UMARK 58, 2010 ISSN 1401-5986

Institutionen för Idé- och samhällsstudier

Arkeologisk delundersökning av boplatsvall,

Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2010

Thomas B Larsson

Omslagsbild: Del av handtag till skifferdolk med sicksackornering (F 107), som framkom på 15 cm djup i Schakt

G. Foto: Thomas B Larsson.

2

Innehållsförteckning

Tekniska och administrativa uppgifter 3

1. Inledning och syfte 4

2. Sammanfattning 5

3. Undersökningsområdet 6

4. Metod 8

5. Resultat 10

6. Tolkningar 18

7. Nya frågor 22

8. Referenser 24

Bilagor: 26

1. Skärvstensvolymer per dokumentationsnivå 26

2. Fördelning av det obrända benmaterialet 26

3. Fördelning av det brända benmaterialet 27

4. Fyndlista 28

5. Profilritningar 29

6. Övriga fotografier 31

7. Kopia av undersökningstillstånd 36

8. Kopia av redovisning till FMIS 38

3

Tekniska och administrativa uppgifter

Tillståndsgivare Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Diarienummer 431-3052-10

Undersökande institution Institutionen för Idé- och samhällsstudier, Umeå universitet

Rapportansvarig Prof. Thomas B Larsson

Län Västernorrland

Landskap Ångermanland

Kommun Sollefteå

Socken Ramsele

Raä nummer 183

Fastighet Stenviksstrand 1:10

Fornlämningsobjekt Boplatsområde, boplatsvall

Tidpunkt för undersökning 2010-06-21 – 2010-06-25

Medverkande personer Thomas Larsson (grävningsledare), Britta Lindgren-Hyvönen, Ola George, Lars Holstein, Karin Engman, Lena Holm, Lennart Norberg och Siv Bylund.

Undersökningstyp Forskningsundersökning inom ramen för projektet ”Älgen och människan i norr – en mångtusenårig relation”.

Undersökt yta 6 kvm

Koordinater bopl. omr. x 7062881 y 1529551 (RT-90 2,5 gon V), enl. FMIS.

Undersökningens höjd 215 m ö h

Arkivhandlingar & fynd Fynd (Bil. 4), ritningar (5 profiler) och digitala fotografier (20-tal) förvaras vid Institutionen för Idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, inför senare fyndfördelning.

4

1. Inledning och syfte Undersökningen var ett viktigt led i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Älgen och människan i norr – en mångtusenårig relation, under ledning av författaren. Projektet pågår under perioden 2009-11 och finansieras av Vetenskapsrådet (Larsson & Ericsson 2008).

Inom forskningsprojektet har det under 2009 genomförts en delundersökning av den aktuella boplatsvallen (Larsson 2009a) och även en boplatsvall i Sorsele sn, Västerbottens län delundersöktes (Larsson 2009b).

En av frågeställningarna i projektet rör genetiska och morfologiska skillnader och likheter mellan dagens och forntidens älgpopulationer. För dagens älgar är dessa frågor lätta att besvara, men för att kunna beräkna älgarnas storlek under t ex senneolitikum och djurens genetiska profil måste en större mängd älgben analyseras både med avseende på osteologi och DNA.

Problemet har varit att hitta en plats i Norrland med stora mängder obrända och välbevarade älgben från forntiden. Inom boplatsområdet vid Bastuloken, Raä 183, Ramsele sn i Västernorrlands län, finns dock en boplatsvall som uppfyller dessa kriterier. Den förundersökning som genomfördes av Umeå universitet 2005 visade att vallen innehöll stora mängder obrända älgben (Engelmark & Harju 2007).

Eftersom man uppenbarligen hanterat stora mängder älg i denna anläggning under en längre period, så finns det en chans att inte bara kunna se genetiska och morfologiska förändringar mellan forntida och nutida djur, utan också kunna spåra förändringar under forntiden. En förutsättning är dock att man kan få en uppfattning om boplatsvallens kronologiska tillväxt, så att älgben från exempelvis varje århundrade f. Kr. kan analyseras och ev. förändringar i älgpopulationen på så vis kartläggas.

Syftet med undersökningen på platsen 2009 var att insamla och datera älgben per decimeternivå i två kvadratmeterstora schakt i vallen – något som genomfördes helt enligt planerna (Larsson 2009a).

Fig. 1. Schakten E (närmast) och G i samband med undersökningen. Britta Lindgren-Hyvönen och Ola George gräver. Foto mot Ö: Thomas B Larsson.

5

En annan av projektets frågeställningar rör älgstammens genetiska profil under delar av forntiden – i detta fall verkar det som att senneolitikum är mest relevant – och denna fråga kräver ben från flera olika djur från ungefär samma tid. De undersökningsytor som t. o. m. 2009 grävts ligger för nära varandra för att uppfylla detta kriterium. Därför var avsikten med årets undersökning att gräva ytterligare schakt om 1x1 meter, fördelade längs boplatsvallen med ca 4-5 m avstånd (se Larsson 2009a, Fig. 19). På så vis borde de älgben som i år kommer att dateras och analyseras för aDNA med största sannolikhet att härröra från olika individer.

Undersökningen genomfördes under perioden 2010-06-21 – 06-25. Författaren vill rikta ett stort tack till de som deltagit på frivillig basis i årets undersökning på Bastuloken, liksom till Västernorrlands och Västerbottens länsmuseer för lån av såll. Ett speciellt tack till Murberget för att Ola George kunde medverka i tre dagar.

2. Sammanfattning Undersökningen omfattade i volym ca 3,6 kubikmeter av boplatsvallen, fördelat på 6 ytor (C-H). Den genomfördes midsommarveckan 2010. Målsättningen var att insamla obrända ben från olika dokumentationsnivåer (om 10 cm), för att kunna erhålla underlag för DNA-bestämningar av den neolitiska älgstammen. Undersökningen var en forskningsundersökning inom ramen för projektet Älgen och människan i norr – en mångtusenårig relation, som leds av undertecknad (Larsson & Ericsson 2008).

Sammanlagt tillvaratogs närmare 5,5 kg obrända ben, vilka till övervägande del kommer från älg (Alces alces). Inga osteologiska bestämningar har ännu gjort av detta material, men analysen av de ben som framkom vid undersökningen år 2005 (Engelmark & Harju 2007) visade att 98% av benen härrör från älg (Ekholm 2007). Benmaterialet från undersökningarna 2009 och 2010 kommer att skickas till Stockholms universitet för osteologisk analys och utvalda ben kommer att genomgå aDNA-analys liksom 14C-datering. Dessa resultat dröjer och kan därför inte redovisas i denna rapport.

Bland fynden från undersökningen 2010 ( Bilaga 4) kan märkas avslag (kvartsit och skiffer), en skrapa (kvartsit), ett skifferhänge, fragmentariska skifferspetsar och ett avbrutet handtag till en skifferdolk med inristad sicksackornering (se omslagsbild).

Dateringarna från 2009 (sammanlagt 12 st) visade att den undersökta delen av anläggningen var i bruk under perioden 2500-1800 BC, med en aktivitetstopp mellan 2400-2300 BC. Fyndmaterialet från 2010 är likartat som från undersökningen 2009, och en datering till samma period är trolig även för årets schakt. Vare sig fynd eller 14C-dateringar indikerar aktiviteter under efterkommande perioder.

Däremot kunde det noteras att de schakt (C och D) som låg utanför de gräsbevuxna delarna av vallen helt saknade obrända ben, medan brända ben däremot framkom. Av jordmaterialet att döma var dessa två schakt inte alls lika kulturpåverkade som de övriga som innehöll obrända ben. Om det beror på skillnader i primär deposition eller varierande bevarandeförhållanden i marken är svårt att säkert avgöra, men det lägre antalet avslag och stenartefakter i schakten C och D (som inte är nedbrytbara) talar för att de mänskliga aktiviteterna faktiskt varit mindre i dessa delar av anläggningen.

6

3. Undersökningsområdet

Fig. 1. Boplatsområdet vid Bastuloken, Raä 183, Ramsele sn, markerat med pil. Flera fångstgropssystem, fångstgropar, gravar och en stor boplats på Sörånäset är registrerade i omgivningen, liksom en hällmålning, ca 300 m ÖSÖ om Raä 183. (Källa: Raä, Fornsök)

I sammanflödet mellan Fjällsjöälven och Vängelälven har förhistoriska boplatser och fångstgropar varit kända sedan länge. O. B. Santesson upptäckte området vid Sörånäset på 1920-talet och det som han kallade hustomtningar (Viklund 2004). Hvarfner undersökte år 1952 en gravhög på Sörånäset och daterade den till 900-1000 e. Kr. (Hvarfner 1957:38).

Från 1996 och framåt har det inrapporterats ett stort antal fornlämningar i området, främst tack vare föreningen Forntid i Ramseles inventeringar. Under hösten 2003 upptäcktes även en hällmålning vid berget Lillklippen (Lindgren 2004:31-32; Viklund 2004), ca 300 m från den delundersökta boplatsvallen.

Under de senaste fem åren har arkeologer och miljöarkeologer från Umeå universitet varit engagerade i fältarbeten vid Bastuloken och dess närmaste omgivningar och flera uppsatser och rapporter har publicerats (Engelmark & Harju 2007; Ekholm 2007; Hellqvist 2007; Larsson 2009a, 2010).

7

Landskapet runt Bastuloken kännetecknas av finkorniga isälvsavlagringar och enligt SGU:s jordartskarta ligger fornlämningslokalen i ett område med lera-finmo (Fig. 2).

Fig. 2. Jordartskarta över området omkring Raä 183. (Källa: SGU:s jordartskarta)

På undersökningsplatsen består marken av mestadels av mjäla, mo och sand och vegetationen utgörs av gles tallskog och lingonris.

Fornlämningsområdet Raä 183 utgörs av (enl. Raä:s Fornsök):

Boplatsområde, ca 360x20-160 m (N-S). Inom området har boplatslämningar påträffats i form av tre förhistoriska husgrunder/boplatsvallar och skörbränd sten. Fynd av avslag, brända ben, flinta, skrapor av bergart samt skifferföremål, bl. a en pilspets av skiffer med dekorationer i form av bakåtriktade streck. En av husgrunderna ligger för sig och behöver inte nödvändigtvis vara samtida med de två större grunderna, som mest sannolikt är neolitiska. Umeå universitet genomförde 2005 en undersökning i en av boplatsvallarna. En 1x1 m stor yta undersöktes och fynd av ben (älg 98%), skärvsten, avslag från skiffer, kvartsit, hälleflinta och även flinta. C14- analyserna som utförts i samband med Umeå universitets undersökning visar att lämningarna vid Bastuloken är från neolitisk tid men en C14- datering är från järnåldern. Den stora mängden med av skärvsten, redskap, avslag mm gjorde att den arkeologiska institutionen i Umeå funderade på om Bastuloken fungerat som en storskalig "fångstindustri".

Enligt den kartering av området omkring Bastuloken som utfördes i samband med undersökningen 2009, utgörs området av 4 boplatsvallar; tre samlade omedelbart NV om loken och en ensamliggande, ca 120 meter SSV om de andra (se Larsson 2009a, Fig. 3).

8

Fig. 3. Situationsplan över fornlämningar och undersökningsytor inom Raä 183 vid Bastuloken. Grundkarta upprättad 2009 av Ronny Smeds, Västerbottens museum, och kompletterad 2010 av författaren.

4. Metod De sex undersökta schakten (C-H) avtorvades för hand och plangrävdes sedan i nivåer om tio

cm. Varje dokumentationsnivå (Dn) omfattade 10 cm. Allt material från schakten sållades.

Endast ben större än 2 cm tillvaratogs. Då både brända och obrända ben < 2 cm förekom i

tusental per Dn, var det nödvändigt att sätta en gräns för vad som var rimligt att tillvarata, ur

tidsmässig och vetenskaplig synpunkt.

Avslag och ben insamlades per yta och Dn och gavs ett fyndnummer, medan varje föremål

(spets, skrapa, etc) gavs ett individuellt fyndnummer. Volymen skärvsten registrerades också

per yta och Dn (Bil. 1).

Fem profiler ritades (se Bilaga 5) och undersökningen dokumenterades med foto.

En inmätning av de undersökta schakten 2005, 2009, och 2010 utfördes av Ola George,

Västernorrlands länsmuseum, med hjälp av totalstation.

9

Fig. 4. Ola George, Västernorrlands länsmuseum, gräver och sållar material från Schakt G. Foto mot NÖ: Thomas B Larsson.

Fig. 5. Schakt F, i nedre delen av vallen mot loken. Undersökningen avbröts på 30 cm djup, pga. att schaktet började vattenfyllas underifrån. Foto mot NÖ: Thomas B Larsson.

10

5. Resultat Resultaten redovisas per schakt och dokumentationsnivå, från ytan till botten. För mer detaljerad information hänvisas till Bilagorna 1-5.

Dn 1 (0-10 cm) Schakt C: Under humusskiktet framkom direkt en röd-brun mjäla, som med ökande djup övergår mer och mer till mörkbrun. 10 liter skärvsten hittades och 20 brända ben framkom. Schakt D: Under humusskiktet framkom en blekjordshorisont av varierande tjocklek och sedan vidtog en ljusröd mjäla, men inslag av rotkol och grå fläckar. Några avslag av skiffer och kvartsit påträffades (F 105). Inga ben hittades. 2 liter skärvsten framkom. Schakt E: Humusjord, ett blekjordsskikt och under det en röd-orange mjäla. 12 liter skärvsten och 10 brända ben. Schakt F: Schaktet är lågt beläget i ytterkan av boplatsvallen, endast 1,5 m från den sankmark som omger loken. Ett blött humusskikt med växtrötter dominerade. 2 liter skärvsten, 1 avslag (kvartsit) och 3 brända ben framkom. Jorden var mycket fuktig och svårsållad. Schakt G: Under torvlagret framkom ett blekjordslager och under det en gul-orange mjäla. 8 liter skärvsten, 1 obränt ben, 1 skrapa av kvartsit (Fig. 6) och 4 skifferavslag hittades. Schakt H: Under humusskiktet framkom en blekjordshorisont av varierande tjocklek och sedan vidtog en ljusröd mjäla. 10 liter skärvsten framkom. 1 avbruten skifferspets (F 102, Fig. 7) hittades liksom 25 brända ben.

Fig. 6. Skrapa av kvartsit med retuscher på vänstra kanten (F 101). Schakt G, Dn 1. Foto: Thomas B Larsson.

11

Fig. 7. Avbruten slipad spets av ljusgrå skiffer (F 102). Schakt H, Dn 1. Foto: Thomas B Larsson.

Dn 2 (10-20 cm) Schakt C: Rödbrun mjäla med inslag av kolfläckar. 7 liter skärvsten, 15 brända ben och en liten klotrund stenkula av bergart (F 106) påträffades. Schakt D: I V delen av schaktet fortfarande en hel del blekjord, men i mitten och i Ö delen dominerades Dn 2 av röd-gul mjäla, med inslag av kolfläckar. 8 liter skärvsten. 8 avslag av kvartsit tillvaratogs och 4 brända ben. Schakt E: Röd-orange mjäla och ljusbrun, kulturpåverkad jord. 20 liter skärvsten och 55 brända ben. Ännu inga obrända ben, avslag eller föremål. Schakt F: Brun mjäla med ett påtagligt humusinslag och rötter. 17 liter skärvsten, 1 fragmentarisk skifferspets (F 109), 13 brända och 1 obränt ben framkom. Schakt G: Rödbrun, fin sand och fläckar av mörkare, brun jord. 12 liter skärvsten, 1 del av en rödskifferspets (F 108, Fig. 8), 1 del av ett ornerat handtag till en skifferdolk (F 107, Fig. 9) tillvaratogs. 1 obränt ben och 28 brända ben påträffades. Schakt H: Ljusröd mjäla/sand med enstaka kolfläckar. 19 liter skärvsten, 1 skrapa (kvartsit?), 13 avslag av skiffer och kvartsit, 28 obrända och 50 brända ben hittades.

12

Fig. 8. Del av spets av röd skiffer (F 108), påträffad på Dn 2 i Schakt G. Foto: Thomas B Larsson.

Fig. 9. Del av dolkhandtag av skiffer med sicksacklinjer (F 107). Samma mönster återfinns också på den andra sidan av handtaget. Påträffad på Dn 2 i Schakt G. Foto: Thomas B Larsson.

13

Dn 3 (20-30 cm) Schakt C: Brun mjäla med kolinblandning. 7 liter skärvsten, 3 avslag av skiffer och 15 brända ben hittades. Schakt D: Gul-röd mjäla med ytterst få kolfläckar. I Ö delen övergår den gul-röda mjälan till en brunare färgton, men den skiljer sig ändå från den mörka kulturpåverkade jord som påträffades i schakten E-H. 1 liter skärvsten. 1 avslag och 1 bränt ben hittades. I mitten av schaktet kunde man i profilen (Bilaga x) se en nedgrävning, med ett tunt blekjordsskikt med inslag av rödockra direkt under. Schakt E: Brun, kulturpåverkad jord. 22 liter skärvsten, 27 kvartsitavslag, 40 obrända och 8 brända ben påträffades. Schakt F: Kulturpåverkad, brun mjäla som var mycket fuktig och på gränsen till leraktig. Närmast omöjlig att sålla. 15 liter skärvsten framkom. Grävningen av schaktet fick avbrytas pga. att vatten från loken började tränga upp i den grävda ytan. Ingen profil ritades. Schakt G: Rödbrun fin sand/mjäla med inslag av kolfläckar och rödfärgningar. 10 liter skärvsten, 1 spaltad del av en rödskifferspets (F 119), 1 flintskrapa (F 118, Fig. 10), 7 avslag, 95 obrända och 74 brända ben hittades. Schakt H: Den ljusröda mjälan ersätts av en brunare, kulturpåverkad jord, med sporadiska, små kolfläckar. 5 liter skärvsten, 11 skifferavslag, 70 obrända och 30 brända ben tillvaratogs.

Fig. 10. Flintskrapa (F 118). Skrapan framkom på Dn 3 i Schakt G. Foto: Thomas B Larsson.

Dn 4 (30-40 cm) Schakt C: Brun, kulturpåverkad jord med många kol- och sotfläckar. 9 liter skärvsten, 4 avslag (kvartsit och flinta) och 20 brända ben påträffades. Schakt D: Som i Dn 3 och i Ö delen framkom en grågrön sand, som vid djupgrävning (ner till 0,7 m djup) verkar vara en på platsen helt naturlig fraktion som inte var kulturpåverkad. Ingen skärvsten eller andra fynd hittades vid djupgrävningen. Undersökningen av Schakt D avbröts därför.

14

Schakt E: Brun kulturpåverkad mjäla med inslag av kolfläckar och ökande mängd obrända ben. 9 liter skärvsten, 3 kvartsitavslag och 50 obrända och 8 brända ben hittades. Schakt G: Brun, kulturpåverkad sand med inslag av kol och rödbrända partier. 15 liter skärvsten, 1 del av spaltad rödskifferspets (F 122), 10 obrända och 45 brända ben framkom. Schakt H: Den bruna kulturjorden övergår på ca 40-45 cm djup till en steril, ljusgul sand. 4 liter skärvsten hittades. Inga övriga fynd gjordes och undersökningen avbröts.

Fig. 11. Slipad spets (hänge?) av rödskiffer, med två urtag på kanten nära nackpartiet (F 124). Den hittades på Dn 5 i Schakt E. Foto: Thomas B Larsson.

15

Dn 5 (40-50 cm) Schakt C: Brun kulturjord, med inslag av en ljusare röd-brun sand i V delen. Fläckvis blekjord med kolbitar, som sannolikt härrör från en gammal markyta. Ett kolprov togs. 6 liter skärvsten, 6 avslag (kvartsit) och 15 brända ben tillvaratogs. Schakt E: Kraftigt kulturpåverkad jord med stora mänger stora, obrända ben och inslag av rödockra fläckar. Kol och ett blekjordsskikt och en underliggande B-horisont från en gammal markyta kunde också observeras. 11 liter skärvsten, 1 spets (hänge?) av röd skiffer (F 124, Fig. 11), 3 avslag (kvartsit och rödskiffer), 40 obrända ben, var av ett skalltak från älg (Fig. 13) tillvaratogs. Skalltaket låg uppochned och var fyllt med rödockra! Schakt G: Gulbrun sand med ett tunt blekjordslager. 7 liter små skärvstenar, 7 avslag (flinta och kvartsit). Inga obrända eller brända ben hittades. Under 50 cm djup framkom steril mark och undersökningen av schakt G avbröts.

Dn 6 (50-60 cm) Schakt C: Röd-brun sand och brun kulturjord i mitten av schaktet. 4 liter skärvsten, 3 avslag av flinta och 12 brända ben påträffades. Schakt E: Gul-beige sand i schaktets S delar, medan den bruna, kulturpåverkade jorden fortsatte djupare ner i den N delen (Fig. 12). I denna nedgrävning framkom 50 stora, obrända ben och fläckar av rödockra. Inga övriga fynd.

Fig. 12. Nedgrävningen (till vänster) med kulturjord i Schakt E, liksom en gammal markyta med ett blekjordsskikt, framgår tydligt i profilen. Foto mot Ö: Thomas B Larsson.

16

Dn 7 (60-70 cm) Schakt C: På 65-70 cm djup upphörde den kulturpåverkade jorden och en grågul sand framkom. Fläckvisa kolansamlingar kunde konstateras i övergången. 1 liter skärvsten, 2 avslag av kvartsit och 10 brända ben hittades. Schakt E: I schaktets N den fortsatte nedgrävningen av kulturjord ytterligare 15 cm (ned till ca 80 cm djup). Här framkom ytterligare 35 obrända ben och 1 flintavslag. Längre ned framkom steril sand.

Fig. 13. Ett skalltak av älg (Alces alces), som hittades på Dn 5 i Schakt E. Foto: Thomas B Larsson.

Sammanfattningsvis kan sägas att resultaten är mycket tillfredsställande i relation till undersökningens syfte: att erhålla obrända ben från olika delar och nivåer i vallen, för att kunna genomföra osteologiska analyser och aDNA-analyser.

Som framgår av Bilaga 2 tillvaratogs totalt närmare 5,5 kg obrända ben från årets undersökning av 6 ytor (ca 3,6 kubikmeter). Det ska jämföras med undersökningen 2009, där 23 kg obrända ben från en undersökt volym på endast 1,4 kubikmeter framkom. De största benmängderna hittades på 30-60 cm djup.

Skillnaden i benmängd mellan de olika schakten är påfallande stor, med två schakt (C och D) som helt saknar obrända ben och Schakt E, som innehöll 3,6 kg ben (dvs. 65% av alla obrända ben som totalt framkom vid undersökningen). Denna skillnad visar att depositionen av ben sannolikt har varit ojämn eller att postdepositionella markprocesser är orsaken. Då schakt C faktiskt innehåller jämförelsevis många brända ben från Dn 1 till 7 (Bilaga 3), som bevaras bättre än obrända, är det troligt att man ursprungligen även deponerade obrända ben här, men att bevarandeförhållandena varit sämre.

17

Fynden av artefakter understryker det som 14C-dateringarna från 2009 visade: att denna del av boplatsvallen tillkommit under slutet av neolitikum (Larsson 2009a, 2010). Trots att nio kvadratmeter av anläggningen nu har undersökts har inga typiska epineolitiska föremål påträffats, exempelvis bifacialt slagna kvartsitspetsar med tvär bas eller skifferspetsar av Sunderøy-typ.

Fig. 14. Fördelningen av det obrända benmaterialet från Schakt C-H. Lodrät axel anger dokumentationsnivå (cm) och vågrät benvikt i gram.

18

Fig. 15. Viktfördelningen (g) av det brända benmaterialet per dokumentationsnivå (cm).

6. Tolkningar Material från de sex nya schakten kan sägas bekräfta det som undersökningarna 2005 (Engelmark & Harju 2007) och 2009 (Larsson 2009a) påvisade, nämligen att den del av boplatsvallen som ligger närmast loken är ytterst rik på avfallsmaterial från hantering av djurkroppar. Inga osteologiska bestämningar har ännu utförts på benmaterialet från 2009 och 2010, men de större obrända benen härrör mest sannolikt från älg (Alces alces).

Skillnaderna i mängden obrända ben mellan olika dokumentationsnivåer kan vara orsakad av varierande bevarandeförhållanden, där den optimala miljön återfinns på 30-60 cm djup.

Mängden bevarat benmaterialet har kanske inte bara styrts av markförhållanden utan också av variationer i graden av mänsklig aktivitet på platsen över tid.

19

Fig. 16. Fynden av obrända ben i samtliga undersökta schakt i boplatsvallen, uttryckt i kg ben/schakt.

Väger man in förekomsten av brända ben i bilden, som bevaras bättre än obrända, så visar det sig att Dn 2 och 3 innehåller relativt stora mängder i schakten E, G och H (Fig. 15). Det indikerar att den mänskliga älghanteringen kan ha varit omfattande även vid tiden för platsens övergivande, men att de obrända benen i dessa ytliga nivåer inte bevarats lika bra som djupare ner i vallen. Detta resultat är helt i linje med de iakttagelser som gjordes i samband med undersökningarna 2009.

Översiktsplanen i figur 16 visar de obrända benens viktfördelning i kg på de undersökta schakten 2005, 2009 och 2010. Schaktet från 2005 liksom de intilliggande A och B, som tillsammans innehöll 29 kg ben, markerar en plats i vallen där särskilt stora mängder älgkroppar hanterats under slutfasen av neolitikum.

Tabellen i figur 17 visar fördelningen av avslag, artefakter, brända ben, obrända ben och skärvsten i schakten från 2009 och 2010. Delar vi upp diagrammet och plottar ut staplarna vid respektive schakt på boplatsvallen, så får vi den grafiska bild som visas i figur 18. Data från grävningen 2005 och från schakt F (som bara undersöktes delvis) är ej medtagna. Det kvantitativa samband som kanske är mest uppenbart är det mellan avslag, brända ben och skärvsten (rosa, gröna och blå staplar).

20

Fig. 17. Fördelningen av antalet artefakter och avslag, brända ben (g), obrända ben (kg) och liter skärvsten per schakt. Observera de olika enheterna (antal, gram, kilo och liter), för att inte misstolka diagrammet.

Fig. 18. Samma staplar som i Fig. 17, rumsligt utplacerade vid de schakt där de hör hemma.

21

Det är uppenbart att området av vallen mellan schakten A och G innehåller de största mängderna brända ben, obrända ben, fynd och skärvsten. Vad gäller enbart obrända ben är schakten A, B och E, liksom schaktet från 2005, i en klass för sig.

Bland föremålsfynden kan man särskilt lyfta fram dolkhandtaget av skiffer med ornering av sicksacklinjer (F 107, Fig. 9). Den äldsta dekor av denna typ är daterad till mesolitikum och påträffad på friskulpturer av älghorn (!) från Baltikum och Ryssland (Huggert 1996, 2002: 23). a) b)

Fig. 19. Skifferdolkar med sicksacklinjer från a) Bergsjö, Hälsingland och b) Torvsjön, Västerbotten (efter Huggert 2002).

Det mesta tyder på att sicksacklinjerna är en stilisering och en symbol för ormen (huggormen), vilket ingående diskuterats av Huggert (1996, 2002). Dolkhandtaget från Bastuloken hittades i Dn 2 i Schakt G, vilket skulle kunna datera det till 1800-2000 cal BC, i analogi med de dateringar av lagerföljderna i vallen som gjordes 2009 (Larsson 2009a), dvs. övergångsskedet mellan neolitikum och epineolitikum.

22

7. Nya frågor

Dateringarna från Bastuloken från undersökningen 2009 (Larsson 2009a, 2010) visar att platsen överges strax efter 2000 BC, åtminstone vad gäller älghanteringen på platsen. Tidpunkten är intressant eftersom den verkar överensstämma mycket väl med en abrupt klimatförändring i Skandinavien vid den tiden, vilket noterats av många klimatforskare under det senaste årtiondet (t. ex. Mac Donald et. al. 2000; Davis et. al. 2003; Bjune et. al. 2004; Karlsson et. al. 2007; Seppä et. al. 2009; Chambers et. al. 2010).

Sommartemperatur Vintertemperatur

Fig. 20. Temperaturkurva för klimatet under de senaste 10 000 åren (efter Davis et. al. 2003; röd kurva och dateringar BC tillagda av förf.), som visar på en dramatisk klimatförändring mot ett kallare och fuktigare klimat (främst vintertid) under perioden 2200-1200 BC.

En viktig ny fråga för projektet är om övergivandet av Bastuloken, och alla andra boplatsvallar i Norrland, orsakats av denna klimatförändring. Den sammanställning av dateringar från boplatsvallar som gjorts av Lundberg (1997), visar tydligt att de flesta överges mellan 2500-2000 BC och Bastuloken är inget undantag.

De sammanställningar av dateringar av undersökta fångstgropar i Norrland som gjorts av Selinge (2001), Spång (1981), Bengtsson (1993), Ramqvist (2007) och Hansson (2009: 101), visar tydligt att ytterst få fångstgropar anläggs under perioden 2000-1300 BC. Kombinerar man klimatdata med arkeologiska data, verkar det som den ytterst snabba klimatförändringen, som började ca. 2200 BC, kraftigt påverkade (närmast slog ut) älgstammen i norra Eurasien (Mac Donald et al 2000) och var en bidragande orsak till vad skandinaviska arkeologer kallar övergången från neolitikum till epineolitikum (Larsson et. al manuskript). Förändringen medförde också att den utpräglade skifferkulturen, som kanske var älgjaktsrelaterad, ersattes av de bifacialt slagna kvartsitspetsarna med tvär bas (mer anpassade för ren och småvilt?). ”Hällbildskulturen” (älgmotiven) upphörde sannolikt också vid denna tidpunkt (Baudou 1993:259). Renen torde ha gynnats av ett kallare och fuktigare

23

klimat och enl. Forsberg (1985), förknippas den epineolitiska perioden med ett förändrat boplatsmönster och renjakt.

Undersökningar vid hällmålningen på Korpberget i Lycksele 2009 (Vbm) och vid Flatruet 2003 (Jamtli), tyder på att slagna kvartsitspetsar med tvär bas både skjutits och offrats framför hällmålningar. Målningarna är troligen några hundra år äldre än spetsarna och man kan fundera över det kronologiska förhållandet. Om de dateringar av hällkonsten och kvartsitspetsarna som traditionellt föreslagits av arkeologer stämmer (t.ex. Baudou 1978, 1992, 1993), så har människor återvänt till dessa hällbildsplatser efter den egentliga hällbildsperioden och skjutit, offrat/deponerat pilspetsar av den ”moderna” typen nedanför förfädernas älgbilder. I skenet av en större klimatförändring, som kanske orsakade älgstammens försvinnande ca. 2000 BC, med påföljande sociala förändringar, är offerritualer vid älgbilderna inte så obegripliga.

Ca 300 m från Bastuloken, vid Lillklippen, finns en hällmålning som föreställer tre älgar och en undersökning framför hällmålningen är, i relation till fynden från Korpberget och Flatruet och klimatförändringsdiskussionen, intressant ur ett vetenskapligt perspektiv.

En mindre undersökning (ca. 4 kvadratmeter) av markytan nedanför älgbilderna på Lillklippen skulle kunna utföras inom ramen för forskningsprojektet ”Älgen och människan…”, liksom en undersökning av några av de många fångstgropar som finns i närheten. Fångstgroparnas roll är centrala i sammanhanget när vi talar om älgjakt och det vore angeläget att kunna tidsbestämma några gropar för att se om en kronologisk koppling finns till boplatsvallen, klimatförändringen eller tiden efter. Undersökningarna kan utföras under 2011 av forskningsprojektet i samarbete med MAL och databasprojektet SEAD (Buckland et al, in press), och gärna i samarbete med Västernorrlands länsmuseum och föreningen Forntid i Ramsele.

24

8. Referenser Baudou, E. 1978. Kronologi och kulturutveckling i mellersta Norrland under stenåldern och bronsåldern. Skrifter i västerbottnisk kulturhistoria 1 (Red. A. Huggert): 8-18. Umeå.

Baudou, E. 1992. Norrlands forntid. Wiken.

Baudou, E. 1993. Hällristningarna vid Nämforsen – datering och kulturmiljö. Ekonomi och näringsformer i nordisk bronsålder (Red. L. Forsberg & T. B. Larsson): 247-261. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3. Umeå.

Bengtsson, P. G. 1993. Hur gamla är de jämtländska fångstgroparna? Seminar paper. Mitthögskolan. Östersund.

Bjune, A. E., Birks, H. J. B. and Seppä, H. 2004. Holocene vegetation and climate history on a continental-oceanic transect in northern Fennoscandia based on pollen and plant macrofossils. Boreas 33: 211-223.

Buckland, P.I., Eriksson, E.J., Linderholm, J., Viklund, K., Engelmark, R., Palm, F., Svensson, P.,

Buckland, P.C., Panagiotakopulu, E. & Olofsson, J. (in press). Integrating Human Dimensions

of Arctic Palaeoenvironmental Science: SEAD - The Strategic Environmental Archaeology

Database. Journal of Archaeological Science.

Chambers, F. M; Danell, J, R, G; ACCROTELM members. 2010. Peatland archives of late-Holocene climate change in northern Europe. PAGES news, Vol 18. No. 1: 4-6.

Davis, S; Brewer, S; Stevenson, A. C.; Guiot, J. 2003. The temperature of Europe during the Holocene reconstructed from pollen data. Quaternary Science Reviews 22: 1701-1716.

Ekholm, Therese. 2007. Bastuloken – en osteologisk analys av benmaterialet från en stenåldersboplats i västra Ångermanland. C-uppsats i Osteologi. Högskolan på Gotland. Visby. Engelmark, Roger & Harju, Johnny. 2007. Rapport över arkeologisk förundersökning av Raä 183, Ramsele sn, Ångermanland, 2005. UMARK 44. Umeå universitet.

Forsberg, Lars. 1985. Forsberg, L. 1985. Site Variability and Settlement Patterns. Archaeology and Environment 5. Umeå.

Hellqvist, Therese. 2007. Undersökningarna av Bastuloken, RAÄ 183, Ramsele sn – en studie av lokalens och platsens förhistoria från 4000 BC och framåt. D-uppsats i miljöarkeologi. Umeå universitet. Hansson, Anders. 2009. Fångstgrop – en avancerad jaktmetod. Jämten 2009: 99-107. Hvarfner, Harald. 1957. Fångstmän och nybyggare i Ångermanälvens källområden under järnåldern. Härnösand.

25

Karlsson, H., Hörnberg, G., Hannon, G. and Nordström, E-M. 2007. Long-term vegetation changes in the northern Scandinavian forest limit: a human impact-climate synergy? The Holocene 17:37-49.

Larsson, Thomas B & Ericsson, Göran. 2008. Älgen och människan: en mångtusenårig relation. Tvärsnitt 08/4: 28-31. Vetenskapsrådet. Stockholm. Larsson, Thomas. 2009a. Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2009. UMARK 52. Umeå universitet. Larsson, Thomas B. 2009b. Rapport över arkeologisk delundersökning av boplatsområde, Raä 471:1, Sorsele sn, Västerbottens län, 2009. UMARK 53. Umeå Universitet. Larsson, Thomas B. 2010. Älgen och människan vid Bastuloken: en delundersökt boplatsvall från neolitikum i Västernorrland. Arkeologi i Norr 12:1-16. Umeå. Larsson, Thomas B. et. al. (manuskript). Humans, Moose and Climate Change in Northern Sweden, 4000-3600 cal. yr BP. Lindgren, Britta. 2004. Hällbilder i Norr. UMARK 36. Umeå universitet. Lundberg, Åsa. 1997. Vinterbyar. Studia Archaeologica Universitetis Umensis 8. Umeå.

Mac Donald, G, M.; Velichko, A; Kremenetski, C; Borisova, O; Goleva, A; Andreev, A; Cwynar, L; Riding, R; Forman, S; Edwards, T; Aravena, R; Hammarlund, D; Szeicz, J; Gattaulin, V. 2000. Holocene Treeline History and Climate Change Across Northern Eurasia. Quaternary Research 53: 302-311.

Ramqvist, Per H. 2007. Fem Norrland. Om norrländska regioner och deras interaktion. Arkeologi i Norr 10:153-180. Umeå.

Selinge, K-G. 2001. Fångstgropar i Nämforsens uppland. Tidsspår 2001:153-186. Härnösand.

Spång, Lars-Göran. 1981. Fångstgropar – lämningar efter forntida älgfångst. Västerbotten 1981/4: 282-290.

Spång, Lars-Göran. 1997. Fångstsamhälle i handelssystem. Studia Archaeologica Universitetis Umensis 9. Umeå.

Seppä, H, Bjune, A. E., Telford, R. J., Birks, H. J. B., Veski, S. 2009. Last nine-thousend years of temperature variability in Northern Europe. Climat of the Past 5: 523-535.

Viklund, Bernt Ove. 2004. Bastuloken. Ett boplatsområde vid våtmark i Stenviksstrand i Ramsele socken. Forntid i Ramsele, Rapport 2004:1.

26

Bilaga 1 Skärvsten (liter)

SKÄRVSTENSVOLYMER

Dn Nivå (cm) Schakt C Schakt D Schakt E Schakt F Schakt G Schakt H

1 0-10 10 2 12 2 8 10

2 10-20 7 8 20 17 12 19

3 20-30 7 1 22 15 10 5

4 30-40 9 9 15 4

5 40-50 6 11 7

6 50-60 4 5 2

7 60-70 1 2

8 70-

Sa: 44 11 55 34 54 38

Bilaga 2 Fördelning av det obrända benmaterialet

VIKT (g) Dn Nivå (cm) Schakt C Schakt D Schakt E Schakt F Schakt G Schakt H Totalt

1 0-10 1

2 10-20 18 38 314 370

3 20-30 38 26 825 557 1 446

4 30-40 327 128 455

5 40-50 1 275 1 275

6 50-60 1 131 1 131

7 60-70 610 610

8 70- 209 209

Totalt 3 590 44 992 871 5 496

Antal Dn Nivå (cm) Schakt C Schakt D Schakt E Schakt F Schakt G Schakt H Totalt

1 0-10 1 1

2 10-20 1 1 28 30

3 20-30 9 10 95 70 184

4 30-40 50 10 60

5 40-50 40 40

6 50-60 50 50

7 60-70 25 25

8 70- 10 10

Totalt 184 11 107 98 400

27

Bilaga 3 Fördelning av det brända benmaterialet

VIKT (g) Dn Nivå (cm) Schakt C Schakt D Schakt E Schakt F Schakt G Schakt H Totalt

1 0-10 9 6 3 8 27

2 10-20 10 1 60 9 28 19 127

3 20-30 8 1 49 30 11 99

4 30-40 8 6 14

5 40-50 11 24 35

6 50-60 4 4

7 60-70 4 4

8 70-

Totalt 54 2 121 12 82 38 309

Antal Dn Nivå (cm) Schakt C Schakt D Schakt E Schakt F Schakt G Schakt H Totalt

1 0-10 20 10 3 25 58

2 10-20 15 4 55 13 55 50 191

3 20-30 15 1 40 74 30 160

4 30-40 20 8

73

5 40-50 15 45 15

6 50-60 12 12

7 60-70 10 10

8 70-

Totalt 92 5 113 16 174 105 505

28

Bilaga 4 Fyndlista

FYNDLISTA - ARTEFAKTER

Nr. Schakt Fynd Ant. Vikt (g)

Storlek (mm) Material Anm.

Dn1 (0-10 cm)

101 G Skrapa 1 10 30x25 Kvartsit

102 H Spets 1 4 33x18 Skiffer Fragment, slipad

103 G Avslag 4 7 8-30 Skiffer

104 F Avslag 1 6 40x25 Kvartsit

105 D Avslag 6 7 12-30 Skiffer, kvartsit

Dn2 (10-20 cm)

106 C Stenkula 1 29 30 mm diam Bergart Slipad

107 G Dolkhandtag 1 3 25x20 Skiffer Ornerad

108 G Spets 1 3 37x17 Skiffer Röd, fragment

109 F Spets 1 4 30x19 Skiffer Fragment, slipad

110 H Avslag 13 17 12-38 Skiffer, kvartsit

111 H Skrapa 1 3 20x18 Kvartsit?

112 G Avslag 12 38 10-55 Skiffer, kvartsit

113 D Avslag 3 7 15-25 Kvartsit

Dn3 (20-30 cm)

114 C Avslag 3 6 22-40 Skiffer

115 D Avslag 1 1 20 Kvartsit

116 E Avslag 9 27 15-45 Kvartsit

117 G Avslag 7 29 15-40 Kvartsit

118 G Skrapa 1 5 22x23 Flinta

119 G Spets 1 3 33x19 Skiffer spaltad, slipad

120 H Avslag 11 18 10-34 Skiffer

Dn4 (30-40 cm)

121 C Avslag 4 7 13-27 Flinta, kvartsit

122 G Spets 1 4 40x23 Skiffer Röd, fragment, spaltad

123 E Avslag 3 11 20-47 Kvartsit

Dn5 (40-50 cm)

124 E Spets/hänge? 1 11 52x21 Skiffer, röd urtag på kanterna

125 E Avslag 2 30 35-45 Kvartsit

126 E Avslag 1 4 32x20 Skiffer, röd

127 E Glättsten? 1 293 84x55 Bergart polerad yta

128 C Avslag 6 8 7-23 Kvartsit

129 G Avslag 7 5 10-25 Flinta, kvartsit

Dn6 (50-60 cm)

130 C Avslag 3 5 17-25 Flinta

Dn7 (60-70 cm)

131 C Avslag 2 5 25-27 Kvartsit

132 E Avslag 1 6 33x25 Flinta

29

Bilaga 5. Profilritningar

30

31

Bilaga 6. Övriga fotografier

Britta Lindgren-Hyvönen undersöker Schakt D. Foto mot NV: Thomas B Larsson.

32

Projektledaren i färd med att dokumentera Schakt C. Foto mot N: Britta Lindgren-Hyvönen.

Schakt F, nere vid kanten av loken, efter avtorvning. Foto mot Ö: Thomas B Larsson.

33

Ola George, Länsmuseet Västernorrland, sållar material från Schakt G. Foto: Thomas B Larsson.

Lars Holstein, Västerbottens museum, gräver i Schakt H. Foto: Thomas B Larsson.

34

Schakt E på ca 40 cm djup. Foto: Thomas B Larsson.

Obrända ben hittade i Schakt E tillsammans med rödockra. Foto: Thomas B Larsson.

35

Schakt E på ca 70 cm djup. Den mörkbruna kulturjorden med många obrända ben syns till vänster i bilden. Foto: Thomas B Larsson.

Lennart Norberg, Lena Holm och Britta Lindgren-Hyvönen lägger igen schakten. Foto mot V: Thomas B Larsson

36

Bilaga 7. Kopia av undersökningstillstånd

37

38

Bilaga 8. Kopia av redovisning till FMIS

39

Arkeologiska rapporter från Umeå universitet (Umark)

Erik Norberg 1995. Rapport över arkeologisk undersökning av fornlämning Raä 249, Karl-Gustav sn, Norrbotten. Anläggning 6 hyddbotten och anläggning 7 boplatsgrop. Umark 1. Umeå. Erik Norberg 1996 . Rapport över arkeologisk undersökning av fornlämning Raä 249, Karl-Gustav sn, Norrbotten. Anläggning 5, hyddbotten. Umark 2. Umeå. Per-Erik Egebäck 1996. Rapport över arkeologisk undersökning, Pörnullbacken, Vörå sn, Österbotten. Osteologisk rapport: Barbro Hårding. Arkeobotanisk rapport: Karin Viklund. Umark 3. Umeå. Anna-Karin Lindqvist med bidrag av Per H. Ramqvist och Barbro Hårding 1996. Gallsätter. Arkeologisk undersökning av fornl. komplex Raä 7, Skog sn, Ångermanland 1994-1995. Umark 4. Umeå. ( OBS Utvidgad färgedition finns också att beställa på CD, för Mac eller PC) Joakim Goldhahn 1997. Röse och stensättning vid Yttertavle 1:41, Umeå sn, Västerbotten. Umark 5. Umeå. Björn Oscarsson 1997. Rapport över arkeologisk undersökning av fornlämning Raä 172, Nysättra sn, Stradfors 2:14, 1:16, Västerbottens län. Umark 6. Umeå. Åsa Lundberg & Tarja Ylinen1997. Rapport över arkeologisk undersökning av boplats Raä 510, Västerdal 1:1, Flurkmark, Umeå sn, Västerbotten. Umark 7. Umeå. Cecilia Hällström 1997. Rapport över arkeologisk undersökning av Raä 152 och 150, Hög sn, Gävleborgs län. Umark 8. Umeå. Cecilia Hällström 1997. Rapport över arkeologisk undersökning av Raä 127, Jättendal sn, Gäveleborgs län. Umark 9. Umeå. Per-Erik Egebäck 1997. Rapport över arkeologisk undersökning, Pörnullbacken, Vörå sn, Österbotten. Umark 10. Umeå. David Loeffler 1998. Arkeologisk undersökning av Grodan, Vuollerim, Raä 1292, Jokkmokks sn, Lappland, 1987. Umark 11. Umeå. David Loeffler 1998. Arkeologisk undersökning av Norpan 1 (J106E), Vuollerim, Raä 1292, Jokkmokks sn, Lappland, 1983 och 1987. Umark 12. Umeå. David Loeffler 1998. Arkeologisk undersökning av Norpan 2 (J106A), Vuollerim, Raä 1292, Jokkmokks sn, Lappland, 1983-1987. Del 1-8. Umark 13. Umeå. Per H. Ramqvist 1999. Den äldre bebyggelsekontinuiteten i Ångermanland. Rapport från ett arkeologiskt projekt omfattande undersökningar på Raä nr 1 och 2 i Arnäs sn, Raä 32 i Sjäevad sn samt fyra fosfatkarteringar i Själevad och Arnäs sockar. Umark 14. Umeå. Christina Westlin. (red) 1999. Arkeologisk undersökning av Pörnullbacken, Vörå, Österbotten, Finland. Del 1-2. Umark 15. Umeå. Carina Olson 1999. Osteologisk rapport över brända ben från Hedningahällan, Raä 68, Enånger socken, Hälsingland. Umark 16. Umeå. Lennart Klang 2000. Arkeologiska utgrävningar i Fattenborg, Töre socken, Västerbottens landskap, Norrbottens län. 1996. Delundersökning av boplatsvallar och boplatsgropar. Raä 318, 341 och 408. Umark 17. Umeå. David Loeffler 2000. Arkeologisk undersökning av Bäckishällorna Oravais, Kimo Finland 1999. Umark 18. Umeå.

40

Anna-Karin Lindqvist 2000. "Banafjäll, raä 304 i Grundsunda socken, Ångermanland. Bilaga: Geofysiska mätmetoder tillämpade i ett arkeologiskt sammanhang". Umark 19. Umeå. Christina Westlin (red) 2000. Arkeologisk undersökning av Pörnullbacken, Vörå sn, Österbotten, Finland. 1999. Del 1-2. Umark 20. Umeå. Thomas Larsson & Lillian Rathje 2001. "Arkeologisk undersökning av stensättningar, skärvstenshögar och kokgrop i Skäran, Nysätra socken (RAÄ 10 & 240), Västerbottens län". Umark 21. Umeå. Erik Norberg & Leif Jonsson (osteologisk rapport) 2001. Rapport över arkeologisk undersökning av fornlämning Raä. 249 Karl-Gustavs sn. 1997. Umark 22. Umeå. Noel D. Broadbent & Johan Olofsson 2002. Archaeological Investigations of the S. A. Andrée Site, White Island, Svalbard 1998 and 2000. Umark 23. Umeå. Anders Huggert & Nina Karlsson 2002. Rapport över arkeologisk delundersökning av härdområdet fornlämning nr 173 samt markkemisk kartering av härdgruppen fornlämning 47, Holmträsk 1:20, Degerfors sn, Vindelns kn, Västerbottens län. 2001. Umark 24. Umeå. Alf Björck 2003. Arktiska pilbågar. Katalog över Christian Pfaffs pilbågesamling. Umark 25. Umeå. Alf Björck 2003. Pilar och pilspetsar från Västgrönland. Katalog över Christian Pfaffs pilbågesamling. Umark 26. Umeå. Helena Andersson, Roger Engelmark & Johan Linderholm 2003. Miljöarkeologisk undersökning av Fattenborg, Raä 341, 405:2 samt 318, Töre sn, Norrbottens län. Umark 27. Umeå. Erik Norberg 2002. Rapport arkeologisk forskningsundersökning av en senneolitisk boplatsvall RAÄ 264 Karl Gustav sn, Norrbotten. Osteologisk rapport av Anders Fandén 2003. Umark 28. Umeå. Lillian Rathje 2003. Provundersökning av fornlämning Raä 508 i Böle 3:4, Lövånger socken, Västerbottens län. Umark 29. Umeå. Lillian Rathje 2003. Arkeologisk undersökning av stensättningar och kokgrop i Skäran, Nysätra socken, Västerbottens län. Umark 30. Umeå. Birgitta Fossum & Nina Karlsson 2003. Rapport arkeologisk forskningsundersökning av samiska härdar och boplatser vid RAÄ 1453, 738, 739, 300 och 737, Gråträsk, Piteå sn, Lappland 2002. Umark 31. Umeå. Birgitta Fossum & Nina Karlsson 2003. Rapport arkeologisk forskningsundersökning vid samiskt viste RAÄ 300 från yngre metalltid -tidig medeltid, Gråträsk, Piteå sn, Lappland 2002. Osteologisk rapport av Leif Johnsson. Umark 32. Umeå. Sara Hjalmarsson 2003. Arkeologisk och miljöarkeologisk undersökning av skärvstenshög Raä 94:6, Ullevi 5:1, Gåsinge-Dillnäs sn., Södermanland, samt undersökning av provschakt i områdets åkermark. En del i forsknings- och metodutvecklingsprojektet Hällbilder, språk och miljö. Umark 33. Umeå. Oili Räihälä 2003. Rapport över arkeologisk undersökning av fornlämning Huhtalehto Raä 221 Hietaniemi sn. Norrbotten 1997. Umark 34. Umeå. Kristina Josephson Hesse (red.) 2004.Arkeologisk rapport. RAÄ 16 Mariehem Umeå sn. Västerbotten 2003. Umark 35. Umeå. Britta Lindgren 2004. Hällbilder i norr. Forskningsläget i Jämtlands- Västerbottens- och Västernorrlands län. Umark 36. Umeå.

41

Britta Lindgren & Johan Olofsson (red.) 2004. Rapport över arkeologisk undersökning av Raä 158, Ådals-Liden sn, Ångermanland. Umark 37. Umeå. Britta Lindgren 2005.. Rapport över arkeologisk undersökning av markyta framför hällmälningslokal, RAÄ 160, Ramsele sn, Ångermanland, 2001. Umark 38. Umeå. Daniel Eriksson 2005. Rapport över undersökning av fångstgrop RAÄ 16, Högberget I, Ramsele sn, Ångermanland, 2002. Umark 39. Umeå. Peter Holmblad 2005. Rapport över arkeologisk undersökning av Högberget III, Ramsele sn, Ångermanland, 2003. Umark 40. Umeå. Anna-Karin Lindqvist 2005. Arkeologiska undersökningar i Själevad socken. Stensättning Raä 92 i Gene samt boplatserna Raä 219 och 155 i Vågsnäs, norra Ångermanland. Umark 41. Umeå. Radoslaw Grabowski 2005. Arkeologisk kursundersökning av RAÄ 158 Ådals-Lidens sn. 2005. Umark 42. Umeå. Thomas Larsson & Johan Olofsson (red.) 2006. Rapport över arkeologisk undersökning av Raä 158, Ådals-Liden sn, Ångermanland. Umark 43. Umeå. Roger Engelmark & Johnny Harju 2007. Rapport över arkeologisk förundersökning av Raä 183, Ramsele sn, Ångermanland, 2005. Umark 44. Umeå. Johnny Harju & Erik Sandén 2007. Rapport över arkeologisk undersökning av Raä 202 samt del av Raä 206, Sävar sn, Västerbotten 1992. Umark 45. Umeå. Johnny Harju 2007. Rapport över arkeologisk undersökning av Raä 40, Umeå sn, Västerbotten, 1997. Umark 46. Umeå. Johnny Harju 2007. Rapport över arkeologisk undersökning av Raä 76, Umeå sn, Västerbotten, 1997. Umark 47. Umeå. Ramqvist, Per H. 2008. Fortsatt arkeologisk undersökning av boplats Raä 510, Västerdal 1:1, Flurkmark, Umeå sn, Västerbotten. Seminariegrävningarna 1998-1999. Umark 48. Umeå. Thomas B Larsson 2008. Rapport över arkeologisk undersökning av Raä 158, Ådals-Liden sn, Västernorrlands län, 2006. Umark 49. Umeå. Ramqvist, Per H. 2009. En brandgrav från äldre bronsålder. Arkeologisk undersökning av stensättning på gravfältet Raä 77 i Röbäck, Umeå socken och kommun, Västernottens län. Seminariegrävningen 2007. Umark 50. Umeå. Thomas B Larsson 2009. Rapport över arkeologisk delundersökning av fornlämning nr 49:1, Bygdeå sn, Västerbottens län, 25-28 maj 2009. Umark 51. Umeå. Thomas B Larsson 2009. Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2009. Umark 52. Umeå. Thomas B Larsson, Radoslaw Grabowski & Göran Ericsson 2009. Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 471:1, Sorsele sn, Västerbottens län, 2009. Umark 53. Umeå. Ramqvist, Per H. 2010. Lokaliseringen av fyndplatsen för den s k Hampnästoften våren 2001. Umark 54. Umeå. Ramqvist, Per H. 2010. Undersökning av boplatsspår i Gene, raä 22, Själevad sn, Örnsköldsviks kommun, Västernorrlands län. Seminariegrävningen 2008. Umark 55. Umeå.

42

Ramqvist, Per H. 2010. En skadad hög från vikingatid och nyupptäckta boplatsspår från förromersk järnålder. Arkeologiska undersökningar vid Raä 36 i Stige, Indal socken, Sundsvalls kommun, Medelpad. Umark 56. Umeå. Ramqvist, Per H. 2010. Provundersökning av husgrundsterrass Raä 70:1 i Allsta, Tuna sn, Medelpad Västernorrlands län. Umark 57. Umeå. Larsson, Thomas B. 2010. Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2010. Umark 58. Umeå