ATT VARA ELLER ICKE VARA SHOPPINGBEROENDE? -En hermeneutisk studie om shoppingberoendes hjälpsökande

Sociologi med socialpsykologisk inriktning SOA135 Akademin för hälsa, vård och välfärd. VT 2020 Mälardalens högskola Författare: Anna Johansson Handledare: Niklas Odelberg Examinator: Eduardo Medina

2

Sammanfattning Syftet med denna studie är att genom en hermeneutisk undersökning få en ökad kunskap och förståelse kring hur människor som lider av ett shoppingberoende går tillväga vid hjälpsökande. För att kunna uppfylla studiens syfte bryts det ner till frågeställningen: Hur söker shoppingberoende hjälp och varför går de till väga på det sättet? För att kunna bevara frågeställningen och därmed uppfylla studiens syfte genomfördes fem semistrukturerade intervjuer med människor som har en direkt koppling till forskningsfrågan, det vill säga människor som anser att de är shoppingbeorende. Studien grundar sig i ett sociologiskt teoretiskt ramverk uppbyggt kring Erving Goffmans teori om stigma samt Howard S. Beckers stämplingsteori. Studiens resultat presenteras genom en huvudtolkning som visar att människor som lider av ett shoppingberoende har motsägelsefulla inställningar till sitt beroende, spänningarna mellan de skilda inställningarna resulterar i att de söker hjälp på ett ambivalent sätt. Ett ambivalent hjälpsökande innebär att de shoppingberoende söker hjälp, men inte fullt ut. Det blir ett sätt att söka hjälp men samtidigt skydda sig mot stigmatisering, stämpling och hålla sig kvar vid båda inställningarna. Det ambivalenta hjälpsökandet sker genom kontakt med likasinnade på internet samt via det som i studien kallas för förtroende personer. Det ambivalenta hjälpsökandet möjliggör en icke-medicinsk hjälpform som kan ge stöd, råd och minska känslan av ensamhet utan risken att bli stämplad eller stigmatiserad av andra i sin sociala omgivning. Nyckelord: Shoppingberoende, stigma, stämpling, hjälpsökande, hermeneutik

3

Innehållsförteckning

Sammanfattning ............................................................................................................................................ 2

1. BAKGRUND & INLEDNING .................................................................................................................. 5 1.1 Bakgrund ..................................................................................................................................................... 5 1.2 Inledning: .................................................................................................................................................... 5 1.3 Syfte och frågeställning: ............................................................................................................................. 7

2. TIDIGARE FORSKNING ........................................................................................................................ 7 2.1 Rädsla för social bortstötning ..................................................................................................................... 7 2.2 Vikten av kunskap, stöd och förståelse ....................................................................................................... 8 2.3 Viljan att dölja sin konsumtion ................................................................................................................... 9 2.4 Sammanfattning av tidigare forskning ..................................................................................................... 10 2.5 Mitt bidrag till fältet .................................................................................................................................. 11

3. TEORETISKT OCH BEGREPPSLIG REFERENSRAM ..................................................................... 11 3.1 Stigma ........................................................................................................................................................ 11 3.2 Stämplingsteorin ....................................................................................................................................... 13

4. METOD ................................................................................................................................................... 14 4.1 Motivering av metodval ............................................................................................................................. 14 4.2 Hermeneutikens grundantaganden .......................................................................................................... 14 4.3 Min förförståelse ....................................................................................................................................... 15 4.4 Urval .......................................................................................................................................................... 15 4.5 Datainsamling ........................................................................................................................................... 16 4.6 Analys ........................................................................................................................................................ 17 4.7 Etiska överväganden ................................................................................................................................. 18

5. RESULTAT ............................................................................................................................................ 19 5.1 Inledande tolkning .................................................................................................................................... 19

5.1.1 Andras negativa föreställningar ......................................................................................................... 19 5.1.2 Skammen ............................................................................................................................................ 19 5.1.3 Känner att beroendet inte tas på allvar .............................................................................................. 19 5.1.4 Dölja sitt beteende för närstående ...................................................................................................... 19 5.1.5 Undviker sjukvården ........................................................................................................................... 20 5.1.6 Dela med sig till andra ....................................................................................................................... 20 5.1.7 Rättfärdigar sitt beteende ................................................................................................................... 20 5.1.8 En diagnos hade underlättat .............................................................................................................. 20

5.2 Fördjupad tolkning ................................................................................................................................... 20 5.2.1 Passiva känslor .................................................................................................................................. 20 5.1.2 Passiva beteenden .............................................................................................................................. 23 5.1.3 Aktiva känslor ..................................................................................................................................... 25 5.1.4 Aktiva beteenden ................................................................................................................................ 26

5.3 Huvudtolkning .......................................................................................................................................... 30 5.3.1 Passiv inställning ............................................................................................................................... 30 5.3.2 Aktiv inställning .................................................................................................................................. 31

4

5.3.4 Ambivalent hjälpsökande ................................................................................................................... 32 5.2.5 Sammanfattning .................................................................................................................................. 33

6. DISKUSSION .......................................................................................................................................... 33 6.1 Studiens resultat i relation till tidigare forskning .................................................................................... 33 6.2 Teoretisk och begreppslig referensram i relation till resultatet ............................................................... 34 6.4 Metodologiska reflektioner ....................................................................................................................... 35 6.5 Min förförståelse, egna reflektioner och framtida forskning .................................................................. 36

7. REFERENSLISTA: ................................................................................................................................ 38

BILAGA A: MISSIVBREV ........................................................................................................................ 40

BILAGA B: INTERVJUGUIDE ................................................................................................................. 41

5

1. BAKGRUND & INLEDNING 1.1 Bakgrund Shoppingberoende definieras av en upptagenhet med handlande och shopping, upprepande shopping- och köpepisoder och en överväldigande vilja att köpa det som upplevs som oemotståndligt. Shopping-och köpepisoderna åtföljs av en känsla av lättnad och nöje, men efter det kommer skulden och ångern. Man får ångest på grund av sitt olämpliga köpbeteende och dess negativa konsekvenser (Müller, Mitchell, de Zwaan, 2015:132ff). Viljan att handla och det onormala spenderingsbeteendet leder till ångest, stress och kan påverka ens sociala, äktenskapliga och yrkesmässiga liv. Andra vanliga negativa konsekvenser är ekonomiska problem så som betygande skulder (Ibid). Den medicinska termen för shoppingberoende är oniomani, ordet kommer från grekiskans onjos (till salu) och mani (vansinne). Termen uppkom redan 1915 av den tyske psykiatrikern Emil Kraepelin och sedan dess har fenomenet kallats för flera olika saker till exempel okontrollerat köpbeteende, shoppingmissbruk, shoppingberoende, tvångsmässigt köpbeteende, shopoholism, överdrivet köpbeteende etc. Men trots att beroendet har funnits och dokumenterats om i flera hundra år har det ännu inte erkänts ur ett diagnostiskt perspektiv (Wincent, 2018:29ff). Inom psykologin och psykiatrin förlitar man sig på Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) för att avgöra om någon är psykiskt sjuk. Oniomani finns ännu inte med i manualen och därför finns det ingen diagnos för shoppingmissbruk (Ibid). Det saknas således en specifik behandling för beroendet eftersom det i brist på en fastställd diagnos kan klassificeras på skilda sätt, vissa klassificerar det exempelvis som ett tvångssyndrom och andra som en störning i impulskontrollen (Black 2001:26f). Men även om det inte finns någon specifik överenskommen definition av beroendet i fråga finns det en enighet om tre centrala punkter som är gemensamma för dem som lider av ett shoppingberoende. De gemensamma punkterna är följande: impulsen att handla uppleves som oemotståndligt, individerna tappar kontrollen över sitt köpbeteende och individerna fortsätter med alldeles för stora inköp trots negativa sociala, ekonomiska och personliga konsekvenser (Dittmar, 2015:468f). 1.2 Inledning: Koran, Faber et al. (2006:1806f) beskriver i deras studie om shoppingberoende att uppskattningar kring förekomsten av beroendet i den vuxna amerikanska befolkningen varierar från 1,8 till 16 procent. Författarnas egen studie som utförts genom telefonundersökningar av 2513 amerikaner visar att den uppskattade förekomsten av shoppingbeorende hos deltagarna var 5,8 procent. Men ingen studie, så vitt författarna vet har använt ett stort generellt populationsprov för att uppskatta bredden. I SVT Nyheter (22/3–2019) beskriver överläkaren Anders Håkansson att det ännu inte finns några siffror på hur många i den svenska befolkningen som är drabbade av ett shoppingberoende. Det är således svårt att veta hur utbrett problemet är. Men talande rubriker som vi dagligen möts av kan ändå visa på att shoppingberoende är ett högst aktuellt problem i dagens konsumtionssamhälle. ”Explosionsartad ökning av svenskarnas konsumtionslån” artikeln beskriver att svenskarnas konsumtionslån har ökat med 273% sedan 2008, vilket ökar de enskilda hushållens risker för skuldsättning (Expressen, 24-08-18).”Sanne var skuldsatt men köpte hund med sms-lån” i artikeln beskrivs det hur 25-åriga Sanne har skulder på flera hundratals kronor till följd av en depression och nätshopping men kan ändå inte sluta spendera (Expressen, 03-03-20). Samhällets nya möjligheter så som att kunna handla på internet eller via mobiltelefonen och

6

den mängd erbjudanden som finns om snabba lån och avbetalningar har gjort att det blivit betydligt mycket enklare att hamna i ett shoppingmissbruk (Wincent, 2018:7f). Reklam som vi möts av hela tiden förstärker vår inre föreställning om att våra liv kommer bli bättre om vi köper dessa prylar. Missbruket är dessutom enkelt att dölja eftersom alla människor handlar blir det svårare att upptäcka om någon handlar alldeles för mycket. Men shoppingen blir ett problem när man spenderar alldeles för mycket tid, pengar och energi på att shoppa så andra områden i livet blir lidande exempelvis ens ekonomi, relationer och jobb. I media framställs ofta shoppingmissbrukare skämtsamt, som lite löjliga, egotrippade och materialistiska shopaholics (Wincent, 2018:30f). Ett bra exempel på detta är den bästsäljande boken som sedan blev en film, En shopaholics bekännelser. Filmen handlar om Rebecca, en tjej som lever ett glamoröst liv i New Yorks trendigaste område, har en garderob proppfylld med moderiktiga plagg och äter på fina restauranger. Problemet är att Rebecca inte alls har råd med denna livsstil, hon har VISA-räkningar och skulder upp över öronen men kan ändå inte sluta shoppa (Internet Movie Database, 2009). I filmen framstår Rebecca som en världsfrånvänd, ytlig, naiv och lite dum shopaholic. Det är inte orimligt att tro att sådana framställningar av shoppingberoende bidrar till att skapa stereotyper som kan förvärra problematiken hos shoppingmissbrukare då man inte tar deras problematik på samma allvar som drogmissbruk, spelmissbruk eller alkoholism. Anders Håkansson som är överläkare vid beroendecentrum i Malmö menar att shoppingberoende bör uppmärksammas mer och det finns mycket arbete kvar att göra inom ämnet då det, som jag nämnt ovan, inte finns någon forskning på hur många i den svenska befolkningen som är drabbade av shoppingberoende (SVT Nyheter 22/3–2019). Vidare menar Håkansson att missbruket har flera likheter och gemensamma mekanismer med spelberoende, det finns likande mönster i beteendet och likande system i hjärnan aktiveras vid shopping som vid spel om pengar. Det finns även likhet i konsekvenserna då båda missbruken leder till ekonomiska problem, skuldkänslor och ångest (Ibid). Men spelberoende (även kallat Hasardspelsyndrom) blev klassificerat som ett beroende syndrom 2013 och därmed den första och hittills enda diagnosen i kategorin icke-substansrelaterade syndrom i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (Läkartidningen, 2018). Diagnosen möjliggör en mer specifik behandling för spelberoende som shoppigberoende saknar, då shoppingbeorende kan klassificeras på skilda sätt (Black, 2001). På Beroende Centrum Stockholm, som är Region Stockholms organisation för specialiserad beroendevård, erbjuder man hög medicinsk expertis och landets bredaste vårdutbud inom beroendevård. Dock får man endast söka vård där om man har problem med alkohol, droger, läkemedel eller spel. Andra typer av beroende så som shoppingberoende faller under kategorin ”andra beroenden” och med sådana typer av problem hänvisas man till att kontakta sin egen vårdcentral (Beroende Centrum, 2020). Shoppingberoende får alltså inte ta del av samma omfattade beroendevård med exempelvis stödlinjer då detta stöd är begränsat till människor som lider av bland annat alkohol, droger eller spelproblematik. Det finns heller inte lika omfattade information på internet om shoppingbeorende. På exempelvis 1177 Vårdguiden som är en tjänst från Sveriges regioner där man kan läsa om sjukdomar och om hur man hittar vård för dessa finns det mycket information om spelberoende, vad beroendet innebär, vilka symptom som finns, vad man kan göra själv och guide till hur man kan söka hjälp för beroendet. Men det finns ingen information överhuvudtaget om shoppingbeorende då sökordet inte ens får någon träff på hemsidan (1177 Vårdguiden, 2020). De som lider av ett shoppingberoende hamnar således i en speciell sits när de ska söka hjälp eftersom det inte finns någon befintlig diagnos för deras beroende eller infrastruktur inom sjukvården. Det blir därför intressant att undersöka hur människor med shoppingberoende väljer att söka hjälp och varför de går tillväga på det sätt de gör. Att höra deras upplevelser och tankar om hur ovan nämnda faktorer så som skam,

7

stereotyper, okunskap och en obefintlig diagnos har påverkat deras hjälpsökande. Målet med studien är att skapa en större förståelse och kunskap om hur människor med shoppingbeorende söker hjälp. Det är relevant och meningsfullt att studera eftersom shoppingbeorendes hjälpsökande är ett ämne som är relativt ostuderat och därför finns det en kunskapslucka att fylla. 1.3 Syfte och frågeställning: Genom en hermeneutisk undersökning kommer jag att genomföra min studie med syftet att undersöka människor med shoppingberoendes upplevelser och erfarenheter av hjälpsökande samt hur de går tillväga för att söka hjälp för sitt beroende. För att uppfylla mitt syfte kommer jag använda mig av frågeställningen: -Hur söker shoppingberoende hjälp och varför går de till väga på det sättet? Jag besvarar frågan utifrån en hermeneutisk metod då det ger mig förutsättningen att kunna gå in i deltagarnas livsvärld för att förstå motiven bakom varför de väljer att söka hjälp på det sättet som de gör.

2. TIDIGARE FORSKNING I det följande avsnitt kommer jag att redogöra för tidigare forskning som är relevant i förhållande till min studie. Den tidigare forskningen har jag hittat på databaserna: Google Scholar, Sociological Abstracts och Primo. Det sökord jag har använt mig av för att hitta relevanta forskningsbidrag är: Compulsive buying disorder, Shopaholics, Shopping addiction, Stigma, Mental illness, shoppingberoende, tvångsmässigt handlande, shoppingmissbruk med flera. För att kunna koppla ihop de tidigare forskningsbidragen till studiens syfte och frågeställning på ett tydligt sätt har jag tematiserat forskningen och presenterar den under följande rubriker: Rädsla för social bortstötning, Vikten av kunskap, stöd och förståelse samt Viljan att dölja sin konsumtion. I slutet av detta avsnitt kommer jag sammanfatta den tidigare forskningen och redogöra för hur min forskning kan bidra till fältet. 2.1 Rädsla för social bortstötning Phelan, Bromet och Link (1998) undersöker upplevelser av och reaktioner på stigma hos 156 föräldrar och partners till förstagångs-intaga psykiatriska patienter. Målet med artikeln är att fylla en kunskapslucka genom att tillhandahålla aktuella data angående stigma som associeras med mentalsjukdom. Studiens genomfördes via intervjuer av föräldrar och partners till förstagångs-intaga psykiatriska patienter och resultatet visar att majoriteten av familjemedlemmarna inte upplevde att de undveks av andra på grund av deras närståendes sjukhusvistelse. Men erkände att de dolde vistelsen för andra åtminstone till en viss del. Resultaten visar också att stigma är en oro och ett problem för familjer till utskrivna psykiatriska patienter. För att kunna hjälpa familjer tillkännage och acceptera sin oro kring stigma och hjälpa dem hantera social bortstötning av andra krävs eftervård och för patienterna och familjerådgivning. Det kan minska belastning på familjerelationer och på den sjuke släktningen, vilket kan underlätta för den långsiktiga anpassningen för patienten till samhället och minska risken för återfall. Författarna menar att deras viktigaste upptäckt är att även om det verkar som att vi lever i en era där mental ohälsa accepteras som ”vilken sjukdom som helst” är det många människor som fortfarande känner behovet av att dölja det faktum att det finns mental sjukdom inom deras familj. Rüsch, Brihan, Gabbidon et al. (2014) beskriver också i sin studie hur människor med mentala sjukdomar ofta måste hantera stigma och diskriminering. Att ha en mental sjukdom innebär att ha en dold stigmatiserad identitet, individen står därför inför dilemman om huruvida man ska berätta om sitt tillstånd för andra eller inte. Beroende på omständigheterna kan avslöjandet leda till bortstötning eller socialt

8

stöd. Att hemlighets hålla sitt tillstånd kan skydda mot diskriminering associeras också med långsiktiga negativa konsekvenser och hotet om att ständigt kunna avslöjas leder till konstant stress. Man använder sig av enkäter för att undersöka olika stigmavariabler och deras relation med ett bekvämt avslöjande av sitt tillstånd. Man vill identifiera aspekter av stigma processen som är starkt associerade med stressen kring avslöjande som mål för intervention. Resultaten visar att ett avslöjande är svårare för individer som nyligen varit inlagda och behandlats för sitt tillstånd, kanske eftersom det är en indikation på en mer allvarlig och därför mer stigmatiserad sjukdom. Förväntad framtida diskriminering kan ha större inverkan på avslöjandet än diskriminering man upplevt tidigare. Man upptäcker att förväntad diskriminering av andra som ett extern hot samt ens egen uppfattning om att resurserna man har för att hantera diskrimineringen är otillräckliga leder till att man blir mindre bekvämt med att avslöja sin mentala sjukdom för vänner och familj. Resultaten av båda studierna visar alltså att människor med mentala sjukdomar och deras närstående ofta måste hantera och oroa sig för social bortstötning och diskriminering. Som Phelan, Bromet och Link (1998) beskriver i sitt resultat så känner många människor behovet av att dölja mental sjukdom. Rüsch, Brihan, Gabbidons et al. (2014) resultat visar även att den förväntade framtida diskrimineringen har stor inverkan på hur vida man vågar berätta om sitt tillstånd. Det är hotet om diskriminering och känslan av att man inte kan hantera diskrimineringen som leder till att man döljer sin mentala sjukdom. En studie av Newheiser och Barreto (2014) beskriver också hur människor som besitter en dold stigmatiserad identitet ofta gömmer sin identitet för andra för att undvika fördomar och utanförskap. Men resultaten av deras studie visar att försöken att gömma sin stigmatiserade identitet har den ironiska effekten av att istället minska känslor av tillhörighet. Författarna har använt sig av fyra olika studier i olika miljöer som fokuserar på en variation av stigmatiserade identiteter, man tar perspektiv på den stigmatiserade, externa observatörer och på icke-stigmatiserade interaktionspartners både före, under och efter interaktionen. Resultatet av detta visar alltså att människor som lever med stigma förväntar sig att vinna på att gömma sin identitet för sin interaktionspartner men i själva verket bidrar det till att minska känslan av tillhörighet jämfört med när man avslöjar sin identitet. Sammansatt visar de fyra studierna att gömma sin sociala stigmatiserade identitet är en problematisk identitetshanteringsstrategi som inte fungerar som användarna hoppas. Newheiser och Barreto (2014) bygger alltså vidare på konsekvenserna av att dölja sitt tillstånd för att undvika utanförskap och menar att det istället får att personen känner sig ännu mer utanför i sociala sammanhang. 2.2 Vikten av kunskap, stöd och förståelse Demerling (2011) ämnar sin studie åt att försöka få en förståelse för varför individer beslutar att gå med i supportgruppen Shopaholics Anonymous. Hon undersöker interaktionen mellan medlemmarna i gruppen och hur det påverkar deras beroende. Demerling använder sig av etnografi som metod för att kunna upptäcka varför individer går med i supportgruppen fast det finns en är rädsla för stigmatisering. Hon deltar i gruppens veckomöten och genomför också semistrukturerade intervjuer med de medlemmar som kände sig bekväma att prata om sina upplevelser. Resultatet visade att medlemmarna känner sig instängda eftersom de är obekväma med att prata om sina problem med familj och vänner, då det finns en rädsla för fördömelse. Många av medlemmarna i gruppen döljer sitt beroende för sina nära och kära, vilket gör problemen ännu större. Med tanke på de stereotyper som finns om ”shopaholics” känner sig deltagarna i gruppen obekväma med att diskutera sitt beroende med utomstående. Man vill inte bli stämplad som mentalt sjuk och stigmatiseras. Medlemmarna går med i gruppen för att motstå stigmatiseringen. Här finns en trygg miljö för medlemmarna att diskutera deras problem utan att riskera att bli stämplade eller stigmatiserade. Att delta i

9

mötena blir en tröst eftersom man kan dela med sig av sin kamp och behöver inte känna sig ensam i den. Medlemmarna upplever att det är skönt att veta att andra går igenom samma sak och de inte är ensamma. I gruppen förväntas medlemmarna att stötta varandra och man dömer eller kritiserar inte andra för deras handlingar eller tankar. Att gå på veckomötena tvingar deltagarna att möta sina problem istället för att ignorera dem och hoppas att de ska försvinna som de gjort tidigare. Målet med gruppen är att erbjuda stöttning för individer som är shoppingberoende. Det resultat som Demerling (2011) presenterar om hur rädslan för social fördömelse avskräcker många från att söka hjälp och behandling inom vården och hur en trygg miljö utan risk för stämpling gör det lättare att dela med sig av sina problem kan koppas till studien av Rüsch, Evans-Lacko, Henderson et al. (2011). Författarna beskriver i sin studie hur individer ofta väljer att inte söka hjälp för eller berätta om sin psykiska sjukdom. Ungefär hälften av alla européer som behöver hjälp med sin psykiska ohälsa får inte någon form av formell sjukvård för sitt tillstånd. I stället för att söka hjälp väljer många individer att hålla deras psykiska sjukdom hemlig, vilket är en hanteringsstrategi för att undvika stämpling och diskriminering. Det kan leda till negativa konsekvenser så som social isolering. Författarna har använt sig av enkäter som besvarats av 1751 vuxna människor runt om i England. Målet vara att undersöka om mer positiva attityder och mer kunskap om psykisk sjukdom kan förutsäga avsikter att söka hjälp hos sjukvården och berätta om sin psykiska sjukdom till vänner och familj. Studiens resultat visar att bättre kunskap om psykisk sjukdom, tillgängliga behandlingar, positiva attityder av tolerans och stöd för vård i samhället förutspår starkare avsikter för att söka hjälp och berätta om sitt tillstånd för vänner och familj. Kunskap om psykisk sjukdom och vilka behandlingar som finns visar sig vara den absolut starkaste indikatorn till att både söka hjälp och berätta. Intressant nog visar resultatet att avsikten att söka hjälp förknippas med positiva attityder av tolerans och stöd för vård i samhället men inte med stigmatisering eller uteslutning. Tidigare forskning har fokuserat på huruvida negativa attityder gör att människor undviker att söka hjälp, medan deras undersökning visar att en närvaro av positiva attityder kan vara mer relevant för hjälpsökande. Därför kan det vara bättre att försöka minska effekten av stigma genom att fokusera på att stärka positiva attityder. Båda studierna visar på att positiva attityder, tolerans, kunskap och stöd gör att människor mer benägna att dela med sig av sina problem. Hos Shopaholics Anonymous får människor stöd av andra som befinner sig i likande situationer, en viktig regel är att man inte kritiserar andra för deras handlingar eller tankar utan stöttar (Demerling, 2011). Även i Rüsch, Evans-Lacko, Hendersons et al. (2011) studie kommer man fram till att tolerans och stöd för vård i samhället gör att människor blir mer benägna att söka hjälp. Det behöver alltså inte vara stöd från en grupp av människor som befinner sig i samma situation utan om det finns kunskap om psykisk sjukdom, behandlingar och positiva attityder av tolerans och stöd för vård i samhället blir människor mer benägna att berätta om sina problem för andra och söka hjälp. Att stärka positiva attityder till psykisk vård i samhället, förmedla kunskap om psykisk sjukdom som leder till förståelse och stötta kan vara viktiga steg för att få människor med beroende att dela med sig av sina problem. Benägenheten att berätta om sina problem för andra verkar öka när det finns kunskap och stöd runt omkring, då det minskar risken för stämpling och diskriminering. 2.3 Viljan att dölja sin konsumtion Lee, Lennon & Rudd (2000) studerar tvångsmässiga konsumtions tendenser inom en grupp TV-shoppare. Tvångsmässigt handlande och tvångsmässigt hetsätande är två förbruknings/konsumtions beteenden som är lika varandra i relation till lågt självförtroende, dålig impulskontroll och att det är mer återkommande hos kvinnor. Författarna använde sig av

10

en enkät som sändes ut via mail och besvarades av 334 kvinnor som använder sig av TV-shop för att handla. Målet med studien vara bland annat att avgöra omfattningen av tvångsmässigt handlande hos kvinnorna. Resultatet visade att 10% av TV-shopparna i studien hade tendenser av tvångsmässigt handlande. Således bör tvångsmässigt handlande vara mer vanligt hos TV-shoppare än hos den vanliga populationen. Både hetsätning och tvångsmässigt handlande karaktäriseras av lust att överkonsumera och en brist på kontroll. De som handlar tvångsmässigt kollar även mer på TV-shopprogram än andra helt enkelt på grund av köpmöjligheterna skull. Den impulsiva naturen hos TV-shop, enkelheten att köpa och möjligheten att handla privat utan dömande blickar bidrar till att förstärka tvångsmässiga konsumtions tendenser hos tittarna. En studie utförd mer nyligen av Kukar-Kinney, Ridgway & Monroe (2009) hittar likande tendenser hos människor som handlar tvångsmässigt på internet. Ledorden här är likt studien ovan möjligheten att handla privat utan dömande blickar. Författarna skickade ut enkäter till kunder hos en Internetförsäljare av kläder för att undersöka hur kundernas preferenser att handla på internet istället för i fysiska butiker skiljer sig beroende på deras tvångsmässiga köptendenser. Enkäterna som besvarades av 314 personer och 98,5 procent av dessa var kvinnor. Nästan 18% av människorna i deras urval kunde klassificeras som tvångsmässiga handlare, vilket precis som ”TV-Shopparna” är högre än hos den vanliga populationen. Författarna beskriver att det är viktigt att undersöka relationen mellan internetshopping och tvångsmässigt handlande eftersom internet-handeln besitter egenskaper som verkar uppmuntra tvångsmässigt handlande. Exempelvis erbjuder internet möjligheten att handla mer frekvent, vilken tid som helst på dygnet och obemärkt. Målet med studien är att utöka kunskapen om tvångsmässigt handlande i en internethandles miljö. Resultaten visar bland annat att människor med tendenser av tvångsmässigt handlande föredrar att shoppa online istället för fysiska butiker eftersom man slipper social interaktion, kan handla utan att bli dömd och man kan tillfredsställa behovet av att handla snabbt. Det är bevisat att tvångsmässiga handlare ofta känner skuld, skam och ånger över sitt beteende. På grund av dessa känslor vill man inte att andra ska veta vad, hur ofta eller hur mycket man handlar. Därför är internet ett bra ställe att handla på för dessa personer (även TV-shop), då man slipper den sociala interaktionen och kan handla privat. Både studierna visar således viljan att handla privat utan att behöva interagera socialt. Att handla på internet och på TV-shop gör att man exempelvis slipper bli igenkänd av expediter som vet att man handlar mycket och återkommande. I hemmets trygga borg kan man handla utan dömande blickar och det blir betydligt lättare att dölja sitt beteende, vilket verkar vara önskvärt för människor som lider av tvångsmässigt handlande. 2.4 Sammanfattning av tidigare forskning Den tidigare forskningen visar att det finns en oro för stigma, diskriminering och därmed social bortstötning hos människor med mental ohälsa samt familjer till anhöriga med mental ohälsa. Även om vi lever i ett samhälle där det verkar som att mental ohälsa accepteras som vilken sjukdom som helst visar den tidigare forskningen att det finns ett behov hos människor att dölja det faktum att man lider av eller har närstående som lider av mental ohälsa. Ofta står personer med en mental sjukdom inför dilemmat om man ska berätta om sitt tillstånd för andra eller inte. Att hemlighetshålla sitt tillstånd kan skydda mot stigma och diskriminering men associeras också med negativa konsekvenser. Tidigare forskningen visar att om man väljer att dölja sitt stigmatiserade tillstånd kan det istället leda till att minska känslan av tillhörighet jämfört med om man skulle vara öppen och berätta om sitt tillstånd. Shoppingberoende medlemmar i Shopaholics Anonymous beskriver att de känner sig instängda eftersom de är obekväma med att prata om sitt beroende med andra på grund av rädslan för fördömelse. Individer väljer därför att gå med i gruppen då den skapar en trygg

11

miljö där man kan diskutera sina problem med andra utan att bli dömd eller stämplad. Att dela med sig av sina upplevelser gör att man inte längre känner att man är ensam i sin kamp. Den tidigare forskningen visar således att en trygg miljö utan risk för stämpling, bättre kunskap om psykisk sjukdom och positiva attityder gör det lättare för människor att söka hjälp och berätta om sitt tillstånd för andra. När kunskap och stöd finns runt omkring minskar risken för stämpling och diskriminering, vilket gör det blir lättare att berätta om sin situation. Vidare visar den tidigare forskningen att människor som handlar tvångsmässigt ofta föredrar att handla på ställen som TV-shop eller internet framför fysiska butiker. Anledningen till detta är att man slipper social interaktion och kan handla utan att risk för fördömelse från andra. Det blir på så sätt lättare att dölja sitt beroende och man kan handla mer frekvent utan att bli upptäckt. Återigen handlar det om att dölja sitt beteende för andra. 2.5 Mitt bidrag till fältet Min studie riktar in sig på att få en större förståelse och kunskap om hur människor med shoppingberoende söker hjälp för sitt missbruk och varför de går tillväga på dessa sätt. Jag har under mitt sökande av tidigare forskning inte hittat någon studie som är gjord på detta område i Sverige. Överlag finns det lite svensk forskning gjord om shoppingberoende och därför har jag använt mig av internationell forskning. Den internationella forskningen om shoppingberoende som jag läst och använt mig av är till stor del kvantitativa forskningar med enkäter som metod. I min studie använder jag mig av dialogiska intervjuer som datainsamlingsmetod vilket innebär att intervjupersonerna kommer få prata väldigt fritt om sina upplevelser och tankar om hjälpsökande. Det kan ge informationsrik och fyllig kunskap som är svårt att komma åt genom enkätundersökningar. Jag har dessutom endast hittat några få studier om stigma, diskriminering och bortstötning relaterat specifikt till shoppingberoende; den tidigare forskningen jag läst och använder mig av handlar främst om psykisk ohälsa i allmänhet. Shoppingberoende blir därför en intressant grupp att studera eftersom tillståndet saknar en diagnos och den tidigare forskningen jag hittat kring stigma, stämpling, diskriminering osv har framför allt gjorts på grupper med befintliga diagnoser. Min förhoppning med denna studie är därmed att fylla en kunskapslucka om shoppingberoende då det finns väldigt lite kvalitativ svensk forskning gjord kring ämnet. Det är viktigt att uppmärksamma fenomenet och jag vill skapa en mer fördjupad kunskap och förståelse om hur det är att leva med och söka hjälp för ett shoppingberoende.

3. TEORETISKT OCH BEGREPPSLIG REFERENSRAM I följande avsnitt kommer jag att redogöra för det teoretiska och begreppsliga ramverket som min analysprocess kommer att grundas på. Jag har valt att använda mig av Erving Goffmans teori om stigma samt Howard S. Beckers stämplingsteori. Båda är sociologiska teorier som kompletterar varandra bra och kommer att kunna bidra till att tolka och förstå varför shoppingbeorende väljer att söka hjälp på vissa sätt. Kombinationen av dessa teorier erbjuder ett sätt att förstå hur stigma och stämpling hänger ihop och påverkar hur människor med avvikande beteenden förhåller sig till andra. Min förhoppning är att dessa teorier ska bidra med en ytterligare kontext till studiens resultat och fungera som ett verktyg i min analysprocess. 3.1 Stigma De forna grekerna använde sig av termen stigma för att beteckna kroppsliga tecken menade att visa någonting nedsättande eller ovanligt i en persons moraliska status. Tecken skars in

12

eller brändes på kroppen på ett tydligt ställe för att påvisa att personen exempelvis var pestsmittad, brottsling, utstött eller slav. Tecknet visade att det var en person som måste undvikas, speciellt på offentliga platser. I dagens samhälle används termen i en omfattning som närmar sig den ursprungliga betydelsen, men som istället avser själva olycksödet istället för de kroppsliga kännetecknen (Goffman, 2015:9f). Idag använder man alltså termen stigma för att kunna beskriva bakgrunden till en stämpling av ett avvikande beteende. Goffman menar att varje samhälle avgör vilka medel som används för att dela in människor i kategorier och vilka egenskaper som uppfattas som normala och vanliga för medlemmarna i varje kategori. När vi möter en främling kan vi vid redan första åsynen kategorisera och fastställa egenskaper hos främlingen. Vi fastställer på så sätt hans sociala identitet. Vi utgår från dessa intryck och formar normativa förväntningar. När vi upptäcker att främlingen besitter någon mindre önskvärd egenskap som gör honom annorlunda än de andra personerna som ingår i hans kategori reduceras han i vårt medvetande från en vanlig människa till en utstött människa. Att stämplas på det sättet innebär ett stigma (Goffman, 2015:10f). Goffman (2015:12f) skiljer mellan tre typer av sigma. Den första typen av stigma är kroppsliga missbildningar av olika slag. Den andra typen är fläckar på den personliga karaktären som uppfattas som viljesvaghet och kan visa sig genom psykiska rubbningar, homosexualitet, alkoholism eller fängelsevistelser. Den tredje typen innebär stambetingande stigman som religion, ras eller nation. I samtliga av dessa olika typer av stigman finner man samma sociologiska drag, en individ som annars skulle accepteras i det sociala samspelet har en egenskap eller ett drag som inte kan undgå att uppmärksammas. Det gör att människorna som möter individen vänder sig bort och bortser från de övriga egenskaper som man har gemensamt. Individen besitter ett stigma och avviker från våra förväntningar på ett icke önskvärt sätt. De som inte avviker från förväntningarna på ett negativt sätt kallas de normala. ”De normala” tror inte att en person med ett stigma är fullt mänsklig och utifrån denna föreställning vidtar man olika diskriminerande åtgärder som gör att den stigmatiserade personens livsmöjligheter reduceras ordentligt. ”De normala” bygger upp en stigmateori, vilket är en ideologi för att förklara personens underlägsenhet och övertyga andra om att personen representerar fara (Ibid). Vidare beskriver Goffman (2015:14ff) att den stigmatiserade individen tenderar att hålla sig till samma värderingar och förställningar som ”de normala”. Därför känner han sig självt inte helt normal. Skammen finns därför ständigt där och individens insikt om att det är skamligt att ha den egenskapen som han har gör att han gärna målar upp en bild av sig själv där egenskap i fråga saknas. En stigmatiserad person kan reagera på sin situation genom att försöka ”rätta till” sitt tillkortakommande. Exempelvis kan någon som är fysiskt missbildad operera sig eller som analfabet få undervisning. Således blir den stigmatiserade personen ofta ett lätt offer för ”hjälpare” som mot betalning kan bleka hudfärg, räta ut krokiga ryggar eller bota talfel. När det finns en uppenbar avvikelse mellan en individs virtuella (skenbara) och faktiska identitet undergrävs individens sociala identitet. Det gör att individen avskärs från samhället och från sig själv. Känslan av ensamhet blir stark och individen står själv i inför en värld som inte accepterar honom. I vissa fall kan individen leva sitt liv utan att hitta andra av liknade slag, och uppleva att hela världen är emot honom. Men i det flesta fall finner individen att det finns andra människor som är sympatiska och delar hans känsla av att han är mänsklig och i grund och botten normal även om man är annorlunda och tvivlar på sig själv (Goffman, 2015:28f) Ett exempel på sådana sympatiskt inställda människor är de människor som lider av samma stigma. Med egna erfarenheter om hur det är att leva med det speciella stigmat kan dessa människor ge handledning i hur man kan leva med sitt stigma och även erbjuda en krets av likställda som kan ge moraliskt stöd. Det kan få individen att känna sig ”hemma” och godtagen som en normal människa. Här kan man dela med sig av historien om sig själv och

13

sitt stigma obesvärat (Ibid). Goffman (2015:30f) menar att när man sociologiskt utforskar stigmatiserade personers beteende kommer man att komma i kontakt med det gemenskapsliv som finns mellan medlemmar i olika kategorier. Goffman konstaterar att det finns en tendens hos medlemmar i olika stigmakategorier att ansluta sig till små sociala grupper som helt rekryteras utifrån denna kategori. 3.2 Stämplingsteorin Becker menar att avvikande identiteter skapas genom stämplingsprocesser. Enligt stämplingsteorin så blir en människa avvikare om han stämplas som det. Det är sociala grupper som skapar avvikelse genom att upprätthålla regler som när de sedan överträds utgör avvikelse (Becker, 2011:22f). Man tillämpar reglerna på personer och betecknar dem som inte följer reglerna som utanförstående. Becker använder sig av begreppet utanförstående för att referera till personen som bedöms som avvikande av andra och därmed står utanför gruppen av ”normala” medlemmar (Becker, 2011:26f). Genom detta perspektiv är alltså inte avvikelse en egenskap hos personen som begår handlingen utan en följd av att andra tillämpar sanktioner och regler på en ”överträdare”. En avvikare är alltså en person som etiketten framgångsrikt placerats på, det avvikande beteendet är ett beteende som människor betecknar på det sättet. Om en handling är avvikande eller inte avgörs alltså på hur andra reagerar på handlingen. Ett avvikande beteende är alltid relativt till normer och värderingar och är alltså inte ett sjukt beteende eller något patologiskt enligt Becker. Man fokuserar således inte på avvikarens personliga och sociala egenskaper utan på den process genom vilken människor blir uppfattade som utanförstående (Becker, 2011:22f). Man kan alltså inte veta om en handling är avvikande eller inte förrän andra har reagerat på den då avvikelsen inte är en egenskap hos beteendet i sig utan finns i interaktionen mellan personen som begår handlingen och dem som reagerar på handlingen (Becker, 2011:24f) Det moderna samhället består inte av enkla organisationer där alla är överens om vilka regler som gäller utan specifika sociala grupper skapar olika regler. När olika gruppers regler motsäger varandra så råder en oenighet om hur man ska bete sig i vissa situationer (Becker, 201:27f). Becker (2011:36f) ser på avvikelsen som en karriär, det är en process som omfattar olika karriärvillkor som gör att individen hamnar på ställen som tillslut leder till en avvikaridentitet. Det finns olika steg i avvikarkarriären och det första steget är att begå en handling som bryter mot en viss regel. Handlingen brukar uppfattas som motiverande, även om man har ett medvetet syfte eller ej så finns det en drivkraft bakom handlingen. Oavsiktliga avvikelsehandlingar förutsätter att man är okunnig om den regeln som finns. Becker (2011:38f) beskriver att en av orsakerna som leder tillfälligt experimenterande till ett mer permanent avvikande beteende är utvecklandet av avvikandeintressen och motiv. Innan personen börjar engagera sig i aktiviteten mer regelbundet har han inget begrepp den tillfredställelsen som det kan ge. Men Becker (2011:39f) menar att ett av de mest avgörande stegen i processen att bygga upp ett långvarigt avvikande beteendemönster är att bli upptäckt och offentligt betecknad som avvikare. Att bli brännmärkt och avslöjad som avvikare har stora följder för personens självbild och fortsatta sociala deltagande. Den offentliga identiteten förändras drastiskt och man får en ny status, man har avslöjats som något andra inte trodde att man var och stämplas som exempelvis en galning, shoppingberoende eller bög och behandlas därefter. Att behandla en person som av avvikare blir en självuppfyllande profetia. Om en person exempelvis ständigt behandlas som kriminell kan det göra att individen börja begå kriminella handlingar. Personen formar en bild av sig själv utefter den bild som andra har av honom. När man identifierats som avvikare tenderar man att bli avskuren för deltagandet i mer konventionella grupper, även om konsekvenserna av den avvikande aktiviteten aldrig skulle lett till isolering om det inte hade funnits en offentlig

14

kunskap och reaktion på den (Becker, 2011:41f). Ett slutgiltigt steg i avvikarens karriär är att gå med i en organiserad avvikargrupp. Det medlemmarna i gruppen har gemensamt är sin avvikelse. Det skapar en känsla av gemensamt öde, att man ”sitter i samma båt” och står inför likande problem, det växer fram en avvikande subkultur. Medlemskap i sådana grupper befäster en avvikaridentitet (Becker, 2011:44f).

4. METOD Jag har valt att använda mig av hermeneutik som metod då det ger mig förutsättning att komma nära mitt studieobjekt och få en ökad förståelse för deras upplevelse. I följande avsnitt kommer jag att presentera den hermeneutiska metodansatsen som jag valt att använda mig av. Jag kommer motivera för mitt val av metod, redogöra för hermeneutikens grundantaganden, min förförståelse, studiens urval, datainsamling, analys samt etiska överväganden. 4.1 Motivering av metodval Hermeneutiken handlar om att tolka och förstå fenomen i vår egen och andras livsvärld (Ödman 2007, s25). Min frågeställning som lyder: Hur söker shoppingberoende hjälp och varför söker dem hjälp på det sättet? är lämplig att besvara genom en hermeneutisk metodansats eftersom den i kombination med mitt teoretiska ramverk av Becker och Goffman ger mig möjligheten att tolka och förstå den verklighet som deltagarna i undersökningen upplever. Jag är ute efter deltagarnas subjektiva upplevelse om hur det är att söka hjälp för sitt shoppingberoende. Hermeneutikens mål är att tolka någonting som leder till ny förståelse för alla. Således passar metoden min forskning då jag vill få tillgång till andras upplevelsers för att kunna tolka dessa och ska en ny förståelse för hur det är att söka hjälp för beroendet. Den hermeneutiska tolkande analysprocessen kommer att kunna möjliggöra en djupare förståelse och på så sätt göra att jag kan besvara min frågeställning på bästa möjliga sätt. 4.2 Hermeneutikens grundantaganden En av hermeneutikens viktigaste uppgifter är traditionsförmedling, att få olika förståelsehorisonter att smälta samman för att uppnå en gemensam förståelse. Hermeneutiken handlar således om att tolka och förstå (Ödman, 2007:11f). Heidegger (Ödman, 2007:25f) beskriver att vår förståelse hänger ihop med vårt vara-i-världen och sammanhänger med vår existens. Det är inte möjligt att vara inne i vårt eget huvud och tänka om världen som ”där ute” eftersom vi redan är i världen. Vår förståelse är alltså grunden för vårt tolkande och dessa samverkar hela tiden. Tolkning leder till förståelse och förståelse leder till tolkning. Därför det finns flera olika sätt att tolka och förstå världen på. Hermeneutiken erkänner att det alltid går att se på saker och ting från olika aspekter. Det är inte möjligt att ställa sig utanför oss själva när vi studerar verkligheten, eftersom vi är en del av verkligheten och hur vi tolkar och förstår påverkas alltid av att vi är historiska varelser (Ödman, 2007:14f). Som metod strävar hermeneutiken efter förståelse av den mänskliga existensen, dess möjligheter och villkor, det gör man genom att hitta enskilda pusselbitar som kan användas som delförklaringar av den mer omfattande bilden som vi vill förstå (Ödman 2007:25f) Att förståelsen kännetecknas av pendlandet mellan del och helhet är ett viktigt grundantagande inom hermeneutiken. Ödman (2007:98f) använder ett pussel för att exemplifiera detta. När vi lägger ett pussel kan vi inte förstå en pusselbits innebörd utan att ha kännedom om helheten. Men å andra sidan kan vi inte förstå helheten utan att ha kännedom om innebörden hos de enskilda pusselbitarna. Således finns det ett ömsesidigt beroende mellan del och helhet. Detta pendlande mellan del och helhet som alltså kännetecknar förståelsen hedras inom hermeneutiken med ett speciellt begrepp, den hermeneutiska cirkeln. Den hermeneutiska cirkeln kan förklaras som en bild för hur tänkande, förståelse, och tolkning fungerar.

15

Inom hermeneutiken är det även ett viktigt grundantagande att vår förståelse grundas i vår historiskt givna förförståelse. Förförståelse innebär att vi tolkar det vi upplever med hjälp av det vi redan har förstått. Förförståelsen består bland annat av kunskaper, upplevelser, erfarenheter och tankar. Eftersom vår förförståelse är en del av den livsvärld vi studerar kan vi inte ställa oss utanför den. Men det är inte heller någonting som eftersträvas inom hermeneutiken, då förförståelsen är en viktig förutsättning eftersom vi redan behöver ha förstått för att kunna tolka. Förförståelsen är därför betydelsefull i det vetenskapliga arbetet då den ger oss en riktning i vårt sökande och hjälper oss att avgöra vilken aspekt vi lägger på fenomenet som ska undersökas (Ödman, 2007:102f). Vår förförståelse hänger även ihop med vår intentionalitet som kan förklaras som den struktur som ger upplevelsen mening. Det sker ett dialektiskt samspel mellan vår förförståelse, förståelse och intentionalitet. Genom tolkning och vidgande förståelse ger detta samspel oss nya objekt för våra upplevelser och strävanden. Det leder till att vi skapar ny mening och därmed kanske ändrar riktig i våra strävanden. På så sätt utvecklar vi ny förförståelse att utgå ifrån. Den hermeneutiska cirkeln inom vilken vi tolkar och organiserar bilden av vår tillvaro förändras ständigt på detta sätt (Ibid). Ödman (2007:103f) menar att en sluten cirkel som bild för tolkning och förståelseprocessen egentligen inte är särskilt lyckat eftersom förståelsehorisonten alltid kan utvidgas och förändras genom exempelvis vår tolkningsverksamhet. Eftersom förståelsens utveckling ofta går i riktning mot ökad precisering och totalisering, är processen mer lik en spiral än cirkel. Radnitzky (Ödman, 2007:104f) anser därför att begreppet hermeneutisk spiral är mer lämpligt. Spiralen betecknar den öppna cirkeln som kännetecknas av att förståelsehorisonten förändras i takt med förändringar i kunskapsprocessen. Spiralen är oändlig och tolkning och förståelseprocessen saknar början och slut. Den tolkning som vi gärna vill beteckna som slutgiltig kommer att omformuleras flera gånger om under våra liv. Vi tar endast en stillbild och ”fryser” förståelseutvecklingen en stund. 4.3 Min förförståelse Som jag beskrivit ovan är förförståelsen ingenting som vi människor kan ställa oss utanför. Förförståelsen ger riktning i vårt sökande och avgör vilken aspekt som vi lägger på det vi studerar. Ödman (2007:102f) beskriver att utan förförståelse ser vi inget problem och inget kan ge oss ledtrådar. Det är en förutsättning vi behöver för att kunna tolka. Jag har tagit med mig detta grundantagande om förförståelse och har innan studiens start läst en bok om shoppingberoende för att få en bredare förförståelse kring fenomenet. Förförståelsen tar mig fram till studieobjektet och gör att jag vet vilken aspekt jag vill lägga på det och vilka frågor jag ska ställa. Men för att kunna vara öppen för den data som framkommer under undersökningens gång är det viktigt att forskaren medvetandegör sin förförståelse. Jag har därför varit mån om att inför varje intervju och tolkningsfas medvetandegöra min förförståelse. Det har jag gjort genom att ständigt föra anteckning om mina uppfattningar och antaganden om shoppingberoende under undersökningens gång. Detta har gjort det enklare för mig att kunna ifrågasätta mina egna tolkningar och vara öppen för att skapa nya tolkningar. Jag kommer att redogöra ytterligare för min förförståelse i uppsatsens diskussionsdel. 4.4 Urval Till min studie har jag valt att intervjua människor som har en direkt koppling till min forskningsfråga, vilket innebär människor som anser att de är shoppingbeorende. Ett ändamålsenligt urval är då lämpligt att använda för att genera fyllig information om fenomenet som jag sedan kommer att tolka med hjälp av den hermeneutiska ansatsen. För att nå en djupare förståelse har jag valt att kombinera ett intensitetsurval och ett kriterieurval. Ett

16

intensitetsurval använder man när man vill få ut riklig information om någonting, men inte är intresserad av extremt ovanliga fall. Det handlar att om att få tag på intensiv information snarare än extrem information (Patton, 2002:234f). I min jakt på intervjupersoner har jag därför letat efter informationsrika fall som kan bidra med djup kunskap om shoppingbeorende. Jag är alltså inte intresserad av extrema upplevelser, så som människor som exempelvis blivit hemlösa till följd av sitt shoppingberoende. Utan jag är snarare ute efter upplevelser om hur det är att försöka leva ett ”normalt” liv och söka hjälp för ett shoppingberoende. Intensitetsurval används ofta inom hermeneutisk forskning då den till stor del bygger på människors personliga erfarenheter och upplevelser. Kriterieurval innebär att intervjupersonerna ska uppfylla förbestämda kriterier som är viktiga för studien (Patton, 2002:238f). Mina kriterier var att deltagarna själva ska betrakta sig själv som shoppingberoende, att det ska vara människor från olika yrkesgrupper, åldrar och med olika ekonomiska förutsättningar. Detta för att få en större variation trots ett litet urval. Eftersom det var relativt svårt att få tag i deltagare använde jag mig även av ett snöbollsurval, vilket innebär att jag genom deltagare fick hjälp att komma i kontakt med andra människor som avsåg sig ha ett shoppingberoende. På så sätt gick jag från ett urval till ett annat och lät snöbollen växa (Bryman, 2018:504f) För att få tag i deltagare använde jag mig av sociala medier. Jag gick med i en Facebook-grupp för shoppingberoende och bad personer som var med i gruppen att kontakta mig om de var intresserade av att dela med sig av sina upplevelser. Jag skrev även ut inlägg i flera andra Facebook-grupper som inte var kopplade direkt till shoppingbeorende samt min egen profil för att få bredd i urvalet. Två av deltagarna i studien var med i gruppen för shoppingbeorende, två personer såg mitt inlägg i en icke- shoppingbeorende relaterad Facebook-grupp och den sista personen fick jag kontakt med genom en annan deltagare. Samtliga deltagare är kvinnor i åldrar mellan 23–43 år. Tidigare forskning kring shoppingberoende visar att 22 av 24 människor som lider av beroendet är kvinnor, där av det homogena urvalet (Lee, Lennon & Rudd, 2000). Kvinnorna har olika sysselsättningar och där med olika ekonomiska förutsättningar. Vissa av deltagarna har stora ekonomiska skulder till följd av sitt shoppande medan andra inte är skuldsatta men ändå anser att de handlar alldeles för mycket. 4.5 Datainsamling I min studie har jag använt mig av semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Semistrukturerade intervjuer innebär att man utgår från en intervjuguide med specifika teman som berörs under samtalen med intervjupersonerna. Även frågor som inte ingår i intervjuguiden kan ställas för att knyta an till vad deltagarna sagt. Det gör att intervjupersonerna får en stor frihet i att utforma svaren på deras eget sätt. Intervjuprocessen blir på så sätt väldigt flexibel (Bryman, 2018:563f). När jag har utfört mina intervjuer har jag tagit med mig det hermeneutiska grundantagandet om dialog. Gadamer (Bindning & Tapp, 2008:22f) menar att de är genom dialog och genuint öppna konversationer som ämnen kan förstås fullt ut. Genom att sammansmälta sina förståelsehorisonter kan deltagarna i en dialog upptäcka att ämnet är mer utbrett och annorlunda än vad man tidigare antagit. Genom att sammansmälta sina förståelsehorisonter uppnår man en gemensam förståelse, vilket är målet med en dialog. För att skapa en bra dialog är det viktigt att man är öppen för att se saker ur andras perspektiv och för lära sig någonting av andra. Att man har en medvetenhet om att man inte vet allt vilket gör att man blir redo att ställa frågor och acceptera nya möjligheter. Det är även viktigt att låta konversationen leda en till nya nivåer av förståelse som inte fanns innan konversationen ägde rum. Meningen med en hermeneutisk intervju är således inte att

17

återskapa eller avslöja en autentisk upplevelse hos deltagaren, utan att målet är att skapa en ny förståelse för ett fenomen genom dialog (Bindning & Tapp, 2008:25f). Det är för att samla in data i enlighet med min metods grundantagande om dialog som jag har valt att använda mig av just semistrukturerade intervjuer, då det gör att intervjun blir väldigt öppen. Den semistrukturerade dialogiska intervjun möjliggör att deltagarna får tala väldigt fritt om sitt beroende och hjälpsökande vilket ger en fyllig och informationsrik kunskap. En kunskap som hade varit svårt att få fram genom exempelvis färdigformulerade frågor. Eftersom dialog även handlar om givande och tagande har jag under mina intervjuer varit mån om att dela med mig information om mig själv och mina egna tankar kring fenomenet. Jag har även startat intervjuerna med mjuka frågor om deltagarna och deras bakgrund för att skapa en genuin och öppen konversation. Under intervjun gång har jag även försökt bekräfta deltagarnas tankar och känslor. Vissa intervjuer genomfördes via Skype och andra via telefon beroende på vad deltagarna var bekväma med. I överenskommelse med deltagarna spelades varje intervju in för att underlätta det analytiska arbetet. 4.6 Analys Ödman (2007:97f) beskriver analysprocessen som ett pusselläggande. I början ligger det en hög med massa pusselbitar och man har ingen aning om var man ska börja. Men när man sedan börjar plocka bland bitarna, experimenterar och försöker foga ihop dem passar helt plötsligt två bitar ihop. Plötsligt stämmer fler och fler bitar tills pusslet är lagt. Man bildar en helhet som består av smådelar. I tolkningsprocessen krävs det på samma sätt att man hela tiden pendlar mellan del och helhet, då det skapar förståelsen. Men för att kunna få en djupare och ökad förståelse krävs det ett mer ansträngande tolkningsarbete för att nå en högre abstraktionsnivå. Tolkningar på lägre och högre abstraktionsnivåer i analysprocessen ska bygga på varandra, det kallas totalisering och innebär att den nya tolkningen omsluter den tidigare och omfattar en större del av verkligheten (Ödman, 2007:66f). Förståelsen utveckling ska gå mot en ökad totalisering och precisering, vilket gör att förståelse-och tolkningsprocessen liknar en spiral (Ödman, 2007:104f). Inledande tolkningen Den inledande tolkningen befinner sig på en låg abstraktionsnivå. I detta steg vill man skapa sig en inledande förståelse för sin data. Det innebär att man gör en grov första tolkning av sitt datamaterial och skapar strukturer genom teman och kategorier, på så sätt klargör man vilka meningar som finns (Dahlberg, Dahlberg & Nyström, 2007:281f). Konkret innebar det att jag läste igenom mina transkriptioner flera gånger för att få en översiktlig förståelse, samt att jag kodade mitt datamaterial för att utifrån detta kunna göra en helhetstolkning. Jag skapade teman utifrån vad som var frekvent förekommande under intervjuerna och därmed betydelsefullt. De åtta översiktliga teman jag kom fram till presenterar en helhetsbild av materialet. Fördjupad tolkning I den fördjupad tolkningen sorterar man sin inledande tolkning och försöker hitta underliggande meningar som tidigare inte framkommit. I denna fas kan man även ta in teori för att kunna se sin data och dess meningar bättre (Dahlberg et al. 2007:282f). Den fördjupad tolkningen ska utgöra en totalisering av den inledande tolkningen genom att omsluta den och även täcka en större del av verkligheten (Ödman, 2007:66f). För att uppnå detta har jag utgått från mina teman i den inledande tolkningen, jämfört dem med varandra för att försöka hitta samband och olikheter, för att sedan kunna hitta underliggande meningar som jag inte fått syn på tidigare. Jag har även använt mig av mitt teoretiska ramverk som presenterades tidigare, det bidrog till att jag kunde tilldela tolkningarna ny mening och skapa en förståelse på en

18

högre abstraktionsnivå. Mina inledningsvis åtta teman blev till fyra teman som överensstämmer med mina teorier och binder ihop de tidigare tolkningarna. Det är viktigt att tolkningarna lyfts till en högre abstraktionsnivå för att kunna nå en ökad förståelse och förklarning till fenomenet. Huvudtolkning Huvudtolkningen ska vara på en ytterligare högre abstraktionsnivå än de tidigare tolkningarna och på så sätt även djupare ner i den hermeneutiska spiralen. Huvudtolkningen ska skära igenom alla tidigare tolkningar och binda ihop dem som en helhet. Man kommer fram till sin huvudtolkning genom att göra jämförande analyser som leder till en mer omfattande förståelse. Man jämför sin fördjupad tolkning med varandra för att hitta likheter och skillnader. Små segment av mening sätts ihop och man upptäcker strukturer och mönster som tidigare varit dolda (Dahlberg et al. 2007:284f). Huvudtolkningen ska således ge en djupare förklarning av den betydelse som tidigare tolkning och data tilldelats. För att hitta min huvudtolkning och därmed besvara studiens frågeställning jämförde jag mina tidigare fördjupande tolkningar med varandra. Målet var att finna mönster, skillnader och likheter för att kunna hitta den röda tråden som binder tolkningarna samman. 4.7 Etiska överväganden Nygren (2012:24f) beskriver att kvalitativa studier ofta innehåller djupgående, nära och integritetshotande frågor kring erfarenheter och upplevelser i deltagarnas liv. Det är därför viktigt att etiska risker värderas och hanteras. Eftersom min studie innehåller just djupgående frågor kring deltagarnas tidigare upplevelser och tankar är det av stor vikt att jag tar hänsyn till de fyra forskningsetiska principerna. De fyra allmänna huvudkraven på forskning kallas informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2012:6f). Nedan kommer jag redogöra för vad de följande kraven innebär och hur jag har säkerställt att kravet uppfylls. (1) Informationskravet: Innebär att forskaren ska informera deltagarna och den aktuella forskningens syfte. Det ska framgå att deltagandet är frivilligt och att de alltid har rätt att bryta deltagandet när de vill utan att behöva ange skäl till varför (Bryman, 2018:170f). Jag uppfyllde detta krav genom att skicka ett missivbrev till intervjupersonerna, där de fick välja om det ville vara med i undersökningen efter att ha läst missivbrevet. I brevet framgick bland annat studiens syfte och information om att deltagandet var helt frivilligt och kan avbrytas när som helst. (2) Samtyckeskravet: Innebär att deltagarna själva har rätt att bestämma över sin medverkan (Bryman, 2018:170f). Detta krav uppfylles då jag fick samtycke från samtliga deltagare att utföra intervjun. (3) Konfidentialitetskravet: Innebär att alla ingående uppgifter om deltagare i undersökningen ska ges största möjliga konfidentialitet. Personuppgifter ska förvaras så obehöriga inte kan få tillgång till dem (Vetenskapsrådet, 2012:12f). Detta krav har uppfyllts genom att intervjuinspelningarna raderades direkt efter transkriberingen. Transkriberingarna förvarandes i en mapp på min dator där lösenord kräves för att få tillgång till dem. Information om deltagarnas namn, ålder, osv. finns varken med i transkriberingen eller i uppsatsen. (4) Nyttjande kravet: Alla uppgifter som samlas in om deltagarna får endast användas för forskningsändamål (Bryman, 2018:171f). Detta krav uppfylls då informationen jag samlar in endast kommer användas till den här studie och inget annat. Jag har även informerat deltagarna om var uppsatsen kommer att publiceras så de kan få tillgång till den.

19

5. RESULTAT I följande avsnitt kommer jag att presentera studiens resultat i tre steg. Det första steget är den inledande tolkningen som representerar en helhetsbild av det insamlade datamaterialet. I nästa steg som är den fördjupad tolkningen kommer jag att presentera citat från mina intervjupersoner och fördjupa mina tolkningar med hjälp av mitt teoretiska ramverk som presenterats i tidigare avsnitt. Den fördjupad tolkningen kommer att utgöra en totalisering av den inledande tolkningen. Intervjupersonerna har anonymiserats och kommer att benämnas IP (intervjuperson) 1,2,3,4 eller 5 för att göra en tydlig uppdelning av intervjupersonerna. I det tredje och sista steget kommer huvudtolkningen att presenteras. Tolkning kommer befinna sig på en högre abstraktionsnivå än de tidigare tolkningarna och knyta ihop studiens resultat. Huvudtolknigen går som en röd tråd genom de tidigare tolkningarna och är kopplad till studiens teoretiska ramverk. 5.1 Inledande tolkning Nedan kommer jag att redogöra för den inledande tolkningen. Det innebär en grov första tolkning av mitt resultat som har sin början i noggrann läsning och kodning av mina intervjutranskriptioner. Kodningen innebär att jag läste igenom mina intervjutranskriptioner upprepande gånger och färgmarkerade olika ämnen som framkom. Det gjorde att jag enkelt kunde se vilka ämnen som var återkommande och därmed betydelsefulla för studien. Läsningen och kodningen resulterade i åtta översiktliga teman som var återkommande under intervjuerna och således betydelsefulla. Nedan presenteras de åtta teman som framkom. 5.1.1 Andras negativa föreställningar Samtliga intervjupersoner beskriver att det upplever att utomstående personer har negativa föreställningar om människor som lider av ett shoppingberoende. En gemensam nämnare är att intervjupersonerna beskriver att de upplever att människor runt omkring ser på dem som dumma i huvudet, korkade, karaktärslösa och oförmögna lägga band på sig själva. 5.1.2 Skammen Samtliga intervjupersoner berättar under intervjuerna att de skäms över sitt shoppingberoende. Deltagarna upplever stor skam och ångest över sina handlingar eftersom dem är medvetna om att de handlar på ”fel” sätt, samtliga undviker att prata med andra som sitt beroende på grund av den skammen de känner. 5.1.3 Känner att beroendet inte tas på allvar Intervjupersonerna beskriver att deras shoppingberoende ofta skojas bort av andra och att de känner att beroendet inte tas på så stort allvar. Den allmänna uppfattningen hos intervjupersonerna verkar vara att människor runt omkring inte förstår omfattningen av deras problem och känner därför att andra inte tar problemet på allvar. 5.1.4 Dölja sitt beteende för närstående Någonting som är återkommande i samtliga intervjuer är att deltagarna berättar att det ofta försöker dölja sitt beteende på ett eller annat sätt. Det använder olika strategier för att dölja sitt beteende. Vissa av deltagarna döljer det genom lögner och andra genom konkreta handlingar så som att betala räkningar i smyg innan ens partner ser dem eller genom att gömma shoppingpåsar. Gemensamt är dock viljan att dölja sitt beroende för andra.

20

5.1.5 Undviker sjukvården Gemensamt för samtliga intervjupersoner är att ingen av dem försökt söka hjälp via sjukvården. Ingen av intervjupersonerna tror att vården skulle vara till någon hjälp i deras nuvarande situation. Den allmänna uppfattningen verkar vara att sjukvården inte kommer ta deras beroende på allvar på samma sätt som andra beroenden och därför kommer det inte få någon bra hjälp. 5.1.6 Dela med sig till andra Gemensamt för alla intervjudeltagare är att ingen av dem är transparant med sitt beroende för vänner, bekanta eller familj. Men majoriteten har berättat för en nära familjemedlem så som en förälder eller partner, en person som de känner att de kan lite på och som inte kommer berätta för någon mer. Intervjupersonerna är även öppna för att prata om sin situation med andra i samma sits på internet och i olika Facebook grupper. Den gemensamma nämnaren är lättnaden i att känna att man inte är ensam om sin situation och kunna få stöttning av någon eller några som inte dömer en. 5.1.7 Rättfärdigar sitt beteende En övervägande del av intervjupersonerna nämner under intervjuns gång att dem ofta försöker rättfärdiga sitt handlande både för sig själv och inför andra. Det sker genom olika tillvägagångssätt så som att handla saker till andra, skylla på att man har pengar över och råd eller genom att motivera köpen med att man är värd sakerna. 5.1.8 En diagnos hade underlättat Samtliga intervjupersoner berättar att det tycker att det borde finnas en diagnos för shoppingberoende. Övervägande intervjupersoner verkar vara överens om att en diagnos hade kunnat underlätta hjälpsökande och att det hade funnits mer kunskap om beroendet samt tagits på större allvar av andra om det fanns en diagnos. 5.2 Fördjupad tolkning De åtta temana från den inledande tolkningen ligger till grund för den fortsatta analys och tolkningsprocessen i den fördjupad tolkningen som kommer att presenteras nedan. Tolkningar har fördjupats genom mitt teoretiska ramverk av Goffman och Becker som presenterats tidigare för att kunna höja abstraktionsnivån. Den fördjupad tolkningen utgör en totalisering av den tidigare inledande tolkningen genom att omsluta den men även täcka en större del av verkligheten. Det innebär att mina inledande åtta teman har blivit till fyra teman genom att jag utgått från den inledande tolkningen och jämfört dessa teman med varandra för att hitta samband, likheter och olikheter. De inledande åtta temana har genom denna process blivit till fyra teman som överensstämmer med mina teorier och binder ihop den tidigare inlednande tolkningen. 5.2.1 Passiva känslor Följande tema är en totalisering av den tidigare inledande tolkningens teman skammen och känner att beroendet inte tas på allvar. Dessa teman lyfter att samtliga deltagare skäms över sitt beteende och har en stor ångest över sitt handlande då de är medvetna om att det de gör är ”fel” enligt andra. Samt att intervjupersonerna känner att deras beroende ofta skojas bort, inte tas på allvar och att andra inte förstår vidden av deras problematik. Med passiva känslor menar jag viljelösa och likgiltiga känslor som deltagarna visar upp kring sin situation. Känslor som bidrar till att de undviker att prata öppet om sitt beroende, accepterar att beroendet ofta

21

skojas bort och inte gör några ansträngningar för att försöka förklara vidden av deras problematik för andra. Det har märkts utifrån det svar jag har fått under intervjuerna att det finns en stor skam kring intervjupersonernas handlande. Majoriteten av intervjupersoner har endast berättat för sina allra närmsta så som en förälder eller partner om sitt beroende och är inte öppna om det till andra så som vänner eller släkt på grund av skammen som finns kring beroendet. Intervjupersonerna håller med om andras bedömningar om att det de gör är fel, att man ska kunna kontrollera sig själv och att det är ens eget fel att man hamnat i den här sitsen. Under intervjuerna blir tydligt att det finns mycket skam kring beroendet. I citatet nedan talar IP4 om sitt beteende kopplat till skam och beskriver det på följande sätt:

IP4: Det är skämmigt! (Suckar)Är det, fyfan det känns som en vuxen kvinna ska fan kunna kontrollera sig själv. Asså man ska liksom inte… nej men det är pinsamt beteende, är det.

Min tolkning är att IP4 inte tycker att hon lever upp till förväntningen som finns om att en vuxen kvinna ska kunna ha kontroll över sig själv och tycker det är pinsamt att hon handlar på det sättet hon gör. IP3 uttrycker sina tankar om skam kring beroendet nedan.

IP3: Det är så mycket skam och ångest för man vet att det man gör är fel. Man får en liten fix för stunden när man köper någonting med sedan kommer det här, åh shit vad har jag gjort för någonting, det här var inte bra. Sen mår man dåligt och det går som i en ond cirkel igen, att det där gör ingenting, det där köper jag och mår bra. Sen mår man bra för stunden men sen kommer ångesten och skammen och så går det så på repeat runt. Man skäms och vill liksom lösa situationen själv, inte dra in andra när det är ens eget fel. Man skäms för hur man beter sig liksom.

IP3 uttrycker att hon är medveten om att det hon gör är fel och skäms därför över sitt beteende. Men att hon inte vill dra in andra i problemet på grund av att hon känner att det är hennes eget fel, hon skäms och känner att bara hon kan lösa detta. Jag tolkar det som att inte dra in andra i problemet innebär att man håller problemet för sig själv och inte talar om det. I citatet av IP2 nedan beskriver hon hur skäms så pass mycket över sitt beteende att hon inte ens kan prata med sin närmsta familj eller vänner om det.

IP2: Åh nej jag har faktiskt aldrig pratat med det om någon eftersom jag tycker att det är så pass pinsamt. Intervjuare: Inte ens med närmsta familj eller vänner? IP2: Nej nej nej, jag skäms för mycket, tycker det är för jobbigt att prata om.

Min tolkning blir att IP2 skäms så pass mycket över sitt beteende att hon inte ens försöker att prata om det med sina närasåtende om det då hon tycker att det är alldeles för jobbigt. Samtliga intervjupersoner beskriver att när de väl nämner något kring sitt beroende för andra känner de att de blir de inte tagna på speciellt stort allvar. Under mina samtal med deltagarna upplever jag att det även finns en slags känsla av acceptans kring detta, man accepterar på nått sätt att deras beroende inte ses som lika allvarligt som exempelvis alkoholism. I citaten nedan

22

av IP2 kan man se hennes beskrivning kring hur hon upplever att andra ser på hennes problem.

IP2: Asså det går ju att skoja bort på ett annat sätt, ingen tar det på samma allvar som typ alkoholproblem. Tror att det är för att ett alkoholproblem kan man se på kroppen att det här är inte bra, du kan ha skrumplever eller nått. Men i det här beroendet finns det inget sånt. Matmissbruk också till exempel det resulterar till övervikt och spelmissbruk visst där han man kommit längre och det är jättebra även om det bara är psykiskt och inte har några kroppsliga tecken som man kan se.

IP2 beskriver att shoppingberoende går att skoja bort på ett annat sätt än exempelvis alkoholmissbruk, hennes teori är att det beror på avsaknaden av kroppsliga symptom. Men hon tycker att det är positivt att spelberoende i alla fall kommit längre trots att det inte syns på kroppen. Nedan beskriver IP1 sina upplevelser kring hur andra reagerat på hennes beroende.

IP1: Ee nej människor förstår inte, det skämtas bort väldigt mycket liksom. Kommer ihåg en gång när mamma till och med köpte en korthållare till mig där det stod: ”Born to be a shopaholic” på. Dom skämtade bort det allihopa även min familj (skrattar till).

IP1 redogör för hur hon känner att andra och även hennes familj skämtar bort hennes beroende problematik. Hon beskriver ett tydligt exempel på hur hennes mamma gett henne en korthållare som insinuerade att hon var en shopaholic, men verkade även själv skratta med. Shopaholic är ett återkommande ord under mina intervjuer och jag tolkar det som att det är ett skämtsamt namn man använder på någon som handlar alldeles för mycket, det blir såldes ett sätt att skämta bort problematiken med ett roligt begrepp. Det blir tydligt i detta tema att intervjupersonerna intar en passivkänslosamroll. Deras känslor av skam gör att de inte pratar öppet om sitt beroende med andra. När de väl gör det känner de att de inte blir tagna på allvar, men det är ingenting som de direkt beskriver som felaktigt eller som deltagarna försöker stå upp emot. Jag tolkar det som att deltagarna skäms, håller en låg profil och att det finns känslor av acceptans kring att deras situation skojas bort av andra. Goffman använder termen stigma för att beskriva bakgrunden till stämpling av ett avvikande beteende. Han beskriver att varje samhälle själv bestämmer vilka medel som används för att dela in personer i olika kategorier och avgöra vilka egenskaper som ska uppfattas som ”normala” för varje kategori. Vi utgår från dessa normativa förväntningar och när vi upptäcker att en person inte lever upp till förväntningarna och därmed har en negativ egenskap som gör personen annorlunda ser vi på personen som onormal och utstött. Att stämplas på sådant sätt innebär ett stigma, en skam (Goffman, 2015:10f). En individ som besitter ett stigma avviker alltså från våra förväntningar på ett negativt sätt. Som jag redogjort för ovan verkar mina intervjupersoner ha en gemensam uppfattning om att den normativa förväntningen i vårt samhälle är att man ska kunna hantera sina impulser och inte handla på ett sätt som sätter en i stora skulder. Intervjupersonerna är medvetna om det här och skäms eftersom de inte klarar av att leva upp till de normativa förväntningarna som finns och bär därför på en mindre önskad egenskap (ett stigma). Känslan av skam finns ständigt med dem eftersom det finns en medveten om att det är skamligt att besitta den egenskapen de gör. Becker (2011:22f) menar att en människa blir till en avvikare om hen stämplas som det. Enligt stämplingsteorin är det alltså inte en egenskap hos personen som begår en handling utan en konsekvens av att andra tillämpar regler på en ”överträdare”. Därför kan man inte veta om en handling är avvikande förrän andra har reagerat på den. Det handlar inte om själva

23

handlingen utan interaktionen mellan människor. Baserat på detta är min tolkning att intervjupersonernas passiva känslor kring att inte bli tagna på allvar ett sätt att själva inte känna sig som avvikare. Eftersom andras reaktioner avgör om man är en avvikare eller inte blir de accepterande känslorna av andras bortskämtande ett sätt att själv inte känna sig som en avvikare själv och undvika ”allvarligare” stämplingar. Andras mer skämtsamma och lättsamma reaktioner på deras handlande gör att de inte behöver känna sig som människor med psykiska eller tvångsmässiga problem utan mer som lite impulsiva shopaholics, vilket är en stämpling att föredra och därför accepteras. 5.1.2 Passiva beteenden Följande tema är en totalisering av den tidigare inledande tolkningens teman andras negativa föreställningar, dölja sitt beteende för närstående och undviker sjukvården. Dessa teman berör att samtliga intervjupersoner upplever att det finns negativa föreställningar om människor med ett shoppingbeorende, att intervjupersonerna ofta anstränger sig för att dölja sitt handlande för andra samt att ingen av deltagarna har sökt hjälp via sjukvården. Med passiva beteenden syftar jag till passiva beteenden deltagarna visar upp så som att likgiltigt acceptera samhällets bild av dem, att själva handlingsförlamat utgå från andras bedömningar av dem och undvika att söka hjälp. Utifrån de svar jag fått under intervjuerna blir det tydligt att deltagarna är väldigt medvetna om vilka uppfattningar de upplever finns om människor som lider av ett shoppingberoende. De beskriver att de tror att andra människor skulle uppfatta dem som dumma, karaktärslösa och korkade om de visste om hur de handlade. I citatet nedan beskriver IP3 hur vad hon tror att andra människor tänker om shoppingberoende.

IP3: Andra tänker nog att shoppingberoende är lite dumma i huvet, jag menar hur kan man vara så dum att man handlar så mycket grejer och sätter sig i skiten på det här sättet man gör. Då är man ju fan dum.

IP3 beskriver att hon tror att andra ser på shoppingberoende som lite dumma i huvudet eftersom man sätter sig själv i en jobbig situation. Jag tolkar det även som att hon själv utgår från ”de andras” bedömningsstandard och verkar tycka att hon själv är dum eftersom hon beter sig som hon gör. IP5 beskriver nedan hur hon upplever att andra resonerar kring människor som är shoppingbeorende.

IP5: Jag tror typ att andra tänker att man är lite osmart, att man typ inte kan hantera sig själv, att man är sjuk typ (skrattar till). Dom förstår väl typ inte hur man kan låta det gå så långt, men det är svårt. Det går liksom inte att bara sluta handla, förstår du hur jag menar? Det är ju liksom ett helt sjukt beteende, jag vet det.

IP5 redogör för sina uppfattningar om andras tankar om shoppingberoende och verkar ha samma bild som IP3 ovan om att shoppingbeorende ses som osmarta människor. IP5 avlutar även med att konstatera att det ”är ett helt sjukt beteende”, såldes tolkar jag det som att även hon håller med om ”de andras” bedömningar som hon redogjort för innan och kallar därför sitt eget beteende för sjukt. För att undvika att framstå på ett negativt sätt inför andra anstränger sig samtliga intervjupersoner på olika sätt för att dölja sitt beteende, det sker genom olika tillvägagångssätt

24

men målet är det samma, att inte avslöjas som shopping beroende inför andra. I citatet nedan beskriver IP3 hur hon gick tillväga för att dölja sitt handlande för sin sambo.

IP3: Mm ja det var väl typ varje månad när man skulle betala räkningar, jag gömde vissa räkningar för han för att han inte skulle se dom. Sen betalde jag dom med mitt bankomatkort för att inte han skulle kunna se det på huskontot där vi har gemensamma räkningar annars.

IP3 beskriver alltså hur hon betalde vissa räkningar i smyg för att hennes sambo inte skulle upptäcka vilka belopp hon shoppat för den senaste månaden. I följande citat från en intervju berättar IP1 om hur hon dolde sitt handlande för sin mamma.

IP1: Ja jo men det har jag gjort. När jag bodde hemma och sa till mamma att jag skulle gå ut och bara äta med en kompis liksom, och sen så slutade det upp med att oj nu har jag shoppat i tre olika butiker då har jag liksom snabbt när jag kom hem gömt påsarna på mitt rum och lagt ut kläderna i garderoben för att hon inte ska förstå att jag handlat.

IP1 beskriver hur hon gömde shoppingpåsarna för sin mamma för att kunna dölja att hon hade varit och handlat trots att hon bara skulle äta med en kompis. Jag tolkar det som att intervjupersonen inte vill bli avslöjad med att hon inte klarar av att gå ut och äta en lunch utan att shoppa. Samtliga deltagare väljer även att undvika sjukvården och motiverar det med att de tror att sjukvården inte skulle ta deras beroende på allvar eller kunna förse dem med den hjälp de behöver. I följande citat beskriver IP4 varför hon inte sökt hjälp via sjukvården.

IP4: Ee nej det har jag inte. Jag har väl tänkt att det kanske inte riktigt, samma lika där, det tas inte på så stort allvar och det kanske liksom, visst det är ett beroende och det är liksom ett problem men jag vet inte, de känns inte som någonting man kan söka hjälp för via sjukvården liksom, förstår du hur jag menar? Man söker liksom inte hjälp till vården för att man inte kan sluta shoppa. Lite så… På nått sätt känns det nästan som att det är för fan nästan mer skämmigt att komma och säga att jag kan fan inte sluta shoppa än att komma in och säga att man inte kan sluta dricka. För det känns som en bagatell jämförelsevis med andra sorters beroende.

IP4 beskriver att hon inte sökt hjälp via sjukvården eftersom hon inte tror att det skulle tas på allvar, att det inte känns som ett problem man vänder sig till vården för. Dessutom beskriver hon att det är skämmigt att söka hjälp för att man inte kan sluta handla, då det är en bagatell om man jämför man andra beroenden. IP5 har inte heller sökt hjälp via sjukvården och motiverar det på följande sätt.

IP5: Nej jag har inte sökt hjälp så. Tror inte att vården skulle kunna hjälpa mig på det sättet, inte för det hära beroendet alla fall. Tänker typ att det finns ju människor med allvarliga beroenden som inte ens får hjälp och får stå i långa köer och så. Varför skulle dom då hjälpa någon som inte kan sluta shoppa (skrattar till). Tror inte man skulle bli prioriterad eller tagen på allvar typ.

Jag tokar detta citat som att IP5 bagatelliserar sitt beroende och menar att man inte söker sig till sjukvården för den typen av beroende, det gör man med allvarligare beroenden. Dessutom tror hon inte att hon skulle bli tagen på allvar om hon nu hade sökt vård. IP5 beskriver vilken

25

bild hon upplever att samhället har om hennes beroende och verkar hålla med om den, att shopping beroende inte är så allvarligt jämfört med andra beroenden. Intervjupersoner verkar ha en gemensam uppfattning om att andra runt omkring ser på människor som lider av ett shoppingberoende som dumma och karaktärslösa. Att det är dumheten och oförmågan att lägga band på sig själva som gör att de befinner sig i sin problematiska situation. Goffman (2015:12f) beskriver att en individ som besitter ett stigma avviker från de normativa förväntningarna som finns på ett negativt sätt. De som inte avviker från förväntningarna kallas ”de normala”. De normala bygger ofta upp en så kallad stigmateori för att försöka förklara den stigmatiserade personens underlägsenhet. I detta fall verkar stigmateorin som skapats av ”de normala” förklara shoppingbeorende som att det drabbar människor som är korkade, osmarta och karaktärslösa. Deltagarna agerar passivt och verkar inte stå upp eller försöka förklara orsaken bakom sin problematik för andra utan väljer snarare att anpassa sig utifrån stigmateorin. Man förhåller sig till teorin och försöker istället måla upp en bild av sig själva där den negativa egenskapen saknas. De försöker dölja sitt beroende för andra genom att exempelvis gömma shoppingpåsar eller betala räkningar i smyg. Det beter sig på detta sätt för att undvika att från att framstå som ”dum” inför andra och dölja sitt stigma. Vidare beskriver Goffman att de stigmatiserade individerna ofta håller med om de föreställningarna som ”de normala” har målat upp. Det innebär att de själva använder sig av de andras bedömningsstandard vilket resulterar i att de själva inte heller känner sig normala (Goffman, 2015:14ff). Detta ser jag tydligt under mina intervjuer då intervjupersonerna själva beskriver sig som dumma, sjuka och oförmögna kan lägga band på sig själva. Samtliga deltagare väljer även att undvika sjukvården med motiveringen att vården inte kommer ta dem på allvar. Men intervjupersonerna verkar ändå hålla med om samhällsbilden de själva målar upp om sitt beroende, så som att deras beroende inte bör tas på allvar eftersom det finns allvarligare beroenden. De utgår på det sättet från ”de andras” bedömningsstandard och verkar tycka att de själva är dumma i huvudet, sjuka, okontrollerade och inte bör tas på lika stort allvar som andra med annan beroendeproblematik inom vården. Att utgå från andras bedömningsstandard och förhålla sig till rådande stigmateorier och därmed acceptera vad samhället säger om en tolkar jag som passiva beteenden. Beteenden som inte har någon strävan efter att förändra sin situation. 5.1.3 Aktiva känslor Följande tema är en totalisering av den tidigare inledande tolkningens tema en diagnos hade underlättat. Under detta tema lyfter samtliga deltagare att de anser att det borde finnas en diagnos för shoppingberoende. En befintlig diagnos tror deltagare hade underlättat i deras hjälpsökande och gjort att beroendet hade tagits på större allvar. Med aktiva känslor menar jag känslor som är av mer verksamma och agerande karaktär. Känslor av att faktiskt vilja förändra den rådande situationen och bli tagen på allvar. I citatet nedan redogör IP1 för hennes tankar kring huruvida en diagnos för shoppingbeorende borde finnas.

IP1: Det tycker jag absolut för jag tycker att det är lika allvarligt som att vara spelberoende eller nikotinberoende liksom eller alkoholberoende. Allt sånt går det att få hjälp om och det är lika allvarligt att vara shoppingbeorende för vissa tar ju liksom lån för att kunna handla det dom vill ha och sitter med en massa skulder.

26

IP1 beskriver att hon anser att ett shoppingberoende är lika allvarligt som andra beroenden så som alkohol- eller spelberoende eftersom det kan resultera i ekonomiska problem och därför bör man kunna få lika bra hjälp för shoppingberoende som för andra beroenden. Ett återkommande svar under intervjuerna på detta ämne är att man jämför shoppingbeorende med andra beroende och menar att det är lika allvarligt, bör tas på samma allvar och bör diagnostiseras på likande sätt Det ser vi även exempel på i IP5 citat nedan kring hur en diagnos hade påverkat hennes situation.

IP5: En diagnos hade nog underlättat tror jag… Nu känns det lite mer som att det här beroendet inte är ett riktigt som typ spelberoende eller alkohol utan mer ett konstigt beteende typ. Om det fanns en diagnos kanske det hade blivit taget på lite större allvar eller nått. Man kanske hade fått hjälp enklare också, funnits mer kunskap typ.

Även här jämförs shoppingberoende med andra beroenden och IP5 beskriver att det borde tas på större allvar och finnas mer kunskap kring beroendet då detta eventuellt skulle underlätta hjälp sökandet. Detta tema redogör för mer aktiva känslor kring shoppingberoende som jag inte sett i tidigare teman. Här sticker deltagarna ut hackan och visar att de känner att shoppingberoende faktiskt är lika allvarligt som andra beroenden och bör behandlas där efter. Vilket blir en tydlig motsats till det vi sett under temat passiva känslor. Med grund i Beckers teori om att det är andras reaktioner på handlingar som avgör om ett beteende är avvikande eller inte beskrivs det där mer passiva känslor som möjliggör för individen att själv inte känna sig avvikande och även undvika allvarliga stämplingar från andra (Becker, 2011:24f). Men i följande tema verkar deltagarna däremot vilja ha en ”stämpling”. Deltagarna känner att det vill att beroendet ska tas på allvar och att det ska finnas mer kunskap som deras tillstånd, vilket det är överens om att en diagnos skulle kunna möjliggöra. De känner att de vill bli diagnostiserade eftersom en diagnos vetenskapligt hade fastställt hur beroendet fungerar, hur de ska behandlas och därmed underlätta i deras hjälpsökande. Med grund i Beckers tankar om att det just är interaktionen mellan människor som avgör om någonting är avvikande eller inte tolkar jag det som att intervjupersonerna i detta tema känner att interaktionen måste förändras och vill bemötas på ett annat sätt av exempelvis vården. De vill att bilden av shoppingberoende ska bli annorlunda och få lika mycket respekt och kunskap som andra beroenden får. Men det verkar inte vara möjligt utan en diagnos, dessa känslor kring viljan att ha ett erkännande tolkar jag som mer aktiva känslor, känslor som visar att deltagarna vill att situationen ska förändras. 5.1.4 Aktiva beteenden Följande tema är en totalisering av den tidigare inledande tolkningens teman, dela med sig till andra och rättfärdigar sitt beteende. Dessa teman tar upp hur intervjupersonerna inte känner att är hållbart att hålla sitt beroende helt för sig själva och väljer därför att berätta för en person i deras närhet som de litar på samt prata med andra shoppingbeorende på internet. Även att deltagarna tenderar att rättfärdiga sitt beteende för sig själva och andra. Med aktiva beteenden menar jag utåtriktade och agerande handlingar så som att vända sig till andra i sitt hjälpsökande och försöka förklara bort sitt beteende för andra istället för att acceptera deras bild av en. Under intervjuerna framgår det tydligt att deltagarna känner att det är tufft att hålla beroendet helt för sig själva då det känner sig väldigt ensamma i sin situation. När de känner att situationen inte längre är hållbar väljer de att berätta om sitt beroende för någon som de har

27

förtroende för. I citatet nedan beskriver IP1 varför hon valde att berätta för sin mamma om sitt beroende.

IP1: Nej asså jag kände väl att jag inte pallade hålla det inom mig ännu mer, det gick liksom inte var så jävla trött på att ljuga för mamma och skämdes så mycket för det. Kommer ihåg att det var så skönt efter jag berättat kände mig typ inte lika ensam efter det.

IP1 beskriver att hon valde att berätta för sina mamma eftersom hon inte ville hålla det inom sig länge och kände en lättad och mindre ensamhet efter hon berättat. I citatet nedan beskriver IP5 varför hon valde att berätta för sin sambo om sitt beroende.

IP5: Men de gick ju liksom inte längre, hålla på att gömma räkningar, ljuga om vart våra pengar tog vägen och så. Jag var liksom helt slut typ var liksom alltid rädd för att bli upptäckt. Så det var ju verkligen en lättnad när jag berättade, han hade väl misstänkt det innan men det var skönt och han tog det ändå ganska bra. Nu blev det liksom vår lilla hemlighet istället.

IP5 beskriver att hon valde att berätta för sin sambo för att hon inte orkade dölja det längre och även hon upplevde en lättnad när hon lättat på hjärtat och berättat om sitt problem. Jag tolkar det som att hon och sambon nu har en hemlighet och döljer detta tillsammans. Men det framgår även en motsägelsefull baksida kring deltagarnas berättande som kan vara värd att nämna. Under intervjuerna framgår det att flera av deltagarna fortsätter att dölja sitt handlande för personen de anförtrott sig till. Ett exempel på detta kan man se i citatet nedan av IP5.

IP5: Jo men det händer att jag gömmer räkningar ibland och så, kan säga att jag betalat nått som jag inte gjort för att kunna förklara vart pengarna tog vägen lite så.

IP5 beskriver att hon fortsätter att dölja sitt handlande för sin sambo genom i stort sätt samma tillvägagångssätt trots att hon valt att berätta för honom. IP1 beskriver hur hon fortsatte att försöka dölja sitt handlande för sin mamma trots att hon valt att berätta för sin mamma. I citatet nedan beskriver hon hur hon gick tillväga.

IP1: Ja jo men det har jag gjort. När jag bodde hemma och sa till mamma att jag skulle gå ut och bara äta med en kompis liksom, och sen så slutade det upp med att oj nu har jag shoppat i tre olika butiker då har jag liksom snabbt när jag kom hem gömt påsarna på mitt rum och lagt ut kläderna i garderoben för att hon inte ska förstå att jag handlat.

Intervjupersonerna redogör alltså för ett pendlande mellan att berätta och sedan fortsätta att dölja. Man väljer att aktivt berätta om sitt beroende för att kunna få stöd och hjälp men samtligt arbetar man aktivt för att fortsätta att dölja beteendet. Vissa av intervjudeltagarna är medlemmar i Facebookgrupper för människor som är shoppingberoende och delar med sig av sina erfarenheter och tankar där medan andra deltagare är med i Facebook-grupper som inte direkt är kopplade till shoppingbeorende men ändå väljer att dela med sig av erfarenheter där för att hitta andra i samma sits. Deltagarna beskriver att det är skönt att känna att man inte är ensam om sin situation och att och kunna

28

prata med andra som förstår vad man går igenom. Nedan besvarar IP2 frågan om varför hon väljer att dela med sig av sina erfarenheter på internet.

IP2: Jo men det är ju skönt att kunna ventilera det man känner, och prata med andra som känner likadant och förstår liksom. Det är skönt att veta att man inte är ensam på nått sätt. Det är väl det som är typ huvudsyftet med gruppen, att inte känna sig ensam om det. Det finns liksom utrymme att dela med sig och prata om det utan att bli dömd.

Min tolkning av svaret ovan är att IP2 tycker att det är skönt att dela med sig till andra som känner likadant eftersom det ger henne en chans att ventilera och inte känna sig ensam. Dem man pratar med kan dessutom inte döma än eftersom de sitter i samma situation själv. IP3 beskriver i följande citat varför hon väljer att dela med sig av sin situation på internet.

IP3: Ehh men det var väl för att jag ville prata med någon annan som hade varit med om liknande bara och förstår hur jobbigt det är. Höra om det var någon som hade det så extremt som jag, det var ju ganska mycket pengar det handlade om, såna saker ja. Det känns väl typ skönt för en att känna att man inte är helt ensam om det. Att det finns fler som har likande.

Utifrån IP3 citat tolkar jag det som att det återigen verkar vara känslan av att inte känna sig ensam och att det finns andra som går igenom samma sak som gör att man vill dela med sig till andra i samma situation. Det blir ett sätt att känna sig mindre ensam och inte helt onormal. Men det verkar även finnas en baksida med att ha nära kontakt med människor med samma problematik som en själv. IP3 redogörför sina tankar om denna i följande citat.

IP3: För att man kan dela med sig av sina problem och känna ah men det här är ju inte så farligt. Vilket kan vara lite farligt också då man hjälper andra och tänker att äh det är inte så farligt att bränna 2000 spänn på ett par skor. Du är värd det, jag har bränt si och såhär mycket dom senaste dagarna. Både positivt och negativt på det sättet.

Jag tolkar det som att baksidan av att ha nära kontakt med andra beroende är att man kan hjälpa varandra att rättfärdiga sitt beteende och känna att man ens eget beteende inte är lika illa om man jämför med andras. Under intervjuernas gång finns det flera tillfällen där deltagarna försöker rättfärdiga sitt överdrivna handlande båda för sig själva och för andra. I citatet nedan beskriver IP1 hur hennes beroende tog fart.

IP1: Nej men alltså när de hela började så bodde jag hemma och betalde ingenting och jobbade och fick ut bra lön. Varför ska jag då inte kunna unna mig om jag vill det för 10 000 i månaden? Så länge det inte påverkar ekonomin blir det inte ett så stort problem. Jag fick ut ca 27 00 så att shoppa för 10 000 gjorde inte så mycket. Anledningen till att jag började handla var för jag hade så pass mycket pengar, bodde hemma och hade inga egna räkningar att betala. Men sen när jag flyttade och skulle betala egna grejer blev det ju annorlunda och då började väl problemet på nått sätt.

Min tolkning av detta är att IP1 inte upplevde att hennes handlande som ett problem förrän det började påverka henne ekonomiskt. Hon rättfärdigar sitt beteende av överdriven shopping med att hon hade råd med det. Hon upplever att problemet inte startade förränn hon inte hade råd att handla på det sättet längre.

29

Ett annat sätt att rättfärdiga sitt beteende på som återkommer under intervjuerna är att handla till andra. IP4 beskriver i följande citat hur hon ursäktade sitt beteende genom denna strategi.

IP4: Ett tag handlade jag mycket saker till min mamma och tog det på avbetalning. För jag tänkte att det var liksom såhär ett sätt att ge tillbaka till henne liksom. Men samtidigt hamnade jag ju i skuld på grund av det, så det var ju ett konstigt tänk men då kunde jag ursäkta det med att: men jag handlar ju till mamma. Men egentligen handlar det ju bara om att man vill handla och då kan det bli vad fan som helst i stunden.

IP4 beskriver ovan hur hon använde ursäkten att handla till sin mamma för att kunna rättfärdiga sitt beteende. Min tolkning är att som shoppingberoende spelar det egentligen ingen roll vilken produkt man köper utan man får en kick av själva handlandet. Därför kan det, precis som IP4 beskriver, bli vad som helst i stunden. Att säga att man köper saker till andra verkar vara et vanligt sätt för de shoppingbeorende att rättfärdiga sitt handlande för sig själva och andra och möjliggör det fortsatta handlandet. Att rättfärdiga sitt handlande, berätta om sitt beroende och att dela med sig av sina erfarenheter till andra i samma situation för att få stöd tolkar jag som ett aktivt beteende. Här går man aktivt emot de negativa uppfattningarna, andras bedömningsstandard och accepterar inte vad samhället säger om en. Här vill intervjupersonerna förklara att de inte är ”osmarta” utan det finns anledningar till att de handlar som de gör. Det är inte sjuka eller dumma som andra verkar tro. Att dela med sig av sin problematik och försöka hitta andra som lider av samma stigma beskriver Goffman som ett sätt att känna sig mindre ensam. Han beskriver att stigmatiserade personer ofta känner sig ensamma och står inför en värld som inte accepterar dem och söker sig därför till sympatiska människor. Sympatiska människor är människor som anser att avvikande människor är normala i grund och botten trots deras avvikelse (Goffman,2015:28f). En sådan människa kan vara en partner eller förälder, vilken är de personer som deltagarna i min studie valt att berätta för. Men jag väljer att kalla dessa personer för förtroende personer. Förtroende personer är en person som deltagarna vänder sig till eftersom de har stort förtroende för att personen kommer stötta och hjälpa dem men inte berätta för andra om deras beroende. Men det är även dessa förtroende personer som deltagarna fortsätter att dölja sitt beteende för trots att de redan erkänt sitt problem. Ett annat exempel på sympatiska människor är människor som själva lider av samma stigma. Dessa människor har erfarenheter av hur det är att leva med stigmat och kan därför ge moraliskt stöd och handledning. Att samtala med sådana människor gör att man känner sig mindre ensam och godtagen som en normal människa. Det blir en trygg plats att prata om sitt stigma på. Det blir därför naturligt att man aktivt söker sig till likasinnade som har mer förståelse och erfarenhet om hur det är att leva med ett shoppingberoende. Det gör att man, likt Goffman beskriver, inte känner sig lika ensam i sin situation. Via internet kan intervjupersonerna få moraliskt stöd, handledning och känna sig mindre ensamma i sin situation och därför är det inte konstigt att man som shoppingberoende väljer att söka sig dit. Där man kan prata med människor som förstår vad det är man går igenom och inte dömer än för att man har stora skulder osv. Goffman (2015:30f) menar att det är väldigt vanligt när man sociologiskt utforskar stigmatiserade personer att man kommer i kontakt med dessa typer av gemenskapsliv mellan medlemmar i olika kategorier, vilket jag gjort. Även Becker som ser på avvikelse som en karriär talar om organiserade avvikargrupper vilket innebär grupper där medlemmarna har sin avvikelse gemensamt (Becker, 2011:44f). Facebookgrupperna för shoppingbeorende kan ses som en form av organiserad avvikargrupp. Likt Goffman beskriver han att dessa grupper skapar en känsla av att man befinner sig i samma situation och står inför likande problem, vilket Becker menar skapar en avvikande subkultur. Men avvikargrupper har ofta en självförsvarande motivering och kan förse individen med skäl som verkar sunda

30

för att fortsätta beteendet. Det har jag sett exempel på under intervjuerna där intervjupersoner beskriver hur gruppen ibland kan göra att man känner att ens eget problem inte är så farligt och därför kan man fortsätta med det. Det verkar således även finnas en baksida med att ansluta sig till dessa grupper om ens mål är att sluta med beteendet. 5.3 Huvudtolkning I den fördjupad tolkningen har den inledande tolkningens teman fördjupats och utvecklats till följande teman: passiva känslor, passiva beteenden, aktiva känslor och aktiva beteenden. Det är dessa teman som skapats genom fördjupad tolkning som kommer ligga till grund för den huvudtolkningen som jag kommer redogöra för nedan. Huvudtolkningen kommer likt en röd tråd skära genom alla tidigare tolkningar och binda dem samman till en helhet som presenterar en helhetsbild av mitt datamaterial. Min tolkning och förståelseprocess har under uppsatsen fungerat likt en hermeneutisk spiral som går i riktning mot ökad precisering och totalisering detta med hjälp av mitt teoretiska ramverk och min förförståelse som har utvecklats under undersökningens gång. Min huvudtolkning kommer att ligga på en ännu högre abstraktionsnivå än de föregående tolkningarna och därmed djupare ner i den hermeneutiska spiralen. Under den fördjupad tolkningen blir det tydligt att det intervjupersonerna utrycker motsägelsefulla inställningar till deras shoppingberoende, jag kommer redogöra för dessa nedan under rubrikerna passiv inställning och aktiv inställning. Sedan kommer jag beskriva hur spänningen mellan dessa inställningar skapar ett ambivalent hjälpsökande. 5.3.1 Passiv inställning I den fördjupad tolkningens tema passiva känslor lyfter jag att deltagarna beskriver att de ofta skäms för sitt beroende och upplever att andra inte tar deras beroende på så stort allvar. Men att det även finns en acceptans kring detta, deltagarna verkar acceptera den skämtsamma bilden som finns om shopaholics och verkar inte ha gjort något motstånd mot andras förutfattade meningar. Under temat passiva beteenden belyses det att intervjupersonerna upplever att det finns mycket negativa föreställningar kring deras beroende. Deltagarna beskriver också att de ofta försöker dölja sitt beroende för andra samt att de undviker sjukvården. Utifrån Goffmans och Beckers teorier samt min framväxande förförståelse tolkar jag det som att det dessa teman har gemensamt är den passiva inställningen hos deltagarna. Den passiva inställningen fungerar som en försvarsstrategi för att skydda sig mot stämpling och stigmatisering. Jag tolkar det som att passiva inställningen leder till att deltagarna finner sig i sin rådande situation och undviker att söka hjälp. De gånger de har försökt att söka hjälp straffas det genom exempelvis förlöjligande eller okunskap om deras situation. Därför intar de den passiva rollen för att kunna skydda sig själv mot etikettering, skam, stereotypifiering och diskriminering. Detta är i enlighet med Goffmans teori om stigma. De skamkänslorna som skapas när deltagarna inte når upp till de förväntningar eller normer som de upplever att samhället har på dem gör att de försöker dölja sitt stigma genom att exempelvis inte prata om det med andra, dölja sitt beteende och undvika vård (Goffman, 2015:14ff). Goffman (2015:14f) beskriver även att stigmatiserade individer ofta tenderar att hålla med om de föreställningar som ”de normala” har målat upp om dem. Det innebär att man använder sig av samma bedömningsstandard vilket resulterar i att de stigmatiserade personerna själva inte heller känner sig normala utan håller med om de andras föreställningar om dem, vilket även påverkar deras självförtroende. I enlighet med Becker kan man även konstatera att deltagarna accepterar bilden samhället har av shoppingbeorende är ett sätt att skydda sig mot ”värre” stämplingar som kan påverka deras sociala deltagande i större utsträckning så som att bli stämplad som någon med psykiska problem. Becker (2011:24f) menar att man inte kan veta

31

om en handling är avvikande förrän andra har upptäckt och reagerat på den, det handlar alltså inte om personens egenskaper utan interaktionen mellan människor. Min tolkning är att intervjupersonerna är väldigt medvetna om de stereotyper och föreställningar som associeras med människor i deras ”kategori” vilket får dem att vilja motstå stämpling och därmed vård helt och hållet. Det håller dessutom ofta även med om föreställningarna som finns om dem, vilket gör att de skäms ännu mer över sitt beteende då de själva anser att de är osmarta eller karaktärslösa. Det är rädslan för socialfördömelse och inte bli tagen på allvar som gör att de undviker att söka vård och erkänna sitt beroende för andra, om man erkänner att man har ett shoppingbeorende finns risken att man likställs med de negativa stereotyperna/föreställningarna som finns vilket kan få negativa sociala konsekvenser. Men enligt min mening finns det även en baksida med negativa sociala konsekvenser för den som anammar dessa försvarsstrategier. Att dölja och inte prata om sitt beroende kan leda till ensamhet och social isolering som kan ha liknande konsekvenser som stigmatisering och potentiellt kan förvärra situationen. Man känner sig ensam, som att ingen förstår en och mår sämre, vilket enligt min förförståelse verkar vara en vanlig motivation till att handla ännu mer, för att försöka må bättre. Det blir en ond cirkel och man hamnar djupare in i beroende, skäms ännu mer och känner sig allt mer ensam och hjälplös i sin situation. 5.3.2 Aktiv inställning I den fördjupad tolkningens tema Aktiva känslor beskriver jag att deltagarna även besitter mer angripande och aktiva känslor kring att själva vilja bli tagna på allvar och att deras beroende bör tas på större allvar i exempelvis kliniska miljöer. Deltagarna är överens om att en diagnos hade kunnat bidra till detta och därmed underlättat i deras hjälpsökande. Under den fördjupande tolkningens tema aktiva beteenden lyfter jag att deltagarna visar upp offensiva handlingar så som att försöka vända sig till andra i sitt hjälpsökande och stå upp och försöka rättfärdiga sitt beteende för andra. Gemensamt för dessa teman är att intervjupersonerna visar upp en aktiv inställning. Det innebär att de till exempel försöker stå emot de negativa uppfattningarna, andras bedömningsstandard, motverka den ensamhet de känner och inte acceptera vad samhället säger om dem. Deltagarna försöker förklara att de inte är ”osmarta” utan det finns anledningar till att de handlar som de gör. Med grund i Goffmans teori tolkar jag det som ett sätt att försöka komma ifrån den stigmateorin som ”de normala” skapat om shoppingberoende (Goffman, 2015:12f). Det blir även tydligt att deltagarna genom internet och förtroendepersoner söker sig till människor som kan ge stöd, råd och minska känslan av ensamhet. Det skapas en tryggplats att prata om sitt stigma på. På internet blir de exempelvis lätt för shoppingberoende att komma i kontakt med andra i samma situation och skapa grupper. Becker (2011:44f) skulle beskriva detta som en organiserad avvikargrupp som innebär en grupp där medlemmarna har sin avvikelse gemensamt. Dessa grupper skapar en känsla av att man befinner sig i samma situation och står inför likande problem. Detta kan man även koppa till det Goffman beskriver om hur stigmatiserade personer ofta känner sig ensamma och står inför en värld som inte accepterar dem (Goffman, 2015:28f). Därför söker de sig till människor med samma stigma som har erfarenheter av hur det är att leva med stigmat och därför kan ge moraliskt stöd och handledning. Men till skillnad från Goffman och Becker är min tolkning att deltagarna inte enbart ansluter sig till dessa grupper på grund av att de besitter samma typ av stigma. Då skulle dem exempelvis lika gärna kunna vända sig till sjukvården för att få kontakt med stödgrupper eller likasinnade. Enligt min mening dras dessa människor till varandra eftersom de också vill söka hjälp på samma sätt, dvs. söka hjälp men ändå undvika stämpling och diskriminering. En överenskommelse i Facebook-gruppen några av deltagarna är med i är exempelvis att allt man säger stannar i gruppen och att man inte får kritisera varandra. Att söka sig till andra shoppingbeorende blir ett sätt att söka hjälp, känna att man blir tagen på allvar och motarbeta den ensamheten man känner.

32

5.3.4 Ambivalent hjälpsökande Mitt resultat visar alltså att deltagarna har motsägelsefulla inställningar till sitt shoppingbeorende. Det finns en spänning mellan den passiva och aktiva inställningen. Den passiva inställningen innebär att deltagarna använder sig av olika strategier för att förvara sig mot stämpling och stigmatisering. Rädslan för social fördömelse och att inte bli tagen på allvar gör att de undviker att söka sjukvård, erkänna sitt beroende för andra och accepterar samhällets skämtsamma bild om shoppingberoende. Medan den aktiva inställningen innebär att deltagarna agerar för att söka hjälp och utrycker en längtan om att bli tagna på allvar. Deltagarna beskriver således en livsvärld där dem straffas med skam, fördömelse och förlöjligande när de intar den aktiva inställningen och försöker att prata om sitt beroende med andra och söka hjälp. Vilket gör att de utvecklar en mer passiv inställning och håller sitt beroende för sig själva till stor del och undviker kontakt med sjukvården. Men att hålla allt inom sig är inte hållbart och leder till en känsla av ensamhet och hopplöshet, därför vill deltagarna ändå söka hjälp på nått sätt. Min huvudtolkning är således att de motsägelsefulla inställningarna deltagarna har till sitt beroende gör att de väljer att söka hjälp på ett ambivalent sätt. Ett ambivalent hjälpsökande innebär att man söker hjälp, men inte fullt ut. Det blir ett sätt att söka hjälp men samtidigt skydda sig mot stigmatisering och skam, och på så sått kan man hålla sig kvar vid båda inställningarna. En typ av ambivalent hjälpsökande som samtliga av mina intervjupersoners ägnar sig åt sker på internet. Genom social kontakt med andra shoppingbeorende via internet kan de shoppingberoende få hjälp och stöd av andra utan att behöva erkänna sitt problem för närstående eller ha kontakt med sjukvården. Man riskerar därför inte att stämplas som sjuk och diskrimineras därefter. Det vanligaste tillvägagångssättet är via Facebook som enkelt möjliggör kontakt med människor över hela välden. Via Facebook kan deltagarna få stöd av andra, känna att det blir tagna på allvar, inte blir dömda och motverka ensamheten de känt tidigare. Här kan deltagarna om de vill vara anonyma, dela med sig av sina historier och få hjälpfulla tips om hur man kan hantera sin situation. Det finns möjlighet att isolera sig men samtidig dela med sig. Det blir en trygg miljö där man kan få moralstöd utan fördömelse, vilket intervjupersonerna upplever att de inte kan få av andra i deras sociala närhet då det finns en rädsla för stigma, stämpling, skam och fördömelse. Det ambivalenta hjälp sökandet via internet blir en möjlighet att få hjälp av andra utan att behöva ”komma ut” som shoppingbeorende för omvärlden och riskera att behandlas därefter. En annan typ av ambivalent hjälpsökande som visat sig i mitt resultat är att deltagarna beskriver att de berättat om sitt beroende och tillhörande ekonomiska situation för en person i deras närhet. De har valt att berätta för personen i fråga eftersom de litar på att personen inte kommer berätta detta vidare och känner att situationen inte längre är hållbar, att de behöver hjälp, stöd och vill minska ensamheten de känner. Jag kallar denna person för en förtroende person. Förtroende personen är i dessa fall en partner eller förälder som man väljer att anförtro sig till. Men ironiskt nog är även förtroende personen den som deltagarna fortsätter att dölja sitt handlande för genom att exempelvis ljuga, betala räkningar i smyg och gömma shoppingkassar. Deltagarna söker alltså hjälp genom förtroende personer men inte fullt ut, då de fortsätter att dölja sitt beteende för dem för att kunna fortsätta handlandet bakom deras rygg. Enligt min mening kan den här typen av hjälpsökande vara ett resultat av att man återigen inte behöver ”komma ut” som shoppingbeorende och erkänna sitt beroende helt och hållet. Att inte erkänna sitt problem fullt ut inför sig själv och andra kan innebära att man blundar inför det faktum att det är just beroendet av att handla som orsakar deltagarnas många problem och inte tro att problemen som får dem att shoppa så som exempelvis ångest eller

33

depression kan rättas till och då skulle shoppandet upphöra att vara ett problem. Det kan innebära att shoppingberoende inte erkänner sitt beroende fullt ut och därmed inte söker hjälp fullt ut. Det ambivalenta hjälp sökandet blir en icke-medicinsk hjälpform som erbjuder stöd, råd och skyddar mot ensamheten utan risken att bli stämplad, stigmatiserad eller dömd av andra i sin sociala omgivning för sitt shoppingbeorende. Det möjliggör ett hjälpsökande där man inte måste ”komma ut” som shoppingbeorende inför sin sociala omgivning. 5.2.5 Sammanfattning Resultatet av det insamlade materialet visar att spänningen mellan de motsägelsefulla inställningarna som deltagarna har till sitt beroende gör att de väljer att söka hjälp på ett ambivalent sätt. Den offensiva inställningen beskriver att deltagarna har en vilja att prata med andra, bli tagna på allvar och söka hjälp för sitt beroende. Medan den passiva inställningen är ett resultat av rädslan för social fördömelse och att inte bli tagen på allvar. Det gör att de shoppingberoende använder sig av olika strategier för att försvara sig mot stämpling och stigmatisering så som att exempelvis inte vara öppen med sitt beroende inför andra, undvika sjukvården och försöka dölja sitt handlande. Men att hålla allt inom sig på det sättet är inte hållbart och leder till en stark känsla av ensamhet. Ett ambivalent hjälpsökande möjliggör ett hjälpsökande där shoppingberoende kan hålla kvar vid båda inställningarna och söka hjälp utan att behöva ”komma ut” om shoppingbeorende för allmänheten och riskera stämpling och stigmatisering. Det ambivalenta hjälp sökandet innebär att man söker hjälp, men inte fullt ut. Det sker genom social kontakt med andra shoppingbeorende via internet och via förtroende personer.

6. DISKUSSION Syftet med den här studien har varit att genom en hermeneutisk ansats och dialogiska intervjuer besvara frågeställningen: Hur söker shoppingberoende hjälp och varför går de till väga på det sättet? Frågeställningen blir besvarad genom att resultatet visar att shoppingberoende söker hjälp via kontakt med andra shoppingberoende på internet och genom förtroende personer eftersom dessa tillvägagångssätt möjliggör ett hjälpsökande där de shoppingberoende kan hålla kvar vid både sin passiva och aktiva inställning och söka hjälp utan att riskera stämpling och stigmatisering. Ett ambivalent hjälpsökande innebär således att man söker hjälp, men inte fullt ut. Det blir ett sätt att söka hjälp men samtidigt skydda sig mot stigmatisering, stämpling och därmed social fördömelse. Det är just spänningen mellan de motsägelsefulla inställningarna som deltagarna visar upp till sitt beroende som gör att de väljer att söka hjälp genom det ambivalenta tillvägagångssättet. I avsnitten nedan kommer jag redogöra för studiens resultat i relation till tidigare forskning och den teoretiska referensramen. Diskussionen kommer avslutas med mina metodologiska reflektioner, egna reflektioner, min förförståelse samt förslag till framtida forskning. 6.1 Studiens resultat i relation till tidigare forskning I avsnittet tidigare forskning redogjorde jag för tidigare forskning som anses vara lämplig i relation till min studie. Jag presenterade den tidigare forskningen i tre olika teman: rädsla för social bortstötning, vikten av kunskap, stöd och förståelse samt viljan att dölja sin konsumtion. I följande text kommer jag att redogöra den tidigare forskningens likheter och skillnader i relation till mitt resultat. I temat rädsla för social bortstötning visar den tidigare forskningen att människor med mentala sjukdomar samt deras närstående ofta oroar sig för social bortstötning och

34

diskriminering vilket gör att de ofta tenderar att dölja sin sjukdom för andra. Att ha en mental sjukdom innebär att individerna måste hantera sitt stigma och stå inför dilemmat om huruvida man ska berätta för andra eller inte. Att berätta kan leda till diskriminering men att inte berätta kan minska känslan av tillhörighet i sociala sammanhang. I enlighet med detta visar min studies resultat att det finns ens stor rädsla för att bli stämplad, diskriminerad och förlöjligad även hos shoppingberoende och därför tenderar de att dölja sitt handlande för andra. Men även att försvarsstrategin att hålla sin stigmatiserade identitet för sig själv har negativa konsekvenser och gör att man känner sig ensam i sin situation och därmed minskar känslan av tillhörighet. Min studie är däremot gjort på människor som anser sig vara beroende av shopping medan tidigare forskning är gjort på människor med andra mentala sjukdomar. Därmed fyller min studie en kunskapslucka och visar på att människor som lider av ett shoppingberoende, som ännu inte är klassat som en mental sjukdom, ändå känner en rädsla för stämpling och social bortstötning. Det handlar således inte bara om stigma och rädsla för diskriminering kring erkända mentala sjukdomar utan även kring egenskaper som ännu inte är klassificerade men ses som negativa av andra och innebär att någon är annorlunda. Den tidigare forskningen i temat vikten av kunskap, stöd och förståelse visar att kunskap, tolerans och positiva attityder gör att människor bli mer villiga att berätta om sina problem för andra. Rüsch, Evans-Lacko, Hendersons et al. (2011:675f) studie visar att om det finns kunskap kring psykisk sjukdom, behandlingar och stöd för vård i samhället blir människor mer benägna att söka hjälp. I relation till detta indikerar mitt resultat på att människor med shoppingberonde inte känner att det finns kunskap kring deras beroende varken inom sjukvården eller hos människor runt omkring vilken kan vara en av anledningarna till att de känner sig obekväma med att söka vård. Därför väljer de i enlighet med Demerling (2011:11f) studie att istället vända sig till människor i samma situation som har mer kunskap och förståelse kring vad de går igenom. Min studies resultat indikerar såldes på att det finns mycket arbete kvar att göra för att stärka kunskaper och positiva attityder kring shoppingberoende, vilket skulle kunna leda till att shoppingberoende blir mer benägna att söka hjälp. Temat viljan att dölja sin konsumtion från den tidigare forskningen visar att tvångsmässiga handlare ofta känner skuld, skam och ånger över sitt beteende vilket resulterar i att de föredrar att handla på internet eller TV-shop då det möjliggör ett handlande i hemmets trygga borg utan dömande blickar. Det gör det helt enkelt lättare att dölja sitt handlande för andra. I enlighet med min studies resultat upplever även mina intervjupersoner en stor skam och ångest kring sitt beteende och det finns tydliga tendenser hos deltagarna att vilja dölja sitt handlande från andra. Men deras tillvägagångssätt för att dölja sitt beroende visar sig genom att gömma shoppingpåsar, betala räkningar i smyg eller genom lögner. Det har i min studie inte framkommit nått mönster kring att deltagarna skulle föredra att handla på internet eller TV-shop framför fysiska butiker. 6.2 Teoretisk och begreppslig referensram i relation till resultatet Den teoretiska och begreppsliga referensramen har i min studie fungerat som ett redskap för att kunna hjälpa till att förstå hur shoppingbeorende söker hjälp och varför det går tillväga på det sättet som de gör. I min huvudtolkning finns det tydliga drag av Goffman och Beckers teorier. För att förstå resultatet genom Goffmans teori om stigma kan det tänkas att när vi människor upptäcker att en främling besitter en mindre önskvärd egenskap som gör personen annorlunda reduceras personen i vårt medvetande till en utstött människa. Personen lever inte upp till de normativa förväntningarna som skapas av vårt samhälle och det är skamligt (Goffman, 2015:10f). Att stämplas på ett sådant sätt innebär ett stigma, eftersom ”de

35

normala” människorna inte ser personer med ett stigma som fullt mänskliga vidtar de olika diskriminerande åtgärder mot den stigmatiserade personen som kan reducera dennes livsmöjligheter drastiskt (Goffman, 2015:12f). Den stigmatiserade upplever att världen runt omkring inte accepterar en och känslan av ensamhet blir väldigt stark. För att motstå ensamheten söker sig ofta stigmatiserade individer sig till varandra eller till personer som de anser är sympatiska (Goffman, 2015:28f). Att exempelvis komma i kontakt med andra människor som lider av samma stigma skapar en känsla av att bli godtagen som människa, här kan man prata om sitt stigma obesvärat och få moraliskt stöd. Denna teori sätter ord på processen deltagarna beskriver i mitt insamlade datamaterial, hur de är rädda för att andra ska upptäcka deras överdrivna handlande och sedan uppfatta dem som dumma eller sjuka och behandla dem därefter. Deltagarna är medvetna om samhällets normativa förväntningar som finns på dem och skäms eftersom de inte lever upp till dem. Känslan av ensamhet och att ingen förstår vad de går igenom gör att de söker sig till varandra för att kunna få stöd och hjälp för sitt beroende utan att riskera stigmatisering och stämpling. I min studie sker den här kontakten främst via internet. Det är dessa känslor som Goffman hjälper mig att sätta ord på som leder till att deltagarna försöker skydda sig mot stämpling och stigmatisering men ändå vill söka hjälp och därför anammar de ett ambivalent hjälpsökande. Min huvudtolkning har även tydliga drag ifrån Beckers stämplingsteori. Enligt stämplingsteorin blir en människa till en avvikare om hen stämplas som det. Det är sociala grupper som tillämpar regler och betecknar personerna som inte följer reglerna som avvikare (Becker, 2011:22f). Om en handling är avvikande eller inte avgörs alltså på hur andra reagerar på handlingen i fråga (Becker, 2011:24f). Becker fokuserar inte på avvikarens personliga egenskaper utan processen genom vilken människor blir uppfattade som avvikare. Han menar att det avgörande steget i processen av att bygga upp ett avvikande beteendemönster är att bli upptäckt och offentligt som avvikare. Att avslöjas och brännmärkas som avvikare kan ha stora konsekvenser på personens fortsatta sociala deltagande (Becker, 2011:39ff). Detta stämmer väl överens med deltagarnas påståenden som framkommit i mitt insamlade datamaterial om deras oro för att bli avslöjade som shoppingbeorende. Eftersom det är andra människor reaktion på handlingen som avgör om den är avvikande eller inte tolkar jag det som att deltagarna accepterar samhällets mer skämtsamma bild om shoppingberoende för att undvika ”allvarligare” stämplingar. Att stämplas som shopaholic eller impulsiv av andra är att föredra framför att stämplas som sjuk, tvångsmässig eller beroende då det påverkar ens fortsatta sociala deltagande mer negativt. Min tolkning är även att detta kan vara en anledning till att shoppingberoende undviker att söka sjukvård för sitt beroende och istället söker hjälp på ett ambivalent sätt. Fördelen med att använda mig av Beckers och Goffmans teorier var att dessa sociologiska teorier kompletterade varandra bra och kunde hjälpa mig få en bredare förståelse och djupare kunskap för hur shoppingberoende individer väljer att söka hjälp och vilka anledningar det finns till att det går tillväga på det sättet. Min huvudtolkning har tydliga drag av Goffman och Beckers teorier, med deras teorier i åtanke har jag tolkat att det finns olika försvarsstrategier för att skydda sig mot stämpling och stigmatisering. Det är dessa försvarsstrategier och dess baksidor som skapar de paradoxala inställningar som shoppingberoende har kring sitt hjälpsökande vilket leder till det ambivalenta hjälp sökandet som vi finner i min huvudtolkning. 6.4 Metodologiska reflektioner För att besvara studiens syfte och min frågeställning använde jag mig av hermeneutiken som metod. Det var ett självklart val då jag ville få möjligheten att förstå och tolka den verklighet

36

som deltagarna i undersökningen upplever. Jag ville få tillgång till andras upplevelser för att sedan kunna tolka dessa och skapa en ny förståelse för hur hjälpsökandet går till hos människor som lider av ett shoppingberoende. Att välja hermeneutiken som metod gjorde att jag fick möjligheten att komma nära mitt studieobjekt för att kunna skapa en ökad förståelse för deras upplevelse. Men en svårighet som jag upplevde med hermeneutiken som metod var att det inte finns någon fast struktur eller tydliga riktlinjer för hur analysarbetet ska gå till. Det sätter en stor press på en som förstagångs författare då det krävs en djup förståelse för sitt fenomen för att kunna lyckas komma fram till en huvudtolkning som är på en hög abstraktionsnivå och skär genom alla tidigare tolkningar och binder ihop dem till en helhet. Det blev som sagt en stor utmaning för en ny forskare. För att få fram data att kunna tolka använde jag mig av semistrukturerade intervjuer. Under intervjuernas gång hade jag det hermeneutiska grundantagandet om dialog i åtanke. Gadamer (Bindning & Tapp, 2008:22f) beskriver att målet med dialogen är att sammansmälta förståelsehorisonter och uppnå en gemensam förståelse. Det gör man exempelvis genom att vara öppen för vad intervjupersonen säger och exempelvis bekräfta deras tankar och känslor. Något som jag vill lyfta här är att jag ständigt haft i åtanke att inte styra intervjupersonernas svar. Utan målet har varit att skapa en öppen dialog med respondenterna utan att lägga över min syn på deras hjälpsökande eller beroende. På grund av det rådande läget med Covid-19 hade jag inte möjligheten att träffa någon av mina respondenter utan de fick välja om de ville samtala över telefon eller via Skype. Majoriteten var mer bekväma med att ta intervjun över telefon vilket jag upplevde gjorde det lite svårare att skapa en öppen stämning under samtalet. Det gjorde att intervjuerna drog ut på tiden då jag kände att jag vill kompensera med många mjuka frågor i början av samtalet för att kunna skapa en öppen och genuin konversation. Det resulterade i det blev mycket data att transkribera, vilket blev en nackdel då jag hade problem med att orientera mig i all insamlad data. Jag vill under detta avsnitt även redogöra för tankarna bakom studiens urval. För att få tag på deltagare till den här studien använde jag mig av internet för att få kontakt med människor som ansåg sig vara shoppingberoende och ville dela med sig av sina upplevelser. Vilket kan ses som problematiskt då mitt resultat bland annat visar att deltagarna använder sig av internet i sitt hjälpsökande. Men det är svårt att hitta respondenter som lever under stigma så därför var mitt valda tillvägagångssätt förmodligen det enda sättet att få tag i respondenter. Någonting som också kan vara relevant att nämna är att eftersom det inte finns någon diagnos för shoppingberoende bygger detta urval på människor som själv anser att de är shoppingberoende. Deltagarna i studien är således väldigt medvetna om sitt beroende och problematik vilket kan göra dem mer benägna att söka hjälp på olika sätt, vilket i sin tur kan ha påverkat studiens resultat. 6.5 Min förförståelse, egna reflektioner och framtida forskning Min förförståelse för fenomenet shoppingberoende var att beroendet drabbar många, och att i dagens samhälle är de flesta ”shopaholics” och handlar för mycket. Att det var ett socialt accepterat beroende, ett ganska vanligt problem som människor pratar öppet om och som kan lösas ganska enkelt om man tar tag i problemet. Jag valde att läsa en bok om beroendet innan jag började undersökningen vilket förändrade min förförståelse rejält. Den gjorde att jag fick upp ögonen för att det här är ett betydligt allvarligare problem som kan ha förödande konsekvenser. Ett beroende som är svår behandlat till stor del eftersom det finns gles litteratur kring ämnet, oenighet i hur det ska klassificeras och saknar diagnos. Denna förförståelse gjorde att jag bestämde vilken aspekt jag ville lägga på studien, nämligen hjälpsökande. Men i dialogen med intervjupersonerna utmanades min förförståelse ytterligare då jag exempelvis

37

inte hade någon aning om hur mycket skam och ångest det finns kring detta beroende. Min förförståelse har förändrats ett flertal gånger under studiens gång vilket visar på att jag har varit öppen för den data som framkommit. Jag har under studiens gång genom anteckningar redogjort för min förförståelse för att enklare kunna ifrågasätta mina egna tolkningar och vara öppen för att skapa nya. I inledningen nämner jag att det inte finns några siffror på hur många som lider av shoppingbeorende i Sverige. Ett förslag till framtida forskning är således forskning kring hur många som faktiskt lider av detta beroende. Shoppingberoende är ett beroende som behöver mer uppmärksamhet då min förståelse är att beroendet ofta försummas i litteratur och kliniska miljöer, så egentligen fyller nästa all forskning kring beroendet en kunskapslucka, då den forsning som finns som finns kring ämnet har endast skrapat på ytan. Efter att ha sökt efter mycket forsning kring konsumtion och shopping kan jag konstatera att det forskas mer på hur man får människor att handla genom utvecklad reklam och sociala medier än på shoppingmissbruk. Shoppingberoendet är resultatet av det konsumtionssamhälle vi lever i och kommer därför enligt min mening knappast att minska. Det behövs en större förståelse och ett erkännande av detta problem. Med den här studien hoppas jag ha bidragit till att fylla en kunskapslucka kring hur det är att söka hjälp för ett shoppingberoende och bidra till kvalitativ forskning kring fenomenet då majoriteten av tidigare forskning är kvantitativ.

38

7. REFERENSLISTA: Binding, L. L. & Tapp, D. M. (2008). ”Human understanding in dialogue: Gadamers recovery of the genuine.” Nursing Philosophy, 9, s. 121-130. Becker, S, H. (2011) Utanför – Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv förlag Black, D.W. Compulsive Buying Disorder. Mol Diag Ther 15, 17–27 (2001).

Bryman, A. (2018) Samhällsvetenskapliga metoder. (3, [rev.] uppl.) Malmö: Liber.

Demerling, R. 2011. “Resisting stigma, embracing solidarity: An ethnographic study of shopaholics anonymous”. Qualitative Studies, 2(1), 1-15. Dittmar, H. (2005). Compulsive buying - a growing concern? An examination of gender, age, and endorsement of materialistic values as predictors. The British Journal of Psychology, 96, 476-491. Goffman, E (2015) Stigma - Den avvikandes roll och identitet. Lund: Studentlitteratur AB Koran, L. M., Faber, R. J., Aboujaoude, E., Large, M. D., & Serpe, R. T. (2006). Estimated prevalence of compulsive buying behavior in the United States. American Journal of Psychiatry, 163, 1806-1812. Kukar-Kinney, M., Ridgway, N. M., & Monroe, K. B. (2009). The relationship between consumers’ tendencies to buy compulsively and their motivations to shop and buy on the Internet. Journal of Retailing, 85(3), 298–307. Lee, S., Lennon, S., Rudd, N. 2000. “Compulsive consumption tendencies among television shoppers.” Family and Consumer Sciences Research Journal, 28(4), 463-489. Muller A, Mitchell JE, de Zwaan M. Compulsive buying. Am J Addict. 2015; 24: 132–137. Newheiser, A.-K., & Barreto, M. (2014). Hidden costs of hiding stigma: Ironic interpersonal consequences of concealing a stigmatized identity in social interactions. Journal of Exper- imental Social Psychology, 52, 58–70. Nygren, L. (2012). ”Risken finns, finns nyttan?” i Kalman, H. & Lövgren, V. (red.), Etiska dilemman. Malmö: Gleerups. s. 23-37. Patton, M. Q. (2002). Qualitative Research & Evaluation Methods. Thousand Oaks, London & New Delhi: Sage Publications. s. 230-246. Phelan, J. C., Bromet, E. J., & Link, B. G. 1998.” Psychiatric illness and family stigma.” Schizophrenia Bulletin, 24, 115-126.

39

Rüsch, N., Brohan, E., Gabbidon, J., Thornicroft, G., & Clement, S. (2014). Stigma and disclosing one’s men- tal illness to family and friends. Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology, 49, 1157–1160. Rüsch, N., Evans-Lacko, S. E., Henderson, C., Flach, C., & Thornicroft, G. (2011). Knowledge and attitudes as predic- tors of intentions to seek help for and disclose a mental illness. Psychiatric Services, 62, 675–678. Wincent, P (2018) Shop ´til you drop. Stockholm: Bladh by Bladh AB Ödman, P-J. (2007). Tolkning, förståelse, vetande. Hermeneutik i teori och praktik. Göteborg: Nordstedts. Internetsajter: 1177 Vårdguiden, (2020) Hämtad 2020-05-05 från: https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/beroende-och-skadligt-bruk/hasardspelsyndrom--spelberoende/ Beroende Centrum. (2020) Hämtad 2020-04-07 från: https://www.beroendecentrum.se Expressen, (2020) Hämtad 2020-05-18 från: https://www.expressen.se/dinapengar/explosionsartad-okning-av-svenskars-konsumtionslan/ Expressen, (2020) Hämtad 2020-05-18 från: https://www.expressen.se/dinapengar/sanne-var-skuldsatt-men-kopte-hund-med-sms-lan/ Internet Movie Database, (2009) Hämtad 2020-04-07 från: https://www.imdb.com/title/tt1093908/ Läkartidningen, (2018) Hämtad: 2020-04-14 från: https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/artiklar-1/klinisk-oversikt/2018/11/spelberoende-ar-en-hogaktuell-diagnos/ SVT Nyheter (2019) Hämtad 2020-04-07 från: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/beroendeforskaren Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Hämtad 2020-04-22: från http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf

40

BILAGA A: MISSIVBREV Hej! Jag studerar till beteendevetare på Mälardalens högskola i Västerås. Jag är inne på min sista termin och skriver nu mitt examensarbete i sociologi. Det ämne som jag har valt att skriva om är Shoppingberoende. Syftet med studien är att undersöka vilka normer som finns kring beroendet samt de upplevelser och erfarenheter individer med shoppingberonde har av hjälpsökande. Detta för att skapa en ökad förståelse och kunskap om hur det är att leva med ett shoppingberoende. Jag har fördjupat mig i litteratur och forskning kring det aktuella ämnet men kommer också använda mig av intervjuer för att få en djupare förståelse. Därmed vill jag intervjua dig, som han erfarenheter, kunskap och upplevelser som är värdefulla för mig i mitt arbete. Intervjun kommer ta ca 40 minuter och kommer att spelas in för att kunna transkriberas vid ett senare tillfälle. Vid intervjun kommer jag att ta hänsyn till Vetenskapsrådets forskningsetiska principer. Det innebär att all information du delar med dig av kommer behandlats med konfidentialitet. Materialet som samlas in kommer anonymiseras och endast användas för studiens ändamål. Deltagandet är helt frivilligt och du kan när som helst avbryta intervjun och ditt deltagande om du ville vilja. När examensarbetet är godkänt kommer alla intervjuinspelningar att raderas. Vid frågor eller funderingar är du alltid välkommen att kontakta mig eller min handledare. Tack för visat intresse! Anna Student: Anna Johansson ajn17019@student.mdh.se Handledare: Niklas Odelberg niklas.odelberg@mdh.se

41

BILAGA B: INTERVJUGUIDE Intervjuguide Information till deltagarna: -Information om etiska principer -Tillåtelse för inspelning av intervjun -Information om mig Inledande frågor: Exempelvis: -Berätta lite om dig själv. (Namn, ålder, sysselsättning) -Hur länge har du känt att du varit beroende av shopping? -Hur började det? (Hur var det i början, hur är det nu?) Vardagslivet (familj, arbete, relationer) -Berätta om en gång när du kände att beroendet påverkade ditt vardagliga liv. -Betalningsanmärkningar? -Känner du att människor runt omkring tar ditt beroende på allvar? (Berätta gärna om en gång när någon tog/inte tog ditt beroende på allvar) Sjukvården -Berätta om en gång när du försökt söka hjälp inom sjukvården för ditt beroende. -Vad fick du för respons? Om inte: -Varför har du inte vänt dig till sjukvården för att få hjälp? -Vad tror du att du skulle få för respons om du sökte hjälp för ditt beroende? -Åsikt om diagnos Hjälpsökande på internet - Delar du med dig av dina upplevelser på internet? -Vilken respons får du? -Hur påverkar responsen från internet ditt handlande? Dölja/Berätta om konsumtionen -Berätta om en gång när du försökte dölja ditt beroende? Varför? -Vad fick du för respons när du berättade om ditt beroende? Alternativt: -Vad tror du skulle hända om du berättade om ditt beroende? -Handla på internet eller butik? Jag kommer även ställa följdfrågor som dyker upp under intervjuns gång.