecklas till mer balanserade människor. Med sådant kan man visserligen skrämma barn att inte göra sådant som man förbjuder. Men det är ändå att undertrycka, att censurera medvetenheten. Grundtanke Metafor och bildsymbol Ont kan endast repareras med gott. Ont kan inte repareras med annat ont. Kärlek är livets grundkänsla. Alla har rätt till och ett sunt behov av kärlek.
Bara det goda reparerar det onda.
Ifall kärlek är livets grundkänsla är det att acceptera kärleken det samma som att acceptera av livet, sig själv. En känsloaktivitet som verkar mot kärleken är däremot förnekande, hindrande och förstörande. Det betyder att det onda orsakas av att man förnekar det goda. Det onda har inget innersta väsen. Enligt den här dialektiken existerar det goda av sig självt, medan det onda är en följd av att man förnekar det goda och därför existerar bara så länge förnekelsen pågår. Sanningen existerar av sig själv, lögnen är en följd av att man förnekar sanningen. Så snart man slutar förneka sanningen försvinner lögnen och sanningen kommer fram. Är det en viljeyttring att en människa inte förnekar sin medvetenhet, alltså sig själv? Innebär valfrihet endast friheten att förneka sanningen, medvetenheten, sig själv och kontakten med verkligheten? En människa som godkänner sig själv lever i verkligheten. Kan också det ses som ett val? Eller kommer viljan in i bilden först när hon väljer att förneka det goda? Att acceptera det goda skulle alltså betyda att man inte använder sin
vilja. Att vilja betyder på så vis att förneka sanningen. Att inte vilja betyder att leva i verkligheten. Tänker man så här är valet alltid ett negativt val där man förminskar och fängslar sig själv. Att ”vilja” det goda och handla kärleksfullt är sålunda att befria sig från viljan. Djupast är kärleken ett villkorslöst godkännande som innebär att man inte vill någonting men handlar naturenligt och kärleksfullt. Masochisten både njuter och lider när han förnedras eller misshandlas, medan sadisten njuter och lider av att andra misshandlas. Att mobba en annan människa kan ge en känsla av njutning som inte kommer av tillgivenhet och därför inte är lycka i mänsklig mening. Kristendomen säger: ”Gör mot andra som du själv vill bli behandlad”. Konfucius uttrycker det ur en något annan synvinkel: ”Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig”. Nedan följer några frågor som anknyter till temat:
-‐ Hur känns det när du är arg och dina vänner reagerar med ilska på det? -‐ Tycker du dig ha fått för mycket kärlek? Kan det vara möjligt? Beskriv hur. -‐ Om du gör ett misstag och därför blir arg på dig själv, hjälper ilskan dig då att
utvecklas? -‐ Ifall du drabbas av sjukdom och reagerar med stark rädsla på det, hjälper rädslan
dig då att bli frisk? -‐ Vill du att en person som handlar mot gemensamma regler ska drabbas av
påföljder? -‐ Kunde dessa påföljder vara åtgärder som utvecklar människan? Har du förslag?
1.1.6 Jämlikhet förutsätter gemensamt ansvar Samhörighet, jämlikhet och rättvisa förutsätter att alla har lika stor befogenhet att delta i beslutsfattandet. Det åstadkommer man genom att tillämpa direkt demokrati, så att alla har en röst i fråga om viktiga beslut. På så vis har var och en lika möjligheter att direkt påverka kollektivets verksamhet, definitionen av verksamhetsprinciperna och planeringen av verksamheten. I en familj har föräldrarna större ansvar, det vill säga makt att fatta beslut och därmed större frihet än barnen. Ju äldre barnen blir, dess mer deltar de i familjens gemensamma beslutsfattande, vilket ingår i deras utveckling till ansvarsfulla medborgare. Direkt demokrati innebär att alla deltar i behandlingen av viktiga frågor, i besluten om dem och i valet av ombud som sköter verkställandet av besluten. Den gemensamma verksamheten måste organiseras och därför behöver vi en hierarkisk arbetsfördelning. Direkt demokrati eliminerar inte den representativa demokratin, men förändrar avsevärt de vedertagna sätten att tillämpa demokrati. Eftersom den ekonomiska verksamheten har den allra största makten i ett kapitalistiskt samhälle är det viktigast att använda direkt demokrati uttryckligen då man definierar det ekonomiska systemets verksamhetsprinciper och regler. Vill folket att företagens aktieägare, som inte arbetar inom företagen i fråga, har rätt till resultatet av arbetet, till vinsten? Vill folket att arbetstagarna ska ansvara för arbetsplatserna, det vill säga äga dem? Är det vettigt att någon äger mycket mera än hon hinner använda? Hur stora inkomstskillnader är befogade enligt folket? Borde man betala ränta på pengar vars ägare inte behöver dem, eller borde man i själva verket belägga dem med skatt till
förmån för samhället. När medborgarna ges tillfälle att svara på de här frågorna blir det möjligt att bygga upp ett ekonomiskt system av ett nytt slag. Grundtanke Metafor och bildsymbol Gemensamt ansvar förutsätter jämlikhet som kan förverkligas genom direkt demokrati. Direkt demokrati i ekonomi och politik betyder folkstyre.
Jämlikhet förutsätter direkt demokrati.
Ju mer ansvar och frihet, dess mindre alienation, det vill säga dess fler självständigt tänkande människor. Samhörigheten stärks och respekten för livet ökar. Jämlikhet och ömsesidig solidaritet bygger på gemensamt ansvar som är grunden för gemenskap. Hemma, i skolan och på arbetsplatsen har vi fostrats enligt en helt motsatt modell som handlar om att underkasta sig. Det gör att vi fungerar på ett nästan diametralt motsatt sätt i förhållande till modellen för jämlikhet och gemensamt ansvar. Att reflektera över:
-‐ Vill du vara med och besluta om viktiga saker som angår dig? -‐ Vilket system tror du har större verklig makt, det politiska eller det ekonomiska?
Motivera. -‐ I det nuvarande ekonomiska systemet ger pengar mera pengar, bland annat
genom räntor och investeringar. Vad anser du om det? -‐ De anställda är ofta omedvetna om hur företaget styrs. Skulle du vilja ha en
förändring där? Motivera. -‐ En löntagare får lön men är inte med om vinstutdelningen. Han har inte ens rätt
att besluta om huruvida han ska bli avskedad eller inte. Vad anser du om det? -‐ Önskar du att folkmajoriteten ska få bestämma principerna för hur det
ekonomiska systemet fungerar? Motivera din tankegång.
1.2. DE MÄNSKLIGA RIKEDOMARNA Som vi tidigare konstaterade har varje människa alla slag av mänskliga rikedomar och brister, hämningar. Om man beskriver dem så klart och konkret som möjligt är det lättare att bli medveten om dem i sig själv och andra. Självkännedomens mest centrala element är medvetenhet om de mänskliga rikedomarna, gåvorna, talangerna och de goda handlingarna. Till de mänskliga rikedomarna hör bland annat förmåga att varsebli (syn-‐, hörsel-‐, känsel-‐, lukt-‐ och smaksinnet), minne, intuition, förmåga att känna och älska, ansvarskänsla, mod och initiativkraft, kreativitet, entusiasm, sunt förnuft, uppskattningsförmåga, ärlighet, rättvishet, sinne för det sköna, självdisciplin, specialbegåvning av olika slag, förmåga att skaffa sig erfarenhet, kunskap och färdighet samt fysisk förmåga. De mänskliga rikedomarna är oberoende av människans ålder, etniska bakgrund, utbildning eller kultur. De finns i oss alla på olika sätt och i olika grad. Att vara medveten om dem är en av den psykiska hälsans hörnstenar. När en människa är medveten om sina mänskliga rikedomar använder hon dem och utvecklar dem därmed. När hon beslutar använda sina talanger blir hon också mera medveten om dem. Använder man dem inte får man småningom en känsla av att de inte existerar, vilket gör att livet känns meningslöst och trist. Nedan beskrivs de mänskliga rikedomarna mer ingående. VARSEBLIVNING För att kunna varsebli den omgivande verkligheten har vi sinnen att se, höra, lukta, smaka och känna med. Att känna är också en sinnesförnimmelse. Jag känner att bordet är hårt, att kudden är mjuk, att beröringen av en annan människas hud känns varm och att luften är kall. Jag kan också känna sorg, glädje, hat eller tacksamhet. Känslan av glädje smittar mellan människor. På sina sinnesförnimmelser reagerar människor med någon form av känsloaktivitet, till exempel sorg, glädje eller hat. Man kan säga att utöver sinnen och känslor innefattar sinnesförmåga också intresse, vetgirighet och lust att förstå verkligheten. Vi kan träna och utveckla våra sinnen enligt samma principer som vi tränar våra andra färdigheter, till exempel genom att medvetet stanna upp för att förnimma och genom att koncentrera oss på att fördjupa vår varseblivning. FÖRMÅGA ATT MINNAS Vi minns saker och situationer i det förflutna. Förmågan att minnas är förmågan att se bakåt i tiden. Den infattar möjligheten att samla erfarenheter och lära sig av dem. Minnet kan vara intellektuellt, till exempel förmågan att ur minnet gräva fram en väns telefonnummer. Man kan också minnas på känslo-‐ och handlingsnivån. Det heter till exempel att har man en gång lärt sig cykla så glömmer man det aldrig. Hur lätt det är att minnas något har sannolikt att göra med vilken betydelse vi tillmäter det vi ska komma ihåg. Om du inte är intresserad av texten du läser minns du knappast mycket av den efteråt. Om du däremot tycker att den är intressant och viktig minns du
den bättre. Pluggandet löper trögt om du i skolan måste läsa ett ämne som du inte gillar. Men om du älskar exempelvis finska eller matematik sker inlärningen med entusiasm. Vi har en tendens att lättare glömma saker när vi blir äldre. Det är särskilt närminnet som försämras. Nuet förlorar sin betydelse, det förflutna och framtiden får en mer dominerande plats. När det gäller tid vidgas minnets perspektiv bakåt. Det är kanske naturligt, för framöver öppnar sig en vidare, oändlig vy och nuet håller på att förlora sin betydelse. INTUITION Intuition är varseblivning som inte sker med de yttre sinnena. Ordet ”intuition” kommer från latinets intueor, där in betyder ”inifrån” och tueor ”styras”. Intuitionen är det starka inflytandet från den inre medvetenheten då man observerar den yttre världen. Människan har en inre varseblivning som kopplas på vid behov. ”Jag kände på mig att det skulle gå på det viset”. Intuitionen kallas också det sjätte sinnet. Om intuition säger man ibland att vi inte vet att vi vet. Intuition ligger nära den emotionella medvetenheten som inte alltid visar sig på tankenivån (den intellektuella nivån). Ibland tolkas intuition som omedveten medvetenhet, men den här boken utgår från tanken att medvetenheten inbegriper såväl tankens, känslans som den andliga dimensionens medvetenhet. Intuitionen kunde höra till känslosinnet eller det metafysiska sinnet, för den finns i gränsområdet mellan dem. I dagens kultur betonar vi den rationella kunskapens betydelse (positivistisk vetenskapsfilosofi) vilket utarmar människans intuitiva förmåga. Intuitionen är en betydelsefull och vacker egenskap som det är viktigt att respektera och praktisera. KÄRLEK Aristoteles (grekisk vetenskapsman och filosof, cirka 384-‐322 f.Kr.) trodde att lycka är livets mål och att man når lyckan genom kärlek och goda handlingar. Ett spädbarn behöver framför allt kärlek. Alla barn har rätt till kärlek. Ett barn som inte får kärlek upplever det som en stor orättvisa. Det reagerar genom att revoltera mot orätten, oftast genom att sluta sig, bete sig aggressivt eller göra allt för att bli accepterat av andra. Men det är inte bara spädbarn som har ett sunt behov av och rätt till kärlek, det har vi alla, från barn till åldringar. Kärleken är villkoret för livet. Kärlek är livets grundkänsla. Den kan beskrivas med orden värme, acceptans, förtroende, öppenhet (nyfikenhet), glädje, fysisk beröring och tacksamhet. Kärlek innebär att vilja det goda och handla därefter. För ett barn är föräldrarnas kärlek den största källan till glädje och trygghet. När ett barn känner sig älskat känner det att det får finnas till. Människan vill leva, vara med, upptäcka verkligheten, använda sin förmåga och vara medveten om sin existens. Det förutsätter kontakt med andra, med omgivningen och naturen. Människan är social, hon behöver andra för att inte bli psykiskt sjuk. Alla barn har rätt att födas älskade, just sådana som de är. Precis samma rätt har gamla människor. Ett litet barn får inte lämnas ensamt, och det får heller inte en gammal människa. Även åldringar behöver den trygghet och värme, den fysiska ömhet, de smekningar och den beröring som andras närhet ger. Kärlek betyder tacksamhet, ansvar och initiativkraft. Kärlek är en god inre aktivitet som yttrar sig som goda handlingar. En kärleksfull människa agerar för sina
medmänniskor och sin omgivning. Kärlek bygger på goda avsikter och är därför alltid etisk. Endast i kärlek kan man uppleva frihet. Kärlek inbegriper anspråkslöshet och ödmjukhet, man accepterar det som är, gör sitt bästa för det och kräver inte mera. Kärleken är inte passiv: då en människa blir medveten om en orättvisa, accepterar hon medvetenheten om den och börjar planera vad hon kan göra för att rätta till saken. Anspråkslöshet är kärlek. Vishet är att förena kunskap och kärlek i sitt handlande. All teknisk utveckling borde användas uteslutande för att främja liv och allmänt välstånd. Einstein var med skäl mycket bekymrad för hur hans resultat inom atomfysiken skulle komma att användas; för upprustning eller för utvecklande av fredlig verksamhet. Som i fråga om alla andra mänskliga rikedomar är det är viktigt att praktisera kärlek. Man kan exempelvis tvinga sig själv att, om än motvilligt, göra goda gärningar eller hjälpa okända människor utan att vänta sig någon form av tack. Kärlek är givande och givmildhet. Människor är glada och tacksamma över att kunna ge. De känner att de får när de ger. Är kärlekens motsats hat eller likgiltighet eller bådadera? Sund vrede är ett tecken på att man bryr sig, och att bry sig är kärlek. Destruktivt hat är ett strängt förnekande av kärleken. Likgiltighet är att inte räkna med sin egen förmåga trots att man borde och har möjlighet att agera, den är avund och censur av medvetenheten. Men inte ens detta utplånar kärleken. Hat och likgiltighet behöver kärlek för att kunna existera och i grunden är också de tecken på kärlek. Alla känslor är symtom på kärlek, antingen direkt eller för att de förnekar kärleken. Sigmund Freud lär ha konstaterat att när allt kommer omkring måste vi älska för att inte bli sjuka. DET METAFYSISKA SINNET Ordet metafysik kommer från grekiskan och betyder ”efter fysiken”. Metafysiken är icke materiell och beskrivs också med termen transcendental. Som vetenskapsgren utforskar metafysiken existensen, vad som är grunden för den och var allt kommer ifrån. Den reflekterar över tidens anda, människosinnets egenskaper, livets mening och guds existens. Aristoteles kallade den för den första filosofin. Metafysiken har som mål att se bortom människans iakttagelser och illusioner och berätta den yttersta sanningen. Andlighet är en term som ligger nära metafysiken och som avser begrundandet av fenomen utanför den materiella nivån. De olika religionerna har utvecklat egna tanke-‐ eller troskonstruktioner och kulturer, seder, riter och språkbruk som hänför sig till den. Den andliga nivån är psykets djupaste aktivitetsnivå. Enligt Aristoteles kommer allt fysiskt ur metafysisk energi. Det kunde tolkas så att allt som vi kan observera med våra yttre sinnen på något sätt har en motsvarighet, ett, liknande väsen på den metafysiska nivån. Har vår fysiska värld en immateriell grund med karaktären av en spegel? Mänskligheten har alltid grubblat över skapelsen, livet och alltings skapare. Det tyder på ett starkt behov av att utreda saken för sig själv. Det känns som ett sunt behov, vilket skulle innebära att hypotesen om den andliga nivåns existens är sann. Men det är alltid en fråga om tro. Ifall den metafysiska nivån existerar har vi en förbindelse med den. Förbindelsen innebär att vi fungerar på det metafysiska planet, gör val och öppnar oss för olika influenser på det andliga planet. Vi måste alltså ha någon form av metafysiskt sinne. Dit hör eventuell telepatisk förmåga och andra talanger som hör till det man kallar
andevärlden. Sådant undersöks bland annat av parapsykologin, eftersom den akademiska, materialistiskt färgade psykologin inte räknar med det som hörande till verkligheten.
I min ungdom var jag mycket kritisk i fråga om den så kallade andevärlden. Men erfarenheterna har förändrat min inställning. Vi bodde i Stockholm. En mycket viktig vän till oss svävade i stor fara på andra sidan om Atlanten. En morgon vaknade jag och berättade för min hustru att jag drömt att vår vän steg på ett plan och landade på den europeiska kontinenten, och att han log när han gjorde det. I kvällningen fick vi ett samtal som bekräftade att drömmen var sann. Det var ju precis så du beskrev händelserna i din dröm, sa min hustru.
MOD Mod är att handla utan att hänsyn till rädsla, smärta, fara eller osäkerhet. Mod är att försvara sina åsikter och värderingar. Allt nytt är obekant och därför osäkert, den som är modig tar initiativ och prövar sina möjligheter. Han ger inte upp fastän han misslyckas, utan försöker envist på nytt. Motgångarna knäcker inte honom. Mod är att inte låta sig kuvas. Den modiga är klokt nog medveten om sin eventuella rädsla och accepterar den, gör en bedömning av situationen och handlar. Dumdristighet är att förneka insikten om sin rädsla och riskera livet. Det är fegt att underordna sig maktstrukturerna och bli deras offer eller att låta sin medvetenhet om rådande orättvisor, som visar sig i mängden av fattiga och utslagna på gatorna, bli avtrubbad. Den modiga handlar och söker kollektiv styrka för att få till stånd förändringar. Man kan utveckla sitt mod genom att stanna upp och känna sin rädsla, och med en känsla av frihet och ansvar tänka på den som sitt sätt att fungera känslomässigt. Genom att inte kräva oräddhet av sig själv. Genom att systematiskt utsätta sig för sådant som man vet att man är rädd för och där man vet att riskerna de facto är små. KREATIVITET Fantasi, mod och entusiasm är faktorer som hör samman med kreativitet. Kreativitet är att skapa någonting nytt, något som ännu inte finns. Den är att befria sig från existerande rutiner och föreställningar, att trotsa det invanda. En människa kan också använda sin kreativitet till att neurotiskt fly medvetenheten om verkligheten. Hon kan inom sig skapa sjukdomar, svek, katastrofer eller tro sig utsatt för kränkning. Hon kan inbilla sig förluster, bedrifter, sexuella erövringar och njutning. Enligt Sigmund Freud sitter det viktigaste könsorganet mellan öronen. Man kan hjälpa barn att utveckla sin kreativitet genom att uppmuntra dem att pröva, göra misstag, vara intresserade och glada. Hakar man upp sig på felen dödar man kreativiteten. Kreativitet är öppenhet och tolerans – alltså kärlek. SUNT FÖRNUFT Alla har vi förmågan att känna och tänka ut vad som är bäst med tanke på helheten. Det är det samma som sunt förnuft, bondförnuft, som är ett tecken på en jordnära inställning, respekt för naturen och anpassning till naturens lagar.
Sunt förnuft är förstås också ett tecken på psykisk hälsa och balans. Den tävlingsmentalitet som råder i vårt samhälle gör att människans sunda förnuft, alltså viljan att bry sig om andra och om naturen, vittrar sönder. Ibland kan så kallad rationell kunskap undertrycka det sunda förnuftet. Och ofta verkar politikens eller näringslivets så kallade lagbundenheter sakna all anknytning till sunt förnuft. Var medeltidens häxförföljelser eller judeförföljelserna utslag av bondförnuft? Var det sunt förnuft att förslava invånarna i kolonierna? Innebär den nu rådande tron på vetenskapen att man respekterar naturen? ÄRLIGHET Ärlighet är att vara medveten om sanningen och försvara den. Ärlighet är rättvisa och anknyter till den etiska sfären. Etiken är en moralfilosofi som undersöker moralens grunder och väsen Moral är en uppfattning om värden och goda seder som är förknippad med tid och plats. Ännu på 1950-‐talet var minikjolar omoraliska i västländerna och är det alltjämt i arabländerna. I vår globala moral är spekulation och räntor helt accepterade, medan det exempelvis är förbjudet för en muslim att bli rik på räntor. Sokrates utgick från att människan står i förbindelse med sanningen och har en djup känsla för det sanna i sitt inre. Det innebär att människan har en inbyggd etisk förmåga som man skulle kunna kalla ett etiskt sinne. Det har förbindelse med den universella sanningen om det goda och det onda, som vi alla tolkar mer eller mindre snedvridet på grund av våra hämningar. Det är naturligtvis viktigt att redan från barnsben stärka och träna ärligheten. Eftersom barn i mångt och mycket följer sina föräldrars exempel är föräldrarnas sinne för ärlighet och deras sätt att handla den viktigaste modellen för barnen. Detta sinne och handlingssätt bygger i sin tur i hög grad på det rådande samhällssystemets värdegrund och seder, där man följer makthavarnas exempel. Makthavarnas oärlighet smittar av sig på undersåtarna. Ärlighet är att arbeta för att ändra sådana lagar som man anser orättvisa. Maria von Ebner-‐Eschenbach (österrikisk författare, 1830-‐1916) gav denna uppmaning: ”Var herre över din vilja och tjänare under ditt samvete”. Viktor Frankl tolkade samvetet som ett transcendentalt perspektiv, en kanal till den andliga rösten, en förbindelse med det gudomliga. Ludwig Wittgenstein (österrikisk-‐brittisk filosof, 1889-‐1951) skrev att tron på Gud är insikten om att livet har en mening. ESTETISKT SINNE Vad är skönhet? Att begrunda skönhet är ungefär som att reflektera över ärlighet. Man kan tala om en skönhetsmoral – skönhetsupplevelsen är alltså bunden till tid och plats. Vad är vackert? Vad som i respektive kultur bedöms som vackert växlar beroende på tid och plats. Vissa indianstammar tycker att det är vackert med underläppar stora som tefat. Skönhet förknippas speciellt med konst. En vacker målning, himmelsk musik, själfulla fotografier och teaterpjäser som väcker medvetenhet på ett djupt plan ger människor en upplevelse av skönhet. Underhållning och konst är besläktade. Hur tillfredsställer dagens underhållning människans behov av skönhet? Har föreställningen om skönhet förändrats? På sätt och vis är skönhet en fråga om smak. Vi betraktar naturens skönhet med beundran eller begärligt funderande på hur vi kan dra nytta av den. Våra hämningar kan göra att det som är fult känns vackert och det vackra frånstötande, skrämmande. Ifall
skönhet är en fråga om smak är också sanningen en smaksak. Är harmoni grundelementet i skönhet? Är husens, skolornas, gatornas och förorternas moderna arkitektur estetisk? Sinnet för skönhet, estetiken, är en så viktig höjare av livskvaliteten att man tycker den borde spela en fundamental roll i barnuppfostran och i vuxnas utveckling. Det är en skönhetsupplevelse att sjunga i kör, spela i en orkester, spela teater eller se en teaterföreställning, läsa en bra bok, iaktta den underbara harmonin i naturen eller utföra ett meningsfullt arbete. När man gör sådant känns det att man är på väg att befria sig från sina hämningar (sitt ego) och förena sig med alltet. SJÄLVDISCIPLIN Självdisciplin kallas det då en människa är medveten om sina emotionella impulser, som hat, huvudlös förälskelse eller destruktiva avsikter, exempelvis svartsjuka, men ändå agerar tvärtemot dem. En sjuksköterska, läkare eller kundrådgivare utvecklar sin självdisciplin då hon är medveten om att hon är irriterad på en patient eller kund men handlar respektfullt och efteråt tänker över sina känslor med en upplevelse av frihet och ansvar. En pappa blir arg på sin dotter, får en impuls att smälla till henne och gräla på henne. Han blir medveten om impulsen och hejdar sig, om än motvilligt, går bort och kommer tillbaka några timmar senare för att tala med sitt barn i ett lugnare sinnestillstånd. Genom att berätta om sina egna svårigheter fostrar han barnet att acceptera medvetenheten om sina eventuella misstag. Det här kallas också självbehärskning. Självdisciplin behövs när du har ett långt och otrevligt arbete framför dig och i det längsta drar dig för att ta itu med det. Du hittar på alla tänkbara anledningar att skjuta upp saken. Till sist bestämmer du dig för att ta dig samman och sätter motvilligt i gång med jobbet. Vanligen börjar det kännas intressant efter ett tag. Koncentration kräver självdisciplin. Det är förmågan att rikta uppmärksamheten på en sak i taget, trots att tankarna vill irra hit och dit. Hur fungerar det till exempel i en klass där några elever för oväsen? Koncentrerar läraren sin uppmärksamhet på dem eller på de elever som vill lära sig någonting? Hur reagerar du om någon under ett möte stretar emot med negativa påpekanden. Stjäl de din uppmärksamhet eller håller du dig till väsentligheterna? När du känner att du borde gå ner i vikt är det självdisciplin att under en tid äta två tredjedelar av den mängd du annars brukar äta. Därefter vänjer du dig vid att sluta äta medan du ännu känner dig en smula hungrig. Ordet disciplin väcker vanligen negativa associationer, och ofta är disciplin ett svepskäl för att undertrycka glädje, kreativitet och kärlek. Sund självdisciplin kunde beskrivas som respekt för sig själv och andra, som kärlek. SPECIALBEGÅVNING En stark medfödd förmåga kallas en begåvning. En begåvning är alltså en gåva, något man inte själv behövt anstränga sig för att få. Matematisk begåvning, musikalitet, social förmåga, logisk begåvning, förmåga att lära sig språk, spontanitet, händighet och andlighet är exempel på begåvning av olika slag. Genialitet inom något område är en ovanligt stor begåvning. I vilken mån är den inlärd eller medfödd? Det sägs att alla kan lära sig sjunga. Är begåvning och genialitet resultat av stort intresse och träning? Antagligen medverkar alla de här elementen.
Ju mer du hjälper en annan människa att bli medveten om sina mänskliga rikedomar, dess bättre känns det för dig, eftersom du då accepterar dina egna gåvor. FYSISK FÖRMÅGA Att lära sig använda sina händer, gå, cykla och simma är stora och glädjefyllda upplevelser för ett barn. Det att min kropp fungerar pålitligt är ett villkor för att jag ska kunna använda mina övriga färdigheter. Min kropp är mitt verktyg under kanske hundra år. Den är som hästen för hästkarlen: det är viktigt att sköta om den, respektera och älska den. Kan man betrakta fysisk välväxthet, skönhet, som en förmåga eller som en gåva – eller båda? Fysisk skönhet är som ett rikt arv som kan användas till gemensam glädje och nytta eller för att söka personlig fördel. Det är viktigt att träna och att hela tiden, så länge man lever, utveckla de fysiska och även alla de psykiska talangerna. ALLA RIKEDOMARNA FINNS I OSS ALLA Några av de ovan nämnda mänskliga rikedomarna kan också klassas som dygder. Bland andra är kärleksfullhet, mod, ärlighet, sunt förnuft och gladlynthet samtidigt typiska dygder. I antikens Grekland brukade man kalla praktisk vishet, mod, rättrådighet och måttlighet för dygder. Att tro på att vi alla har mänskliga rikedomar är att tro på sig själv som människa. Det är att finna och acceptera sig själv, vilket också är vad de olika terapiformerna eftersträvar, var och en med sina metoder. Tillfrisknande från sjukdom sker alltid med hjälp av det friska. När kroppen insjuknar försöker den själv eller naturen bota sjukdomen. William Arthur Ward (amerikansk författare, 1921-‐94) sade träffande: ”När vi försöker upptäcka andra människors bästa sidor plockar vi på något sätt ut just det som är bäst i oss själva.” Vi kan medvetet utveckla en vana att upptäcka någon av en annan människas mänskliga rikedomar i det vardagliga umgänget hemma, med våra vänner och arbetskamrater, vid butikskassan eller med människor vi träffar i en kö. På så sätt stärker vi medvetenheten om rikedomarna i oss själva. Det är aldrig till skada utan för bara gott med sig. Att reflektera över:
-‐ När talade någon senast om din förmåga och dina kunskaper? Vad sade han/hon? -‐ Fundera på hur en person som du uppskattar använder sina mänskliga
rikedomar. -‐ Vilka tre mänskliga rikedomar kan du lättast upptäcka hos dig själv? -‐ Vilka tre mänskliga rikedomar har du svårast att upptäcka hos dig själv?
1.3 MÄNSKLIGA HÄMNINGAR Dostojevskij skrev att motiven för människans handlande är mycket fler än någon kan föreställa sig: ”Människan har förmåga att hysa de högsta ideal och de lägsta avsikter.” Hämningarna är människans negativa intentioner. Dit hör bland annat sättet att upprätthålla negativ emotionell aktivitet, som ångest eller bitterhet, censurattityd, alltså förnekande av medvetenheten, stränga och gränslösa pretentioner (idealisering, perfektionism och storhetsvansinne), missunnsamhet och egocentricitet. Hämningar är neurotiska, psykopatologiska. De uttrycker negativa förhållningssätt, vilket betyder att de är förknippade med val och därmed också med frihet och ansvar. Valet är knappast ett resultat av ett intellektuellt resonemang, utan sker djupare nere på den andliga och känslomässiga nivån. I det följande beskrivs dessa begrepp mer ingående. NEGATIV KÄNSLOAKTIVITET En person kan utveckla en kronisk vana att odla ångest, skuldkänsla, rädsla eller hat. Utgående från den känslan skapar han negativa föreställningar och använder dem för att så att säga motivera sitt känslomässiga agerande. Han kan vara så beroende av sin vana att han inte förmår njuta av vila och lugn, utan fortsätter att bekymra sig och i sina tankar måla upp hotbilder och katastrofer också när han ska sova. Han försätter sig själv i ett onödigt stresstillstånd och lever med en ständig känsla av ängslan, missnöje, rädsla, hat eller skam. Det kan bli en så inrotad vana att den blir som en del av hans personlighet. En person kan ha för vana att göra problemen större än de är. Hon kanske motiverar det för sig själv med att hon bereder sig på det värsta för att inte behöva lida så mycket ifall det går illa. På så sätt genomlider hon sin katastrof även om den inte existerar i verkligheten. Hon har valt lidandet. Om man som barn har levt i en atmosfär av starka negativa emotioner är det förståeligt att man lättare utvecklar negativa känslor som ger upphov till negativa tankebanor. CENSURATTITYD Att censurera betyder att motarbeta medvetenhet. Vi antar att jag gör ett misstag och inte vill att någon ska märka det. Jag försöker dölja det för att det ska sluta existera. Men misstaget går inte att eliminera, det är gjort. När jag försöker dölja mitt misstag försöker jag i själva verket dölja medvetenheten om det. Föremålet för censuren är inte misstaget utan medvetenheten. En arbetstagare som tagit sig an en uppgift som han inte klarar av att utföra är orolig och rädd att berätta det för sin förman. Han är kanske rädd att förmannen ska bli besviken och försöker därför se till att problemet inte uppdagas. I grund och botten vill han hindra medvetenheten om sin oförmåga. Ifall han accepterade medvetenheten om sin bristande förmåga skulle han tala öppet med sin förman om sin brist på resurser eller kunskap. En människa som lider av drogberoende är medveten om sitt problem. Men för sig själv och sina närmaste kan hon på ett mycket trovärdigt sätt förklara och få allt att låta bra. Hon är medveten men gör allt för att fly medvetenheten.
Censurens objekt är medvetenheten. När man säger att en människa förnekar sitt hat menar man att hon försöker förtränga medvetenheten om det. Det får alls inte att hatet att försvinna, i stället växer det och blir kroniskt. När man inte vill känna sin sorg och inte vara medveten om den blir sorgen kronisk. Då en diktator vill kväva oppositionen försöker han hindra medvetenheten om de avvikande åsikterna, men censureringen av medvetenheten leder förr eller senare oundvikligt till att han förlorar sin makt. Censurattityden kopplar till en irrationell föreställning: det man inte är medveten om, det finns inte. Och tvärtom, när jag börjar bli medveten om någonting börjar detta existera. I terapi kan det därför hända att klinten, när han på ett djupare plan blir medveten om sina svårigheter, anser dem vara orsakade av terapin. Gör följande test. Se ut genom fönstret. Välj ett ganska centralt objekt i landskapet, till exempel ett fönster i huset mitt emot. Sedan bestämmer du att du inte får se det där fönstret, men fortsätter att betrakta landskapet i cirka tio minuter. Snart märker du att just det du inte får se finns i blickfånget hela tiden, och att du känner dig obekväm. Det du inte vill vara medveten om aktiveras i dig. Det innebär en inre konflikt: du är medveten om någonting, motarbetar denna medvetenhet och aktiverar den samtidigt. Du gör precis det du inte vill göra. Det stimulerar ditt behov att censurera, vilket startar en ond cirkel. Eftersom människan till sitt grundläggande väsen är sin medvetenhet, undertrycker hon sig själv när hon motarbetar den. Om detta sker med stor kraft blir reaktionen att hon lamslås eller blir rasande. När någon sårar dig kan du bli så ångestfylld att du paralyserar dig själv, säger och gör ingenting. Eller blir så rasande att du vill ge dubbelt igen, och om det är omöjligt anfaller du någon utomstående. I båda fallen gäller att du inte vill bli medveten om illviljan hos din medmänniska. Men om du accepterar medvetenheten om hennes illvilja, då ser du på henne och tänker på hur du på något sätt kunde hjälpa henne. Du är ju i balans och har ingenting du måste försvara, du har ju inte gjort något väsentligt ont. När en människa blir lamslagen censurerar hon sin medvetenhet och lamslår därmed också sin iakttagelseförmåga och sitt omdöme, sitt mod och sin kreativitet, det vill säga sig själv. Man brukar säga att man blir ifrån sig. En lärare kan känna sig väldigt ängslig då han måste gå in i en klass där det finns arroganta och hånfulla elever. Han önskar innerligt att de inte ska vara sådana, och accepterar därför inte medvetenheten om deras arrogans. Han har en inre konflikt: den värld han vill ha är annorlunda än den verklighet som han är medveten om. Det uppstår en konflikt mellan lärarens önskan och hans observationer av verkligheten. Läraren är medveten men kämpar emot. Det leder lätt till felbedömningen att elevernas uppförande är en följd av hans oförmåga. Den tolkningen känns orättvis, vilket den också är. Han frustration växer, han blir trött och känner sig svag, vilket gör att hans behov att försvara sig blir större. Resultatet är en ond cirkel. Ifall läraren inte censurerade sin medvetenhet om elevernas arrogans skulle han vara intresserad av fenomenet, gärna fundera på det och undersöka det hos sina elever och eventuellt också i sig själv. Han skulle försöka utveckla sitt förhållningssätt och sina arbetsmetoder för att kunna hjälpa eleverna att bli medvetna om sin hånfulla attityd. Idén med censur är att blunda för medvetenheten. Den upplevs som en fara och ett hot, vilket leder till en så kallad försvarsreaktion, en flykt från eller en attack mot medvetenheten. Termen försvarsreaktion är konstig i det här sammanhanget där det handlar om att förneka sig själv. Den är förknippad med känslotillstånd som hårdhet, stränghet och likgiltighet.
Känslor som anknyter till censurattityden eller -‐reaktionen är ångest, rädsla, besvikelse, nedstämdhet, förlamning och/eller nervositet, vrede, hat, aggressivitet. Vanliga censurmetoder är till exempel att:
-‐ försvara felaktiga handlingar och ge onödiga förklaringar -‐ beskylla och skuldbelägga, döma och stämpla andra eller sig själv -‐ moralisera och ge näring åt skamkänslorna -‐ se sig själv som offer (martyrattityd) -‐ fly in i emotioner (ångest, depression, overksamhet, hat, bitterhet…) -‐ oroa sig, nästan oändligt älta det skedda -‐ missbruka mat, mediciner, droger o.s.v. -‐ fjärma sig från verkligheten genom att fly till saker, fantasier, arbete, makt… -‐ bli sjuk: huvudvärk, magbesvär, förkylningar, utslag och andra psykosomatiska
sjukdomar. Vanliga följder av att man förnekar medvetenheten är oförmåga att handskas konstruktivt med problem, ett försiktigt, hämmat eller aggressivt beteende, stark och långvarig stress, svårigheter i mänskliga relationer samt nedsatt handlingskraft och sjukdomar. Projektion är en form av censur, där en människa överför sina egna negativa intentioner, sina känslor, tankar och föreställningar på andra personer eller på livet över huvud taget. Hon agerar fördömande och destruktivt men upplever att andra har fientliga avsikter. Hon tolkar situationer och andra människor utgående från sin egen negativa inställning. Därför lever hon i en känsla av fara och hot. Om projektionen är varaktig kallas den paranoia eller förföljelsemani. Vi har en tendens att projicera våra egna värderingar och attityder på gudagestalterna i vår religion, ofta uttryckligen skuldbeläggning och fördömande. Har man en fanatisk inställning projicerar man på ett fanatiskt sätt. Kan man tolka den bibliska metafor där Gud förbjöd Adam och Eva att äta av äpplena från Kunskapens träd på följande sätt? Att de tog äpplet för att äta det symboliserar deras val att förneka medvetenheten. På så vis innebär arvsynden, det vill säga det första felaktiga valet, ett förnekande av medvetenheten, censur. Det skulle betyda att alla andra synder också förutsätter att man allra först förnekar medvetenheten. Det harmonierar med Sokrates uppfattning att människan inte gör det som är ont om hon accepterar medvetenheten om sina onda avsikter. IDEALISERING, PERFEKTIONISM OCH STORHETSVANSINNE Idealisering är att försköna, överskatta och vägra inse brister och problem. En människa inbillar sig att hon själv eller någon annan har talanger som de inte har. Hon har starkt orealistiska förväntningar. Hon ställer orimliga krav på sig själv och andra. Det gör att hon lever med ständig frustration och stress. Idealisering förutsätter att hon censurerar verkligheten. För att upprätthålla fantasierna om sig själv och andra måste hon förneka sin medvetenhet. När jag är djupt förälskad ser jag föremålet för min kärlek som fullkomlig och kan inte hitta några brister hos henne. En fullkomlig partner betyder fullständig lycka. Jag känner att bara hon kan göra mig helt lycklig. Mitt livs lycka hänger på om jag kan få henne. I den sinnesstämningen är jag långt från verkligheten. Sigmund Freud beskrev det här
tillståndet som en minipsykos och konstaterade att en blint förälskad person borde vara sjukledig. Han är ju inte kapabel att göra balanserade bedömningar i sitt arbete heller. Barnet idealiserar ofta sina föräldrar och senare eventuellt sin lärare eller förman. När han eller hon tvingas börja acceptera att verkligheten inte motsvarar förväntningarna kan det resultera i besvikelse och mycket aggressivt eller självdestruktivt beteende. Idealisering leder också till att man blir besviken på samma sak flera gånger. Du vet att din arbetskamrat har ett visst problem. Hon kommer till exempel aldrig i tid till jobbet och lämnar en del av sina uppgifter åt dig att utföra. Du blir arg och besviken varje dag som du tvingas vara med om detta. Du blir besviken, precis som om det här var ett nytt fenomen. Det verkar som om du vägrade att komma ihåg din arbetskamrats problem och du agerar som om du inte hade tidigare erfarenhet av saken. Ändra på ditt sätt att agera! Kolla om ditt minne fungerar nästa gång du går till jobbet. Du väntar på att hon ska komma och hon är som vanligt sen. Du blir glad, för nu fungerar ditt minne. När du är glad är du balanserad och öppen. Du säger rakt och respektfullt till din arbetskamrat att hon är sen och att hon har lämnat ett arbete ogjort. Du tar upp ärendet konstruktivt, utan att känna dig illa till mods, möter hennes eventuella kränkthet och upprördhet och accepterar dem. I familjer råder ofta kroniska tillstånd av besvikelse där man faktiskt kämpar hårt för att upprätthålla förväntningarna. Det händer att en mamma varje dag blir besviken då maken (eller barnen) slänger sina saker huller om buller på hallgolvet när de kommer hem. Med sina förväntningar motarbetar hon verkligen sitt minne och sätter i gång tjatet som alla avskyr och som resulterar i motstånd. Nu beslutar hon testa sitt minne. Hon väntar tills mannen kommer hem och följer med hur han än en gång slarvigt slänger allt omkring sig. Hon är glad att se att hennes minne fungerar. Glatt, kärleksfullt och varmt tar hon emot mannen. Han är förvånad över hustruns förändrade beteende och över att hon inte gnatar. Han känner lättnad och glädje och tänker för sig själv att eftersom hustrun har förändrats ska han från och med nu börja placera sakerna på sina rätta platser. Att själv göra en förändring är det bästa sättet att provocera andra till förändring. En människa kan idealisera sig själv eller andra, som sina föräldrar, en lärare, makthavare och offentliga personer. Hon kan idealisera myndigheter, ett samhällssystem och maktstrukturer. Ifall man håller i minnet att det man gör mot en annan, gör man i sitt inre mot sig själv, kan man dra slutsatsen att idealisering av andra är ett tecken på att man idealiserar sig själv, trots att symtomet är mindervärdeskänsla. En perfektionistisk person fordrar att allt ska vara perfekt, i enlighet med hennes smak och vilja. Hon ser sig själv som (nästan) fullkomlig, men är samtidigt medveten om sina brister och för därför en inre kamp mot sin medvetenhet. Hon vill att också hennes medmänniskor och omgivning ska vara perfekta, och kräver perfektion av alla. Hemmet är perfekt, inget damm och ingen oreda, hennes klädsel är oklanderlig. Hon bär en solid mask. Hon anstränger sig för att vara något som hon inte är och begränsar på så sätt sig själv, gör sig mindre än hon i verkligheten är. Hon stressar mycket, och till henne säger man ofta: ”Kräv inte så mycket av dig själv.” Att inte få kräva upplever hon som ytterligare ett krav och blir ännu mera irriterad. Hon är medveten om sin brist men accepterar inte medvetenheten om den. Då en människa har en mycket stark sådan inställning tvingas man använda en paradoxal terapi och uppmana henne att kräva ännu mera. När hon medvetet försöker höja sin kravnivå blir hon klarare medveten om den.
Storhetsvansinne, megalomani får en människa att tro att hon kan allt och vet allt bättre än någon annan. Det skapar gränslösa krav och förväntningar. Hon vill ha makt eftersom hon tror att bara hon kan få livet och världen att fungera på rätt sätt. Hon arbetar utan att känna sina naturliga begränsningar, vilar inte och reserverar ingen tid för glädje och avkoppling. Hon vägrar känna trötthet och utesluter också andra symtom från kropp och psyke. Hon känner trötthet men flyr medvetenheten om den genom att gå till gymmet. Båda dessa inställningar, perfektionism och storhetsvansinne, inbegriper en gränslöshet. Det är därför det är så svårt att säga nej. Att säga nej innebär att acceptera sin egen begränsning. En person med en gränslös attityd känner skuld för sådant som han i själva verket inte har något som helst ansvar för, det vill säga inte har frihet att påverka. Det kan man iaktta redan hos ett litet barn som upplever att det bär ansvaret för sin pappas alkoholism och gör allt för att han inte ska dricka. Barnet försöker vara till lags så att pappa inte ska ha någon anledning att dricka. Det är möjligt att kvinnor oftare lider av fullkomlighetsmani och män mera av storhetsmani. Båda dessa attityder förutsätter en egocentrisk, narcissistisk läggning. En sådan människa upplever att hon står i centrum för uppmärksamheten och är oerhört viktig och oersättlig. Nedanstående figur sammanfattar detta. Perfektionistisk
Megalomani, storhetsmani
• tror sig vara perfekt • får inte göra fel • har inga brister • stränga och gränslösa
krav/förväntningar • sträng kritik • starkt kontrollbehov • centrum för uppmärksamheten
• tror sig kunna och veta allt • tror sig vara bättre än andra • bara han kan sköta saker och ting,
ingen annan • försöker ta kontrollen och makten • gränslös attityd • alltings medelpunkt
egocentricitet, narcissism egocentricitet, narcissism ! ! Vill göra allt; ”gas” Är rädd för fel; ”broms” " # Otålighet, stränghet, spändhet, konflikt, otillräcklighet, stress, trötthet
De här attityderna är centrala stressutlösare. En person som kräver det omöjliga har en ständig känsla av otillräcklighet. Han kämpar mot sin medvetenhet och blir trött. Han kan också skapa stress hos människor i sin närmaste krets och vara en besvärlig och påfrestande arbetskamrat eller make. Ur Europas närhistoria kan vi ta fram Stalin, Hitler, Mussolini, Franco och Salazar, som med sitt storhetsvansinne och maktbegär åstadkom förintelse och vållade människor lidande av enorm omfattning. Hur får man ett folk att gå med i ett anfallskrig eller hur är ett skräckvälde på nationell nivå möjligt? Folket har vant sig att följa en ledare hemma, i skolan och på arbetsplatserna och att leva alienerade, det vill säga undertryckt av sig självt. Utan att märka det utvecklar folket en beroendeställning. Särskilt i en osäker situation behöver det en stark ledare eller guru att ty sig till och inrikta sitt beroende på. I en sådan situation tar någon som är lysten och storhetsvansinnig över makten. Denna person kan relativt enkelt överföra sin sjukdom till sina närmast underordnade. Dessa låter sjukdomen smitta vidare neråt i hierarkin tills en tillräckligt stor del av folket hänförd ansluter sig. Det finns också de som går med bara av rädsla att gå mot strömmen. I perfektionism och storhetsmani ingår alltid också deras motsatser. När en människa, helt berättigat, upplever att hon när allt kommer omkring inte är fullkomlig eller kan allt, blir hon nedslagen och känner underlägsenhet i relation till det hon inbillar sig om, förväntar sig och kräver av sig själv. Det skapar osäkerhet, blyghet och rädslor. Att nedvärdera sig själv är ofta konstlad anspråkslöshet. Genom att nedvärdera sig själv vill en människa avvisa medvetenheten om sina storhetsfantasier. Norberto Keppe använder termen teomani, som betyder att försöka vara större än gud. Teo är grekiska och betyder gud. Jag frågade en luthersk präst vad arvsynden är. Han beskrev det som människans lust att förbigå Gud. En människa i psykos har så att säga gått över gränsen i sin strävan att höja sig över gudomen. Martti Siirala (finländsk psykiater, psykoanalytiker, 1922-‐2008) konstaterade att ju högre upp man kommer i maktpyramiden, desto sjukare är de människor man möter. Tidskriften Superintressante (februari 2013) citerade en undersökning gjord vid Oxfords universitet, som visade att av olika yrkeskårer var företagsledarna den som uppvisade den proportionellt högsta andelen psykopater (en psykopat är en beräknande och kall person som verkar sakna samvete men är mycket skicklig på att manipulera människor). I samma tidning nämndes en holländsk undersökning som visade att ju rikare en pappa är, dess mindre tid tillbringar han med sitt barn. Maktbegär är ett symtom på en psykisk sjukdom. Den som anstränger sig mycket för att få makt når vanligen en maktposition. Ju mer en person strävar efter makt, dess mer tror hon sig vara bättre än andra. Maktbegär utgår från och ger näring åt storhetsvansinne. AVUND OCH DESTRUKTIVITET Vanligen uppfattar vi ordet avund som ett negativt tillstånd som upplevs i relation till en annan persons suveränitet eller framgång. Känsloreaktionen är osäkerhet, ångest, mindervärdeskänsla, illvillighet eller hat och raseri. Med avund förknippas ofta även missunnsamhet och önskan att själv få det goda som andra har. Men om man beaktar grundtanken ”vad jag gör mot andra gör jag i mitt inre mot mig själv”, kan man inte vilja sig själv väl om man inte vill andra väl.
I en situation där jag ser något gott hos en annan person och detta ger mig inspiration att agera för att uppnå samma sak för egen del, handlar det inte alls om avund. Jag hade ju ingenting emot att den andra personen hade det gott. Avund är en destruktiv attityd, illviljans grundval. Den svenska termen missunnsamhet beskriver avundens natur på ett träffande sätt. Den betyder att en människa inte tillåter sig själv det som är gott men i stället väljer problem och lidande. På portugisiska heter avund inveja, där in betyder nej och veja att se. Människan ser alltså sådant som hon inte vill se. Hon är medveten om något gott, glädjefullt eller vackert men vill inte ha medvetenheten om detta och försöker därför förstöra det. Hon ser det goda som orätt och försöker hindra det. Också på latin är avund invidia, att inte se. Det engelska ordet envy har samma betydelse, en-vy är alltså icke se. Avunden sägs vara starkast i förhållande till människor som ligger nära ens egen framgångsnivå. De undertryckta samhällsklasserna hatar i sin avund klassen närmast ovanför och inte den grupp som finns ovanom denna. Alternativt riktar sig hatet mot gruppen närmast under en själv, eftersom den väcker medvetenhet om ens egen underkuvade ställning. I hackordningen på arbetsplatser inriktar man sig ofta just på de allra närmaste yrkesgrupperna. Det gamla talesättet ”ingen är profet i sitt eget land” beskriver det här. Avund är att förneka det goda och är därmed också en upp och nedvänd (inverterad) attityd, där det goda känns illa och det onda känns gott. Aposteln Paulus ansåg att människans problem är att hon inte gör det goda hon vill, men det onda hon inte vill. Det är som det vore en synd att njuta av livet. Lidande och smärta är vackert. Ärlighet är att vara blåögd, det vill säga dum, listighet är beundransvärd. Att arbeta är förnedrande, den som är fiffig klarar sig ändå. All slags konkurrens är effektivitet, solidaritet är flum. Girighet är bra, givmildhet är svaghet. Här betyder avund inte att man ser något gott hos en annan och vill ha samma sak för egen del. Att försöka uppnå någonting gott är inte orätt, även om man får inspirationen via en annan människa. Avund är att vara medveten om en annan människas förmåga och lycka men reagera med att försöka hindra och förstöra dem och att känna en sorts sjuk njutning ifall det lyckas. Skadeglädje är ett symtom på avund; den är en glädje över en annans misslyckande. Du är så attraktiv men i dag har du till min lättnad fått eksem. Det känns på något sätt skönt att grannen förlorade sin goda arbetsplats – nu måste jag nog gå och trösta henne. En elev som stör undervisningen lider av avund, eftersom inlärning betyder utveckling och framgång. Hon vill inte känna igen, alltså vara medveten om sina egna mänskliga rikedomar och möjligheter, och samtidigt försöker hon överföra sin negativa attityd på andra. Föräldrar eller lärare försöker ibland kontrollera barn, inte så mycket av kärlek som av vilja att begränsa deras öppenhet, skönhet, glada bekymmersfrihet och tillit till livet. Med utgångspunkt i avunden associeras barnens otvungenhet med ansvarslöshet och drömmeri, medan tungsinne och ältande av bekymmer ses som en riktig livshållning. Det är inte konstigt att ungdomar som närmar sig vuxen ålder önskar att de kunde trycka på bromsen. Avund är en livsinställning som påverkar både den yttre och den inre världen, ens egen förmåga och möjligheter. När jag under någon utbildning talar om avund reagerar någon och säger att han minsann inte lider av avund. Jag brukar föregripa den repliken med att fråga om det finns någon i församlingen som aldrig har känt avund. Ingen lyfter handen.
När avunden är mycket stark, psykotisk, kan en människa agera obegripligt destruktivt. Det händer att en man som uppfattar skönhet och liv hos en kvinna angriper, våldtar och dödar henne brutalt. Han förstör precis det han vill ha och åtrår. Kvinnans skönhet känns i honom som en djup beröring, en medvetenhet om kärleken. Det är som om kvinnan trängde in genom mannens patologiska skikt och det provocerar starkt hans attityd av avund. För att slå ned sin medvetenhet reagerar mannen med besinningslös vrede. Han förgör kvinnan för att hon väcker en starkt motsägelsefull medvetenhet i honom: å ena sidan en medvetenhet om skönhet och kärlek, å andra sidan om avund och censur. Avund som förekommer i nära människorelationer kallas svartsjuka. I sin bok Sókrates e a arte de viver (Sokrates och konsten att leva) beskriver J.C. Ismael detta fenomen på följande sätt: Det viktigaste är att kämpa mot sin avund (och vara medveten om den) särskilt då den andra partens intellektuella, sociala eller ekonomiska ställning är bättre än ens egen, för avund är som ett gift som förstör också de starkaste relationer. Den är någonting mystiskt som alltid vill förstöra kärleksrelationer – och som älskande alltid ihärdigt måste motarbeta. Avunden får en älskande att känna glädje över en sin partners olycka och missnöje över partnerns framgångar: ett oförklarligt gift som uppstår i själens djupa skrymslen, bakom Guds rygg. Svartsjuka är avund, och om den drivs till sin spets kan följderna vara dramatiska och destruktiva. Demokritos (grekisk filosof, cirka 460-‐370 f. Kr.) beskrev lycka som ett tillstånd där man inte sörjer över det som fattas utan gläds åt det som finns. Den avundsjukas glädje är en sjuk njutning över förstörd lycka. Avund fungerar som motor för följande vanliga handlingssätt:
-‐ skvaller, förtal -‐ skadeglädje, nedsättande ironi -‐ negativ attityd, ständig missnöjdhet, klagan -‐ passivitet, lättja, likgiltighet -‐ svartsjuka, ägandebegär -‐ reflexmässigt avvisande av nya tankar och möjligheter -‐ uppförstorande av problem och svårigheter -‐ svårighet att välja och fatta beslut -‐ hindrande och sabotering av samarbete -‐ osunda gruppbildningar, förbund -‐ ständig och skadlig kritisk hållning -‐ mindervärdeskänsla, nedstämdhet -‐ maktlystnad, kontrollbegär -‐ destruktivitet, aggressivitet
En avundsjuk människa reagerar negativt på nya företeelser och möjligheter. Hon förstorar problemen och bekymrar sig, men handlar inte praktiskt för att rätta till förhållandena. Hon koncentrerar sig på svårigheterna och avvisar på så sätt det goda. Hon känner en sjuk tillfredsställelse över egna och andras misslyckanden. Ju starkare attityder av perfektionism och avund som samtidigt finns i en människa, dess större är den inre spänningen. Hennes krav på perfektion är absolut, men i sin
avund kan hon inte ens acceptera det goda. Det skapar en stark inre konflikt som hindrar val och beslut och orsakar ständig ångest och rädsla. Hon vet ju att hon kommer att hindra allt som är gott, trots att hon samtidigt kräver det perfekta. Hon upplever mycket stark stress. Omärkligt växer något litet ont sig större. Man kan vänja sig vid något ont så att det inte längre känns ont. Så anpassar sig moralen och det onda blir godtagbart, trots att det etiskt sett alltjämt är orätt.
Så här skriver en 60-‐årig kvinna efter att ha läst en text om en sådan ond cirkel: ”Jag känner igen mitt eget beteende där. I mitt fall avancerade den så här (i barndomen): ”Jag hade varit stygg, jag kom inte hem i tid, jag hade stulit småkakor e.d. vilket faktiskt är fel. Mamma förebrår, straffar – men stryk får jag aldrig. Straffet är ett psykiskt straff, jag går miste om något trevligt som utlovats eller får sitta för mig själv och fundera på min ondska. Jag känn skuld, den fyller mig helt och hållet. Det finns ingenting annat än ondska i mig. Mamma kräver att jag ska be om förlåtelse och lova att aldrig göra så igen, att jag i fortsättningen alltid ska vara snäll. Jag ber om förlåtelse, medveten om att jag framöver kommer att göra samma fel igen. Jag är ett veritabelt monster som ljuger i själva den stunden då jag ber om förlåtelse, som jag uppfattar som nästintill en helig rit. Det är som om jag delades itu. Den ena halvan av mig vill vara snäll och vara mamma till lags och den andra kan inte och vill inte ens, för det som är styggt och förbjudet är oftast mycket roligare än det som är snällt. I vissa situationer känner jag också att mamma är orättvis. Hon beskyller mig för något jag inte har gjort, men jag kan inte bevisa min oskuld. Eller så nekar hon mig någonting som ”alla andra barn” får göra. Hon förstår mig alltså inte och unnar mig ingenting gott. Resultatet av allt det här är en känsla av att jag inte alls borde finnas. Jag är misslyckad, det tycker både jag själv och mamma. Jag är helt övertygad om att mamma ville sitt barns bästa. Hon var en god människa.” Den här kvinnan beskriver sin hårda etiska kamp. Hon accepterar inte medvetenheten om mammans orättvisa handlande och kuvar sig själv. Hon beskyller sin mor för detta och den onda cirkeln sluter sig allt mer. Hon kuvar sig så strängt att det känns som om hon inte alls existerade. När jag besökte de brasilianska jordlösa lantarbetarnas bosättningsområde fick jag en påminnelse om min egen avund. På gården till Pedros hus stod en stor och ny stadsjeep som jag redan hört talas om. Jag kände en tagg av avund i mitt bröst. Jag varken önskar mig eller behöver någon bil, tänkte jag, och frågade mig själv varför det då kändes som en tagg. Senare kom jag igen att tänka på saken och efter att funderat på den insåg jag att det inte var bilen som var föremålet för min avund, utan Pedros sätt att våga avvika från gemenskapens normer och ge sig själv rätt till något som han tyckte mycket om.
EGOCENTRICITET
Egocentricitet är människans inriktning på sig själv. Hon iakttar sig själv mycket, antingen beundrande eller negativt kritiserande. Hon har svårt att lösgöra sig från själviakttagelsen, se verkligheten och bry sig om andra. Det här yttrar sig i form av själviskhet, egoism, hennes ego är världens medelpunkt. Hon tror att alla är intresserade av henne och iakttar henne med beundran eller fördömande. Alla hämningar förutsätter självupptagenhet. Vid negativ känsloaktivitet riktar människan uppmärksamheten på sig själv och sina egna föreställningar om vad andra tänker om henne. Förnekande av medvetenhet, alltså censur, förutsätter att man i sin självupptagenhet förlorar kontakten med verkligheten. Att idealisera sig själv är att koncentrera sig på sig själv. Också avund, det vill säga att hindra en annan persons glädje och utveckling, är egocentricitet. I sin självupptagenhet begränsar människan verkligheten till sig själv. Hon fängslar sig själv. Det upplever hon som ångestskapande och det skapar rädsla, fobier, tvångsneuroser, stress och sjukdom överlag. När en människa är kärleksfull riktar hon sig i stället utåt och söker möjligheter att agera för det gemensamma bästa. Hon accepterar sig själv och därmed också andra. VAR MEDVETEN OM DINA HÄMNINGAR Sättet att beskriva psykopatologi via hämningar hör hemma i den integrala psykoanalysen som utvecklats av Norberto Keppe. I själva verket är detta grepp inte så olikt Evagrius Ponticus (egyptisk kristen munk, cirka 346-‐399) sätt att med åtta termer tolka syndens väsen: omättlighet, osedlighet, girighet, melankoli, likgiltighet, vrede, fåfänga och stolthet. Osedligheten känns visserligen onödig eftersom den hänger ihop med moralismen under Evagrius tid. För jämförelsens skull kan nämnas att psykiatrin i fråga om psykets sjukdomar använder termerna ångeststörning, panikstörning, agorafobi, tvångsneuros, posttraumatiskt stressyndrom, depression, bipolär sjukdom, schizofreni, depersonalisationssyndrom, demens, ADHD och så vidare. Psykiatrin försöker beskriva symtomen och bestämma diagnosen, medan man med hämningarna vill beskriva människans intentioner, livsinställningar och förhållningssätt som orsaker till symtomen. Dessutom är det klart att exempelvis orättvisan i samhällsstrukturerna och oförrätter i barndomen har stor betydelse när sjukdomar uppstår. Människan kan beskrivas med två koncentriska cirklar. Kanten på den yttre cirkeln är skalet, den sociala masken där hon vill visa hur god, vacker och stark hon är. Under masken finns hämningarnas skikt med människans neurotiska intentioner, attityder och känsloaktivitetens strategier. Den inre cirkeln symboliserar människans hälsa, mänsklighet och kärlek. Den är förbindelsen med skönheten och godheten, med den universella sanningen, livsenergin, Skaparen, Jahve, Gud eller Allah. Den är beröringen med den universella medvetenheten. cirkel sid 66 den sociala masken hämningar neurotiska intentioner och attityder
hälsa mänsklighet kärlek negativ känsloaktivitet När man säger att en människa söker sig själv, då söker hon kontakt med sitt inre. Hur kommer hon åt det? Det finns åtminstone två möjligheter: antingen genom att få direkt och omedelbar kontakt med sitt verkliga väsen eller genom att bli medveten om sitt skal, sina hämningar och på det sättet i någon mån befria sig från dem. En omedelbar kontakt kan i viss mån uppstå om man stärker medvetenheten om de mänskliga rikedomarna. Hämningarna blir man medveten om genom att ödmjuka sig, acceptera att man har allehanda brister. En människa mår bra när hon handlar kärleksfullt. Hon mår dåligt när hon agerar på ett negativt sätt. Bara ett etiskt handlingssätt får det att kännas bra. Det betyder att kärnan i människo-‐ och självkännedom är att framför allt vara medveten om de mänskliga rikedomarna. Bedömnings-‐ och klassificeringssystem av olika slag är skadliga. Man borde inte alls jämföra eller utvärdera människors förmåga och skicklighet, eftersom det oftast har en nedslående verkan just på dem som mest behöver hjälp, medan det får de redan framgångsrika att känna sig stolta. Att reflektera över:
-‐ Vad känner du när du vet att du kommer att utsättas för kritik? -‐ Hur motarbetar din mor och/eller far de mänskliga rikedomarna i sig själva? -‐ Välj de två hämningar som du lättast ser hos dig själv. -‐ Välj de två hämningar som du har svårast att se hos dig själv.
1.4 ANDLIGHET OCH LIVSENERGI TILLBAKA TILL ANDLIGHETEN Kärlek, andlighet, gott och ont är uttryck i vårt vardagliga språkbruk. Men de kan inte definieras eller mätas. De väcker medvetenhet om tro. När allt kommer omkring bygger också vetenskapen alltid på antaganden, till exempel de som inom matematiken kallas axiom. En fanatisk tro, exempelvis på den vetenskapliga materialismen liknar en fanatisk religiositet, fundamentalism. Vi vet ingenting, vi bara tror, som Federico Fellini (italiensk filmregissör 1920-‐93) uttryckte saken. När Sokrates hade dömts till döden väntade han i sin cell på att domen skulle verkställas. Hans vänner hade ordnat en flyktmöjlighet för honom, men då de föreslog att han skulle ta den chansen svarade han att det inte fanns någon anledning att fly. Han beskrev de två kommande alternativen. Antingen skulle han dö och sjunka i en djup och fridfull sömn ur vilken han aldrig skulle vakna, eller så skulle hans medvetande frigöra sig och övergå i ett annat tillstånd som med säkerhet var mycket rättvisare och lyckligare än det han levde i. Han hade ingenting att frukta. Sokrates lärde människor att bli vän med döden och vara redo att dö när som helst. Den medvetna andliga aktiviteten är så obetydlig i våra dagliga rutiner att vi närapå blivit andliga invalider. Barn upplever andliga fenomen som tomtar, jultomten, änglar och vättar som något naturligt. När de blir större lär vi vuxna dem att spola sådana vanföreställningar. När en människa blir äldre och mer medveten om hur begränsad och orättvis den materiella världen är, återgår hon ofta till en tro på det andliga. Knappast hade mänskligheten genom hela sin historia grubblat över andligheten om den bara vore en chimär. Aristoteles grubblade över alltets ursprung. Hans tes var att allt i grund och botten är energi och i själva verket metafysisk energi. Allt materiellt kommer ur immateriell energi. Var kommer då all denna metafysiska energi ifrån? Aristoteles beskrev dess upphov som ”den första motorn”. Hur är då denna första motor beskaffad? Han beskrev dess innersta väsen som ren aktivitet. Med det menade han antagligen en oerhört intensiv aktivitet i skönhet, godhet och sanning, det vill säga kärlek. Om denna tanke förknippas med judendomen, kristendomen eller islam, där människan ses som en avbild av Jahve, Gud eller Allah, består människans innersta väsen av ren aktivitet. Av det följer att människan är sig själv så länge hon handlar kärleksfullt. När hon ger näring åt hat, rädsla och bitterhet förnekar hon sig själv. Viktor Frankl beskrev religioner ungefär som olika språk som människor använder för att tala och kommunicera med den Högste. Det är ingen idé att försöka visa att en religion ligger närmare sanningen än någon annan. Det är som att påstå att ryska är ett bättre språk än kinesiska. I andlighet ingår begrepp som gud, änglar och djävulen som inte kan förstås av förnuftet – det är en fråga om tro. Kvantfysikerna K.V. Laurikainen (1916-‐97) och Wolfgang Pauli (österrikare, 1900-‐1958) försökte som många andra vetenskapsmän beskriva verkligheten som en obruten helhet av fysiskt och metafysiskt. När John Wheeler (amerikansk forskare i teoretisk fysik, 1911-‐2008) och Eugene Wigner (ungersk-‐amerikansk fysiker och matematiker, 1902-‐95) som fick Nobelpriset år 1963, bedrev kvantfysisk forskning upptäckte de att observatören formar och de facto rentav skapar det objekt som observeras. Kvantenhetens existens förutsätter beröring med det mänskliga medvetandet.
Observatören och objektet bildar en obruten helhet utanför tidsdimensionen. Medvetenheten formar den verklighet vi lever i. Det innebär att medvetenheten är alltings källa. Utan medvetenhet skulle ingenting existera. Samma sak begrundar Lev Tolstoj i sin roman Anna Karenina. Där diskuterar Sergej Ivanovitj och en professor från Charkiv existensens grunder. Den förstnämnda konstaterar slutligen: ”Det skulle då betyda att om mina känslor [min medvetenhet] förintats, om min kropp dött, ingen som helst tillvaro är möjlig.” Han menade säkert inte att hans död skulle förinta allt som existerar, utan avsåg medvetenheten i allmänhet (den universella medvetenheten). Wheeler, Wigner och Tolstoj gjorde alla, ur sina mycket olikartade utgångspunkter, tolkningen att om all medvetenhet försvinner upphör också alltet att existera. Förutsättningen för all existens är alltså medvetenhet. Tidigare kom vi fram till grundtanken att människan är sin medvetenhet. Wigner och Tolstoj bekräftar detta antagande, för i grunden är allting medvetenhet.
För många år sedan frågade jag min far vad han tror att sker när vi dör. Hans uppfattning var att våra själar förenar sig med ett slags själarnas gemensamma massa. Jag minns att jag kände mig beklämd vid tanken, för på den tiden hoppades jag att vi skulle kunna fortsätta existera som individer. På sitt enkla sätt överensstämmer min fars uppfattning med Wigners och Tolstojs resonemang.
Varje kultur har sina symboler, om det så är indianernas totem eller kristendomens Jesus på korset. Symboler är ungefärliga försök att beskriva ett metafysiskt väsen som inte går att beskriva. Judiska och kristna organisationer, synagogor och kyrkor är västländernas äldsta existerande maktstrukturer. Det är inte underligt att vi ofta uppfattar dem som konservativa symboler för stagnation och som främmande företeelser i dagens värld. Organisationen är en yttre konstruktion som tron är underkastad. Organisationer har en benägenhet att ändra de ursprungliga syftena så att deras egen fortlevnad blir viktigare än deras mission. Om man ser andlighet som den kultur och organisation som bildats kring den riskerar man att kasta ut barnet med badvattnet. Dostojevskij skrev att djävulens största seger över mänskligheten var den då mänskligheten förnekade hans existens. Dostojevskij menade naturligtvis inte den behornade och svansförsedda inkarnationen av det onda, utan negativ andlig energi. LIVET ÄR ENERGI Kommer livsenergin från det vi äter, från brödet, potatisen och smöret? Via fotosyntesen tar växterna emot energin från solen. De är solenergiantenner. Människan fungerar på ett liknande sätt, fastän det inte handlar om fotosyntes. Människan kan beskrivas som en rörlig livsenergiantenn. Liv är energi, i grunden metafysisk energi, som människan tar emot. Växterna har sina rötter i jorden och de kan inte förflytta sig från en plats till en annan. Växten tar mineraler och vatten ur jorden men för att människans fysiska antenn ska fungera äter hon mat som hon tillreder. Växten förnimmer ljuset och sträcker sig mot det. När en människa öppnar sig mot medvetenheten är hon en påkopplad energiantenn. Det väsentliga är hur hon förhåller sig till medvetenheten. När en människa bär på en viktig medvetenhet som hon förnekar, då motarbetar hon sig själv och blir trött av det. Samtidigt stänger hon av sin energiantenn. När hon öppnar sig mot medvetenheten
kopplas också energiantennen på. Den hypotesen stämmer med vår grundtanke: människan är sin medvetenhet. För ett barn som föds borde livet vara ett ständigt öppnande. Men så blir det inte. I stället börjar man anpassa barnet till maktstrukturerna, först hemma, sedan i förskolan, i skolan, i yrkesstudierna och på arbetsplatserna. Man gör det till en lydig medborgare som inte ifrågasätter samhällets maktstrukturer. En växt söker sig ur skuggan mot ljuset. Söker sig människan bort från de orättvisa kraven och begränsningarna, mot friheten? Vid olyckor eller sjukdomar har människor ibland starka upplevelser av livet efter detta. Som barn var jag med om följande händelse.
Jag var omkring 12 år gammal och tvättade familjens byk. Med ena handen rörde jag vid tvättmaskinen och med den andra skulle jag öppna vattenkranen. Men maskinen använde mig som jordledning och jag kände hur elektriciteten gick från den ena handen till den andra, genom hela kroppen. Händerna var som limmade på sina platser och jag kunde inte lösgöra mig. Jag förstod att jag var nära döden. En serie vackra minnen från det förgångna strömmade genom mitt medvetande, det var som om jag sett en film som andades skönhet. Det kändes skönt. Sedan tog filmen slut och jag befann mig i en mörk tunnel. Jag gick framåt, mot tunnelns ljusa öppning som kändes trygg och lockande. Jag närmade mig klarheten. Sedan blev allt plötsligt mörkt. Efter ett tag fann jag mig liggande genomblöt på badrumsgolvet. Ur duschkranen rann vatten. Av allt att döma hade mina muskler slappnat i dödsögonblicket så att jag föll ihop av min egen tyngd. Det gjorde att mina händer släppte tvättmaskinen och kranen. Min syster som befann sig i rummet intill sade att hon hade hört något slags svagt ylande. Jag upplevde att jag hade uppstått från de döda. Det var en vacker upplevelse och den gjorde att jag blev intresserad av andlighet.
Andlighet innebär trygghet och ett brett perspektiv. Vi är inte ensamma utan delar av en större, om än obegriplig helhet. Naturens skönhet är ett vittnesbörd om att den högre makt eller energi som åstadkommer allt detta, Gud eller Allah, vad vi än kallar den, är den rättvisa och rena kärleken. Vi behöver inte veta. Känsla och tro är djupt sammanlänkade med alltet, livets mening och källa. Emmanuel Swedenborg (svensk religionsfilosof och mystiker, 1688-‐1772) skrev att kärlek och visdom inte är värda någonting om de inte tas i bruk. De är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de kommer till nytta.
1.5 PERSONLIGHETENS UTVECKLING Med personlighet avser man individens typiska sätt att leva och agera i olika situationer. Det beskriver hans sätt att förhålla sig till livet, att rutinmässigt reagera och handla under olika omständigheter. Där ingår hans intentioner, hans motivation, hans sätt att fungera andligt och känslomässigt och hans värderingar. På så sätt beskriver personligheten på ett centralt sätt hur en människa vanemässigt använder sin vilja. Vår livsmiljö liksom klimatet och den omgivande naturen, frodig eller karg, påverkar oss. Värme underlättar en öppen kommunikation, kyla får människor att spänna sig och sluta sig. Samhället vi lever i, dess historia och kultur, dess strukturer och värderingar formar våra föräldrar. Det är av stor betydelse hur våra närmaste fungerar känslomässigt och hur de förhåller sig till livet. Barn imiterar. Oavsett om vi som barn fått uppleva mycken värme och acceptans eller känslomässigt armod och aggression, så har vi en tendens att imitera det i oss själva. SAMHÄLLET Karl Marx (samhällsfilosof och socialteoretiker född i Preussen, 1818-‐83) ansåg att människans psykiska konstruktion framför allt formas av produktionsstrukturerna. Arbetet är ju en central del av livet, ofta till och med den allra mest betydande. Samhällssystemet är organiserat så att det skapar en grund för den ekonomiska verksamheten och därigenom för arbetet. Denna struktur och dess värderingar bidrar starkt till att forma människans psykiska handlingssätt. Centrala faktorer i det nuvarande ekonomiska systemet är kortsiktigt utnyttjande, konkurrens, girighet, konsumtion, alienering från verkligheten och ytlighet. Dessa värderingar styr atmosfären på arbetsplatserna och samhällsaktiviteten. De har nästan omärkligt trängt sig in i skolan, hälsovården och socialarbetet. Vi föds rakt in i det här enorma hjärntvättssystemet som aldrig i mänsklighetens historia varit så effektivt och ensidigt som i dag. Sannolikt var feodalism, monarki och kolonialism inte ett bättre alternativ än kapitalismen. Det var heller inte den kommunistiska statsmaktsdiktatur som tillämpades i Sovjetunionen, där den ekonomiska och politiska makten förenats till en enda makt. ARVSMASSAN Det är omöjligt att säga i vilken mån arvsmassan påverkar personligheten. Depression kan gå i arv, men problemet kan ligga i arvsmassan eller bero på att ett barn tillägnar sig föräldrarnas psykiska modell. Arvsmassan, den genetiska utgångspunkten, är dynamisk liksom allt annat i naturen. Den förändras ständigt, vilket betyder att man kan påverka den. En artikel som för några år sedan ingick i Helsingin Sanomat hade rubriken ”God vård förändrar arvsmassan”. I texten för man fram att kärleksfull vård kan förbättra det genetiska arvet. Allt är ju i grund och botten metafysisk energi, det vill säga kontinuerlig aktivitet. ”RYGGSÄCKEN”
Ju yngre ett barn är, dess öppnare är det för intryck. Det man ser mest av omkring sig, det tar man naturligast efter. Om det finns mycken kärleksfullhet, glädje och tacksamhet i barnets omgivning, har det lättare att utveckla sådana känslor hos sig självt. Om man med glädje berör och smeker barnet lär det sig lita på att det är accepterat och omtyckt också fysiskt sett. Barnet ser det som en självklarhet och när det blir äldre och börjar intressera sig sexuellt för andra har det inga hämningar och svårigheter att kommunicera känslomässigt och fysiskt. Om barnet behandlas på ett nedsättande och aggressivt sätt kan det vänja sig vid detta, anse det normalt och härma det i sitt eget agerande. Om ett barn inte har behandlats med ömhet är det möjligt att det kommer att uppleva sexuell kontakt som skrämmande. En sådan persons sexualitet sluter sig i stället för att öppna sig. Man talar bildligt om ryggsäcken, livshistorien. Om man från första början haft mycket kärlek i sin ryggsäck känns livet säkert lättare både i med-‐ och motgång. Ifall där redan från början finns rädsla och hat, mår människan dåligt och agerar därefter. I fråga om att använda viljan är vi ändå olika. Någon möter svåra förhållanden och tragiska händelser på ett öppnare sätt, genom att acceptera medvetenheten, medan en annan blir kvar i svårigheterna resten av sitt liv för att han censurerar medvetenheten om den oförrätt han lidit. Som sammanfattning kan man illustrera människans utveckling med följande förenklade figur: (Figur sid 77) Historia/fysisk miljö Samhälle/grupper/föräldrar (psykisk, fysisk och social) MÄNNISKAN -‐medvetenhet -‐mänskliga rikedomar och hämningar -‐vilja God aktivitet (andlig, känslo-‐ och tankemässig och yttre aktivitet) Negativ aktivitet (andlig, känslo-‐ och tankemässig och yttre aktivitet) Hälsa (kärlek) Sjukdom (psykofysisk), som ofta tar sig följande psykiska uttryck Balanserad God/framgång Aggressiv Depressiv
Figuren kan tolkas så att människan har en historisk och fysisk bakgrund och vilja. Utgående från den väljer hon ett förhållningssätt som förvränger verkligheten mer eller mindre. Om hon accepterar sitt verkliga jag (medvetenheten) agerar och lever hon frisk och lycklig. Ifall hon förnekar verkligheten och agerar negativt på den psykiska nivån, vållar hon sig själv psykisk och fysisk sjukdom. Hon mår dåligt och reagerar problematiskt på olika sätt. Hon är medveten om sina möjligheter (sina mänskliga rikedomar), problem och hämningar men förnekar denna medvetenhet. Ett symtom på självförnekelse är känslan att inte existera. En människa vill inte vara medveten om det symtomet, utan finner sätt att fly också den medvetenheten. De här sätten att motarbeta medvetenhet kan kortfattat beskrivas på tre sätt. För det första kan en människa göra sitt yttersta för att genom andras tack och beröm känna att hon existerar. För det andra kan hon anstränga sig för att vara snäll och bli accepterad eller för att nå framgång och bli beundrad. Det tredje alternativet är att agera aggressivt eller depressivt ur djupet av sin inre revolt. (Se kapitel 3.1.4 Hur ska man se på det traumatiska). Då vi tror på människan som en medveten och ansvarsfull, i sitt inre fri aktör i livet, skönjer vi en möjlighet att befria oss från gammal barlast.
2 METODER FÖR MÄNNISKOKÄNNEDOM 2.1 MÄNNISKOSYN Conscientiametodens användbarhet och effekt bygger i hög grad på dess människosyn som fungerar som referensram. Lyckas man få människor att ta till sig grundtankarna om människan behövs inte så mycket mer. Referensramen har två delar: grundtankarna om människan (bilaga 1) och de mänskliga rikedomarna och hämningarna (bilaga 2). När metoden tas i bruk kan man först koncentrera sig på människosynen genom att diskutera innehållet i bilagorna 1 och 2. Man kan reflektera över dem i grupp eller på egen hand. Enighet eftersträvas inte, man får ha olika åsikter och tankarna modifieras efter smak och tycke. Man kan också skapa konstnärliga versioner av olika slag, exempelvis i form av bilder, dikter, drama eller musik. Grundtankarna kan användas som tema för bildframställningar på plakat. När du tar upp referensramen till diskussion i din gemenskap måste du inte kunna svara på de andras frågor. Skapa alltså inga förväntningar eller krav på att du borde ha svar. Kopiera och använd den text du valt ut eller ta själv fram sådant material som du vill ha som diskussionsunderlag. På frågor kan du svara med följdfrågor eller skicka dem tillbaka till frågeställaren eller gruppen att fundera på. Jag har presenterat metodens referensram i tiotals arbetsgemenskaper och skolor, i portioner som växlat mellan några timmar och ett par dagar, ofta just då gemenskapen befunnit sig i en motivations-‐ eller samarbetskris. När medvetenheten väcks via grundtankarna löser sig spänningarna och man inspireras till öppenhet och initiativkraft. Det är en uppfattning som stärks av erfarenheterna. På YouTube finns en kort film om hur referensramen kan tillämpas. Den heter Förändra skolan – läraren, eleven och Sokrates. Det är meningen att den ska fungera som underlag för diskussion och begrundan.
2.2 BEKRÄFTANDE RESPONS Avsikten med bekräftande respons är främst att väcka medvetenhet om de mänskliga rikedomarna, om kunskaper, talanger och gåvor. När en människa är medveten om sitt verkliga väsen, sitt inre, är det naturligt för henne att föra fram det och använda det. Om hon däremot inte använder sin begåvning förlorar hon småningom kontakten med den, fjärmar sig från den och från sitt verkliga jag. Av erfarenhet vet vi hur svårt det är att ge och få kritik, särskilt då det handlar om ett allvarligt problem. Det gör att vi vanligen väntar alldeles för länge innan vi för saken på tal. Ju mer tiden går, dess mer irriteras vi av problemet och vårt missnöje växer, vilket betyder att vår känsloaktivitet är negativ. Det leder till att kritiken lätt blir överdriven och innehåller negativ energi. För mottagaren känns det med rätta orättvist. Syftet med respons är framför allt att väcka medvetenhet om de mänskliga rikedomarna (varseblivning, glädje, kärlek, kreativitet, omdöme, mod, självdisciplin), men vid behov också medvetenhet om hämningar, negativa sätt att handla och förhålla sig. Ett fel kan rättas till om man samtidigt är medveten om det som är bra. Fokuserar vi starkt på felet får det övertaget i våra tankar. I det följande beskrivs bekräftande respons i fem steg. Av dem är de tre första viktigast: 1. GE AKT PÅ DITT EGET KÄNSLOTILLSTÅND Känner du dig så ängslig, rädd, frustrerad eller hatfylld inför den person som är föremål för responsen att du har svårt att acceptera honom? Stanna upp för att känna ditt inre och bli medveten om din känsloaktivitet. Du, och bara du, bär ansvaret för din känsloaktivitet. Fundera på anledningarna till dina negativa emotioner (se kapitel 3.2.1): till exempel dina orealistiska förväntningar, din otålighet, din benägenhet att fördöma, ditt eventuella sätt att förstora problemen eller dina anspråk på att kunna förändra personen i fråga. Kanske väcker hans agerande via psykisk spegling en sådan medvetenhet i dig som du inte står ut med. Försök acceptera dina känslor, klandra inte dig själv för dem. Inta en attityd där du uppriktigt känner att du önskar föremålet för responsen allt gott. Möt honom med accepterande och respektfull närvaro. 2. OBSERVERA PERSONENS EMOTIONELLA TILLSTÅND OCH ANDRA EVENTUELLA SYMTOM. Om personen som ska få respons mår dåligt, är ångestfull, arg, sårad eller trött ska du tala respektfullt om hans känslor eller symtom, så att han kan känna att du accepterar honom sådan han är. Lyssna noggrant på honom. Ställ frågor för att få honom att beskriva sina emotionella och fysiska symtom. Undvik att fråga varför, eftersom det leder uppmärksamheten till yttre faktorer. Koncentrera dig helt på att uppfatta hans känsloaktivitet, så att han blir medveten om och accepterar den, för att på så sätt kunna respektera sig själv och dig. En emotion eller ett fysiskt symtom är en larmsignal. Att larmsystemet fungerar är en bra sak. När en människa känner sig accepterad, med andra ord sedd utan kritik och krav, brukar hon få kontakt med sitt inre, sin balans.
3. STÄRK MEDVETENHETEN OM HANS MÄNSKLIGA RIKEDOMAR. Tala om hans mänskliga rikedomar: varseblivning, intresse, förmåga att minnas, intuition, kärlek, ansvarskänsla, anspråkslöshet, lycka, tacksamhet, andlighet, mod, initiativkraft, ihärdighet, kreativitet, entusiasm, sunt förnuft, ärlighet, sinne för skönhet, självdisciplin, speciella talanger, förmåga att inhämta kunskap, fysisk förmåga och så vidare. Ta fram det goda han åstadkommit eller det han lärt sig. Upprepa detta flera gånger i olika sammanhang så att han kan lita på att du vill honom väl och att du framför allt ser goda mänskliga sidor hos honom. Undvik att locka honom att använda sina färdigheter. Säg inte: ”Nog klarar du det här”. Ge inga råd. Allt sådant uppfattas lätt som krav, och på sådana reagerar man vanligen med motstånd. Oftast behövs inget andra skede, eftersom det i sig räcker att bekräfta medvetenheten om de mänskliga rikedomarna. Några exempel på hur man kan ge bekräftande respons: Jag har märkt att du är utrustad med initiativkraft, mod och kreativitet. Du har erfarenhet och viktig kunskap. Jag känner att du har spontanitet och en social begåvning. Du följer noga med hur situationer utvecklar sig och människors reaktioner, och du registrerar med intresse vad andra gör. Jag har sett mod, nyfikenhet och solidaritet hos dig. Jag har sett din förmåga att snabbt lära dig nya saker, din kreativa talang att utveckla nya perspektiv och idéer. 4. TALA OM HUR HAN SJÄLV MOTARBETAR DET GODA Tala om hans vana att hindra de mänskliga rikedomarna. Kom ihåg att det en människa gör mot en annan, det gör hon i sitt inre mot sig själv. Beskriv
-‐ hans vana att framkalla och upprätthålla negativa känslotillstånd -‐ hans motarbetande av medvetenheten, censuren som han tillgriper för att hindra
kontakt till sina talanger -‐ hans eventuella stränghet: gränslösa och stränga krav på sig själv och andra,
överdriven självkritik, tankebanor som nedvärderar eller framhäver honom själv och
-‐ andra verklighetsfrämmande föreställningar -‐ hans negativa förhållnings-‐ och handlingssätt i fråga om sina egna rikedomar
(avund) Förutsätt inte och förvänta dig inte ens att han ska acceptera vad du säger. Säg det du ska säga öppet och respektfullt. Det står inte i din makt att styra hans reaktion och du ansvarar heller inte för den. Respektera hans känsloreaktion. På så sätt ger du inte makt åt hans eventuella vrede eller hans känsla av att ha blivit sårad. Exempel ur skede 4: Ibland upplever jag att du ställer så höga krav att du blockerar din förmåga och din kunskap, det är som om du inte tillät dig att göra något som helst misstag.
Jag tror att du emellanåt koncentrerar dig så hårt på dina eventuella brister att du förlorar kontakten med dina verkliga talanger. Just nu verkar det som om du inte gav dig själv rätt att vara medveten om dina färdigheter. Som om de på något sätt var förbjudna för dig. 5. IFALL DET KÄNNS NÖDVÄNDIGT, BESKRIV DE SKADLIGA VERKNINGARNA AV DEN NEGATIVA AKTIVITETEN UR HANS SYNVINKEL OCH DET SÄTT PÅ VILKET HAN HINDRAR SINA TALANGER OCH SIN LIVSGLÄDJE. Tala inte om den skada han tillfogar andra. Det leder lätt till ett avvisande av medvetenheten, censur. Om personen som får respons känner ett krav, om än inbillat, att acceptera det du säger, reagerar han ofta precis tvärtemot. Ju mindre du förväntar dig, dess större är chansen att han verkligen lyssnar på dig. Det krävs stor ödmjukhet för att acceptera medvetenheten om sina egna svagheter och negativa förhållningssätt. Sådant är ovanligt, särskilt ansikte mot ansikte med en annan människa. Ingen vill väl förlora ansiktet offentligt, i närvaro av en annan person. Oftast funderar människor mycket mera på saker efteråt, för sig själva, än vi föreställer oss. I sin säng på kvällen funderar människan på sådant som hon inte alls ville tänka på under dagen. Under sömnen behandlar hon sådan medvetenhet som hon i vaket tillstånd vägrade befatta sig med. Enligt Freud är drömmarna en kungsväg till medvetenhet. Eftersom alla människor är utrustade med alla mänskliga rikedomar kan du paradoxalt nog stärka medvetenheten om just det du känner att en person har det allra svårast med. För att ta ett exempel: om din arbetskamrat ofta brukar ljuga kan du säga att du förnimmer ärlighet hos henne. Om din elev är mycket lat säger du att du uppfattar initiativkraft och intresse hos henne. Tycker du att din bror är elak kan du säga att du känner att han menar väl. Där bristen är som störst behöver medvetenheten stärkas mest. Det är viktigt att du framför dina iakttagelser på ett respektfullt sätt och accepterar att föremålet för din respons möjligen reagerar med förakt och kanske upplever dig som ironisk.
En lärare berättade att han hade tillämpat metoden med bekräftande respons på skolans värsta elev, en cirka 16 år gammal pojke som betedde sig aggressivt. De andra eleverna och en stor del av personalen var rädda för och undvek honom. Läraren träffade pojken tre gånger under korta stunder på tu man hand och förde då enbart fram hans färdigheter och kunskaper och det goda han gjorde. Han nämnde ingenting om problemen. Andra gången reagerade pojken med att gråtande tala om sin sorg, sin osäkerhet men också om sin kärlek och tacksamhet. Han upplevde antagligen att någon äntligen såg en människa i honom och inte bara problem och klandervärda sidor. Läraren lockade fram det verkligt mänskliga i honom. Pojkens aggressivitet och störande uppträdande var ett sätt att försöka avvisa medvetenheten om hans rädsla och besvikelse över sin livssituation. Svårigheterna eliminerade ändå inte hans ansvar för sitt beteende. Alla ansvarar för sitt handlande, men ingen blir hjälpt av att fördömas och ingen har heller rätt att fördöma en annan.
Bekräftande respons har alltså en paradoxal effekt då den stärker en människas medvetenhet precis där hon behöver det, nämligen i det område där hon har stora svårigheter. Kan man locka fram en människas rikedomar genom att tala direkt om
dem, eller borde du inleda med att tala om hennes problem? Alla situationer är olika och unika. Det bästa vore om föremålet för responsen också kunde ge dig respons. Ibland har den person som får respons intagit en så stark censurattityd att det nästan är omöjligt att föra ett samtal om henne. Då kan det vara bäst att du berättar om dig själv och om dina svårigheter, utan att på något sätt referera till henne. Du beskriver dina talanger för henne och hur du genom att bekymra dig, vara mycket krävande eller genom att ringakta dina möjligheter och gåvor hindrar dig själv att använda dem. Låt henne själv dra sina slutsatser om sig själv. Du erbjuder henne en inre spegel. UTVECKLINGSSAMTAL Principen med bekräftande respons kan också användas på arbetsplatsen, under utvecklingssamtal mellan en förman och en anställd. Nedanstående serie av frågor kan användas som underlag för ett utvecklingssamtal. Den första delen behandlar resultatet av verksamheten, den andra delen tar upp arbets-‐ och samarbetssituationen och den tredje innehåller den bekräftande responsen. Utvecklingssamtal 1. Resultatdelen 1.1 Vilka mål kom man överens om under den förra perioden? 1.2 Hur tycker du själv att du lyckats med att nå dina mål? 1.3 Vad hjälpte och vad störde eller hindrade dig att nå målen? 1.4 Vilka är målen och verksamhetsplanen för nästa period 2. Arbetssituationen 2.1 Klarar du att organisera ditt arbete på ett bra sätt? Om inte, vad är det som är svårt? 2.2 Är din arbetsmängd rimlig? 2.3 Hur använder du din tid? Vad tar mest av din tid? 2.4 För vad behöver du mest stöd? 2.5 Hur fungerar samarbetet med andra? 2.6 Får du tillräckligt med uppmuntran? Om inte, vad föreslår du? 2.7 Får du tillräcklig arbetsro? Om inte, beskriv hur du skulle vilja ha det. 2.8 Beskriv hur väl du anser att man på din arbetsplats tillämpar rättvisa och jämlikhet. 3. Din personliga utveckling 3.1 Hur står det till med din motivation och arbetsglädje? 3.2 Har du symtom som ångest, rädsla, missnöje, frustration, bitterhet, hat? Känner du press, stress? Känner du dig ständigt sömnig och sover dåligt? Har du koncentrationssvårigheter? Vilka symtom är du medveten om i din kropp? Avsikten är inte att ta hand om dina symtom här. Meningen är att du stannar upp och blir medveten om dem och accepterar dem, för att bättre kunna avgöra hur du ska gå vidare. 3.3 Vilka förväntningar känns mest krävande? 3.4 Vilka av dina personliga egenskaper kommenterar andra människor mest? 3.5 Vilka är dina mest framträdande mänskliga rikedomar enligt dig själv? 3.6 Vilka är dina två största hämningar? 3.7 Får du tillräckligt med respons på dina mänskliga rikedomar och hämningar? Om inte, vad föreslår du?
4. Vilka eventuella kommentarer och förslag vill du föra fram? Utvecklingssamtalets stomme utvecklas och tillämpas enligt behov. Också där är demokrati en bra princip. Båda parterna kan föra fram sin syn på den andra. Vi tar ett hypotetiskt exempel på ett makt-‐ och kontrollbehov som ofta också inbegriper svartsjuka och revirtänkande. Fenomenet kan ses som framkallat av avund. Din maktlystna förman vill kontrollera allt. Det betyder att hon inte tycker om att någon är glad, tar initiativ och prövar på nya saker. Hon vill kontrollera den mänskliga rikedom som finns hos hennes underställda. Hon lider av avund och kontrollerar därför andra människors möjligheter att växa. Det kan vara förknippat med svårigheter att delegera och informera. På så vis kan hon hindra utveckling. Bemöt din förman med bekräftande respons: Var medveten om din känsloaktivitet, befria dig först från din eventuella frustration och ditt missnöje, så att du kan känna att du vill henne väl. Vi antar att din förman befinner sig i normal sinnesstämning, vilket betyder att du inte behöver stanna upp för att möta en emotion eller något annat symtom. Ta upp hennes talanger, kunskaper och det goda hon gör på ett tydligt och trovärdigt sätt, så att hon litar på dig. Gör det flera gånger i olika situationer så att hon verkligen börjar tro att du ser någonting gott i henne och att du alltså vill henne väl. Om det behövs kan du fortsätta att ge respons fram till moment 4. Säg till exempel att hon kontrollerar och begränsar sina mänskliga rikedomar. Du kan exempelvis påpeka att ”Jag tror att du redan hade varit din förmans förman om du inte hade kontrollerat ditt agerande och bruket av dina talanger så noga”. Ifall hon inte förstår vad du menar måste du avgöra om det lönar sig att precisera eller om du bara ska säga att du inte heller själv riktigt förstod vad du sa. Lämna henne att fundera på saken för sig själv. VAD ÄR SKILLNADEN MELLAN BERÖM OCH BEKRÄFTANDE RESPONS? Med beröm vill man vanligen uppmuntra en annan människa och stärka hennes självkänsla. Man berömmer en person och det han gjort. Syftet med bekräftande respons är att framför allt att stärka medvetenheten om de mänskliga rikedomarna. Beröm är förknippat med vissa risker:
-‐ Ett barn som ofta får beröm av vuxna för sin skicklighet upplever kanske att det borde vara ännu bättre och anstränger sig ännu mera. Det kan ge upphov till prestationsångest. Att prestera och hävda sig blir huvudsaken. Att alltid tala om framgång kan leda till ständig press. Det kan göra att en människa hela tiden kräver mer och mer av sig själv. Följden kan vara en allvarlig sjukdom.
-‐ Ett starkt behov av beröm kan bottna i ett behov att bli accepterad och på så sätt få sin existens bekräftad. Beröm stärker momentant känslan av att finnas till. Det fungerar lite på samma sätt som den lilla njutbara berusningen som alkohol ger. Det händer att man utvecklar ett beroende. En person uttryckte saken så här: ”När jag klarar mig bra i något skolämne får jag beröm, utan det hade jag inte varit någonting. Om jag inte fick höra att jag var bra trodde jag att jag var dålig. Att vara dålig betyder att vara värdelös som människa”.
-‐ Beröm leder lätt till jämförelse. Den som får mest beröm är bäst. De som inte får beröm känner sig dåliga. På så sätt ger man näring åt tävlingsmentalitet istället för åt samarbete och solidaritet.
-‐ Den som berömmer ger sig själv rätt att värdera en annan människa, vilket kan kännas förnedrande för den som får berömmet. Den som berömmer känner ett slags överlägsenhet: hon har själv behov av att stå i centrum för uppmärksamheten och visa sin förträfflighet. På sätt och vis är det sig själv hon berömmer.
-‐ Beröm ges ofta hafsigt, snabbt och utan känsla. Det kan vara en inlärd, konstlad vana hos berömmaren. Därför innehåller beröm ofta generaliseringar och överdrifter. Då är berömmet ytligt, inte trovärdigt och upplevs ofta som oärligt och rentav förnedrande.
-‐ Beröm ger näring åt storhetsvansinne, perfektionism och egocentricitet. Ett gammalt ordspråk säger att eget beröm luktar illa. Kan man tänka sig att detta också gäller beröm av andra?
Vi föreställer oss att din dotter har överraskat dig med att städa köksskåpen. Du berömmer henne kanske: ”Vad du är flitig och snäll.” Alternativt kan du stärka medvetenheten om det goda: ”Jag ser initiativförmåga och kärlek i dig”. Det är kanske bra att över huvud taget undvika att säga någonting i formen ”du är”, eftersom det är stämplande. I stället kan man säga att du har god iakttagelseförmåga, du använder din initiativförmåga, ditt mod syns i ditt handlande, och så vidare. Beröm är kort sagt ofta ytligt, beteendestyrande och skapar en social mask. Bekräftande respons leder till medvetenhet om de mänskliga rikedomarna och syftet med den är en djup acceptans av det mänskliga. Här följer en förteckning med några saker som är bra att komma ihåg när man tillämpar metoden: EN LITEN MINNESLISTA Eftersträva inte kontroll utan kontakt. Undvik frågan varför. Den förminskar ansvarskänslan och leder till förklaringar. Beröm inte, stämpla inte. Säg inte: ”Du är…”. Tala om mänskliga rikedomar och aktivitet som är god. Tillåt den andra att inte acceptera din respons. Ge responsen öppet och respektera hennes eventuella emotionella reaktioner, att hon kanske blir arg eller sårad. Undvik att styra människor att be varandra om förlåtelse. Ett motsträvigt ”förlåt då” ger näring åt falskhet. Respektera människans frihet och initiativkraft. Kom inte med förklaringar när du har gjort misstag utan säg uppriktigt: ”Där gjorde jag fel. Jag gjorde en felbedömning eller så var mina avsikter helt enkelt inte bra. ” Behandla parterna i en konflikt var för sig. Försök inte primärt få försoning till stånd utan visa båda parterna hur de handlar mot sig själva. Akta dig för att förutsätta eller kräva rättvisa, trots att du arbetar för rättvisa. Vårt samhälle är strukturellt orättvist och vi med det. Ha en ödmjuk attityd så att du inte kräver snabba lösningar på svåra problem. Skapa en idealisk utopistisk vision, men gå framåt med små steg.
2.3. HANDLEDNING Handledningsmetoden kan man använda när arbetsgemenskapen eller någon annan grupp vill utvecklas eller diskutera ett viktigt tema. En sådan metod lämpar sig för en grupp som till exempel behöver utveckla sitt sätt att arbeta och förmågan att samarbeta, planera hur man genomför förändringar, behandla något allvarligt problem eller en konflikt, handskas med stress eller kollektivt hjälpa en medlem av gemenskapen. I grupper finns ofta så kallade svåra eller omöjliga personer som det är svårt och motbjudande att möta. De blir till exempel lätt arga, skuldbelägger andra eller blir sårade av minsta kritik. Det händer att de systematiskt hindrar samarbete och enbart ställer till svårigheter. De uppträder kanske hotfullt och aggressivt, vilket skrämmer de andra. Ingen kan möta dem utan att känna sig ängslig och nervös. Handledningsprocessen hjälper gruppen att planera gemensamma rutiner för att möta och hindra negativ verksamhet och hjälpa sina destruktivt fungerande medlemmar. 1. VAL AV ÖNSKELÄGE ELLER VISION Man väljer ett aktuellt mål, problem eller tema som ges formen av en utmaning eller vision. Önskeläget beskrivs kort. 2. DISKUSSION OM MÄNNISKOSYNEN Man tar fram conscientiametodens referensram som innehåller grundtankarna och de mänskliga rikedomarna och hämningarna (del 1, bilaga 1 och 2). Gruppen diskuterar och väcker medvetenheten om dem. Deltagarna måste inte vara eniga eller förstå allt. Det räcker att man diskuterar. Vanligen väljer man någon som ser till att resonemanget leds vidare. Människosynen ger en tillräcklig grund för att genomföra de följande faserna. 3. ATT GODKÄNNA OCH BLI MEDVETEN OM KÄNSLORNA Människans känslotillstånd, oavsett om det gäller glädje, intresse, tacksamhet, sorg, rädsla eller hat, styr hennes reaktioner och handlande. Att acceptera känslorna utan kritik och förväntningar är förutsättningen för att temat (visionen) ska kunna behandlas konstruktivt. Det gäller också då någon har en neurotisk känsla (exempelvis rädsla, hat, skuldkänsla) som situationen inte ger faktisk anledning till. En ångestfull, arg eller uppgiven människa har vanligen ingen öppen kontakt med sin kunskap och sina färdigheter, till exempel varseblivningen, omdömet, kreativiteten, initiativkraften och mod. Hon är ifrån sig och fungerar därför obalanserat, rentav destruktivt. Den som leder diskussionen frågar rent allmänt vilka känslor temat väcker hos de närvarande. Deltagarna berättar så öppet som möjligt om sina känslor. Man undviker systematiskt att ta upp möjliga orsaker till känslorna. Ifall någon således känner sig missnöjd, ångestfull och sårad gentemot sina arbetskamrater, nöjer man sig med att konstatera själva emotionen och tar sig tid att bli medveten om känslan. Emotionen behöver inte förklaras eller motiveras, sådant vänder bara uppmärksamheten från uppgiften att medvetandegöra känsloaktiviteten. Alla är fria att känna. Det räcker att en människa accepterar medvetenheten om sitt inre sätt att fungera. Det ger henne en bättre kontakt med sin inre balans. Det svåraste
är just att få en människa att stanna upp och berätta om sina känslor och känna ansvar för dem. Ansvaret inbegriper frihet och på så vis också möjlighet att medvetet förändra sin känsloaktivitet om man anser det vara klokt. 4. ATT BESKRIVA NULÄGET VIA MÄNNISKORS HANDLINGSSÄTT Nuläget beskrivs först på ett allmänt plan och därefter görs en förteckning över vanliga problematiska handlingssätt hos deltagarna. Förteckningen behöver inte vara heltäckande, det räcker om man får fram de viktigaste problematiska handlingssätten. Vi tar fram toppen på isberget. På så sätt vänder vi uppmärksamheten från människorna och koncentrerar oss på att beskriva handlingssätten, utan att peka ut någon. Ingen behöver spänna sig och tänka: nu börjar de tala om mig. Det gör det lättare att vara med, speciellt för de mest problematiska medlemmarna i gruppen. Man koncentrerar sig inte på så kallade syndabockar utan diskuterar på ett opersonligt plan sådana handlingssätt hos gruppmedlemmarna som orsakar problem och som inte främjar en konstruktiv behandling av dem. Om det i en arbetsgrupp till exempel finns en person som alltid stretar emot och inte får hjälp av de andra, kan de problematiska handlingssätten bland annat vara problemcentrering, att man förstorar svårigheterna, begränsar kreativitet och mod, ständigt väntar på att någon annan ska ta itu med saken, upprätthåller frustrationen och baktalar varandra. 5. BESKRIVNING AV ÖNSKELÄGET OCH HANDLINGSSÄTT SOM ANKNYTER TILL DET Önskeläget, visionen, beskrivs i allmänna drag. Därpå beskrivs de idealiska handlingssätt med vars hjälp visionen förverkligas. Visionen beskrivs alltså genom de medverkande människornas handlingssätt. Det gör den mycket konkret. Om man använder det föregående exemplet är de handlingssätt som hör ihop med visionen i stort sett omvända jämfört med dem i nuläget: man koncentrerar sig på möjligheterna, lär sig leva med svårigheter, inspirerar till kreativitet och mod, är först med att ta initiativ, samtalar om människors rikedomar, och så vidare. 6. JÄMFÖRELSE MELLAN NYTTAN AV NULÄGETS OCH ÖNSKELÄGETS HANDLINGSSÄTT Människan söker alltid det goda, som visserligen kan visa sig vara ont. Det onda blir ”gott” via hämningar (neurotiskt beteende). När Pekka försummar sina möjligheter är det inte för att han vill skada sig själv, utan bara för att han tycker att det är lättare så. När Lena använder alkohol eller droger gör hon det inte för att skada utan för att känna glädje och självsäkerhet. Då Maja stretar emot intalar hon sig själv att hon gör någonting viktigt. Nulägets handlingssätt används för att människor anser att de ger dem fördelar, nytta och njutning. Utgångspunkten för att motivera till förändring är att bli medveten om nyttan av de nuvarande handlingssätten och jämföra den med den nytta som visionens handlingssätt ger. Det är motivering med hjälp av positiva faktorer. Vad kan det ge för nytta och eventuell njutning att Maja stretar emot och de andra agerar negativt? Vilka fördelar har man av att tillämpa visionens handlingssätt i gruppen? De goda effekterna jämförs i gruppen och varje medlem beslutar för egen del hur hon/han vill ändra sina egna handlingssätt.
Kajsa ska banta och det är hennes avsikt att jämföra den njutning och glädje hennes nuvarande sätt att äta ger henne med det goda som önskelägets matvanor kunde ge. Ifall nyttan av nulägets diet är större än av önskelägets finns det ingen anledning till förändring. Att motivera med hjälp av negativa följder fungerar dåligt. En rökare vet mycket väl att nikotin är illa för hälsan. Ändå har han svårt att motivera sig att ändra på sin vana. Därför borde han tänka på den glädje, njutning och allt det goda som rökningen ger och jämföra detta goda med det goda som skulle följa om han slutade röka. Det behöver inte alls vara lätt att utveckla ett nytt sätt att handla. Det ger möjlighet att utveckla och öka självdisciplinen och självrespekten. 7. HANDLINGSPLAN FÖR TRÄNING AV HANDLINGSSÄTT SOM FÖLJER VISIONEN Om visionen faktiskt är vald som ett bättre alternativ utarbetar man en plan för att träna handlingssätt som är förenliga med visionen. Tanken är att de till slut ska bli rutin. Handlingsplanen kan innehålla både individuella och gemensamma övningar. Med jämna mellanrum följer man upp hur processen framskrider. Syftet är att hela tiden utveckla den. I praktiken fungerar processen spontant så att de så kallade syndabockarnas agerande stannar i bakgrunden och den största och mest konstruktiva uppmärksamheten riktas på hur de andra möter syndabockarnas agerande. Lösningen nås alltså inte genom att förändra syndabockarna, utan genom att ändra gruppens handlingssätt i fråga om syndabockarna.
Vi tillämpade handledningsmetoden på en familj med två söner på något över tjugo år, Pekka och Kalle. Först definierade vi utmaningen, som gällde hur den äldre sonen Kalle borde uppfostras. Därefter funderade vi tillsammans på människosynen och på hur den psykiska aktiviteten, det vill säga de andliga och känslomässiga funktionerna alltid ligger till grund för beteendet. För att få perspektiv och en bas för att hantera situationen diskuterade vi grundtankarna och de mänskliga rikedomarna och hämningarna (neuroserna). Det tredje steget var att bli medveten om de känslor som Kalle väcker hos sina föräldrar och Pekka. Diskussionen kom inte igång direkt eftersom föräldrarna länge fokuserade enbart på Kalle. Till sist började de ändå berätta om sina känslor och använde orden ”frustration”, ”ångest”, ”ständig oro” och ”rädsla”, och naturligtvis också ”en stark vilja att hjälpa pojken” och ”kärlek”. Efter ett tag kom också skammen och skuldkänslorna fram. Vi höll oss till medvetenheten om känslan. Jag försöker låta känslorna vara, de behöver inte alls förklaras. När föräldrarna berättade att de är rädda att Kalle inte ska klara sig i den hårda konkurrens som råder i den bransch han valt (han studerar företagsledning), försöker jag rikta uppmärksamheten på själva rädslan, upplevelsen av rädsla, och få dem att acceptera den. Sedan går vi över till att beskriva vanliga problematiska handlingssätt hos de människor som är delaktiga i situationen. Vi börjar med Kalle. Föräldrarna beskrev hans sätt att vara: han lever på nätterna och sover om dagarna, slösar bort sin tid, saboterar sina möjligheter, skjuter upp sådant som ska göras så att det sedan blir mycket stressigt, äter oregelbundet, låter kaos råda
i sitt rum, dricker för mycket, tål ingen som helst kritik, inte ens i form av råd. Han blir fort arg och beskyller alltid andra för sina problem. Jag frågar dem om de kan se sina egna problematiska förhållningssätt i sammanhanget. Det kom fram att de sköter sonens ärenden och gör allt för att undvika konflikter och skuldkänslor. De ger honom också pengar alltför lättvindigt, grälar och oroar sig mycket. Innan vi gick över till nästa steg stannade vi upp för att ytterligare, med en smula distans fundera på situationen. Mamman har en ledande ställning i ett internationellt företag. Pappan är privatföretagare. Båda arbetar inom affärsvärlden, vilket gör att de anammat starka värderingar från finansvärlden. Vi begrundade det och kunde utgående därifrån gå över till att fundera på livets grundvärden. Är framgång och trygghet det viktigaste, behöver man social framgång för att bli lycklig? Kan en som är fattigare vara lyckligare än en som springer i prestations-‐ och konkurrenstunneln? Med det här vill jag visa att pressen på att Kalle ska ha det man kallar framgång egentligen går mot hans och vanliga människors önskan eller att den över huvud taget kan ifrågasättas. Vi funderade på om föräldrarnas ängsliga förväntningar redan bidragit till att Kalle ofta reagerar med att sabotera sina möjligheter. Kalle stämplades tidigt som ett svårt barn. Hur har det påverkat hans val? Att någon upplevs som det svarta fåret leder vanligen till en ond cirkel. Föräldrarnas förhoppningar om framgång orsakar en motreaktion: sonen vill inte vara framgångsrik. Det som föräldrarna ser som framgång kan de facto vara lidande. Kalle skulle kanske vara lyckligare i en mänskligare och mer naturnära livssituation. Har föräldrarna tagit fel kurs med honom? Som femte steg gick vi över till att fundera på vilka de ideala handlingssätten skulle vara. Föräldrarna beskrev sätt som de ville använda för att fostra Kalle: Låta bli att sköta hans angelägenheter. Acceptera att det får finnas konflikter, missnöje och skuldkänslor. Ge kontanter enligt en klar plan, eftersom ett kreditkort gör det mycket svårare att följa med saldot (inkomster och utgifter). Det idealiska sättet för föräldrarna att agera då de blir arga skulle vara att dra sig ur situationen, acceptera ansvaret för sin egen känsloreaktion och undvika dispyt. De kunde ge sig själva två timmar om dagen för att oroa sig, till exempel mellan klockan 18 och 20. Därefter funderade vi på föräldrarnas svårighet att tillämpa den här planen. Först diskuterade vi grundligt bådas mänskliga rikedomar och sedan deras sätt att utesluta sina möjligheter, försvåra situationer och skapa negativa föreställningar. Samtidigt funderade vi på grundtanken: allt som jag ser i en annan finns också i mig. Kalle fungerar som en inre spegel för sina föräldrar. Det sjätte steget, att motivera till att ändra sina egna handlingssätt, var relativt lätt. Fördelarna med nuläget bedömdes som små. Det tillät visserligen att de neurotiska vanorna fortsatte och det invanda läget kändes tryggt. All förändring kräver ansträngning, och det hade man inte riktigt tid med. Föräldrarna upplevde att det med tanke på Kalles utveckling och lycka vore till stor fördel om de kunde ändra sitt sätt att agera. Det kunde leda till att Kalle skulle välja studier och ett arbete som han verkligen gillar och där han har bättre möjligheter att använda sina medfödda gåvor. Han skulle bli intresserad och inspirerad att använda sina talanger. Han skulle börja sköta sin kropp, äta och sova på ett sundare sätt.
Det sjunde steget var att utarbeta en praktisk handlingsplan. Vi kom överens om att föräldrarna skulle återkomma om några veckor. Det var uppenbart att de båda kände sig lättade och befriade. Vi drog den viktiga slutsatsen att själva det ursprungliga problemet inte var det största, utan att den skada som skett berodde på att man förhöll sig på fel sätt till situationen, nämligen med missnöje, frustration och starkt ogillande. Till sist kom vi överens om att föräldrarna i detalj skulle berätta för Kalle om samtalet vi hade fört och om de nya handlingssätten som de nu skulle träna. Vi genomförde de här stegen under ett enda samtal som tog drygt tre timmar. Båda föräldrarna hade tidigare kunskap och erfarenhet av metoden, vilket gjorde att vi kunde avancera snabbt.
2.4 TERAPI Syftet med terapi är att klienten ska få större självkännedom och därmed ett mera accepterande förhållningssätt till sig själv, till andra och till livet över huvud taget. Meningen är att han ska bli mera medveten om de mänskliga rikedomarna i honom själv, lita på dem och medvetet öva sig att använda dem. Samtidigt vägleds han att bli medveten om sitt förflutna och om värderingarna i samhället som på ett viktigt sätt medverkat till att dana hans personlighet. En särskilt viktig plats, redan från fosterstadiet och den tidiga barndomen, har naturligtvis kontakten med föräldrarna och närstående människor. Det här är den bas på vilken vi alla byggt våra förhållnings-‐ och handlingssätt, var och en på sitt eget unika sätt. I vår utveckling ingår alltid det mysterium som är vår vilja. I självkännedom ingår, främst på det emotionella och andliga planet, en medvetenhet om hur känsloaktiviteten fungerar, vad man värdesätter och vilka intentioner man har. Terapi leder till att klienten dels får en bättre kontakt och en starkare tro på sina mänskliga färdigheter, dels större kännedom om sina hämningar. Conscientiametoden kan tillämpas på samma sätt som freudiansk psykoanalys. Under sessionen tar klienten upp något som hon ser som ett viktigt problem eller en intressant omständighet som anknyter till ett behov att bättre förstå sig själv, sina svårigheter och problematiska känsloreaktioner. Klienten beskriver situationer ur sitt liv så öppet och ärligt som möjligt. Andan under sessionen är tolerant och accepterande. När en klient beskriver någonting som är förknippat med starka känslor stannar man upp för att bli medveten om känsloaktiviteten, själva känslan. Man ber henne beskriva hur hon upplever denna glädje, sorg, värme, ångest, förälskelse, hat eller någon annan känsla. Hur kan man beskriva känslan? Hur stark är den? Känns den i kroppen, i vilken del av kroppen? Det är viktigt att man är medveten om sina känslor och sitt sätt att fungera på känsloplanet. Därefter kan man be klienten beskriva hur hon reagerar på sin egen känsla. Förhåller hon sig till exempel negativ till ångest eller rädsla, är hon rädd för sin rädsla? Reagerar hon med skam på förälskelse? Känner hon skuld och skam om hon upplever hat? Upplever klienten att hon inte får känna vad hon känner utan självkritik, förebråelser och skuldkänslor? Avsikten är att hjälpa henne att bli medveten om ett eventuellt negativt förhållningssätt till känslan och att slutligen få henne att acceptera och respektera sina känslor och förnimmelser utan kritik och krav på att ändra dem. Att reflektera över och medvetet acceptera sin känsloaktivitet ger en känsla av frihet och ansvar. Man ser sig inte längre som ett offer för sina känslor, utan lär känna ansvar för sina känsloreaktioner. Orsaken till rädslan är inte exempelvis mörkret eller det prasslande ljudet bakom dörren. I stället söker man orsakerna till sin rädsla i omgivningen eller i sin fantasi. I själva verket kan de så kallade orsakerna vara förevändningar som man rättfärdigar sin rädsla med. Människor har vanligen mycket svårt att beskriva exempelvis sin rädsla, och börjar ofta beskriva själva situationen och yttre faktorer. Så främmande känns det att beskriva sina känslor att det verkar som om de flesta led av alexitymi, det vill säga stora svårigheter att identifiera, beskriva och bli medveten om känslor. Så vitt jag vet är det inte brukligt och ingår inte i kulturen någonstans i världen att acceptera och respektera känslor. Det är paradoxalt, för det är just med sina känslor som människan vill bli sedd och accepterad.
Man begrundar rädslans irrationella orsaker, exempelvis med hjälp av associationsteknik. När en klient berättar om sin flygrädsla ber man honom spontant berätta vad det att flyga innebär. Han svarar kanske att det betyder utveckling och frihet att röra sig. Då kan man fortsätta med att fråga vad ett flygplan får honom att tänka på. Han säger att han inte kan kontrollera planet, han är beroende av andra. Tolkningen kan vara att i ett flygplan fruktar han medvetenheten om hur mycket han med sitt kontrollbeteende begränsar sin frihet och sin utveckling i livet. Tolkningen bygger generellt på att yttre faktorer, såsom människor, föremål, omgivning och händelser har ett psykiskt innehåll. Yttre faktorer väcker insikt om den inre världen. Man talar om internalisering: via en yttre faktor blir människan mera medveten om sitt inre. Din glädje väcker min medvetenhet om glädjen eller vresigheten i mig, alltså om min glädjeförnekande attityd. Åskans buller blottar för mig min egen inre åska, det vill säga min stränghet och aggressivitet som jag är rädd att bli medveten om. Sårande ord från en annan människa aktualiserar medvetenheten om mitt sätt att förringa mig själv. På den insikten reagerar jag med stark fruktan och vrede som förlamar min medvetenhet och handlingsförmåga. Inom freudiansk analys används termen känsloöverföring eller transferens. Utan att veta det riktar en person en känsla som han hyser mot sin far mot en annan viktig människa, till exempel en lärare, en förman eller terapeut. Fadern representerar auktoritet och har han varit rädd för honom kan det leda till en neurotisk rädsla för auktoriteter, till exempel bankkassan, socialarbetare, polisen, präster, lärare, arbetsledare eller politiker. Klienten kan så att säga se sin fars person i förmannen och reagera därefter, även om förmannen till sin natur är en helt annan person. Det förklarar väl delvis varför människor söker kopior av sina föräldrar till makar. Med denna person kan man fortsätta att följa schemat i faders-‐ eller modersrelationen. Transferens är en form av projektion. När barnet Ville härmar sin fars auktoritativa framtoning känner han stränghet i sitt inre. Via en människa som är viktig för honom, till exempel hustrun Lisa, är han nu som vuxen medveten om sin stränghet. Lisa väcker en medvetenhet om stränghet i honom. Det vill han inte, utan projicerar medvetenheten på Lisa. Ville beskyller Lisa för att vara sträng just för att hon i egenskap av viktig människa väcker denna medvetenhet i honom. Freud skrev att drömmarna är en kungsväg till medvetenhet. När man sover vilar de sinnen som är riktade mot den yttre världen, människan har vänt sig inåt. Den psykiska aktiviteten är hög, ögonen rör sig under ögonlocken. Nu hindras inte medvetenhetens aktivitet av den fysiska och rationella världen, kontakten till den andliga (metafysiska) nivån är friare. En människa vilar inte bara när hon sover, hon laddar också energi. Hon är öppnare för att ta emot livsenergi eftersom censuren är mindre aktiv i sömnen. I det här tillståndet visar sig medvetenheten också i form av drömmar.
En medelålders kvinna berättar om en dröm: ”Jag träffade en vän som är viktig för mig. Vi omfamnade varandra länge och innerligt. Det var någonting alldeles särskilt varmt över vårt möte. Det var en oerhört fin känsla. Det var kärlek i dess renaste form, osjälvisk kärlek. Känslan var himmelsk ända tills drömmen slutade.” Jag tolkar drömmen med att säga att hon i den blev medveten om en stor och innerlig värme och kärlek i sig själv, en himmelsk lycka. Drömmen var en kontakt med hennes verkliga väsen.
Därför är drömmar viktiga hjälpmedel i terapi. De centrala elementen i drömmen, människor, djur, föremål, miljöer eller händelser, beskriver drömmarens inre värld. Ett
stort vackert hus betyder kontakt med det inre huset, skönheten och rymden i en själv. Drömmens djävul kan betyda medvetenhet om rädsla, bitterhet och förbindelse med negativa energier.
Under en utbildning berättade en deltagare en kort dröm: ”Någon sade till mig att han skulle berätta för mig om det som skrämde honom allra mest. Sedan tog han fram en spegel och höll den framför mig.”
Klientens eventuella religiösa övertygelse respekteras. Ifall hon talar om djävulen eller om änglar ska tolkningen följa hennes språkbruk. Det är viktigt att värdesätta metafysisk observation och medvetenhet och man ska inte underskatta dess betydelse eller kväva den. Vanligen går man en gång i veckan eller varannan vecka på terapisession. Ibland, vid behov, kan man gå två eller rentav tre gånger i veckan. Terapin är slut när klienten anser att målet i tillräckligt hög grad är uppfyllt eller att det man får ut av terapin inte längre motsvarar värdet på de resurser man lägger ner på den. Om terapiprocessen kan man säga samma sak som om att utveckla och upprätthålla den fysiska konditionen. Det är alltid klokt att på varierande sätt utveckla sig psykiskt och fysiskt, färdig blir man aldrig. Ifall klienten vill behandla något enskilt problem, som flygrädsla, stamning, scenskräck, någon fobi eller sexuell svårighet, kan man tillsammans med henne lägga upp en plan för ett terapiprogram på exempelvis sex sessioner. Medvetenheten är det viktigaste elementet i människans existens. Ju mer man arbetar med att öppna eller öka sin medvetenhet, dess mer delaktig är man i alltet.
2.5 GRUPPTERAPI OCH GRUPPROCESS Målet med gruppterapi är det samma som vid individualterapi, nämligen självkännedom. Att en grupp medmänniskor också är med gör situationen verkningsfull. Den kollektiva medvetenheten väcks, smittar och påverkar. Gruppterapi ges jämsides med individuell terapi. Gruppen träffas vanligen regelbundet en och en halv timme, en eller två gånger i veckan på en lugn plats och under ledning av en terapeut. Gruppen fungerar enligt samma logik som bekräftande respons, och i början av sessionen påminner man sig om de mänskliga rikedomarna. Ett möte kan börja med att alla försöker bli medvetna om sitt känslotillstånd. Vid behov diskuterar man hur det känns just nu. Sedan ber någon att få vara diskussionens objekt eller föreslår att någon annan person ska vara det. Den som fungerar som objekt kan berätta vad som tynger henne, beskriva sina problem och möjligheter. Oftast tar denna person upp det som känns allra svårast. De andra lyssnar och ställer öppnande frågor. Terapeuten eller ledaren ser till att man inte för fram kritik eller råd. Gruppen koncentrerar sig på att lyssna och på att i sig själv framkalla en så stor medvetenhet som möjligt om det som personen berättar om sig. Gruppen funderar på vilka känslor objektpersonen upplever i den situation hon beskriver och vad hon känner just nu. Hon får hjälp att acceptera sina känslor, att förhålla sig till dem utan kritik och krav. Gruppen tar upp den mänskliga rikedom den blivit medveten om i henne, och man diskuterar den. Genom att fokusera på att bli medveten om de mänskliga rikedomarna undviker man beröm, jämförelse och bedömning. Till sist kan gruppen eventuellt på olika sätt beskriva hämningarna hos den person som är objekt. Man diskuterar till exempel hur hon kämpar mot sin medvetenhet och därmed också mot sig själv, underskattar värdet på sin förmåga och sina möjligheter, förväntar sig och kräver orealistiskt mycket, vidmakthåller en negativ energi-‐ och känsloaktivitet och koncentrerar sig på sig själv. Gruppen kan diskutera vilket lidande detta vållar henne. Gruppen föreslår kanske praktiska handlingssätt för att underlätta eller lösa problemet och diskuterar dessa. Slutligen bekräftar man medvetenheten om det goda. Ifall terapeuten eller ledaren anser det nödvändigt diskuterar man ytterligare hur deltagarna upplevde situationen. Under en session hinner man vanligen behandla en eller två personer. Den här approachen kan tillämpas också när det inte är fråga om terapisituationer. Då talar man om en grupprocess istället för om gruppterapi. En familje-‐ eller arbetsgemenskap kan samlas för att hjälpa varandra att se sig själva med andras ögon. Gruppen väljer en ledare vars uppgift är att se till att referensramen fungerar som utgångspunkt för diskussionen och att man undviker eventuella beskyllningar, kritik och förväntningar. Under en grupprocess behandlas saker inte lika ingående som i gruppterapi, och den förutsätter inte individuell terapi. Där används flera av conscientiametodens olika delar, till exempel referensramen, att möta känslor och bekräftande respons. Ifall gruppen är stor och det är meningen att alla ska vara objekt kan man styra sessionens uppbyggnad så att den blir mera systematisk. Om man så önskar får alla i tur och ordning vara objekt. Först får vem som helst av deltagarna vara objekt, den som står
näst i tur är det första objektets granne till vänster och så vidare genom hela gruppen. De tre första som ges ordet är de tre personer som sitter till höger om personen som är objekt. Man gör så för att se till att alla får möjlighet att säga någonting. Efter dem kan vem som helst be om ordet. Om gruppen är stor kan processen kräva många sessioner. Jag har varit ledare under processer som tog två dagar för att gruppen var så stor (cirka 60 personer). Ett sätt som kan användas om gruppen är stor är att varje gång man tar en ny objektperson, dela upp deltagarna i grupper på tre personer som under 10 minuter får diskutera innehållet i den gemensamma responsen. I människogemenskaper baktalar man ofta varandra eller framför nervös kritik. Alternativt framför man den inte alls trots att man ständigt tänker på saken. Under processen stannar man upp för att med respekt för varandra begrunda gruppens känslotillstånd och särskilt fokusera på medvetenhet om de mänskliga rikedomarna, i tron att det är bästa sättet att hjälpa människor att använda dem.
2.6 DEN TERAPEUTISKA GEMENSKAPEN Människan lever ständigt i en social gemenskap, oavsett om det är fråga om en familj, vänner, en arbetsplats, en skola, en folkrörelse, en kyrka, en by, en stat eller vår globala gemenskap. Eventuella orättvisor och människofientliga värderingar i gemenskapen gör medlemmarna sjuka. Syftet med en terapeutisk gemenskap är att som motvikt erbjuda en social struktur som är så jämlik, rättvis och kärleksfull som möjligt. Gemenskapens struktur borde inom alla verksamhetsområden hjälpa fram de mänskliga rikedomarna och uppmuntra till att använda dem. Det betyder att maktbruket ska vara så horisontellt, det vill säga så jämlikt som möjligt, vilket betyder att grunden utgörs av principerna för direkt demokrati. Det betyder också att kärlek och etiskt handlande är de primära rättesnörena för all ekonomisk och social verksamhet och att man utgående från dem skapar nödvändiga principer och ömsesidiga överenskommelser. En terapeutisk gemenskap är ett samhälle i miniatyr. Dess verksamhet kan beskrivas genom följande delområden:
Psykisk. I all vardaglig verksamhet inkluderas människokännedom och element som skapar självkännedom. I gemenskapen tillämpas bekräftande respons, handledning och grupprocess. Social. Verksamheten inom gemenskapen byggs i direkt demokratisk anda. Alla deltar direkt i fattandet av viktiga beslut, planering och organisering av gemenskapens interna funktioner som hälsa, säkerhet, hygien, information och administrativa uppgifter. Politisk. Man uppmuntrar till att diskutera de rådande samhällsstrukturerna och institutionerna, till öppen kritik och utvecklande av nya lösningsmodeller. Arbete. Arbete ses som en viktig möjlighet att utveckla och förverkliga de mänskliga rikedomarna. Alla deltar i det produktiva arbetet och frukterna av det delas demokratiskt. Information. Man begrundar, bedömer och ifrågasätter grunderna som de olika vetenskapsgrenarna bygger på. Man försöker utveckla ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt för att förstå och begripa verkligheten. Konst. Skönlitteratur, musik, teater och alla konstarter ingår som viktiga delar i vår dagliga verksamhet. Mångfald. Man främjar tolerans och respekt för de olika livsformernas mångfald, oavsett om det gäller kön, kultur, tro, ras, sexualitet… Kropp. Gymnastik, idrott, hälsosam mat, vila och naturenliga kroppsterapiformer är olika sätt att främja kroppens välbefinnande. Natur. Man främjar respekt för balansen i naturen, söker ekologiska lösningar för jordbruks-‐ och industriproduktionen och deltar i folkrörelser som respekterar naturen.
På 1920-‐talet lyckades Anton Makarenko under mycket fattiga och svåra förhållanden i Sovjetunionen utveckla terapeutiska gemenskaper för hemlösa ungdomar, en del av dem med kriminell bakgrund. Den mest kända av gemenskaperna var Gorkijkolonin. Makarenkos andliga inspiratör var Maxim Gorkij (rysk författare, 1868-‐1936). Liksom Gorkij råkade Makarenko i onåd hos Stalin, misstänkt för antisovjetiska idéer.
Makarenko tillämpade demokrati, gemensamt ansvar och tro på människans förmåga och möjligheter. Han hakade inte upp sig på problemen, fäste sig inte alls vid ungdomarnas ofta kriminella bakgrund och var heller inte intresserad av diagnoser och register över det som varit. Han ville börja från ett rent bord och tro på människans inre sundhet. Människor behöver metodisk, nyttig verksamhet för att bevara sin psykiska balans. MST:s (de brasilianska jordlösa lantarbetarnas rörelse) internatskolor följer i hög grad Makarenkos principer. Där har man i över tio år följt conscientiametodens människosyn och redskap för att främja mänsklig utveckling och samarbetsförmåga. Det började år 1999 i lantbrukskooperativet Copavi i delstaten Parana, och har spritt sig till de jordlösas arbetsgemenskaper, bosättningsområdenas skolor och internatskolor på olika håll i Brasilien. Trots att de här gemenskapernas egentliga syfte inte är att vara terapeutiska, har conscientiametodens integrering i den dagliga verksamheten gett dem ett terapeutiskt element. För närvarande planerar vi att grunda ett Instituto Makarenko i delstaten Rio Grande do Sul. Det är en idé om en internatskola vars verksamhet bygger på de principer som presenteras i det här kapitlet. Målgruppen är aktivister inom de jordlösas rörelse som går igenom någon form av kris eller har intresse eller behov av självkännedom. De kan till exempel ha alkohol-‐ eller drogproblem. Någon kanske lider av stress, depression eller är aggressiv. Någon är är ung och revolterar mot sin familj eller över huvud taget mot sin livssituation. En annan kan vara en utlänning som helt enkelt är intresserad av att delta i en terapeutisk gemenskap och sympatiserar med de jordlösa, deras situation och mål, som kan vara att demokratisera markanvändningen, främja ekologisk jordbruksproduktion och ökad solidaritet i samhället. Det är också meningen att institutet ska fungera som en utvecklings-‐ och utbildningsenhet för conscientiametoden, och förmedla erfarenheter och kunskap bland Brasiliens jordlösa och andra liknande medborgarrörelser. Sådana rörelser är bland andra småbrukarnas rörelse, de arbetslösas rörelse, de kooperativa industrianläggningarnas och servicebolagens rörelser, rörelserna för offren för vattenkraftverken, för gruvverksamhetens offer och för de bostadslösa, urbefolkningarnas folkrörelser och de jordlösas rörelses stödorganisationer utomlands.
3. EN HANDBOK FÖR DITT LIV 3.1 HUR DU LÄR KÄNNA DIG SJÄLV 3.1.1 Självkännedom och självförtroende Självkännedom innebär att en människa känner sig själv i psykiskt avseende och i fråga om sina fysiska färdigheter. Hon är i någon mening medveten om sina syften, sitt sätt att känna och sina värderingar. Hon är medveten om sina mänskliga rikedomar och är öppen för att upptäcka sina hämningar. Självförtroende är att acceptera sig själv, att kunna lita på sina egna sätt att agera. Om man upplever att man inte kan lita på sig själv känner man osäkerhet, rädsla eller vrede. När man litar på sig själv kan man agera spontant som ett litet barn, man behöver inte oroa sig för eventuella reaktioner eller spänt iaktta sitt eget agerande. Spontanitet är att agera utåt ur sitt inre och slippa kontrollera sig själv eller fundera på vad andra tänker eller förväntar sig. En sådan människa är fri från allt vad käpphästar heter, hon är sig själv och försöker inte vara något annat. Om man litar på sig själv som människa behövs inga konstgjorda metoder för att höja självkänslan. En av de vanligaste metoderna är antagligen att försöka förringa andra genom att koncentrera sig på att tala om deras brister. Andra är att försöka roffa åt sig makt och skaffa sig maktsymboler, hela tiden köpa märkeskläder och -‐utrustning, sexuella erövringar och så vidare. Alkohol och droger kan också ge en känsla av stärkt självförtroende. I berusat tillstånd känner man sig som herre över världen, beundrad av alla. Ett barn som känner att det är älskat av sina föräldrar utvecklas lättare till en person som accepterar sig själv och andra. Om barnet känner sig kuvat, övergivet eller sårat eller känner att man ställer orimliga krav på det redan som litet, blir det medvetet om det orättvisa i livssituationen och känner osäkerhet. Det utvecklar kanske en vana att känna rädsla eller hat. Ifall barnet reagerar på sin situation genom att försöka undvika medvetenheten om den, förnekar det samtidigt sig självt. Det leder in i en ond cirkel. Barnet kämpar mot sig självt, vilket ger en känsla av att existensen är ännu osäkrare än tidigare. Det är som om barnet hade gått vilse och känner ett stort, sunt behov av att hitta sig självt. Osäkerhet och blyghet beror ofta på att människan vill tro att hon är något som hon inte är. Hon tror sig vara vackrare, skickligare, starkare och mer välmenande än vad hon i verkligheten är. Självcentrerad som hon är inbillar hon sig kanske att hon står i centrum för allas uppmärksamhet och kritik. Sin egen kritiska själviakttagelse projicerar hon på andra. Då är det omöjligt att lita på sig själv. Dåligt självförtroende är ett nyttigt symtom. Larmsystemet fungerar, vilket är bra. När man accepterar medvetenheten om sin ångest kan man fundera på sitt sätt att förhålla sig till livet och till sig själv, i stället för att lägga skulden på någon yttre faktor som fattigdom, hudfärg, en stor näsa, övervikt, spinkighet… Vi är blinda i fråga om oss själva, vi betraktar oss själva genom våra egna linser. Vi behöver växelverkan med andra människor och andras hjälp för att kunna lära känna oss själva, inte bara sådana som vi föreställer oss att vi är, utan sådana som andra
upplever oss. Det ger möjlighet att bli medveten om hämningar och därigenom att befria de mänskliga rikedomarna. Känner jag mig själv kan jag lita på mig. Om jag är okänd för mig själv kan jag inte göra det. Självkännedom är en förutsättning för självförtroende, de har nästan samma innebörd. Självförtroende är anspråkslöshet och kärlek. 3.1.2 Var medveten om dina känslor DINA KÄNSLOR ÄR EN HEDERSSAK Vad känner du? Känner du mest glädje, tacksamhet, ångest, sorg eller vrede? Särskilt om din känsla är stark är den av central betydelse för din tillvaro. Det är som om den färgade din uppfattning om verkligheten som omger dig. När du känner stor glädje ser du glädje i allt och du vill att alla ska veta det och delta i din glädje. När du är förälskad är den känslan viktigast av allt för dig. Har du en stor sorg ser du mycket sorg i världen. Om din vrede är stark ser du ingen möjlighet till glädje. Vi är fria att känna just det som vi känner. Ingen kan kontrollera en annan människas känsloaktivitet, inte ens en mor, en maka eller en förman. Inte ens jag själv kan befalla mig att känna exempelvis glädje, förälskelse eller hat. Varenda en av oss vill bli accepterad med just den känsla vi har. För en människa är känslorna oerhört viktiga. Beaktas hon inte med just de känslor hon har, känner hon sig inte accepterad utan rentav sårad. Ett barn som upplever att dess ilska inte accepteras känner att ilska är förbjuden. Det som är förbjudet får inte finnas, man får alltså inte vara medveten om det. Medvetenheten om ilskan måste gömmas. Samtidigt gömmer barnet en bit av sig självt. När du känner att man inte respekterar din känsla upplever du att man inte respekterar dig som människa. I barndomen och ungdomen ingår en förtjusande glädje och sorglöshet. Sorglöshet är att inte skapa onödiga bekymmer utan i stället lita på livet. Det är något mycket befriande och vackert i det. Känner du den glädjen? Eller har du utan att märka det tagit för vana att oroa dig, så som det ofta går med oss vuxna? Känslornas stora betydelse framgår av våra vardagliga samtal. Du träffar en person som du inte känner och börjar samtala med honom och märker att ni har många gemensamma intressen. Först diskuterar ni ivrigt. Ni ställer varandra frågor och utbyter information. Du börjar känna vänskap med honom. En timme eller två går i trevligt sällskap. Sedan börjar samtalet sina. Du träffar honom kanske igen nästa dag, men du känner inget intresse längre. Det finns gränser för ditt sakintresse. Om du inte börjar tala personligare och mer djuplodande på känsloplanet kommer kontakten att dö ut. Intresset och den gryende känslan av vänskap försvinner. Think positive (tänk positivt) var den amerikanska pastorn Norman Vincent Peales (1898-‐1993) budskap till människorna. Det blev en global levnadsregel. Den bygger på uppfattningen att tankarna styr känslorna, vilket antagligen delvis är sant. En bra tankeverksamhet drar till sig en motsvarande känsloaktivitet. Men uppmaningen att tänka positivt riskerar att bli en mask med ett konstlat smil. Förhållandet mellan känslor och tankar är det att känslorna styr tankeverksamheten. Människan känner och utifrån från känslorna tänker hon. Om hon brukar underhålla en rädsla fast ingen verklig fara föreligger, söker hon förklaringar till sin rädsla och skapar hotbilder. Är hon missnöjd söker hon någonting negativt att haka upp sig på. Känner hon glädje hittar hon glädjeämnen också i en besvärlig situation. Man kan givetvis ändra en
negativ känsloverksamhet när man är medveten om den och beslutar att handla tvärtemot den, till exempel genom att tänka på någonting vackert och gott. Tankens kraft är teoretisk om den inte hör ihop med en känsla. Kraften kommer ur känslor och ur det ännu djupare belägna metafysiska planet. Därför försöker kollektivens och samhällets makthavare, antingen medvetet eller omedvetet styra sina underställda och folket till alienation och ytlighet, vilket gör dem lättare att manipulera. Så har det varit genom historien – ”bröd och skådespel” är en gammal princip från romarriket som alltjämt gäller. Först när det sannings-‐ och rättviseälskande folket verkligen ilsknar till reser det sig med kraft. Kärleken gör att kanalerna till livsenergin öppnar sig. Förhoppningsvis är den senaste tidens folkresningar och demonstrationer (Indignados, Occupy Wall Street) exempel på detta. Vetenskapen behandlar just inte känslor. De kan inte mätas, de är inte förenliga med vetenskapliga parametrar. Det innebär att vetenskapens filosofi med sin rationalitet och ytlighet oavsiktligt stöder de existerande maktsystemen, och hindrar samhällets utveckling i djup mänsklig mening. ATT BLI MEDVETEN OM KÄNSLORNA Känslorna eller snarare känsloaktiviteten är vanligen en rutinmässig psykisk aktivitet hos en människa, och mera sällan stannar man upp för att verkligen bli medveten om den. Eftersom var och en ser sig själv genom sina egna känslor är det omöjligt att ens tillnärmelsevis få en objektiv uppfattning om sig själv. Därför behöver vi andras hjälp, och den får vi i samband med umgänge av olika slag. Eftersom föräldrar och närstående är så viktiga och kära för barn, tenderar barnen naturligt att ta efter dem i psykiskt hänseende. Om din mamma till exempel är glad och öppen till naturen, utvecklar kanske också du just en sådan livsinställning. Ifall din pappa är energisk och modig blir den modellen lätt också din. Men är han sträng och fördömande utvecklar du eventuellt en krävande attityd. Uttrycken för dina närmastes känsloaktivitet smittar av sig på dig, beroende på hur du möter dem. Det formar din personlighets utveckling. Väljer du flaskan eller pillret för att inte känna vad du känner, då börjar du också på kemisk väg förneka dina känslor (dig själv). På kort sikt kan du känna lindring, till och med glädje och njutning. På längre sikt försämras din situation. Fråga dina närstående och vänner vilken känsla de vanligen upplever i dig. Du behöver inte försvara eller förklara dina känslor. Se dig också ibland i spegeln för att studera ditt ansiktsuttryck. På så sätt kan du bli medveten om din tacksamhet, din ångest eller din spändhet. Undvik att klandra dig själv. Var i stället nyfiken på det du ser. Bestäm en lämplig tidpunkt för att stanna upp, reservera tid och vänd din uppmärksamhet inåt. Andas djupt och medvetet, slappna av så mycket du kan. Koncentrera dig på att känna ditt känslotillstånd. Även om du känner rädsla, sorg eller smärta ska du stanna så länge som möjligt just vid den känslan, kanske tills du upplever en sorts befrielse. Du kan göra det här till en vana och göra övningen exempelvis en gång i veckan. Att respektera egna och andras känslor innebär att acceptera och vara öppet medveten om dem. 3.1.3 Känn dig själv genom en annan människa
Ett viktigt redskap för självkännedom är identifikation. Man brukar säga att det som gör dig betryckt eller irriterar dig starkt hos andra berättar någonting om dig själv. En människa ser sådant i andra som hon inte vill se. Hon ser det som en fara och vill inte vara medveten om det. En annan människas beteende kan väcka insikt om egna problem och brister, eller å andra sidan också till exempel om glädje och kreativitet i en själv. Detta kallas identifikation eller psykisk spegling. Enklast uttryckt är den en medvetenhet, antingen om en psykisk likhet eller motsatsen. Din anspråkslöshet kan väcka min medvetenhet antingen om min ödmjukhet eller om mitt övermod. I mig väcker ditt mod medvetenhet om mitt eget mod, men det kan också göra mig medveten om hur jag håller min rädsla vid makt. Den som är arg vill inte vara medveten om vrede i andra människor, eftersom det skulle göra honom medveten om sin egen vrede. En högmodig eller makthungrig person råkar lätt i konflikt med en likasinnad. En missnöjd person känner sig ännu mera förargad i sällskap med en annan surpuppa. En som är blyg blir medveten om sin osäkerhet genom en annan blyg person och för att avvisa den nu aktiverade medvetenheten om sin blyghet reagerar hon med att känna en ännu jobbigare osäkerhet. En lat människa blir medveten om sin passivitet genom en aktiv och initiativrik person. En som ältar problem upptäcker sin inneboende avund genom en annan människas glädje. En stelbent person blir medveten om sin censurattityd genom en annan människa som beter sig spontant. En som är högmodig upplever en ödmjuk person som irriterande. Girighet och slösaktighet är missbruk av rikedomarna, vilket gör att den giriga irriteras av den slösaktigas beteende. En neurotiskt snäll människa ser sin intolerans genom en annan människas stränghet. Vanliga stresskänslor som ångest, rädsla, nervositet och ilska handlar ofta just om avvisande av en medvetenhet som väckts genom identifikation. Människan lär känna sig själv i samspel med andra. En beröring med en annan är en beröring med ens eget inre. Ju viktigare och mer närstående den andra människan är, dess starkare väcks medvetenheten om en själv. Vid psykisk spegling är det främst medvetenheten om de egna syftena, känslo-‐ och tankebanorna som vaknar, medan beteendet inte nödvändigtvis berörs. Ett barn vars far är alkoholist beslutar att aldrig bli som fadern, och dricker därför inte en droppe. Höga krav och stränghet är ofta anledningen till att fadern dricker. Barnets stränga beslut tyder på samma problem. Det sägs ju att äpplet inte faller långt från trädet. När ett barn ser sina föräldrar ser det sig självt. Det är meningen att barn ska födas till en god värld, till kärlek. Därför har barn ofta mycket svårt att acceptera medvetenheten om sina föräldrars orättvisa. Barnet tenderar att idealisera allt, livet borde naturligtvis vara glatt och gott. När han blir äldre inser han att han blivit lurad: föräldrarna och samhället är inte vad han trott. Han blir besviken och revolterar mot sina föräldrar, han kanske hatar dem och hela samhället. Han kämpar hårt mot medvetenheten, mot sig själv. Han handlar orättvist mot sig själv. Det gör att känslan av orättvisa och behovet att revoltera växer. När man möter den här unga människan är det viktigt att komma ihåg hans känsla av besvikelse och vrede, respektera dem, tala och ställa frågor om dem, inte för att hitta orsaker utan för att bli medveten om själva känsloaktiviteten. När han känner att hans upprorskänsla blir accepterad känner han sig hörd och sedd. Därefter kan man börja fundera på hans tankar och nål. I bilaga 4 Frågor för självkännedom finns frågor som du kan använda för att bli mera medveten om dig själv, dina sätt att agera och dina attityder.
En 40-‐årig man berättar i analys om sin förman som är en 50-‐årig kvinna. Mannen arbetar på en psykiatrisk avdelning på ett sjukhus, där kvinnan är avdelningssköterska. Mannen är mycket nervös och ångestfull. Han beskriver kvinnan som en aggressiv, elak häxa. Han säger att om kvinnan är på jobbet är att komma dit som att träda in i helvetet, men när hon inte är där är arbetsplatsen som ett paradis. Han berättar att han inte kan sova natten innan om han vet att de är i samma skift. Han vrider sig i sängen, svettas och är rädd och hatar att igen tvingas ha att göra med avdelningssköterskan. Han säger att han inte har kunnat sova ordentligt på mycket länge, och att han är på gränsen till utbrändhet. Hans enda möjlighet är att byta jobb. I början av terapitimmen berättar mannen om sina känslor, sin vrede och sin rädsla. Han känner att han är accepterad och att man respekterar hans känslor. Han får tala ut, blir mera balanserad och lugnar ner sig. Han upplever att han blivit sedd utan kritik och krav. Jag frågar honom nu vad han ser i den här kvinnan. Han svarar: ”Tvång, censur och mindervärdeskänsla. Hon tror inte på sig själv och döljer det bakom sin aggressivitet. I grund och botten är hon osäker.” I själva verket stämmer allt det här i någon mån på oss alla. Nu är det inte längre en ond häxa som mannen beskriver. Jag frågar vad han tror att kvinnan ser i honom. Han svarar: ”Vad hon ser i mig? Jag tror att hon ser avståndstagande. Hon tror kanske att jag lider av storhetsvansinne, att jag inte står på egna ben utan ger makten åt andras aggressivitet. Hon ogillar att jag inte är rak och öppen utan inställsam och svag.” Kvinnan har naturligtvis inte sagt någonting sådant om honom, så vi kan tolka mannen så här: ”Det du tror att hon ser i dig är dina egna tankar om dig själv, som du blir medveten om i hennes närhet. Du fruktar och hatar den här insikten. Därför är det så svårt för dig att ha med henne att göra.” En förman är en viktig person, och väcker därför medvetenhet hos sina underställda. Efter ett tag fortsätter jag med tolkningen: ”I själva verket är det som du berättar om henne i stort sett det samma som du berättade om dig själv. Via henne blir du medveten om din osäkerhet, din känsla av underlägsenhet och dina försök att skyla över medvetenheten om det. Du säger att hatar den här medvetenheten, alltså hatar du den här kvinnan.” I det här exemplet blir mannen direkt via psykisk spegling medveten om sig själv. Han ogillar förstås en sådan tolkning, men inser tillräckligt väl dess betydelse för att ändå fortsätta med terapin. Han gick i terapi en gång i veckan och efter ungefär två månader upphörde hans behov av att behandla förmannen. Hans stress och behov av att byta jobb försvann.
När någon väcker en viktig och samtidigt strängt förbjuden medvetenhet i dig, upplever du honom som ett stort hot. Du vill inte ha någonting att skaffa med honom, personkemin fungerar inte alls, du är helt låst. Du har låst in din medvetenhet, alltså dig själv.
En kvinna på omkring 50 år som arbetar inom socialvården berättade att hon deltar i ett projekt som leds av en mycket ung kvinna, som får henne att känna vrede och pinande tävlingsanda. Jag uppmanar henne att beskriva sina känslor, och hon beskriver sin rädsla, frustration och stress. Jag hjälper henne att stanna
upp och bli medveten om och acceptera sina känslor. Till sist ber jag henne beskriva vad som förargar henne så hos den unga kvinnan. Hon svarar omedelbart: ”Hon lyssnar inte och tar inte emot andras åsikter. Hon vill hela tiden kontrollera allt.” Just de här är problem som hon själv har, och hon fruktar och hatar att bli medveten om dem.
Följande exempelsituation beskriver identifikation i en skolklass:
En vän till mig som studerar vid en lärarhögskola berättade när vi träffades att hon hade inlett sin praktik. Hon berättade om fem mycket arroganta pojkar längst bak i klassen. De ser ner på henne och tar ingen notis om vad hon säger. Hon var så betryckt att hon tvivlade på att det var någon idé att slutföra studierna när arbetet var så tungt. Jag frågade henne vad hon känner. Hon beskrev hur hon avskyr sådant arrogant beteende. Hon ville över huvud taget inte se de här pojkarna. Jag konstaterade: ”Då agerar ju du och pojkarna du beskriver på samma sätt, ni ser ner på andra, fördömer och föraktar.” Hon blev tyst och jag lämnade henne att tänka över saken. Hon blev lärare och har senare börjat använda psykisk spegling för att hjälpa elever att utvecklas i sina mänskliga relationer. Antagligen identifierade sig de här pojkarna med sin lärare, såg sig själva genom henne men avvisade skarpt den medvetenheten och betedde sig därför särskilt fientligt mot henne. Identifikation är ofta ömsesidig. Då kan det hända att personkemin inte alls fungerar – positionerna är helt låsta, som man brukar säga.
En person som fungerar destruktivt är av praktiska skäl besvärlig för andra och särskilt för sig själv. Människor reagerar vanligen med att undvika onödig kontakt med en sådan person. En aggressiv person har ett negativt energifält. I själva verket var identifikationen, den psykiska spegeln, en faktor som spelade stor roll då jag sökte mig till psykoanalysen. Det gick till så här:
På 1970-‐talet var jag anställd som organisations-‐ och metodutvecklare vid Valmet do Brasils traktorfabrik i Sāo Paulo. Man bad mig ta tjänsten som inköpschef, ett uppgiftsfält som var totalt främmande för mig. Jag upplevde genast stora svårigheter att fungera i en situation där alla mina underställda visste mycket mer än jag. Egentligen visste jag ju ingenting om området. Dessutom märkte jag snart att försäljningschefen hos vår viktigaste varuleverantör var ett stort problem för mig. Han hette Werther och sålde motorer till de traktorer som vi monterade. Jag var mycket beklämd, rädd och arg i hans närhet. Jag upplevde att han var arrogant och ville utnyttja min okunskap. Jag klarade inte att fatta beslut om motorpriser och leveranser. Det gjorde att motorleveranserna blev glesare och det var nära att produktionen av traktorer hade upphört. Jag var mycket ångestfull och det motiverade mig att söka hjälp. Jag ansåg att psykoanalysen hade varit den mest djuplodande metoden, men den freudianska människosynen appellerade aldrig till mig. En dag besökte jag en bokhandel på hemväg från jobbet. Jag råkade ta boken Psicanálise integral i min hand och köpte den. Jag läste den genast och kände stark sympati, för där tolkades människan inte som ett offer för sina omständigheter och sitt förflutna, utan som utrustad med
frihet och ansvar. I boken fanns en adress, jag gick till mottagningen och kom överens om att börja i terapi. Så snart jag lagt mig på divanen började jag beskriva försäljningschefen. Min analytiker bad mig berätta vad jag associerar honom med. Jag svarade att han är en arrogant intrigmakare som försöker utnyttja mig. Min analytiker uppmanade mig att i mig själv se det samma som jag berättat om försäljningschefen. Jag var mycket förargad över att han hade mage att jämföra mig med en sådan oförskämd person. Det var nära att jag avbröt terapin alldeles i början. Men min nöd var så stor att jag ödmjukade mig och fortsatte. Småningom började jag tänka på saken och insåg att han och jag faktiskt hade en del gemensamma drag – mycket fler än jag kunde ana. Sedan öppnade sig porten till min medvetenhet, och som följd av det också fabrikens portar. Motorerna kom i sista stund. Ganska snart blev försäljningschefen och jag goda vänner. 15 år senare, när jag redan hade sagt upp mig hos Valmet, träffade jag av en händelse Werther. Han bjöd mig hem på middag och vi kom överens om en dag. Han skickade sin chaufför för att hämta mig. Jag åt med hans familj och vi mindes gamla tider. Jag berättade att jag arbetade i arbetskooperativ, skolor och andra gemenskaper i bosättningsområden som hörde till de brasilianska jordlösa lantarbetarnas rörelse (MST). MST är en i Brasilien välkänd och ofta svartmålad folkrörelse som kämpar för en jordreform och för de utslagnas rättigheter. Jag undrade hur Werther skulle reagera på det jag berättade. Han såg på mig och sade: ”Pertti, jag är avundsjuk på dig.” Häpen frågade jag vad han menade med det. ”Du hade modet att lösgöra dig från allt det här. Jag har inte det.” Samtidigt pekade han på sitt hus, sin swimmingpool och sin trädgård.
Människor som arbetar inom vården upplever ibland stark aggressivitet från de anhörigas sida. Sonen till en gammal mor kan kräva nästintill det omöjliga, beskylla och klandra vårdaren varje gång de träffas. Vårdaren sköter modern, vilket väcker medvetenhet om kärlek. Sonen blir på så sätt medveten om sin motsatta inställning, sin likgiltighet och sin vrede. Han står inte ut med den insikten och ser vårdaren som en fiende. Det kan till och med vara så att en särskilt aggressiv anhörig är ett tecken på att vårdaren gjort ett utmärkt arbete. Det är klart att identifikation också gör människor medvetna om positiva tendenser och attityder. En annan människas lycka gör oss medvetna om de egna möjligheterna att känna lycka. Personkemin fungerar när en annan människas väsen och agerande ger en positiva känslor. 3.1.4 Hur ska man se på det traumatiska Vi ska fundera på tre ganska vanliga situationer. Det första fallet handlar om Kalle, ett litet barn vars far dricker och misshandlar modern. Fadern har bytt familjen mot flaskan. I det andra fallet är Lenas föräldrar så intresserade av sitt arbete och sin framgång att de just aldrig hinner vara hemma tillsammans med Lena. Huvudpersonen i det tredje fallet är Anna som blivit brutalt våldtagen. Ingen vill råka ut för sådant. När en människa drabbas av någonting mycket ont reagerar hon vanligen med att försöka avvisa medvetenheten om det. Det är som om hon föreställde sig att problemet inte finns om hon inte är medveten om det. Avvisandet av medvetenheten blir en
destruktiv livsstil som ibland, underligt nog, kallas överlevnadsstrategi trots att den uttryckligen bara gör problemet större. Anna kämpar för att glömma våldtäkten. I själva verket försöker hon aktivt undvika att minnas händelsen, men minnet är en del av hennes medvetenhet. Eftersom människan i hög grad är sin medvetenhet innebär det att Anna undertrycker sig själv. Dessutom fungerar strävan att glömma (undvika att minnas) i motsatt riktning, den aktiverar minnet och därmed upplevelsen. Anna aktiverar känslan av våldtäkten och genomlever den på nytt i sitt inre. Det som kallas försvarsmekanism är i själva verket en förödelsemekanism. Avvisandet av medvetenheten är en fälla, den farligaste fällan av alla, eftersom den hotar människans grundläggande väsen. Traumat orsakas inte av den dramatiska händelsen utan av människans sätt att förhålla sig till det skedda. Kalle gör allt för att slippa se sin far dricka. Han försöker agera så att pappan inte ska dricka. Han kan gå så långt att han ser sig som skyldig till faderns drickande. Förtvivlat försöker han vara så snäll att pappan inte ska ha någon anledning att dricka. Han skuldbelägger sig. Han försöker dölja faderns alkoholism för grannar, släktingar och skolkamrater. I själva verket kämpar han framför allt för att avvisa sin medvetenhet om saken, som för att kunna känna att problemet inte existerar. Fadern dör men Kalle har utvecklat en vana att avvisa medvetenhet. Han avvisar och förnekar sig själv. Det gör att han känner kronisk och stark ångest, rädsla och bitterhet. De här känslorna visar sig i hans människorelationer och beteende. Lena vill inte tro att det är sant att föräldrarna ger sitt arbete och sina fritidssysselsättningar större betydelse än henne. De är sällan hemma med henne. Föräldrarna sköter Lenas fysiska och materiella behov på bästa sätt, hon har barnvakt och allt hon kan behöva och önska sig, utom mammans och pappans tid och närvaro. När föräldrarna är hemma är deras intresse för Lena av teknisk art. De frågar hur det var i skolan, har du läst dina läxor, är det någonting du behöver. Frågorna gäller prestation – uppmärksamheten riktas på framgång, inte på människan, Lena. Lena lider av kärleksbrist och känner sig övergiven, hon är inte värd sina föräldrars uppmärksamhet. Hon har inget människovärde i sig, men tilldelas någon form av värdesubstitut när hon presterar. Småningom börjar Lena få kraftigare symtom och hon ropar på hjälp på ett förtvivlat och vanligen destruktivt sätt. Hon smäller i dörrar, skär sig, söker sig till dåligt sällskap. Föräldrarna reagerar med bestörtning och besvikelse och försöker hitta medel att lugna ner Lena. De stannar inte upp för att lyssna och känna, och de är kanske arga. Ofta tar man till antidepressiva läkemedel, när det i själva verket är föräldrarna som behöver vård, självkännedom. I den här situationen agerar också Lena med sin egen vilja, och hennes problem är att hon inte accepterar medvetenheten om föräldrarnas rädsla att möta henne sådan som hon är. Kalles, Lenas och Annas sätt att försöka lösa sina problem är en fälla. Man kan inte klandra dem för det eller ens vänta sig något annat. De har på sitt sätt försökt göra sitt bästa för att undvika lidande. Om de blir medvetna om detta kan de ta sig ur fällan och åtminstone delvis befria sig. Efter ett krig lider soldaterna av posttraumatisk stress, var och en på sitt sätt: de känner ångest, rädsla, självanklagelse, depression, nöd och aggression. Ifrågasätter man krigets berättigande förstärks de symtom som har med skuld att göra. Var och en söker hjälp på sitt sätt. Vissa begrundar sina erfarenheter genom att läsa krigslitteratur, somliga genom att minnas tillsammans med andra, en del genom att sluta sig och andra genom att medicinera. Det är säkert svårt att acceptera den medvetenhet om maktsystemets vanvett som kriget väcker, liksom medvetenheten om hur det får människor att agera grymt och döda varandra.
Den här fällan, avvisandet av medvetenheten, det vill säga traumatiseringen kan studeras skede för skede:
1. När Maja upplever någonting mycket svårt, som pappan aggressivitet, mammans avvisande attityd, sexuellt våld eller mobbning, kan hon reagera genom att strängt fördöma den som gjort fel och starkt förneka medvetenheten om saken. Hon vill inte tro att det är sant. När hon försöker förneka sin medvetenhet och kämpar för att glömma oförrätten blir resultatet precis det omvända. Avvisandet aktiverar medvetenheten och därmed också upplevelsen av den ångestfulla erfarenheten. Maja lider ständigt.
2. Eftersom medvetenhet är det mest centrala elementet i den mänskliga tillvaron förnekar Maja en del av sig själv när hon förnekar sin medvetenhet. Det leder till att hon känner sig knäckt, övergiven, isolerad eller förödmjukad. Det är förnekandet av medvetenheten som traumatiserar henne och gör henne neurotisk.
3. Detta gör att känslan av orättvisa växer och på den reagerar hon med kronisk censur. Hon håller rädsla, bitterhet och hat vid makt. Med tiden leder det till fysisk och psykisk sjukdom, utbrändhet.
4. Eftersom Maja förnekar en del av sig själv känner hon att andra vill henne illa. Hon upplever ofta det människor säger som djupt sårande, som dolkstygn i bröstet. Även konstruktiv kritik känns förödmjukande. När hon förnekar sig själv tolkar hon allt negativt och upplever att andra vill henne illa (paranoia).
5. Hon känner sig tillintetgjord och upplever att hon inte har rätt att finnas till. Det är anledningen till hennes stora behov att genom andra få bekräftelse på sin existens.
Människan har olika medel att hos andra få till stånd sådana känsloreaktioner som bekräftar känslan av att finnas till. Vanliga sådana medel är: Att acceptera och beundra andra. Maija kämpar för att vara snäll, alltid accepterad,
beundrad och framgångsrik. Hon gör allt för att inte bli övergiven eller bli föremål för andras missnöje. För att inte bli övergiven säger hon aldrig nej. Pekka gör däremot allt för att få makt, pengar, en fin bil, en stor bostad och därigenom andras beundran. Känslan av makt är ett förtvivlat substitut för kärlek.
Ständig uppmärksamhet från andra. Pekka gör allt, både gott och ont, för att stå i
centrum för uppmärksamheten. I skolan stör han systematiskt undervisningen så att allas uppmärksamhet riktas mot honom. När han som vuxen deltar i möten på sin arbetsplats, förhåller han sig alltid negativ till majoritetens önskemål. Han stretar emot och får uppmärksamhet. Andra blir nedslagna, frustrerade och irriterade av hans beteende och är därför oförmögna att verkligen hjälpa honom. Han får makten och uppmärksamheten. Nu känner han att han finns till.
Andras medlidande och skuld. Lena försöker framkalla känslor av medlidande hos
sina medmänniskor genom att i oändlighet beskriva sina svårigheter och sjukdomar. Hon vill få andra att känna medlidande, och i bästa fall skuldkänslor på grund av hennes svåra livssituation. Hon klamrar sig särskilt vid dem som har svårt att se hennes offerattityd och därför blivit fångade. Frustrerade låtsas de lyssna nästan hur länge som helst, men de är arga på sig själva eftersom det de gör inte är vettigt. I själva verket vill de inte lyssna, och lyssnar inte heller utan väntar
bara att Lena ska sluta. Lena känner deras irritation och medlidande. Hon är sedd, hon existerar. Det hon egentligen behöver är kärlek, ärlighet och medvetenhet.
Andras rädsla, hat eller förakt. Pekka beter sig mycket aggressivt, alla blir rädda när
han kommer. Han upplever andras rädsla som en bekräftelse på sin existens. Eller så gör han någonting så otäckt att andra blir arga. Andras ilska stärker hans känsla av att finnas till, han är sedd. Eller så beter han sig kanske på ett motbjudande sätt, använder fult språk och luktar illa, så att andra reagerar med avsky. Andras avsky är en bekräftelse på att Pekka finns till.
Människan vill finnas till och vara accepterad, och de är naturligtvis hennes grundläggande rätt. Hon längtar efter kontakt med sig själv, med kärleken och sitt metafysiska väsen, livets källa och mening. Ett avvisande av medvetenhet leder till att hon väljer neurotiska medel. Hjalmar Söderberg (svensk författare, 1869-‐1941) skriver i sin bok Doktor Glas: ”Ingenting förringar och drar ner en människa så, som medvetandet att inte vara älskad. Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris som helst.” Vi vanliga människor reagerar ofta med ont på ont. Det är ovanligt att reagera klokt på sådant som är ont, det vill säga med gott. Bara kärleken kan hela. Kanske är det just avvisandet av medvetenheten som orsakar allra mest mänskligt lidande. FRUKTAR ELLER HATAR DU DINA FÖRÄLDRAR? Om du upplever att du har ett problematiskt förhållande till dina föräldrar kan du fundera på saken genom att följa stegen nedan:
-‐ Var medveten om den rädsla, skam, bitterhet eller vrede som du känner. Koncentrera dig medvetet på att uppleva de här känslorna. Försök acceptera dem. Du har antagligen upplevt dem som förbjudna, vilket gjort att du ansträngt dig för att avvisa medvetenheten om dem. Smaka på deras styrka och karaktär, känn efter var i kroppen de finns. Var nyfiken på dem. Undvik skuldbeläggande, kritik och krav.
-‐ Granska ditt fördömande sätt, ditt sätt att döma din mamma eller pappa och dig själv. Fundera på om människan har rätt att döma någon, ens sig själv?
-‐ Har du ansträngt dig för att förändra din mamma eller pappa? Du har säkert varit förtvivlad och deprimerad för att du inte haft makt och förmåga att förändra dem. Det sägs ju att inte ens Gud kan förändra människan. Men inom dig har du i åratal kämpat hårt för att göra det. Det är inte konstigt om du känner dig alldeles slut och kraftlös. Är du medveten om att du inte har accepterat medvetenheten om din pappa eller mamma sådan som han/hon är?
-‐ Känner du dig som ett offer? Den känslan är alltid förknippad med sådana här situationer, du är ju ett offer för orättvisa. Upplevde du att du inte hade någon annan möjlighet än att agera som du gjorde? Du försökte förändra din mamma eller pappa. Du upplevde det som det enda alternativet. Det här är en fälla, en ond cirkel som du råkade i. Skyll inte dig själv. När du försökte förändra henne förnekade du medvetenheten om henne och därmed dig själv. Det är klart att du kände misströstan, bitterhet och vanmakt. Stanna upp och känn de här känslorna i dig, gör det med intresse, liksom med nyfikenheten hos en vetenskapsman.
-‐ Barn brukar härma sina föräldrar. Är du medveten om att du, i psykisk mening, skulle ha härmat din mammas eller pappas intolerans, stränghet och negativa inställning till känslor? Naturligtvis i annan form och utsträckning än hon/han, ni är ju olika människor. Det förstod du säkert aldrig att tänka på som barn och ingen kunde hjälpa dig. Du kan tänka på att en del av din kamp riktade sig mot den medvetenhet som din pappa eller mamma väckte i dig (se föregående kapitel om psykisk spegling).
-‐ Vill du medvetet avstå från din fördömande attityd? Ingen har väl rätt att döma en annan. Du behöver inte förlåta. Försök inte förlåta, det är inte ens din sak. Det räcker att du slutar med din benägenhet att döma. Det kommer att befria din medvetenhet vilket gör att du också blir fri som människa.
Personligheten förändras hela tiden. Den bästa förändringen är att öppna sig. När medvetenheten öppnas, öppnar människan sig. Det gäller också samhället: när människorna öppnar sina ögon och blir medvetna om det sjuka i samhället, då förlorar maktens patologi sitt grepp. Samtidigt vaknar intresset, tron, modet och förmågan att agera för att bygga ett jämlikt och solidariskt samhälle.
En klient, en cirka 70 år gammal kvinna som heter Margret, har länge gått i terapi för att behandla sin mycket svåra barndom. Hennes familj var mycket fattig. Att skaffa mat åt tio barn var en daglig kamp. Hennes mor var alltid stressad och jäktad, barnen var i vägen. Margret var bland de yngsta, modern önskade att hon aldrig blivit född. Hon upplevde att modern tyckte särskilt illa just om henne. Modern var alltid krävande, kritisk och skuldbeläggande. Hon kände att modern inte satte värde på henne, hon hade ingen rätt att ha åsikter, egen vilja eller att känna glädje. Det har hon varit bitter över hela livet. Under en analys beskriver hon saken så här: ”Nu känns det lite ljusare. Jag har tänkt att min barndom var sådan som den var, att mamma kanske gjorde sitt bästa och att man inte kunde göra något åt situationen. ”Jag säger: ”Du har alltså frångått ditt sätt att döma din mor.” Hon svarar: ”Just det, jag kan känna mig ledsen över det som var, men att döma hjälper inte…”. Jag bekräftar detta med att säga att genom att döma binder man sig själv vid oförrätten. Hon konstaterar: ”Man gör sig till fånge. Tidigare har jag alltid tänkt att om jag accepterar mamma så betyder det att hennes agerande var acceptabelt. Jag har verkligen blandat ihop de här sakerna. Jag var mycket ledsen och deprimerad eftersom jag hela tiden kände mig utsatt för beskyllningar.” Jag ber henne: ”Beskriv vad du kände då.” ”Att jag inte var älskad, inte var omtyckt, att jag var övergiven.” Hon beskriver det hon upplevde att andra kände, så jag ber henne om igen att uttryckligen beskriva sin egen känsla. Då fortsätter hon: ”Allt jag gjorde var fel…” Hon har svårt att stanna upp och berätta om sin egen känsla. Hon talar bara om hur andra behandlade henne. Jag frågar igen vad hon kände då. ”Jag var mycket, mycket sorgsen över att ingen förstod mig. Jag var övergiven.” Jag uppmanar henne igen att beskriva sina känslor. ”Ensam, jag var inte älskad.” Hon har svårigheter eller kanske ett motstånd mot att identifiera sin känsloaktivitet, vilket är vanligt. Hon ser sig själv starkt som ett offer. Jag frågar: ”Du sa att du kände sorg. Kände du möjligen också rädsla, bitterhet, hat och skuld?”
”Just sådant kände jag och dessutom alltid missnöje.” Jag tolkar henne: Du hade en stark skuldbeläggande känsloaktivitet som gjorde att du kände skuld fast din mor inte ens var i närheten.” Hon svarar: ”Just så var det… Jag var så rädd att känna glädje, tänkte att den genast skulle tas ifrån mig. Jag vågade inte alls känna glädje.” Jag förtydligar detta för henne: ”Du tillät dig inte att vara glad. Du förbjöd glädje i förebyggande syfte. Och samtidigt skyllde du det på din mor….” Mamma var nästan aldrig glad, och jag tog det som modell för mitt liv… Jag ville hämnas på henne, ge tillbaka, jag ville ha någon form av makt. Jag ville inte känna mig besegrad.” Här fortsätter jag: ”Du säger att det till sist blev en maktkamp där du tog till samma vapen som du upplevde att din mor använde. Du smittade dig själv med din mors sjukdom.” ”Just så var det, det var en ständig maktkamp.”
Den danska filosofen Sören Kierkegaard (1813-‐1855) har sagt: ”Om jag vill hjälpa en annan människa måste jag först bli medveten om vad hon förstår. Gör jag inte så utan ändå försöker hjälpa henne, betyder det att jag försöker visa mig bättre än hon.” 3.1.5 Att vara eller inte vara? Svårigheten att uttrycka sig Det är rätt vanligt att vi har svårt att uttrycka oss, särskilt i grupp. Vi känner oss lätt utsatta för kritik och är rädda för att bli till åtlöje. Vi känner oss hämmade och uttrycker inte vår kunskap, våra förhoppningar och talanger. Vilken inre faktor får oss att göra så här? Nedan följer några vanliga hypoteser om svårigheten att uttrycka sig. Jag är medveten om mina svårigheter att uttrycka mig och jag kritiserar mig själv för det. Kanske känner jag ett starkt krav på att kunna säga vad jag vet och tror. Jag upplever att kraven kommer från andra, inte från mig själv. Jag känner mig illa behandlad och reagerar med motstånd. Jag märker inte att mitt problem är min egen stränghet och mina krav på att kunna lösa problemet. Min osäkerhet och rädsla är mycket obehagliga. Jag vill inte känna sådant och därför försöker jag avvisa medvetenheten om de här känslorna, precis som om detta kunde rädda mig ur situationen. På så sätt motarbetar jag mig själv (min medvetenhet) och sluter mig inom mitt skal. Jag upplever att andra underskattar mig, fast det i själva verket är min egen attityd och mitt sätt att se på mig själv. Jag beskyller andra i stället för att se min rädsla som ett nyttigt symtom, en varningssignal och blicka in i mitt inre. Kanske har jag redan i barndomen utvecklat en kronisk censurhållning. Jag försöker ständigt avvisa någon viktig medvetenhet (till exempel min pappas alkoholbruk, min mammas undergivenhet, någon mycket obehaglig upplevelse). När jag intar censurhållningen avvisar jag medvetenhet över huvud taget, alltså mig själv. Det gör att jag känner att mina uppfattningar, mina åsikter och min vilja på något sätt är förbjudna och därför farliga att uttrycka. Det kan hända att jag har en rätt stark tendens att idealisera mig själv. Jag får inte göra fel, det vore en katastrof. Min perfektionism är en egoistisk attityd. Jag ser mig själv som en mycket viktig människa, det är som om världen snurrade kring mig, jag är centrum för allas uppmärksamhet. Jag är rädd för att öppna mig. Min svårighet består också i viss mån av den avund, som finns i oss alla. Avund förklarad enligt termen invidere: jag vill inte vara medveten om allt gott och vackert, alla
möjligheter som finns i mig och i livet. Om jag skulle uttrycka mina åsikter och kunskaper skulle de komma fram, deras värde skulle bli synligt och jag kunde utveckla dem tillsammans med andra människor. Avunden gör att det är förbjudet och farligt att använda min förmåga. Jag koncentrerar mig på att inte skilja mig från andra. Jag tänker alltså mycket på vad andra tänker om mig. Jag använder andra som förevändning för att begränsa min handlingsförmåga. Ifall du känner det svårt att uttrycka dig ska du medvetet försöka acceptera detta. Det är en form av blyghet, som har en viss charm. Den kan ses som anspråkslöshet, som ju är vacker. Fundera igenom alla alternativen ovan för dig själv. Ju mer du blir medveten om dem, dess starkare känner du kanske möjligheten att bli befriad och dess lättare blir det för dig att föra fram dina mänskliga rikedomar.
Rektorn i en svensk folkhögskola sa till mig att alla lärare styrs av rädsla. Jag frågade vad han menade. Han svarade att alla är rädda att göra bort sig. I ett sådant känslotillstånd är det säkert svårt att ha kontakt med eleverna och undervisa. Arbetet måste verkligen kännas tungt. Det här var ett nyttigt tips med tanke på den utbildning som just skulle börja. I början var det därför viktigt att tala om rädsla och arbeta för att skapa en inställning där man accepterade rädslan. När man får vara rädd mister rädslan sin makt. Man behöver egentligen inte alls behandla orsaken till rädslan, rädslan är i själva verket neurotisk också i det här fallet.
3.1.6 Hur är du uppfostrad? Vanligen uppfostras vi till att bli lydiga och snälla, så kallade goda människor och hörsamma medborgare. Man lär oss uppföra oss och handla enligt yttre förväntningar och anvisningar. Syftet med fostran är då inte att stärka de mänskliga rikedomarna, vilket skulle innebära att vi kunde agera spontant utåt ur vårt inre. Vi blir lärda att tänka på vad andra tänker om oss, i stället för att låta vår känsloaktivitet praktiskt taget fritt styra våra handlingar. Man stöper barnet i en viss form i stället för att hjälpa det att öppna sig. I barnuppfostran gäller samma principer som i alla andra människorelationer. De viktigaste principerna är:
-‐ att respektera, lyssna och vara intresserad -‐ att stärka medvetenheten om de mänskliga rikedomarna -‐ att med gemensamt ansvar hindra destruktivt handlande och vägleda till positiv
verksamhet -‐ att i en anda som respekterar och accepterar barnet vara medveten om
eventuella negativa intentioner En human ledare förhåller sig just så här till sina underställda. Exemplet är den bästa läraren. Om mamman svär lär sig barnet kanske också att svära. Är pappan retlig tar sonen efter. Ifall en mamma möter sina egna och barnets svårigheter med tolerans och öppenhet, lär sig hennes dotter att man inte behöver skämmas för svagheter och misstag. Om en pappa inspireras av sitt arbete kommer hans dotter kanske också att uppleva arbetet som en källa till glädje. Barnuppfostran kan jämföras med skolning av hästar. En bra tränare ger akt på vilken slags individ det är fråga om och anpassar sitt skolningsprogram så noga som möjligt
efter hästens lynne, vild, skygg, glad eller ödmjuk, och efter vad den redan kan. En bra tränare förstår att skolningen sker på hästens premisser. Det gäller också i barn-‐ och vuxenfostran. Tillsammans med sina föräldrar får barnet sin första kunskap om mänskliga relationer. Moderns och faderns personligheter är de första erfarenheterna. De är förknippade med stor kärlek och trygghet eller med avvisande och osäkerhet. Den lärdomen brukar barnet överföra på sina senare mänskliga relationer, vilket kallas transferens. Man brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet. Utan att märka det härmar barnet sina föräldrars livsinställning och vanor, särskilt om han eller hon fördömer dem, till exempel för deras stränghet och likgiltighet. Fördömandet är ett symtom på att man undertrycker sin medvetenhet, det vill säga sig själv. Då gör barnet just det mot sig självt som det avskyr mest hos sina föräldrar. HAR MAMMA OCH PAPPA TID? Föräldrar kan vara så intresserade av sitt arbete att de aldrig är hemma. Leksaker, nöjen och barnvakter finns, men inte mammas eller pappas närvaro. Barnet tolkar en sådan situation på alldeles riktigt sätt: föräldrarna tycker att deras arbete är mycket viktigare än jag. Barnet finns på fjärde plats i prioritetsordningen, efter jobbet, festerna och vännerna. Det är ett tecken på att barnet inte är älskat. Det hjälper inte hur många gånger föräldrarna än upprepar: ”Jag älskar dig.” Barnet reagerar med att göra uppror och protestera. I värsta fall blir relationen till föräldrarna fientlig och så fort barnet vågar flyttar det hemifrån och söker kärlek på annat håll. Om du som mamma eller pappa skulle bli medveten om något sådant borde du ändra ditt handlingssätt och planera så att du får mera tid att vara med ditt barn. Börja från noll och erbjud barnet din tid, och gör det reservationslöst. Förvänta dig inte att han genast vill börja pyssla med dig. Han vill kanske hämnas en smula på dig genom att avvisa dig och testa om du menar allvar. Kan man lita på dig eller blir det besvikelse igen. Stå till hans förfogande, gör ingenting annat än vänta. Läs inte ens tidningen. Var bara närvarande tre timmar om dagen. Om några dagar vågar han antagligen tro på ditt erbjudande. Det bästa är om ni kan göra något nyttigt tillsammans. Det får barnet att känna sig uppskattat. NEUROTISK OMSORG Ibland försöker föräldrar skydda sina barn från allt ont. I ett sådant beteende ingår ett neurotiskt kontrollbehov som i hög grad bygger på avund: man låter inte barnet pröva och utveckla sina färdigheter, utan ser i allt en anledning att förbjuda och varna. En sådan mamma eller pappa fungerar på samma sätt i förmansställning på en arbetsplats. Hon hindrar sina underställdas utveckling genom att vilja kontrollera allt. Arbetstagarna blir frustrerade och nervösa, vilket gör dem så ur balans att de inte kan göra någonting för att hjälpa förmannen, utan tänker mest på sig själva. Förmannen eller föräldern behöver hjälp för att bli medveten om hur hon begränsar och kontrollerar användningen av sin förmåga och sina möjligheter, och deras utveckling. Ett överbeskyddande beteende är förknippat med censur. Föräldrarna gör allt för att ingenting ont ska nå medvetenheten, och på så sätt ger de i själva verket näring åt det onda i sig själva och andra. I skolan händer det att föräldrar in i det sista försvarar sitt barns destruktiva beteende och skuldbelägger läraren, fast alla vet hur problematiskt barnet är. Föräldrarna har ett
hysteriskt behov att försvara barnet, men deras verkliga syfte är att hindra medvetenhet om familjens problem. Inför läraren bortförklarar man barnets problem, men hemma får det kritik och bannor. Avvisande av medvetenhet är familjens livsinställning. Det som kan väcka medvetenhet om familjens problem ses som ett hot som man häftigt angriper. Vanliga måltavlor är just lärare, socialarbetare, sjuksköterskor eller poliser. Fostran är alltid något mycket djupgående, i grund och botten är det en andlig känslofostran. Det ser man av följande exempel, där en vuxen kvinna, till yrket socialarbetare, berättar om sina svårigheter att möta sina egna familjemedlemmars känslor.
Kvinnan inleder sessionen: ”Jag är så fjärmad från mina känslor. Men jag vet att det är bäst att prata om just det man minst av allt vill tala om. Min syster Liisa är mycket avvisande mot min dotter Pirjo. Jag är arg på henne för det. Allt fick sin början då Pirjo glömde Liisas födelsedag och Liisa reagerade med att straffa henne. Det gör mig så ledsen, tänk att min egen syster alltid ska göra så där. Och Pirjo reagerar också med mycket starka känslor. Jag frågar: ”Vad känner du för din syster Liisa?” Hon svarar: ”Hat, jag vill undvika henne. Jag känner mig sårad, jag är ledsen.” Jag bekräftar det här genom att upprepa: ”Du säger att du känner hat och sorg och känner dig ledsen. Upplever du att du respekterar de här känslorna i dig själv?” ”Hm, ja, det gör jag faktiskt.” Hjälper de här känslorna dig att hantera saken?” På det svarar hon: ”Det vet jag inte riktigt, jag känner mig osäker. Men det att jag inte sluter mig är ändå bättre än min tidigare reaktion som var att vara till lags.” Jag tolkar: ”Tidigare reagerade du genom att förneka all medvetenhet om din systers vrede. Du försökte låtsas som om du inte såg hennes vrede, och du gjorde allt för att hon inte skulle bli arg.” ”Just så var det…” Jag fortsätter: ”Du gjorde alltså allt för att hon skulle vara snäll.” ”Ja!” ”Du kände alltså på sätt och vis att du var ansvarig för hennes känsloaktivitet.” Hon svarar: ”Just det, jag har på något sätt just en sådan omedveten tanke.” ”Är det här något som du kan minnas redan från barndomen?” ”Ja, alla var rädda att någon skulle bli arg, särskilt gällde det pappa. Vrede och missnöje var ett stort tabu. Alla reagerade med att vara snälla. Mamma var mycket rädd att Liisa skulle bli arg. Och jag beter mig ju på samma sätt i fråga om min man och Pirjo. ” ”Du upplever att du ansvarar för deras känsloaktivitet, vilket betyder att du kräver av dem att de inte ska bli arga. Du känner att du borde kunna hindra det. På så vis förnekar du medvetenheten om vreden och kuvar dig själv. Du sa ju att du känner dig låst. Samtidigt ger du makt åt vreden och näring åt vreden i dem. Du vet att arga människor stressar mera, är sjukare och dör i förtid.” Så är det, jag vet det.” Nu är det viktigt att du inte skuldbelägger eller beskyller dig själv för det här.
Du lär dig en familjemodell av dina föräldrar och utan att du märker det håller du på att överföra den till dina egna barn.” ”Precis! Det är just vad som håller på att ske, just det…” Jag föreslår att hon ska tala öppet om den här modellen med Pirjo och sedan, ifall hon tycker att det är möjligt, också med sin syster Liisa. Tanken är att när man avslöjar och accepterar familjens uppfostringsmodell befrias medvetenheten om den, och då kan man börja befria sig från den neurotiska och irriterande stilen att kontrollera andras känslor.
BARN ÄR FÖRTRYCKTA När man studerar stads-‐ och samhällsplaneringen på olika håll i världen får man en känsla av att det faktiskt är ont om utrymme för barns och ungdomars aktiviteter och fritidssysselsättningar. Skolor kan det nog finnas, men de tjänar näringslivets syften. Ungdomarna driver omkring i köpcentren och samlas där det råkar sig. Jag har just inte sett några aktivitetscentra med verksamhet som verkligen intresserar barn och ungdomar. Sysslolöshet är inte bra för någons psykiska hälsa. I Brasilien brukar man säga att ett tomt huvud är djävulens verkstad. I sin bok De förtrycktas pedagogik beskriver Paulo Freire hur förtryckta människor blir förtryckare. När en människa utnyttjas och kuvas på arbetet lär hon sig den modellen och tillämpar den också på sin make och sina barn. Hon blir så van att underkasta sig och att förtrycka att hon inte kan leva på något annat sätt. Hon måste alltid hitta någon att se ned på, och någon annan att se upp till. Hon ser med beundran på sina förtryckare och med förakt på dem som är svagare än hon. Hennes barn lär sig kanske samma modell, att underkasta sig och förtrycka. Det är lätt att utnyttja sådana människor som soldater, byråkrater, arbetstagare och konsumenter. Den colombianska Nobelförfattaren Gabriel García Márquez förslog att man skulle grunda en internationell barnskyddsorganisation med syfte att försvara och skydda barn mot att missbrukas av sina föräldrar. Idén är mycket intressant. Han vill skydda världens barn mot allt slag av kuvande. Han är säkert medveten om ett sådant behov också i sig själv, nämligen behovet att skydda sitt barnasinne mot vuxenvärldens förtryckande värderingar och strukturer. BARN SOM TRILSKAS En negativ känsloaktivitet utvecklas ofta redan i tidig ålder, när barnet märker att det får sina föräldrars uppmärksamhet när det gråter, är sårat eller ilsket. Föräldrarnas uppmärksamhet betyder vanligen irritation och förbud, men ändå uppmärksamhet. Barnet upplever också negativ uppmärksamhet som ett slags substitut för kärlek, och kärlek behöver det sannerligen. Barnet lär sig kanske också att man kan irritera föräldrarna genom att trilskas. Det ger näring åt barnets storhetskänsla och ger det en känsla av makt. Föräldrarna upplever inte barnets gråt som en nyttig larmsignal utan agerar för att få slut på barnets kinkande. När barnet upplever att det är förbjudet att kinka, blir det ett än mer lockande maktmedel. När barnet börjar skolan fortsätter samma rutin. Det uppträder störande och ställer till gräl. Här får barnet lärarens och de andras uppmärksamhet. Det upplever helt riktigt att det får makt, substitutet för kärlek, vilket stärker dess känsla av att finnas till. Sedan blir detta barn en vuxen person. Han arbetar och fungerar enligt samma mönster, men något mer dolt. Under möten försvårar han beslutsfattandet, söker negativa sidor i allt, är missbelåten eller arg och blir lätt sårad. På så sätt kommer han i centrum för uppmärksamheten, medan alla andra är beklämda och frustrerade. Han njuter av maktkänslan trots att han i grund och botten lider. En klok mor, far, lärare eller förman förhåller sig engagerat och respektfullt till gråt, bråk eller sårade känslor. Hon eller han förringar inte den andras känslor. Hon försöker hjälpa barnet eller arbetskamraten att stanna upp och känna sin känsla. Hon koncentrerar sig på att tala om den och sparar den praktiska behandlingen av det eventuella problemet till följande skede. Men ifall problemet är uppenbart och det är möjligt att åtgärda det, ser hon naturligtvis till att genast göra det.
KRAV LEDER TILL MOTSTÅND Rimliga krav på att förverkliga någonting meningsfullt motiverar till handling när man ser kraven som utmaningar och mål. För människan innebär de en möjlighet att utveckla och använda sina färdigheter och erfarenheter. Ifall kravet är förknippat med tvång eller om det upplevs som ett tvång reagerar människan med motstånd. Kravet ger upphov till en negativ känsloreaktion som dödar handlingsglädjen. Om jag upplever det som ett krav att vara snäll, glad, kompetent eller spontan blir effekten den motsatta. Utåt försöker jag kanske spela den rollen, och jag kan faktiskt lyckas med det, rentav så bra att rollen blir rutin. Inom mig är jag ändå missnöjd, osäker och upprorisk. Det kan hända att andra inte märker det, och jag själv vill heller inte vara medveten om det. Kraven ökar min neurotiska själviakttagelse och självupptagenhet och hindrar min utveckling som människa. När andra ställer krav på mig, beror det på mig hur jag reagerar. Om jag har för vana att ställa hårda krav på mig själv (och därmed också på andra), tolkar jag allt tänkbart som krav, det må så vara hustruns fråga ”älskar du mig”, förmannens begäran om en rapport eller en kommentar från en vän: ”du borde slappna av”. Stränghet är ofta förknippad med ett perfektionistiskt, nästan gränslöst, egocentriskt drag. Jag upplever ju lätt allt tänkbart som förknippat med krav, och uttryckligen som krav just på mig. Jag känner att jag har ansvar för allt och att jag är skyldig till allt. Det händer att ett barn känner sig ansvarigt för sin fars alkoholism. I konkurrenssamhället upplevs sociala situationer som konkurrens. Livet känns som en ständig kamp för en plats, man måste vara bättre än andra, som om det inte räckte att vara människa. Det leder lätt till att alldeles vanliga, alldagliga sysslor upplevs som tunga krav. Vardagssysslor, som att sköta läxorna, diska, stiga ur sängen, borsta tänderna och gå till jobbet känns påtvingade. Allt blir prestation. Livet känns trist och man råkar in i en ond cirkel. Man blir trött, frustrerad och sjuk. Glädjen är borta ur vardagen. Man säger ofta att man måste ställa krav på barnet och sätta gränser. Om man med det menar att inspirera så är det bra. Men gränser upplevs trots allt som ett frihetsberövande och ett begränsande av ansvar. Det känns orättvist. Å andra sidan är det nödvändigt att hindra destruktivt handlande. Gränsdragningen borde gälla skadlig verksamhet, inte människan. När man säger ”slå inte” till ett barn, upplever barnet det lätt som ett förbud som är riktat mot hans eller hennes person. Om man däremot säger att det är förbjudet att slå, ligger uppmärksamheten på det att slå och inte på barnet som människa. Ofta sätts gränser i en anda av avund, man vill hindra livsglädje, påhittighet och spontanitet. Jag skulle inte alls använda uttrycket att sätta gränser. Jag skulle ersätta det med hindrande av destruktiv verksamhet. På stränghet reagerar vi alltid med motstånd, uppror. Vi kan försöka dölja upproret genom att uppträda beskedligt, för vi är rädda för auktoritetens eventuellt vredgade reaktion. Det är ett försök att med vårt fogliga uppträdande helt eliminera eller dölja problemet. Det leder till bitter underkastelse som tar sig uttryck exempelvis i depressivitet eller som andra aggressiva handlingssätt, som att skära sig, riva sig i håret, att klä sig accentuerat i svart, ätstörningar och våldsförhärligande. En människa med mycket stränga krav upplever denna sin benägenhet som en orättvisa. Hon gör uppror mot sig själv. Den inre kampen tar sig uttryck i ett motsägelsefullt beteende. Hon reagerar starkt på alla auktoriteter, fruktar och hatar dem. Existerar det en inspirerande kravfullhet? Motiverar kraven till handling?
3.1.7 Varför är det så svårt med kärlek? Hur svårt är det inte förena djup andlig kärlek med sexuell njutning. Det är som om de följde olika lagar och för många av oss kommer de aldrig i närheten av varandra. I kapitel 1.4 Andlighet och livsenergi funderade vi på hur kärleken, medvetenheten, andligheten, sexualiteten och döden hör ihop. Varför är det då så svårt med kärlek? I västvärlden betonar vi det romantiska i parbildningen. Blir jag förtjust i dig, då älskar jag dig. Jag vill ha dig för mig själv och bara för mig själv. Bara du kan göra mig lycklig. Naturligtvis försöker jag också göra dig lycklig. Men det är själviskt att försöka lägga beslag på en annan människa. Vill jag ha dig riktigt mycket, då vill jag att du är en sådan som tillfredsställer just mina behov. Ur det växer ett behov och ett krav att omforma dig och få dig att tillmötesgå min vilja och min smak. I värsta fall växer detta behov och krav så att jag vill underkuva dig, om så med våld. Ifall du inte agerar så som jag förväntar mig och kräver kan jag bli så besviken och ursinnig att jag tar till våld. Kärlek är en djup kontakt med ens eget inre, med det som är människans grundläggande väsen. En kontakt med verkligheten och därmed också med det sunda. I kärlek frigörs de mänskliga rikedomarna. Denna kontakt med det inre förutsätter att man tar sig igenom den sociala masken och förbi alla hämningar. När man bryter sig igenom och tränger in berörs hämningarna och medvetenheten om dem väcks. Ifall masken är stark och hämningarna kraftiga är genomträngandet en våldsam företeelse eller process. Särskilt mycket skakar den om en människa som inte är van vid kärlek.
Två vänner, Allan och Marco, diskuterar sitt förhållande till kvinnor. Allan berättar en historia som är vanlig: ”Om kvinnan är vacker blir jag rädd. Jag vågar inte tycka om vackra kvinnor, och jag gör det inte heller. Jag gillar dem som är fula och konstiga.” Marco frågar vad det är som Allan är rädd för hos dem, och på det svarar Allan: ”Att bli lämnad. Hellre likgiltighet än osäkerhet. Självkänslan sjunker. Det får hjärtat att riktigt banka.” Marco är homosexuell och han svarar: ”När jag träffar en attraktiv, okonstlad och glad kvinna tänker jag att jag inte över huvud taget vågar förälska mig i en kvinna, det vore alldeles för bra.” Allan är rädd att bli övergiven. Han fruktar alltså medvetenheten om att bli övergiven. Om ett spädbarn inte behandlas med ömhet känner det sig övergivet. Möjligen har Allan redan som mycket liten känt sig övergiven. Nu utvecklar han hos sig själv en vana att överge, och det av två skäl. För det första härmar han helt enkelt sina föräldrar. För det andra godkänner han kanske inte sina föräldrars känslofattigdom, utan försöker undvika den iakttagelsen. Han avvisar sin medvetenhet och därmed sig själv: han tar avstånd från sig själv och överger sig själv. En attraktiv kvinna är någonting viktigt för honom, och han blir medveten om sin tendens att överge sig själv. Han är rädd för den medvetenheten – och för kvinnan.
En ung man berättar om sin svårighet att möta situationer där han blir föremål för andras positiva uppmärksamhet och närmanden:
”Nu har jag mått bra och vågat börja njuta av livet, av uteliv… Jag går ut och har roligt med andra människor. När jag är glad flirtar folk med mig. Det är roligt, jag
tycker om det. Förr var jag blyg men nu kan jag le mot dem. Men det blir problematiskt om någon blir förtjust och förälskad i mig. Jag vill inte göra någon ledsen. När jag får kärlek av någon går jag i lås och drar mig tillbaka. Jag är naturligtvis artig och försöker sköta ärendet snyggt. Men då jag vet att det ändå inte blir någonting kan jag inte, eller är jag rädd att säga vad jag känner när någon är förälskad i mig. Det vore trevligt att kunna vara glad tillsammans med andra människor utan behöva vara rädd att någon ska bli sexuellt intresserad. Nu när jag har börjat gilla att ha roligt. Det är något nytt för mig att man inte får vara alltför öppen.” Jag frågar: ”Vilken är din känsla när någon tycker om dig, förälskar sig i dig?” Han svarar: ”Rädsla, att det är någonting förbjudet. Jag behärskar det inte riktigt, jag blir lite förvirrad. Och sedan har jag ont samvete för det. Det finns ju det som är bra med det också, men den där rädslan…” Jag konstaterar: ”Du säger att du känner rädsla när någon kommer dig nära och visar intresse för dig. Ett sådant närmande är alltså en fara.” Han svarar: ” Just det, det är en fara.” Jag fortsätter: ”Det är viktigt att du tillåter dig att vara rädd, att du inte försöker bli av med rädslan.” han svarar: ”Ja, men ändå… Jag har också lagt märke till det tidigare. Jag blir alltid ångestfull och får lov att svalka mina känslor. Jag har alltid tagit till flykten när det blivit fråga om sexuellt närmande.” ”Det är bra att du talar om det här. Det betyder att du håller på att acceptera medvetenheten om det här problemet. Försök acceptera den här svårigheten du har. Just nu är den en del av dig, och får vara det. ”Han fortsätter: ”När jag träffar arga människor är det på något sätt lättare. Men det här är en helt annan sorts dilemma. Man befinner sig på känslig mark. Det är mera personligt. Jag vill inte ge någon annan en dålig känsla.” ”Sex är ett starkt tabu, ett förbjudet område, trots att man rent allmänt talar så mycket om det. Det är ofta förknippat med stor skam.” Han svarar: ”Ja, just skam. Det vore så trevligt om man bara kunde ha roligt, utan något sexuellt intresse. På sätt och vis är jag tagen av det, men min ansvarskänsla signalerar till mig att svara. Jag tappar fattningen och får ångest. ”Berätta om den där ångestkänslan.” ”Jag vill inte göra någon besviken, men jag känner att jag har ett ansvar att besluta.” Jag säger: ”Ansvar är frihet, och du känner ju inte frihet. Det betyder alltså att det du känner är krav, du ställer krav på dig själv.” ”Precis, det är just så det känns.” Jag tolkar: ”Möjligheten att relationen ska leda till sexuellt umgänge aktualiserar de höga krav du över huvud taget ställer på dig själv, vilket resulterar i rädsla.” ”Ja, det är den där rädslan. Den är inte naturlig… den gör mig på sätt och vis förvirrad.” Jag fortsätter: ”Det är just dina förväntningar och krav som åstadkommer den, det att du känner dig onaturlig och upplever situationen som besvärlig.” ”Ja, just det.” ”Men genom att vara medveten om det har du möjlighet att ta dig ur den här fällan av rädsla och skam. Då kan du öppna dig och njuta också av sexualitetens skönhet och glädje.”
En far berättar om sin fosterdotter Telma och beskriver hennes starka känsloreaktioner och svårighet att acceptera sin sexualitet.
Fadern berättar för Telma att hennes lärare har sagt sig ha ett hat-‐kärleksförhållande till henne. Telma reagerar med att ilsket ropa: ”Varför i helvete säger han sådant!” Läraren bryr sig om sin elev och vill att hon ska må bra. Men
Telma är ofta missnöjd och aggressiv. Trots att läraren är medveten om det blir han ändå besviken när han märker det. Läraren vill så gärna att Telma ska vara glad. Men den ena besvikelsen följer på den andra och leder till ilska och ibland till hatkänslor. Det är lätt för läraren att älska Telma eftersom hon däremellan är ett alldeles förtjusande naturbarn, öppen och rak, okonstlad och sprudlande glad. Lärarens vrede är ett uttryck för hans kärlek, för att han bryr sig mycket om henne. När Telma får höra det reagerar hon med vrede, också hon bryr sig alltså. Men hon är rädd att bli medveten om kärlek hos sig själv och upplever den som en fara. Därför reagerar hon med ett vredesutbrott när hon får höra att läraren älskar henne.
I Indien, där den överlägset största delen av äktenskapen är sådana som föräldrar arrangerar för sina barn, jämförde man hur det efter fem år stod till med kärleken i arrangerade äktenskap jämfört med så kallade kärleksäktenskap. Undersökningen visade att vid den här tidpunkten är kärleken större i de arrangerade äktenskapen än i kärleksäktenskapen. Ett arrangerat äktenskap ingås på praktiska premisser medan ett kärleksäktenskap bygger på romantisk förälskelse. När den är utgångspunkt för samlivet är det mer sannolikt att parterna blir besvikna. SEXUALITETEN – LYCKA ELLER OLYCKA? Sexualitet innebär vanligen fysisk kontakt mellan två människor, och oftast är den förknippad med en romantisk förälskelse. Jag upplever dig som tilldragande, jag drömmer om dig. Jag känner lust att vara nära dig, smeka dig och bli smekt av dig. Min lust till dig växer och jag vill ha sexuell, fysisk kontakt med dig. När människor som älskar varandra är tillsammans sexuellt, upplever de kanske sitt livs största njutning och lycka. De vill förenas både fysiskt och psykiskt, alltså helt och hållet. Den psykiska föreningen sker på det andliga och känslomässiga planet, och den får helt uppenbart hjälp av det fysiska sammansmältandet med partnern i samlaget. Orgasmen ger en stark njutning som tillsammans med kärlek betyder lycka. Det älskande paret känner sig som i paradiset, fullkomligt lyckliga. Det är som att smälta samman med sin partner så att man blir ett med honom eller henne. I en ren akt är det som om man förlorade sitt jag (sitt ego), man är ju ett med sin partner. Samtidigt som man förlorar sitt jag i sammansmältningen, uppgår man i alltet. Alla vanliga gränser man upplevt försvinner. Alltet är i grund och botten metafysisk energi, andlighet. En ren sexuell akt är därför väsentligen andlig. En människa når aldrig ett sådant tillstånd av ren kärlek, men hon kommer tillräckligt nära för att kunna vara medveten om det. Ett av den sexuella aktens centrala syften är livets fortbestånd. Den skapar grunden för nytt liv och innebär samtidigt i sin renaste form jagets momentana död. I själva verket påminner döden och den rena sexuella akten om varandra. När vi dör slutar vår kropp att fungera och vår själ, som vi kan kalla medvetenheten, befrias från kroppens begränsningar. Är denna befriade medvetenhet också fri från vårt ego? Här förstår vi egot som den patologiska delen av psyket. Döden skulle alltså innebära en befrielse både från materien och hämningarna. Där förenas medvetenheten med alltet på ett liknande sätt som i en ren sexuell akt. Döden är som ett fullkomligt samlag in i alltet. En ren sexuell akt, som ingen människa helt kan uppleva, är också till sitt väsen främst andlig, och även där smälter individen samman med alltet. De vanligaste formerna för sexualitet är hetero-‐, bi-‐, homo-‐ och transsexualitet. Sexualitet kan också beskrivas ur andra synvinklar, som exempelvis sadomasochismens, där tillfogandet och upplevelsen av smärta och förödmjukelse är förknippade med
sexuell njutning, oavsett om det är fråga om ett hetero-‐ eller homosexuellt förhållande. Att skrapa sig, skära sig, ta ett hett bad eller strypa sig kan ge sexuell njutning, trots att de inte är förknippade med sexuellt umgänge. Den sexuella aktiviteten är en mänsklig aktivitet som andra nödvändiga verksamheter, som att äta, sova, umgås, vara glad eller arbeta. Om man inte vill förtrycka eller missbruka den andra parten, utan man är tillsammans av fri vilja, har ingen annan med det att skaffa. Ingen av oss bestämmer sig för att bli hetero, homo, nekrofil eller pedofil. Det finns olika hypoteser om varför människan utvecklar olika typer av sexuell läggning eller smak. Ibland talar man om arvsmassa, ibland om påverkan från föräldrarna. Någon klar slutsats har man inte kommit till. Forskarna försöker oftast förklara saken som ett fenomen kopplat till deras eget specialområde (till exempel sociologi, psykologi, biologi, medicin). Särskilt bland tonåringar syns människans fördomsfullhet och neurotiska behov att visa att hon anpassar sig till normerna. Vill man såra kallar man en pojke bög och en flicka hora.
Jag undervisade 40 ungdomar i en internatskola. En pojke fällde ett par gånger kritiska kommentarer om homosexuella. När han för tredje gången tog upp saken avbröt jag lektionen, såg respektfullt på honom och sa: ”Du pratar väldigt mycket om de där homosexuella… Jag har för mig att det hjärtat är fullt av, det talar munnen”. Det var knäpptyst i klassen och jag såg många lättade miner. Pojken satt på sin plats och sa ingenting. Lektionen fortsatte. Under nästa rast kom pojken till mig och frågade om allt möjligt som kommit upp under lektionen. Han frågade om han på något sätt kunde hjälpa med de praktiska arrangemangen. Han blev min vän den dagen. Det var förvånande hur lätt han verkade acceptera medvetenheten.
Den som kallar en annan hora associerar den sexuella akten med köpande och säljande. Är det ett tecken på denna persons svårighet att känna kärleksfull gemenskap med en annan människa? Är han rädd att bli impotent i en sexuell akt som bygger på kärlek? I fråga om störningar i den sexuella aktiviteten gäller väl i stort sett samma principer som inom andra områden av mänsklig aktivitet. Vill man till varje pris somna, då flyr sömnen och söker man sexuell framgång flyr också den. Accepterar man sin sömnlöshet eller sin sexuella oförmögenhet, då blir de kanske inte ett problem. När sexualiteten är förknippad med ett tabu börjar man lätt idealisera den i sin fantasi. Det gör den praktiska sidan besvärlig. Själviakttagelse leder till misslyckande. En inriktning på prestation dödar inte bara arbets-‐ eller studieglädjen utan också glädjen i den sexuella njutningen.
En 20-‐årig vän till mig, en ung kvinna som heter Débora, berättar att hon har stora svårigheter att bygga upp ett långvarigt, nära förhållande. När hon möter en person som intresserar henne, reagerar hon vanligen med att charma honom. Ifall objektet verkligen visar sig tycka om henne svalnar hennes känslor. Särskilt om han gör allt för att visa hur mycket han gillar henne, senast då förlorar Débora allt intresse. Föremålet för hennes förtjusning blir nästan motbjudande för henne. Hon lever för att charma och känner kanske på så sätt att hon existerar. Hon är rädd för närhet till sig själv och andra.
Ett vanligt problem i sexuellt umgänge är att man förväntar sig erektion och orgasm. En stark förväntning blir ett krav och därmed ett hinder.
En 30-‐årig kvinna berättar att hon är mycket frustrerad och arg på sig själv för att hon inte kan leva i ett parförhållande. Hon har ett väldigt stort behov av fysisk närhet, av en älskare. Ångesten växer så att hon inte kan sova. Hon minns sina tidigare förhållanden och hur nervslitande och destruktiva de var. Frustrerad tänker hon på sitt behov av fysisk närhet. Jag ber henne att spontant nämna något som hon associerar orden fysisk närhet med. Hon svarar: ”Ömhet, att bry sig om, värme, trygghet”. Jag tolkar: ”Dina förväntningar, det vill säga dina krav på att känna ömhet, värme och trygghet gör att du i ditt inre fjärmar dig än mer från de känslorna.” Hon konstaterar att det är som en ond cirkel, en självmatande tragedi som hon själv regisserar. Jag konstaterar: ”Din ångest och frustration är nyttiga tecken på att du överger dig själv och andra med din krävande inställning. Du är medveten om att det här är ditt livs tragedi. Samtidigt är du medveten om värmen och ömheten som finns just i dig.
I vår kultur är sexualiteten på ett visst sätt tabubelagd, nästan förbjuden. Sex är förknippat med skam. Man brukar inte berätta om sina sexuella preferenser och vanor, så där som vi till exempel gör i fråga om heminredning, matlagning och fritidsaktiviteter. Allt som är förbjudet är speciellt intressant, just dit riktas uppmärksamheten. I katolska länder får präster inte gifta sig. De tvingas leva i celibat. Andan av censur gör sexualiteten till ett problem, antingen i form av undertryckt sexualitet, hållningslöshet, eller någonting annat som orsakar lidande. Sannolikt är det lättare för en människa som fått fysisk ömhet som barn att ha en nära och förtroendefull kontakt med en annan person. Även om en person har svårt att känna ömhet och kärlek kan han lära sig att tekniskt genomföra ett aktivt sexualliv. Han har lätt att få till det som man säger. Han byter ständigt partner. Eventuellt gifter han sig, men fortsätter att pröva nya förhållanden, När allt kommer omkring är han inte nöjd med någon, inte heller med sig själv. Det han vinner förlorar nästan genast sitt värde. Han lider av avund i den betydelse den har i termen in-veja: han ser inget värde i den rikedom som är verklighet för honom, inte i sin hustru och inte ens i sin nya erövring, mer än flyktigt. Han känner ett behov att söka något nytt. Kvinnorna lär sig se mannens problem och hotar honom då och då med skilsmässa för att han inte ska känna sig säker på sin erövring. Man kan få njutning av sex, droger, makt, av att bli beundrad, till och med av att plåga en annan människa, men det är med säkerhet inte någon källa till lycka. Njutning är flyktig och därför någonting annat än lycka och kärlek. ENSAMHET I takt med att människornas ekonomiska välstånd ökat har ensamhet blivit allt vanligare. Det ekonomiska systemet ger näring åt ett ideal där en egen bostad, bil och någon form av privatliv är förutsättningen för lycka. Det ger samtidigt näring åt egocentriciteten som gör mänskliga relationer svårare. En arkitekt, en man på cirka 50 år, kommer till terapi och börjar med att klaga över sin ensamhet. Han beskriver hur mycket han lider av den. Han säger att den är hans allra största problem och han känner sig uppenbart som ett offer för den. Han talar länge. Jag
frågar om han har familj. Efter en liten tvekan börjar han berätta. ”Jag har hustru, tre barn och en älskarinna. Jag är delägare i en arkitektbyrå med fem personer…” Han saknar verkligen inte sociala och formellt nära kontakter, men mitt i allt detta känner han sig ensam, avskild från andra. Han är avskild från sig själv och sitt inre och han presterar sitt liv. Han lider av sitt begränsade känsloliv, av att han begränsar det. I själva verket är han rädd att få kontakt med sina känslor, sig själv och därmed med verkligheten. I vilken mån hans utgångspunkt, hans barndomshem eller genetiska arv har bidragit till detta är omöjligt att säga. Vilken andel har hans egen inställning till livet? Ju mer han är medveten om sin egen attityd i fråga om sitt problem, dess större frihet ger han sig att uppleva kontakt med sitt inre och därmed med sina närmaste och alltet. Ensamhet kan leda till ett beroende av mänskliga relationer, då man känner ett tvingande behov att ständigt vara tillsammans med någon för att slippa vara medveten om sin ensamhet. Människan fruktar medvetenheten om att hon övergivit sig själv. Om du känner ensamhet, acceptera den och var medveten om den. Känn de känslor som är förknippade med den, även om det handlar om sorg, rädsla, förtvivlan, skam eller mindervärdeskänsla. Tänk på din känsla som din känsloaktivitet. Klandra inte dig själv och försök inte hitta en lösning. Tänk på dina föräldrar och deras förhållande. Hittar du något i dem som du kan känna igen i dig själv? Stärk din medvetenhet om de mänskliga rikedomarna så att du förhåller dig nyfiken och med självrespekt till medvetenheten om dina hämningar. Är ensamhet en fråga om vilja eller livsattityd? Hur är det möjligt att Nelson Mandela som tillbringade många år i isoleringscell kunde bevara sin psykiska balans? I en parrelation är det viktigt att man talar öppet med varandra om sexuell lust, sexuella önskemål och eventuella begränsningar, precis som man gör om andra saker när det gäller tycke och smak. Det är bra att barn får höra sådan kommunikation mellan sina föräldrar, som en naturlig sak. På så sätt undviker man att övervärdera sexualiteten som förutsättning för lycka, och då blir den mycket mer njutningsfull. Kärlek är att göra gott.
3.2 HUR BEMÖTA KÄNSLOR 3.2.1 Är du ett offer för dina känslor? Irritation, rädsla eller ilska kännetecknar inte en snäll människa. Hon borde inte få ha negativa känslor, de måste gömmas, vilket betyder att avvisa medvetenheten. När man säger att en person förnekar sin vrede, menar man egentligen att han försöker förneka medvetenheten om sin vrede. Men vreden försvinner inte för att man förnekar medvetenheten om den, det gör i stället att den växer. Vår kultur är prestations-‐ och tävlingscentrerad och mycket ytlig. Känslor är så gott som tabu. Man inser inte känslornas betydelse hemma, i skolan och på arbetet, och man kan inte möta dem. Vrede, sorg, förtvivlan kureras med alkohol eller med mediciner som dövar känslorna. Man sköter känslorna genom att kväva dem, alltså de facto genom att eliminera medvetenheten om dem. Det är att undertrycka en människa. Också bra känslor är överraskande förbjudna. Om jag är förtjust i dig kan det hända att jag skäms och är rädd att mina känslor ska avslöjas. Precis som om det var någonting skamligt med att jag tycker om dig. Ifall jag ändå tar mod till mig och säger att jag gillar dig, då svarar du kanske att du inte är intresserad av mig. På det reagerar jag med att bli förödmjukad, som om du hade sårat mig. Det känns skamligt för mig att du inte råkar gilla mig på det sätt som jag hoppades. Min skam är neurotisk. Jag har ju inte försökt såra dig utan tvärtom sa jag någonting mycket positivt till dig. På jobbet borde man nu åstadkomma fler synliga och mätbara resultat än tidigare. Problem ska omedelbart lösas. Presterandet ger inte möjlighet att känna efter. Glädjen i studier och arbete försvinner och ersätts med krav och tryck. Det är alienerande och innebär att man lösgörs från mänskliga värden och kärlek. Det blir som ett ekorrhjul. En ond cirkel, som med tiden kan resultera i svår stress och sjukdom. OFFERATTITYD En frisk människa är rädd i en farlig situation. En förlust framkallar sorg och av en lyckträff blir man glad. Men hur en människa reagerar på en förlust eller en lyckträff beror på hennes sätt att förhålla sig. Också på en lyckträff kan man reagera med motstånd och på ett misslyckande med en tillfredsställelse som är dold till och med för en själv. Det är vanligt att det känns som om känslorna uppstod ur en svart låda inom en och ur yttre faktorer, som om känslorna styrde människan oberoende av hennes vilja. Människan känner sig som ett offer för sin depression, rädsla eller förälskelse. Men i grund och botten styr hennes förhållningssätt och syften utvecklingen av de andliga och känslomässiga vanorna och därmed också hennes reaktioner, beteende och handlingar. Vi är så vana att känna oss som offer för våra känslor att ordet ”känsloansvar” nästan känns obegripligt. Människan har hela tiden att göra med orättvisor och andra stressande omständigheter. Frågan är hur individen möter och hanterar svårigheter och smärtsamma upplevelser. Accepterar han medvetenheten om sitt problem, anpassar han sig till det han inte omedelbart kan påverka och försöker att långsiktigt rätta till orättvisan, men utan att kräva resultat? Eller reagerar han med stressattityd, genom att fly eller kämpa emot?
Offerattityden eller martyrrollen är som ett inre fängelse. När människan låser sin frihet binder hon sig vid sitt problem. Det orsakar vanligen mer lidande än själva problemet. En människa som intagit en offerattityd gör sig själv kraftlös utan att märka det. Hon beskyller andra människor eller omständigheter. Hon förnekar medvetenheten om sin frihet och kväver sin iakttagelseförmåga och sitt omdöme. Hon förlorar kontakten till sin kreativitet och initiativkraft. Det gör att hon helt enkelt inte ser några alternativ men känner djup förtvivlan. Om din make är våldsam lider du av det. Du är kanske rädd att reagera, eftersom du känner att det kunde göra situationen ännu farligare. Du gör ditt bästa för att agera så att han inte beter sig våldsamt. Du gör alltså ditt allt för att hans aggressivitet inte ska komma fram. Du upplever det som det enda alternativet och kryper allt mer ihop i försvarsställning och gör dig osynlig, för att för all del inte ge anledning till aggression. Du känner dig kraftlös och förtvivlad. Cirkeln är sluten, du har intagit en offerattityd. Döm inte dig själv om du är medveten om detta. Din offerattityd utvecklades främst för att du inte har accepterat medvetenheten om din makes våldsamhet. Därmed ingick du, utan att märka det, en pakt med hans våldsbenägenhet.
En klient beskrev sin svåra relation till sin syster och konstaterade i en analys: ”Nu är jag medveten om att mitt förhållande till min syster är både aggressivt och depressivt. Jag använder hennes elakhet mot mig själv, jag blir sårad av hennes ord, de känns som dolkstygn i bröstet och jag sluter mig om mig själv. Så har jag ju alltid gjort!”
Medvetenhet om offerattityden ger möjlighet att göra sig av med den och befria sig från känslan av hopplöshet. Denna känsla av hopplöshet är i själva verket ett tecken på att du förväntar dig och kräver mera än vad du kan få till stånd – och du har inte makt att förändra eller styra din make. När du avvecklar din offerattityd får du kontakt med din förmåga att bättre bedöma situationen, du kan be andra om idéer och hitta alldeles nya sätt att handla. NÄR EN KÄNSLA BLIR EN VANA Känsloaktiviteten kan jämföras med cykling – det är en så vanlig aktivitet att man i allmänhet inte alls reflekterar över den. Människan upplever sina känsloreaktioner som ofrivilliga, oberoende av hennes vilja. Rädsla kan bli en vana när man lever i en utdragen farlig situation. En auktoritär familjegemenskap eller ett maktfullkomligt samhällssystem håller medlemmarna i fruktan. Människor lär sig att ständigt vara rädda och blir paranoida. Även om faran är över står alla på tå och väntar på nästa anklagelse eller straff. När systemet kollapsar kan det ta flera generationer innan man lyckas befria sig från rädslans mentalitet. Rädslan behöver ingen fara. Det räcker med att skapa en fantasibild av en farlig situation. Man upplever det man föreställer sig. Rädslan kan bli en så stark känslomässig vana att en människa reagerar med rädsla på allt. Hon kanske känner en lockelse att söka sig till farliga situationer och människorelationer där hon kan känna sin invanda rädsla. Vreden, missnöjet och ångesten blir en vana, ett beroende och en del av hennes personlighet.
En klient berättar att hon är rädd att någon ska bryta sig in hos henne från trappuppgången. Eftersom hon hela tiden är rädd har hon svårt att lugna ner sig
och sova om kvällarna. Jag frågar hur den här rädslan, rädslans uttryck, känns. Hon har svårt att beskriva den men stannar upp för att ett ögonblick känna sin rädsla. Jag säger: ”Det är sunt att känna rädsla då den är motiverad med tanke på livet.” Hon svarar omedelbart: ”Nu känns det som om man inte fick vara rädd.” När hon känner igen sin rädsla väcks medvetenheten om hennes krav att inte få vara rädd. Jag fortsätter: ”Om du flyttar från den här bostaden kommer du att hitta på en annan förevändning för att inom dig hålla kvar din rädsla när du går och lägger dig. Du är beroende av rädsla just för att rädsla är någonting som är förbjudet för dig. ” Hon fortsätter med att fråga om det är illa att vara rädd för rädslan. Tidigare har hon berättat att hon som barn var mycket rädd för sin fars aggressivitet när han var berusad. Hon fruktade och hatade honom när han var full. Men hon älskade honom som människa. Hon kände sig som ”pappas flicka”. Det är en svår situation där kärlek, rädsla och hat är sammanblandade. De bildar en kompakt helhet. Hat och rädsla upplevs som förbjudna känslor, vilket gör att också kärleken blir förbjuden. Genom att göra allt för att avvisa medvetenheten om sin rädsla och sitt hat har hon försökt komma ur sitt trångmål. Det att hon fruktar rädslan blir en fälla. Hon blir beroende av rädslan, och hon håller sin rädsla vid liv genom att i sin omgivning och fantasi söka orsaker, det vill säga förevändningar.
Som barn är vi glada och sorglösa. Men snart lär vi oss att man måste ha omsorg om allt. Ifall omsorgen är kärlek lider ingen av den. Men om praktisk omsorg övergår i oro är den ett sätt att begränsa livsglädjen. En oro som bygger på avund kan bli en vana där en människa i allt söker en anledning till oro. Hon tolkar den yttre världen och letar efter anledningar till sin oro som hon gjort sig beroende av. Allt skapar bekymmer och prestationskrav: jag måste få barnen till skolan i tid, hur ska jag få pengarna att räcka till, kommer jag att förlora min arbetsplats, och tvätten som borde skötas, måste vi verkligen ha sex nu igen, kommer jag att kunna sova… När en människa är bekymrad hittar hon nog stoff för bekymrade tankar. Oro och ångest är bra när det uppstår problem och när man reagerar på dem med att planera praktiska åtgärder och handla enligt behov och möjligheter.
En pappa berättade om sin sons problem. Pojken vägrar gå till skolan. Pappan beskrev hur orolig han är. Jag bad honom beskriva sin oroskänsla och berätta hur den känns. Han svarade med att fortsätta beskriva pojkens problem. Jag uppmanade honom på nytt att stanna upp och beskriva sin känsla av oro. De här orden upprepades några gånger. Han hade stora svårigheter att stanna upp och känna och beskriva sin egen känsla. Efter ett tag verkade det som om han i någon mån lyckades stanna upp och tänkte på sin oro, och då fortsatte jag med att fråga vilka följder oron har. Han svarade genast: ”Jag mår dåligt av den.” Jag frågade om det hjälper pojken, och han svarade spontant att det gör det säkert inte. Jag konstaterade: ”Din oro är en destruktiv känsloaktivitet, den hindrar din iakttagelseförmåga, ditt omdöme och din kreativitet. Den ger upphov till ett negativt energitillstånd och inverkar på så sätt också negativt på din son.” På detta reagerade han med lättnad.
Enligt en amerikansk undersökning (Aftonbladet 20.2.1991) är en femtedel av amerikanarna aldrig arga. Forskarna drog slutsatsen att de i stället är kroniskt arga. Hos dem är aggressivitet en ständigt pågående inre aktivitet. I artikeln sägs att det är fem
gånger mer sannolikt att en människa som ofta är missnöjd, ifrågasättande eller arg dör före 50 års ålder än en som har en positiv livssyn. KÄNSLA OCH EMOTION Man talar ofta om känsla och emotion som om de var synonymer. Ändå kan man säga om en människa att hon är mycket emotionell, och syftar då främst på negativa känslor, till exempel ångest, gråtmildhet, kränkthet, ilska eller eufori. I den här boken definierar jag orden känsla och emotion som varandras motsatser. Känsla (vill vara medveten om)
Emotion (vill inte vara medveten)
kärlek glädje tacksamhet entusiasm nyfikenhet tillit
ångest, rädsla likgiltighet, depression eufori blind förälskelse irritation, hat arrogans, aggressivitet
De här känslorna är tecken på att man accepterar medvetenheten om verkligheten. Människan fungerar balanserat, med en till situationen anpassad optimal stressnivå.
I en farlig situation behövs rädsla och ilska. Men om de inte motsvarar vad situationen kräver innebär de istället ett avvisande av medvetenheten (iakttagelsen).
Att känna betyder att bli varse, medan en emotion däremot är ett tecken på att människan reagerar mot sina sinnesförnimmelser och sin medvetenhet. Att känna är att vara medveten, en emotion är ett symtom på avvisande av medvetenheten. Att bli arg är inte alls alltid en neurotisk känsloaktivitet, en emotion, utan det kan vara ett tecken på kärlek. En människa reagerar med att bli arg när hon upplever orättvisa eller fara. I en nödsituation är rädsla och hat sunda känslor. Men om ilskan fortgår så att den stress den orsakar är över-‐ eller underdimensionerad blir den ett hinder och en källa till lidande. Då är det fråga om en emotion, för ilska kommer ur censur och avund. KRAFTLÖSHET OCH MISSTRÖSTAN Kraftlöshet och misströstan är tecken på att man vill förändra sådant i sitt liv som inte går att ändra. Man har en stark önskan och kräver av sig själv förmåga att genomdriva sin vilja, men saknar helt enkelt denna förmåga. Vi tänker oss att din arbetskamrat inte gör sitt arbete ordentligt och du tvingas göra en del av hennes jobb. Du blir frustrerad när du märker att hon igen har lämnat arbete ogjort. Ändå väntar du varje dag att hon ska göra sitt arbete ordentligt. I fantasin försöker du förändra verkligheten, henne. Det gör att du varje dag känner frustration. Istället för att handla efter det här mönstret kunde du försöka hjälpa din arbetskamrat att bli medveten om sina mänskliga rikedomar och kunskaper, för att sedan möjligen kunna visa henne hur hon agerar mot sig själv (kapitel 2.2 Bekräftande respons).
Ifall du känner dig kraftlös ska du stanna upp och bli medveten om att du vill ha mera makt än den du har. Fundera på om du vill kontrollera och därmed styra andra eller dig själv. Ifall det är så måste du förbereda dig på att den andra parten förhåller sig på precis samma sätt till dig och försöker kontrollera dig. Att kontrollera betyder egentligen att hindra icke önskvärda känslor eller beteenden och att försöka styra en annans känslor och handlingssätt. När kontrollen är ömsesidig väcker båda parterna medvetenhet om detta i den andra. Båda ser sig själv i den spegel den andra erbjuder och identifierar sig med det de ser. Men vanligen ödmjukar sig ingendera parten att bli medveten om detta, utan reagerar i stället med rädsla och vrede och försöker förstöra spegeln genom att undertrycka motparten. Det här händer ofta i nära människorelationer, i förhållande till egna barn eller maka/make. Människans vilja att hjälpa en person hon älskar att agera rätt är så stark att den blir en sträng fordran. Jag vill inte att min dotter ska vara så där passiv och lat, jag skäms över det och känner mig mycket irriterad. Jag vill henne väl och gör allt för att få henne att ta vara på sina möjligheter. Hos mig ser hon missnöje och krav, negativ energi som automatiskt gör att hon vill motarbeta mig. Kraftlösheten beror också på att det är som om jag och min dotter var i krig med varandra. Jag är medveten om att jag inte har tillräcklig makt eller förmåga att förändra henne, men jag accepterar inte den medvetenheten och kämpar alltså också mot mig själv. Hennes passivitet får övertag över mig för att jag inte vill bli medveten om det draget hos henne. Jag kan inte bemöta henne på ett klokt sätt och agerar i stället destruktivt. Kraftlöshet är ett nyttigt symtom. I sin mest okomplicerade form säger den att jag är mycket trött och måste vila mig ordentligt. Den kan också vara ett symtom på att jag slåss mot väderkvarnar (medvetenhet) som Don Quijote. Känslan av hopplöshet är alltid ett symtom på att jag önskar, eller egentligen kräver, det omöjliga. Med en ödmjukare inställning får jag kontakt med verkligheten och därmed också med min förmåga. VI RESPEKTERAR INTE VARANDRAS KÄNSLOR Ibland hör man sägas att man i Sverige är rädd för konflikter och vill att alla ska vara av samma åsikt. Meningsmotsättning betyder konflikt: den leder ofta till negativa känslor, som man inte får ha. Någon kan uppleva en avvikande åsikt som en förolämpning, vilket inte får ske. Man vågar inte säga sin mening för någon kan ta illa upp. Negativa känslor är fula eller bara annars förbjudna och slår sönder bilden av harmoni och välbefinnande. I sin känsloaktivitet ses människan alltså som ett offer för andra. På så sätt ger man näring åt tanken att en människa är skyldig till att en annan blir sårad och därmed ansvarig för denna andra persons känsloaktivitet. Det är en konstig tanke, men just så blir människor ända från barnsben lärda att tänka. Det ökar den ömsesidiga paranoian och tendensen att projicera (man ser andra som fiender trots att det är man själv som skadar sig).
Sedan nästan 20 år tillbaka är jag vän med en familj i Uppsala. Det har en dotter som heter Anna och en son som heter Per. Dottern är nu omkring 20 år gammal. I tonåren led hon av anorexi, självskadebeteende, depression och tillbakadragenhet. Hon har ändå gått ut skolan och har nu ett anpassat arbete. När jag har besökt dem har jag iakttagit situationen från sidan och länge undrat vad den egentligen handlar om. Annas föräldrar är glada och aktiva människor, de
älskar sina barn väldigt mycket och verkar inte ha några särskilda problem. Pappan har ett arbete som gjort att han varit hemma mycket och skött barnen med stor värme. Var ligger felet eller är problemet bara Annas egna psykiska svårigheter och hämningar, bland annat hennes censur, perfektionism, avund och självcentrering? När jag åter en gång var på middag hos dem trodde jag att jag kommit till en intressant hypotes. Pappan älskar sina barn väldigt mycket, som föräldrar vanligen gör. Men han går över någon gräns. När dottern exempelvis är sorgsen eller missnöjd gör han allt för få henne på gott humör. Pappan tillåter inte riktigt henne att också ha sämre dagar. Han älskar sin dotter och vill henne väl. Han vill att hon ska må bra. Men det är som om han inte respekterade Annas rätt att känna ångest och vrede. Han blir ängslig och vidtar genast åtgärder när han märker sådant. Dottern ser kärlek hos sin far. Samtidigt upplever hon att pappan inte låter henne känna vad hon känner. Hon har själv en sträng och fordrande inställning men upplever att det är hos honom den finns (projektion), och hon börjar småningom tycka att pappan kräver att hon alltid ska må bra. Att han skulle neka henne rätten att känna sig nedstämd, nervös, arg eller olustig är något hon projicerar på honom. För dottern känns det här illa, orättvist, påträngande och rentav kränkande. Anna börjar irritera sig på och avsky det här draget hos sin pappa. Stämningen blir allt spändare i familjen. Föräldrarna förstår inte med bästa vilja vad som pågår. Anna grälar ofta och är ibland plötsligt aggressiv, däremellan är hon tillbakadragen och deprimerad. Ibland är hon sitt eget vanliga jag. Hon känner kärlek och hat när hon träffar sin far. Känslorna har stor betydelse för människor. I dem finns existensens centrala element. En människa som är arg eller deprimerad har ett stort behov av att bli sedd, det vill säga accepterad just i fråga om vad hon känner. Anna gör tolkningen att hon inte får känna som hon känner. Hon upplever att hon inte är accepterad och att hon inte får finnas till. Det skapar en ond cirkel och Annas symtom förvärras. Slutligen flyttar hon hemifrån till en annan stad och börjar åtminstone skenbart lugna ner sig när hon får distans. Jag tänkte för mig själv på hypotesen. Av en händelse hade jag stämt träff med Anna följande dag. När vi sedan möttes och hade avhandlat vårt gemensamma ärende frågade jag henne om jag fick presentera min hypotes för henne. Hon blev genast intresserad och jag började berätta om mina funderingar. Anna lyssnade uppmärksamt med tårarna rinnande och hon skakade i kroppen. Hon grät och jag sa att det är bra att du ger dig tillåtelse att gråta och känna din sorg. Efter ett tag såg hon uppenbart lättad och befriad ut. Vi samtalade ännu en stund. Innan vi skildes funderade vi på hur vi kunde hjälpa pappan att bli medveten om saken utan att känna skuld.
Vi respekterar inte varandras frihet att känna utan vill styra varandras känslor, särskilt när det är fråga om en person som är viktig för oss. Det ger upphov till mycket onödigt lidande. Också då är medvetenhet befriande.
En av mina klienter har funderat på detta under några sessioner. När han igen kom till analys en dag berättade han följande: ”Min dotter är just nu utomlands och när hon kommer hem ska jag säga henne att nu får du alldeles fritt vara arg eller visa ditt missnöje. Jag har äntligen fattat att det ju är din frihet och inte något jag
ansvarar för. Från och med nu ska jag försöka respektera dina känslor och acceptera dem. Följande gång berättade han att han gjort precis som han planerade. Han sa att dottern först såg en smula förbluffad ut, men verkade förstå vad det var fråga om. Hon hade haft för vana att hota med att vända honom ryggen och vara aggressiv om hon inte fick sin vilja igenom. Han berättade att det kändes märkligt att det gick så enkelt. Dottern slutade så gott som omedelbart med sina försök att manipulera med hjälp av sina känslor. Klienten fortsatte: ”När det är fråga om viktiga konflikter diskuterar vi saken och konstaterar att vi inte kommer till samförstånd, men att vi inte heller behöver göra det. Huvudsaken är att vi vet hur läget känns och vad vi tänker om det. Vi har äntligen lärt oss respektera varandras känsloaktivitet, och det har storligen underlättat vårt liv tillsammans.”
Att gå över gränser i sin omsorg om andras känslor resulterar i en situation där man så att säga tar ansvar för en annan människas känsloliv. Men det är inte fråga om ett ansvar, för ansvar är ju frihet och i en sådan situation känner man just inte frihet. Att ta ansvar innebär här i själva verket att kräva. Ansvar och krav är varandras motsatser. Om jag försöker kontrollera dina emotioner får du makten över mig. Du hotar med missnöje, ilska eller kränkthet, naturligtvis inte med ord men i din känsloaktivitet. Jag gör allt för att du för all del inte ska bli stött eller sårad. Du får makt att styra mig. Det är att manipulera med känslor. En mamma hotar sitt barn: ”Om du inte lyder blir mamma sorgsen.” Så lärs vi redan som små att använda känslornas fjärrkontroll. Den som manipulerar med känslor, det vill säga hotar andra med att bli sårad, arg, nedslagen eller hatisk, hör till dem som själv kan bli manipulerad. Han lider i själva verket av sin ovana. Han lär andra att vara oärliga. Det uppstår en atmosfär där människor kontrollerar sig själva för att inte i misstag såra eller irritera andra. Glädjen och spontaniteten i umgänget försvinner. I sin känslo-‐ och tankeverksamhet är människan fri. Försöker man begränsa den friheten, indirekt eller med vilka utmärkta syften som helst, upplevs det som orättvist. Därför är det viktigt att respektera en annan människas förargelse, ångest, ilska eller hennes huvudlösa förälskelse och eufori. Samma sak gäller en själv. När du accepterar mina känslor upplever jag att du respekterar mig och då är det också lättare för mig att respektera dig. 3.2.2 Hur ska man bemöta negativa känslor Känslornas betydelse för människans reaktioner och beteende är mycket större än tankarnas. Tankar är reflexioner av känslor inom intellektets område. Man naturligtvis kan vi också fungera i motsatt riktning. Vi kan vara medvetna om vårt vrede, känna ansvar för det och handla klokt trots att vi är arga. Jag mår bra när jag känner värme, anspråkslöshet eller tacksamhet. Jag mår dåligt när jag känner neurotisk vånda eller bitterhet. Det jag ”gör” i mina känslor är det som känns. Bland annat i skolorna kunde man systematiskt träna att bli medveten om sina känslor, till exempel så att eleverna när de kommer till klassrummet på morgonen drar ett streck i tabellen nedan, i det område som bäst beskriver deras känslotillstånd: Stark Ganska stark Lite Obetydligt
Glädje Nyfikenhet Oro Ilska Tabellen kan under en tid användas med några veckors mellanrum. Man ser var största delen av strecken är placerade, vilket gör det lättare att diskutera vad man i klassgemenskapen känner för tillfället. När läraren lägger ner tid på det här visar han att han värdesätter känsloverksamheten och inte beskyller eller kritiserar. Barnen lär sig bli medvetna om sina känslor och acceptera sitt ansvar för dem. Det bra att till omväxling ibland byta ut känslorna i exempeltabellen. Också i vuxnas arbetsgemenskaper behövs redskap för att bli medveten om känslorna. När man lyfter fram glädje, entusiasm och tacksamhet så att alla kan se dem, stärks medvetenheten om dem. Och när missnöje, alienation och ilska får komma fram försvinner deras negativa effekt och man kan bli medveten om de praktiska problem som är förknippade med dem och behandla dem öppet. När du känner oro ska du stanna upp och medvetet lyssna på din oro. När du är rädd ska du ta dig tid och känna din rädsla. Känn efter hur stor din rädsla är, var och hur den känns. Fråga inte dig själv varför du är rädd. Stanna medvetet upp för att möta rädslan i dig. När du upplever sorg ska du öppna dig för sorgen, känn den. Det betyder inte att du ska underblåsa sorgen, utan att du identifierar just den sorg du känner i ditt inre. När du känner osäkerhet och blyghet, tillåt dig att uppleva de känslorna. Försök inte bli av med dem utan känn dem. De är nyttiga symtom, larmsignaler. Försök inte vara stark och säker. Acceptera medvetenheten om din osäkerhet. Om problemet inte behandlas i begynnelseskedet kan ett litet missnöje växa sig till vrede och senare bli till bitterhet och slutligen kanske till ursinne. Bakom tystnad, spelad snällhet eller syrlighet kan en människa utveckla en kroniskt negativ attityd och en offermentalitet som hon har svårt att bli medveten om som sin egen och därmed göra sig av med. Det är inte förbjudet att hata men man får inte ge utlopp för hatkänslan genom att slå, förstöra eller handla destruktivt på något annat sätt. Mellan känslan och handlingen finns medvetenheten och förmågan till självdisciplin. Genom att acceptera medvetenheten om din vrede kan du dämpa din impulsiva lust att slå. När du blir medveten om din irritation ska du bestämma dig för att agera vänligt och respektfullt. Det bryter din negativa känsloaktivitet. När du blir medveten om att du är nedslagen och accepterar det kan du börja göra någonting för andra människor, och din nedslagenhet försvinner. När du mot din vilja börjar agera på ett livsbejakande sätt leds du in i en positiv känsloaktivitet, och till sist öppnar sig också din andliga aktivitet för livsenergin.
I en terapisituation berättar en mor om hur svårt det är att bli medveten om och respektera känslor. Hon har två döttrar på 20 och 12 år, Helena och Rosita. Den yngre av dem är autistisk. Helena ringer till sin mamma och ber henne hämta henne med bil från grannstaden. Mamman är irriterad för hon tycker att Helena mycket väl kunde ta bussen. Men hon beslutar åka, för det har varit svårt att få kontakt med Helena och hon tror att det kanske kan lyckas under bilfärden.
De samtalar under resan och Helena fräser: ”Du daltar alltid med den där utvecklingsstörda.” Modern berättar att hon inte får ett ord ur sig och att samma sak upprepas rätt ofta. Jag frågar henne vad hon känner i en sådan situation. Hon upplever otvivelaktigt frågan som pinsam och svarar inte på den, utan berättar flera detaljer om händelsen. Efter en stund erbjuder jag henne några alternativ: ”Känner du upprördhet, besvikelse, ångest eller vrede?” Först vill hon neka, men tvekar och efter att ha funderat en stund börjar hon minnas. Hon känner igen just de här känslorna i sig. Jag frågar henne om hon accepterar ångesten och vreden i sig själv. Hon blir igen pinsamt berörd och säger att hon inte kan göra någonting åt sina känslor. Om hon inte accepterar vreden i sig själv, leder inte det till att hon inte heller accepterar vrede i andra, frågar jag. Hon svarar jakande. Jag säger: ”Du reagerar med rädsla och vrede på Helenas snäsande, för du känner att vrede inte borde få finnas. Det får dig att avvisa din medvetenhet om din vrede, och på så vis kuvar du dig själv. Och när du är kuvad kan du inte tala med Helena. Hon är medveten om det draget i dig och har lärt sig få makt över dig med sin ilska och genom att hota med att överge dig.” Hon funderar på saken och sedan föreslår jag: ”Du kunde säga åt Helena att hon sårar sig själv med sin ilska.” Modern svarar: ”Då skulle hon verkligen bli arg.” ”Det är viktigt att låta henne bli arg för att hon ska lära sig att man inte får makt genom att trilskas. Det är sannolikt att hon använder den här metoden också med andra människor, vilket kommer att bli problematiskt för henne till exempel i arbetslivet och i en parrelation.” Jag föreslår: ”Försök att medvetet öva dig i att acceptera vreden. Tala om allt det här med henne, så att också hon vet att du tänker börja träna att acceptera och respektera vredes-‐ och övergivenhetskänslor.”
Det är omöjligt att tvinga en annan (eller sig själv) att känna eller inte känna på något visst sätt. När man förbjuder en som är arg att vara arg blir han ännu argare. Att försöka hjälpa en person som är deprimerad genom att beskriva allt det goda i hennes liv upplevs av henne som sårande. Krav, kritik, förbud och logiska förklaringar hjälper inte när det är fråga om emotioner. De ger vanligen precis motsatt effekt. För att emotioner ska kunna behandlas måste de få existera. Till och med i en terapisituation är det svårt att få en klient att verkligen beskriva sina känslor. Då man frågar hur rädslan känns eller hur en person känner igen sin nervositet, är svaren ofta beskrivningar av varför och av vilken orsak, det vill säga alla möjliga yttre faktorer. En klient kan och får bli irriterad. Det är ju så vanligt att människor inte vill vara medvetna om sin frihet och sitt ansvar. Så är det både i terapin och i vardagen. En cirka 50-‐årig kvinnlig klient, Carla, beskriver en aha-‐upplevelse. Hon träffade sitt barnbarn Anna som surade och var arg för att hon inte fick sin vilja igenom i någon sak. Carla berättade att den här gången kom hon ihåg att man får vara arg och att ilska inte är förbjuden. Hon upplevde insikten som en lättnad och beskrev känslan: ”När jag är arg är min ilska min, den är min sak. Jag kan inte beskylla andra för den. Jag började inte lugna ner Anna och det ledde till att hennes ilska ganska snart gick över. Min normala reaktion är att man inte får vara arg. Ilska är fult, man ska vara glad och snäll.” Hon fortsätter: ”När min man säger åt mig att jag inte får vara arg, då blir jag bara ännu argare. Det är alldeles förfärligt att man inte ska få vara arg.” Jag tolkar: ”Om du blir förbjuden att vara arg känns det orättvist, kränkande. Det är verkligen fel, för
människan är fri att känna. Det är orättvist också om det är du själv som nekar dig friheten att känna ilska. Du upplever det som en oförrätt, vilket det också är. Och även på det reagerar du med ilska.” Hon funderar på det jag sagt och suckar av lättnad. Om en stund fortsätter jag: ”Och å andra sidan, ifall du försöker styra din mans känslor betyder det att du försöker begränsa hans frihet och ansvar. Det skulle säkert kännas kränkande för honom, och även han skulle sannolikt reagera med uppror.” SUND OCH SJUK VREDE Du blir naturligtvis rädd och arg om någon anfaller dig på gatan. Rädsla och vrede är sunda känslor. I en farlig situation är det viktigt att du är medveten om hotet – det är just genom att reagera med känslor av rädsla eller vrede som du meddelar din kropp att du snabbt behöver ta alla dina krafter i bruk. Stresskänslor, rädsla och vrede, ger upphov till en stressreaktion. Ditt neurologiska system dirigerar ditt hormonella system att producera stresshormoner, vilket snabbt ger dig krafter. En sådan försvarsmekanism är sund då din rädsla och vrede står i proportion till det verkliga hotet. Om rädslan eller vreden är under-‐ eller överdimensionerade är de ett tecken på en neurotisk inställning, som alltid kännetecknas av förnekande av medvetenhet, av censur och ofta även avund. På den andliga nivån kan den beskrivas som en öppning mot negativa metafysiska energier. En arg människas energifält är negativt. Det strålar från det och att vara nära det känns inte bra. Om en lärare kommer till klassrummet och märker att det råder allmänt kaos och eleverna slåss och kan skada varandra, slår han näven i bordet och ropar: ”Nu slutar ni slåss!”. Vrede innebär kraft, och det är vad man behöver i en nödsituation. Vreden är ett tecken på att läraren reagerar starkt och bryr sig mycket om att barnen har det bra. Att bry sig om är kärlek. NEGATIVA KÄNSLOR SMITTAR Det är svårt att möta rädsla och vrede utan att själv bli betryckt. När sekreteraren på hälsocentralen får ett tionde samtal från en frustrerad och arg patient börjar måttet vara rågat. Hon orkar inte längre ta emot alla dessa beskyllningar, krav och hot. Men i hennes arbete är det bara ett faktum att patienter och anhöriga ofta är mycket oroliga och därför beter sig en del av dem mer aggressivt än vad som är vanligt. Den som i ett sådant arbete hoppas på att slippa träffa arga människor blir säkert besviken. Det är viktigt att acceptera och bli medveten om patientens eller klientens vrede. Upplever han att man accepterar hans misströstan, rädsla och nöd som hos honom tar aggressiva uttryck, då smittar också denna acceptans. Han reagerar med att respektera sig själv och därmed också sekreteraren som står framför honom. Patienten har blivit sedd och han känner att han har ett människovärde. Respekten innebär naturligtvis inte att man till exempel ger patienten privilegier, som att gå före andra i kön eller liknande. Han behandlas precis som alla andra. Men han får känna vrede, och man kritiserar inte hans känsla eller ställer krav på grund av den. Hans vrede kan också vara en av orsakerna till hans fysiska sjukdom. Om vi däremot försöker agera så att en annan människa inte ska bli arg, undviker vi allt sådant som kunde göra henne arg eller sårad. På så sätt ger vi makt åt vreden. Hon känner det och utnyttjar det. Det ger näring åt hennes aggressivitet. Undviker vi medvetenhet om hennes aggressivitet, underblåser vi den i själva verket och gör henne illa. Ibland frågar man om det är bra att visa vrede. Man rentav uppmanar människor att berätta om sin vrede och sin känsla av att ha blivit sårad. Vänner emellan kan det ibland
vara klokt, men är det klokt av en läkare som är irriterad på sin patient att börja beskriva sina känslor? Är det rätt av en lärare att skrika åt en elev som hon blivit arg på? Tycker din hustru om att du fräser åt henne? Känns det bra när din förman skäller ut dig i ilskan? Man behöver inte visa sina negativa känslor för en annan människa, det räcker att du är medveten om dem i dig, känner att du har ansvar för dem och behandlar dem som ditt eget problem. Det allra sämsta alternativet är att du sviker dig själv genom att försöka verka lugn, för att bevisa för dig själv att du inte känner vrede. Du känner vrede men samtidigt förtränger du strängt din medvetenhet om den. Graden av förträngning har fördubblats i dig, och med den har också din inre press stigit. Det är mycket påfrestande. Det är bättre att vara en smula arg än att svika sig själv. Därför är det nödvändigt att vara storsint i fråga om andra och se genom fingrarna med deras övergående vresighet. RÅD OM HUR MAN MÖTER NEGATIVA KÄNSLOR Försök att öppet och intresserat iaktta och vara medveten om oro, rädsla, missnöje, bitterhet, depression eller vrede. Förhåll dig accepterande och respektfull till de här känslorna. Känslor smittar lätt, missnöje breder ut sig, på skratt reagerar man med glädje och rädsla blir med tiden en kollektiv rädsla. Försök medvetet undvika fällan att reagera på rädsla med rädsla eller på vrede med vrede. Om möjligt, ge dig själv lite tid, till exempel genom att räkna till tio eller genom att medvetet andas in djupt några gånger för att inte gå i de negativa energiernas fälla. Fundera på om det i den här situationen finns någon praktisk sak som kan rättas till för att lätta på pressen. Fråga vad den andra parten väntar sig att du ska göra. Gå inte med i tvisten. Det är en fälla. Hantera det praktiska ärendet på ett redigt och klart sätt. Undvik frågan ”Varför är du arg?” Den innehåller två riskfaktorer. För det första tolkas den så att man inte får vara arg. Det ger press på att censurera medvetenheten om vreden. För det andra riktar frågan uppmärksamheten på yttre faktorer: vad är orsaken till att du är så där arg? Frågan ”varför” stärker föreställningen att en neurotisk emotion har en rationell utgångspunkt. Den förstärker personens offerattityd och beaktar inte hans eget ansvar för sin känsloaktivitet. Begär inte av dig själv förmåga att stilla en annan människas vrede, ifall inte blidkande av arga människor ingår i din arbetsbeskrivning. Acceptera ilskan, det är den här personens sätt att fungera i livet. Koncentrera dig på att sköta den praktiska delen. En stor del av människorna är konstant arga. Om någon försöker såra dig, kom då ihåg att du är fri att reagera och att du ansvarar för din reaktion. Ifall någon försöker skuldbelägga dig, var medveten om det. Undvik att inta försvarsattityd och rikta din uppmärksamhet på personens agerande. Kan du eventuellt säga: ”Jag har på känn att du skuldbelägger dig själv”. Om du i en sådan situation känner dig som ett uppgivet offer betyder det att du har en offerattityd. Du har gett makten åt en annan människas elakhet. Genom att bli medveten om det kan du oskadliggöra den makt du har gett bort. Om möjligt, försök möta emotioner öppet och respektfullt, genom att tala om dem. Till en som är arg kan du kanske säga: ”Jag tycker att du verkar missnöjd och frustrerad. Stämmer det?” Han svarar kanske: ”Det är du som är arg”. På det kan du svara: ”Jag hade bara en sådan känsla.” Du behöver inte gå in på några förklaringar. Lämna honom medvetet ensam. En människa vill inte tappa ansiktet inför en annan. Men när man går
till sängs tänker man ofta på vad man hört under dagen. Också i sömnen behandlar människor den medvetenhet som de i vaket tillstånd vägrat befatta sig med. Genom att tala med respekt om en annan människas emotioner visar du att du inte har några förväntningar visavi dem och att du inte censurerar dem. Den inställningen smittar kanske av sig på henne. Undvik att säga: ”Du är…” Det är stämplande. Tala om sådant som finns i henne eller om hur hon fungerar. Eftersom vrede upplevs som förbjuden undviker du kanske att använda det ordet och talar i stället om missnöje, frustration och stress. De har ungefär samma betydelse, men man står lättare ut med att höra dem uttalas. Förutsätt inte att den du talar med accepterar din fråga eller det du säger. Om du förväntar dig eller tar för givet att han ska acceptera det du säger, är du fordrande och skapar hinder för kontakten. Var alltid respektfull. Bedöm situationen ur ett vidare perspektiv. Vilken betydelse har den här saken för livet? Kommer du att komma ihåg hela saken om ett år? Om inte, så är det just ingen idé att fundera på den. Genom att avstå från en fördömande attityd befriar du dig själv från onödig press. Kärlek är en starkare energi än vilka som helst negativa emotioner. KÄNNER DU SKULD OCH SKAM? En sund skuldkänsla visar att man är medveten om att ha handlat fel. Handlingen kan till exempel ha byggt på lögnaktighet, perfektionssträvan eller avund. Skuld och skam är alltså sunda symtom. De är tecken på att larmsystemet fungerar. Genom att tillåta skuldkänslan och reflektera över situationen kan man bli medveten om i vilket avseende man gjort fel i sina syften och känslor. Det är viktigt att känna och inse sin skuld och att inte fly den. Den är ett bevis på etisk förmåga. Neurotisk skuldkänsla är en följd av att människan dömer och skuldbelägger sig själv. Det är en negativ emotionell aktivitet som orsakar onödig ångest och press, till och med tryck över bröst och hjärta. Överdriven skuldkänsla känns alltid orättvis. Man kan inte acceptera den och man reagerar med att revoltera eller bli deprimerad. Skuldkänslan är ett tecken på att man inser sitt misstag men inte accepterar medvetenheten om den, utan kämpar mot sin medvetenhet genom att skuldbelägga sig själv. Att skuldbelägga, fördöma och moralisera är censurmetoder.
En klient berättar att han har upplevt mycken skuld i sitt liv, redan från tidiga år. Jag ber honom berätta hur skuld känns. ”Jag kan inte känna skuld för då fastnar jag i den. Han är kopplad vid skuldkänslan just för att han aldrig har tillåtit sig att känna den skuld som han känner. Om han tillät sig att känna och vara medveten om sin skuld och sin skuldbeläggande attityd skulle han ha möjlighet att befria sig från båda.
Jag tror att den överlägset största delen av människans skuld består av neurotiskt skuldbeläggande av sig själv och att endast en liten del är sund skuldkänsla. En människa som skuldbelägger sig själv beskyller också andra människor och livet, och tvärtom naturligtvis. Det man i sig själv gör åt sig själv gör man också i förhållande till andra. Det sägs att en psykopat inte känner skuld. Hon använder ofta sin sociala begåvning, sin intelligens, kreativitet och förmåga att manipulera känslor utomordentligt skickligt och lyckas nästan i det oändliga bedra sina medmänniskor, och kanske också sig själv. Hon har en medvetenhet som också innehåller etisk känsla, men hon är van att så
effektivt förneka medvetenheten om sin skuld att det verkar som om hon inte hade något samvete alls. Inom vården händer ofta att en vårdare som märker att en patient har skuldkänslor reagerar med att försöka eliminera skuldkänslan med rationella förklaringar. Han försöker få patienten att tro att denna inte själv har orsakat sin sjukdom. Det vore bättre att hjälpa patienten att bli medveten om sin skuld, att acceptera sin känsla och på så sätt märka att hon dömer sig själv. Sedan kan hon öppet begrunda sin egen psykiska aktivitet och sin livsföring som har kunnat bidra till att hon insjuknade. Det skadar aldrig att fundera på sig själv om man gör det med goda avsikter. Frihet och självrespekt existerar endast i sanningen.
En läkare berättar om sin överdrivna snällhet och sin ständigt pinande känsla av skuld: ”Hela mitt liv har snällheten varit en tvångströja för mig. Jag är snäll mot min mor, min bror och mina barn. Också i arbetet lyssnar jag alltid på vad andra behöver och ger mitt allt. För mig räcker det inte med vanligt beröm för min duglighet och skicklighet. Jag måste få höra vad jag har gjort och varför det är så bra. Annars tror jag inte att de menar allvar. Jag vill att alla ska vara nöjda med mig och att jag ska fatta enbart goda beslut. Till och med min förman säger att han inte skulle klara sig utan mig .” Jag frågar henne hur den här snällheten känns, och efter en stunds tvekan svarar hon: ”Det är någonting plågsamt med den, en evig skuldkänsla.” Jag bekräftar iakttagelsen med att konstatera att hon alltså ständigt har dåligt samvete. Hon medger det genast. Jag noterar: ”Du har inte sluppit din skuldkänsla trots att du försökt. ”Hon tillstår det och är tyst en stund. Sedan ber jag henne beskriva skuldkänslan. ”Det är svårt, jag känner sorg och bitterhet. När min bror gjorde självmord sa mina föräldrar att det var mitt fel för att jag inte tog hand om honom. Vid samma tid fick jag mitt första barn och var oerhört lycklig när det här inträffade.” Jag fortsätter med känslan: ”Hur känns dåligt samvete i sig?” ”Det känns illa, det är som ett fängelse, smärta, sorg…” ”Du försöker bli av med det, varför är det ett fängelse. Stanna upp och känn och bli medveten om din skuldkänsla.” Den finns ständigt, tillsammans med mamma, med min bror, när jag är ensam.” Jag tolkar detta: ”Du är fånge där och försöker ständigt avvisa medvetenheten om din skuldkänsla. Denna fortgående ansträngning styr hela tiden din psykiska aktivitet.” Hon suckar och fortsätter: ”Ja, jag var så lycklig när jag fick mitt barn. Samtidigt fick jag dåligt samvete. Jag får inte känna lycka.” ”Glädje skulle innebära att du svek din skuldkänsla.” ”Hela mitt liv… Att någon skulle bli ledsen på grund av mig känns som en katastrof.” I själva verket menar hon att hon känner en katastrofal rädsla för att bli medveten om sorgen som skuldkänslan ger upphov till. Jag fortsätter: Du kände en oerhört stor glädje, det vill säga kärlek och samtidigt en enorm skuld. Kärlek, lycka och skuld smälte i dig samman till en och samma upplevelse. Du gjorde allt för att vara snäll, och accepterad av alla för att slippa vara medveten om din skuldkänsla. Dina föräldrar beskyllde dig på helt orättvisa grunder. Det såg du inte och ville inte bli medveten om dina föräldrars skuldbeläggande inställning, och därför startade du en spiral av skuldbeläggande i dig själv. För dig blev lycka någonting förbjudet.” Hon svarar: ”Just det, just så gick det…” Hon lider av en tung skuldkänsla eftersom hennes föräldrar beskyller henne för broderns självmord. Föräldrarnas förtvivlade och destruktiva utväg var att
censurera sin skuld genom att skuldbelägga sitt eget barn. De måste ha haft en stark kultur av skuldbeläggande redan innan sonen gjorde självmord.
ATT FÖRLÅTA ELLER SLUTA DÖMA? Vi har varken rätt eller makt att döma en annan människa, eller ens oss själva. Vår frihet och vårt ansvar (vår plikt) ger oss möjlighet att försöka respektera och göra gott mot varandra, och därmed också mot oss själva. Också Bibeln ger rådet: ”Döm inte så blir ni inte dömda.” Har vi inte rätt att döma så har vi i djupare mening inte heller rätt att förlåta. Med förlåtande menar jag nu inte den artiga vanan att be om ursäkt när man till exempel i misstag skuffat till någon. Din granne har gjort någonting riktigt illa mot dig. Det har gått en tid men du är alltjämt bitter, rädd och arg. Du dömer honom, det vill säga censurerar medvetenheten om det som skett. När du tar rollen av domare undertrycker du dig själv. Du behöver inte förlåta, det räcker att du slutar döma. När du accepterar medvetenheten om att din granne handlade just så elakt som han gjorde, befrias du från din vrede och kan på ett balanserat sätt börja tänka på vad som kunde göras för att korrigera saken. Rätt ofta ser man hur barn instrueras att be varandra om förlåtelse och kanske också att krama varandra som avslutning på grälet. Med goda avsikter fostrar man då barnen till falskhet och till att iklä sig en social mask. Det räcker att man hjälper parterna i kontroversen att var för sig bli medvetna om på vilket sätt de handlar mot sig själva i den här situationen. Att såra en annan är ett tecken på att man sårar sig själv i sina känslor. 3.2.3 Alltför snäll eller ansvarskännande Att vara för snäll är neurotiskt. Det är inte kärlek utan något slags mask. En människa försöker vara till lags och förnekar sina egna åsikter, sina förhoppningar och sin handlingsförmåga. Hon respekterar inte sig själv och därmed inte heller andra. Hon agerar inte öppet och ärligt.
En klient berättar: ”Det är konstigt att jag alltid reagerar så beskedligt. Det förargar och förvånar mig.” Jag frågar hur denna överdrivna snällhet känns, och hon svarar: ”Jag känner mig falsk, förstelnad. När min exman ringer reagerar jag mot min vilja inställsamt. När han föreslår någonting som jag inte gillar, svarar jag med att berömma hans idé. Jag är nog mycket tillknäppt.” Jag ber henne beskriva känslan ytterligare. Hon svarar: ”Den är mycket obekväm, motbjudande. Jag tänker genast på hur det ska gå att lösa det här. Jag vill ju vara en ordentlig medmänniska för honom.” Jag ber henne beskriva mannen med några ord. ”Han är sårad, skadad, oförmögen, svag, ett offer… Men samtidigt är han enormt snäll, han vill väl, han är rädd för livet, han kan inte leva.” Jag tolkar: ”Och allt detta har du mycket svårt att se i honom. Du upplever medvetenheten om sårbarheten, svagheten och livet som en stor fara. Och du gör allt för att det inte ska synas hos din exman och genom honom i dig själv.” Hon funderar och svarar: ”Just så är det…”
I slutet av sessionen bekräftar jag medvetenheten om de mänskliga rikedomarna: ”Genom din exman är du framför allt medveten om ärlighet, mod och liv i honom och i dig själv.”
Om jag lider av överdriven snällhet ingår ofta ett krav på att ingen ska få vara missnöjd med mig. Jag känner en stark press på att alla i alla lägen ska acceptera mig. Kravet är riktat till mig själv men också till andra och orsakar en motreaktion hos dem: de tar avstånd för att skydda sig mot mina negativa energier. Bakom neurotisk snällhet ligger ofta en rädsla för att bli kritiserad och övergiven. Jag är rädd att andra inte ska acceptera mig, att jag ska bli separerad från andra och lämnas utanför. Den här rädslan beror på att jag är rädd att bli medveten om att jag kritiserar mig själv, överger mig själv och därmed isolerar mig och överger andra. Överdriven snällhet är också att inte kunna säga nej när man vill eller borde göra det. Att säga nej är att tillåta ett förbud, vilket naturligtvis är nödvändigt i livet. När någon upplever det som mycket förbjudet att neka, är det ett uttryck för en stark rädsla att bli medveten om sin egen negativa inställning. När man säger nej erkänner man däremot sina gränser: jag orkar inte, kan inte. Krav på perfektion och en attityd av gränslöshet (storhetsvansinne) hindrar människan att se sin förmågas och sina resursers begränsning. Har man stränga och oändliga förväntningar på sig själv kräver man också oändligt mycket av andra. Svårigheten att säga nej kan också bottna i att man genom att säga nej blir medveten om en benägenhet att inom sig säga nej till allt som innebär glädje, framgång, avspändhet eller njutning. När man säger nej avslöjas den negativa inställningen till det goda (avunden). Medmänniskorna förnimmer det här. De upplever det som ett obehagligt och oärligt beteende och försöker därför hålla avstånd. De vill inte att självförnekelsen ska smitta av sig på dem. Och eftersom vi alla i viss mån lider av självförnekelse, väcks medvetenhet om detta problem i också i dem. Ingen vill väl få en sådan medvetenhet väckt. På grund av identifikation, den inre spegeln, irriterar därför ett inställsamt beteende andra.
En 73-‐årig kvinna kommer till analys och berättar först om sina många fysiska sjukdomar. Hon har varit sjukledig största delen av sitt liv. Hon berättar att hennes ryggmuskler blivit så dåliga att hela ryggen är som en stålskiva som inte går att böja. Sedan fortsätter hon spontant: ”Hela livet har jag varit så snäll. Alla bara prisar mig för att jag är så snäll. Men där finns någonting som irriterar mig väldigt mycket.” Jag frågar henne vad hon associerar sund snällhet med. Hon svarar omedelbart: ”Med att göra någonting gott och vara glad över det. Jag fortsätter med att fråga vad hon associerar neurotisk snällhet med. Hon säger: ”Med att göra någonting gott och vara arg för det.” Jag ger henne tid att i tysthet lyssna till sina egna ord, som direkt avslöjar hennes inre. Hon är arg när hon gör gott. Efter en stund fnyser hon: ”Hela mitt liv har jag levat i rädsla.” Jag ber henne berätta om denna rädsla. Hon svarar genast: ” Den är någonting ont. När man är rädd kan man inte göra någonting gott.” Det kan tolkas som att hon hela livet har ansträngt sig för att undvika sin medvetenhet om sin ondska. Hon gör allt för att ingen ska reagera negativt på henne, eftersom det för henne själv skulle avslöja medvetenheten om hennes egen negativitet, det onda i henne. Hon har ansträngt sig oerhört och spänt sig psykiskt och därmed också fysiskt. Det är inte konstigt att
hon varit sjuk största delen av livet (men det här är förstås inte den enda anledningen till hennes sjukdomar). Vilka uttryck tar sig då det onda i henne? Det är det vanliga, hon ältar problem och bekymrar sig, överdriver tänkbara hot och målar upp katastrofer. Hon drar sig till minnes hur den eller den saken sårade henne. Hon vidmakthåller oro, spändhet och ilska. Därmed nekar hon sig rätten att känna glädje, sorglöshet och tacksamhet.
Ordet snäll är problematiskt. I dag är det väl ingen som vill kallas snäll. Snällhet kopplas så starkt till det att undertrycka sig själv. Om man med snällhet menar kärleksfulla handlingar så är det naturligtvis bara bra, men en snällhet som bottnar i vilja att bli accepterad är problematisk. Jag skulle inte kalla någon människa snäll, i stället skulle jag säga att hon är vänlig, anspråkslös och kärleksfull.
En trettioårig sjuksköterska berättar att hennes pojkvän ofta är så arg att hon inte kan försvara sig mot honom. Sedan säger hon: ”Hur ska jag någonsin kunna försvara mig?” Jag tolkar detta: ”Eller menar du hur ska jag någonsin vilja försvara mig?” Hon funderar på det en stund och fortsätter: ”Min pojkvän sa till mig att jag formligen tigger om att han ska trampa på mig. Jag blev rasande.” Du blev rasande på medvetenheten om att du inbjuder till att bli trampad på. Du har alltså för vana att trampa på dig själv.” (Även om så vore har ingen ändå rätt att kuva en annan människa.)
FÖR MYCKET ANSVAR Det talas om att människor tar för mycket ansvar. Det betyder ju att de tar sig för mycket frihet. Ansvar förutsätter frihet och frihet ger ansvar. Uttrycket är motsägelsefullt. Det är ganska vanligt att till exempel ett barn till en alkoholist tar ett mycket stort ansvar för familjen. Barnet lär sig rätt tidigt att sköta om sina småsyskon, laga mat och städa. Barnet kan rentav se sig som ansvarig för att pappa (eller mamma) dricker. Han gör allt för att undvika medvetenheten om pappans alkoholism. Det är inte fel att han tar hand om småsyskonen. Han vill ju väl och att syskonen ska ha det bra. Det är ett kärleksfullt agerande. Men inom sig känner han inte kärlek eller tacksamhet. Ett barn till en alkoholist känner verkligen ingen frihet. Han känner krav och ett plågsamt tvång att sköta familjen. Det han måste göra ingår inte i hans frihet, är inte på hans ansvar. I bästa fall gör han det han måste göra och accepterar medvetenheten om att det inte är hans uppgift. Han handlar för att undvika de dåliga konsekvenser som följer ifall han låter bli att handla. Om han faktiskt handlar utifrån en bedömning av situationen, då underblåser han inte rädsla, bitterhet och hat. Viktor Frankl som tillbringade flera år i koncentrationsläger accepterade medvetenheten om sin ställning som fånge. Han hoppades inte på rättvisa, eftersom han insåg att sådana förväntningar var utopiska. Han måste inte kämpa mot sin medvetenhet, det vill säga sig själv. Han anpassade sig till det han måste anpassa sig till. Han klarade sig både fysiskt och psykiskt. Ofta förknippas ordet ”ansvar” felaktigt med tvång. Tvång betyder makt att begränsa friheten, alltså ansvaret. Ansvaret ligger i själva verket hos den som har rätt att kräva och tvinga. I ansvar ingår en vilja att handla. Det är ju naturligt att du inser din möjlighet om du ser att det krävs handling och du har de resurser som behövs. Det beror på dig själv om du använder din frihet och handlar eller om du förnekar din frihet.
Vi ska gå tillbaka till situationen med den supande pappan. Barnet anstränger sig till det yttersta för att dölja medvetenheten om familjens problem, och det är just det som är fällan. Han gör allt för att ingen ska se sanningen. Han anstränger sig gränslöst för att hindra medvetenheten om att flaskan är viktigare än familjen för pappan. Det är ett tecken på att barnet har en stark attityd av censur och gränslöshet (perfektionism, storhetsvansinne). Den kan också vara förknippad med avund, så att han överdriver sina svårigheter, upplever dem som större än de faktiskt är, vilket försämrar hans förmåga att se alternativa sätt att förhålla sig och agera. Han önskar och kräver av sig själv att kunna hindra fadern från att dricka. När barnet förnekar sin medvetenhet förbjuder han kontakten med sin frihet och sin förmåga: iakttagelseförmågan, kreativiteten, omdömet, initiativkraften och modet. Han känner sig kraftlös, och i den sinnesstämningen är han det verkligen. Samtidigt känner han sig som ett offer för omständigheterna: han märker inte att han gjort sig till fånge i det här läget. Ur detta utvecklas en strategi för att möta livet, och livet blir att undertrycka sig. Som psykiskt element i alkoholism ingår ofta en dragning åt manisk perfektionism och storhetsvansinne. Alkoholen gör en människa friare, lättar på självdisciplinen och provocerar sinnessjukdom. Kanske barnet på något sätt ser det gränslösa i fadern, vilket kan göra det medvetet om sin egen tendens att kräva orealistisk förmåga av sig själv. Barnet går över gränsen och ställer orimliga krav på sig. Det är vanligt att man i sådana fall talar om ansvar då man i själva verket menar krav eller en krävande inställning. Att du känner att du tagit på dig för mycket ansvar är ett viktigt tecken, en nyttig larmsignal. Då har du ställt orimliga krav på dig själv (och på andra). Det kan hända att andra utnyttjar den här vanan hos dig: din man kanske väntar sig att du ska sköta allt, din förman öser kanske ständigt extrajobb över dig, och så vidare.
En klient berättade om sin attityd av gränslöshet. Han klagade över sin svårighet att hitta sina gränser och beskrev hur han stressar sig alldeles utmattad. Men så fort han börjar må en smula bättre och känner kontakt med livsenergin börjar han entusiastiskt planera nya saker att uträtta. Han beskrev denna sin intensiva vilja. Viljan är stressens gaspedal. Problemet är i själva verket inte att hitta gränserna, utan att bli medveten om den gränslösa gaspedalen. En medelålders sjuksköterska beskriver hur hon hela livet tagit för mycket ansvar. redan som barn upplevde hon sig ha ansvar för sin mor som var deprimerad, därefter för sin bror som gick med i en trångsynt religiös sekt, sedan för sin brorsdotters mentala hälsa och därtill för sin egen mans likgiltighet i fråga om ekonomiska angelägenheter. Hon berättar att hon är så arg på sin man som alltid är slösaktig. Det är hon som får lösa alla problem som detta leder till. Hon klagar och säger att hon inte orkar längre. Vi funderar på vad ansvar är, och hon håller med mig om att det är frihet. Jag frågar: ”Du säger att du tar för mycket ansvar, känner du dig fri?” Hon svarar att det gör hon naturligtvis inte. Jag tolkar: ”Du tar inte ansvar eftersom du inte känner vare sig frihet eller kärlek. Du sa ju att du känner vrede. Ordet ansvar betyder alltså krav. Du ställer gränslösa krav på dig själv för att kunna kontrollera din mammas depression, din brors trångsynthet och nu din mans slösaktighet. Samtidigt ställer du stränga krav på dem och dikterar hur de inte får bete sig. Krav är motsatsen till ansvar. Du förvägrar också dem frihet.”
Människor försöker kontrollera andra människors beteende och går ibland över gränsen. Det är att ställa gränslösa krav och kan bli ett destruktivt handlingssätt. Kontroll känns som det enda sättet att klara sig ur en besvärlig situation. Vilket viktigt problem som helst hos föräldrarna kan utlösa en attityd av gränslöshet hos ett barn. Föräldrarna är så viktiga att deras problem nästan är som barnets egna. Att censurera någonting viktigt är på ett avgörande sätt ett hinder för ens egen existens. En långvarig krävande attityd och tendens att kontrollera gör en människa beroende. Då upplever hon kravlöshet som någonting främmande och farlig. Det är i sin inre rutin, den krävande attityden, som hon känner att hon existerar. En klient uttryckte det så här: ”Genom kraven känner jag att jag finns till. Utan krav existerar jag inte”. Han upplever alltså att kraven ger honom känslan av att finnas till. I själva verket börjar han nu bli medveten om att han med sin krävande inställning hela sitt liv har förnekat sin existens. Han upplever att denna inställning är hans räddning, när den i själva verket är en fälla. ’ 3.2.4. Hur undvika att bli sårad Vi blir alla vanligen sårade när någon vill såra oss. Saken grämer dig när du efteråt tänker på den. Du är särskilt besviken på dig själv, på att du än en gång tog åt dig, trots att du så väl visste att det var den som sårade som agerade på ett dumt sätt. Du försöker kanske förbereda dig för att inte bli sårad nästa gång, men det är inte lätt. Vi tar åt oss, trots att någonting i oss signalerar att det är fel. Vi ska först fundera på följande tankegång:
-‐ Kalle vill såra Lena. Vem gör fel? Felet är Kalles. Vi har aldrig i någon som helst situation rätt att såra en annan människa. (Även om Lena dessförinnan försökte såra Kalle, har Kalle inget rationellt skäl och heller ingen rätt att såra Lena.)
-‐ Lena blir sårad. Vems fel är det? Lenas. Kalle har inte makt att kontrollera och styra Lenas känsloverksamhet. En fjärrkontroll som man kan styra andras känslor med är ännu inte uppfunnen.
-‐ Är det klokt att såra? Nej, det är verkligen inte klokt att ge makt åt Kalles dumma ord. Att såra är egen dumhet. När Lena blir sårad tar hon emot Kalles elaka ord och gör sig själv illa med dem.
-‐ När Kalle vill såra Lena, hyser han skadliga tankar och negativ känsloverksamhet, det vill säga vrede, censur och avund. Han gör alltså sig själv illa. Av det mår han dåligt och på så sätt straffar han sig själv redan innan han uttalar sina sårande ord. Det Kalle gör mot Lena, gör han framför allt mot sig själv i sitt inre. Kalle kan känna något slag av avundsrelaterad njutning av att plåga en annan, men det är inte att vara lycklig.
-‐ När Lena blir medveten om det här kunde hon reagera genom att hövligt svara: ”Kalle, jag tror att du på något sätt underskattar din kunskap och din förmåga. Du sårar dig själv.”
-‐ Och även om Kalle då igen skulle svara nedsättande behöver Lena inte reagera på något sätt. Hon tog redan upp den medvetenhet som är väsentlig för Kalle. Lena förväntar sig inte någonting från Kalle utan accepterar hans eventuella indignation. Lena förstår att Kalle knappast accepterar medvetenheten genast, utan att det snarare är tvärtom. Men det kan hända att han efteråt funderar på saken för sig själv.
-‐ Kalle är nu åtminstone medveten om att Lena inte tar åt sig eller ger makt åt elakhet och negativa energier. Det är frustrerande med tanke på hans intentioner.
Sammanfattningsvis, Lena kommer ihåg att det en människa gör mot en annan, det gör hon i sitt inre mot sig själv. Lena reagerar med kraft av den insikten och tar inte åt sig, utan försöker hjälpa Kalle att bli medveten: ”Kalle, nu tror jag att du på något sätt nedvärderar dig själv.” Ingen har någonsin rätt att såra en annan människa (och inte heller sig själv). Och ingen har någonsin anledning att ta emot sårande ord från en annan. Men det är verkligen inte lätt att handla i enlighet med den självklarheten. Efter föräldrarnas modell lär vi oss redan som små att reagera på en förolämpning med att bli sårade och svara på ont med ont, med hämnd. 1. KRÄV INTE AV DIG ATT DU INTE FÅR BLI SÅRAD När en människa blir sårad blir hon vanligen förargad på sig själv för det. Hon är arg på sig själv för att hon är medveten om sitt misstag: ”Igen tog du åt dig, det är ju fånigt.” Det betyder att hon kräver av sig själv att inte bli sårad. Erkänn för dig själv att du blir sårad när någon vill såra dig. Dra dig till minnes exempel från din barndom, skoltid, ditt arbetsliv och andra sammanhang, så får du en så tydlig bild som möjligt av ditt sätt att bli sårad. Förväntningen eller kravet att inte bli sårad fungerar så att den hindrar dig från att acceptera medvetenheten om att du är sårad. Du avvisar alltså din medvetenhet om att du är sårad och därmed undertrycker du dig själv. Du handlar mot dig själv, vilket leder till en känsla av oförmåga och misströstan. Därför är det viktigt att du accepterar att du blir sårad. Du kan till exempel öva dig i att acceptera genom att nästa gång någon vill såra dig, medvetet försöka bli mer sårad än vanligt. När du tillåter dig att bli sårad blir du inte alls sårad! 2. FUNDERA PÅ VEM SOM HAR ANSVAR FÖR DINA KÄNSLOR Vem är ansvarig för ditt känsloliv? Kan någon annan styra dina känsloreaktioner? Kan du hur du vill kontrollera någon annans känslor? Ingen har makt att styra vad du känner eller inte känner. Ingen kan kontrollera hur du reagerar emotionellt på ett glädjeämne eller på en annans förolämpning. Du har frihet och därmed ansvar för dina inre funktioner. Därför har du också frihet och ansvar att behandla en annan människas illvilja som just hennes illvilja. Att ”ta åt sig” innebär att lyssna på en annans illvilliga ord, grubbla på dem och använda dem för att göra sig själv ledsen, kritisera och döma sig själv. Men när du hör en annan människa säga någonting elakt kan du i stället acceptera medvetenheten om hennes negativa intentioner och hjälpa henne genom att säga: ”Med de där orden, tankarna och känslorna gör du dig själv ledsen.” Vi förhåller oss och reagerar alla på vårt eget sätt när någon sårar oss. Ifall jag brukar klandra, nedvärdera och skuldbelägga mig ger jag mycket makt åt sårande ord. Om jag accepterar mig själv som människa får en annan persons nedsättande kommentarer inte grepp om mig. Liksom en annans glädje öppnar förbindelsen till och medvetenheten om min egen glädje, öppnar en annans illvilja förbindelsen till och medvetenheten om mitt eget negativa förhållningssätt. 3. ÄNNU EN FÄLLA Om du ger makt åt en annan persons illvilja ingår du ett slags förbund med honom. När någon vill förnedra dig väcker det medvetenheten om din egen eventuellt överkritiska, krävande och självförnedrande känsloaktivitet. En annan människas negativa agerande
avslöjar för dig medvetenheten om ditt egen negativa sätt att förhålla dig mot dig själv. Vanligen accepterar människor inte den medvetenheten utan reagerar med avvisande och försöker undertrycka sin medvetenhet, det vill säga sig själva. Den som sårar är en inre spegel för den sårade och tvärtom, den sårade är en inre spegel för den som sårar. Ingen av dem vill vara medveten om sig själv utan provoceras av varandras närvaro och reagerar därefter. Den ena agerar mer aggressivt, den andra mer depressivt, förtäckt. Vi kan jämföra det här med att kasta boll. Vi bestämmer att bollen är mycket smutsig, och att smuts inte är bra. När någon kastar bollen mot dig och du accepterar medvetenheten om att bollen är smutsig ser du noga efter hur den flyger och undviker medvetet att ta i den. Om du däremot griper bollen, då är det din egen reaktion, ditt val. Det allra viktigaste är slutligen att komma ihåg att det inte är förbjudet att känna sig sårad. Det finns ingen lag eller allmän regel som förbjuder det. Acceptera att du blir sårad och att du kommer att bli sårad i framtiden. En så gammalt andlig och känslomässig vana kan man inte hur som helst ändra på.
En mamma berättar om sin son, Renato, som har mentala problem. I skolan finns en pojke som heter Carlos och som kallar honom bög och idiot. Renato blir så upprörd och arg att hans ansikte blir alldeles stelt av ilska. Också det blir han retad för. Mamman är orolig eftersom sonens skolgång är hotad. Hon undrar vad hon ska göra. Jag föreslår två saker. ”För det första, skriv ett brev till skolan, där du berättar att du är orolig för att Renato ska bli så arg att han förlorar besinningen och tar till våld när man kallar honom vid öknamn. Be skolan om hjälp och råd om hur du som mor borde gå till väga. Kritisera inte skolan och kräv ingenting, för de som är ansvariga upplever ofta kritik som ett angrepp på dem själva och reagerar därför med försvarsattityd. Det kan gå så illa, vilket är vanligt, att de gör Renato till syndabock. För det andra ska du i all vänlighet ta kontakt med Carlos och berätta att Renato kan reagera med våld om han blir provocerad, och att du är rädd att Carlos ska råka illa ut. Klandra inte, hota inte och kräv ingenting, för bara öppet fram ditt ärende.” Mamman tyckte att de här båda idéerna kändes bra. Därnäst föreslår jag att hon ska tala med Renato om följande tanke: vi har frihet att känna och tänka men begränsad frihet att handla. Frihet innebär ansvar. Detta för att Renato ska bli medveten om friheten och ansvaret i sin egen känsloaktivitet, och om att han reagerar på sitt eget sätt på en annan människas dumhet. Det är alltid dumt att tala nedsättande om en annan person. En sådan vana är ofta så gammal och ingrodd att man inte uppfattar den som det sätt på vilket ens eget frihets-‐ och ansvarsområde fungerar, utan som en inre automatik. Jag föreslår också att mamman ska tala med Renato om tanken att det man gör mot andra gör man inom sig mot sig själv. När man hjälper en annan känner man varma känslor, tänker på ett livsbejakande sätt och gör därmed sig själv gott. Sårar man någon annan, känner vrede och avund, då tänker man negativt och gör sig själv illa. Vi funderade tillsammans på hur en djup förståelse (inte så lätt uppnådd) av den här tanken kunde leda till att Renato kunde säga till Carlos: ”Det verkar som om du hade negativa känslor och nedsättande tankar som gör dig illa. Det är ju vad du för fram om dig själv.” Även om han inte säger det, är själva övningen att tänka den tanken till nytta.
Därefter frågade jag mamman om Renato ofta har negativa och självförnedrande känslor och tankar. Hon svarar att det händer ofta och är mycket uttalat. Jag säger att det antagligen betyder att Renato inte accepterar sig själv utan söker fel hos sig och koncentrerar sig så starkt på sina brister att han förblir omedveten om sina mänskliga rikedomar. Denna negativa inriktning är i grunden andlig, vilket leder till förringande känslor och tankar. När någon nu säger någonting sårande till Renato provoceras det negativa i honom. Provokationen beror på att den andra personens sårande attityd väcker medvetenheten om hans egen vana att såra sig själv. Renato reagerar med att avvisa den här medvetenheten (liksom vi alla vanligen gör), och sedan undertrycker han sig själv också på detta vis. Jag föreslår att mamman ska tala grundligt och långsamt med Renato om det här. En klient som är pensionär reflekterar genom följande situation över sitt sätt att bli sårad: ”Jag besökte en läkare för att få ett nytt recept på sömnmedicin. Han gav mig en sats på bara 100 stycken, när jag tidigare fick 200, precis som han inte litade på mig och som om jag var någon sorts läkemedelsmissbrukare. Jag tycker att det var sårande. Jag blev så arg att jag mådde dåligt av det hemma. Inte kunde jag ju säga någonting till läkaren. Det var besvärligt för jag var så förfärligt arg. Det fick mig att må dåligt. Ibland är den här läkaren slapp och skriver ut vad som helst, men däremellan är han stram och håller sträng kontroll. Jag kunde inte över huvud taget sova för jag var så arg.” Jag ber honom beskriva sin vrede och säger: ”Det var kanske uppdämd vrede som jag i deprimerat tillstånd brukar vända mot mig själv. Jag har nämligen svårt att stå på mig. ”Jag uppmanar honom att beskriva känslan av vrede i sig. ”Den känns illa, jag ville bli av med den. Jag mådde så väldigt dåligt. Jag var inte i balans.” Jag fortsätter: ”Beskriv din känsla av att må dåligt i sig, känslan att du inte var i balans.” Det kändes så svårt och illa. Men det var bra att vreden kom ut. Den finns uppdämd i mig.” Jag frågar: Eller menar du att du har en stark attityd av vrede, en vana att reagera med vrede.” Han funderar: ”Vad beror den på?” Jag fokuserar på föremålet för vårt resonemang: ”Vi ska glömma det som gjorde dig arg. Stanna upp och bli medveten om den där vreden i sig, attityden av vrede. Beskriv vreden i sig. ”Han fortsätter: Det är vad som händer när det inte går som jag vill.” Du håller dig alltjämt kvar vid frågan ”varför”. Du berättade att du börjar må mycket dåligt av den här känslan, den är alltså något ont.” ”Det är ju hemskt, är jag en så där arg människa?” Jag fortsätter resonemanget: ”Du sa att du blev sårad. ”Han blir glad och svarar: ”Ja, det blev jag verkligen” ”Då antar vi att läkaren sårade dig med avsikt. Var det klokt av dig att bli sårad?” ”Nej, då gör man bara sig själv illa.” ”Också om läkaren sårade dig med avsikt var det alltså ingen idé att bli sårad, det vill säga att såra dig själv med en annans dumma ord.” ”Just det, i princip finns det ingen anledning att såra sig själv.” Jag bekräftar: ”Du är medveten om att det inte är klokt att använda andras dumma ord för att såra sig själv.” ”Det har jag nog gjort väldigt många gånger. Men jag undrar om läkaren blev sårad när jag duade honom.” Jag frågar: Ifall han blev sårad, var det då ditt fel?” ”Nej, det var det inte.” Jag fortsätter: ”Om man använder det att någon duar en för att såra sig själv, då är det ens eget fel. Inte har ju du någon fjärrkontroll att kontrollera andras känslor med.” Han skrattar och blir sittande i tankar.
Efter en stund fortsätter jag: ”Det finns människor som försöker såra andra, och människor som försöker låta bli att såra andra.” Han blir glad: ”Jag försöker låta bli att såra någon.” Jag fortsätter: Men om vi tänker på saken, är inte båda sätten neurotiska? Det är ju inte vettigt att försöka såra eller försöka låta bli att såra. Räcker det inte med att alltid försöka vara kärleksfull? Då behöver man ju inte försöka låta bli att såra.” ”Så är det förstås.” ”Och om du försöker låta bli att såra bär du i ditt inre på en avsikt att göra det. Vanligen är det så att en person som lätt blir sårad gör allt för att inte såra andra. Men det som en människa gör mot sig själv i sitt inre, det gör hon också mot andra. Du sårar lätt dig själv och då gör du det också i fråga om andra, men du försöker på allt sätt dölja den här medvetenheten och därför uppträder du på ett förstenat och inställsamt sätt. Det problemet beskrev du förra gången.” ”Det är så det är. Men är jag sådan? Det vill jag inte vara.” ”Du behöver inte agera så här. I takt med att du accepterar din svårighet och medvetenheten om den kan du steg för steg befria dig. Att du nu behandlar den här saken och försöker öppna din medvetenhet är ett uttryck för stark ärlighet och kärlek i dig. Det är ditt verkliga jag.” 3.3 HUR HANTERA STRESS 3.3.1 Människan är en helhet När en människa blir sjuk ser man henne vanligen som ett offer för sina symtom. Mycket sällan funderar man mer ingående på hur patienten med sin psykiska aktivitet själv har bidragit till att han blev sjuk. Man kan nog tala om rökning, överdrivet alkoholbruk, för lite motion, dålig kost och arbetsstress. Men om hur oro, slutenhet, bitterhet eller aggressivitet orsakar fysisk sjukdom talar man mycket sällan. Människan är en psykisk, social och fysisk helhet. Alla faktorer påverkar varandra intensivt. Hälsovården, som är inriktad enbart på den fysiska (somatiska) varelsen, innebär en stor risk för överdrivet bruk av mediciner och kirurgiska ingrepp då man vill eliminera symtom. Sjukdomsorsaken kan till stor del finnas i patientens sociala situation och framför allt i hennes sätt att psykiskt förhålla sig till situationen och livet över huvud taget. Vi är alla medvetna om att känslorna påverkar kroppen. Hjärtpatienter uppmanas undvika att bli arga eller upprörda. På samma sätt varnar man kanske också dem som har högt blodtryck. Jag läste en medicinsk undersökning där man kom fram till att 25 procent av dem som ordineras blodtrycksmedicin får den på felaktiga grunder. När blodtrycket mäts hos läkaren känner patienten stress som höjer blodtrycket. I artikeln rekommenderades blodtrycksmätning hemma. Alla vet vilka omedelbara fysiska effekter rädsla har. Rädslan syns i ansiktet, händerna skakar och det knyter sig i magen. Ilska påverkar hela kroppen, musklerna spänns, andningen blir snabbare och hjärtat bultar. Någon stressar sig sjuk medan den som sitter bredvid och gör samma arbete inte alls känner stress. En erfaren läkare som arbetar på en hälsocentral berättade att en stor del av besökarna inte alls behöver en läkare, utan uttryckligen psykisk vård. Varför beaktar man inte öppet eventuella psykiska faktorer när människor insjuknar, som en självklar del av hälsovården? En orsak är väl att man inte vill skuldbelägga patienten. En patient upplever sig ofta som skyldig till sin sjukdom
och känner sig därför illa till mods. Att skuldbelägga och döma hjälper naturligtvis inte någon, det är att avvisa medvetenheten och förstora problemen. Det är ändå viktigt att acceptera och vara medveten om skuldkänslan, som all känsloaktivitet, eftersom den är en larmsignal. Accepterar man skuldkänslan blir det möjligt att fundera på om någon psykisk faktor kan vara kopplad till sjukdomen eller om känslan av skuld endast är ett neurotiskt skuldbeläggande av en själv. Ifall psykiska faktorer beaktades skulle det leda till att människor funderade på sig själva och på hur deras känsloliv fungerar, de skulle känna sin frihet och sitt ansvar för sin hälsa. Det är mycket ovanligt. Det upplevs ofta som en skuldbeläggande tanke. Ordföranden för det finländska läkarförbundet, Heikki Pälve, säger att problemet är hur man ska få den enskilda människan att ta ansvar för sin hälsa. En annan orsak kan vara att en stor del av det nuvarande behovet av sjukvård antagligen skulle försvinna ifall människor skötte sina känsloliv och utvecklade ett samhällssystem som är förenligt med mänskliga värden. Psykosomatiken är en vetenskapsgren som undersöker hur psyket inverkar på kroppen. Latinets soma betyder kropp. Stress är en av kroppens försvarsmekanismer och den aktiveras när människan blir medveten om en fara eller ett hot. Men vi stressar också när ingen fara föreligger. Det gör vi till den grad att rädsla och spänning är en njutning som vi betalar för. Vi går på bio för att få leva oss in i våldet i en thriller, men då avnjuter vi stressen i trygghet. När vi är förälskade oroar och spänner vi oss för att träffa föremålet för vår ömma låga, i stället för att helt enkelt vara glada och lugna. Stressen orsakar förändringar i kroppen, hjärtat bultar, håren reser sig, andningen blir snabbare eller lamslås, musklerna spänns, händerna skakar och svettas, man måste springa på toa… Placebomedicin är ett exempel på hur psyket påverkar kroppens funktioner. Patienten tror att han får medicin, men får de facto ett verkningslöst kontrollpreparat. Vanligen meddelar en stor del av placebogruppens patienter att symtomen har lättat under experimenttiden. Säkert är en del av effekten av alla terapier psykosomatisk och har i den meningen placeboeffekt. När man blir sjuk försöker man ofta först sköta sig hemma men blir inte frisk, får nog och beslutar beställa tid hos en läkare. Men dagen före läkarbesöket tillfrisknar man. När en människa bedömer att hon behöver hjälp, fogar hon sig, anpassar sig och slutar kämpa mot sjukdomen. Fogar man sig av ödmjukhet hjälper det en att tillfriskna. Kravet att bli frisk släpper, stressattityden försvinner och organismens funktioner balanseras. Men fogar man sig av misströstan är det ett tecken på en stressande och negativ inställning och en offerattityd. Människan tillfrisknar bättre om hon inte kämpar mot symtomen utan accepterar dem och medvetenheten om dem, samtidigt som hon agerar på det sätt hon finner klokast. Att söka hjälp är att vara ödmjuk och därmed också kärleksfull. Den franska filosofen Voltaire (som egentligen hette François-‐Marie Arouet, 1694-‐1778) skrev: ”Läkekonsten går ut på att roa patienten medan naturen botar sjukdomen.” Min vän Roberto Giraldo, en colombiansk läkare som är specialiserad på autoimmuna sjukdomar, beskrev sitt läkaruppdrag som en strävan att stärka det friska för att det ska kunna bota det sjuka. En sjukdom är ett symtom. Det skadar aldrig att tänka över sina attityder och känslomässiga vanor som kan bidra till att man insjuknar. Vi är ju psykosomatiska varelser. Vi fungerar på en fysisk och en metafysisk nivå, där den metafysiska är
den fysiskas utgångspunkt. Den fysiska hälsans utgångspunkt är alltså metafysisk (psykisk) balans. Symtom är larmsignaler, och det är viktigt att försöka acceptera och känna dem. Det är också viktigt att fundera på vad de beror på. Det betyder inte alls att man inte också kan eller ska sköta sjukdomen på medicinsk väg. 3.3.2 Sund och osund stress Vanligen blir du medveten om din stress i situationer när du har för mycket att göra. När mamma, läraren eller förmannen klandrar dig. När någon beter sig hotfullt. När ett barn krånglar med påklädningen i morgonbrådskan. När någon kör långsamt framför dig och du inte kan göra en omkörning eller när du väljer en kassakö och de andra köerna avancerar snabbare. I en situation som på något sätt känns hotfull börjar stressen med en känsla av oro, rädsla eller ilska. Stresskänslorna styr de fysiologiska processerna via det neurologiska systemet. Människan kan förhålla sig balanserad eller neurotisk till en stressfaktor. När inställningen inte motsvarar det verkliga behovet reagerar hon med under-‐ eller överdimensionerad stress. Det är sjuk stress, ett symtom på psykisk obalans. När en människa blir sjuk ingår vanligen följande faktorer:
-‐ genetiska svagheter -‐ obalans i naturen, miljögifter, kemikalier som används i matproduktionen o.s.v. -‐ orättvisa och omänsklighet i samhället och gruppen -‐ negativa energifält -‐ psykisk obalans hos en själv
En av de tidigaste stressforskarna, Hans Selye (ungersk-‐kanadensisk läkare, 1907-‐1982), använde termen stress för att beskriva fysisk utmattning. Han utvecklade teorin om det allmänna anpassningssyndromet och därmed förknippade sjukdomar. Om en individs anpassningsreaktion är för stark eller för svag leder det till sjukdomar av olika slag. Det allmänna anpassningssyndromet aktiveras när en människa upplever att hon är i fara. I stressens första fas startar den så kallade alarmreaktionen då det sympatiska nervsystemet aktiveras genom oro, rädsla eller vrede, för att stärka förmågan att försvara sig mot den annalkande faran. Binjuremärgen börjar utsöndra adrenalin och noradrenalin. Adrenalinets uppgift är att väcka organismens reservkrafter till snabb och effektiv reaktion – till att fly eller fäkta. Hjärtat slår snabbare, mjälten kontraherar för att släppa ut röda blodkroppar i blodomloppet, levern frigör lagrat socker åt musklerna, andhämtningen blir häftigare, blodcirkulationen koncentrerar sig på musklerna och hjärnan, pupillerna vidgas och sinnena skärps. Om den farliga situationen pågår länge börjar organismen förbereda sig för försvarsfasen. Centrum för aktiviteten i organismen flyttas från binjuremärgen till binjurebarken och till hjärnbihanget. Det viktigaste hormonet i det här skedet är ACTH. Nu är den hormonella verksamheten inte längre enbart bra för organismens motståndskraft, den stör bland annat utsöndringen av sköldkörtel-‐, köns-‐ och tillväxthormonerna och orsakar sår i magen och tarmarna.
Ifall stressen fortsätter övergår organismen till den tredje fasen, utmattningsfasen, då kroppen blir mottaglig för alla möjliga sjukdomar, muskelsmärtor, inflammationer, hormonella och homeostatiska störningar och autoimmuna sjukdomar som cancer, diabetes och reuma. På vilket sätt bidrar människan själv till att hon insjuknar? Om hon äter ohälsosamt, rör på sig obetydligt, röker, använder alkohol, droger, vilar för lite (eller för mycket) eller inte njuter av livet, då lever hon på ett sätt som kan göra henne sjuk. En annan sådan faktor är att ständigt vara bekymrad eller arg. Sådana handlingsmönster skadar hälsan och är symtom på psykisk obalans. Att bli sjuk är ofta en lång process där många faktorer tillsammans ökar stressen. Det kan börja med ett litet problem som en människa inte vill bli medveten om. Hon lyssnar inte till psykets eller kroppens larmsignaler, hon insjuknar, sköter sin sjukdom, närmast genom att eliminera symtomen, blir frisk, tills symtomen efter en tid återkommer eller söker sig ett nytt ställe i kroppen eller psyket. Orsaken till symtomen behandlas i stort sett uteslutande med fysisk vård, och med tiden växer problemet och blir allt svårare. Schemat på nästa sida beskriver detta. Hippokrates (cirka 460-‐370 f. Kr) som alltjämt betraktas som den västerländska läkekonstens fader, ansåg att hälsa är människans inre harmoni och harmonin mellan henne och naturen. Att bli frisk betyder att bli medveten om sin ambivalens och försöka leva enligt naturens lagar. Alla människor stressas av en social miljö där konkurrensen, girigheten, själviskheten och kraven hela tiden växer. Det leder till att människor insjuknar trots att det materiella välbefinnandet eventuellt växer. Det räcker om alla känner ansvar för varandras välbefinnande och solidaritet är samhällets gemensamma mål. Stressnivån stiger när man måste arbeta mycket effektivt eller blir hotad. Varje situation i livet, det må gälla att stiga ur sängen om morgonen, att gå för att skriva ett prov, springa undan någon eller lägga sig att vila, är förknippad med ett visst behov av att anstränga sig. Man kan tala om en optimal stressnivå. Om en människa anstränger sig för mycket eller för lite fungerar hon obalanserat och hennes prestationsförmåga blir lidande. Faktorer som gör oss sjuka
-‐ genetiska svagheter -‐ miljögifter -‐ dålig kost -‐ fysisk inaktivitet -‐ orättvisa i samhällssystemet och gemenskapen -‐ obalans hos närstående personer -‐ negativa energifält -‐ psykisk obalans; negativ andlig och känslomässig aktivitet
!
Emotionella symtom
-‐ oro, osäkerhet -‐ depressivitet -‐ rädsla, fobi -‐ bitterhet, skuldkänsla, offerattityd
-‐ ilska, ursinne
! Beteendesymtom
-‐ ensamhet, isolering -‐ ätproblem -‐ överaktivitet/passivitet -‐ beroende -‐ destruktivitet och självdestruktivitet
!
Sjukdom
-‐ psykisk -‐ social -‐ fysisk
En underreaktion kallas det då man reagerar med en undvikande attityd, inte vill bli medveten om faran eller svårigheten, inte tillåter sig att bli medveten om sin möjlighet att lösa problemet, förnekar sin förmåga att handla, blir ångestfull och rädd. En sund reaktion är att reagera med i stort sett optimal stress, skärpa sina sinnen, anstränga sig enligt behov och resurser, vara medveten och anpassa sig till verkligheten. En överreaktion kallas det då man förväntar sig eller kräver någonting orimligt av sig själv eller andra, vill ha perfektion, har gränslösa krav eller skapar starka hotbilder, katastrofer, förbrukar omåttligt mycket energi och kör slut på sig. Hur ska man förhålla sig till för mycket arbete och till att det hela tiden krävs mera av en? Eller när det med jämna mellanrum blir förändringar i organisationen och arbetsmetoderna? Den största faran är offerattityden. När en människa reagerar starkt negativt på sitt problem vill hon inte bli medveten om det. I stället kämpar hon mot sin medvetenhet, alltså sig själv. Hon försöker inte anpassa sig utan kräver att hon ska kunna utföra sitt arbete lika bra som tidigare. Hon beaktar inte resursbristen och anpassar inte sitt agerande efter den. Arbetet blir något hon tvingar sig att göra. Allt känns som att prestera: till och med hemsysslorna och i värsta fall också det att gå och lägga sig. Hon klagar och kritiserar och låter missnöjet växa, kanske också bitterheten. Hon lägger skulden på sin arbetsplats och skapar också en känsla av skuld i sig själv. Hon kräver lösningar och känner sig kraftlös. Hon tröttnar och känner sig svag. Hon låter sin försvars-‐ och anfallsattityd växa och upplever faran projektivt i sin arbetssituation. Hon lyssnar inte till kroppens och psykets larmsignaler utan undertrycker medvetenheten om sina symtom. Hon stressar destruktivt. Hon insjuknar och bränner ut sig, som man säger (burn-out). När man en gång har tröttat ut sig ordentligt är det svårt att återhämta sig. Man går över gränsen mellan det verkliga och det overkliga, som i en psykos. Det är viktigt att vara medveten om symtomen, ändra sitt förhållningssätt och handla för att hindra ett sammanbrott. Det andra alternativet är att en människa accepterar medvetenheten om resursbristen och planerar sitt arbete enligt det. Hon gör alltjämt sitt bästa, liksom tidigare, men inser
att man inte gör en timmes arbete på en halv timme. Hon gör en uppskattning av sina arbetsuppgifter och placerar dem i prioritetsordning. De mindre viktiga uppgifterna låter hon bli att göra, resten gör hon snabbare, vilket kvaliteten lider av. Hon är medveten om att detta innebär problem i framtiden. Därför beslutar hon kanske att skriva en utförlig rapport om sin situation, där hon beskriver sitt arbete och vilka eventuella följder resursbristen kommer att få. Hon skickar rapporten till sin förman. Hon varken klagar, kritiserar eller kräver någonting i den. I slutet av rapporten frågar hon om förmannen har råd eller hjälp att erbjuda. Hon väntar inte på svar, den primära avsikten är att flytta ansvaret uppåt i organisationen. Om stressen är stark och pågår länge är det klart att den undergräver hälsan. Stress är psykiskt, fysiskt och energetiskt påfrestande. En trött människa fungerar nervösare, i självförsvar, rentav destruktivt. Organismens fysiologiska processer i det neurologiska, hormonella och immunologiska systemet lider och skadas, till och med så att organismen börjar motarbeta sig själv. 3.3.3 Att vilja är att stressa Om ordet stress ges en så vid tolkning att det betyder vilken ansträngning som helst, blir vila motsatsen till stress. Viljan att handla, klara sig, strävan att förändra en situation, viljan att helt enkelt göra någonting föder ett behov av ansträngning. Vill man mycket, anstränger man sig mycket. Livet är energi, förändring, anpassning, ansträngning – stress. I de situationer du ställs inför spänner du dina krafter på ditt eget sätt, med din vilja. Du stressar alltså just så mycket som du vill, oavsett om det handlar om arbetsbörda, livsfara eller om att gå till sängs. Viljan är människans gaspedal. Motstånd är också vilja. Om arbete och ansvar förknippas med någonting negativt, krav och tvång, stiger motståndet. Människan reagerar alltid negativt på tvång. Hon vill inte handla men hon måste och det ger upphov till en inre konflikt. Energiförbrukningen ökar: människan använder energi för motståndet, sedan för att övervinna det och till sist för att utföra uppdraget. Entusiasm frigör energi, den öppnar energikanalerna (den här energin är livsenergi, inte sådan som produceras av näring). Motstånd täpper däremot till inflödet av energi, vilket bidrar till att man snabbt blir trött. Avvisande av medvetenhet är kanske det vanligaste sättet att göra motstånd, att täppa igen energikanalen. Ett öppet förhållningssätt i fråga om medvetenhet betyder öppna energikanaler, medan avvisande av medvetenhet stänger kanalerna. Att använda viljan är att ständigt välja, det framgår av de värderingar som människan skapar för sig och i de andliga och känslomässiga förhållningssätten. Vi reagerar olika på påfrestning. Stressmängden beror på själva situationen och på vårt sätt att förhålla oss. Eftersom det inte finns någon enda fullkomlig människa är vår attityd aldrig helt balanserad. Det betyder att vi alltid i någon mån skapar onödig stress med våra hämningar och våra stressattityder, bland annat censur, idealisering, strävan efter perfektion, avund och illusionsmakeri. En människa kan ha för vana att skapa och upprätthålla en rätt hög stressnivå utan verklig anledning och blir då psykiskt och fysiskt beroende av stressen. Det är inte svårt att känna sig stressad på en arbetsplats med följande problem:
-‐ för mycket arbete, för lite resurser, ständiga förändringar -‐ en skuldbeläggande och dömande psykosocial atmosfär, offermentalitet
-‐ oklar organisation, svag ledning -‐ brist på positiv respons -‐ kan inte delta i beslutsfattandet -‐ har inte rätt till frukterna av sitt arbete -‐ skvaller, avund, maktkamp -‐ dålig personkemi -‐ hot om arbetslöshet, tävlingsmentalitet -‐ arbetet saknar mening
Mängden stress avgörs av hur man förhåller sig till de här problemen och hur stark ens viljeansträngning är. Hantering av neurotisk stress bygger främst på självkännedom. Det är viktigt att identifiera symtomen man känner i sig, till exempel trötthet, frustration, missnöje, kvävande snällhet, vrede och bitterhet. I den mån din känsloverksamhet inte är till hjälp när problem behandlas, är den neurotisk och skadlig.
En klient som var mycket stressad kände stor lättnad när han hörde tolkningen: ”Du anstränger dig hela tiden för att vara något som du inte är. Det du i själva verket är, är någonting mycket bättre än det du försöker vara.”
YTTRE STIMULI OCH REAKTIONER PÅ DEM När en människa förnimmer och upptäcker exempelvis möjligheter, utmaningar eller hot utgår hennes reaktion från hennes inre handlingsmodell för andlig, känslomässig och även tankemässig aktivitet. Hon förhåller sig till observationen genom att antingen tillåta eller avvisa medvetenheten. På det beror hennes reaktioner på den fysiologiska och sociala nivån. ACCEPTERAR MEDVETENHETEN
AVVISAR MEDVETENHETEN
+ intresse, entusiasm, lagom orolig, rädd eller arg + använder iakttagelseförmåga, omdöme och kreativitet + behandlar möjligheten eller problemet på ett balanserat sätt REAKTION OCH HANDLING + konstruktivt handlande inriktat på samarbete FYSIOLOGISK REAKTION + neurologisk, hormonell och immunologisk balans
− negativ, undvikande − överdimensionerad oro, rädsla eller vrede − kväver iakttagelseförmåga, omdöme och kreativitet − vill inte behandla möjligheten eller problemet REAKTION OCH HANDLING − handlar på ett sätt som hindrar och förstör förverkligande och samarbete FYSIOLOGISK REAKTION − överdriven stressreaktion, muskelspänning, insjuknande
STRESSATTITYDER
Stressattityder ger olika symtom hos så kallade starka och svaga personer. Schemat på motstående sida belyser detta. STRESSATTITYDER En stark person överdriver,
ser sig själv som viktig En svag person undervärderar och förnekar sig själv
Censur (avvisande av medvetenhet)
Nervös, arg Ångestfull, rädd, nervös
Perfektionism (överdrivet samvetsgrann, krävande, kritisk)
Besviken, aggressiv, otillräcklig
Besviken, rädd, arg, förtvivlad
Storhetsvansinne (gränslösa krav)
Tävlingslust, full fart, otillräcklig
Besviken, rädd, arg, förtvivlad
Avund (negativ inställning, girighet, missnöje)
Aggressiv tävlingslust, destruktiv, paranoid
Dolt destruktiv och självförnekande, paranoid
Idealisering (förskönande) Besviken, arg, aggressiv Besviken, dold ilska, rädd Projicering (att se sina egna fel i en annan)
Aggressiv, angripande, paranoid
Rädd, offerattityd, försvarsattityd, paranoid
Identifikation Aggressiv, skuldbeläggande Rädd, offerattityd, försvarsattityd, skuldbeläggande
Ju öppnare en människa godkänner medvetenheten om sina stressattityder, dess mindre neurotisk stress orsakar hon sig själv. 3.3.4 Symtomen är nyttiga larmsignaler Stressymtom är varningssignaler. Ett symtom är ett tecken på att ditt larmsystem fungerar, och det är bra. Var tacksam för det. Symtomen ger dig värdefull och nyttig information. Ju tidigare du använder dina stressymtom, dess bättre. Känn och var medveten om dina symtom med intresse och respekt. Påverka de yttre stressfaktorerna och försök bli medveten om din stressattityd. Nedan en förteckning över vanliga psykiska och fysiska symtom. PSYKISKA FYSISKA Ångest, rädsla Spändhet Irritation Nervositet Bitterhet Viljelöshet Koncentrationssvårigheter Slutenhet Dålig självkänsla
Gungar med benet Knäpper med fingrarna Hjärtklappning Snabb andning Hudproblem Förkylningar Infektioner Spänd nacke, spända muskler Menstruationsstörningar
Rädsla att förlora kontrollen Tröstlöshet Isolering Ätstörningar Minskad sexuell lust Depression Fobier Psykiska sjukdomar Utbrändhet
Bröstsmärta Högt blodtryck Sur mage, magsår Ryggsmärta Störd ämnesomsättning Avvikelser i hormonproduktionen Hjärtinfarkt Åderförkalkning Autoimmuna sjukdomar (cancer, reumatiska sjukdomar, diabetes)
Var tolerant, ta dig tid och iaktta dina symtom noga för att kunna undersöka dem och avlägsna deras orsaker både i yttre och inre mening: gör det som är möjligt för att minska de yttre stressfaktorerna och var medveten om dina stressattityder. Medvetenheten om de inre handlingssätten är balanserande och läkande. Med ökad självkännedom stärks din tillit till livet och din psykiska balans blir bättre. På så vis utvecklar du din förmåga att möta verkliga påfrestningar och att förebygga och göra dig av med sjuk stress. Samtidigt känner du att kontakten till din iakttagelseförmåga, kreativitet och handlingskraft har stärkts. Du börjar kanske också delta i långsiktigt arbete för att göra ditt kollektiv och samhället mer rättvisa och skydda naturen. Det hjälper dig att befria dig ur din självcentrering och öppna dina energikanaler. 3.3.5 Hur hantera stress TILL ATT BÖRJA MED Stanna upp. Ta dig tid, ta en paus eller en ledig dag. Försök utveckla tolerans för att erkänna symtomen. Känn och bli medveten om dina symtom, utan att försöka bli av med dem. Respektera dina symtom och förhåll dig ödmjuk till dem. Tänk över och analysera vilka yttre faktorer som har ökat din stress, och i vilken mån. Gör en kort förteckning över dem, i viktighetsordning. Det räcker med att visa isbergets topp. Försök släppa dina krav på snabba lösningar. Använd ditt omdöme och din kreativitet genom att utarbeta en plan över praktiska åtgärder som kan underlätta eller eventuellt avhjälpa problemet. Försök att medvetet anpassa dig till det du inte kan påverka. Tala om ditt problem med dina vänner. Sök hjälp vid behov. Planera in tid för vila, njutning och glädje. BEAKTA KROPPEN Respektera din kropp åtminstone lika mycket som en god hästkarl värdesätter sin häst. Ät hälsosamt. Undvik tobak, alkohol, mediciner och droger. Vila tillräckligt. Motionera regelbundet. PÅ JOBBET Bedöm dina verksamhetsmöjligheter med beaktande av dina begränsningar. Planera realistiska mål. Utveckla hela tiden dina arbetsmetoder. Planera din dag klokt. Sköt
vardagsrutinerna systematiskt. Lämna inte saker ogjorda om du kan göra dem i dag, utan gör dem då hellre lite slarvigare. PÅ FRITIDEN Umgås med dina närmaste och vänner. Reservera tid för trevliga sysselsättningar, utveckla dina intressen. Delta i olika kulturevenemang (musik, litteratur, konst, vetenskap, andlighet…) och njut av naturens skönhet var du än rör dig. Delta i utvecklandet av ditt kollektiv och av samhället. Delta i medborgarorganisationsverksamhet, det hjälper dig att bli medveten om proportioner och att rikta dig utåt. VAR MEDVETEN OM OCH VÅRDA DITT INRE Försök tillåta och vara medveten om olika känslosymtom (till exempel ångest, rädsla, vrede, sorg, misströstan, skuld). Försök avveckla makten som du har gett problemen. Utveckla din tolerans och därmed din förmåga att bli medveten om problem och fel. Var medveten om sådant som kan orsaka skadlig stress i dig. Beakta nedanstående tänkbara attityder (hämningar) hos dig:
-‐ otålighet, intolerans -‐ överdrivet kritisk och krävande attityd -‐ idealisering av dig själv och andra -‐ motstånd mot medvetenhet som väcks genom identifikation: när du i en situation
eller genom en annan människa får sådan medvetenhet om dig själv som du inte vill ha (psykisk spegling)
-‐ negativ reaktion på möjligheter eller på någonting som är bra, till exempel en annans glädje och framgång (avund)
-‐ sättet att ständigt se kritiskt på dig själv, orättvist skuldbelägga dig själv eller underhålla en orättvis känsla av skam
-‐ sättet att känna ansvar för allt, tendensen att ta över allt arbete, sättet att kontrollera allt (krävande attityd, självidealisering)
-‐ sättet att underhålla negativa känslor och skapa föreställningar utgående från dem, till exempel sjukdomar, olyckor och katastrofer (avund).
Accepterar du medvetenheten om dessa attityder och psykiska vanor och tar ansvar för dem hjälper det dig att agera mer balanserat och rikta dig utåt. Du känner dig öppnare och energiflödet i dig fungerar bättre. Utveckla medvetet en vana att observera och värdera livets rikedom. Träna planerat sådana handlingar som väcker känslor av generositet, anspråkslöshet, nyfikenhet och tacksamhet i dig. HUR HANTERA EN SPÄND OCH NEGATIV ATMOSFÄR I ARBETSGEMENSKAPEN Gör på papper upp en så tydlig verksamhetsplan som möjligt. Ta om möjligt med dina arbetskamrater i funderingarna. Planen kan till exempel se ut så här: 1. Hjälp dig själv. Observera och identifiera ditt eget känslotillstånd, till exempel frustration, missnöje, tröstlöshet, bitterhet. Om du märker att ditt känslotillstånd är negativt, tänk på det här: Försöker du förändra situationen snabbare än vad som är möjligt (otålighet)? Idealiserar du,
förväntar du dig till exempel att din arbetskamrat ska göra sitt arbete ordentligt fast du vet att hon inte brukar göra det? Är det möjligt att situationen väcker medvetenhet om dina egna svårigheter? Försök släppa kraven på en lösning. 2. Behandla problemet. Samla konkret information, skriv en minneslista. Placera sakerna i viktighetsordning. Utveckla och planera förslag som underlättar situationen. Presentera informationen och förslagen för din förman eller en arbetskamrat. 3. Hjälp arbetsgruppen att behandla problemet. Planera en serie möten (diskussion, utbildning) där man undersöker problemet men undviker att kräva en lösning. Varje medlem i gruppen får öppet berätta om sina känslor och beskriva sin uppfattning om problemet. Diskussionen inriktas på handlingssätten och inte på personer. Utveckla och planera tillsammans konkreta förbättringsförslag och möjliga lösningsförslag. Börja med praktiska åtgärder. Alla situationer är intressanta möjligheter att lära känna människans sätt att agera. När det råder en stressig atmosfär i gemenskapen kan man använda handledning (kapitel 2.3). 3.4 HUR BEHANDLA BEROENDE 3.4.1 Ingen vill vara beroende Beroende innebär att man utvecklat en vana att använda något ämne, någon situation eller aktivitet i sin strävan efter något gott, men med skadliga följder. Vanan blir ett behov som man inte kan behärska med viljan. Beroendet kan vara psykiskt eller fysiskt, oftast båda. Det kan innebära alkoholism eller missbruk av droger och läkemedel. Datorspel och andra spel, som roulett, kortspel och bingo kan framkalla beroende. Det är också vanligt med sex-‐ och relationsberoende och medberoende, liksom även olika känsloberoenden som beroende av ångestkänslor, rädsla, sorg eller vrede. Ätande eller svält kan utvecklas till en kronisk vana som förstör hälsan. Arbetsnarkomani är liksom andra manier ett beroende. Som vilket annat problem som helst har beroende många orsaker. En människa uttrycker sitt illabefinnande på olika sätt, bland annat med fysiska besvär och sjukdomar, psykiskt illabefinnande och sociala svårigheter. Orsaken till problemet är ofta av följande typ:
-‐ Personen har haft särskilda sociala och känslobaserade svårigheter i barndomen. Som barn har hon upplevt intolerans, aggressivitet, sexuellt utnyttjande, avvisning eller likgiltighet.
-‐ Personen har en genetisk svaghet. Han kan ha ärftliga problem av både fysisk och psykisk art.
-‐ Orättvisan i samhället orsakar mänskligt lidande. Kapitalism bygger på girighet, individualism, konkurrens, kortsiktighet och utnyttjande. Det gör människors andliga (metafysiska) och känslomässiga vanor och deras värderingar sjuka.
-‐ De faktorer i ämnet eller aktiviteten som orsakar fysiologiskt beroende (psykofarmaka, nikotin, kokain, spänningen som ett spel orsakar, och så vidare).
-‐ Varje människa har sitt eget sätt att möta möjligheter och svårigheter i livet. Viljan, friheten och ansvaret är förknippade med livsinställningen och kan bidra till att ett beroende utvecklas och ger möjlighet att befria sig från ett beroende.
Ett beroende är bara en variant av människans olika sätt att uttrycka sitt illabefinnande. Ofta är det också ett försök att bli av med problemet. När en alkoholist vaknar på morgonen och känner stark ångest och skam, försöker han kurera sig med alkohol. Den här texten är avsedd för personer som lider av beroende och för dem som försöker hjälpa dem, som anhöriga eller närstående, och för yrkesfolk inom prevention och behandling. ÄLSKA MIG NÄR JAG MINST FÖRTJÄNAR DET I planeringen av den metod för behandling av beroende som presenteras här, deltog en grupp människor från den brasilianska rörelsen för jordlösa lantarbetare, MST:s sektorer för hälsovård och fostran och aktivister som lider av beroende. I bakgrunden finns också min erfarenhet som handledare bland annat med personalen inom Kalmar stads missbrukarvård, med socialarbetarna vid metadoncentret vid ett sjukhus i New York, med personalen vid en förskola i Harlem där personalen hade drogproblem, och av individualterapi med klienter som lider av beroende eller medberoende. Metoden fokuserar på följande faktorer:
-‐ självkännedom: känner sig själv, sina attityder, intentioner och sitt sätt att förhålla sig till de mänskliga rikedomarna
-‐ människokännedom: känner sina närstående, sin mor och far, sådana som de är, accepterar medvetenheten om sin bakgrund (den inre ryggsäcken), är medveten om vem som har stort inflytande på det egna livet och dömer ingen
-‐ medvetenhet om samhällets sjuka värderingar och orättvisa struktur -‐ tro på och tillit till det sunda i sig själv och andra, tro på skönheten i livet och den
universella rättvisan på det metafysiska planet. I mitt arbete i skolorna i MST:s bosättningsområden hör att träffa ungdomarna under en terapisession. De berättar ofta hjärtslitande om sina erfarenheter, hur de ända från späd ålder har behandlats likgiltigt, med stränghet, fysisk och psykisk förödmjukelse och med våld och sexuellt utnyttjande. Ungdomarna tänker på det här men vill inte acceptera det. De avvisar medvetenheten om det och gör därmed sitt problem och sitt lidande kroniskt.
17-‐åriga Leonardo berättar om sin far. ”Min pappa är alkoholist, han slog mamma hela tiden. Han körde bort min bror hemifrån. I fjol dog mamma. Hon älskade mig, pappa brydde sig inte om mig, han gav mig aldrig några råd och levnadsregler. Han slog mig och barnskyddsmyndigheterna kom emellan och placerade mig hos min farbror. Jag saknar min mamma mycket, hon gav mig råd och ömhet, jag är ledsen och känner saknad.” Jag frågar honom vad han känner för sin far. ”Pappa slog mig, jag var hungrig och hade inga kläder att gå till skolan i. Pappa söp alltid i baren, ibland låg han på marken… Vrede…, men det vore bra att förlåta. Han är min pappa, den enda jag har. Jag borde ta hand om honom när han blir gammal… Min farfar var också alkoholist. Pappa tog hand om sin familj när han var 12 år. Som 14-‐åring förlorade han sin mamma….”
”När jag var sex år blev jag våldtagen. Jag har inte vågat berätta det för någon. Våldtäktsmannen var vän i familjen, cirka 20 år gammal då. ”Jag ber henne beskriva sina känslor. Hon reagerar och säger: ”Jag vill inte tänka på hela saken, jag blir så väldigt arg och vill hämnas… Nu är hon stadsfullmäktig. När min mamma dog försökte jag ta livet av mig, jag försökte bli av med smärtan av mina känslor, lösgöra mig från världen. Det enda sättet var att ta livet av sig…” Jag ber henne fortsätta. ”Det var dumt. Senare frågade jag mig varför jag skulle göra självmord. Det var en impuls… Här i skolan säger alla att jag inte kan hålla mig stilla, hela tiden måste jag göra någonting.” 15-‐åriga Aderbal berättar att hans pappa är alkoholist och att han alltid röker. ”När pappa inte dricker är han världens bästa människa. Mamma är bra, hon hjälper… Osäkerhet, rädsla, någon säger dumheter i mitt huvud, de är många och de skriker, det är olidligt.” Jag frågar om hans känslor. ”Vrede… jag skär mig, jag kan inte göra någonting åt det, misströstan och vrede, jag vill gråta… När jag skär mig känner jag lättnad. Vreden försvinner. Smärtan är njutningsfull, varje gång vill jag skära mig mera. Jag får samma känsla som när jag är full, men det känns ännu bättre. ”Jag frågar på vilket sätt. ”Berusningen går över, men det här räcker längre, njutning…” Jag uppmanar honom att fortsätta beskrivningen. ”Det känns bra, eller kändes bra, det gör det inte längre. När jag skär mig känns det som om människor tog avstånd från mig.” Jag frågar honom: ”Är det så att människor tar avstånd från dig eller är det du som tar avstånd från dem och allra mest från dig själv?” Han svarar: ”Bra fråga, det där har jag inte kommit att tänka på… Min flickvän Carla, hon är också 15 år, är mycket osäker på vårt förhållande. Hon säger alltid att jag slösar bort min tid och min ungdom på henne. Hon menar att hon inte tror att jag tycker tillräckligt mycket om henne. Jag tycker så mycket om henne att jag hela tiden är rädd att förlora henne.” Jag hade träffat Carla för en tid sedan. Också hon berättade att hennes far var alkoholist och beskrev sin svåra barndom. Carla funderar hela tiden på sin känsla av skuld. Jag ber henne beskriva känslan. Hon tvekar och efter en stund berättar hon: ”Jag har blivit våldtagen tre gånger. Om en människa blir våldtagen tre gånger måste det vara hennes fel också. Det är ju inte möjligt annars, jag måste ju ha provocerat de där männen…”. Jag leder henne till medvetenhet om att en våldtäkt alltid helt och hållet och enbart är våldtäktsmannens fel, aldrig den våldtagnas. Ingen har någon som helst rätt att i någon situation våldta eller skada en annan människa. Hon fortsätter och berättar att alla de andra lidandena, faderns supande och aggressivitet går att begripa men att det känns omöjligt att förstå en våldtäkt. Hur kan vuxna män förgripa sig på ett barn?
När man rör sig i världen ser man gatubarn som saknar både mat och hem. På samma gator rör sig de som i ekonomisk mening har det bra. Ofta känns det som om vi lyckligare lottade hade kylt ner våra känslor. Vi vill inte bli medvetna om det vi ser och vi är rädda att möta fattiga människor. Väcker de en medvetenhet i oss om den råa orättvisa vi lever i men inte vill vara medvetna om. Kan man som utländsk turist betrakta detta och lura sig att saken inte angår oss? Redan i skolan lär sig ungdomarna att konkurrensen är hård i studie-‐ och arbetslivet. Den ekonomiska makten bygger på hur mycket pengar (kapital) man äger. Syftet är att tävla om vem som kan maximera vinsten. Företagen eftersträvar en global organisation och en så långt utvecklad massproduktion som möjligt, ständigt växande produktion och
konsumtion, där naturresurser och arbetskraft (människan) bara är kalkylmässiga kostnadsfaktorer. Det är oroande, skrämmande och frustrerande, särskilt för en ung människa som ännu inte har anpassat sig till detta. Det gör att man känner främlingskap inför livet och sig själv. En människa har mycket svårt att förstå detta i sitt inre. En del anpassar sig och tillägnar sig systemets värderingar, andra protesterar, flyr och motsätter sig en sådan framtidsvision. Alkohol och droger ger någon form av momentan lättnad och medicin, och där dras man in i den onda cirkeln. Maktsystemen leder in människan i beroende. En människa som är beroende, oavsett om hon är beroende av sin lön, sin förmåga att avbetala ett banklån eller av andras godkännande, av skolframgång eller sina dagliga rutiner, lever alienerad från livet, sina känslor och sig själv. Hennes kontakt till sitt inre är blockerad och därmed också till hennes etiska sinne och mod. Då är hon inget påtagligt hot mot makthavarna och maktstrukturerna och det är lätt att manipulera och utnyttja henne. I USA och Finland försökte man med dålig framgång genomföra en förbudslag. Jag tror att vi i dag gör samma misstag, men nu i fråga om narkotiska ämnen. Förbud behövs för att hindra destruktiv verksamhet men förbud begränsar friheten och ansvaret, det vill säga medvetenheten. Ingen vill vara beroende, en fånge i inre mening. De som arbetar med beroende i Brasilien påminner sig om vad en människa som är beroende behöver: Älska mig då jag minst förtjänar det. En finländare som befriats ur svårt beroende ville ge meningen en fortsättning: ”För själv kan jag ännu inte göra det.” 3.4.2 Jämför fördelarna Droger är som mediciner med starka, positiva effekter. Alkohol eller antidepressiva – vilket är bättre? Marijuana eller lugnande piller? Droger och psykofarmaka förändrar hjärnans kemi och medvetandets aktivitet. Beroende uppstår i själva verket ur människans sökande efter något som är gott. Hon vill inte medvetet göra sig själv (eller andra) illa. När en människa blir medveten om negativa intentioner hos sig själv förverkligar hon dem inte. Alkohol och droger används uttryckligen för att uppnå något betydande gott. Samma sak gäller för alla beroenden. Detta goda kan beskrivas på följande sätt:
-‐ frihetskänsla, glädje och eufori, njutning, nästan gränslös lycka -‐ befrielse ur blyghet, osäkerhet, rädsla, ångest -‐ uppsluppenhet, allt känns möjligt -‐ en känsla av att alla tycker om mig, alla beundrar mig, jag är eftertraktad, en
känsla av att finnas till, storhetskänsla -‐ befrielse ur känslan av tomhet och meningslöshet -‐ det är som om svårigheter och problem förlorade sin betydelse, en känsla av att
allt är bra -‐ känslan av ensamhet, sorg, nedstämdhet och bitterhet lindras -‐ den förbjudna fruktens tjusning och känslan av att våga -‐ ger vänner och sällskap
Allt det här innebär mycket betydelsefull nytta, njutning, glädje och frihetskänsla. Allt detta goda vill människan naturligtvis ha. Beroenden av olika slag är försök att uppnå det goda. En människa är medveten om sitt problem. Hon kan visserligen lyckas med att undertrycka sin medvetenhet om problemet till den grad att andra inte vet att hon för en inre kamp. Men hon kritiserar sig ständigt och kräver av sig själv att sluta. Hon skuldbelägger och dömer sig själv. Hon försvarar, förklarar och intalar sig själv och andra allt möjligt. Hon kan på ett övertygande sätt bevisa att svart är vitt och att vitt är svart, vilket är att censurera, avvisa medvetenheten och undertrycka sig själv. Det känns illa också för henne (och är faktiskt illa). För den känslan behöver hon medicin, alltså alkohol, nikotin, sötsaker, skära sig, spela, gå upp i arbete, aggression… Det är en ond cirkel där hon försöker behandla sig med det som gav upphov till cirkeln. Vanligen ödmjukar vi oss inte att förstå en alkoholists, en anorektikers, en heroinists eller arbetsnarkomans situation. Vi vill honom väl, ibland försöker vi samtala med honom, vi ger råd, ibland klandrar vi honom, kräver att han ska sluta, hotar med konsekvenser eller skäller ut honom. I våra tankar skuldbelägger och dömer vi ofta, även om vi försöker undvika att visa det. Om du verkligen vill hjälpa en människa som lider av ett beroende, hjälp henne att bli medveten om det goda hon söker och får. Först därefter kan man gå vidare och fundera på det eventuella goda som en befrielse ur beroendet kunde medföra, till exempel att bli fri att njuta av andra glädjeämnen i livet, psykisk och fysisk hälsa, självrespekt och därmed respekt för andra, kontakt med familj och närstående, medmänniskornas glädje, känslan att ha mod, initiativ-‐ och handlingskraft, förmåga att studera och arbeta, en trygg ekonomisk situation fri från juridiska risker, trygghet, för gravida kvinnor möjlighet att föda ett friskt barn, och lycka. Bruket av narkotiska ämnen eller ett beroende som gäller beteendet (till exempel spel, manier, ätande, arbete) kan gå så långt att man totalt blir slav under det. Ens egen kropp, hälsan och de mänskliga relationerna betyder ingenting. Att befria sig ur beroendet betyder att ändra sitt beteende, vilket kräver stark motivation. Med hotbilder åstadkommer man ingen motivation, i så fall hade ju knappast något beroendeproblem uppstått. Människan motiveras att ändra sitt beteende när hon får jämföra två goda saker: det goda som beroendet gav jämförs med det goda man upplever i livet utan beroende. Människan söker det goda, men på grund av hämningar och det sjuka samhället väljer hon en destruktiv riktning för att nå det.
Den 14-‐åriga dottern i en familj som jag känner använde så kallade lätta droger i ett par års tid. Efter skoldagen använde hon mycket tid till att vara hög tillsammans med sina kompisar. Hennes föräldrar försökte på allt sätt övertala henne att sluta. Flickan ljög rutinmässigt och lurade sina föräldrar utan att blinka. En gång blev hon och hennes vänner arresterade och förda till polisstationen, där man höll kvar dem i några timmar. Polisernas avsikt var att skrämma dem och få dem att tänka över sitt drogmissbruk. Löften gavs men ingenting förändrades. Sedan slutade hon bara använda droger. Några år senare frågade jag henne vad som fick henne att sluta. Hon svarade att det var så lugnt och skönt att vara hög tillsammans med kompisarna, men samtidigt började hon fundera på hur det hindrade henne att delta i allt möjligt annat roligt och intressant i livet, som att träffa nya människor och delta i olika aktiviteter som idrott, dans och kulturbegivenheter. Till sist frågade jag om föräldrarnas förbud och hotelser hade
någon effekt. Hon svarade: ”Nej, ingen alls och inte heller besöket på polisstationen.”
När vi dömer, straffar och moraliserar censurerar vi medvetenheten: vi undertrycker människan. En människa som synligt lider av beroende väcker i oss alla medvetenheten om vårt eget främlingskap, vårt beroende och om hur samhället alienerar oss. Är vi är rädda för den medvetenheten? Har vi lärt oss de nuvarande rutinerna så grundligt att förändring känns farlig? Vi lider alla av att vi gjort oss så beroende av samhällets sjuka strukturer som vi ser som helt normala. Dessa strukturer försvarar vi precis på samma sätt som en alkoholist eller arbetsnarkoman motiverar och döljer sitt beroende. Tänk er en person som använder mycket alkohol men inte är alkoholist. Hans lever blivit trött med åren och bakruset plågsammare, och han fruktar det moraliska och fysiska illabefinnandet dagen efter så mycket att han tyglar sitt drickande. Vore det också i den situationen bättre att fundera på det goda som drickandet ger och jämföra det med det goda som total avhållsamhet eller måttligt drickande kunde ge, och tänka på möjligheterna att njuta av livet nästa dag? 3.4.3 Individuell vård Den individuella vårdprocess som beskrivs nedan bygger på en tillämpning av conscientiametodens referensram (del 1) och redskap (del 2). Man kan göra de här reflektionerna för sig själv, men bäst är det om du kan göra det tillsammans med en person som ställer sig öppen till ditt problem. 1. TILLÅT PROBLEMET, ACCEPTERA MEDVETENHETEN OM DITT BEROENDE
-‐ Om du upplever att dina närmaste gör antydningar och identifierar ett beroende hos dig, var intresserad och grip tillfället. Var nyfiken och ställ frågor om deras observationer och uppfattningar. Om du är medveten om ditt beroende, stanna upp och känn det. Undvik medvetet att klandra och döma dig själv.
-‐ Stanna upp och känn efter, känner du ångest, skam, sorg eller bitterhet. Ta dig tid att bli medveten om dina känslor. Är du missnöjd med livet? Känn dina känslor.
-‐ Om möjligt, be någon av dina vänner tillämpa bekräftande respons på dig (kapitel 2.2).
2. VAR MEDVETEN OM DITT FÖRFLUTNA
-‐ Berätta ditt livs historia i stora drag, börja med det tidigaste du minns. Beskriv också vad som då hände ute i världen och i hemmet. Beskriv dina föräldrar eller dina närmaste, deras sätt att möta lycka och sorger i livet.
-‐ Gör en personlig bedömning av det goda du gjort i livet. Minns dem som du har hjälpt. Beskriv hur du hjälpte dem och hur de förhöll sig till din hjälp.
-‐ Skriv ner på ett papper de symtom du vanligen har (ångest, osäkerhetskänsla, skuld, skam, bitterhet, rädsla, nedstämdhet, vrede…) och de fysiska symtomen (spändhet, trötthet, darrningar, hosta, ont i magen, ont i ryggen, hjärtbesvär, eksem, hjärnblödning…). Smaka på dem, försök acceptera dem och medvetenheten om dem. De är nyttiga larmsignaler och ett tecken på det sunda i dig.
-‐ Berätta allt möjligt om ditt förflutna och om dina symtom för människor som du kan känna att du litar på, dina närmaste, vänner, en okänd som du lägligt råkar möta, eller för en terapeut. Tala om det som känns allra svårast att ta upp.
3. VAR MEDVETEN OM ANLEDNINGARNA TILL DITT MISSBRUK
-‐ Reflektera över och var medveten om dina mänskliga rikedomar och hämningar och begrunda grundtankarna i människosynen (del 1 och bilaga 1). Upplever du att du är fri att känna det du känner?
-‐ Fundera på hur och i vilken mån du har tillägnat dig samhällets sjuka värderingar och hur du har blivit en kugge i systemets maskineri (del 5).
-‐ Tänk på om du under ditt liv eventuellt har tillägnat dig problematiska attityder av din mor, far eller andra närstående.
-‐ Gå tillbaka och reflektera över punkt 3.3.2 Jämför nyttan. -‐ Om du är verkligt motiverad att förändra ditt sätt att leva och verka, gå vidare till
nästa fas. 4. PLANERA HUR DU FÖRÄNDRAR DINA VÄRDERINGAR OCH VANOR
-‐ Reflektera över idealiska humana och andliga värderingar i dig själv och hur de visar sig hos andra och i samhället.
-‐ Planera hur du steg för steg förändrar det beteende som ditt beroende är förknippat med, eller fatta ett radikalt beslut om en omedelbar och ovillkorlig förändring. Undvik att fatta stränga beslut. Stränga krav gör det svårare att genomföra ett beslut.
-‐ Motivera dig att genomföra förändringen genom att gång på gång gå tillbaka till punkt 3.4.2 Jämför nyttan.
6. PRAKTISERA FÖRÄNDRINGSPLANEN -‐ Utforska och begrunda livet, människan, kärleken och de universella värdena.
Börja praktisera din plan i dina vardagssysslor. -‐ Hjälp andra med liknande problem. Öva dig rent allmänt att hjälpa andra för att
hjälpa dig själv ur din självcentrering. -‐ Delta i socialt utvecklingsarbete eller i folkrörelserna för miljöskydd, eller grunda
en sådan rörelse, om än pytteliten. Det hjälper dig att vidga ditt perspektiv och befriar dig att känna livets djupare mening.
-‐ Tänk på kvällarna igenom den dag som gått, men undvik att hela tiden fokusera på dig själv. Om du får återfall ska du inte döma och censurera, utan medvetet ta ett steg tillbaka i processen. Gör en ny plan. Det räcker att du följer den en dag i sänder. Kom ihåg att en krävande attityd hindrar dig att bli fri. Anspråkslöshet är kärlek.
7. BEDÖMNING OCH PLANERING -‐ Gör då och då en allmän bedömning av dina framsteg, om möjligt tillsammans
med någon annan. -‐ Processen kan fortgå hela livet.
Självkännedom, människokännedom och jämbördigt deltagande i gruppens och samhällets verksamhet förebygger och behandlar beroende.
En klient beskriver sin bror som är alkoholist. Han berättar att broderns disk samlar sig till stora berg, en liten vardaglig sak blir någonting enormt. Det är antagligen ett symtom på en sorts gränslös attityd, storhetsvansinne. De dagliga sysslorna blir stränga krav, tvång som han naturligtvis reagerar på med motstånd. Denna inre konflikt är ett hinder för hans handlingsförmåga och förbrukar hans krafter. Den ger också upphov till en skuldkänsla som han inte vill känna. Brodern använder alkohol som en medicin som kan befria ur skammen och ge njutning. Eller så fungerade det för några decennier sedan då alkohol fick honom att känna sig nästan lycklig. Nu hjälper inte den behandlingen längre riktigt, men minnet av den sköna känsla den gav lever ännu starkt. Den känslan av lycka vill brodern få tillbaka. Han lockas av möjligheten att det ska lyckas den här gången. Det måste det ju göra eftersom det lyckades tidigare. Så här fortsätter hans försök att på konstgjord väg nå välbefinnande och han blir allt mer frustrerad. Samtidigt växer hans behov av medicin och den onda cirkeln sluter sig. Systern berättar att brodern reducerar sig själv till ett ingenting. Tidigare gav alkoholen en stark känsla av att finnas till, men nu fungerar det inte längre. Men minnet av den sköna känslan är stark och tvingar honom nästan att försöka nå den igen.
Systern talar om hur många gånger hon har försökt få sin bror att förstå att han förstör sitt liv med sitt drickande. Jag föreslår att hon nästa gång hon har möjlighet att prata med sin bror ska försöka tala om alkoholens goda inverkan, hur den hjälper och gör det lättare att känna självsäkerhet och njutning. Hon borde be sin bror att ingående beskriva precis allt det goda som drickandet ger. Om brodern tar upp någonting negativt ska hon be honom gå tillbaka och koncentrera sig på att beskriva de goda sidorna. De negativa följderna av drickandet är han alldeles tillräckligt bekant med. Han skuldbelägger och dömer sig själv. Han censurerar sin medvetenhet och förminskar på så sätt sig själv. Det gör honom oförmögen att bedöma sina valmöjligheter. 3.4.4 Självkännedom med hjälp av en kamratstödsgrupp En kamratstödsgrupp för personer som lider av beroende är en utmärkt väg till självkännedom och samhällsmedvetenhet. Gruppen kan också ha medlemmar som är medberoende eller andra intresserade. En heterogen grupp har ett vidare perspektiv och en bredare grund. Delta i någon redan fungerande grupps program eller ta eget initiativ och starta en ny grupp för några personer. Kom överens om syftet med verksamheten, samarbetet och en lämplig tidtabell. Sammankomsterna kan till exempel vara omkring två timmar och innehållet kan planeras så att följande steg ingår:
1. Mötet öppnas. Deltagarna beslutar om de praktiska arrangemangen. Därefter reflekterar någon kort över en vald del av conscientiametodens referensram (grundtankarna om människan, de mänskliga rikedomarna och hämningarna).
Det kan också ske i form av en dikt, en liten teaterföreställning, teckningar eller liknande, alternativt i form av mediterande eller en ritual som väcker andligheten, beroende på hur gruppen vill ha det. Gruppen för en kort diskussion om ämnet.
2. Enligt det gemensamt planerade programmet talar någon av gruppens medlemmar om dagens tema, som ledarna för gruppen vet om i förväg. Man reflekterar över det och diskuterar det, kanske i en dryg halvtimme. Som teman kan man exempelvis ha: -‐ Vad är en människa? Vad är meningen med livet? -‐ Vad betyder ansvar och frihet i känslor och handling? -‐ Hur bemöter du ångest, skam och skuld? -‐ Varför och hur leder maktstrukturerna människan till beroende? -‐ Hur kan gruppen stärka medlemmarnas mänskliga rikedomar? -‐ Vilken är den största njutningen eller nyttan jag fått av beroendet? -‐ Är vi offer för våra känslor? -‐ Varför är det så svårt med kärlek? -‐ Har du upplevt djup oförrätt? Hur förhåller du dig till den? -‐ Hur påverkar avund värdena i livet? -‐ Vad får dig att högakta en annan människa? -‐ Hur blir du medveten om censur, avund, perfektionism och storhetsvansinne hos dina föräldrar och närmaste? Ser du dig i spegeln? -‐ Hur skiljer sig njutning och lycka från varandra? -‐ Hur kan du uppleva lycka? -‐ Existerar andlighet? Vad är andlighet? -‐ Hurdan är den idealiska samhällsstrukturen? Hur skulle den påverka människans psykiska liv? Man eftersträvar inte enighet när dagens tema diskuteras. Avsikten är helt enkelt att presentera olika känslor och uppfattningar, lyssna på andra och utforska saken tillsammans.
3. I självkännedomsdelen funderar gruppmedlemmarna på sitt känslotillstånd och blir medvetna om det. Sedan ber någon av dem att få vara föremål för sittningen eller att någon annan person ska vara det. Denna person berättar först om sig själv, sin bakgrund och sin livssituation. Hon beskriver sina känslor och förnimmelser och sina eventuella andliga iakttagelser. Hon kan beskriva i vilket energetiskt tillstånd hon tycker sig vara. Hon kan till exempel berätta vad hon gjort under den senaste tiden och vad hon upplevt med olika människor. Hon beskriver det goda som beroendet gett henne. De andra ställer frågor för att fördjupa förståelsen av och medvetenheten om det som kom fram. På svaren reagerar man med nya frågor. Gruppen undviker medvetet all kritik, alla råd och förslag till lösning. En av deltagarna kan med egna ord upprepa det som personen nyss berättade, och reflektera över likheter hos sig själv. De övriga medlemmarna i gruppen kan fortsätta med att berätta om sina känslor och erfarenheter. Det främsta syftet med självkännedomsdelen är att utveckla tolerans när det gäller att bli medveten om känslor och emotioner och stärka medvetenheten om
de mänskliga rikedomarna (kapitel 2.2 Bekräftande respons). Med det som utgångspunkt går det nästan av sig självt att bli medveten om hämningarna. Deltagarna diskuterar nyttan och glädjen av beroendet och dess alternativ, oberoendet. Om motivationen för oberoende växer sig stark kommer man tillsammans med idéer till hur handlingssätten kan ändras. Idéerna kan personen som var föremål för sittningen senare utveckla till en praktisk plan. 4. Slutligen gör den som leder mötet en sammanfattning av det som kommit upp. Sammankomsten kan avslutas med någon känslobetonad, filosofisk eller andlig betraktelse, hälsning eller ceremoni. Innehållet i sammankomsterna kan utvecklas i riktning mot den grupprocess som beskrivs i kapitel 2.5. Missbrukarens närmaste, till exempel familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater, lärare och förmän spelar en central roll. Ta initiativ om du har möjlighet till det, och vänta inte att någon annan ska göra det. Mer än ett eventuellt misslyckande kommer du att ångra att du inte försökte göra någonting. Ett misslyckande är möjligt bara om du kräver att försöket ska lyckas. Försök alltså inte lyckas, men handla så klokt du kan. När en människa lider av ett allvarligt beroende behöver hon andras och gemenskapens hjälp att styras in i en meningsfull och intensiv verksamhet i en rättvis social struktur. Vårdformen kan till exempel vara en terapeutisk gemenskap, vars stomme består av daglig mångsidig verksamhet i en inkluderande organisation (kapitel 2.6 Den terapeutiska gemenskapen). Människan vill det goda men i sitt beroende söker hon det på ett skadligt sätt. Ett av de viktiga målen för behandlingen är därför att lära sig göra också det man inte vill. På så sätt kan man krossa den makt man gett beroendet och utveckla nya sätt att nå lycka och mening i livet. Jag var på en semesterresa med min dotter i en liten brasiliansk stad som heter Barrerinha. På gatan träffade vi en man som verkade sympatisk, och jag frågade honom var jag kunde få låna ett par cyklar. Han tog mig och min dotter till sin egen gård och bjöd ut sina två cyklar. Vi började prata och han berättade att han tidigare länge varit nedgången och alkoholiserad, legat i rännstenen och förlorat sin familj och sitt arbete. En dag när han gick förbi kyrkan där dörrarna stod öppna och mässan pågick, såg han sin tioåriga dotter uppe vid altaret, bedjande änglarna hjälpa pappa att sluta dricka. Det rörde hans känslor så starkt och skakade hans medvetenhet så djupt att han beslutade upphöra med drickandet. Hans beslut har hållit.
4 EN HANDBOK FÖR GEMENSKAPEN
4.1 ARBETSRO OCH MOTIVATION I SKOLAN 4.1.1 Vad är meningen med skolan? Reflekterar vi tillräckligt över skolans syfte, dess uppgift att fostra barn och utveckla rättvisan i vårt samhälle? Inser vi faktiskt klart vad som är skolans vision, strategi och sätt att arbeta för att öka människans välbefinnande? Är skolans mål psykosociala eller tjänar de endast näringslivet? Vårt nuvarande skolsystem uppstod i början av 1800-‐talet i Preussen, då filosofen Johann Gottlieb Fichte (1762-‐1814) utvecklade idén om ett allmänt skolväsende. Behovet och målet var att höja folkets kunskapsnivå, så att det skulle fungera bättre både i krig och näringsliv. Barnet ska lära sig det man erbjuder, på det sätt som det är planerat. Det ska lära sig tänka det man ska tänka och låta bli att tänka det man inte ska tänka. Skolväsendet kom egentligen till för att styra och kontrollera barnets tankar. Barn fostrades till soldater och arbetskraft. I Finland grundades de första skolorna på 1850-‐talet av herrgårdsägare och fabrikörer. Det var särskilt industrin som behövde räkne-‐ och läskunnig arbetskraft. Region för region ersattes folkskolan av grundskolor åren 1972-‐77. Skolans mål blev att stötta elevernas utveckling till humana människor och etiskt ansvarskännande samhällsmedlemmar och att ge dem kunskaper och färdigheter som de behöver i livet. Utbildningen ska främja bildningen och jämlikheten i samhället. Den brasilianska advokaten Marco Guerra konstaterade i en tidningsintervju (Tribuna do Norte, 31.3.2013): ”Syftet med fostran är att antingen befria eller tämja. Skolväsendet är inte neutralt.” Att tämja är att fostra barnet till en lydig resurs för arbetsmarknaden. Skolväsendet, instituten för allmänbildning och yrkesfostran, har alltid använts för att stötta maktsystemets värderingar och syften, oavsett om makten innehafts av en militärdiktatur, av kapitalister, socialister eller kommunister. I skolan ifrågasätter man inte samhällsstrukturerna, utom någon enskild lärare i undantagsfall. Undervisningsmaterialet innehåller ingen samhällskritisk analys, trots uppenbara orättvisor. Barn introduceras inte i delaktiggörande demokrati, trots att man i festtalen ständigt påminner om vikten av demokrati. I Finland är man stolt över att undervisningens nivå enligt en internationell mätning (PISA, Program for International Student Assessment) konstaterats vara bland de högsta, rentav bäst. Granskar vi det resultatet mot bakgrund av det ovan konstaterade känns det inte enbart bra. Den kanske allra viktigaste faktorn i den här framgången är att Finlands skolor ännu inte är privatiserade (endast en liten del av skolorna är det). Så snart skolorna
blir föremål för vinstintresse och spekulation växer folkets ojämlikhet. De offentliga skolorna missköts trots att majoriteten går i dem. Rika familjer sätter sina barn i dyra privatskolor dit man kanaliserar de bästa resurserna. I Finland bekymrar sig också de rika för den offentliga skolans nivå eftersom det rör också deras barn. Man sköter om skolorna. Lärarna har en lång utbildning och man värdesätter dem i samhället. De var den yrkesgrupp som i egenskap av väckare av folkets medvetenhet bidrog mest till att Finland blev självständigt. I Sāo Paulo hölls i maj 2013 ett internationellt seminarium där man presenterade den finländska skolframgången. Den första talaren, Jaana Palojärvi från undervisnings-‐ och kulturministeriet berättade att flickor är betydligt bättre än pojkar. ”Flickor kan!”, sa hon med eftertryck. Skolan är verkligen inte planerad för pojkar. Det är alltjämt ganska vanligt att flickor redan hemma fostras att bli snälla och lydiga. Pojkar får vara mera fria och fysiska och man har också större förståelse för deras aggressivitet. Det här stärker uppfattningen om att skolan framför allt vill göra barnen snälla. Vill vi förändra skolans karaktär? Accepterar vi medvetet att det ekonomiska livets värderingar har smittat ner skolan och att barn fostras till presterare som ska konkurrera med varandra, för att bli lönearbetare utrustade med en kunskap och ett uppförande som passar arbetsmarknadens behov. Eller vill vi att de ska tänka etiskt, kunna känna skam och vrede när en annan människa behandlas orättvist och reagera för att hindra oförrätter. Vill vi att de unga ska utveckla samhället så att dess lagar, institutioner och ekonomins verksamhetsprinciper garanterar solidaritet, jämlikhet och gemensamt ansvar? Solidaritet är medvetenhet om att jag kan vara lycklig endast om du är lycklig. Naturligtvis vill vi bygga en bättre värld, ett rättvisare samhällssystem och på så vis garantera alla en möjlighet att uppleva lycka. Vi behöver en skola som i praktiken hjälper barn att växa i den här andan. En skola som fungerar som en katalysator som förändrar hela samhället och särskilt principerna för samhällets ekonomiska verksamhet. Ciloni Zang som är lärare i en indianby i södra Brasilien beskriver hur man som lärare där måste anpassa sig till elevernas kultur. Barnet förstår inte alls varför man måste bli uppflyttad till nästa årskurs. De är bara enormt intresserade av att ta reda på hur verkligheten fungerar. De vill hela tiden få mera kunskap. Om man irriterat tillrättavisar dem blir de häpna och säger: ”Du är arg, jag vill inte ha dig här.” De ser det som självklart att de ska vara med och fatta beslut som gäller dem själva. Syftet med det här kapitlet är att beskriva hur skolan och lärarna kan agera både för att utveckla elevernas etiska sinne och delaktighet och för att främja inlärningsmotivation och arbetsro. Modellen är tvådelad: -‐ Stärker medvetenheten om elevens mänskliga rikedomar. Tar fram elevens
sanna sunda väsen genom att hjälpa henne/honom att acceptera medvetenheten om sina hämningar. Lär ut hur man kan utvecklas i mänskliga relationer och samarbete. Låter elevernas självkännedom och människokännedom växa.
-‐ Ser till att jämlikhet är grunden för det gemensamma ansvaret, så att alla medverkar direkt när man fattar beslut om viktiga gemensamma frågor. Alla är tillsammans ansvariga för arbetsron och för planeringen och genomförandet av verksamheten. Målet är att de unga efter avslutat skola ser direkt medverkan som en självklarhet och kräver rätt till sådan också i arbetslivet och politiken.
Fostran får inte vara att forma barnet efter det ekonomiska livets och maktsystemets behov. Syftet med fostran är betydligt större: att inspirera barnen att växa till mänskliga, etiska och kärleksfulla människor. Meningen med fostran är att hjälpa barnet att få kontakt med de mänskliga rikedomarna inom sig och bli medvetet om livets skönhet. Också i skolan har vi fastnat i en mördande, ständig tidsbrist, krav på snabba lösningar, ytliga människorelationer, prestationskrav och ständig konkurrens. Det ekonomiska livets inhumana värderingar har starkt inflytande i skolorna. Elever och lärare känner sig frustrerade och mår dåligt. Vi talar ofta om hur viktigt det är att sätta gränser och säga nej. Man borde aldrig säga nej till en människa, men det är viktigt att hindra och förebygga destruktiv verksamhet. Man får aldrig kuva ett barn men man ska hjälpa det att öppna sig för det mänskliga. Var intresserad av barnets eller den unga människans känslor, tala och fråga alltid respektfullt om dem. De är en central faktor i hennes existens. När du beaktar och accepterar dem känner hon att hon finns till, att hon är sedd och älskad. Att acceptera känslor innebär naturligtvis inte att man inte ska hindra en aggressivt handlande människa att göra illa. En kamratlig och inspirerande atmosfär i skolan är alla lärares och elevers dröm. Det är också vad man eftersträvar på alla arbetsplatser. En rad skolmänniskor från Finland, Brasilien och Sverige har varit med och utvecklat idéerna i det här kapitlet. Som egentlig pilotskola fungerade Escola da Nova Sociedad som sedan år 2005 har verkat i Rio Grande do Sul. Hundratals lärare har gått metodutbildningen och praktiserat den i sina skolor, var och en på sitt sätt. Avsikten var att utveckla en metod som kan tillämpas på klass-‐ eller årskursnivå eller i hela skolan och som kan tas i bruk stegvis. Den får lärare, annan personal och elever att delta i beslutsfattandet i skolan, vilket ger en känsla av verkligt ansvar och främjar initiativkraft. Verksamheten i skolan känns meningsfull. Människokännedom hjälper en att möta och respektera andras och egna känslor, reaktioner och handlingar. I det här kapitlet koncentrerar vi oss på skolgemenskapen, men principerna är användbara i vilken arbetsgemenskap som helst. 4.1.2 Lärare – känn dig själv I skolan upplever man mycket frustration och stress. Det går mycket tid och energi till att upprätthålla arbetsro och ordning. Det är inte lätt att möta elevernas missnöje och ilska, hindra destruktiva handlingar och ge dem respons när de beter sig likgiltigt, arrogant och aggressivt. Ibland upplever man en klar brist på struktur och samarbetsvilja i skolan, och skolans psykosociala atmosfär kan vara mycket instabil. Som människor är lärare naturligtvis olika och de har sökt sig till yrket av mångahanda skäl. En pensionerad lektor i historia, en levande legend i sin hemstad, berättade om sitt sätt att arbeta:
Jag gjorde från början klart hur man beter sig i min klass, mössan och jackan hängs upp, bort med tuggummin och mobiler, flickorna först in i klassen, inga svordomar… Jag hade fördelen att undervisa gymnasieelever och redan innan de kom till min klass visste de hur jag arbetade. I början var jag stram, inget onödigt smilande. När eleverna började lära sig och vänja sig vid mina regler började jag
släppa efter. Min strävan var att agera med respekt för rättvisa och jämlikhet. Jag tyckte om mitt arbete och älskade mina elever.
Finns det någonting auktoritärt i det här? Det verkar inte så när man tänker på hur mycket eleverna tyckte om henne. Liksom vi vuxna gillar också unga människor vanligen en klar social struktur. KRAVET PÅ SNABBA LÖSNINGAR ÄR EN FÄLLA Oro, likgiltighet eller aggressivitet hos eleven vittnar om hans känsloaktivitet. Att bemöta känslor utan kritik och krav, alltså med respekt, är av största vikt för att läraren ska få kontakt med eleven och på det sättet kunna locka fram hans mänskliga rikedomar. När du fokuserar på elevens färdigheter fokuserar du på dina egna färdigheter. En elev som agerar destruktivt är besvärlig för sig själv och för andra. Det handlar om mänskliga svårigheter. Om man kräver snabba lösningar kan problemen bli kroniska. Stanna upp, ta dig tid så att du får kontakt med dig själv. Undvik att skuldbelägga eller klandra dig själv för din svårighet att hantera utmaningar. Undvik förväntningar och krav, de betyder censur som leder till känslor av hopplöshet och oförmåga. Undertryck inte din förmåga. Stanna upp, försök inte lösa problemen utan lär dig först leva med dem så att du kan förhålla dig öppen och kärleksfull just mot dina allra svåraste elever. FRUSTRATION ÄR EN NYTTIG LARMSIGNAL Känner du dig frustrerad? Stanna upp och känn din besvikelse, din eventuella bitterhet och ditt skuldbeläggande. Du har större förväntningar på din förmåga och dina möjligheter än vad som är realistiskt. Du vill kanske inte bli medveten om vilken stor utmaning din klass är. Det kan hända att du via dina elever blir medveten om något viktigt. Ser du en negativ attityd och arrogans i dig själv genom dem? Dömer du dem eller fokuserar du på störande element hos dem? Du stannar kanske inte upp och ser den verkliga människan i dem, kanske har du inte kontakt med din egen inre rikedom. När du ser på klassen med missnöje kan du vara säker på att det smittar av sig på eleverna. Känner du ständig stress och trötthet? Känns ditt arbete hopplöst? Har din arbetsmotivation rasat? Väntar du bara på semestern eller på att få gå i pension? Det första du ska göra är att acceptera och respektera symtomen. De är nyttiga och sunda larmsignaler! Lyssna på larmsignalen, om det så handlar om trötthet, huvudvärk, ångest, spändhet, magsymtom eller eksem. Stanna upp och koncentrera dig på att låta symtomen finnas och att medvetet känna dem. Sannolikt har du någon psykiskt sett problematisk vana. Du har lagt dig till med något negativt sätt att vara (ängslan, ångest, bitterhet, missnöje…), som utan att du märkt det blivit en ovana eller rentav ett beroende? Förväntar du dig något orealistiskt av eleverna och blir varje dag besviken över samma problem, trots att du väl känner till dem från tidigare? Kräver du att du ska kunna ha kontroll över klassen? I så fall har du en mycket stressande attityd. Ibland blir människor också stressade på grund av sin avund. Så går det ofta när vi vuxna ser barns och ungdomars spontanitet, skönhet och livsglädje. I lärarrummet talar man ibland illa om elever och tävlar nästan om vem som har det besvärligaste fallet. Ofta är eleven redan hemma stämplad som problembarn och inte så sällan förstärks den stämpeln i skolan. Skolans uppgift är att eliminera stämplarna och ur barnet locka fram dess verkliga mänskliga väsen.
När lärare utbildas i människokännedom och gemensamt ansvar händer det att man stöter på motstånd. Någon säger kanske att en lärare inte är någon terapeut. Det stämmer, lärare har inte mycket utbildning i att möta människor, och ändå består deras arbete i högsta grad av fostran, vid sidan av uppgiften att förmedla kunskap. Jag anser att en lärare ändå är en sorts fostringsterapeut, om han vill det eller inte. På samma sätt är varje mor eller far en terapeut för sina barn – oftast med den egna erfarenheten som enda utbildning. ILSKNA FÖRÄLDRAR Ibland agerar föräldrarna till något barn mycket aggressivt, kräver det omöjliga, klagar på läraren och skolan och hotar med att lämna in ett formellt klagomål. Trots försök får man ingen samtalskontakt med dem. Nedan följer ett kort sammandrag av hur du ska göra om du råkar i en sådan situation. Möt dem med respekt och förhåll dig öppen till och intresserad av deras känslor. Om du inte har förväntningar eller kritiska synpunkter på ilskan får aggressiviteten inte psykiskt makt över dig. Lyssna alltså och var närvarande. Du kan upprepa det de säger så att de hör sina egna ord genom dig. På det sättet hör de på sätt och vis sig själva och märker att du verkligen lyssnar och registrerar. Du kan fråga: ”Hur känns det för er?” eller ”Upplever ni att ni blivit missförstådda?” Om det bara är möjligt, be dem beskriva sin känsla. När en människa känner att man accepterar och respekterar hennes känslor är det lättare för henne att respektera sig själv, och därmed också andra. Gå inte i försvarsposition. Motparten upplever det som ett angrepp och det stärker uppfattningen om att du har någonting att försvara. Beskriv situationen öppet, som om den var ett normalt fenomen. För fram den information du har om saken, men gör det inte på ett försvarande eller kritiskt sätt. Du kan föra en enkel dagbok över viktiga händelser och fundera på saken med dina arbetskamrater. Sköt om dig så att du inte skuldbelägger dig själv eller kräver det omöjliga. Respektera dig själv för att också andra ska göra det. 4.1.3 Vad motiverar en människa? Motivation är en sorts psykisk energi, som en inre låga som får en människa att handla och anstränga sig. Motivation betyder helt enkelt att vilja. När man får göra det man själv vill känner man inget motstånd. När man vill motivera en människa försöker man därför påverka hennes vilja. Att motivera är faktiskt ett slags hjärntvätt. I ett litet barn ser man den stark viljan det har att lära sig, vara verksamt, iaktta och upptäcka vad verkligheten är och hur den fungerar. Ett barn är naturligt frigjort, glatt, rakt och tillitsfullt. Barnet leker, det vill säga gör sitt arbete, utvecklas och njuter av livet. Den bästa atmosfären för tillväxt och utveckling, för barn liksom för vuxna, är en öppen och delaktiggörande gemenskap där man får vara med och välja och besluta. Barnet känner att man respekterar det och dess känslor. Barnets mänskliga rikedomar uppskattas och det får aktiv hjälp att bli medvetet om dem. Det känner att man inte blir bestraffad för misstag, sådana får hända. Om eleverna i en klass vill koncentrera sig på sin inlärning eller på någon gemensam verksamhet är det klart att arbetsron uppstår av sig själv. Om klassen inte är motiverad försvinner arbetsron.
Motivationen eller viljan är ett mysterium för den inbegriper frihet och ansvar. människan vill inte enbart det goda, eller närmare bestämt, människan vill det goda men på grund av hämningar (till exempel censur, avund, fordrande attityd) kan sådant som är ont kännas bra och det goda kännas ont. En lärare visar uppskattning och intresse för sina elever när hon diskuterar med dem om deras drömmar, om naturen, samhället och om hur de vill utveckla och använda sin förmåga. Tillsammans med eleverna kan du till exempel fundera på följande frågor: Viljan och känslorna:
-‐ Vilken är din största framtidsdröm? -‐ Vad känner du just nu? -‐ Vill du känna att du är bättre än de andra? -‐ Är det viktigt för dig att bli accepterad av andra? Eller vill du få andra att reagera
genom rädsla eller hat? -‐ Funderar du mera på hur du ska undvika att bli olycklig än hur du ska nå lycka?
Självkännedom och självsäkerhet:
-‐ Känner du dina mål och vet du hur du fungerar känslomässigt? -‐ Vilka värden är viktiga för dig? -‐ Känner du dig beroende av andra? Om ja, på vilket sätt? -‐ Känner du dig upprorisk? Om ja, på vilket sätt? Hur tänker du förverkliga ditt
uppror? -‐ Vilka psykiska faktorer hos dig påminner om dem hos din pappa och mamma? -‐ Har du tillägnat dig några av vårt samhälles värderingar? Ge exempel.
Döden och livets mening:
-‐ Tänker du på döden? Om ja, hur känns det att tänka på den? -‐ Vilken är livets yttersta mening för dig? -‐ Vad betyder det att vara lycklig? -‐ Tycker du att den vardagliga verksamheten, som exempelvis jobbet, borde ha
anknytning till livets mening? Motivera ditt svar, diskutera saken. -‐ Vill du delta i viktiga beslut som gäller dig? Om ja, ge exempel på viktiga saker
som du skulle du vilja vara med och besluta om. Kärlek och sexualitet:
-‐ Vad betyder ordet kärlek för dig? -‐ Vilka skillnader och likheter finns det mellan vänskap och en parrelation? -‐ På vilket sätt hänger kärlek och sexualitet ihop? -‐ På vilket sätt kan kärlek och sexualitet betyda olika saker? -‐ Vilka aspekter på parrelationer och sexualitet önskar du mera information och
diskussion om? Skolans uppgift att motivera eleverna är mycket motsägelsefull. Lärarna vill att eleverna är snälla, koncentrerar sig på sina uppgifter och följer med undervisningen. I det föregående reflekterade vi över skolans syfte, som innehåller en osynlig strävan att anpassa ungdomarna till att tävla som lönearbetare på arbetsmarknaden. Det är
förståeligt och aktningsvärt att en ung människa inte vill någonting sådant. Hon kanske inte reflekterar över det på det intellektuella planet, men på känsloplanet är hon medveten om att hon håller på att bli motad in i en tunnel. Ju öppnare läraren talar om detta, dess lättare är det för eleverna att acceptera medvetenheten om näringslivets strukturer och försöka att på lång sikt förändra dem. Läraren är som en gruppledare. Ledaren överför sin känsla till de andra, det kan vara rädsla att göra fel, krav på att lyckas och klara sig, missnöje eller glädje, nyfikenhet, entusiasm, respekt och kärlek. Motivationen dödas om eleven blir efter och börjar känna att han inte kan. Han börjar sky ämnet och kanske börjar han hata läraren. I sin bok Matematik som språk (2000) beskriver Marit Johnsen Höines samarbetet mellan läraren och eleven: Att känna och visa respekt för elevens kunnande är en bra utgångspunkt för samarbete.”
Under en period klagade min dotter alltid över fysikläraren när hon kom hem från skolan. Hon sa att hon inte förstod ett skvatt av fysiken. Det var inte likt henne. Lat som jag var uppmanade jag henne att söka upp en privatlärare. När det inte såg ut att bli någonting av den saken föreslog jag att vi skulle sätta oss ner och ta fram fysikboken. Det gick hon med på. Vi gick igenom boken och jag lokaliserade det område som hon kunde. Därifrån började vi småningom gå vidare. Jag vill minnas att vi höll på så här under ungefär fyra kvällar. Förvånansvärt snabbt förändrades allt, hon kom från skolan och berättade hur mycket hon älskade fysikläraren och själva fysiken. Jag kunde inte tro mina öron. Förändring sker förstås inte alltid så här lätt, men det här exemplet understryker vikten av att hitta det man känner att man kan, för att därifrån gå vidare med lagom långa steg.
Ett av de kanske allra effektivaste sätten att trycka ner eleverna och motivationen är att vara kritisk och missnöjd. Att undvika fel görs till huvudsaken med undervisningen. På så vis tar det negativa över makten, och det gör inlärningen verkligt svår. För att människan ska vara intresserad av verkligheten, av kunskaper och färdigheter, så att hon med entusiasm och öppenhet undersöker allt hon ser, måste hon känna kärlek och tacksamhet mot livet. För den som ända från barnsben fått mycket kärlek är det antagligen lättare att känna och handla så. Har det däremot rått brist på kärlek är det ännu större anledning att erbjuda kärlek i skolan och i arbetslivet. Det som lättast väcker och inspirerar motivationen är en öppen människo-‐ och självkännedom kombinerad med en situation där det råder jämlikhet och samhörighet. Alla vet av erfarenhet att man lär sig grundligare när man älskar ämnet. Lärarens uppgift är att väcka en anda av solidaritet i klassen. 4.1.4 Hur bemöta en problemelev Det är inte lätt att vid sidan av arbetet handskas med elever (eller arbetskamrater, patienter, kunder, förmän och familjemedlemmar) som agerar på ett besvärligt och destruktivt sätt. Likgiltighet, negativ inställning, provokationer, kränkningar, mobbning, ständigt pockande på uppmärksamhet och aggressivitet är svåra utmaningar. Det kräver mycket intresse, kärlek och ihärdighet. Människor har sina svårigheter som beror på en problematisk utgångspunkt och egna destruktiva attityder (hämningar). Alla slag av diagnoser, som ordet ”problemelev” i rubriken, är stämplande. De legitimerar den beskrivna identiteten och bestyrker invaliditeten, oavsett om det handlar om ADHD, depression eller koncentrationssvårigheter. Risken med en diagnos
är att den tenderar att underblåsa sig själv Den förändrar omgivningens förhållningssätt och ställer hinder i vägen för utvecklingsmöjligheterna. Man behöver inte bemöta och hantera friska och så kallade sjuka med olika principer. När ett barn beter sig destruktivt lägger föräldrarna skulden på sig och skäms. När barnet får en diagnos upplever de kanske att problemet är av medicinsk art och inte beror på dem som föräldrar. Det kan göra att de känner mindre skuld och skam, vilket naturligtvis är bra, för skuldbeläggande och fördömande blir sannerligen ingen hjälpt av. Kärleksfulla föräldrar kan ha ett barn som beter sig aggressivt. Varje människa har frihet, och därför är varenda en av oss ett mysterium.
Jag var på en utbildningsresa i Rio Grande do Sul i södra Brasilien, i utkanten av miljonstaden Porto Alegre. Jag kom fram till skolan på morgonen. I lärarrummet träffade jag rektorn, prorektorn och en specialpedagog och vi skulle tillsammans planera dagens program. Dörren stod öppen mot korridoren där barnen sprang, glatt ropande. Sedan stannade en liten pojke på omkring åtta år vid dörren. Han såg intensivt på oss ett tag, sen sprang han till mig, tog mig om midjan och kramade mig hårt. Jag blev en smula förvånad och vårt samtal avstannade. Jag tänkte att det var bäst att låta pojken vara där så länge han ville. Efter en stund släppte han taget, stod och såg på mig länge och sprang sedan sin väg. Jag kände kärlek och tänkte att det var då ett vänligt barn som tog emot en främling så varmt. Under dagens lopp mötte jag pojken i korridoren några gånger och vi stannade. Jag sa någonting vänligt till honom, men han sa just ingenting. På eftermiddagen gick barnen hem och vi råkade igen mötas. Jag kramade honom och sa att jag skulle sakna honom. Jag fortsatte utbildningen med lärarna. Som avslutning på dagen talade vi om hur vi hade framskridit med inkörningen av metoden. Till sist frågade jag vem pojken var. En av lärarna fnös: ”Den ja, det är Lucas, han är ett verkligt monster. Hans klasslärare försökte göra allt för att bli av med honom.” En manlig lärare fortsatte: ”Han är alldeles omöjlig, han attackerar vem som helst, hur många de än är. Han provocerar alla och är extremt aggressiv. I går måste jag rent fysiskt hindra klassen från att lyncha honom.” Jag lyssnade med intresse och frågade hur pojken har det hemma. En av lärarna svarade: ”Han bor i utkanten av staden, i ett ruckel utan bekvämligheter. Behoven uträttar man utomhus och någon hygien existerar inte. Mat har de om det råkar finnas någon. Mamman är hora och tar emot kunderna hemma. Ingen vet någonting om pappan.” Jag kände sorg och vrede och sa: ”Behöver den här pojken disciplin och gränser eller kärlek?” Lärarna svarade: Kärlek!” Nog förstår vi det alla, men ofta är det bara så att det inte finns tid för kärlek. Bristen på kärlek botas med disciplin. På svåra problem vill man ha omedelbara lösningar, och problemen bara växer. Jag frågade ytterligare: ”Vore det nu viktigt att ur den här pojken locka fram hans riktiga väsen, hans mänsklighet i stället för att koncentrera oss på hans aggressivitet?” Jag fick naturligtvis ett jakande svar. I kvällningen lämnade jag skolan och reste vidare. Jag hade tårar i ögonen och kände stor tacksamhet och djup glädje över att jag hade fått kontakt med den här lilla människan. Jag kände att det var värt att komma hit. Samtidigt kände jag ångest och ett starkt behov av att göra någonting.
De psykiska elementen i ett problembeteende kan beskrivas med hämningar:
-‐ censur (avvisande av och flykt från medvetenhet) och kronisk censur: ständig flykt från och kamp mot medvetenhet, vilket traumatiserar och därmed hindrar kontakten med de mänskliga rikedomarna och de möjligheter livet erbjuder
-‐ stränga och gränslösa förväntningar och krav, en attityd som idealiserar en själv och andra
-‐ avund (vill inte vara medveten om glädje, skönhet och möjligheter), tendens att skapa negativa fantasier och bekymmer, illvilja
-‐ identifikation: psykisk spegling, en annan människas handlingar väcker medvetenhet om ens egen känsloaktivitet, antingen via likhet eller motsatsförhållande, men man reagerar med censur
-‐ självupptagenhet: narcissistisk attityd (själviskhet, slutenhet, maktbegär, brist på självdisciplin).
DISKUTERA MÄNNISKAN MED ELEVERNA Börja med att kort presentera conscientiametodens människosyn och grundtankar (kapitel 1). Diskutera dem med eleverna. De fungerar som en referensram att använda när man reflekterar över människan och samarbetet. Under diskussionen ska du undvika att försöka svara på deras frågor. Försök hellre att reagera på frågor med nya frågor. Ta hjälp av sokratisk dialog där din uppgift är att få fram kunskap och förmåga ur deltagarnas inre. Använd frågorna i slutet av kapitel 1.1 Människobilden och listan med frågor i föregående avsnitt 4.1.2 Vad motiverar en människa? Avsikten är att väcka intresse för vad det är att vara människa: Vi har frihet att känna och tänka men begränsad frihet att handla. Vi är varandras psykiska speglar. Vad jag gör mot en annan gör jag i mitt inre mot mig själv. Destruktivt handlande bemöter man med gemensamt ansvar. Berätta att din avsikt är att möta klassen och varje elev och hans/hennes känslor med respekt, oavsett om det är glädje, entusiasm, missnöje, sorg eller vrede. Du vill ha kontakt med dem för att du ska kontakt med dig själv. Du eftersträvar inte kontroll utan kontakt. Du kommer att möta konflikter och bråk utan att försöka döma någon eller söka syndabockar. I stället vill du diskutera med parterna var för sig, lyssna på dem och tillsammans fundera på hur de handlar mot sig själva. Du säger att du litar på att de (vi) alla är utrustade med alla mänskliga rikedomar och att din uppgift är att vara med och locka fram och utveckla dem. Be klassen att med bilder, text eller drama beskriva mänskliga rikedomar och hämningar och människans inre dynamik. Bekräfta ditt långsiktiga mål att få till stånd en jämlik och solidarisk atmosfär i klassgemenskapen. Du vill medvetet undvika jämförelse och inbördes konkurrens. Vitsord ger du faktiskt bara för att lagar eller regler tvingar dig. TILLÄMPA BEKRÄFTANDE RESPONS Vi tar som exempelfall en elev som inte koncentrerar sig på undervisningen och som stör de andra. Hennes oro hindrar henne från att gå framåt i skolarbetet och hon blir
efter de andra. Hon känner sig sämre än de och flyr medvetenheten om det genom att uppträda störande och aggressivt. Tillämpa bekräftande respons (kapitel 2.2):
1. Om du själv är orolig, frustrerad eller arg, stanna upp och känn det. Det är ett symtom, en larmsignal. Dina känslor är din inre aktivitet. Fundera på vad det kan vara som orsakar ditt symtom, alltså dina egna orealistiska förväntningar eller din benägenhet att döma. Kanske är du besviken för att hon igen har lämnat läxan ogjord och stör din undervisning, fast du mycket väl kommer ihåg att hennes sätt är sådant. Kan du identifiera dig med den här eleven? Hon kanske koncentrerar sig på att agera negativt just då du håller ett särskilt öga på negativt beteende i klassen.
2. Beakta elevens emotionella tillstånd eller eventuella symtom av det. Om hon är ångestfull, arg eller trött, försök fråga och tala om symtomet på ett accepterande sätt. Kan du mellan fyra ögon säga: ”Jag tror att du känner frustration. Stämmer det?” Om larmsignalen inte är tillräckligt accepterad är det för tidigt att behandla orsaken till symtomet. Det som ligger bakom symtomet kommer nog fram. Undvik systematiskt att fråga ”varför”.
3. Bekräfta elevens medvetenhet om de mänskliga rikedomarna. Gå i förväg igenom listan i bilaga 2 och välj ut de rikedomar som du tycker att passar. Beskriv elevens gåvor, hennes förmåga och det goda hon gör. Den rikedom som hon använder minst behöver få komma fram. Om hon till exempel har svårt att koncentrera sig ska du säga att du ser koncentrationsförmåga hos henne och tala om det utan att ställa villkor eller förringa. Gör det i olika situationer så att hon verkligen tror att du framför allt ser sådant som är bra hos henne. Försök plocka fram människan ur problembeteendet. Tala kort och rakt. Överväg om det är skäl att gå över till nästa fas. Oftast är det inte det.
4. Beskriv hur hon gör när hon avvisar sina mänskliga rikedomar. Eventuellt passar den här tanken i sammanhanget: ”Du har koncentrationsförmåga, men ibland känns det som om du koncentrerade dig på många saker samtidigt.” Till en elev som förringar allt kan du säga: ”Du har stor kunskap och förmåga men du underskattar dem, ibland rentav så att du förminskar deras värde. Kanske du rentav nekar dig rätten att vara medveten om dem och använda dem.” Eller: ”Du kräver perfektion av dig själv. Det hindrar kontakten med din kunskap och din förmåga.” Att du uttrycker dina tankar på ett ovanligt sätt kan väcka elevens intresse för ditt budskap.
Vi ska ta ett annat exempelfall. En elev (eller till exempel arbetskamrat) är ofta trött och passiv. När man försöker locka honom med i verksamheten svarar han att ingenting kunde intressera honom mindre. Du kan använda bekräftande respons. Börja till exempel med den krävande attityden.
1. Ta först reda på vad du känner. Var medveten om din känsloaktivitet om du känner obefogat missnöje eller irritation. Acceptera känslorna för att kunna möta dem öppet och med intresse. Du vill inte med vett och vilja vara irriterad. Gör dig av med dina negativa känslor. Då märker du att du vill hjälpa eleven i stället för att förändra honom.
2. Eleven nästan ligger på pulpeten och ser likgiltig ut. Var närvarande. Tala om hans trötthet. Han svarar kanske att det är väl klart när allt är så tråkigt. Var
intresserad av hans symtom och be honom beskriva hur tröttheten känns. Upprepa en del av det han säger, så att han känner att du verkligen har lyssnat med en accepterande inställning. Respektera också att han kanske vill berätta om sina symtom.
3. Bekräfta medvetenheten om de mänskliga rikedomarna i honom. Berätta någonting om hans färdigheter och talanger som du känner att är sant. Du har kanske i förväg tänkt ut vad du ska säga. Ta upp saken igen om en vecka och upprepa de tre första stegen i den här processen enligt behov. När du känner att han litar på att du framför allt ser sådant som är gott hos honom kan du, om nödvändigt gå vidare.
4. Beskriv för honom hur han hindrar sina färdigheter att komma till uttryck. ”Jag har observerat dina talanger. Samtidigt känns det som om du krävde så mycket av dig själv att du blir trött på dina krav och din självkritik. Din krävande attityd skapar ett motstånd i dig. Du kritiserar dig själv för att du inte gör det ena eller andra. Den här negativa aktiviteten känns verkligen tråkig och tröttsam.” Möjligen tar du i något skede fram avunden: ”Du har talanger och erfarenhet, och det är bra. Men ibland känns det som om du inte gav dig själv rätt att erkänna deras värde, det är som om de på något sätt var förbjudna för dig.” Acceptera att han eventuellt reagerar avvisande. Ifall han blir intresserad och vill diskutera kan du fortsätta om du har möjlighet till det.
Kaija stör undervisningen, rör sig omkring i klassen, pratar och lyssnar inte på andra. Använd bekräftande respons. När du i förbifarten träffar henne i korridoren, ta henne åt sidan och säg: ”Kaija, jag har observerat att du har kreativitet och mod och att du har skaffat dig kunskaper…” Upprepa det här kort några gånger i olika situationer, till exempel under ett par veckors tid. Kaija märker att du ser hennes mänskliga rikedomar och accepterar henne. Om det behövs kan du fortsätta med att beskriva hur hon hindrar sig själv att använda sin förmåga och kunskap. En annan elev uppträder arrogant och aggressivt, som om han befann sig ovanför alla regler och goda seder. Han lyder inte, han röker trots förbud, han använder fula och föraktfulla ord om andra, svär och reagerar hotfullt. Du kan till exempel säga: ”Det verkar som om du tenderade att förakta din förmåga och din kunskap.” En tredje elev är mycket tystlåten och inbunden och har inga vänner. Hon klär sig i svart, verkar deprimerad, skär sig och äter ohälsosamt. Hon verkar mycket negativ och har självmordstankar. Börja med att möta hennes känslor. Planera eller grip ett tillfälle att för en stund koncentrera dig enbart på henne. Tala och fråga om hennes känslor. Förutsätt inte att hon berättar om dem. Var närvarande utan kritik och förväntningar. När hon börjar lita på att du accepterar henne kommer hon troligen att öppna sig. Uppehåll dig tillräckligt länge vid det att bli medveten om känsloaktiviteten, så att hon säkert känner att du accepterar henne sådan som hon är, som människa. Använd bekräftande respons och undvik allt beröm. Det kan uppfattas som inställsamt. Eventuellt kan ni tillsammans läsa och reflektera över kapitel 3.1.4 Hur ska man se på det traumatiska. AGGRESSIVT BETEENDE När du ska hindra en elev att agera negativt eller destruktivt, hindra honom då att göra illa men respektera honom som människa. När man ska hindra aggressivt beteende är
det bäst att göra det solidariskt, se kapitel 4.1.6 Hur skapa arbetsro. Om det är fråga om mobbning, se kapitel 4.2 Hur hantera mobbning.
4.1.5 Hur hantera en bullrig klass Jag var med vid utgivningen av läraren Maarit Korhonens bok Koulun vika? (Into, 2012). Där sa hon att 70 procent av en lektion går till annat än undervisning. Jag minns hur en ung fabrikschef på 1970-‐talet sa att över hälften av tiden går till personalproblem och mindre än hälften till utvecklande och styrning av produktionen. Skolor och fabriker har samma problem, och de är nästan lika stora. Vad ska man göra när det råder kaos i klassen, när eleverna för oväsen, har roligt tillsammans eller grälar, och när ingen lägger märke till läraren som kommer in i klassrummet? Det är en svår fråga, för vi vill vanligen ha en lösning som fungerar omedelbart. Med följande metoder kan man försöka hantera en sådan situation: RESPEKT Gå respektfullt omkring i klassen, säg ingenting. Iaktta och observera elevernas agerande, så att de börjar lägga märke till det. Småningom börjar kanske din respekt för dem smitta av sig på dem. Då börjar också de respektera sig själva, och därmed också dig. Använd så mycket tid som situationen kräver, det kan vara fem eller femton minuter. Gå inte med i någon maktkamp, för det är just vad de mest högljudda eleverna vill. INTRESSE När du kommer in i klassen har du förberett en intressant och överraskande fråga som du ställer till en elev i första bänken, precis som om det inte fanns några andra i rummet. Ge ingen uppmärksamhet alls åt de andra. Inled en diskussion med eleven. När grannarna märker att ni för ett intressant samtal vill de kanske också delta. På så vis växer diskussionsgruppen och till slut är kanske nästan alla med. Låt det inte uppstå någon konfliktsituation. Bered dig på att använda tillräckligt med tid och fundera i förväg ut frågan som du inleder med. MÅL Fråga klassen i början av terminen vem som vill ha godkända resultat för att flyttas upp till nästa årskurs. Fråga sedan vem som inte vill bli uppflyttad. Visa samma respekt för alla som svarar. Kritisera eller nedvärdera på intet sätt dem som inte vill gå vidare. För att få veta vilket viljeläge som råder i klassen vill du öppet veta vilka mål eleverna har i fråga om skolan. Vid behov kan du också fråga vem som inte vill ha arbetsro och vem som vill det. Dela in klassen i tre grupper:
1. De som vill ha arbetsro 2. De som inte vill ha arbetsro 3. De som inte har någon åsikt
Placera grupp 1 nära dig mitt i klassrummet och strö ut de andra på sidorna. Ge både uppmärksamhet och makt till grupp 1, så att den upplever sig stå i centrum för ditt intresse. Gruppens agerande kan locka elever från utkanten med i undervisningen.
Ett annat sätt är att dela in klassen i tre grupper genom att fråga hur mycket eleverna vill satsa på studierna:
1. Högst 30-‐procentigt 2. Mer än 70-‐procentigt 3. Ingen åsikt.
Visa alltid samma respekt för alla som svarar. Sedan organiserar du klassrummet så att grupp 1 är i mitten. Det viktiga är att de upproriska fritt får uttrycka sin åsikt. DEMOKRATI Skapa en demokratisk anda och verksamhetskultur i klassen. Styr situationerna så att du mer och mer frågar efter elevernas åsikter och förslag. Lär dem att direkt demokrati är att majoriteten har makten, i motsats till situationen vid minoritetsdiktatur. Man planerar tillsammans olika förfaringssätt för klassen att reagera och handla enligt när någon bryter mot de överenskomna reglerna. Läs nästa kapitel. 4.1.6 Hur skapa arbetsro Samhörighetskänslan och arbetsmotivationen hos skolans personal och elever främjas genom att tillämpa delaktiggörande demokrati i beslutsfattandet, där alla deltar genom direkt röstning. På så sätt skapar man en känsla av jämlikhet och gemensamt ansvar. Direkt demokrati utesluter inte representativ demokrati, men begränsar på ett avgörande sätt dess betydelse. Största delen av skolans mål och verksamhetsprinciper dikteras av kultur-‐ och undervisningsministeriet och Finlands lag. Vissa frågor kan trots allt hänvisas till demokratiskt beslutsfattande. I det följande beskrivs en modell för långt driven demokrati. I vilken mån en lärare eller skolan kan tillämpa den i sina rutiner beror på motivation och möjligheter. En demokratisering kräver tid av både elever och lärare. Den är en investering som i början kan bromsa upp genomförandet av läroplanen men som gör att arbetsron förbättras rätt snabbt, vilket på kort tid uppväger den tid som användes i början. Bilaga 6 Gemensamt ansvar och jämlikhet i organisationsschemat beskriver skolans organisationsschema där demokratins minsta enhet kallas ett basteam. Det finns två slag av dem: elevteam (ET) och personalteam (PT). Teamen är så heterogena som möjligt och består av omkring 10 personer. Om det till exempel finns 24 elever i klassen bildar man tre elevteam. Enligt samma principer indelas personalen i team. Ärenden som man ska besluta om behandlas först av teamen. Varje team utarbetar ett eget beslutsförslag som via teamens två representanter förs upp till gruppnivån. En klass med tre team är en grupp. Utgående från teamens förslag utarbetar och fattar grupperna gruppbeslut. De förs till den demokratiska ledningsgruppen (DL) som analyserar förslagen och utformar ett förslag till beslut. Skolans beslutsgrupp (BG) följer med förslagen och gör behövliga korrigeringar. Därifrån går beslutet till den verkställande ledningsgruppen (VL) för verkställande. Teamen kan exempelvis träffas en gång i veckan, grupperna ett par gånger i månaden, den demokratiska ledningsgruppen en gång i veckan. Mellan skolans beslutsgrupp och den demokratiska ledningsgruppen finns en generalförsamling som också kan användas
som forum för beslutsfattande. Den samlas stadgeenligt fyra gånger i året, i början och slutet av terminen och då det finns behov att tillsammans behandla något viktigt beslut. I den ovan beskrivna modellen representerar teamen den direkta demokratins minsta enhet. I mån av möjlighet och vid behov kan direkt demokrati tekniskt genomföras i form av en direkt folkomröstning, där alla röstar direkt på ett beslutsförslag. I dag går det lätt att genomföra en sådan med hjälp av informationsteknik. En demokratimodell av det här slaget har utvecklats och, så vitt jag vet, grundligast tillämpats i den brasilianska rörelsen för jordlösa lantarbetares internatskola Instituto de Educação Josué de Castro (IEJC) i staden Veranopolis i Rio Grande do Sul. Den är inspirerad av Anton Makarenkos och Moisey Pistraks (rysk pedagog, 1888-‐1940) tankar och erfarenheter. FRÅGOR SOM SKA AVGÖRAS DEMOKRATISKT Skolans beslutsgrupp definierar i vilka frågor respektive demokratisk nivå har beslutanderätt. I takt med att deltagarnas medvetenhet utvecklas och demokratin stabiliseras, överlåter skolans beslutsgrupp allt mer av beslutsfattandet till de demokratiska organen. Nedan följer en förteckning över några vanliga frågor man kan besluta demokratiskt om. Klassnivån och personalgrupperna Praktiska ärenden: sittordning, reglemente, klassens interna regler, principerna om hur nya elever tas emot, samarbetet med de andra grupperna, arbetsutrymmenas inredning, gemensam städning, ärenden som ansluter till elevvården, gruppens penningtillgångar för gemensamma aktiviteter, jämlikhets- och människorättsärenden. Pedagogiska ärenden: kursplanering, planering av innehåll, teman för projekt, samarbete mellan ämnena, grupparbete, rapportmetoder, stödundervisning, läxstöd, utvärderingsmetoder, provens placering i kalendern, studiebesök, inbjudningar. Årskursnivån Praktiska ärenden: gemensamma regler, temadagar, fester, utvecklingssamtal, friluftsdagar. Pedagogiska ärenden: verksamhetsplan, teman, bruk av erhållna medel, läromedel, hur arbetsutrymmet är organiserat, tekniska hjälpmedel, fortbildning, studiedagar, utvecklande av talanger, kvalitetsbedömning av arbetsmiljön, utvärderingsmetoder. Skolnivån Praktiska ärenden: utarbetande av budget, verksamhetsplaner, marknadsföring, personalfrågor, kontakter till närsamhället, nämnder och politiker, ordningsregler, hur man bemöter gäster och föräldrar, skolmiljön. Pedagogiska ärenden: läroplanen, skolans utvecklingsplan, strategier och planer för förebyggande av mobbning och för krishjälp. SKOLKONTRAKT Skolans eller klassgemenskapens verksamhetsprinciper, artighetsregler, mål och verksamhetsplan utarbetas i samarbete, vilket gör att man på bästa möjliga sätt engagerar sig i dem. Varje medlem av personalen och varje elev undertecknar skolkontraktet (se nedan). Demokrati garanterar att majoriteten har makten, vilket fungerar som en viktig positiv kraft för arbetsro och samarbete. I klassrummet får eleverna småningom ta ansvaret för
arbetsron. Två elever i gången sköter om att demokratin upprätthålls och reagerar om någon till exempel beter sig störande i klassen. Vid behov ber de majoriteten reagera och visa sin vilja att återställa arbetsron. Lärarens uppgift är att undervisa och väcka intresse. Nedan följer som ett exempel den brasilianska skolan Escola Nova Sociedades artighetsregler, påföljder och ersättningsprinciper, som naturligtvis inte passar i alla skolor. Skolkontrakt
1. Respektera andra och därmed också dig själv. 2. Det är förbjudet att svära och använda nedsättande termer. 3. Kom i tid till lektionen. 4. Håll dig inom skolans område under skoltid. 5. Meddela i förväg om frånvaro. 6. Ta med dig nödvändigt material till skolan: böcker, häften, pennor o.s.v. 7. Gör dina läxor. 8. Håll din omgivning snygg och i ordning. 9. Mobiltelefoner e.d. hålls avstängda. 10. Kontakta personalen om du märker att någonting är trasigt.
Vissa saker lyder under landets lagar, som att
1. Alla former av fysisk misshandel är förbjuden. 2. Det är förbjudet att ta andras saker utan lov. 3. Det är förbjudet att ta med sig alkohol, droger eller vapen till skolan. 4. Skolans egendom får inte skadas.
När någon bryter mot reglerna bestäms påföljderna med tanke på att de inte ska vara bestraffande utan ge övning i att handla på ett positivt sätt och öka självkännedomen:
-‐ Reparera om möjligt det du söndrat eller ersätt det på annat sätt. -‐ Ha ett utvecklingssamtal med en lärare eller någon annan i skolans personal. -‐ Öva dig på positiva handlingar, till exempel: -‐ Hjälp en annan elev i något ämne där du har bättre kunskaper. -‐ Delta i en annan elevs stödundervisning, sätt dig in i situationen och berätta
avslutningsvis hur du tycker att eleven bättre kunde tillgodogöra sig undervisningen och hur läraren kunde undervisa bättre. Fungera som konsult för stödundervisningen.
-‐ Hjälp skolans personal med städning, arrangemang och andra praktiska uppgifter. -‐ Planera och genomför en omorganisering och försköning av klassrummet eller
något annat utrymme. -‐ Gör socialt arbete, hjälp till exempel en åldring, en sjuk människa eller ett barn
enligt en uppgjord plan. När en elev handlar kriminellt eller annars mycket destruktivt följer man undervisningsministeriets anvisningar och landets lag.
Datum och underskrift Gemenskapen kan också komma överens om gemensam belöning. När en grupp har skött sig enligt målsättningarna kan den välja en belöning: att ordna en glad och intressant utflykt, ett idrottsevenemang eller en fest, att se och diskutera en film som man tillsammans valt ut eller lyssna på och diskutera musik som man tillsammans valt. 4.1.7 Lärarens verktygsback Att ta conscientiametoden i bruk innebär att lära sig och träna nya saker. Därför är det nödvändigt att förändringen sker steg för steg och att man väljer de av metodens verktyg som känns mest intressanta. Verktygsbacken innehåller följande hjälpmedel:
-‐ en människosyn och grundtankar om människan -‐ de mänskliga rikedomarna och hämningarna -‐ att bli medveten om känslor -‐ självkännedom genom identifikation -‐ bekräftande respons och utvecklingssamtal -‐ handledning -‐ arbetsro genom gemensamt ansvar
Läraren kan förslagsvis själv välja vilken del av metoden hon vill börja använda. Men grundtankarna om människan är själva utgångspunkten och ska därför tas upp genast i början. I själva verket är det så, att ju mer den medvetenhet som väcks av grundtankarna stärks hos personalen och eleverna, desto mindre behöver man andra metoder. Det är skäl att ta med grundtankarna i skolans årsplan och låta dem ingå i undervisningen och i gemensamma aktiviteter, så att de ständigt väcker medvetenhet.
4.2 HUR HANTERA MOBBNING 4.2.1 Hur förebygga och hindra mobbning VARFÖR MOBBAR MAN? Mobbning är att upprepade gånger försöka såra, åsidosätta eller skada en annan människa psykiskt eller fysiskt. Mobbning beror både på samhälleliga värderingar och på individens negativa attityder, hämningar. Vi ser mobbning men gör inget för att hindra den. Det är ett tecken på rädsla att ta initiativ till att hindra mobbning, på nerkylda känslor, likgiltighet eller vilja att vara med om elakheterna. Jag tror att den största orsaken till elakhet och motsättningar mellan människor finns i samhällsstrukturen. Vi lever i ett system som bygger på konkurrens, egocentricitet och likgiltighet för mänskligt lidande. De här negativa värderingarna inverkar starkt på barns och vuxnas utveckling från en generation till en annan. I den riktningen styr oss också underhållningen (tv-‐serier, filmer, spel…) som gör tidsfördriv av förnedrande och våld och på så underblåser den sortens värderingar och vanor. Anfallskrigen mot Vietnam, Nicaragua, Irak och Afghanistan är exempel i närhistorien på det våld som stormakterna utövar och på banaliseringen av dödandet. Därför borde alla krigsförklaringar underställas direkt global folkomröstning. På individnivå har mobbaren vanligen följande negativa syften: Avund som tar sig uttryck i elakhet. Avund förstås här i den betydelse som latinets invidere har, där in betyder ”nej” och videre ”se”. När en människa är medveten om något gott och vackert, glädje och möjligheter reagerar hon med att vilja hindra detta. När hon vill hindra en annan människas utveckling och glädje förhåller hon sig negativ till sina egna möjligheter. Pojkar som inte står ut med medvetenheten om flickors skönhet ger dem nedsättande tillmälen. Man avundas dem som på något sätt avviker från massan och därför sårar man dem. Censurattityden kommer fram när mobbaren identifierar sig med sitt objekt. Han är medveten om osäkerheten hos den andra och identifierar sig med honom (psykisk spegling). Han avskyr medvetenheten om sin osäkerhet och reagerar aggressivt på den som väcker den. Pojkar emellan är det vanligt att kalla varandra bög, vilket vittnar om ett stort intresse just för homosexualitet (det hjärtat är fullt av, det talar munnen). Identifikation kan också ske genom någon omvänd faktor. Om någon koncentrerar sig på att studera och arbeta kan det väcka en mobbares medvetenhet om hur hon själv hindrar sig själv att använda sin förmåga och sina möjligheter. Hon reagerar med att såra den flitiga. Behovet att bli sedd innebär att mobbaren desperat söker bekräftelse på sin existens genom att mobba för att få andras uppmärksamhet (kärlek). Han har ett stort behov av status och maktkänsla för att kunna känna att han finns till. Det han verkligen känner är meningslöshet och osäkerhet. I själva verket ropar mobbaren på hjälp och kärlek, för det är bara som älskad som människan verkligen känner att hon finns till (kapitel 1.5 Personlighetens utveckling). Mobbarens stödtrupper, medlöparna, har liknande problem som mobbaren, eller är med för att de är rädda att annars själva bli utsatta för mobbning. Passiv medverkan är att delta. Den ger makt åt en annan människas elakhet.
På grund av avund eller identifikation kan också en lärare (eller mor, far, bror, förman…) handla på ett nedsättande och avvisande sätt mot en elev (eller barn, syskon, underställd…). En ung människas glädje, spontanitet, skönhet och livlighet väcker avund hos vuxna. Den ungas mor eller far irriterar sig på allt möjligt och reagerar med orättvisa disciplinära åtgärder. Det kan också hända att en förman eller lärare blir medveten om sin egen auktoritära inställning genom en underställd eller en elev, och försöker undertrycka sin medvetenhet genom att hata denna person för att han är aggressiv. Det här är särskilt besvärligt för den som blir mobbad, eftersom förmannen eller läraren har formell makt över honom. Därför är det viktigt att gemenskapen agerar solidariskt för att hindra mobbning och kan se de faktorer som ligger bakom mobbningen, både på ett individuellt plan och på samhällsplanet. Det är inte alltid lätt att upptäcka mobbning, eftersom det ofta är ett noga dolt fenomen. Aggressionen är kanske diffus och svår att påvisa men inte mindre plågsam för det. Det händer också att en person känner sig som föremål för systematisk illvilja trots att någon sådan egentligen inte existerar. En förman kan vara nervös och därför oförmögen att framföra den kritik som hon hela tiden går och tänker på. Hon undviker kontakt med den underställda och hennes oförmögenhet gör att hon beter sig avvisande. Den underställda upplever kanske det här som ringaktning och systematisk pådrivning. Till och med vänner emellan är det rätt vanligt att såras av en annans ord, fast de inte är avsedda att vara nedvärderande. Det här fenomenet kallas projicering: de egna negativa syftena flyttas över till och upplevs i en annan. Alla har vi negativa avsikter. Det är inte möjligt att bli av med dem, men om vi accepterar medvetenheten om dem går det att i någon mån befria sig från dem och dämpa dem. Mobbning kan förebyggas och hindras på två sätt:
-‐ gemenskapen organiseras så att destruktivt agerande förhindras på sätt som man i förväg gemensamt kommit överens om
-‐ genom att fostra till människo-‐ och självkännedom HUR HINDRA MOBBNING MED HJÄLP AV GEMENSAMT ANSVAR Största delen av människorna tar avstånd från mobbning och är redo att göra någonting för att förhindra sådan. Majoriteten vill ha rättvisa och jämlikhet både i den sociala strukturen och i behandlingen av enskilda handlingar. En struktur som främjar ömsesidig solidaritet skapar man genom att tillämpa principerna för direkt demokrati, som beskrivs ovan i kapitel 4.1.6 Hur skapa arbetsro. Genom att läsa det blir det lättare att förstå följande tankar. Alla deltar personligen med en röst i beslutsfattande som gäller viktiga ärenden, när så är möjligt. Utgående härifrån utarbetas ett artighets-‐ och samarbetsavtal som innehåller rutiner att använda om någon bryter mot avtalets anda. Om Ville exempelvis vill såra Lena och du märker det, då reagerar du med att säga: ”Ville, det verkar som om du undervärderade din förmåga.” Pekka har också observerat försöket att såra, och han säger någonting i samma stil: ”Jag tycker också att det verkar som om du kränkte dig själv.” Kanske ytterligare en tredje person reagerar på samma sätt. Den som blivit utsatt för kränkningen behöver själv inte reagera, kamraterna gör det för henne. Blir du sexuellt trakasserad på arbetsplatsen utan att någon ser det kan du exempelvis ta upp saken under veckomötet, men utan att peka ut någon. Du har kanske inga bevis
och kan därför inte nämna någon vid namn. Men genom att tala öppet om saken visar du att du inte har behov att dölja saken och att du inte står i förbund med mobbaren. Om man frågar dig vem det är, svarar du att du inte kan säga det då du saknar bevis och ord i så fall skulle stå mot ord. Du vill inte ha rättegång och straff utan litar på att det att saken blev känd väcker behövlig medvetenhet också hos förövaren. Det är antagligen bästa sättet att få dina arbetskamraters stöd. När någon under en rast försöker slå en annan ropar den första som ser detta på hjälp, får med sig andra och tillsammans hindrar de misshandeln. Om någon uppträder störande i klassen tar någon av eleverna initiativet och ber om arbetsro. Om det inte blir lugnt uppmanar hon dem som vill ha arbetsro att stiga upp. När du ser att någon stjäl på gatan hindrar du det eller ber vid behov först om hjälp. När det blir brukligt att göra så kan man undvika mycket ofog. Om det kommer fram att en politiker handlar oärligt ordnar du en veckolång demonstration utanför hans hem. När du märker att människor eller natur missbrukas för ekonomisk vinning, tar du till gemensamt ansvar för att hindra detta. I ett jämlikt och solidariskt samhälle känner alla ansvar för att ta initiativ och vet att de får tillräckligt stöd. I en gemenskap där man tillämpar direkt demokrati är det inte enbart förmannens (eller arbetsgivarens, politikerns, lärarens, polisens…) ansvar att hindra och ta itu med mobbning, eller vilken annan störande verksamhet som helst, det är allas ansvar att göra det. Det stärker känslan av samhörighet.
När jag för omkring tio år sedan första gången skulle undervisa en grupp på 60 ungdomar i en skola som drivs av MST, märkte jag till min förvåning att jag inte alls behövde bekymra mig om arbetsron. När viskandet i klassen ökade i volym lyfte den elev som var dagens koordinator handen. Hjälpte inte det steg han upp och bad om ro för koncentration. Om inte heller det hjälpte bad han alla som ville koncentrera sig att stiga upp. Om någon hade särskilt stora svårigheter att behärska sig tog man upp det på elevteamets möte. Om inte det heller hjälpte gick ärendet till elevvårdsgruppen. Också där spelar eleverna en viktig roll, de känner ju bäst till fältet.
HUR FÖREBYGGA MOBBNING MED HJÄLP AV MÄNNISKOKÄNNEDOM Den som handlar elakt har antagligen problem i sitt liv och med sig själv. Hon kanske har frånvarande föräldrar, en aggressiv pappa, hon kan lida av fattigdom, sjukdom, av att hennes mamma är drogberoende, av bristande social jämlikhet (etnisk bakgrund, nationalitet, sexualitet…) eller något annat allvarligt problem. Sådant är inte lätt att hantera och det är stor risk att hon inte accepterar medvetenheten om sitt problem. Hon kämpar mot sin medvetenhet och uppvisar olika symtom, och ett av dem är att hon mobbar sådana som är svagare. Hennes psykosociala situation eliminerar ändå inte hennes ansvar för sina handlingar. Samtidigt lider hon kanske av avund eller storhetsvansinne. Människo-‐ och självkännedom är viktiga element då det gäller att förebygga mobbning. Inom gemenskapen väcks diskussion och medvetenhet särskilt om det att allt jag iakttar i annan också på något sätt finns i mig själv (kapitel 1.1.2), om att människan är sin medvetenhet (kapitel 1.1.4) och om att det jag gör mot en annan gör jag mot mig själv i mitt inre.
Eftersom vi alla har alla mänskliga faktorer, såväl mänskliga rikedomar som hämningar (kapitlen 1.2 och 1.3) väcker din eventuella osäkerhet eller svaghet medvetenhet om detta i mig, och i min ilska reagerar jag aggressivt mot den som väckte medvetenheten, alltså mot dig. Min aggressivitet kan å sin sida väcka medvetenhet om din självdestruktivitet. Den medvetenheten vill du inte ha, du reagerar med att avvisa den och undertrycker därmed dig själv. Din självdestruktivitet visar sig som dolda, anklagande, skuldbeläggande och förringande känslor och tankar. I min aggressivitet är jag en psykisk spegel för dig, trots av vi utåt sett fungerar på olika sätt. Beteendet är alltid en följd av den inre verksamheten. Den som är glad uppträder glatt. Ilska tar sig uttryck i ett auktoritärt och nedsättande handlingssätt. Känsloaktiviteten styr våra tankar och handlingar. När vi sårar en annan människa är det ett tecken på rädsla, vrede eller avund. Med en negativ känsloaktivitet gör människan sig själv illa och mår därför dåligt. Medan en som gör gott mot andra känner kärlek, påverkas av goda energier och gör därför gott åt sig själv. Mobbaren skadar alltså främst sig själv i sitt inre och därför angriper hon också andra. När man väcker och underhåller dessa människokännedomens grundtankar i människors medvetenhet minskar lusten att mobba snabbt. På samma sätt går det med de emotionella reaktionerna, känslan att vara kränkt, skuldbeläggandet av andra och konflikterna. Alla lär sig att förhålla sig mer balanserat till de destruktiva handlingarna, som då inte får psykisk makt över människor. STARKT FOKUS PÅ MOBBNING BLIR EN BJÖRNTJÄNST Något som ofta hör samman med mobbning är mobbarens stora behov att få andras uppmärksamhet. Det beror på hennes psykiska problem. Hon lider av ett behov att få bekräftelse på sin existens och försöker skaffa sig den genom våld och med hjälp av sin sociala ställning (i grund och botten är det ett behov att känna kärlek). Hela tiden talas och skrivs det om ämnet på arbetsplatserna, i skolorna och i medierna, och mobbaren njuter av att vara medelpunkt. Svenska Dagbladet skriver (24.10.2012) att mobbningen i skolorna har ökat 104 procent under åren 2008-‐2011, trots alla antimobbningsprogram och så kallad nolltolerans. På sin webbsajt öppnade Utbildningsstyrelsen en möjlighet att ange mobbare. En del av tillväxten kan antagligen förklaras med att tröskeln för att ange någon har blivit lägre. Kanske har mobbningen faktiskt också ökat. När man behandlar mobbning på ett strängt fördömande sätt växer problemet bara. Stränghet provocerar stränghet, och aggressivitet är alltid stränghet. Det leder till en negativ spiral. Mobbaren blir provocerad när man talar fördömande om mobbning. Dessutom är nolltolerans ett orealistiskt mål som gör att man förlorar i trovärdighet. När det gäller förbud är problemet överlag att en strängt förbjuden frukt smakar alldeles extra bra. OFFERATTITYD ÖKAR MOBBNINGEN Det är vanligen inte så lätt att handskas med den mobbades förhållningssätt till den illvilja han utsatts för. Själv känner han ofta stark skam och skuld. När han skuldbelägger mobbaren agerar han skuldbeläggande i sina känslor, vilket betyder att han känner skuld. Det gör att han ofta upplever att han får skulden medan mobbaren blir försvarad.
För att öppet kunna reflektera över skuld och skam utan (själv-‐) kritik är det nödvändigt att bli medveten om dem. En del av skuldkänslan är många gånger sund, men största delen beror på att man dömer sig själv och är således neurotisk och orättvis. Vi underblåser alltså den mobbades offermentalitet i vårt försök att skydda henne (och oss själva) från känslor av skuld och skam. På så vis döljer vi medvetenheten om den mobbades eventuella sätt att agera negativt i fråga om sig själv. Detta självförnekande får mera tyngd om den mobbade inte vill bli medveten om illvilja hos människor (mobbaren, sig själv…), utan reagerar med censur. Det gör att illviljan aktiveras i tankarna och att den mobbade kanske ständigt känner sig mobbad. Till och med det att en arbetskamrat inte hälsar god morgon kan upplevas som en kränkning. Den här uppfattningen marknadsfördes i en artikel (Dagens Nyheter, 17.2.2008) med rubriken ”Först kränkt vinner”. Den som först hinner beskylla en annan för mobbning vinner enligt artikeln rättegången, oavsett om den förs mot en förskolechef, en lärare, en arbetsgivare eller domare. Det här betyder att jag måste skynda mig att beskylla dig för mobbning, innan du hinner beskylla mig. I annat fall hamnar jag i underläge när ärendet avancerar inom rättsprocessens olika steg. Det brådskar med att beskylla en annan människa för att jag blev kränkt. Artikelns författare Maciej Zaremba dryftar ett fall där en studerande vid en lärarhögskola gav en elev rådet: fortsätt att arbeta med språket. Den uppmaningen tolkades av eleven som kränkande och han gjorde en formell angivelse. Ärendet avancerade till Ombudsmannen. Försöker du kränka mig är det ditt fel. Men att du blir dömd för att jag blev kränkt stärker uppfattningen att du ansvarar för och kontrollerar min känsloaktivitet. Jag är ett offer för mina känslor och därmed ditt offer. Det är klart att det här ger näring åt mobbningen och vidgar juristernas arbetsfält. Så får man den allmänna paranoian och tendensen att projicera att tillta. Längtan efter att få rättvisa kan bli en tvångstanke. En person har blivit illa behandlad och söker tvångsmässigt rättvisa. För honom är allt annat är av sekundär betydelse och rättvisan blir en självmatande spiral. Det är ett symtom på att han har identifierat sig starkt just med mobbaren. I den här situationen får han någon mycket viktig medvetenhet om sig själv, men reagerar med stränghet och avvisar den. Han fördömer mobbaren skarpt. Rädslan att bli medveten om sig själv är enorm. Därför är det nödvändigt att bevisa sin egen oskuld genom att till varje pris visa att en annan är skyldig. 4.2.2 Hur bemöta mobbaren och den mobbade MOBBAREN FÖRNEDRAR SIG SJÄLV OCH BEHÖVER HJÄLP Ingen kan få lyckokänslor av att göra illa. Den som skadar andra agerar inom sig destruktivt mot sig själv. En människa kan känna en pervers njutning av en annans lidande, men det har ingenting med lycka att göra. Den som slår är vanligen den fysiskt starkare. Att attackera en som är svagare kräver inget mod. En aggression är i själva verket ett symtom på osäkerhet och svaghet. Mobbaren försöker uppträda stark och självsäker och få medlöpare på sin sida.
Jag gick i samskolan i Lahtis och var minst i klassen. En av mina klasskamrater var ovanligt stor och stark, och han och hans kamrater brukade mobba mig och andra med förnedrande kommentarer och fysiskt hot. Jag försökte att i mån av möjlighet undvika dem. Ingen försvarade någonsin mig.
En gång gjorde vi ett studiebesök i ett mejeri staden. Där klämde hela klassen in sig i en stor varuhiss. Vi tryckte på knappen för att komma uppåt men hissen föll i stället en halv våning nedåt och stannade där. Mobbaren stod i mitt blickfält och jag såg hur hans ansikte stelnade av skräck. Jag förundrade mig och tänkte pojkstackare som spelar hårding. Efter det hade han ingen psykisk makt över mig. Han slutade mobba.
En mobbare behöver hjälp av sin grupp för att bli medveten om hur han framför allt kränker sig själv. Om du har en viktig relation till honom, om du exempelvis är anhörig till honom, förman, lärare, arbetskamrat eller vän, tillämpa då metoden med bekräftande respons på honom (kapitel 2.2). Gör dig först medveten om dina egna känslor så att du kan möta honom utan att döma och med respekt för honom som människa. Möt hans känslor, hans känsloaktivitet öppet och så grundligt som möjligt. Beskriv hans mänskliga rikedomar. Beskriv vid behov hur han förnedrar sig själv. HUR STÖTTAR MAN DEN MOBBADE? Utgångspunkten är att man tillsammans stöttar den mobbade. Gruppen hindrar aggressionen och visar den mobbade solidaritet. Om mobbarens stödgrupp är stor blir grupptrycket mot den mobbade också stort. Det minskar ytterligare den mobbades förmåga att hålla sig balanserad i situationen. Människan reagerar i allmänhet med ont på ont, med att bli sårad, hata, hämnas och fördöma. Därför är det viktigt att gemenskapen genast agerar för den mobbade. Den som är föremål för mobbningen är kanske sluten, tystlåten och osäker eller har möjligen någon speciell egenskap (till exempel avvikande etniskt ursprung, fysisk skada, fetma eller stamning). Hon kan också vara ovanligt kreativ, aktiv och initiativrik, vilket gör att hon väcker avvisad medvetenhet och avund hos andra. En människa som ofta blir mobbad lägger sig till med en viss roll. Om du har en offerattityd är det särskilt svårt att möta aggression. Offerattityden gör att du lamslår dig själv, passiveras och känner hopplöshet. Du sluter dig, det vill säga begränsar din iakttagelseförmåga och ditt omdöme, din kreativitet och ditt mod. Du upplever att du inte har något alternativ eller någon utväg (kapitel 3.2.1 Är du ett offer för dina känslor?). Din attityd lockar andra att mobba dig. Även om det är så, är det aldrig ditt fel att du blir mobbad. Ingen har minsta rätt att mobba någon. Dina möjligheter, det vill säga din frihet begränsas av hur du bemöter en annan människas illvilja (kapitel 3.2.4 Hur undviker man att bli sårad) Om du ofta har negativa känslor och tankar om din förmåga och dina möjligheter eller om du ofta är missnöjd med ditt utseende eller med dig själv över huvud taget, drar du till dig andras nedlåtande inställning. På så sätt kan det uppstå ett plågsamt förbund mellan dig och mobbaren. Du har mycket svårt att tala om mobbningen eftersom du är rädd att medvetenheten om din egen negativa inställning till dig själv ska avslöjas. Om du med detta skulle provocera mobbning rättfärdigar det ändå på inget viss mobbningen. Den starka offerattityd, som hos en mobbad kan uppstå ur negativa erfarenheter, är alltid förknippad med ett starkt skuldbeläggande av den andra parten. När den mobbade lägger skulden på mobbaren försöker han avvisa medvetenheten om sin egen skuldkänsla. Mobbaren och den mobbade har ett gemensamt drag – stora svårigheter att se sig själv, sitt eget inre. För att slippa känslan av att vara sämre kränker en människa en annan allt djupare, vilket leder till en spiral.
För att bryta den spiralen måste man först gå med på att bli medveten om sina känslor, till exempel sin osäkerhet, sin rädsla, sitt hat och sin skam (se kapitel 3.1.2 Var medveten om dina känslor). Följande steg är att bli medveten om hur man själv fungerar inom sig och att minnas att allt jag ser i en annan människa i någon form och i någon mån också finns i mig. Om en mobbad person har mycket svårt att tala om sitt problem behöver han hjälp. Den som handlar elakt och sårar andra har fullt ansvar för sina handlingar. Ingen behöver beskylla sig själv eller skämmas för att någon mobbar honom. Ingen borde ge makt åt mobbarens dumma ord som är avsedda att såra. Då en mobbad person skapar mycket hotbilder om mobbningen är det som om han levde i dem. Människan upplever det hon tänker på. På det sättet kan den mobbade orsaka sig själv mycket onödigt lidande och mycken rädsla, vilket kan leda till att han utvecklar en vana och ett beroende av rädsla. Här följer ett sammandrag av stegen i arbetet med att stötta en mobbad person:
-‐ Vikten av direkt demokrati i beslutsfattandet befästs för att skapa en anda av solidaritet och gemensamt ansvar. Man enas om gemensamma metoder för att hindra mobbning och tillsammans stötta den som blivit utsatt för mobbning.
-‐ Man respekterar den mobbades känslor (rädsla, skam, skuld, förtvivlan, vrede och bitterhet…). Avsikten är att hjälpa henne att bli medveten om sina känslovanor.
-‐ Med hjälp av metoden med bekräftande respons (kapitel 2.2) styrker man medvetenheten om den mobbade personens rikedomar, kunskaper och färdigheter.
-‐ Vid behov reflekterar man tillsammans med den mobbade över hennes sätt att känna och tänka. Skuldbelägger hon sig själv? Underskattar hon sig och ser negativt på sig själv som människa? Kräver hon det orimliga av sig själv och andra? Ger hon kanske makt åt en annans elakhet och står i förbund med mobbaren utan att märka det?
Man går igenom de olika stegen så länge det behövs och finns möjlighet till det. Kraven på att förändras begränsar medvetenheten och gör det svårare att bli fri. EN FORTGÅENDE INVESTERING Åtgärderna för att demokratisera gemenskapen och främja människokännedom är en investering i ökad mänsklighet. Det är inte något man åstadkommer enkelt och snabbt, för samtidigt måste man lägga om sina invanda tankebanor och förändra principerna för sitt handlande. Ska man ta metoden i bruk krävs ett beslut, tid och övning. Erfarenheten visar ändå att resultaten inte låter vänta på sig: ett klart bättre arbetsklimat, större motivation och ett utvecklat gemensamt ansvar. Det går mycket mindre energi till att upprätthålla ordningen. Resultatet är stärkt samhörighet och större arbetsro. 4.2.3 När någon baktalar en Förtal beror väsentligen på avund; man koncentrerar sig på det negativa i stället för att fokusera på mänskliga rikedomar och handlingsalternativ. Precis som om fel, brister och
problem var det viktigaste och mest intressanta i livet. När man fäster sig vid en annans fel kommer de egna bristerna ofta i skuggan. På så vis är förtal samtidigt också censur. Upplever man skvaller som förbjudet ger man skvallret mera makt. Om man på din arbetsplats låter mycket tid gå till att förtala andra ska du fråga dina arbetskamrater om det är förbjudet att tala illa om andra. Det kan hända att du inte får något svar. Då kan du säga: ”Det är naturligtvis inte förbjudet. Vi kan skriva på anslagstavlan att här är det inte förbjudet att skvallra, så är den saken klar. Kanske ska vi också skriva att skvaller ändå inte är att rekommendera.” På det sättet förlorar skvallret smaken av förbjuden frukt. Vanan att tala illa om dem som inte är närvarande kan bli en kultur i gemenskapen. Den är inte lätt att handskas med och avveckla. Den ångest, rädsla och frustration medlemmarna känner hindrar dem att ta upp saken. Vi tänker oss en situation där du kommer in i ett rum och hör arbetskamraterna tala om Maja som inte är på plats. Du kan resolut börja tala om någonting annat, byt avsiktligt samtalsämne. Säg till exempel: vilken vacker och klar dag det är. Ta upp någonting som är bra i största allmänhet. Redan det väcker kanske dina kamrater till insikt om att de handlar på ett negativt sätt. Eller så konstaterar du: ”I går var jag inne hos Maja och följde med hur hon tog hand om en patient. Patienten var mycket nöjd med den hjälp han fick.” Du talar om det goda som Maja gör men försvarar henne inte på något sätt. En försvarsreaktion upplevs vanligen som en bekräftelse på att anklagelserna är berättigade, och det gör att konflikten i onödan skärps. Du kan också vänta en stund och lyssna på det man pratar om. Sedan säger du att nu har vi talat en halvtimme om Majas problem, så nu är det dags att fundera på hur vi kan hjälpa Maja med hennes svårigheter. Jag har papper och penna till hands och kan anteckna förslagen. Sannolikt ger sig de andra inte in i den diskussionen, men du väcker medvetenhet och öppnar kanaler för positiv energi. Kanske lyssnar du på hur de andra talar illa om Maja och säger sedan att nu ska jag kila så ni kan börja tala om mig. En vanlig människa är ändå ofta ängslig och osäker och tar sällan itu med en sådan uppgift. Försök inte vara stark och säker. Sokrates säger att den som försöker göra sig stark och säker i stället gör sig svag och osäker. Acceptera din osäkerhet och försök inte sätta i gång någonting inför gruppen. Människor är särskilt rädda att tappa ansiktet inför andra. Man förhåller sig vanligen kritisk och avvisande till allt som kan tolkas som kritik. Läget skärps i onödan. Fundera på saken efteråt. Kanske är det någon i gruppen som ofta startar förtalet. Han fokuserar på människors problem och brister, inte för att hjälpa dem utan för att trycka ner dem. Samma sak gör han mot sig själv i sitt inre. Han tänker ont om andra vilket är en följd av att han tänker illa om sig själv. Planera ett tillfälle då du kan säga till honom mellan fyra ögon: ”Jag har observerat att du gör ett mycket viktigt arbete och att du använder ditt omdöme, din kreativitet och initiativförmåga i det. Men ibland verkar det som om du undervärderade din förmåga och betydelsen av ditt arbete. Du söker fel och koncentrerar dig så på dem att det känns orättvist.” Du behöver inte bekymra dig om huruvida han accepterar detta eller inte. Du lämnar honom att fundera på saken för sig själv. När du kommer in i pausrummet där baktalarna är och talar illa om dig kan du säga: ”Kan man tänka sig, jag har hört skvallras att man säger det och det (beskriv vad) om mig. Allt ska man då höra. Men nu ska vi ha kaffe…” Du lämnar saken därhän, klandrar inte och kritiserar inte. Du bara för fram saken öppet, vilket visar att du inte ger den makt. Du har ingen anledning att försvara dig eller komma med förklaringar.
Det är viktigt att tala om förtal, för det blir lätt en vana. Det slukar tid. Det försvårar samarbetet och försämrar arbetsmotivationen. Det får konflikterna och paranoian att växa. Alla mår illa av förtal. 4.2.4 Hur hindra destruktivt agerande Destruktiv verksamhet hindrar man effektivast med hjälp av gemensamt ansvar. Läs kapitlen 4.1.6 Hur skapa arbetsro och 4.2 Hur hantera mobbning. Destruktivt handlande är väsentligen ett symtom på det orättvisa samhällssystemet och människans hämningar. Gemensamt överenskomna verksamhetsprinciper och avtal betyder trygghet och trivsel. Att hindra destruktivt handlande borde framför allt vara gemenskapens ansvar, vilket beskrivs ovan. Här följer ytterligare några allmänna reflektioner. Ta itu med saken i ett tidigt skede och gör det på ett tydligt sätt, innan det destruktiva agerandet har blivit en vana. I en akut situation ska man fokusera på att hindra en människas destruktiva handlande, inte på hennes person. Om till exempel Kalle slår Pekka ska du ta Kalles hand och hindra honom att slå. Säg klart ifrån att det är förbjudet att slå. Undvik ett personligt förbud: ”du får inte slå” eller ”slå inte”. Ett opersonligt förbud känns mer rättvist. Klandra inte, koncentrera dig bara på att hindra slaget. Ta vid behov upp saken på nytt senare. Säg ”nej” med positiv energi, med respekt. Du gör gott när du hindrar någon att göra ont. Det är att vara kärleksfull. I nödfall kan du medvetet använda din vrede som kraftmedel. Om motparten uppträder farligt hotfullt bör du handla extra respektfullt (balanserat) för att inte provocera henne. En aggressiv människa anser sig vara viktigast av alla, i psykos till och med viktigare än gud. Bemöt henne med respekt. En person som befinner sig i ett aggressionstillstånd har ett stort behov av att bli sedd och därför är ett respektfullt förhållningssätt mycket befogat i en sådan situation. Det är klokt i fråga om vem som helst. Be gemenskapen om hjälp i tillräckligt god tid. Handla långsiktigt. Ändra ditt handlingssätt på ett kreativt sätt. Handla på ett sätt som avviker från det vanliga – det kan provocera fram förändring i motparten. För vid behov någon form av dagbok. Beskriv vad som hände, vad hon sa, vad du svarade och hur du tycker att du borde ha svarat. Samla konkret information och fundera på saken tillsammans med de andra. Planera och skriv i förväg ner vad du tänker säga. På det sättet kan du formulera ditt budskap så att det blir tydligt och du undviker onödig provokation. I stället för att klaga och klandra ber du henne komma med idéer och förslag som kan hjälpa upp situationen. Agera i samarbetsanda, även om hon inte vill det. Om det är fråga om ett så kallat hopplöst fall är det kanske bäst att neutralisera hennes makt och göra den så liten som möjligt. Säg bara det nödvändigaste och gör det mycket formellt. Fundera på hur du skulle kunna hjälpa henne.
Jag var på ett utbildningsuppdrag i det ekologiska lantbrukets internatskola Instituto Educar. Jag fick veta att det i gruppen fanns en stor 17-‐årig pojke som
uppträdde elakt och aggressivt mot de andra. Jag började undervisa och vid ett lämpligt tillfälle frågade jag eleverna: ”Är det ett tecken på mod att en som är större slår någon som är mindre?” De svarade: ”Nej.” Jag frågade: ”Vad är det ett tecken på?” ”Feghet, svaghet!” Jag fortsatte: ”Är det ett tecken på mod om flera ger sig på en person?” ”Nej, nej det är fegt!” Jag funderade en stund på svaret och fortsatte sedan med min undervisning. Jag upplevde att klassen tänkte på saken med en känsla av befrielse. Det blev rast och eleverna gick ut. Pojken i fråga kom hotfullt fram till mig och bröstade sig provocerande. På ett respektfullt sätt sa jag någonting betydelselöst och han gick ut. På eftermiddagen kom han igen till mig under en rast, nu med en helt annan attityd, med respekt. Han sa att han hade funderat mycket på det jag sagt. Han sa också att han hade förstått och tänkte ändra sitt beteende.
4.3 SAMARBETE OCH ARBETSGLÄDJE 4.3.1 Hur skapa sammanhållning Grunderna för motivation och arbetsro behandlades i kapitel 4.1 Arbetsro och motivation i skolan. Där låg fokus på skolvärlden, som är som vilken arbets-‐ eller människogemenskap som helst. När en människa gör sitt arbete med glädje och intresse är hon spontant motiverad att använda sin förmåga och sina möjligheter. Det finns inget inre motstånd och missnöje som tär på energin. För att kunna känna lycka i sitt arbete måste den som utför det uppleva att det är betydelsefullt ur en mänsklig synvinkel. Arbetet måste ha ett livsbejakande syfte, vara meningsfullt så att det i bästa fall inspirerar till att utveckla och använda de mänskliga resurserna. Arbetsorganisationen måste vara rättvis, så jämlik som möjligt och göra arbetstagarna delaktiga i beslutsfattandet. Människor vill påverka det de arbetar med och hur de gör det. Samarbete innebär att en grupp människor agerar för att nå överenskomna mål och försöker hjälpa varandra. Förutsättningarna för ett gott samarbete är:
-‐ Arbetsgemenskapen organiseras så att den klart främjar delaktighet, jämlikhet och samhörighet. Vid beslutsfattandet tillämpas så långt som möjligt principerna för direkt demokrati. Alla deltar med en röst då beslut i viktiga frågor fattas. Viktiga frågor är till exempel gruppens interna verksamhetsprinciper, värderingar, den långsiktiga verksamhetsplanen, den strategiska planeringen, budgetplaneringen och valet av ansvarspersoner. Alla har lika stor makt, alltså frihet och ansvar. Det skapar en känsla av verkligt gemensamt ansvar.
-‐ Man utvecklar och praktiserar medvetet en kultur som inbegriper bekräftande respons (kapitel 2.2). Målet är att väcka och upprätthålla medvetenhet om de mänskliga rikedomarna i det dagliga umgänget. Problem ses som nyttiga symtom, det vill säga möjligheter att utveckla verksamheten. Man straffas inte för fel och misstag, i stället ses de som möjligheter att lära sig någonting.
-‐ Gruppens medlemmar försöker utöka sin människo-‐ och självkännedom, vilket innebär att alla är införstådda med grundtankarna om mänsklig utveckling och kommunikation (del 1, Vad är en människa?).
-‐ Ifall det är fråga om ett företag som gör ekonomiskt resultat planerar man tillsammans kriterierna för hur en del av resultatet investeras för att utveckla verksamheten och en annan del delas mellan alla. Så åstadkommer man en känsla av ett genomskinligt beslutsfattande och av största möjliga rättvisa.
-‐ Var och en förstår att samarbetet börjar med mig själv. Jag och bara jag har ansvar för min samarbetsattityd. Jag är inte beroende av om de andra vill samarbeta med mig. De har sitt eget ansvar, det vill säga sin frihet att välja sin inställning. Om jag förväntar mig eller kräver en bra samarbetsattityd av dem, orsakar jag onödiga konflikter och problem.
-‐ Ett gott samarbete bygger också på öppen kommunikation som inte begränsas av rädsla för emotionella reaktioner. Om någon blir arg eller sårad är det den personens sätt att fungera. Sådant händer, och det är viktigt att acceptera det.
Vanligen kan man inte besluta demokratiskt om precis allt, för en del av målen, verksamhetsprinciperna och begränsningarna dikteras utanför organisationen. Om vissa saker kan man ändå alltid fatta demokratiska beslut. I takt med att systemet och organisationen stabiliserar sig kan allt fler ärenden flyttas över till det gemensamma ansvarsområdet. Tolerans är en av samarbetets hörnstenar. På personnivå förekommer och kommer det alltid att förekomma konflikter. Människor har olika vanor, värderingar och rutiner, och alla har egna maktintressen, personliga problem och hämningar som gör livet och kommunikationen krångliga och intressanta. 4.3.2 Medvetet ledarskap Människan har en medfödd vilja att förstå verkligheten, lära sig och skapa nya saker och fungera tillsammans med andra. Medvetet ledarskap är att motivera, leda, följa upp och hjälpa människor i en verksamhet som är meningsfull för alla. Det inbegriper målet att alla lär känna samhället, näringslivet och sin arbetsgemenskaps verksamhetsprinciper. Viktiga verktyg för ledaren är grundtankarna om människan (del 1) och det att bekräfta de mänskliga rikedomarna i sina underställda. Människan är inte rätt och slätt en rationell varelse som bara vill gott. Hon hyser avund (destruktivitet), neurotisk rädsla och hat, vanföreställningar om sig själv och andra. Ledaren måste dagligen möta och hantera människans ambivalens i sig själv och andra. Det problematiska agerandet och beteendet beror på människans negativa avsikter och problematiska känslo-‐ och tankefunktioner. Att ta upp dem till behandling upplevs vanligen som ett hot och som att gå till personligheter, och ändå är det just på dem som en stor del av svårigheterna beror. Av människans beteende framgår hur hon använder sin vilja:
-‐ vilja till samarbete – destruktivitet -‐ vilja att inspirera – undertrycka sig själv och andra -‐ kreativitet – rigiditet -‐ initiativkraft – passivitet -‐ mod – feghet -‐ etiskt sinne – intrigerande -‐ glädje – missnöje -‐ öppenhet – slutenhet
Ledarens arbetsredskap är bekräftande respons (2.2), handledning (2.3), grupprocess (2.5) och en fortgående demokratisering (4.1.6). Man följer med lämpliga mellanrum upp hur arbetsgemenskapens psykosociala anda utvecklar sig, till exempel med hjälp av bilaga 5 Frågor om atmosfären i arbetsgemenskapen. Utgående från behov som framgår av uppföljningen utarbetas en plan för hur verksamheten ska utvecklas. En demokratisk gemenskap är en naturlig, positiv kraft som verkar för motivation och samarbete. 4.3.3 Förändringsmotstånd
För att arbetsplatsen ska utvecklas och anpassas till förändrade yttre omständigheter, tvingas man hela tiden göra förändringar i arbetet. Livet i sig är en ständig förändring, en metafysisk energi. En gemenskap som inte hela tiden förändras stelnar och förfaller. Meningen med utveckling är att lösa problem, förbättra verksamhetens kvalitet och låta den växa, inspirera till kreativitet och motivera människor. Ifall avsikten med förändringen är att maximera vinsten utan tanke på människorna och naturen är den oetisk och bör energiskt motarbetas. Ifall förändringen är meningsfull med tanke på helheten, är första steget då man stöter på förändringsmotstånd att acceptera att det alltid kommer att finnas motstånd. Det kan man utgå från när man reflekterar över och blir medveten om förändringsmotståndets psykosociala faktorer:
-‐ Människor upplever gamla rutiner som trygga. De vill inte bli medvetna om sina möjligheter att utvecklas eller om behovet av nya kunskaper och färdigheter. Man väljer en skenbar bekvämlighet, stagnation.
-‐ När det görs förändringar i organisationen är man rädd att förlora sin maktställning och bli mindre betydelsefull. Varje förändring upplevs som ett hot.
-‐ Allt som är nytt väcker insikt om nuläget och ger därmed också tydlig inblick i vars och ens arbetsinsats. Det är vanligt att detta upplevs som ett hot.
-‐ Man vill helt enkelt inte att läget ska bli bättre, vilket vanligen beror på en attityd av avund. Det betyder att man inte vill inse sina utvecklingsmöjligheter utan i stället klamrar sig fast vid eventuella svårigheter, förstorar problem och ger makt åt allt negativt. Har man en attityd av avund försöker man systematiskt sabotera möjligheterna till utveckling.
-‐ Genom att motarbeta gemensamma mål får man lätt de andras uppmärksamhet och får vara medelpunkten under mötet. Det ger liksom en bekräftelse på att man finns till. Därför känns en negativ inställning och ständigt missnöje så lockande.
-‐ Om förmannen föreslår någonting reagerar en del människor utan vidare med motstånd. Det är en vana de lagt sig till med redan som barn, i relation till sina föräldrar. De är människans första förmän. Sedan kommer läraren, förmannen och eventuellt också en maka eller make. I relation till en förman fungerar människor ofta enligt den första modellen de lärt sig.
Hur kan man då hantera förändringsmotstånd? Ett sätt är att låta arbetsgruppen förstå att förändringsmotstånd inte är förbjudet (om än inte att rekommendera). Det finns i någon mån i oss alla. Man får tala om det. Man gör det inte till föremål för kritik eller krav. Ett annat sätt är att inför förändringen samtala om hur man upplever situationen och vilka känsloreaktioner den väcker, till exempel ångest, rädsla, vrede, nyfikenhet eller entusiasm. Gruppen diskuterar vad var och en känner. Man blir medveten om känslorna, accepterar dem och behöver inte förändra dem. Eftersom det irrationella motståndet mot förändring i hög grad beror på människans hämningar (neurotiska attityder) är det viktigt att bli medveten om dem (kapitel 1.3 Mänskliga hämningar). Man kan tillämpa handledning (2.3) i arbetsgruppen. På individnivå använder förmannen bekräftande respons (2.2). Vid behov kan mötespraxis och andra kutymer formaliseras. Man slår fast hur långt ett inlägg under ett möte får vara. Man försöker undvika att slösa tid på att älta problem och därför planeras mötestidtabellen så att minst två tredjedelar av tiden används för att
utarbeta förslag och verksamhetsplaner. Beslut fattas vid behov genom röstning, och majoritetens röst avgör. Missnöje är tillåtet men ges ingen makt. 4.3.4 Hur handskas med konflikter En konflikt uppstår då människor tänker på olika sätt om någonting eller när de har motstridiga syften. Ett exempel på en konstruktiv konflikt är arbetsgivarens strävan att betala lägsta möjliga lön och arbetstagarens förhoppning om en så stor inkomst som möjligt. En vanlig känslokonflikt uppstår då den ena parten i ett älskande par förväntar sig att bli lika älskad som hon/han själv tycker sig älska. Är en konflikt ett hot eller en möjlighet för dig? Fundera på dina reaktioner i en konfliktsituation. Hur upplever du en konflikt? Känns den som en möjlighet att bekanta dig med motpartens synpunkter, att revidera dina kunskaper och lära känna en annan person bättre? Eller upplever du den som ett hot som väcker ångest och vrede, alltså en försvars-‐ och anfallsreaktion som hindrar din observationsförmåga, ditt omdöme och din kreativitet? Auktoritära personer har ofta starka känsloreaktioner i samband med konflikter. Det är ett uttryck för perfektionism och storhetsvansinne som vi alla behöver bli medvetna om i oss själva. En konflikt är inte alls enbart skadlig. Den bryter rutinerna och utmanar en att anpassa sig till nya tankar och synsätt. Den sätter i gång energier som döljer sig i organisationen och bryter stagnation. Den avslöjar hemliga problem, hjälper en att göra observationer och stimulerar kreativiteten. Här följer exempel på hur du kan möta och hantera en konflikt:
1. Var medveten om ditt känslotillstånd. Känner du rädsla, irritation eller vrede som är så stark att den kan vara till skada? Stanna upp och känn dina känslor och tänk på människans ansvar för sina känslor (kapitel 1.1.1 Frihet att känna och tänka – begränsad frihet att handla). Genom att iaktta din flykt-‐ eller kampattityd kan du minska din emotionella laddning och på så sätt få en verklighetskontakt som känns tryggare.
2. Var intresserad av motpartens känslor, försök acceptera dem och tala fördragsamt om dem, för att också hon ska acceptera medvetenheten om dem. Låt henne lätta sitt hjärta. (Se kapitel 3.2 Hur möta känslor). Låt henne föra fram sina synpunkter utan att avbryta henne, lyssna koncentrerat. Undvik att råka i dispyt eller gräl. Fråga för att få veta mera. Tänk dig in i hennes situation. Försök hitta den mest problematiska punkten. Redogör tydligt för vad du har förstått av det hon sagt.
3. Undersök problemet på ett praktiskt sätt (fakta, exempel, den konkreta skada som problemet ger upphov till…) och skilj människorna från problemet. Gör en uppskattning av de praktiska följderna. Visa hur problemet inverkar på arbetet (kostnadseffekter, förseningar, kvalitetsproblem, försämrad arbetsatmosfär, lägre motivation, stress…).
4. Använd din humor om det känns klokt. Med humor kan man väcka kreativitet. Den lättar på spänning och stress, bidrar till en positiv utveckling och får också en människa som inte vill lyssna att lystra. Respektfull humor kan lösa upp vrede.
5. Styr förhandlingen genom att försöka hitta gemensamma fördelar och föra fram dem. Utveckla alternativa förslag. Uppmuntra motparten att komma med förslag. Koncentrera dig på eventuell nytta och resultat, avhåll dig från att fundera på alternativens negativa sidor. Försök slå fast opartiska principer för bedömningen av nyttan av de olika alternativen.
6. Påminn om regler och metoder som kan minska konflikten. Analysera dem på opartiska bedömningsgrunder (tidigare liknande fall, vetenskaplig syn, yrkesstandarder, effektivitet, kostnadsfaktorer, laglighet, reciprocitet och så vidare).
7. Provocera vid behov en klar motsättning. Ifall det ovan beskrivna försöket inte ger resultat kan det vara på sin plats att skärpa läget till en klar motsättning. Föreslå att motparten nu ska ta hjälp av en utomstående person i hanteringen av problemet. Ta upp ärendet i din stödgrupp och be alla om råd om hur du ska gå tillväga. Låt vid behov gruppen föreslå att uppdraget att hantera konflikten ges till en opartisk medlare.
Jag har många gånger hanterat kriser i arbetsgemenskaper i situationer där gruppen varit uppdelad i läger med stränga konfliktattityder. I ett sådant fall lider gruppen ofta av allmän missnöjdhet, misstänksamhet, svag motivation och klen tro på framtiden. Vanligen har vi då diskuterat människosynen (del 1 och kapitel 2.2) i en dag eller två, då intresset också har väckts för självkännedom som är en mycket effektiv behandling vid kriser. Ofta har det inte behövts andra åtgärder än att upprepa samma sak några månader eller ett år senare. Om du har rollen som medlare kan du göra på följande sätt:
-‐ Försök styra situationen så att parterna accepterar att det finns en konflikt. De får lära sig leva med problemet.
-‐ Ta först reda på alla parters synpunkter var för sig under personliga samtal. Bekanta dig med åsikterna och observera känslotillstånden. Tala om dem på ett tolerant sätt. Döm inte och ta inte någons parti.
-‐ Försök få alla parter (var för sig) att gå till sitt inre för att bli medvetna om sina känslomässiga reaktioner och sitt eventuellt felaktiga resonemang.
-‐ Om detta inte ger nödvändigt resultat, ta rollen av formell medlare eller be att man utser en sådan.
-‐ Ordna ett formellt möte för parterna om du tror att det kan vara till nytta. Ställ upp mål för mötet och gör en handlingsplan. Exempelvis så här: först presenterar alla sin version av saken; sedan berättar parterna vad de känner; därpå presenterar alla sina önskemål och till sist kommer parterna med förslag på hur läget kan förbättras eller hur man kunde försöka lösa problemet. Man kan bestämma hur långa inläggen får vara. Det är inte nödvändigt med dialog, man låter i stället parterna framföra sin sak systematiskt.
-‐ Beroende på situationen kan du försöka leda parterna till en kompromiss om praktiska angelägenheter och regler som ska följas. Kritisera inte och ta inte parti vare sig för eller emot någon. Sköt bara den formella sidan av mötet och underlätta förhandlingen.
-‐ Utvärdera resultaten och planera följande åtgärder. Ibland är det nödvändigt att anlita en utomstående handledare som kan bryta spänningen mellan parterna.
Det finns konflikter som inte kan lösas. Då har man som mål att hjälpa parterna att utveckla en interaktion som är så lite skadlig som möjligt, lära sig acceptera konflikten och leva med den. Konflikter hjälper oss att utveckla tolerans, leva tillsammans med andra och mogna som människor.
5 ETT SUNT SAMHÄLLE – SUNDA MÄNNISKOR ETT SAMHÄLLE SOM KUVAR MÄNNISKOR I en rättvis och jämlik samhällsstruktur växer och utvecklas människor i tolerans och solidaritet. Fåmannavälde och orättvisor gör däremot att folket lider av alienation, rädsla, bitterhet, paranoia och att människor kuvas. Allt detta ger näring åt korruption, kriminalitet och sinnessjukdom. Samhällsstrukturen bygger på ett samarbete mellan det politiska och det ekonomiska systemet. Det politiska systemets uppgift är att skapa ramar för näringslivet och följa med dess verksamhet, men på olika håll i världen har kapitalägarna lyckats lägga politiken under sig. Dagens representativa demokrati räcker inte för att tillfredsställa människans ökade kunskap och rättskänsla. Med utveckling och befrielse följer en klarare insikt hos människor om det idealiska samhället, även om det ännu inte fått formen av strukturellt ideal. För ett halvsekel sedan skedde en omvälvande sexuell revolution, är tiden nu inne för en politisk-‐ekonomisk revolution? Man förundrar sig till exempel över varför missnöjet med det rådande systemet är så starkt just i Brasilien; där har man ju under de senaste knappa tre decennierna infört representativ demokrati, den ekonomiska utvecklingen har varit stabil och de sociala förmånerna och tryggheten har ökat rejält. Med militärdiktaturen alltjämt i färskt minne har allt detta öppnat insikten om verklig rättvisa. Samtidigt har folket i praktiken fått se att också arbetarpartiets presidenter alltid tvingats svika folket så snart de kommit till makten. På grund av att det politiska systemet lyder under det ekonomiska livets villkor lyckas man inte åstadkomma verkligt konstruktiva förändringar trots att viljan finns. Sådant är läget i Brasilien och i hela världen. Det ekonomiska livet känner ingen demokrati utan följer principen ”ju mer du äger, dess större antal röster förfogar du över”. Den rådande ekonomiska strukturen bygger på inhumana värderingar: konkurrens, girighet, alienation och likgiltighet för mänskligt lidande. Det innebär att det mänskliga, det vill säga framför allt kärleken kuvas och balansen i naturen förstörs. Arbete definieras av motsatsförhållandet mellan två grupper, arbetsgivarna och arbetstagarna. Arbetsgivaren försöker få största möjliga del av arbetsresultatet för sig själv medan arbetstagarens mål är att få en så hög lön som möjligt. Det ger upphov till en kronisk, strukturell konflikt i systemet, som leder till osäkerhet, alienation, underkastelse och sjunkande arbetsmotivation. En lönearbetare har inte rätt att vara med och fatta viktiga beslut och har heller inte rätt till den vinst som hans arbete producerar. Det nuvarande systemets problem har tilltagit mycket snabbt under de senaste decennierna. Den ständigt accelererande konkurrensmentaliteten som också brett ut sig inom den offentliga sektorn, höjer hela tiden kraven, intensifierar utnyttjandet av arbetstagare och naturresurser och underblåser egocentricitet och motsättningar. Det gör arbetet frustrerande och omänskligt. De tekniska framstegen kunde möjliggöra en diametralt motsatt utveckling. BALANSEN I NATUREN RUBBAS Kapitalismen ser en ökning av produktion och konsumtion som det enda önskvärda och absolut nödvändiga resultatet. Samtidigt leder detta oundvikligen till att balansen i
naturen rubbas. Har vi redan överskridit gränsen till den grad att en katastrof väntar oss i framtiden? I psykopatologin använder man termen borderline. En människa i psykos går över verklighetens gräns och kommer till den overkliga sidan, med enormt lidande som följd. Man kan mycket väl tänka sig att minst hälften av de varor vi producerar är onödiga och till stor del skadliga. Det ekonomiska systemet som styr oss att äga och konsumera gör oss oerhört ytliga. Livet blir meningslöst, naturen och det mänskliga förstörs med tung hand. Vi använder fossila bränslen, kanske till största delen helt i onödan. Städernas stadsplaner görs med tanke på den växande bilismen, inte med tanke på människan. Finland importerar cellulosa från Brasilien och exporterar papper till Brasilien. Från Kina, där minimilönen är ungefär 200 euro, flyttar man fabriker till Bangladesh och Kambodja eftersom minimilönen där är cirka 50 euro i månaden och arbetarna tillsvidare inte så organiserade. Avstånd betyder ingenting. Den här utvecklingen inverkar på utjämningen av löneskillnaderna mellan staterna, liksom mellan Sverige och Finland efter andra världskriget och för Japan i förhållande till USA och Västeuropa. Lönenivån för arbetarna och den övriga kostnadsnivån i de rika länderna närmar sig långsamt nivån i de forna kolonierna och tvärtom. Någon form av utveckling mot större jämlikhet sker, även om man inte eftersträvar detta inom det ekonomiska systemet. Vi är olika. När en går i skogen beundrar hon träden och blåbärsriset, funderar på hur myrorna samarbetar, lyssnar på fåglarna, känner dofterna, känner frid och tacksamhet. När en annan går i skogen ser han sig omkring, tänker på vart han ska gå och vad han ska göra. En tredje person gör genast en uppskattning av hur mycket pengar skogen kan ge och på vilket sätt. ANSATSER FÖR ATT FÖRÄNDRA SITUATIONEN Den representativa demokratin är ett stort steg i människans och folkens befrielse ur kungarnas, adelns och diktaturernas fåmannavälde. Winston Churchill sa att demokrati är det sämsta styrelseskicket om man undantar alla andra som någonsin prövats. En välfärdsstat enligt svensk modell, folkhemmet, som det socialdemokratiska partiet arbetade på ända fram till 1980-‐talet, innebar en inkomstöverföring från de rika till de fattiga genom beskattning. En av skattesystemets centrala uppgifter är att reparera det ekonomiska systemets orättvisor. Beskattningen är ändå besvärlig, slumpmässig och kräver en enorm byråkrati. Beskattningen är som en huvudvärkstablett: den tar bort eller håller tillbaka symtomet men har alls ingen verkan på huvudvärkens orsak, det sjuka i det ekonomiska systemets principer. Det gör att problemet förvärras och blir kroniskt. I Sovjetunionen och på Kuba koncentrerades makten ännu mera än i det kapitalistiska systemet, där den ekonomiska och den politiska makten åtminstone formellt hålls isär. I stället för maktkoncentration behövs en makt som är så horisontellt organiserad som möjligt. Hélder Câmara (brasiliansk ärkebiskop, 1909-‐1999) konstaterade: ”När jag ger bröd åt en fattig säger man att jag är en god människa. När jag frågar varför de inte har mat kallar de mig kommunist.” Mahatma Gandhi (indisk statsman, 1869-‐1948) kämpade mot den brittiska kolonialmakten och var med och grundade det självständiga Indien. Han talade för en fredlig revolution. Enligt Thomas Wallgren (filosof, född 1958) som skrivit om Gandhi, tänkte han att ”vägen till oss själva är vägen till sanningen och sanningen är absolut, även om vår förståelse av den alltid är ofullständig. Eftersom vägen till oss själva alltid
går via tjänande av andra, går vägen till den absoluta sanningen … via samhällskamp” (Ydin, 2012). Revolutioner som genomförts med våld har väl alltid slutat med fåmannavälde. Därför är en fredlig demokrati som genomförs steg för steg antagligen det enda alternativet. Tommi Nieminen skriver (Helsingin Sanomat, 12.9.2011): ”Att en miljard människor levde i svält i början av 2010-‐talet är en av vår tids obegripligheter som 2100-‐talets historiker kommer att forska i med stor förundran…” Albert Einstein grubblade på samma sak: ”Framtidens människor kommer omöjligt att förstå att en sådan människa en gång har levt på vår planet.” Vi får hoppas att de har rätt. I romanen Bröderna Karamazov beskriver Dostojevskij vårt globala ansvar: ”Alla har skuld inför alla och för allting.” Vi har ansvar för mänsklighetens välbefinnande, som inbegriper frihet, solidaritet och jämlikhet. Det är oetiskt att driva egna intressen på bekostnad av dem som är i en sämre situation. De kriminella, de som lider av drogberoende, de sjuka, de utslagna och de hungriga får oundvikligen lida i andras ställe och hjälper därmed de lyckligare lottade att ödmjuka sig och se sig i spegeln, om så mot sin vilja. DIREKT DEMOKRATI Den representativa demokratin har fungerat som ett befriande utvecklingsskede, men den motsvarar inte längre nivån på människors samhälleliga medvetenhet. Följande steg är den delaktiggörande demokratin, där folket deltar direkt i beslutsfattandet i samhället, utan påverkan av representanter och den lobbning som dessa är föremål för. Direkt demokrati eliminerar inte den representativa demokratin. Viktiga beslut, det politiska och ekonomiska systemets verksamhetsprinciper och långsiktiga planering utarbetas utgående från en direkt folkomröstning, men genomförandet delegeras till valda representanter. Demokratins anda är direkt i stället för representativ. Eftersom världen fungerar som en helhet ska också globalt viktiga ärenden omfattas av direkt demokrati. Erich Fromm skrev att vi måste decentralisera arbetet och de statliga myndigheterna och ge dem mänskliga proportioner. Inom den ekonomiska sektorn krävs att alla som arbetar i ett företag bildar en samförvaltning för att det ska bli möjligt för dem att vara delaktiga på ett aktivt och ansvarsfullt sätt. Utnyttjandet av människor måste upphöra och ekonomin måste börja tjäna människans utveckling. Kapitalet ska tjäna arbetet, tingen ska tjäna livet. Hans motto var: ”Man ska alltid skåda hästen i munnen och aldrig ställa in sig hos någon.” Han uppmuntrade alltid sina åhörare till radikala, livsbejakande handlingar, såväl ifråga om enskilda människor, mänskligheten som naturen. Hemmen, produktionen, tjänsterna, skolorna och andra institutioner planeras så att de främjar interaktionen mellan människor. Man utvecklar lokala gemenskaper med så långt driven självförsörjning som möjligt, vilket gör att behovet av transporter minskar radikalt. Varutransporter beläggs med en hög internationell skatt. Direkt demokrati i politik och ekonomi är naturligtvis en utopi i dagens läge. Människor vill inte ha kunskap om viktiga saker, än mindre vill de vara med och besluta om dem. Vi har faktiskt blivit djupt alienerade. Vi har ingen uppfattning om vad som är viktigt. Att ta i bruk direkt demokrati är en lång process, men det viktigaste är inte att nå målet, det är vartåt vi går som räknas. Först skulle vi i en direkt folkomröstning kunna besluta om några stora och enkla frågor. Vill du att en krigsförklaring endast kan ges på grundval av en folkomröstning? Understöder du det nuvarande systemets princip som säger att pengar gör pengar, alltså att man blir rik på räntor och spekulation? Vill du vara med och besluta om hur
avkastningen från ditt arbete, alltså vinsten, fördelas. Vill du att det ska råda jämlikhet mellan människor och folk? Vill du vara med och besluta om stora investeringar som stöds av staten? Vill du att man lägger ner skatteparadisen? Vill du att man respekterar naturen mer än ekonomisk vinst? Fattiga människor lever tätt. När grannarna hör hur en man slår sin gråtande hustru reagerar de vanligen med oro men gör ingenting. Men om de har kommit överens om ett solidariskt sätt att handla i en sådan situation, kallar den som först märker vad som sker omedelbart samman de andra, och alla samlas runt huset för att slå på grytlock. Så här meddelar gemenskapen att den inte godkänner våld. Ett solidariskt tillvägagångssätt har en starkt förebyggande effekt. Det här är ett exempel på småskalig direkt demokrati i Sydafrika. Om vi vill kan vi enkelt utveckla ett sådant socialt och ekonomiskt system där till exempel onsdagskvällarna ägnas åt dryftande av olika ärenden och röstning om dem. Det innebär verklig delaktighet och jämlikhet. EKONOMISK HUMANISM Kapitalismen ersätts med en annan ism som kan kallas ekonomisk humanism. Den ekonomiska verksamhetens struktur och verksamhetsprinciper planeras så att de hjälper de mänskliga rikedomarna, det vill säga det mänskliga att växa till sig och främjar respekten för naturens rikedomar. Det uppnår man när bestämmanderätten på arbetsplatserna i den direkta demokratins anda finns hos de anställda. Arbete är att förverkliga och utveckla de mänskliga rikedomarna. Arbetet är inte underordnat pengarna utan ska vara meningsfullt för den som utför det. Det bör främja jämlikhet och gemensamt ansvar. Lönearbetet avvecklas. Ett företags verkliga ägare är dess anställda. Den ekonomiska avkastningen fördelas i proportion till det arbete var och en utfört. Värdet av det arbete som gjorts ersätter vinsten på placerat kapital som fördelningskriterium. Räntorna görs negativa, vilket betyder att om någon har pengar den inte behöver, måste den betala skatt för det. De som arbetar i samhällsorganisationer får i medeltal samma lön som personer som har motsvarande uppgifter i företag. Företagen påminner närmast om dagens arbetskooperativ. De verkar på den fria marknaden och följer principen om utbud och efterfrågan. I stället för den kapitalistiska företagsmodellen utvecklas en samarbetsföretagsmodell. På arbetsplatserna (och i skolorna) arbetar man systematiskt med att utveckla människo-‐ och självkännedomen. Man avstår från trossatsen om ständig tillväxt och produktionen och konsumtionen minskas väsentligt. Samtidigt ökar man all aktivitet som främjar mänsklig utveckling inom kultur, social och andlig verksamhet, idrott och glad samvaro. De ovan beskrivna tankarna är utopier och beskriver en möjlig vision om en bättre framtid. Det borde höra till de politiska partiernas uppgift att skapa visioner av idealsamhället och planera sina partiprogram enligt dem. På en vägg i skolan Instituto Educar står det skrivet: ”En gemensam dröm är början på en ny verklighet.” MÄNNISKAN OCH LIVETS MENING Människan är ytterst liten i förhållande till alltet men oerhört viktig ur sin egen synvinkel. Är livets mening att ha det bra eller är den någonting större, är meningen en förbindelse med alltet? Ju längre du låter din kärlek sträcka sig, dess mer är du med i
verkligheten. Då har du också kontakt med ditt inre och därmed med alltet. När ditt liv tar slut här på jorden är det tryggt och naturligt för dig att befria dig från ditt fysiska ankare och förflytta dig till ett rent metafysiskt tillstånd, i ditt innersta väsen är du ju redan där. Ett sunt samhälle, friska och lyckliga människor. När jämlikhet, solidaritet och gemensamt ansvar är grundläggande värden i samhällsstrukturen är det lättare för oss alla att få kontakt med våra mänskliga rikedomar och vara en del av naturens skönhet. Då är kärleken inte längre svår.
BILAGA 1 GRUNDTANKARNA I CONSCIENTIAMETODEN Grundtanke Metafor och bildsymbol Vi har frihet att känna och tänka men begränsad frihet att handla. Frihet betyder ansvar och ansvar förutsätter frihet. De har alltså samma betydelse. Med vår vilja styr vi vår psykiska aktivitet, vårt beteende och våra handlingar. På så sätt styr vi också kroppens fysiologiska funktioner.
Jag är kapten på min egen skuta.
Allt jag ser hos andra finns på något sätt också hos mig själv. Eftersom alla mänskliga egenskaper finns i alla människor, finns allt det jag ser hos dig också i mig. Din glädje väcker medvetenhet om glädjen i mig – eller tvärtom, din glädje kan väcka medvetenhet om sorgen i mig.
Vi är varandras inre speglar.
Det jag gör mot en annan, det gör jag mot mig själv i mitt inre. Mina handlingar avslöjar mitt sätt att känna och tänka. När jag gör gott eller ont mot en annan är det en följd av min goda eller negativa känsloaktivitet.
Det jag gör mot en annan gör jag mot mig själv
Jag är medveten, alltså är jag. Medvetenhet är den allra viktigaste faktorn i människans existens. Människan är sin medvetenhet. Medvetenheten är vår etiska kompass. När vi förtränger vår medvetenhet undertrycker vi oss själva.
Medvetenheten är vår inre kompass.
Ont kan endast repareras med gott. Ont kan inte repareras med annat ont. Kärlek är livets grundkänsla. Alla har rätt till och ett sunt behov av kärlek.
Bara det goda reparerar det onda.
Gemensamt ansvar förutsätter jämlikhet som kan förverkligas genom direkt demokrati. Direkt demokrati i ekonomi och politik betyder folkstyre.
Jämlikhet förutsätter direkt demokrati.
BILAGA 2 DE MÄNSKLIGA RIKEDOMARNA OCH HÄMNINGARNA MÄNSKLIGA RIKEDOMAR -‐ förmåga som ingår i människans grundläggande väsen
HÄMNINGAR – attityder som förvränger och hindrar förmåga och möjligheter
1. Varseblivning (syn-‐, hörsel-‐, känsel-‐, lukt-‐ och smaksinne)
2. Förmåga att minnas (förnimma det förgångna)
3. Intuition, det så kallade sjätte sinnet, det metafysiska sinnet, tro
4. Förmåga att känna (förnimma) kärlek, lycka och tacksamhet
5. Ansvarskänsla, mod och initiativförmåga
6. Fantasi, kreativitet och entusiasm 7. Sunt förnuft, omdöme 8. Ärlighet, rättvisa, etiskt sinne 9. Sinne för det sköna, estetiskt
sinne 10. Självdisciplin, förmåga att se sina
negativa begär och impulser 11. Särskild begåvning 12. Förmåga att inhämta erfarenheter,
kunskap och färdigheter 13. Fysisk begåvning, skönhet, kraft
Reflektioner: Människan upplever sina rikedomar när hon använder dem. Om hon inte använder dem, men förnekar sina möjligheter börjar det kännas som om de inte fanns. Människan använder sina rikedomar utifrån sin inställning till livet (sina intentioner, attityder, värderingar). Hon handlar rätt när hon lever i harmoni med sitt grundläggande väsen, i enlighet med det som är sunt i henne. Då är hon sig själv.
1. Dålig känslomässig vana -‐ Upprätthåller ångest och rädsla. -‐ Ger näring åt bitterhet och hat. 2. Censur -‐ Blir rädd eller arg inför vetskap om sina fel eller brister. -‐ Försvarar sig, förklarar, ljuger… -‐ Dömer, skuldbelägger andra och sig själv, moraliserar, projicerar sina negativa syften på andra. -‐ Ger näring åt offerkänslan. -‐ Är ofta sjuk. -‐ Avvisar den medvetenhet om sig själv som väcks via andras beteende (motstånd mot identifikation). 3. Idealisering -‐ Idealiserar sig själv (perfektionism och storhetsvansinne). Ställer stränga och gränslösa krav på sig själv/andra. -‐ Upplever sig ha ansvar för allt. -‐ Upplever sig som oersättlig. -‐ Tror sig veta allt. -‐ Idealiserar andra. Förväntar sig att andra fungerar som de borde. Blir ofta besviken. 4. Avund -‐ Reagerar negativt på nya idéer och möjligheter. -‐ Förstorar och ältar svårigheter. -‐ Klagar och kritiserar allt. -‐ Fokuserar på problem. -‐ Gläder sig åt andras misslyckanden. -‐ Agerar likgiltigt. -‐ Agerar girigt och är ständigt missnöjd. -‐ Vill ha makt och kontroll. -‐ Känner och handlar destruktivt, aggressivt. -‐ Ser saker på ett bakvänt sätt, det goda som ont och det onda som gott. 5. Egocentricitet Alla ovan nämnda förhållningssätt förutsätter egocentricitet.
HÄLSA/BALANS/DET GODA SJUKDOM/NEUROS/DET ONDA
BILAGA 3 CONSCIENTIAMETODEN SOM PROCESS INDIVIDUELL PROCESS - bekräftande respons
KOLLEKTIV PROCESS - förändring av handlingssätt
Syftet med bekräftande respons är att vägleda en annan människa till insikt framför allt om sina mänskliga rikedomar. 1. Beakta alltid ditt känslotillstånd. Är du ängslig, besviken eller arg? Stanna upp och känn din känsloaktivitet. Du är fri att känna. Fundera på dina orealistiska förväntningar, din otålighet, din tendens att döma, ditt eventuella sätt att förstora problem eller din önskan att förändra en annan människa. Kanske reagerar du med att avvisa den medvetenhet om dig själv som du får via spegling. Respekterar du dina känslor? 2. Observera den andras emotionella tillstånd och andra eventuella symtom. Är hon ångestfull, frustrerad, arg, kränkt eller trött, tala då på ett accepterande sätt om symtomet. Lyssna noga på henne, ställ frågor för att få henne att beskriva sina känslor eller symtom. Människor vill bli sedda, accepterade och respekterade med sina känslor. Emotioner som rädsla och hat är i grunden tecken på kärlek. 3. Stärk medvetenheten om det goda genom att tala om hennes mänskliga rikedomar. Upprepa det vid olika tillfällen och på olika sätt. Oftast behöver man inte gå vidare till nästa skede, stärkande av medvetenheten om det goda är nog. 4. Beskriv hur hon själv handlar mot det goda. Tillämpa principen: det en människa gör mot en annan gör hon mot sig själv. Beskriv den andras negativa förhållnings-‐ och handlingssätt i fråga om sina egna rikedomar: eventuell stränghet, överdriven självkritik, känslor och tankar som undervärderar eller betonar henne
I en grupp eller ett kollektiv tillämpas en process där uppmärksamheten flyttas från individen till medlemmarnas sätt att handla. 1. Man väljer ett problem eller tema som ges formen av en utmaning eller vision. 2. Tillsammans funderar man på metodens referensram: grundtankar, mänskliga rikedomar och hämningar. Referensramen används som rättesnöre, alla resonemang utgår från den. 3. Att acceptera och bli medveten om känslor. Människans känslotillstånd (glädje, intresse, tacksamhet, sorg, rädsla eller vrede) styr hennes reaktioner och agerande. Att acceptera känslorna utan kritik och förväntningar är förutsättningen för en konstruktiv behandling av visionen (utmaningen). Så är det också när det är fråga om en ologisk rädsla, vrede eller skuldkänsla som situationen inte ger anledning till. 4. Nuläget beskrivs genom att göra en förteckning över deltagarnas vanliga problematiska handlingssätt. Man beskriver handlingssätten i stället för människorna. 5. Man beskriver visionen och idealiska handlingssätt som är förenliga med den. Visionen är nu beskriven genom handlingssätten. 6. Man beskriver och jämför den nytta som nulägets och visionens handlingssätt ger. Människan strävar efter det goda, som kan visa sig vara ont.
själv (avund eller avvisande av medvetenhet)… 5. Till sist: Stärk medvetenheten om det goda.
Genom hämningar blir det onda”gott”. Utgångspunkten för att motiveras till förändring är en jämförelse av den nytta man har av nulägets och visionens handlingssätt. 7. Man utarbetar en praktisk handlingsplan för att öva handlingssätt som är förenliga med visionen. Processen upprepas vid behov. Resultaten utvärderas för en eventuell omplanering.
BILAGA 4 FRÅGOR FÖR SJÄLVKÄNNEDOM Svara på följande frågor så spontant som möjligt. Fundera inte länge utan skriv det du först kommer att tänka på. Du och dina föräldrar Vilka karaktärsdrag hos din mamma gillar du särskilt bra? Vilka karaktärsdrag hos din pappa gillar du särskilt bra? Vilka karaktärsdrag hos din mamma irriterar dig särskilt mycket? Vilka karaktärsdrag hos din pappa irriterar dig särskilt mycket? Du och andra Vilka beteenden brukar andra gilla hos dig? Vilka beteenden brukar andra ogilla hos dig? Tolkning: Barn har en tendens att imitera sina föräldrar både i fråga om goda och dåliga förhållningssätt, men sällan på den yttre beteendenivån utan i sitt inre sätt att agera (andligt och känslomässigt agerande). Det som irriterar dig mest vill du inte se i dina föräldrar och därmed inte heller i dig själv. Just detta ökar sannolikheten för att du inom dig imiterar det du tycker minst om. Andra ser öppnare på oss än vi själva gör. Det som andra säger om oss är därför viktig information om oss själva.
BILAGA 5 FRÅGOR OM ATMOSFÄREN I ARBETSGEMENSKAPEN Arbetsplats: Ditt namn: Datum: Din arbetsuppgift: Kryssa i den ruta som bäst motsvarar din åsikt. Fråga
Mycket (bra) Bra Dålig(t) Mycket dålig(t)
Hur trivs du på din arbetsplats?
Hurdan är din relation till din förman/lärare
Hurdan är din relation till dina arbetskamrater?
Är du motiverad att arbeta? Hurdant är samarbetsklimatet och disciplinen?
Upplever du att din arbetsplats är rättvis?
Är du nöjd med den uppmuntran du får?
Är du nöjd med den kritik du får?
Är du lycklig? Öppna frågor
1. Skriv några ord som bäst beskriver dina känslor på arbetsplatsen.
2. Skriv om dina svårigheter och det du kritiserar på din arbetsplats.
3. Hurdan är en bra förman eller lärare?
4. Hurdan är en bra arbetskamrat? 5. Vill du föreslå någonting?
BILAGA 6 GEMENSAMT ANSVAR OCH JÄMLIKHET I ORGANISATIONSSCHEMAT
KOULUN JOHTORYMÄ KJ = SKOLANS BESLUTSGRUPP BG KANSLIA = KANSLI YLEINEN KOKOUS VK = GENERALFÖRSAMLING GF DEMOKRATIA JOHTORYHMÄ DJ = DEMOKRATILEDNINGSGRUPP SEURANTARYHMÄT = UPPFÖLJNINGSGRUPPER OPPILASRYHMÄ OR 1 = KLASSGRUPP KG 1 OPPILASRYHMÄ OR 2 = KLASSGRUPP KG 2 HENKILÖSTÖRYHMÄ HR 1 = PERSONALGRUPP PG 1 HENKILÖSTÖRYHMÄ HR 2 = PERSONALGRUPP PG 2 YDINRYHMÄ OY 1 = ELEVTEAM ET 1 YDINRYHMÄ OY 2 = ELEVTEAM ET 2 YDINRYHMÄ HY 1 = PERSONALTEAM PT 1 YDINRYHMÄ HY 2 = PERSONALTEAM PT 2 HALLINNON JOHTORYHMÄ HJ = VERKSTÄLLANDE LEDNINGSGUPP VL OPETUS = UNDERVISNING OPPILASTERVEYS = ELEVHÄLSA HENKILÖSTÖASIAT = PERSONALFRÅGOR TOIMINNAN ARVIOINTI = UTVÄRDERING AV VERKSAMHETEN
LITTERATUR Beattie, Melody: Den medberoendes guide till de tolv stegen, P.A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1990. Boström, Stig, Makarenkos kollektivuppfostran och nutida gruppedagogik, Liber Läromedel, Lund, 1981. Caldart, Roseli Salete: Educação em movimento, Vozes, Petropolis, 1997. Calson, Dwight: Overcoming hurts and anger, Harvest House, Eugene, Oregon, 1981. Cerioli, Paulo Ricardo, red.: Método pedagógico, Instituto de Educação Josué de Castro, Veranopolis, 2004. Deurtzen, Emmy van: Det existentiella samtalet, Natur och Kultur, Falun, 1998. Dossié MST escola – documentose estudos 1990-2001, Iterra, Veranopolis, 2005. Dostojevskij, Fjodor: Brott och straff, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 2011. Dostojevskij, Fjodor: Idiootti, Karisto, Hämeenlinna, 1999. Dostojevskij, Fjodor: Onda andar, Wahlström & Widstrand, Avesta, 2004. Enckell, Mikael: I den frågandes själ? – Essäer i judiska ämnen, Söderström, Borgå, 1993. Frankl, Viktor E.: Elämän tarkoitusta etsimässä, Otava, Helsinki, 1980. Frankl, Viktor E.: Gud och det omedvetna – Psykoterapi och religion, Natur och Kultur, Stockholm, 2000. Frankl, Viktor E.: Ihmisyyden rajalla, Otava, Helsinki, 2002. Frankl, Viktor E.: Olemisen tarkoitus, Otava, Helsinki, 1983. Freire, Paulo: Pedagogia da autonomia, Paz e Terra, Rio de Janeiro, 2004. Freire, Paulo: Pedagogia oprimida, Paz e Terra, Rio de Janeiro, 2001. Fromm, Erich: Freud ja freudilaisuus, Kirjayhtymä, Rauma, 1980. Fromm, Erich: Kärlekens konst, Natur och Kultur, Stockholm, 2001. Fromm, Erich: Marx´s concept of man, Continuum, London, 2003. Fromm, Erich: Olla vai omistaa, Kirjayhtymä, Rauma, 1977.
Fromm, Erich: Pako vapaudesta, Kirjayhtymä, Jyväskylä, 1976. Fromm, Erich: Tuhoava ihminen, Kirjayhtymä, Rauma, 1976. Garaudy, Roger: Ihmisen ääni, WSOY, Porvoo, 1976. Garaudy, Roger: Sosialismin suuri käänne, Kirjayhtymä, Hki 1969. Gorki, Maksim: Maailmalla, Otava, Helsinki, 1975. Gorki, Maksim: Nuoruuteni yliopistot, Tammi, Helsinki, 1976. Gunnarson, Gunnar: De stora utopisterna, Tidens förlag, Stockholm, 1962. Hagman, Patrik: Om kristet motstånd, Artos, Stockholm, 2011. Juntunen, Matti ja Mehtonen, Lauri: Ihmistieteiden filosofiset perusteet, Gummerus, Jyväskylä, 1977. Kalling-‐Kant, L: Makarenko och hans metod, Hugo Kebers förlag, Lovisa, 1948. Kennedy, Margrit: Interest and inflation free money, Pressculture Institute Publications, Tyskland, 1988. Keppe, Norberto: Kirkastuminen, Proton, Helsinki, 1989. Keppe, Norberto: Sairauksien alkuperä, Proton, Helsinki, 2001. Keppe, Norberto: Työ ja pääoma, Proton, Helsinki, 1995. Kurt, Naim org.: Financial Reform in Yugoslavia, Jugoslovenski Pregled, Belgrad, 1989. Laurikainen, K.V.: Luonto puhuu puolestaan, Kirjapaja, Hämeenlinna, 1983. Laurikainen, K.V.: Todellisuus ja elämä, WSOY, Porvoo, 1980. Linde, Ebbe: Xenofon – Platon; Sokrates på fest och i vardagslag, Natur och Kultur, Malmö, 1986. Magee, Bryan: Filosofi – från antikens naturfilosofer till dagens moderna tänkare, Bonniers Förlag, Stockholm, 1998. Makarenko, Anton: Poema pedagógica, Editora 34, São Paulo, 2005. Márquez, Gabriel García: Sadan vuoden yksinäsisyys, WSOY, Helsinki, 1971. Mattson, Monika: Illgärningens psykologi, Schildts, Helsingfors, 1978.
Medeiros, Alexandre och Medeiros, Cleide: Einstein e a educação, Editora e livraria da Fisica, São Paulo, 2006. Pacheco, Claudia: Tiedostaminen parantaa, Proton, Helsinki, 1991. Petander, Karl: Sokrates – personlighetens förkunnare, Svanbäck & Nyman, Stockholm, 1959. Pistrak, M.: Fundamentos da Escola do Trabalho, Expressão Popular, São Paulo, 2000. Platon: Dialoger – Sokrates försvarstal, Forumbiblioteket, Uddevalla, 1953. Platon: Teokset 1, 2 ja 3, Otava, Keuruu, 1977. Psykoterapia – teoria ja käytäntö 1 ja 2, Weilin+Göös, Espoo, 1980. Saitschick, Robert: De stora livsåskådningarna, Natur och Kultur, Stockholm, 1953. Schéele, Anita: Mobbning – en arbetsmiljöfråga. Arbetarskyddsnämnden, Jönköping, 1994. Simula, Pertti: Miten käsitellä vihaa ja ilkeyttä, Conscientia, Tukholma, 2000. Stendhal: Punainen ja musta, WSOY, Porvoo, 1969. Stertenbrink, Rudolf, toim.: Feodor Dostojevskii – Sanat kuin heijastus, WSOY, Porvoo, 1996. Stevenson, Leslie: Sju teorier om människans natur, Forum, Borås, 1995. Storr, Anthony: Den återfunna ensamheten, Legenda, Stockholm, 1990. Storr, Anthony: Ihmisen aggressiot, WSOY, Porvoo, 1968. Söderberg, Hjalmar: Doktor Glas, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 2005. Tolstoi, Leo: Lapsuus – poikaikä – nuoruus, WSOY, Juva, 1998. Tolstoj, Lev: Anna Karenina, Norstedts, Stockholm, 2007. Vigostky, L.S.: A formação social da mente, Martin Fontes, São Paulo, 1994. Wikström, Ove: Den outgrundliga människan, Natur och Kultur, Göteborg, 1990.