carlos ruiz zafón - wordpress.com · carlos ruiz zafón Ängelns lek Översättning av yvonne...

Carlos Ruiz Zafón

Ängelns lek

Översättning av Yvonne Blank

albert bonniers förlag

Ängelns lek_inlaga.indd 3 2009-02-05 10:34:32

Av Carlos Ruiz Zafón har tidigare utgivits på annat förlag:

Vindens skugga 2005

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012291-1

Originalets titel: El juego del ángel

För- och eftersätts: Francia-stationen © Francesc Català-Roca.

Copyright © Dragonworks S.L. 2008

ScandBook AB, Smedjebacken 2009


Till MariCarmen, »a nation of two«


Första akten

De fördömdas stad


9

1

En författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans veder-

kvickande gift sprida sig ådrorna, när han trodde att skrivandet – om ingen upptäckte hans brist på talang – inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundade: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad.

Min första gång var en avlägsen decemberdag 1917. Jag var sjutton år gammal och arbetade på Industrins Röst, en tidning på obestånd som förde en tynande tillvaro i murriga lokaler som tidigare hade hyst en svavelsyrefabrik och vars väggar fortfa-rande andades ut frätande ångor som tärde på inredningen, på de anställdas kläder, skosulor och sinnelag. Byggnaden låg bakom skogen av änglar och kors på kyrkogården i Pueblo Nuevo, och på långt håll flöt dess silhuett ihop med gravmonumenten fram-för en horisont som var bruten av de hundratals skorstenar och fabriker som spann ett evigt skymningsnät i scharlakansrött och svart över Barcelona.

Mitt liv ändrade riktning den kväll tidningens redaktionschef, don Basilio Moragas, strax före arbetsdagens slut kallade in mig till den mörka lilla skrubben som låg längst in på redaktionen


10

och som fungerade både som kontor och rökrum. Don Basilio hade en frodig mustasch och såg allmänt barsk ut. Han tyckte inte om floskler och menade att ett alltför frikostigt användande av adjektiv och adverb var typiskt för perversa och personer med vitaminbrist. Om han kom på en redaktör med att brodera ut språket satte han honom att skriva dödsrunor i tre veckor. Om han efter reningsbadet inte visade bättring förpassades han till Hus- och hemredaktionen på livstid. Vi var alla livrädda för don Basilio, och det visste han om.

– Ni ville tala med mig, don Basilio, sa jag försiktigt och tog ett par steg in i det svett- och cigarrstinkande lilla rummet.

Don Basilio kastade en hastig blick på mig, sedan fortsatte han att läsa i manuskriptet han hade framför sig på skrivbordet utan att ta någon som helst notis om min närvaro. Han klottrade texten full med rättelser och strykningar, hela tiden muttrande förbannelser. Jag kände mig som luft och visste inte var jag skulle göra av mig. Efter en stund föll blicken på en stol som stod intill väggen. Jag tänkte precis gå dit och sätta mig när jag hejdades av don Basilios röst.

– Vem har sagt att ni ska sätta er? mumlade han, utan att ta blicken från papperet.

Jag sträckte på mig och höll andan. Don Basilio suckade, han lade ifrån sig rödpennan, lutade sig bakåt i stolen och granskade mig som om jag var en oanvändbar tingest.

– Det ryktas att ni skriver, Martín.Jag svalde.– Eh, jag vet inte, jag menar … ja, jo, jag skriver lite … hörde

jag mig själv svara med ynkligt pipig stämma.– Jag hoppas att ni skriver bättre än ni talar. Och vad är det ni

skriver, om man får lov att fråga?– Kriminalromaner. Det vill säga …– Jag vet vad en kriminalroman är.Den blick don Basilio gav mig var obetalbar. Om jag hade


11

svarat att jag ägnar mig åt att göra figurer till julkrubbor av färsk kospillning hade han blivit betydligt mer entusiastisk. Han suckade igen och ryckte på axlarna.

– Vidal säger att ni skriver hyfsat bra. Att ni utmärker er. Med den konkurrens som finns här är det förstås inte mycket som krävs för att utmärka sig, men jag litar på Vidal.

Pedro Vidal var tidningens stjärnskribent. Hans veckokrönika på Lokala nyheter utgjorde det enda läsvärda i hela tidningen. Dessutom var han författare till ett dussintal relativt populära romaner om skumma Raval-figurer som har ihop det med fina societetsdamer. Det låg en air av »förste älskare« över Vidal; han klädde sig i oklanderliga sidenkostymer och blanka ita-lienska skor, han hade blont välfriserat hår, pennstreckssmal mustasch och alltid ett vänligt leende på läpparna, som en som trivs med tillvaron och är tacksam över sin lott i livet. Han kom från en familj som hade emigrerat till Amerika där de gjort sig en förmögenhet på socker. Vid återkomsten till Spanien hade de satt tänderna i den saftiga kaka som elektrifieringen av staden bjöd på. Fadern, klanens patriark, var en av tidningens största aktieägare, och för don Pedro, som aldrig hade behövt arbeta för sitt uppehälle, var redaktionen en lekplats där han kunde fördriva tiden och slippa dö av leda. Det rörde honom inte i ryggen att pengarna rann ur tidningen lika fort som oljan rann ur de nya automobilerna som börjat rulla på Barcelonas gator. Vidal-dynastin, som var fullkomligt nedlusad med adliga titlar, ägnade sig numera åt att samla på sig banker och Ensanche-tomter i samma storlek som små furstendömen.

Pedro Vidal var den förste jag visade mina alster för. Trots att jag bara var en pojkvasker som hade till uppgift att servera kaffe och bjuda runt cigaretter på redaktionen, tog han sig alltid tid att läsa mina texter och ge mig goda råd. Så småningom fick jag bli hans assistent och hade bland annat i uppdrag att skriva ut hans krönikor på maskin. Att satsa på författaryrket var enligt


12

Vidal som att spela rysk roulette, men om var jag beredd att ta risken så var han beredd att hjälpa mig ta de första stegen. Han hade hållit sitt ord och kastade mig nu rakt i käftarna på don Basilio, tidningens egen Kerberos.

– Vidal är sentimental, sa don Basilio. Han är anhängare av de där ytterst ospanska idéerna om att det är den som mest förtjänar det som ska få en chans och inte den som står i tur på försänkningslistan. Men besutten som han är kan han natur-ligtvis kosta på sig att leka den barmhärtige samariten. Om jag hade bara en hundradel av hans fickpengar skulle jag ägna mig åt att skriva sonetter, och fåglarna skulle äta ur handen på mig, hänförda över min godhet och min gudabenådade litterära begåvning.

– Señor Vidal är en storsint man, protesterade jag.– Inte bara storsint. Han är ett helgon, för trots att ni ser ut som

en fattig kyrkråtta har han i flera veckor tjatat om hur begåvad och flitig redaktionens yngste medarbetare är. Han vet att jag i själ och hjärta är en vek person, och dessutom har han lovat mig en ask Havannacigarrer om jag ger er en chans. Och om Vidal säger det så är det som om Moses själv hade stigit ner från berget med stentavlorna i handen och högljutt förkunnat den enda sanningen. Men för att komma till saken: eftersom det är jul och för att slippa höra Vidals förbaskade tjat, erbjuder jag er härmed att debutera på hjältars vis: i stark motvind.

– Tack så hemskt mycket, don Basilio. Jag kan försäkra att ni inte ska behöva ångra …

– Lugn i stormen, unge man. Först vill jag höra vad ni anser om ett alltför flitigt och godtyckligt användande av adjektiv och adverb.

– Jag tycker att det är skandalöst och borde förbjudas i lag, svarade jag med en rabiat konvertits övertygelse.

Don Basilio nickade belåtet.– Ni är på rätt väg, Martín. Ni kan prioritera. I det här yrket


13

är det prioritering som gäller, inte principer. Jag har en plan. Sätt er ner och lyssna noga för det här säger jag bara en gång.

Det här var planen: Sista sidan på söndagstidningen var alltid reserverad för en novell eller en reseskildring. Av skäl som don Basilio inte ville gå närmare in på stod han nu utan material och det var sex timmar kvar till pressläggning. Texten han hade bestämt sig för att lyfta ut var en patriotisk historia med hög-travande formuleringar om det katalansk-aragoniska konunga-dömets elitsoldater, almogávares, som genom sina korståg hade räddat kristenheten och allt anständigt under himlen, från det Heliga landet till Llobregat-deltat. Manuskriptet hade kommit in för sent, men jag misstänkte att don Basilio helt enkelt inte ville publicera texten. Det enda han hade till hands att fylla ut sidan med var en helsidesannons för damkorsetter med valben som utlovade smal midja, välformade höfter och immunitet mot gräddbakelser. Eftersom ledningen var angelägen om att tidning-ens trogna läsare även denna vecka skulle få sig sin sedvanliga söndagsberättelse till livs, hade man beslutat sig för att ge upp-draget till någon av redaktionens dolda förmågor. Listan över tänkbara kandidater bestod av tio namn. Mitt var naturligtvis inte med.

– Nu råkar det vara på det viset att inte en enda av de förkäm-par vi har på listan är kroppsligen närvarande eller möjlig att få hit inom den tidsmarginal vi har att spela med. För att undvika en katastrof har jag därför beslutat att släppa ut er på arenan.

– Jag kan lova er …– Min bäste don Edgar Allan Poe, det enda ni behöver lova

är att ni inom sex timmar ger mig fem manussidor skrivna med dubbelt radavstånd. Men det ska vara en berättelse, inte en före-läsning. Vill jag ha en predikan går jag i mässan. Ge mig en historia som jag inte redan har läst, och om jag redan har läst den ska den vara så välskriven och väl berättad att jag inte märker att jag har läst den.


14

Innan jag hann rusa ut ur kontoret reste sig don Basilio och gick runt skrivbordet. Han kom fram till mig och lade en hand som var stor och tung som en slägga på min axel. Först då, när han var riktigt nära, såg jag att ögonen log.

– Är det en hygglig historia får ni tio pesetas. Är den rent av bra och läsarna tycker om den, då får ni skriva fler.

– Har ni några speciella önskemål, don Basilio? frågade jag.– Ja, ett: Gör mig inte besviken.

De följande sex timmarna var jag som i trans. Jag slog mig ner vid det bord som var reserverat för Vidal de dagar han behagade visa sig på tidningen. Redaktionen var helt öde och den låg försänkt i ett dis som var vävt av röken från tiotusentals cigarrer. Jag slöt ögonen och frammanade en bild: regnet vräker ner från ett blygrått molntäcke som hänger över staden, en man med blod på händerna och en hemlighet i blicken trevar sig fram längs husväggarna i mörkret. Jag visste inte vem han var eller vad han flydde från, men under de följande sex timmarna skulle jag göra honom till min bäste vän. Jag satte ett ark i skrivmaskinen och började pressa fram allt jag hade inom mig. Jag vände och vred på varje ord, varje mening, varje uttryck, varje bild och varje bokstav som om det var det sista jag någonsin skulle komma att skriva. Jag skrev som om det gällde livet. Jag skrev och skrev om, skrev och skrev om. Mitt enda sällskap var den smattrande skrivmaskinen och väggklockan som tickande flyttade sig framåt minut för minut och påminde mig om att natten snart var slut.

Strax före klockan sex på morgonen drog jag det sista bladet ur maskinen. Det kändes som om jag hade ett getingbo i huvu-det. Efter en stund hörde jag don Basilios tunga steg närma sig över golvet. Han hade just vaknat upp ur en av sina berömda tupplurar och kom nu sakta och makligt vaggande emot mig. Jag samlade ihop arken och lämnade över dem, utan att våga se honom i ögonen. Don Basilio satte sig vid bordet bredvid och


15

tände lampan. Blicken flyttade sig upp och ner över texten men ansiktet var uttryckslöst. Efter en stund lade han ner cigarren på skrivbordskanten och såg mig i ögonen, sedan läste han högt den första raden.

– Mörkret sänker sig över staden, en däven dammlukt vilar över gatorna, som stanken från en förbannelse.

Jag förskansade mig bakom ett leende som blottade varenda tand i munnen på mig. Don Basilio såg på mig ur ögonvrån, sedan reste han sig och gick iväg med min berättelse utan att säga ett ord. Han försvann in på kontoret och stängde dörren om sig, medan jag själv stod kvar som förstenad och funderade över om jag skulle fly, eller om jag skulle stanna kvar och vänta på min dödsdom. Efter tio minuter, som kändes som tio år, öpp-nades dörren igen och don Basilios djupa röst mullrade ut över redaktionen.

– Martín, vill ni vara vänlig och komma hit.Jag hasade mig fram så sakta jag kunde och kroppen sjönk

ihop flera centimeter för varje steg jag tog, men till slut var jag ändå tvungen att lyfta huvudet och möta hans blick. Don Basilio såg kallt på mig med den fruktade rödpennan i högsta hugg. Jag försökte svälja, men det var alldeles torrt i munnen. Don Basilio räckte mig pappersbunten. Jag tog emot den och tänkte för mig själv att det säkert fanns plats för en skoputsare till i Hotel Colóns lobby.

– Ta ner det där till sätteriet och säg att det är bråttom, hörde jag honom säga bakom ryggen när jag var på väg mot dörren.

Jag vände mig tvärt om. Jag trodde att han drev med mig, men don Basilio drog lugnt ut en av skrivbordslådorna och räknade upp tio pesetas.

– Varsågod! Jag föreslår att ni lägger dem på en ny kostym. Den där har jag sett i fyra år nu, och dessutom är den fortfarande sex nummer för stor. Ni kan gå till Pantaleonis skrädderi på Calle Escudellers. Hälsa från mig.


16

– Tack så hemskt mycket, don Basilio. Det ska jag göra.– Och så vill jag att ni omedelbart börjar skriva på en ny berät-

telse i samma stil. Kanske med lite färre mord den här gången. Dagens läsare vill ha lyckliga slut där ädelmodet och godheten och den sortens trams segrar över det onda. Vila inte på lagrarna. Ni får en vecka på er.

– Tack, don Basilio.Don Basilio nickade och räckte mig handen.– Bra jobbat, Martín. På måndag vill jag att ni övertar Junce-

das bord. Ni får börja på Lokala nyheter.– Jag lovar att inte göra er besviken, don Basilio.– Nej, ni kommer inte att göra mig besviken, men förr eller

senare kommer ni att överge mig. Och det gör ni rätt i, för ni är ingen journalist och kommer aldrig att bli det. Men ni är inte heller författare, inte än, även om ni tror det. Stanna kvar här ett tag så får ni lära er ett och annat som ni kan ha nytta av i framtiden.

I det ögonblicket översköljdes jag av en så stark tacksamhets-känsla att jag ville kasta mig om halsen på den storväxte mannen. Don Basilio tycktes läsa mina tankar, för han stramade genast till anletsdragen och spände sin stränga blick i mig.

– Ingen sentimentalitet, om jag får be, sa han och pekade mot dörren. Stäng dörren efter er. Utifrån. Och god jul.

– God jul!

På måndagen när jag kom till redaktionen och för första gången i mitt liv slog mig ner vid ett eget skrivbord fann jag ett brunt kuvert med sidenband om och mitt namn på framsidan. Det var samma handstil som den jag under flera år hade ägnat mig åt att renskriva på maskin. Jag öppnade kuvertet. Inuti låg söndagstid-ningens sistasida med min berättelse och ett kort brev.

Detta är bara början. Om tio år kommer du att vara min läromästare och jag din lärling. Din gode vän och kollega, Pedro Vidal.


17

2

Min litterära debut hade klarat eldprovet och don Ba-silio, som var en man som stod vid sitt ord, gav mig möjlighet att publicera ytterligare ett par berättelser

i liknande stil. Ledningen beslutade snart att jag skulle få skriva en berättelse i veckan, under förutsättning att mina övriga ar-betsuppgifter på tidningen inte blev lidande och att det skedde inom ramarna för den lön jag redan hade. Rusig av fåfänga och trötthet ägnade jag dagarna åt att redigera mina kollegers texter och svänga ihop egna krönikor om allsköns hemskheter och illdåd som tilldragit sig i staden. Om nätterna satt jag ensam på redaktionen och arbetade med en bysantinsk och melodra-matisk följetong som jag en längre tid hade haft i huvudet. Den gick under titeln Mysterier i Barcelona och var till stilen en blandning av Dumas, Stoker, Sue och Féval. Jag sov inte mer än tre timmar per dygn och såg ut som om jag hade tillbringat de tre timmarna i en likkista. Vidal, som aldrig hade upplevt det slags frätande hunger som ingenting har med magen att göra, sa att jag höll på att bränna ut hjärnan och att jag skulle hamna i graven innan jag fyllt tjugo om jag inte slog av på takten. Don Basilio brydde sig däremot inte ett dugg om att jag höll på att arbeta ihjäl mig, det enda som bekymrade honom var att jag slösade bort min begåvning på överdrivet makabra intriger av tvivelaktig kvalitet.


18

Från Mysterier i Barcelona steg snart en ny stjärna upp på Bar-celonas följetonghimmel, en femme fatale framsprungen ur en sjuttonårig ynglings fantasi. Chloé Permanyer var alla manslu-kerskors mörka prinsessa. Denna extremt intelligenta och utstu-derat grymma vamp bar alltid det senaste och mest utmanande inom korsettmodet och hon tjänstgjorde som älskarinna och vänsterhand till den gåtfulle Baltasar Morel, en av hjärnorna i den undre världen. Morels underjordiska palats var fullt av mys-tiska maskiner och makabra reliker och den hemliga ingången låg i de bortglömda tunnlarna under Barrio Góticos katakomber. Chloé förförde sina utvalda genom att sakta klä av sig plagg för plagg under en hypnotisk dans. Hon hade målat läpparna med ett förgiftat läppstift och när hon kysste sitt offer paralyserades alla muskler i kroppen på honom och han kvävdes till döds medan hon såg honom i ögonen. Själv hade hon innan tagit ett mot-gift upplöst i en årgångschampagne av märket Dom Pérignon. Chloé och Baltasar hade sin egen hederskodex: de likviderade bara slödder. Vad de gjorde var att befria världen från mördare, hycklare, dogmatiska fanatiker och annat patrask som tog flag-gor, religioner, språk och Gud vet vad till hjälp för att dölja sin maktlystnad och sin småaktighet, kort sagt, parasiter som för-pestade tillvaron för vanligt hederligt folk. Jag såg dem som ett slags heterodoxa hjältar. Don Basilio, vars litterära smak levde kvar i den spanska poesins guldålder, tyckte att mina berättelser var rent motbjudande. Men eftersom de hade fått ett så positivt mottagande och eftersom han trots allt kände en viss tillgivenhet för mig, såg han mellan fingrarna med mina excesser och skyllde dem på ett överskott av ungdomlig lidelse.

– Ni har mer talang än smak, Martín. Det ni lider av har ett namn, det kallas Grand-Guignol och kan jämföras med syfilis: vägen till åkomman är njutbar, men sedan går allt utför. Ni borde höja era litterära ambitioner. Läs klassikerna! Åtminstone don Benito Pérez Galdós.


19

– Men läsarna tycker ju om det jag skriver, invände jag.– Det beror inte på er. Det beror på att era konkurrenter är en

hop odugliga viktigpettrar som kan få en åsna att somna efter två rader. Men jag önskar att ni ville mogna någon gång och falla ner från trädet med den där förbaskade förbjudna frukten.

Jag nickade och spelade ångerfull, men inom mig upprepade jag vällustigt de förbjudna orden: Grand-Guignol, och jag tänkte att varje gärning, varje idé, hur frivol den än var, behövde en kämpe som var beredd att försvara dess heder.

Jag kände mig som den mest lyckligt lottade på jorden. Ända tills jag upptäckte att flera av mina arbetskamrater på tidningen ver-kade besväras av att redaktionens egen springpojke redan hade tagit sina första stapplande steg som författare, medan deras egna litterära drömmar fortfarande flöt omkring i ett grått limbus. Något som inte gjorde saken bättre var att läsarna slukade mina små historier, ja, de var faktiskt det mest uppskattade som hade publicerats i tidningen under de senaste tjugo åren. På mindre än en vecka såg jag hur den sårade stoltheten förvandlade dem, som jag hade betraktat som min enda familj, till en fientlig domstol. De slutade hälsa, de slutade prata med mig och de tycktes njuta av att fälla elaka och föraktfulla kommentarer bakom min rygg. Att jag hade gjort sådan succé berodde enligt dem på Pedro Vidals hjälp och på att våra läsare var dumma och okunniga, och de stödde sig på den typiskt spanska uppfattningen att om någon lyckades nå ett visst mått av framgång, inom vilket yrkesområde det vara månde, så betydde det otvivelaktigt att den personen var en odugling som helt saknade meriter.

Efter detta oväntade och sorgliga kast i händelseutvecklingen gjorde Vidal vad han kunde för att muntra upp mig, men jag började misstänka att mina dagar på tidningen var räknade.

– Avundsjuka är medelmåttornas religion. Avunden får dem


20

att känna sig stärkta, genom den kanaliserar de sin egen osäker-het, avunden fräter sönder själen på dem så till den grad att de till slut tror att deras trångsynthet och girighet är dygder och att porten till himmelriket bara kommer att öppnas för människor som dem själva, människor som går genom livet utan att lämna några andra spår efter sig än sina lumpna ambitioner att ringakta och baktala, som så fort de får en chans försöker krossa sin nästa bara för att han finns till och är den han är, människor som med all önskvärd tydlighet blottar sin brist på intelligens, inlevelseförmåga och kurage. Saliga äro de som de trångsynta hackar på, ty deras själ kommer de aldrig åt.

– Amen, avrundade don Basilio. Hade ni inte fötts rik hade ni nog blivit präst. Eller revolutionär. Med en sådan predikan lär ni till och med kunna göra en biskop botfärdig.

– Ni kan skratta, ni, muttrade jag. Det är mig de trakas-serar.

Utöver all fientlighet och misstro som nu riktades mot mig, hade jag en lön som – trots mina författarframgångar – inte var större än att jag precis kunde hålla näsan ovanför vattenytan. Den räckte till hyran för ett litet rum på en smal parallellgata till Calle Princesa och till böcker jag aldrig hade tid att läsa. Min hyresvärdinna, doña Carmen, var en gudfruktig galiciska som förbjöd damsällskap på rummen och bytte lakan en gång i må-naden, därför var det inte tillrådligt för hyresgästerna att onanera i sängen eller att lägga sig med smutsiga kläder. Förbudet mot damsällskap var i och för sig inget problem, för det fanns inte en kvinna i hela Barcelona som ens under hot skulle kliva över tröskeln till det där huset. På doña Carmens pensionat lärde jag mig hur lätt det är att glömma, inte minst dofter, och om det var något jag önskade mig här i världen så var det att slippa dö på en plats som den. När jag kände mig riktigt nere, alltså för det mesta, tänkte jag för mig själv att det enda som skulle


21

kunna rädda mig därifrån innan jag drabbades av tuberkulos, var mitt skrivande, och den som stördes av mina framgångar kunde stoppa upp något där bak, så det så.

På söndagarna, när doña Carmen gick iväg till kyrkan för veck-ans möte med vår Herre, samlades vi alla inne hos don Helio-doro, en stackars gamling som i ungdomen hade drömt om att bli matador. Det närmaste yrket han kommit var emellertid att kommentera andra matadorers uppvisningar från kulisserna på Plaza Monumentals solsida där han arbetade som pissoarvakt.

– Tjurfäktarkonsten är död, förklarade han. Nu för tiden handlar det bara om pengar. Tjurfäktning har blivit en affärs-verksamhet för giriga uppfödare och själlösa matadorer. Och publiken ser inte skillnad på en föreställning som riktar sig till den okunniga massan och en konstnärlig uppvisning som bara en kännare kan uppskatta.

– Om ni själv hade fått tillfälle att göra mästarprovet, don Heliodoro, då skulle vi ha en helt annan situation i dag.

– Problemet är att det bara är oduglingar som kommer någon-stans i det här landet.

– Det är så sant som det är sagt.Efter don Heliodoros söndagspredikan var det dags för veck-

ans höjdpunkt. Från don Heliodoros fönster kunde man se och höra fragment av det som pågick i ett av rummen på andra sidan gatan. Där bodde den yppiga Marujita, även kallad Piquillo på grund av sitt pikanta språkbruk. Marujita arbetade som stä-derska, men på söndagar och religiösa helgdagar gav hon sig hän åt sin fästman som studerade till präst i Manresa men som då och då tog tåget ner till stan inkognito för att med liv och lust upptäcka synden. Vi brukade stå som packade köttkorvar framför fönstret i hopp om att få en glimt av Marujitas saftiga skinkor som guppade upp och ner och med jämna mellanrum pressades ut som en bulldeg mot rutan i hennes fönsterglugg. En


22

söndag när vi som vanligt stod där och trängdes ringde det på dörren. Ingen reagerade, alla var rädda för att bli av med sin plats och missa finalen, alla ville vara med i kören. Till slut offrade jag mig och när jag öppnade dörren möttes jag av en osannolik bild i trapphusets påvra inramning. Där stod ingen mindre än självaste don Pedro Vidal i sidenkostym och log mot mig.

– Och det varde ljus, sa han och steg in utan att vänta på min inbjudan.

Vidal stannade till och svepte med blicken över den kombi-nerade hallen och matsalen. Han lät undslippa sig en suck av avsmak.

– Det är nog bäst att vi går in till mig, föreslog jag.Plötsligt exploderade mina kamrater i ett jubel som ekande

fortplantade sig genom hela våningen; Marujitas akrobatiska övningar hade nått sin kulmen.

– Det var mig ett glatt ställe, sa Vidal.– Välkommen till kungliga sviten, don Pedro, sa jag och höll

upp dörren för honom.Efter att ha kastat en summarisk blick omkring sig satte han

sig på rummets enda stol och såg medlidsamt på mig. Jag kunde lätt gissa mig till vilket intryck mitt enkla tjäll måste ha gjort på honom.

– Vad tycker ni?– Förtjusande. Jag får lust att flytta hit själv.Pedro Vidal bodde i Villa Helius, ett stort trevåningshus i

jugendstil. Villa Helius låg på Pedralbes sluttningar, i hörnet av Calle Abadesa Olzet och Calle Panamá. Han hade fått huset i gåva tio år tidigare av sin far, som hoppades att sonen skulle stadga sig och bilda familj, något don Pedro skjutit på i åratal. Livet hade välsignat Pedro Vidal med många talanger, däribland den att göra sin far djupt besviken med allt han tog sig före. Att han umgicks med så simpla individer som jag själv gjorde knappast saken bättre. En gång när jag besökte Villa Helius för


23

att lämna några papper från tidningen, hade jag råkat stöta på Vidal-klanens patriark medan jag väntade på don Pedro. Så fort han fick syn på mig bad han mig hämta ett glas sockerdricka och en ren trasa för att torka bort en fläck han fått på kavajslaget.

– Ni misstar er, señor Vidal. Jag tillhör inte tjänstefolket …Han gav mig ett leende som med all önskvärd tydlighet för-

klarade sakernas ordning.– Den som misstar sig är du, unge man. Du tillhör tjänstefol-

ket, vare sig du är medveten om det eller ej. Vad heter du?– David Martín, señor.Patriarken smakade på mitt namn.– Lyd mitt råd, David Martín. Ge dig iväg härifrån och håll

dig där du hör hemma. Det skulle bespara både dig och mig en massa bekymmer.

Jag har aldrig berättat det för don Pedro, men jag pilade genast iväg till köket för att hämta sockerdricka och en trasa, och jag ägnade minst en kvart åt att försöka gnugga bort fläcken från den förnäme mannens kavajslag. Vidal-klanens skugga var lång, och hur mycket don Pedro än ansträngde sig för att framstå som bohemisk, så var hans liv för evigt inflätat i den stora släktväven. Villa Helius låg på lägliga fem minuters avstånd från föräldrarnas hus, ett enormt palats med balkonger, balustrader, trappor och kupoler längst upp på Avenida Pearson. Därifrån kunde familjen Vidal se ut över hela Barcelona som ett barn ser ut över sina kringspridda leksaker. Varje dag utgick en liten expedition bestå-ende av två betjänter och en kokerska från Det Stora Huset – som föräldrahemmet kallades inom familjen – till Villa Helius. Deras uppgift var att städa, putsa, stryka, laga mat och att bädda in min förmögne beskyddare i en kokong där vardagslivets besvärliga sysslor inte existerade. Don Pedro Vidal själv förflyttade sig i en splitter ny Hispano-Suiza med familjens privatchaufför, Manuel Sagnier, vid ratten. Han hade förmodligen aldrig satt sin fot i en spårvagn och som det goda överklassbarn han var kunde Vidal


24

inte uppskatta den dystra och glåmiga charmen hos de billiga pensionaten i dåtidens Barcelona.

– Var nu ärlig, don Pedro.– Det här stället påminner om en fängelsehåla, erkände han

till slut. Jag begriper inte hur du kan bo här.– Min lön räcker knappt ens till det här.– Jag kan lägga till det som fattas för att du ska kunna flytta

till ett ställe som åtminstone inte luktar svavel och urin.– Kommer inte på fråga.Vidal suckade.– Han kvävdes till döds av stolthet och svavelångor. Där har

du en gravskrift alldeles gratis.Vidal reste sig och började gå runt i rummet. Här och där

stannade han till för att inspektera någon detalj, som om han ville försäkra sig om att allt var av undermålig kvalitet: han gick fram till det minimala klädskåpet, han kastade en föraktfull blick ut genom fönstret, han pillade lite på den flagnande gröna väggfärgen och han knackade försiktigt med pekfingret mot den nakna glödlampan som hängde i taket,

– Men vad gäller ert besök egentligen, don Pedro? Behövde ni komma bort lite från den rena och förnäma luften i Pedral-bes?

– Jag kommer inte hemifrån. Jag kommer från tidningen.– Jaha?– Jag var nyfiken på var du bodde och dessutom har jag med

mig en sak åt dig.Han tog upp ett pergamentgult kuvert ur fickan.– Det kom till redaktionen i dag. Det är adresserat till dig.Jag tog emot kuvertet och granskade det. Det var lackat och

hade ett sigill med en bevingad figur. En ängel. Mitt namn var skrivet med prydlig handstil i rött bläck.

– Varifrån kommer det? frågade jag förbryllat.Vidal ryckte på axlarna.


25

– Ingen aning. Från någon beundrare, antar jag. Eller beund-rarinna. Öppna det.

Jag öppnade försiktigt kuvertet och tog ut ett vikt ark där någon med samma prydliga handstil skrivit:

Käre vän!Jag tar mig friheten att skriva till Er för att uttrycka min

beundran och mina lyckönskningar till de framgångar Ni den senaste tiden har skördat med Mysterier i Barcelona i Industrins Röst. Som läsare och älskare av god litteratur skänker det mig stor glädje att upptäcka en ny löftesrik för-fattare som sprudlar av talang och ungdom. Tillåt mig så-ledes, som ett bevis på min tacksamhet för de goda stunder Era berättelser har skänkt mig, att i kväll få bjuda Er på en liten överraskning som Ni med största sannolikhet kommer att uppskatta. Ni välkomnas till Drömmen i Raval, klockan 24:00.

Högaktningsfullt,A.C.

Vidal, som hade läst över axeln på mig, höjde undrande på ögon-brynen.

– Hm, intressant, mumlade han.– Hur då intressant? frågade jag. Vad är Drömmen för ett

ställe?Vidal tog upp en cigarett ur sitt silveretui.– Doña Carmen tillåter inte rökning, varnade jag.– Dumheter! Röken döljer den unkna avloppslukten.Vidal tände cigaretten och drog ett djupt bloss, som en som

finner dubbel njutning i det förbjudna.– Hur många kvinnor har du känt i ditt liv, David?– Massor, såklart.– Jag menar i biblisk mening.


26

– Som i kyrkan?– Nej, som i sängen.– Jaha.– Nå?Det jag hade att berätta kunde knappast imponera på en man

som Vidal. Mina tonårsförälskelser och erfarenheter på kärle-kens område hade dittills kännetecknats av knapphet i allmänhet och brist på originalitet i synnerhet. Det fanns ingenting på min korta lista över kel och förstulna kyssar i mörka portgångar eller biografsalonger som skulle kunna få denne Barcelonas självskrivne mästare i allt som rörde sängkammarlekar att ens höja på ögonbrynet.

– Vad har det med saken att göra? protesterade jag.Vidal tog på sig skolmästarminen och gjorde sig beredd att

hålla ett av sina berömda tal.– På min tid var det normalt att unga män – åtminstone

överklass ynglingar som jag själv – invigdes i den sortens lekar av en på området yrkeskunnig. Min far var då – och är fortfa-rande – stamkund på de mest ansedda etablissemangen här i staden, och när jag var i din ålder tog han med mig till en lokal som hette Drömmen. Den låg ett stenkast från den där makabra villan som vår gode greve Güell hade beställt av Gaudí, alldeles intill Ramblas. Kom inte och säg att du aldrig har hört talas om den!

– Greve Güells villa eller bordellen?– Mycket lustigt. Drömmen var på den tiden en elegant inrätt-

ning för en utvald kundkrets med höga krav. Faktum är att jag trodde att den hade slagit igen för flera år sedan, men det verkar inte vara fallet. För vissa verksamheter är det alltid goda tider, men det gäller dessvärre inte den litterära branschen.

– Är det ni som har hittat på det här? Ska det föreställa något slags skämt?

Vidal skakade på huvudet.


27

– Då är det väl någon av idioterna på redaktionen.– Jag tycker mig kunna skönja ett visst mått av fientlighet

bakom dina ord, men jag betvivlar att någon som på en under-såtes nivå ägnar sig åt journalistikens hedervärda yrke har råd att besöka en inrättning som Drömmen, om det nu är det ställe jag tror.

– Det spelar ingen roll, för jag tänker i alla fall inte gå dit, fnös jag.

– Försök inte inbilla mig att du tänker komma obefläckad till bröllopsnatten, att du vill invänta den sanna kärleken och det magiska ögonblick när du med den helige Andes välsignelse får uppleva köttets och själens extas i förening, att du drömmer om att få befolka världen med barn som bär ditt namn och har sin mors ögon, detta helgon till kvinna, detta föredöme i fråga om dygd och ärbarhet vid vars sida du ska träda in i himmelriket inför Jesusbarnets bevågna och godkännande blickar.

– Det var inte så jag menade.– Det gläder mig att höra, för det är möjligt – jag säger möjligt –

att den stunden aldrig kommer, att du aldrig får möta den sanna kärleken, att du aldrig kommer att vare sig vilja eller kunna ge ditt liv till någon. Det kan mycket väl hända att du, precis som jag, en dag fyller fyrtiofem och upptäcker att du inte längre är ung och att den där kören av amoriner inte har infunnit sig, att den rosenbeströdda gången fram till altaret inte var avsedd för dig, och det enda som då återstår är att stjäla till sig enstaka stunder av njutning, att låta det glödande köttet få sitt lystmäte, ty det är så nära himmelriket man kan komma i denna simpla värld där allt är förgängligt, från skönheten till minnet.

Jag gav honom en stum applåd i form av en allvarstyngd tyst minut. Vidal var en obotlig operaälskare och han hade blivit smittad av de stora ariornas form och frasering. Han missade aldrig ett möte med Puccini i familjelogen på Liceo-operan och han var en de få, bortsett från alla stackars fattiglappar som


28

trängdes på översta raden, som gick till Liceo för att lyssna på musiken. Alla utläggningar som han trakterade mig med var därför generöst kryddade med inslag från olika operor.

– Nå? frågade Vidal utmanande.– Det där sista lät bekant på något sätt.Han nickade uppgivet och suckade över att ha blivit tagen på

bar gärning.– Det är från Mordet på Liceo-operan, erkände han. Från slut-

scenen där Miranda LaFleur skjuter den grymme markisen som har krossat hennes hjärta och bedragit henne med tsarens spion, Svetlana Ivanova, under en passionerad natt i bröllopssviten på Hotel Colón.

– Jag tyckte väl att jag kände igen det. Ni kunde inte ha valt ett bättre citat. Det är ert mästerverk, don Pedro.

Vidal log mot mig och tycktes fundera över om han skulle tända ytterligare en cigarett.

– Vilket inte betyder att det inte skulle kunna innehålla ett uns av sanning, svarade han.

Vidal satte sig i fönstersmygen, men först bredde han ut sin näs-duk så att de eleganta byxorna inte skulle bli solkiga. Jag tittade ut och såg att hans Hispano-Suiza väntade längre ner på gatan, borta vid Calle Princesa. Chauffören Manuel stod och putsade på kromet med samma nit som om det hade rört sig om en Rodin-staty. Manuel hade alltid påmint mig om min far. De tillhörde samma generation, den generation som upplevt så mycket elände i livet att deras ansikten var fårade av tunga minnen. Jag hade hört av tjänstefolket i Villa Helius att Manuel Sagnier suttit i fängelse. När han kom ut kunde han inte få något jobb, annat än som sjåare i hamnen, ett arbete som han inte hade vare sig ålder eller hälsa för att orka med det. Enligt mina sagesmän hade Manuel en gång riskerat sitt eget liv och räddat Vidal från att bli överkörd av en spårvagn. När don Pedro fick höra om den stackars mannens svåra situation hade han beslutat sig för att


29

erbjuda Manuel både arbete och bostad. Manuel kunde få flytta in med sin hustru och sin dotter Cristina i lägenheten ovanpå Villa Helius vagnslider, lilla Cristina skulle få undervisning av samma lärare som varje dag kom till Det Stora Huset på Avenida Pearson för att ge Vidal-dynastins avkomma lektioner, och hus-trun skulle få utöva sitt yrke och bli familjens sömmerska. Vidal själv funderade på att införskaffa en av de nya automobilerna som snart skulle börja saluföras i Barcelona, och om Manuel var villig att lära sig konsten att framföra ett motoriserat fordon och lämna de hästdragna vagnarna bakom sig, kunde han få bli Vidals privatchaufför, för på den tiden ville inte överklassens unga män smutsa ner sina händer på bränsledrivna maskiner och uppfinningar som släppte ut illaluktande gaser. Manuel tackade naturligtvis ja. Efter en så osannolik räddning ur fattigdom och elände kände Manuel Sagnier och hans familj blind lojalitet gentemot Vidal, denne de lottlösas förkämpe och frälsare. Jag visste inte om jag skulle tro på historien eller lägga den till listan över myter om den godhjärtade Vidal. Ibland tänkte jag att det enda som fattades denne storsinte aristokrat var att få uppenbara sig med en strålande gloria kring huvudet inför en föräldralös herdeflicka.

– Varför ser du så knipslug ut? frågade Vidal. Vad är det för planer du smider?

– Jag smider inga planer. Jag tänkte bara på hur godhjärtad ni är, don Pedro.

– Att vara cynisk öppnar inga dörrar för en man i din ålder och din position. Men kom nu och hälsa på den gode Manuel. Han frågar alltid efter dig.

Jag lutade mig ut genom fönstret. Trots att jag knappt var torr bakom öronen behandlade Manuel mig alltid som en ung herreman, och så fort han fick syn på mig vinkade han glatt. Jag vinkade tillbaka. På passagerarsidan i framsätet satt Manuels dotter Cristina, en blek flicka med smala läppar som var ett par


30

år äldre än jag och som jag varit förtjust i ända sedan första gången jag såg henne i Villa Helius.

– Stirra inte så där på henne, hon kan gå sönder, mumlade Vidal bakom ryggen på mig.

Jag vände mig om och mötte den där machiavelliska minen som Vidal brukade anlägga när man kom in på frågor som rörde hjärtat och andra ädla kroppsdelar.

– Jag förstår inte vad ni talar om.– Naturligtvis inte, replikerade Vidal. Nå, hur tänker du göra

i kväll?Jag läste igenom brevet igen och funderade.– Brukar ni själv besöka den sortens lokaler, don Pedro?– Jag har inte betalat för en kvinna sedan jag var femton år,

och då var det dessutom min far som betalade, svarade Vidal. Men om jag skulle få det gratis …

– Jag vet inte, don Pedro …– Visst vet du.Vidal gav mig en klapp på axeln och började gå mot dörren.– Det är sju timmar kvar till midnatt, sa han. Om du skulle

vilja ta en liten tupplur och samla kraft, menar jag.Jag stod i fönstret och såg honom promenera bort till bilen.

Manuel höll upp dörren och Vidal sjönk nonchalant ner i bak-sätet. Just när motorn började spela upp sin puttrande symfoni lyfte chaufförens dotter på huvudet och såg på mig. Jag log mot henne, men insåg genast att hon inte kände igen mig. Hon vände ner blicken igen och Vidals ståtliga ekipage rullade iväg mot sin egen värld.


carlos ruiz zafón - wordpress.com · carlos ruiz zafón Ängelns lek Översättning av yvonne...

Documents