yuki-onna & luonnotar - wordpress.comyuki-onna, är en öppen fråga. papperets jordbruna...

utställningar på Galleri Artlabwww.bjornglindahl.se

Björn G LindahlNågra tankar om ...



1

I den version av Yuki-Onna-myten Eva Bergman utgår ifrån, stiger ande-snök-vinnan ned till människorna. Där möter hon en ung man. Ömsesidigt tycke upp-står. Giftermålets enda förbehåll förbjuder mannen att fråga vem Yuki-Onna är. Med barnets födelse kan han inte hålla tillbaka frågan. Yuki-Onna rasar. Sin vana trogen tänker hon först lösa problemet med sin patenterade mordmetod. Barnets existens räddar dock mannen.

I jämförelse med dramatiseringen av myten om Himlavalvets dotter är Yuki-Onna-föreställningen mer återhållen och lugnare trots agerandet mellan två mario-netter. Eva Bergman förmedlar det drama-tiska innehållet med små, effektiva gester. Tempot bjuder in till reflektioner över vad som sker, vad som styr huvuddockornas val samt vilka känslor som genljuder i deras agerande. Den traditionella japanska musiken fungerar som ett exotiskt inslag. Berättelsen förs ett steg närmare mytens snötäckta berg. Finlandias tongångar är alltför välbekanta för att de skall kunna fungera på samma sätt.

Det är inte bara värt att hålla uppsikt på vad dockorna har för sig. Att följa Eva Bergmans minspel och kroppsspråk bidrar mycket till upplevelsen av de dokumente-

YUKI-ONNA & LUONNOTARSamlingsutställning med Veronica Ralston, Hans Söderberg, Laszlo Trifunovics, Vendela Kim-

man, Ylva Werngren, Lennart Harrysson, Kioni Gustafsson & Gerda Valatkevica.

Galleri Artlab, Karlbergsvägen 54, Stockholm.6 – 29 december 2011.

Del 1Eva Bergman gästade under hösten 2011 Folkkulturcentrum med två marionett-föreställningar. Publiken utgjordes av tiotalet konstnärer. Åtta av dem ställer nu ut sina tolkningar och upplevelser av inne-hållet i föreställningarna, möjligen även av själva föreställningarna, på Galleri Artlab. Tack vare att Eva Bergmans föreställning-ar filmades kan även galleripubliken ta del av framträdandena.

Marionettspelen skildrade myten om Himlavalvets dotter, Luonnotar, ur Kale-valaeposet respektive den om Yuki-Onna, en japansk snökvinna i andeform. Ett gemensamt drag i myterna är hur mytolo-giska väsen tar aktiv del i utformandet av världen. Uttryckssättet skiljer sig åt mellan myterna.

I berättelsen om Himlavalvets dotter finns ett expressivt, utåtriktat drag som låter ana krafterna som varit i spel under skapandet av jorden. Marionettdockan rör sig i enlighet med elementen hon tar i be-sittning eller tas i besittning av. Spelet sker till tonerna av Sibelius tondikt Finlandia. Den väl valda musiken förstärker berättel-sens dramatiska innehåll. Berättarröstens lätt mässande tonläge samt användandet av en repetetativ teknik ökar berättelsens suggestiva kraft.

http://www.bjornglindahl.se




2

rade föreställningarna. Hennes ansikts-uttryck förstärker och förklarar skeendena. De kan tillsammans med musiken fungera som nycklar till berättelserna om dockor-nas inre. Värmen i hennes generösa leende skänker en extra dimension till upplevel-sen av inspelningarna.

Del 2Samlingsutställningar erbjuder mångskift-ande uttryck. Konstnärerna kan använda sig av olika stilar, olika grad av abstrak-tionsnivå, vara intresserade av och skildra olika slags motiv eller helt enkelt arbete med olika tekniker. OOOO-lika! Denna ut-ställning hålls samman av Eva Bergmans

två marionettföreställningar. Dessa drog inte åt snörena i likriktningens tvångströ-ja. De åtta konstnärer som deltar i utställ-ningen ger i stället syn för sägen: varje verk skapas och stöps utifrån en individu-ell utgångspunkt.

Redan valet av teknik (akryl, torr-pastell, akvarell respektive blyerts) styr uttrycksmöjlig heterna. Konstnärernas teckning och stilval förstärker skillnaderna verken emellan. Därtill kommer konstnär-ernas attityd till målandet.

Veronica Ralston använder ett mycket starkt, rent av vilt, anslag i sina tre mål-ningar. Hon tycks ha sugits tag av och gått upp i kraften och energin i föreställningen om Himlavalvets dotter. De akrylfyllda

penslarna styrs av elementens eruptiva krafter under sin färd över papperets yta. Kompositions-mässigt förstärks dessa starka rörelser av ett accentuerat linjespel. Veronica Ralston lägger även in textrader ur före-ställningarna. Orden fungerar som stödje-punkter i berättel-serna. Dockorna har helt lösgjorts från Eva Bergmans flinka, manövreran-de händer. I Vero-nica Ralstons verk lever de helt och

Veronica Ralston, Hon blev havande, havande med havet, Akryl, 72 x 85 cm

Foto

: Bjö

rn G

Lin

dahl




3

hållet i sina egna färgstarka mytologiska världar dit endast sagornas bokstäver och en målarinnas penslar lyckats tråckla sig in. För varje berättare med ett öppet sinne blir verken utgångspunkter för vilda berät-telser.

I utställningens andra verk ligger fokus vid samspelet mellan Eva Bergman och dockorna.

Laszlo Trifunovics säkert förda akvarell-pensel låter i några verk Eva Bergman sjunka tillbaka in i ett diffust bortom. Där framträder hon som en vakande skugga vars minsta vink får marionetterna att levandegöra det som sker i det diffusa myternas landskap. Akvarellerna fram-ställer Eva Bergman som en skapare, den som ger liv åt myterna. Även i akvarellerna där marionetterna intar huvudrollen finns en slags berättande diffushet. Atmosfären håller samman Laszlo Trifunovics verk. I några av dem skapas viss rörelseverkan genom kurviga, mjuka linjer. Scenernas lugn betonas i några fall med en varmare färgskala.

Om Veronica Ralstons verk präglas av stormen, har Hans Söderberg skildrat stormens öga i sina akvareller. I hans verk härskar ett reflekterande lugn. Bildutsnitt och komposition varieras. I några verk dominerar Eva Bergman i rummet, i andra står dockorna i centrum. Ett verk är en översiktsbild av själva spelet, en annan en närbild av relationen mellan marionett-erna vilande mot bakgrundsfiguren Eva Bergman. Gemensamt är intimiteten i samspelet mellan människa och dockor. Denna förstärks av verkens småskaliga

format. De tajta kompositionerna där figurerna dominerar rummet, delvis över-lappande varandra, skänker dem en slags upphöjd, statuarisk monumentalitet. I Järnägget använder Söderberg ett annor-lunda, uppifrånperspektiv, vilket sätter sin prägel på verket.

Del 3Teknik- och kompositionsmässigt sett sticker Lennart Harryssons bilder ut. Bildutsnittet i Dockspelare I respektive II fokuserar kring Eva Bergmans bål. Fram-

Laszlo Trifunovics, Luftens dotter II, Akvarell, 50 x 40 cm

Foto: Björn G

Lindahl




4

för hänger ovala dockhuvuden som dekapi-terade troféer. I Dockspelare III håller en till synes kåp- eller dokbeklädd mario-nettskötare upp ett huvud för närmare inspektion. Lennart Harrysson använder stilisering och enkelhet i uppbyggnaden av figurerna. Kraftiga konturlinjer och geometriska former i kombination med skarpa färgfält i grundfärgerna fungerar väl. Uppbyggnaden betonar komposition-ens vertikalitet och bildens tvådimensiona-litet. Det abstrakta anslagets rötter når hela vägen tillbaka till stormtrupperna som vid förra sekelskiftet angrep den då (och ännu!?) förhärskande drömmen om den verklighetstrogna avbildningen. Här,

på andra sidan den totala abstraktionens triumf, leker Lennart Harrysson stilrent med konventionerna. Torrpastellerna ger bilderna en extra dynamisk dimension. Spelandet lyfts fram, blir en lek, en öpp-ning mot berättelser att ta på allvar.

Myter tillåts bryta mot den vardagliga tids- och rumsuppfattningen utan att nå-got enda ögonbryn höjs. Inom konsten har simultanscener konfliktfritt samsats inom såväl medeltida som kubistiska ramar. I den aktuella utställningen använder Ylva Werngren sig av simultanscenens möjlig-heter. Hon låter Eva Bergman och dockor-na ur Yuki-Onna uppenbara sig till vänst-er innan de i ytterligare tre formationer

Foto

: Bjö

rn G

Lin

dahl

Hans Söderberg, Järnägget, Akvarell, 29 x 21,7 cm

Lennat Harrysson, Dockspelare II, Torrpastell, 60 x 50 cm

Foto: Björn G

Lindahl




5

glider fram i en diagonal bana mot höger. Den horisontella berättartekniken accen-tueras av bakgrundsfärgerna, vilka ingår i kulissduken Veronica Ralston målade till föreställningarna. Ylva Werngren har inspirerats och format om bakgrundskulis-sen till en bärande del av sitt akrylmålade verk. Bakgrundsfärgen röd flyter ut upp-blandad med en del mörka, gröna inslag. Färgerna förvrängs och mynnar ut i två skilda fält. Uppe till höger finns ett parti solvitt och solgult fält; nere till höger ett isande blågrönt

Var dockorna, Eva Bergman och myt-erna hamnar i detta emotionella färgspel är upp till berättarens ord att avgöra. Klart är att tid och rum blir färgskiftningar som lyfter myterna ur den diffusa sagovärlden.

Genom Kioni Gustafssons akvarellsvit varieras färgsättningen. Tillsammans fungerar den återhållna färgskalan som en slags känslobarometer för vad som sker i Eva Bergmans återgivande av myterna. Bildkompositionerna belyser spelet ur skilda vinklar och perspektiv. Verkens de-korativa kvaliteter gör dem till vilopunkter för blicken.

Vendela Kimman låter i sitt vertikalt be-tonade verk marionetterna inta den fram-trädande platsen. I bakgrunden skymtar ett par ansikten fram. Om något av dessa eller båda tillhör Eva Bergman alternativt någon av bifigurerna i berättelsemyten om Yuki-Onna, är en öppen fråga. Papperets jordbruna valörer kedjar åtminstone delvis fast myterna i de jordiska människornas

Ylva Werngren, Snökvinnan, Akryl, 60 x 90 cm

Foto: BJörn G

Lindahl




6

minne. I bakgrunden hänger en isande blå slöja. Ett stort ordförråd riktar berättelsen i olika streck.

Den unga Gerda Valatkevica tecknar en suggestiv Yuki-Onna. Snökvinnan står blickande bort mot ett taggigt, vågigt bergs-massiv. Vad hon än ser där lockar hon fram en lugn berättelse om väntan på något stort. Hur spontant kompositionsprincipen än har uppkommit, leder den givetvis tankarna till Caspar David Friedrichs naturromantiska måleri. Den enkelt utförda blyertsteckning-en förmedlar en atmosfärisk bild av myten.

Del 4De redovisade verken fungerar som en påminnelse om hur skapande handlar om upp- och inlevelse samt vidareberättande. Vägen från myt till galleribesökare är en lång berättelse.

Myter kan tyckas så fantastiskta att det får en berättare att tappa orden. Någon gång fästes de två här aktuella myterna i upp- och nedtecknade ord; i Yuki-Onna-mytens fall dessutom i flera versioner. Det fick myterna att leva vidare.

Eva Bergman har omformat sin upplev-else av myterna till två performanceföre-ställningar. Under två intensiva dagar tog ett tiotal konstnärer del av dessa. Film-upptagningarna av föreställningarna ger galleribesökaren möjlighet att få en glimt av konstnärernas inspirationskälla. Film-mediet kan i värsta fall förleda någon att försöka slå fast vilken filmruta som utgör ett givet verks tvillingbild.

En filminspelning är bara ett flöde som kan få den egna berättelsen att rotera. Filmkamerans placering i rummet och den tekniska utrustningens kapacitet är två förklaringar till varför den som ser på filmupptagningarna inte kan sätta sig in i hur konstnärerna upplevde föreställning-arna. Hela situationen med dess ljud, ljus, lukter, konstnärernas placering i rummet samt deras känslomässig inre inklusive tankar och tidsupplevelser, är faktorer som aldrig kan återskapas eller återupplevas, inte ens av de deltagande konstnärerna. En ytterligare faktor är konstnärernas förkunskaper om myternas innehåll. Tillkommer så tidsavståndet mellan den

Vendela Kimman, Snökvinnan, Akryl, 71 x 50 cm

Foto

: Bjö

rn G

Lin

dahl




7

Hängningen i galleriet formar ett flöde av bilder som besökaren erbjuds att ta del av. Ordningen av verken, mötets rytm, styr besökarnas upplevelser. Myternas initiala betydelse är sedan länge bortfiltrerad, men har också spridits vidare i annan form. De transformeras vidare när en berättare i galleriet, eventuellt utan någon förhands-kunskap eller något intresse för myternas initiala betydelse, hittar berättelsetrådar att spinna vidare på.

Berättelserna vidgas och krymps, ordens skuggor skänker berättelserna nya dagrar när de tas upp på nytt. Direkta konfronta-tion med bilderna är tillräcklig för att få igång berättandet. Däri ligger berättandets glädje.

/Björn G Lindahl

bortflyende performanceföreställningens innehåll och det envetna försöket att hålla kvar någonting av upplevelsen med hjälp av målerimaterialen. Förutsättningarna är förstås inte unika för tillkomsten av verken i denna utställning. De bör ändå nämnas då filminspelningar kan locka fram en deltagandenärvaro som är fysiskt omöjlig. Inspelningen kan förstås ändå fungera som en inspirationskälla till den egna be-rättelsen om hur det kunde vara att stå vid ett staffli där och då.

Med penslar, kritor och pennor bear-betade konstnärerna sina upplevelser av marionettspelen. Myterna transformera-des från ord och rörelse till bild, det vill säga till verken i den aktuella utställningen (plus några ytterligare). Tolkningsbred-den bekräftar hur annorlunda en förment delad upplevelse ändå är. Detsamma gäller förstås vid varje återseende av verken.

Se samtliga verk i

utställningen på

Galleri Artlabs

hemsida. Klicka här!


http://annelisejansson.wordpress.com/2011/12/17/yuki-onna-och-luftens-dotter-verk/

http://annelisejansson.wordpress.com

yuki-onna & luonnotar - wordpress.comyuki-onna, är en öppen fråga. papperets jordbruna...

Documents