2 ”vi såg vem som var rädd” - aftonbladet · i morse gick 100 000 svenska barn till skolan...

2 Aftonbladet<ddd> <d> <mmm> <yyyy> 3Aftonbladet

<ddd> <d> <mmm> <yyyy>

På tredje vå-ningen i ett av de beige tegelhusen, mitt i den småländska staden, bor Anna, 42,

med sina två barn. I trerummaren står möblerna tätt. En svart katt hälsar välkom-men i hallen. Anna har stannat i staden hon föddes i. Hon trivs, har ett bra jobb på en skola i närheten.

– Jag är bra på mitt jobb, säger hon.Anna var en mobbare i skolan. En arg li-

ten flicka som plågade skolkamrater.– Jag såg vilka som inte skulle ge igen.

■ ■ ■

Micke har hunnit bli 31 år. Här i en för-ort till Stockholm bor han, högst upp i ett av höghusen. Det är faktiskt samma kvar-ter som han växte upp i. Nu ska lägenhe-ten renoveras. Micke målar om i ljusa, gla-da färger.

I rummet intill hörs flickornas öronbe-dövande lek.

– Den lilla är min, den andra min bonus-dotter, säger Micke.

Han är en stolt pappa som lämnat livet som smågangster.

– Nu är det Svenssonliv, säger han nöjt.Varje dag dag pendlar han en timme

tvärs över Stockholm till arbetet som grov-jobbare.

– Jag sökte fem jobb i veckan i flera år ut-an att få ett enda. Jag hade ju inga betyg el-ler erfarenheter. Sedan fick jag det här via en kompis.

– Det är ett jättbra jobb.För tre år sedan blev livet svart.– Jag begrep inte varför, men

jag mådde skitdåligt .När han knappt kom ur säng-

en längre ringde han en psyko-log. De pratade mycket om hans uppväxt. Om tiden när han var en liten djävul på skol-gården. Om tiden han i dag ång-rar.

Micke säger att han kände igen barnen som var lämpliga offer.

De luktade rädsla.■ ■ ■

I fyran bytte Anna skola. Det var svårt att vara tio år och ny i klassen.

– Jag skaffade äldre kompisar, fick dåligt rykte och blev farlig.

En jämnårig pojke i bänken bakom blev hennes första mobboffer.

– Jag brukade riva ner hans böcker på gol-vet. Han vågade inte säga något.

Varje lektion hånades pojken av flickan i bänken framför. Gång på gång åkte böck-erna ner i golvet.

– Om han mopsade sig fick han en örfil i ansiktet.

Lärarna vek ner sig. Anna var en känd bråkstake, ett problembarn som krävde uppmärksamhet och tid som de inte hade.

Anna fick fortsätta.– Jag kommer ihåg hur rädd

han var, hur han skakade. Han såg så ledsen ut.

Anna tystnar.Det gör ont att tänka på –

fast det är 30 år sedan.– Men då kände jag inget

alls.■ ■ ■

Så fort det ringde ut till rast letade Micke och hans tre kompisar upp den utval-da pojken på skolgården.

Det var inget särskilt med honom, minns Micke. Han var bara rädd. Det räckte.

– Vi jagade honom. Han sprang, gömde sig i skogen.

Gänget hann i kapp. Sedan slog Micke.

Han slog tills det blödde.– Det kändes bra.Han minns inget annat. Bara att pojken

aldrig skvallrade.– Då skulle det bli värre. Det visste han.

Vi var helt knäppa.Och lärarna?– Inte en enda gång sa de till.Samtalen till föräldrarna handlade bara

om hans skolk.I femman försvann pojken. Micke vet in-

te varför. Men snart hade gänget letat upp en ny pojke att slå.

■ ■ ■

Anna har funderat mycket på varför de vuxna på skolan struntade i henne.

– De borde väl ha begripit hur det låg till?

Hemma hos Anna var det kaos. Slagsmål, bråk och fylla.

– Jag mådde uselt och utsatte skolkom-pisar för det jag själv var med om hemma. Kränkningar och våld. Det vet jag i dag.

I åttan slog hon till en lärare. Då gick lar-met och socialtjänsten kopplades samti-digt in i familjen. Hon tvingades också att konfrontera föräldrarna till en klasskam-rat hon mobbat.

– Jag kallade henne koöga, hon blängde.

I morse gick 100 000 svenska barn till skolan – för att ännu en dag hånas och kränkas.I dag berättar vi om Anna och Micke som var mobbare i skolan. Nu är de vuxna. De ångrar sig. Och de känner skuld.Anna minns fortfarande skräcken i ögonen på sitt mobboffer.

– Jag undrar ofta hur det har gått för honom.Micke har mött pojken han brukade slå blodig. Han bad om ursäkt.

– Men han sa att jag hade förstört hans liv.

Jag sparkade och spottade på henne, gav en armbåge om jag gick förbi.

Flickans föräldrar reagerade inte som Anna hade trott.

– De var inte arga på mig, de pratade ba-ra lugnt. Tror de tyckte synd om mig.

– Jag tänkte att de nog hade det bra hem-ma.

Anna bestämde sig för att skaffa ett bra liv. Hon slutade att vara farlig.

– Jag lyckades till slut skaffa hyfsade be-tyg.

■ ■ ■

Mickes familj gick i tusen bitar när pappa söp och misshandlade familjen.

Sedan försvann han.Mamma kämpade med flera jobb för att

för att få ihop till hyran och mat till alla sys-kon. Men pengarna räckte aldrig.

– Kylskåpet var alltid tomt. Vi var fattiga och hade trasiga kläder.

De vuxna satte sällan gränser.– Jag kommer inte ihåg att min mamma

någonsin sa till mig att borsta tänderna.När Micke var tolv år gjorde han sitt

första inbrott på Konsum.– De andra stal cigaretter och sånt de

kunde sälja. Jag snodde mat för att fylla fry-sen.

Han har funderat mycket på varför ing-en lärare gick hem och ringde på familjens dörr. Kollade hur klassens buse hade det hemma.

– Vår lägenhet var sönderslagen.Micke tror att de förstod. Men först när

han hamnade i bråk med två lärare och tog till nävarna i sjunde klass reagerade skolan.

Micke blev avstängd.Ingen sa något om barnen

han misshandlat till vrak.■ ■ ■

På jobbet, på skolgården känner Anna igen ungarna som är som hon var.

Det är dem hon jobbar med nu. De gränslösa och arga.

– Jag är väldigt bra på det, upprepar hon.

Hon kan se rakt igenom det stenhårda skalet.

Där bakom hittar hon rädda och kränkta barn som gallskri-ker efter uppmärksamhet.

Hon vet vad som krävs:Gränser. Auktoritet. Ingen diskussion.– Ta dem direkt när det händer. Punkt-

markera dem. Ta dem ur klassen och låt

dem få lugn och ro någon annanstans ett tag.

Hon vet att de flesta av mobbarna har det stökigt hemma, precis som hon hade.

– Skolan måste direkt samarbeta med för-äldrarna, ta dem till skolan och låta dem sit-

ta med sina barn både när det går bra och när de är stökiga.

Hon känner igen de mobba-de barnen också. De osynliga som slår ner blicken, de som trycker längs väggarna i entré-hallen varje rast av rädsla för livsfarorna på skolgården.

Barnen väcker fortfarande skuld hos henne.

– Det är svårt att se hur då-ligt de mår, hur de bryts ner och att de kanske skadar sig själva till slut.

På vägen till jobbet ser hon ibland pojken i bänken bak-om. Han är en fullvuxen man nu. Anna funderar mycket

över hur han mår. Om det hon gjorde fort-farande plågar honom?

Det plågar Anna.Kanske stannar hon bilen en morgon.– Jag gör gärna upp med saker. Och jag

vill säga förlåt, försöka förklara varför jag gjorde det. Hur dåligt jag mådde.

■ ■ ■

Micke har kämpat för att bli vuxen, skaffa jobb och undvika fängelse.

För den som saknar betyg och bara har haft två jobb före 30 års ålder är den heder-liga världen inte sällan stängd.

Som vuxen fick han en diagnos som gjor-de skoltiden begriplig:

Dyslexi.– Det är jävligt konstigt att ingen upp-

täckte det i skolan.Plötsligt en kväll för ett år sedan stod

Micke framför pojken som han slog sön-der och samman på rasterna i skolan.

Båda var vuxna män. Micke bad om ur-säkt, försökte ge en förklaring. Men pojken som blivit man ville inte lyssna.

– Han sa att jag hade förstört hans liv, han tänker aldrig förlåta.

Micke säger att han får leva med det.Han har i alla fall förlåtit sig själv.

Fotnot: Micke och Anna heter i verklighe-ten något annat.

”Vi såg vem som var rädd”

Anna och Micke berättar om sina liv som mobbare

”Vi såg vem som var rädd””Vi såg vem som var rädd”�

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

� � � � ��

��

��”Vi såg vem som var rädd””Vi såg vem som var rädd””Vi såg vem som var rädd””Vi såg vem som var rädd””Vi såg vem som var rädd””Vi såg vem som var rädd”�

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Mobbning syns inte

VÄND S

Aftonbladets Markus Larsson: Jag var en mobbare

Jag kommer ihåg hur rädd han var, hur

han skakade. Han såg så ledsen ut

”

ANNA, 42

Vi jagade honom.

Sedan slog jag honom

tills det blödde

”

MICKE, 31

��

� ��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

�

��

��

��

��

��

��

�

��

��

� � � � ��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

� � � ��

� � � ��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

�

��

��

��

��

� ��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

� � � � ��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

� � � ��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

�

��

� ��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

� � � � ��

��

��

��

��

� ��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

�

��

Mobbning döljs ofta för vuxna. De ut-satta eleverna tror att de vux-na ser mobb-ningen men den är svår att skilja från bråk och skoj. Ofta är det en leda-re och några kompisar till denne som står för mobb-ningen. Andra elever vågar inte ingripa av rädsla för att själva bli mob-bade. Den mobbade vå-gar inte säga ifrån av rädsla för att det ska bli värre.

Källa: Bris

Undersök-ningar visar att det går att av-sevärt minska mobbningens frekvens, grovhet och varaktighet om skolan har ett bra handlings-program som aktivt används av alla vuxna i samarbete med eleverna.

Källa: Bris

Mobbning kan stoppas

MOBBARENS ÖGON I dag har Anna och Micke lämnat mobbningen bakom sig. Bilden är ett montage.Foto: Casper

[email protected]

MariaTrägå[email protected]

[email protected]

Tidigare artiklar i serien.

100 000 – en artikelserie om MOBBNINGEtt särtryck från

��

��

��

�

� � � ��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

�

��

”Vi såg vem som var rädd”100 000 BRYR DU DIG? Ett särtryck från

2 ”vi såg vem som var rädd” - aftonbladet · i morse gick 100 000 svenska barn till skolan...

Documents