Västerbotten •

Ortnamn 4*91

I detta nummer InnehållÅrets sista num m er handlar om västerbottniska ortnamn. Sigurd Fries, fram till 1988 professor vid institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet, har skrivit den översikt som upptar större delen av häftet. Vi får inledningsvis en allm än inledning om ortnam n och ortnamnsforskning. De ortnam n Sigurd Fries ta r upp till behandling i sin artikel är framför allt äldre nam n från vikingatid och medeltid. O rtnam n med sam iskt ursprung är ej m edtagna, vilket bl.a. innebär a tt ortnam n från våra inlandskommuner egentligen inte berörs i detta sam m anhang.

Lars-Erik Edlund, docent vid institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet och ordförande i Västerbottens läns hembygdsförbund, skriver om nybyggenas namn. Dessa nam n som mer än de äldre har med inlandet och ij ä lltrak terna a tt göra, är yngre ochhärrör huvudsakligen från 1700-talet eller 1800- talet.

I några fall kan stavningen av ortnam nen i detta num m er avvika från vad som är brukligt eller vad som s tå r på kartor och skyltar (t.ex. Hersånger/ Hertsånger). D etta ä r medvetet och grundat på vad forskare idag anser riktigt. Ortnam nen är kursiverade i texten och återfinns också i e tt register längst bak i häftet.

O m sla g sb ild ern a

Framsidan: Ur Sven Hanssons bildsamling, Latikberg, Vilhelmina, 1950-talet. Västerbottens museums bildarkiv.

Västerbotten •Redigeras av tjänstem ännen vid V ästerbottens museum i sam arbete med tjänstem ännen vid Skellefteå museum.Ansvarig utgivare: Anders Huggert.Redaktör och grafisk formgivare: Bo Sundin.Prenum eration och distribution: Hjördis Boman och Gun-Amy Zakrisson.

Våra ortnam n - Sigurd Fries 182O rtnam nen och den äldrebebyggelsehistorien 187N ågra ortnam nstyper från medeltiden 202Sjönamnen och bebyggelsehistorien 209Några nam n som kan v ittna om svenskars kontaker med sam er och finnar 213Några ortnam n längs kusten 215E tt knippe ogenomskinliga ortnam n 220

Nam n på nybyggen - Lars-Erik E dlund 228L ittera tu r 235O rtnam nsregister 237Från hembygdsföreningarna 240

Baksidan: Byn Överklinten i Bygdeå socken har få tt sitt nam n av det branta berget, klinten, som syns till höger på bilden och som nu heter Storklinten. Foto: Tor Ekholtz, 1930-talet.

Redaktionens adress: Tidskriften V ästerbotten, Västerbottens museum, Gammlia, 903 42 Umeå. Telefon 090/11 86 35. Rekvisitioner och prenum eration: V ästerbottens läns hembygdsförbund, postgiro 6 26 22 - 6.

Offsettryck: UTAB, Umeå 1991. ISSN 0346-4938.

FörordetO rtnam n och ortnam nsforskning in tresserar m ånga i dag, vi ser det genom frågespalter i dagstidningarna och genom radio- och TV-program, där för övrigt våra m edarbetare i det h ä r num ret, Sigurd Fries och Lars- E rik Edlund, ha r blivit bekanta namn.

Två svårigheter för äm net med sig n ä r m an skall u tarbeta en skrift: det ä r väldigt svårt a tt illustrera en text som handlar om ortnam n och det är svårt a tt förklara e tt ortnam n u tan a tt texten blir för vetenskaplig; det går nästan inte a tt undvika den speciella terminologin och den gamla skolgrammatiken.

Det första problemet hänger sam m an med det faktum a tt endast en m indre del av våra ortnam n grundar sig på topografiska förhållanden, dvs. m an kan oftast inte genom a tt t it ta på landskapet förstå varför en by heter det den heter. Men om det skulle vara det, ä r det inte alls ä r säkert a tt det ä r möjligt a tt fotografera en by med e tt omgivande landskapsav- sn itt på e tt önskvärt sä tt längre, eftersom de tidigare öppna ytorna ha r växt igen. (En del sådana jämföran- de landskapsbilder publicerades i V ästerb o tten 2/ 83.) Oftast ä r m an därför hänvisad till äldre bilder och det är inte alltid sådana finns.

Det andra problemet ä r inte lä tta re a tt råda bot på. Tidskriftens läsare ä r förhoppningsvis vana vid

a tt texten är ganska okomplicerad och lättläst. Förra num ret innehöll 92 bilder på 60 sidor - vilket ä r väldigt mycket. D etta num m er ä r tyngre och svårare, innehåller få bilder och mycket text.

Redan för 68 å r sedan kunde läsarna av v ä ster- b o tte n ta del av redaktionens svårigheter med sådan t här, då hette det; ”Det har anm ärkts från lärarhåll, a tt föregående årgångar av Hembygdsboken varit alltför ’tidningsm annam ässigt’ redigerade, varm ed väl avsetts a tt inte allt innehåll präglats av vetenskaplig grundlighet. Andra ha från rak t motsa tt utgångspunkt klagat över a tt böckerna inte varit ’lä tta ’ nog. F rån kom petentaste håll ha däremot givits ord av erkännande.” Ja , så är det: glädje och sorg. Tur a tt m an på den tiden visste var kompetensen fanns. För a tt hjälpa första gruppen (lärarlaget) på traven publicerade m an i nästföljande årsbok (1924-25) e tt an tal lättsinniga vitsar, t.ex: ”En enögd cyklist h a r råka t köra på den gamle skäm taren Anders E rssa i Bäcken med sådan fart, a tt Anders Erssa, cykeln och cyklisten bilda en enda röra på landsvägen. Anders E rssa är först på benen och identifierar sin ’påkörare’. I betraktande av dennes lyte u tb rister Anders E rssa med oförställd beundran, fryntligt berömmande: Men hördu, a tt du såg mej!”

Riktigt så roliga är vi inte num era, men för a tt lä tta upp detta bildkarga nummer, publicerar vi en bild med titeln: ”Konung G ustaf V vid infarten till Nordmaling ju li 1921".

181

b f a j e r,

Våra ortSigurd Fries

V årt ordförråd vidgas ständigt. Nya begrepp kräver nya ord: friggebod, värsting. Men nya ortnam n bildas nog i ännu snabbare takt.

Ibland kommer de till genom e tt klubbslag i en namnberedning. N är e tt ny tt bostadsområde planeras, får gatorna och kvarteren nam n redan innan de ä r färdiga. Oftast väljer m an tem anam n: Ostvägen, Mjölkvägen, Filgränd.

Och själva h itta r vi på nya nam n u tan a tt vi tänker på det. Om vi h a r sa tt upp en friggebod på vår somm arstugetom t, ta la r vi kanske i början om den som ”lillstugan” eller, om det är farm or i familjen som använder den, för ”farm ors stuga”. Men så sm åningom övergår beteckningarna till a tt bli namn: Lillstu gan eller Farmors stuga.

Intill dessa nybildade nam n kan det finnas mycket gamla namn. Lillstugan kan ligga i en by med ett nam n från vikingatiden. Gamla och nya ortnam n finns sida vid sida i en bygd.

De gamla nam nen hör i själva verket till en bygds fornm innen lika mycket som hällristningar, gravrö- sen och medeltidskyrkor. E tt ortnam n från jä rn å ldern och e tt järnåldersgravfält ä r båda fornminnen som kan berä tta för oss något om bygden: gravfältet genom a tt arkeologen bedömer gravarnas utseende

,? /» ftrijm t* *

dlnftski

M lh

m■mmmm 9hcoven-

"Charta öfwer Wästerbotten afcopierat w id Kongl. Landtm äteri Contoiret Anno 1714", så lyder texten som finns på kartan här intill. Kartans, eller rättare kartornas (för det finns två i huvudsak likadana) bakgrund är inte riktigt klarlagd, men de ritades troligen det näm nda året. Originalen om fattar även nuvarande Norrbotten; den återgivna kartan är en detalj. Av de två kartorna är denna försedd med flest ortnamn. Kartan är orienterad med norr åt höger och väster uppat. Foto: Lantmäteriverket, Gävle.

182

'UCStiHIrjUsiä,

i’ttn'ifmy i a / i

IT U ( O

io'Jian '*CStOH

fasiéitimtBK

fr' O rninvtSiueH li'tl'i;

och innehåll, ortnam net genom a tt språkforskaren undersöker dess beståndsdelar och tolkar det.

Det b rukar finnas upplysande tavlor vid våra fornm innen som beskriver gravröset, kyrkan eller vad det kan vara. En m otsvarande tavla med uppgifter om e tt gam m alt ortnam n, t.ex. Lövånger, skulle kunna ha en text som den i ru tan h ä r bredvid.

Vi h a r en fornm inneslag som ä r till för a tt skydda våra ”vanliga” fornminnen, och det är u tm ärkt. Men vi m åste vara lika noga med a tt skydda våra andra fornminnen, ortnam nen. Om e tt bynamn från jä rn å ldern rationaliseras bort u r fastighetsregister osv., så ä r det a tt jäm föra med a tt en grävskopa vräker undan en gravhög

Vad är ortn am nsforskn in g och hur bedrivs den?

O rtnam nen kan undersökas på flera sätt, och de ger svaret på olika frågor. Man kan försöka förklara dem, tolka dem. M an rekonstruerar då, så gott det går, deras ursprungliga form och försöker identifiera deras beståndsdelar.

För a tt ta e tt exempel från Västerbotten. Vad betyder Rickleå? Den frågan skulle vi inte kunna ge något säkert svar på, om vi inte visste m era om nam net. Men tu rsam t nog h a r Rickleå näm nts redan på 1400-talet och skrivs då Rikardeaa. Av det kan m an dra den slu tsatsen a tt Rickleå från början har bestå tt av nam net R ikard och ordet å, allts hRikardå. E tt a som uttalades långt under medeltiden övergick småningom till å. Varför Rikard h a r förändrats så kraftig t m åste ortnam nstolkaren också förklara - men det återkom m er vi till längre fram.

N är m an arbetar med ortnam n, m ärker m an a tt det ä r tolkningarna som de flesta m änniskor är intresserade av. Det är särskilt förklaringar till dunkla ortnam n, Hjo, Siljan, Skellefteå, som väcker intresse, och det ä r ju roligt.

Men detta intresse för ortnam nstolkning h a r en baksida. Det lockar till fantasifulla och misslyckade tolkningsförsök. Jag skall inte ge några exempel,

Lövångernämns första gången i en handling från 1314 och skrivs (i en avskrift från 1340-talet) lefanger. Ett uttal Levanger har levat kvar ända in i vår tid bland äldre ortsbor.Namnet är sammansatt. Senare leden är det anger (i Sverige vanligen ånger) som är så vanligt längs Norges kuster (Stavanger, Hardanger, Varanger). Ordet har använts om (trånga) fjordar eller havsarmar men tycks ha kommit ur bruk sannolikt för mer än tusen år sedan. Lövånger är alltså ett mycket gammalt namn, tillkommet under århundradena före 800-talet, alltså före vikingatiden. Då nådde vattnet mer än 10 meter över nutida havsnivå, och fjärden eller havsarmen - ”angern” - gick fram där Avafjärden, Gärdefjärden, Högfjärden och Älgträsket nu ligger och kanske norrut fram till havet utanför Bureå. Tack vare denna farled slapp de sjöfarande den besvärliga passagen utanför Bjurön och fick ett gott skydd i hårt väder. Förleden (i äldsta tid Hlewa-, senare Lev- och Löv-) som består av ett ord, nära besläktat med vårt nutida lä, styrker detta antagande. Namnet Lövånger kan alltså översättas med 'den trånga havsarmen som ger lä’.Namnet kom väl så småningom att användas om den hamn som kom till och som blev ett centrum för bygden och efter kristendomens införande också kyrkplats.

^ -J

m en jag vill gärna fram hålla a tt ortnamnsforskning- en naturligtvis, som andra vetenskaper, ha r en u ta rbetad metodik som m an m åste följa, annars går det snett.

Ortnam nsforskning ä r a lltså språkvetenskap, och den ger som sådan viktiga bidrag till språkhistorien och etymologisk forskning, dvs. forskning rörande våra ords ursprung och släktskapsförhållanden.

Men ortnam nsforskningen kan också läm na bidrag till en helt annan typ av forskning, nämligen till bebyggelsehistorien. Eftersom det ibland går a tt ål- dersbestäm m a ortnam n, så kan m an med deras hjälp belysa bebyggelsehistorien och i gynnsamm a fall ge

184

en bild av h u r bygden h a r vuxit fram. Någon gång kan m an visa a tt e tt ortnam n eller oftare en viss typ av ortnam n har kommit till genom inflytande från annat håll. I så fall kan ortnam nen också ge upplysningar om kulturim pulsers spridningsvägar.

Om ortnam nstolkningarna ger bidrag till etymo- logi och språkhistoria, så kan denna typ av ort- nam nsforskning belysa historiska förlopp.

Den h är presentationen av Västerbottens svenska ortnam n kommer i huvudsak a tt följa den bebyggelsehistoriska linjen. Meningen ä r a tt med ortnam nens hjälp försöka teckna vissa drag i bebyggelseutvecklingen under de äldre skedena. Men för a tt kunna göra det m åste jag behandla nam nen språkligt, och på så vis kommer jag a tt ge en hel del ortnamn s- tolkningar i det långa bebyggelsehistoriska avsnittet. E nbart ortnam nstolkningar ta r jag upp allra sist i e tt par avsnitt, e tt om nam n längs kusten, och e tt om nam n som verkar egendomliga.

Det ha r skrivits ganska mycket om Västerbottens ortnam n. Det allra m esta m aterialet i det här häftet ä r häm ta t från denna ortnam nslitteratur. För a tt m an skall kunna se detta och läsa m era om vad som h ar sagts i dessa frågor, ha r jag angett nam net på den författare som jag refererar sam t e tt årta l inom parentes. I litteraturförteckningen allra sist kan m an med hjälp av författarnam n och årta l h itta nam net på den bok eller artikel som jag hänvisar till.

N ågra term er och några hjälpm edel

Man brukar dela in ortnam nen i två huvudkategorier: kulturnam n och naturnam n. ”K ulturnam n är benäm ningar på sådana företeelser som h ar skapats av eller på e tt avgörande sä tt formats av m änniskan, m edan natu rnam n är benäm ningar på av naturen skapade och formade lokaliteter.” Så definierar Bengt Pam p de båda term erna i ”O rtnam nen i Sverige”, en bok som ger en lättillgänglig och bra introduktion i ortnamnsforskningen. K ulturnam nen delas in i fram för allt två grupper: bebyggelsenamn, dvs. ”nam n på alla slags bebyggelser och adm inistrativa områden,

från hus, gårdar och byar till socknar, härader, landskap och länder” och ägonamn dvs. ”nam n på åker och äng”. N aturnam nen består av sjönamn, ånamn, önamn, viknam n osv.

Det ä r bebyggelsenamnen som kommer a tt stå i centrum i det följande och då i första hand bynamnen, alltså nam n på platser där m änniskor ha r slagit sig ner och bott. M ånga av dessa byar är väl num era tä to rte r eller sam hällen av olika slag, men de flesta ha r bevarat sin ka rak tär av jordbruksby — även om det kanske i m ånga av dem inte bedrivs något jordbruk längre.

En del av dessa nam n h ar varit bebyggelsenamn ända från början. Nygården, t.ex., fick säkert sitt nam n n är den anlades, och fick därm ed e tt prim ärt bebyggelsenamn. Men de flesta av våra bebyggelsenam n har e tt förflutet som natu rnam n eller ägonamn. N är m an slog sig ner vid B urträsket och bröt m ark där, kallade m an den nya bebyggelsen B urträsk, och bosatte m an sig på Sandgärdan, fick bosättningen nam net Sandgärdan. Dessa ä r alltså sekundära bebyggelsenamn. De flesta nam n som komm er a tt behandlas i det följande tillhör, som vi komm er a tt se, kategorin sekundära bebyggelsenamn.

För a tt kunna tolka e tt ortnam n någorlunda säkert bör m an helst veta tre saker: 1. hu r nam net skrevs i äldre källor (helst från medeltiden), 2. hur det u tta las i gammal, genuin dialekt, 3. hu r det ser u t på platsen.

Vi såg a tt problemet med Rickleå löstes tack vare e tt omnämnande — e tt belägg som term en ä r - från 1400-talet. En del av V ästerbottens ortnam n - men tyvärr förhållandevis få - om talas i källor från medeltiden. Det är i allm änhet i brev av olika slag, gåvobrev, köpebrev osv., som med en gemensam term b rukar kallas diplom. Men fr.o.m. 1540-talet får vi belägg på, i praktiken, alla då existerande byars nam n, detta tack vare Gustav Vasas noggranna skattläggning av Sverige. Dessa årliga skattelängder, som ger noggranna upplysningar om skatteunderlaget för varje by - byns ”storlek” - b rukar kallas jorde- böcker. De kommer a tt åberopas i det följande. Det finns också andra längder från äldre tid, t.ex. tiondelängder. Även äldre kartor, särskilt storskiftes- och

185

f£!>C*̂ ~~e> &GÅ /%,* ip«

1?‘* 'fav . afl- q z ^ f r t £ f S p cc€.W * ~ c — i / » r C g ^ * c r e "

- ( t X ' f V v ^ . ^ o r V f*& * — ^ t f ^ ^ / f j / h ^ f t * * *+ - + b ± f t ~

b ‘u & r £ « ' > ' x7 v* / ^ ^ r r r ~ ~ ^ p j P f z r j r ^f f W » ? , ' ' lJ ' W u ‘ ^ Ip A V cIitO H - O r

■ k 2 * & i «■■*** *2 ^ J i3 fé ~~&i9fn © ’pi#— r’V . (U k s— £ - - - ■ : .■ : ' .M fc .'»sf ' * ? ■ *vJ i! -

Ortnamnen och den äldre bebyggelsehistorien

G ränsen m ellan Å ngerm anland och V ästerbotten - en gam m al ku lturgräns

Ar 1732 red Carl von Linné upp genom Norrland, u tru stad med rekom m endationsbrev från Kungl. Vetenskapssocieteten i Uppsala, för a tt studera den dåfÖrtiden ganska okända provinsen Lappland. U nder sin r it t upp längs N orrlandskusten gör han hela tiden iakttagelser av natu ren omkring honom. H an är ivrig, nyfiken och glad - det ä r en spännande resa för en så ung m an - han fyllde tjugofem år då han läm nade Uppsala.

Men n är han passerat gränsen m ellan Ångermanland och Västerbotten - det var den 3 juli - och närm ar sig byn Sörmjöle skriver han lite vemodigt (jag m oderniserar hans språk och översätter hans latin): ”Jag såg h ä r inga blommor, nej ej en gång harsyra, som var min enda tröst i Ångermanland, u tan endast kabbeleka, som här är vårens första tecken och tuvull och ängsull, vilka begynte slå ut. Dvärgbjörk växte h ä r i stor mängd men hade ä n n u in te t tecken till hängen eller blad. H är var ingen ask, lönn, lind, alm, ej heller pil i hela landet, än m indre hassel, ek, bok/’ Det är tydligt a tt han vill m arkera a tt h ä r m ellan Ångermanland och Västerbotten sker det en förändring i vegetationen.

Linné var naturforskare, och vi kanske inte skall begära a tt han också skulle ha iak ttag it förändringar i ortnam nsskicket. Men han hade fak tisk t med lika stor rä tt kunnat påpeka a tt en ortnamnstyp, som följt honom hela vägen från Uppsala, upphörde ju st här mellan Ångerm anland och Västerbotten. Det var nam nen på -sta som var så vanliga i Uppland (Årsta, Flogsta, Tensta) och som ännu förekommer i Ångermanland. Godmersta i G rundsunda nä ra gränsen mot Västerbotten var den sista byn med e tt sto-nam n som han passerade.

O rtnam n som slu tar på -sta anses ha tillkommit redan under de första århundradena av vår tideräkning, men nam ntypen tycks ha använts under flera århundraden, åtm instone fram till vikingatiden, dvs. fram till 800, i N orrland kanske längre, sto-namnens nordgräns mellan Ångerm anland och Västerbotten vill m an därför gärna tolka som en nordgräns för en äldre typ av bebyggelse i Sverige.

En uppländsk bygd

För a tt få lite bakgrund till bilden av de västerbottn iska ortnam nen skall vi t it ta lite på de äldre bebyggelsenamnen i en uppländsk bygd. På kartan på nästa uppslag ser vi delar av socknarna Boglösa, Lillkyrka och Vallby ett stycke sydost om Enköping, i det område som av gam m alt kallas Trögden.

Vi finner till a tt börja med några exempel ju s t på sto-nam n, 4 stycken: Hemsta, Blacksta, Ålsta, Dräg- gesta (de är understrukna på kartan). Det finns 9 nam n på -by: Kärrby, Svallby, Utmyrby, Lisselby, Viggeby, Hånningby, Kroby, Skälby och Vallby (de är till hälften inram ade på kartan). 3 av nam nen slu tar på -inge: Hävlinge, Hässlinge och Gymminge (de är i sin helhet inramade). Det finns bara e tt Sätra, näm ligen i kartans sydvästra hörn (inringat). Det är annars en vanlig nam ntyp, både osam m ansatt som h är och sam m ansatt (t.ex. Kalvsätter, Bredsättra). N am net Kum la, som finns i kartans norra del (inringat), ä r ganska typiskt för dessa delar av Sverige. Likaså ä r Tuna, sam m ansatt eller som efterled (t.ex. Sim tuna, Ulltuna), vanligt i M älarlandskapen men saknas på vår karta . Där finns emellertid e tt exempel på tosa-namnen som förekommer i Syd- och Mellansverige, nämligen Boglösa, som ä r sockennamn.

187

K lar boy'

llackslaLill kyrka f:g

ÅldérdocxssM

Ortnamnen i en uppländsk bygd. Utsnitt av topografisk karta från sydvästra Uppland.

Alla dessa nam n eller nam ntyper (utom möjligen Sätra) tillhör det första årtusendet av vår tideräkning, de flesta av dem tiden före vikingatiden, dvs. före ca 800. Några av dem kan gå tillbaka till århundradena närm ast efter Kristi födelse.

En västerb ottn isk bygd

Om vi gör e tt liknande u tsn itt u r en k a rta över m ellersta Västerbotten, h itta r vi inte någon av de nam ntyper som vi fann på U pplandskartan, möjligen med e tt undantag, som dock är skenbart.

Vi h a r två nam n innehållande by liksom i Uppland, Öndebyn och Skinnarbyn i kartans sydöstra

hörn, nära Bygdeå kyrka (de är understrukna). Men till skillnad från Källby, Svallby osv. i Uppland har de här nam nen bestäm d form - de slu tar på -byn, inte på -by, och sådana nam n, anser man, ä r betydligt yngre än nam nen på -by i Mellansverige. En annan skillnad är a tt de hä r båda nam nen innehåller e tt personnam n och en yrkesbeteckning. Onde ä r e tt personnam n, k än t från 1500-talet i Västerbotten, och skinnare betyder ju ’skinnberedare’.

Det finns bara e tt öoda-namn på kartan , Junkbo- da, i sydöstra delen (till hälften inram at). Men en knapp mil söder om kartan finns Djäkneboda och lika långt norr om den Gumboda. boda ä r en täm ligen vanlig efterled bland bebyggelsenamnen i Västerbot- ten. En annan är böle (Risböle, Baggböle, Djäknebö- le), men något böle-nam n finns inte med på vår karta.

188

Både boda- (oftast som bo) och åö/e-namn förekomm er i Syd- och Mellansverige, men de tillhör en yngre kategori av bebyggelsenamn.

En nam ntyp som saknas helt i den uppländska bygd som vi nyss granskade är nam nen på -mark. Det finns 4 sådana på vår V ästerbottenskarta: Sjuls- mark, Göransmark, H em mingsm ark och Gullmark (de ä r helt inramade).

En annan namntyp, mycket karak täristisk för Västerbotten och Norrbotten men helt obefintlig söderut - den försvinner redan e tt stycke ned i Ångerm anland - företräds på vår k a rta avBygdeå, Rickleå, Sikeå och Lägdeå (inringade).

R esultatet av denna hastiga jämförelse mellan nam nskicket i e tt uppländskt och e tt västerbottn iskt om råde är alltså a tt ingen av de rik tig t gamla nam ntyperna i Uppland återfinns i Västerbotten. Vi skall nu se lite närm are på detta.

Den m est upplysande nam ntypen är, som vi såg, sto-namnen. Deras utbredning m era i detalj kan vi studera på kartan här intill. Vi ser h u r oerhört koncentrerade sto-nam nen ä r till M älarlandskapen och Ostgötaslätten. De är m er eller m indre väl spridda över Götaland och Svealand liksom i Gästrikland. (De finns i själva verket också på Gotland med formen -städe.) Norr om G ästrikland är sto-nam nen

Ortnamnen i en västerbottnisk bygd (mellan Bygdeå och Sikeå).

jVKteiVvaitel

Fig 6. Svenska ortnamn på -sta(d). Liten symbol betecknar enstaka namn, stor betecknar grupp på 5 namn. Aven på Gotland förekommer nam ntypen i form av -städe. (Karta av Gösta Franzén i Nordisk kultur 5. Ortnamn. Stockholm 1939.)

190

m era koncentrerade till älvdalar och andra gamla bebyggelsecentra. I Hälsingland finner vi dem längs Ljusnan och längs vissa delar av kusten. I Medelpad ä r det på sam m a sätt: sto-nam nen finns i älvdalar (Ljungan och Indalsälven) och vid kusten. I Jäm tland förekommer de, som m an kan vänta, i socknarna kring Storsjön.

Å terstår så Ångermanland. Även h ä r är sto-nam- nen samlade kring en älv, Ångermanälven och i grupper längs kusten, så t.ex. kring Örnsköldsvik, särskilt vid Moälvens utlopp. Norr därom ligger, som de nordligaste i Ångermanland, Godmersta n ära E4:an och Getingsta i Gideå lite längre västerut.

H är upphör denna mycket gamla ortnam nstyp, knuten till bebyggelsen under järnåldern . Det finns visserligen e tt Bösta i Umeå kommun e tt stycke söder om Bjännsjön, men det ä r osäkert om det ä r e tt gam m alt sto-nam n av den typ som finns söderut. Vi kan nog säga a tt det i Västerbotten - och inte heller i Norrbotten - h a r funnits någon järnåldersbebyggel- se av samm a typ som i Ångerm anland och söderut.

Men kan det inte ändå ha funnits någon äldre bebyggelse i Västerbotten? Det kan väl ha f u n n i t s bosättningar av annan typ än den som är knuten till .sto-namnen? Och var skall vi i så fall finna sådana?

Vi såg nyss a tt sto-nam nen i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland oftast ä r samlade i älvdalarna och vid älvm ynningarna. Rimligen skulle vi väl även i Västerbotten ha de äldsta bosättningarna intill älvarna och åarna. De bebyggelser som då i första hand kommer i fråga ä r sådana med nam n av typen Umeå, Bygdeå, Bureå, Skellefteå, dvs. nam nen på -eå. På språkliga grunder kan vi säga a tt dessa nam n kan vara mycket gamla. Eftersom de spelar en så stor roll i västerbottniskt namnskick, skall vi studera dem ganska ingående.

N am n av typen Um eå, B ygdeå, B ureå

Om m an frågar en svensk som aldrig ha r hört talas om Bureå, var i Sverige han tror a tt det nam net hör hemma, svarar han nog: i N orrland eller kanske: i

norra Norrland. Ingen nam ntyp associerar väl så k lart till övre Norrland som nam nen på -eå, och det med all rä tt. De allra flesta av dem ligger i Västerbotten och Norrbotten.

Om m an ser till hu r dessa nam n är bildade, så finner m an a tt de i stort se tt utgör en enhetlig grupp. N ästan alla slutade tidigare på -a: Urna, Bygda, Bura osv. Ändelsevokalen a i dessa nam n visar a tt de hade fem inint genus - de var hon-kön (man sa hon om dem.) Ju s t nam n på åa r och älvar, liksom på öar, var fem inina i gammal tid. N är vi nu vet a tt dessa städer, tä to rte r och byar med nam n på -eå, tidigare på -a, oftast ligger vid å- och älvmynningar, kan m an lugnt u tgå ifrån a tt de allra flesta från början h a r varit nam n på åarna och älvarna och sedan sekundärt kommit a tt användas om bebyggelserna.

N är dessa bebyggelser om talas i skriftliga källor från medeltiden - det ä r inte m ånga gånger det sker— så talas det i allm änhet om någon person som bor i bebyggelsen i fråga. N am net förekommer då enligt fornsvenskans regler i böjd form (vanligen dativ). Dessa nam n som slutade på a i grundform (nominativ)- Urna - hade böjd form o (ev. u) som ändelse - Umo (Um u) - och det ä r från dessa nam nform er på -o som de nutida formerna utgår. M an hade säkerligen oftare anledning a tt säga och skriva Umo än Urna. E tt o i Umo—liksom for all del också e tt a i Um a—försvagades i dialekten till e, och m an fick e tt u tta l Ume. Detta u tta l används ju av umebor och av m ånga norrlänningar i allm änhet. Till detta kommer något som visserligen inte h a r med uppkom sten av -eå a tt göra m en som ändå m åste näm nas: i genuin dialekt forsvanne-et. Kvarblev Um. M enide västerbottniska kustm ålen (utom längst i söder) h a r m an bevarat e tt m inne av a tt nam net var tvåstavigt i den tvåspetsiga ton som m an har n ä r m an u tta la r w-et: m an brukar teckna den um.

Umesonen Gösta Holm, sederm era professor i nordiska språk i Lund, h a r undersökt hu r detta -eå h a r uppkommit (1958). H an har g ranskat h u r de m ånga eå-nam nen skrivs från medeltiden och fram till 1700-talet. N am net Umeå skrivs Umu i 6 handlingar från 1300-talet. 1427 dyker den nyssnäm nda formen Umo upp, och den förekommer ca 20 gånger

191

fram till 1617. Delvis samtidigt, men med s ta r t 100 år senare, skriver m an Umå] det sker mellan 1518 och 1661 ca 25 gånger. 1525 kan han påvisa formen Ume för första gången, och han antecknar den 7 gånger fram till 1607. 1608 ä r e tt m ärkesår. Då h a r någon skrivit Umeå. Varför?

Gösta Holm utgår, som rim ligt är, från Umo - det bör ju länge ha varit den vanligaste namnformen. Så småningom används, sam tidigt med Umo, en sido- form med å, Umå, i jordeböcker och andra officiella handlingar. A är ju en bokstav som ju st vid den här tiden, i början av 1500-talet, började bli vanlig. Umå kan alltså vara en ren sidoform till Umo, m en skrivaren kan säkert också haft ordet å i tankarna. H är m åste vi påm inna oss a tt ordet älv in te h a r varit e tt genuint ord i N orrland - det ä r e tt geografiboksord! Även de största norrländska älvarna h a r kallats åar. Ångermanälven rinner genom Adalen, in te genom Älvdalen , och Åliden och Ålidbacken i Umeå slu ttar ner mot ån, Umeälven.

Men den nya uttalsform en med -e, Ume, tränger på. Den dyker upp sam tidigt med Umå i början av 1500-talet och förekommer 7 gånger fram till ca 1607. Skrivningen Umeå (observera a tt m an sa aldrig så) dyker upp nästan 100 år senare, 1608. Den ser Gösta Holm väsentligen som en kompromiss m ellan form erna Umå och Ume.

M an brukar ofta säga a tt -eå i Umeå och i de andra nam nen h ar uppkommit vid skrivbordet genom a tt m an h a r lagt å ’älv’ till den form Ume som småningom börjat användas, och kanske är det så. Men fullt så enkelt h a r det m åhända inte gått till. Umeå blir dock, även med Gösta Holms förklaring, en skrivbordskon- struktion.

N am nen på -eå

I V ästerbotten finns 11 etablerade nam n av den h är typen på -eå, här förtecknade från söder till norr: Aspeå, Lögdeå, Hörneå, Umeå, Täfteå, Bygdeå, Rick- leå, Lägdeå, Sikeå, Bureå, Skellefteå. Men flera av dem har en annan bakgrund än den som vi nyss studerade med utgångspunkt i nam net Umeå.

Lägdeå en dryg mil norr om Bygdeå kyrka har ingen å i sin närhet och kan inte vara e tt ånamn. Det består i stället av ordet lägd. Det skrivs Legde i jordeboken 1543 och har senare försetts med e tt å efter m önster av ed-namnen. Skellefteå innehåller inget älvnam n på -a. Det skrivs Skelepht 1327. Inte heller Rickleå eller Sikeå h a r s lu ta t på -a u tan är sam m ansatt med å men h a r ändå förts in i ed-fållan. De borde skrivas Rickelå eller Ricklå och Sikå. (Om Rickleå se m era nedan, s. 194.) Täfteå hör troligen heller inte hit, men m era därom nedan, s. 196.

Som vi ser h a r ed-namnen haft en stark dragningskraft och a ttrah e ra t andra slags namn. Flera av dem har tidigt varit nam n på stora och välkända bebyggelser. Umeå och Bygdeå h a r varit kyrkplatser alltsedan medeltiden. Och ju fler ed-namnen blev, desto starkare blev deras dragningskraft. Man kan stöta på ren t löjliga ed-namn, som när m an h itta r bynam net Böle i Umeå skrivet Böleä, en skrivbords- konstruktion som lyckligtvis inte torde ha n å tt u tan för m antalslängdernas pärm ar.

Men det finns å andra sidan ganska m ånga av den h ä r typen å- eller älvnam n på -a som inte h a r fastnat i ed-nätets garn u tan ha r den form som ä r den naturliga och riktiga. Dessa skall ju num era vanligen slu ta på -e.

N am nen på -e

Som exempel kan vi ta Öre som är nam n på en by nära Öreälvens mynning. I detta bynamn h ar vi säkert Öreälvens äldre nam n, Öra. Men Öre h a r inte råka t u t för något tillägg av beskäftiga skrivare - inget Öreål - u tan ha r få tt behålla den form nam net rä tte ligen skall ha.

Det kan i vissa fall vara svårt a tt veta om nam n på -e av den hä r typen verkligen är ursprungliga å- eller älvnam n på -a. Men hör de hem m a i närheten av m ynningar till åa r eller älvar, så bör m an pröva om de inte är av denna typ. Visar det sig sedan a tt själva nam ntolkningarna ta la r för vattendragsnam n, så kan m an nog känna sig ganska säker.

192

Byarna Sörmjöle och Norr- mjöle söder om Umeå. Norrmjöle ligger faktiskt sydligare än Sörmjöle. Vid namngivningen har man utgått från kustlinjen, som har uppfattats som nord- sydlig. Utsnitt ur topografiska kartan.

Vi sparar tolkningsfrågorna en stund och tit ta r nu först på vilka nam n som kan komma i fråga. Det är med täm ligen stor säkerhet följande, förtecknade från söder till norr: Öre, Mjöle (Norrmjöle, Sörmjöle), Stöcke, Tavle, (Innertavle, Yttertavle), Ratu, Kåge, By ske, Tåme. Byarna Innertavle och Yttertavle ligger vid samm a å, Tavle, den ena längre in, den andra längre ut. Men Norrmjöle och Sörmjöle ligger vid var sin å. Tidigast ha r rimligen en av dessa h e ta t Mjöla. N är e tt senare Mjöla kom till, h a r m an skilt dem åt genom tillägg av Norr- och Sör-, (Lustigt nog ligger Norrmjöle aningen sydligare än Sörmjöle, men här h a r de lokala väderstrecken rå tt, och enligt dem sträcker sig kusten i nord-sydlig riktning. Se karta.) A tt slutligen Ratu ändas på -u i stället för på -e beror på särskilda fonetiska förhållanden. N am net har från början varit kortstavigt dvs. både a och t u tta la des från början kort som det finska ordet katu ’gata’.

N är vi nu ser a tt e tt an tal å- eller älvnam n lever kvar som fullt norm ala svenska nam n på -e, Öre, Byske, Tåme osv., kan m an inte annat än beklaga a tt vi ha r få tt e tt tiotal nam n bara i Västerbotten med dessa både oegentliga och, vad värre är, onormala slutvokaler -eå. Inte nog med a tt nam nen saknar paralleller i det övriga Sverige, de h a r också blivit

besvärliga för u tlänningar - bokstavenÅ, som vi i och för sig skall hålla styvt på, används ju inte utanför Norden. D etta ä r olyckligt därför a tt flera av städerna med nam n på -eå längs N orrlandskusten num era är in ternationellt kända industri- och högskoleorter. Tänk om de officiella nam nform erna hade få tt vara Aspe, Lögde, Hörne, Ume, Täfte, Bygde, Rickle, Läg- de, Sike, Bure, Skellefte och naturligtvis också Rite, Lule, Rårte, precis så som nam nen u tta las av dem som bor där! Då hade vi sluppit se Umea, Lulea osv. i internationella sam m anhang, och ambitiösa u tlän ningar hade sluppit skriva Umea och sedan i efterhand placera e tt o ovanpå a-et.

N am nen to lkas - så gott det går

Vad betydde nu dessa å- och älvnam n på -a, som senare blev bynamn - j a t.o.m. stadsnam n - på -e eller -eå, när de en gång i tiden fick sina namn? För det är ju påfallande a tt de flesta av nam net på -e eller -eå inte säger oss någonting i betydelsehänseende - Lögdeå, Umeå, Täfteå, Skellefteå, Kåge, Byske, Tåme - vi förstår inte vad de betyder! En del av dem kan vi

'mjöle [=-onsol/spl. .—^ rdansjö

Stor-Ahållan istplatsuddenXjlf iden Stängudc

Lomgärdi

PerStorviksanderillskärsudder

rmiölé.iB rännäse t'

\S Iran d t 'Sörm jöhavsba'

mdshällorna 7 Långnäs- Qf hällar

jju p v ik ss

väl associera till v årt vanliga ordförråd -A speå: asp, Hörneå: hörn, Mjöle: mjöl, Tavle: tavla, Bygdeå: bygd, Lägdeå: lägd, Sikeå: sik - m en våra associationer leder oss inte alltid rä tt. Vi skall se lite närm are på nam nen, dels därför a tt det alltid h a r s itt in tresse a tt se vad e tt nam n ursprungligen h a r betytt, dels för a tt resu lta te t av vår granskning kommer a tt visa a tt det faktiskt ä r någonting speciellt med de flesta av de här namnen.

Men först skall vi rensa lite bland dem. I det föregående h a r vi se tt a tt Rickleå och Sikeå in te hör hem m a i den hä r namntypen. De är inga gamla ånam n på -a u tan de är sam m ansatta m edå. Sikeå är väl det enklaste, under förutsättning a tt Gusten W idm ark (1963) h a r r ä t t i a tt nam net är sam m ansatt av sik och å. H an h a r lite bekymmer med den sakliga bakgrunden, för det ä r bara en ganska liten bäck, nuvarande Ståbäcken, som rinner där. Men han säger a tt siken går ibland upp i relativ t små vattendrag. N am net u tta las sika, vilket visar a tt det inte hör till den nam ntyp som vi t it ta r på nu, för då hade u tta le t varit sike eller sik.

På sam m a sä tt avslöjar dels u tta le t rikkla i stället för rikkle eller rikkel, dels en m edeltida skrivform som, det såg vi nyss, Rikardeaa 1498 a tt också detta eå-nam n är sam m ansatt med ordet å, vilket i forn- svenskan uttalades som långt a. Förleden är m ansnam net Rikard. (rd i Rikard h a r förändrats till e tt tjockt l .) Det finns en hel del na tu rnam n i Västerbotten som är sam m ansatta med personnam n. De behandlas tillsam m ans nedan, s. 211.

Lägdeå h a r redan blivit utdöm t som en nybildning till ordet lägd, som i V ästerbotten num era används om sådda ängar eller igenlagda åkrar, men tidigare betydde det ’sänka’ o.dyl. - det ä r besläk tat med adjektivet låg. Lars-Erik Edlund (1991) h a r säkert r ä t t n ä r han a n ta r a tt lägd hade den äldre betydelsen nä r nam net Lägdeå bildades.

Men den största avvikaren från å- och älvnam nen på -a är, som vi såg, Skellefteå, som skrevs Skelepht o.dyl. under medeltiden. D etta egendomliga nam n tas upp igen i sam band med tänkbara sam iska och finska ortnam n i kustom rådet, s. 215, m en får där ingen tolkning.

Av de nyss uppräknade nam nen som åtm instone ger oss vissa associationer till ord i vårt språk (från den listan ha r alltså nu Lägdeå och Sikeå bortförts) ä r det nog bara Aspeå och Hörneå som ger oss någorlunda riktiga associationer. Den lilla ån som rinner genom byn Aspeå bör ha h e ta t Aspa, och Aspa är säkert bildat till trädnam net asp. På sam m a sä tt s k a l l byn Hörneås nam n knytas till ånam net H örnån, tidigare Hörna, även om Hörneå ligger e tt stycke från ån. Hörna kan vara bildat till hörn men är nog snarare bildat till horn. Ån gör några kraftiga böjningar som kan påm inna om horn. N aturligtvis innehåller också Hörnefors ånam net Hörna, num era Hörnån. N ågra mil upp efter H örnån ligger Hörnsjön med byn Hörnsjö. H är ser vi för första gången h u r e tt ånam n, i detta fall Hörna, h a r gett nam n å t en sjö längre upp efter ån, Hörnsjön. Vi skall återkomm a till detta förhållande efter det h ä r avsnittet med nam n tolkningar.

För a tt göra den här genomgången av de enskilda nam nen överskådlig behandlar vi dem i ordning från söder till norr. Vi ser dem på kartan . Inom parentes s tå r de nam n som visserligen slu tar på -eå men som med säkerhet inte hör till den hä r gruppen.

Vi h a r redan t it ta t på Aspeå och Hörneå, som råk ar höra till de allra sydligaste. Men m ellan dem ligger Loaded och Öre.

N ära Lögdeälvens m ynning i Nordmalingsfjär- den ligger byn Lögdeå, och det ä r säkert älvens nam n, troligen tidigare Lygda, som lever kvar i bynamnet. H är skall bara sägas a tt nam net bör vara bildat till stam m en lug- som vi h a r i ordet (elds)låga (låga hette på fornsvenska loghi eller lughi). En låga lyser. Rimligtvis ha r m an uppfattat älvens vatten som ovanligt ljust, lysande, glänsande. Själva nam nbildningen spar vi tills vi kommer till Bygdeå, som ä r en parallell till Lögdeå.

Efter Lögdeå kommer Öre som ligger ungefär en halvmil innanför Öreälvens utlopp och som näm ns redan 1493 i e tt brev och där bl.a. skrivs Aura. Vi är h ä r tillbaka i en tid då den gamla au-diftongen ännu inte hade sm ält sam m an till ö. Det är naturligtvis älven som h ar he ta t Aura, e tt nam n bildat till ordet aur, senare ör, som vi h a r i m ånga ortnam n. Det lever

194

ännu i en del dialekter och betyder ’grus, grusbank, stengrund’ o.likn. (Mera härom s. 218.) Vad som är kännetecknande för Öreälven är dess sand- eller grus stränder u tefter långa sträckor.

Älven Öra h a r gett nam n å t det högt upp belägna Ö rträsket, som i sin tu r ha r gett nam n å t byn och socknen Örträsk.

Hörneå h a r redan behandlats, och tu ren är kommen till Sörmjöle och Norrmjöle. Det ånam n Mjöla som lever kvar i bynam nen innehåller inte ordet mjöl u tan e tt besläk tat ord mjäla även mjöla, ’lös, fin sand’ eller ’blandning av sandjord och mylla’ - orden är släkt med mala ’något som ä r sönderm alt’. År 1493 skrivs nam net Myselu.

Byn Stöcke ligger nu ungefär m ittem ellan Stöck- sjön och Västerfjärden vid en å som heter Bubäcken. Men omkring år 1000 gick havet upp i närheten av byn, som ligger lite ovanför 15-metersnivån. (Med en landhöjning på uppemot en m eter på hundra å r bör strandlinjen ha gå tt e tt stycke nedanför där byn nu ligger omkring å r 500.) I Umeå sockens historia (1970) ha r Gösta Holm behandlat nam nparet Stöcke - Stöcksjön och räknar åtm instone alternativ t med a tt det ä r ån som h ar h e ta t Stäcka, Stöcka eller liknande, möjligen med en betydelse ’den hoppande, stänkande’, syftande på dess lopp.

Och så kommer vi till Umeå, e tt nam n som vi nu inte gärna kan knyta till något ord i svenskan. Jag väljer a tt citera Gösta Holm, som börjar sitt kapitel om ortnam net i boken Umeå sockens historia så här: ”Vid tiden för Kristi födelse nådde havet ungefär upp till nuvarande Kåddis, där alltså Umeälven då mynnade. Ovanför bildade den en nästan m ilslång rad av forsar av tillsam m ans ca 50 m eters höjd. De nordbor, som då upplevde älvens m ajestät, m åste ha imponerats. De kallade den Urna ’hon som dundrar och tju te r’. Ordet hör ihop med jä ttenam net Ymer ’tju ta ren ’. Av älven fick den kringliggande bygden sitt nam n, den bygd som sederm era bildade Ume socken.”

F lera ha r senare skrivit om nam net Umeå, senast Tryggve Sköld (1989). N am net erbjuder en del ljudhistoriska problem, vilka vi inte skall gå in på här. Men den tolkning som Gösta Holm ger (efter en äldre

TåmeByske

(Kåge)

(Skellefteå)

Bureå

(Lägdeå)]»*/(Sikeå) s. ^[(R ickleå)

\V (B y g d e å )

Ratu

jnnertavle.Yttéiiavle

\ \ Stöcke ^ Sörmjöle) •)'Hörneå J w t j f

NorrmjöleLögdeå^

Aspeå Öre

De gam la bebyggelsenamnen på -eå eller -e. De allra flesta är från början å- eller älvnam n på -a. De som inte är det (eller kanske inte är det) står inom parentes och kommenteras i texten.

forskare, K. B. Wiklund) torde de flesta vara beredda a tt skriva under på.

Änam net Tavla som vi säkert h a r i bynamnen Innertavle och Yttertavle strax öster om Umeå har ingenting med en tavla, som ä r e tt lånord, a tt göra. Ordet tavla ä r sannolikt in lånat i svenskan efter det a tt nam net Tavla hade kommit till. Om nam net skriver Gusten W idmark (1967) a tt det ”är bildat till e tt verb m otsvarande e tt norskt tavla ’gaa frem og tillbake mpisomt spkende’. Det ä r ju s t vad Tavleån gör. Den m eandrar/slingrar sig/ s ta rk t och bildar

195

ikola •«7

egerm yran

Vi In)kroken]

lyåkérsb\

,rsbod;H öi ryranj

nu,Tavleån intill Umeå slingrar• - "tavlar" - fram mellan Ersm ark och Anum ark. Utsnitt av topografiska kartan.

m arkanta krökar vid byarna Ersm ark och Anumark. ” Vi ser några av krokarna på ka rtan här bredvid.

Efter de båda Tavlebyarna kommer Täfteå bara en halvmil i nordost. Men Täfteå ä r kanske e tt nam n på en vik, en hamnvik, Täfte. Så har Lars-Erik Edlund (1989) med goda skäl to lkat namnet. Genom a tt följa höjdkurvorna och ta hänsyn till landhöjningen ha r han funnit a tt det vid Täftefjärdens västra s trand h a r legat en skyddad vik som bör ha varit en b ra ham n, särskilt värdefull eftersom farleden längs V ästerbottenskusten ha r varit ganska oskyddad och haft få goda ham nar. Det är på 14-meterskurvan som denna hamnmöjlighet ha r förelegat, a lltså omkring m itten av första årtusendet efter Kristi födelse. Det är onekligen länge sedan, men vi ha r nog rä tt a tt räkna med en så tidig nam ngivning längs kusten. Vi återkom m er till detta.

Om den besvärliga nam ntolkningen kan hä r bara sägas a tt Täfte bör vara bildat till substantivet tapp och verbet täppa. Lars-Erik Edlund pekar på goda paralleller till nam net, en så nära som i norra Ångerm anland: Täfteå i Arnäs som ligger vid en sjö med en påfallande förträngning, ”täft”. N är det gäller tolk

ningen av mycket gamla nam n som detta ä r det mycket sällan som m an med absolut säkerhet kan säga a tt en viss tolkning är den rä tta . Man får i allm änhet hålla flera möjligheter öppna och nöja sig med a tt säga vilken m an bedömer som sannolikast. Eftersom det finns en å, Täfteå, och en sjö, Täfteträs- ket, så kan väl den ”vanliga tolkningen” - e tt p rim ärt ånam n Täfta - inte uteslutas. Men vill m an hävda den uppfattningen, blir m an tvungen a tt visa upp en ”täft” som kan ha gett upphov till ånam net.

N ästa nam n uppefter kusten är Ratu, en by i Bygdeå socken som h ar få tt s itt nam n av ån som rinner förbi den. N am net kommer a tt behandlas senare, s. 221. H är skall bara sägas a tt nam net slu tar på -u, inte på -e som de andra. Det beror på a tt både a och t i Rat- tidigare uttalades kort. Men i detta ljudhistoriska faktum skall vi inte fördjupa oss.

Vi skall i stället fortsätta till Bygdeå, e tt sockennam n, som emellertid erbjuder e tt problem, eftersom kyrkan ligger vid fel å. Det är med all sannolikhet Rickleån e tt gott stycke norr om kyrkan som h ar h e ta t Bygda. Ån kommer från Bygdeträsket, och det nam nsystem som vi redan några gånger h a r sett exempel på bör vi räkna med även här. Däruppe ligger ju också Bygdsiljum, som bör vara sam m ansa tt med en form av ordet sel ’lugnvatten i älv’ och ånam net Bygda ’selet i Bygda’.

Man h ar också velat se Bygda som e tt önamn, e tt nam n på den stora ön som fanns tidigare öster om Bygdeå kyrka. Bygda ä r i och för sig rim ligt som önamn, och m an bör hålla önam nsalternativet öppet. Sockennamnet näm ns så tidigt som under 1300-talet flera gånger. I e tt brev på latin från 1337 förklarar en ångerm anlänning vid nam n Gudlev Bilder a tt han skänker till Uppsala domkyrka ”halva ån i norbygd- ho, gemenligen kallad laxafiske, jäm te halva byn som ligger bredvid denna å” (översättning från latinet). I Hälsingelagen näm ns från sam m a tid Bygdha.

Problemet med Bygda som nu heter Rickleån, tidigare Rikardeaa, kan nog lösas r ä t t lä tt om m an an ta r e tt namnbyte. En m an vid nam n Rikard har kommit a tt spela en så stor roll a tt ån h a r få tt hans namn. Se m era om detta s. 194. A tt Bygdeå kyrka inte ligger vid ån Bygda, förklarar Gusten W idmark, som

196

h ar skrivit om ortnam net Bygdeå, bl. a. i Bygdeå sockens historia 1963: ”N am net Bygda h a r från älven överförts till dalgången vid vattendraget och blivit e tt traktnam n, en utveckling, som är vanlig vid ånam n”.

Man h ar länge tän k t sig a tt nam net Bygdeå innehöll ordet bygd, och det kan ju onekligen verka rimligt. Men så bildade m an knappast e tt ånam n vid den avlägsna tid då detta nam n bör ha kommit till. I stället ha r nog Gusten W idm ark träffa t rä tt, n ä r han räknar med en avledning till det bug- som ingår i båge (på fornsvenska bughi) och dessutom i stadsnam net Arboga, som går tillbaka på e tt Ar-bughi ’åkrök’. Rickleån gör flera m arkan ta krökar under sitt nedre lopp. Om denna avledning, dvs. om d i Bygdeå se m era i det följande.

Vi är nu framme vid Bureå. M ånga ånam n och älvnam n är bildade till ord som betecknar ljud, alltså de ljud som m an tyckte a tt det rinnande eller kanske forsande vattne t åstadkom. Som vi såg är Uma säkerligen bildat på det viset. Detsam m a torde gälla Bura, som bör ha varit Bureälvens gamla nam n och som lever kvar i Bureå och i Bursjön och Burträsket. Gösta Holm, som har behandlat nam net 1947, sam m anställer det med e tt verb bura, som förekommer i norska dialekter i betydelsen ’böla, särskilt om tju ren’. Sakligt går det bra ihop, eftersom älven faller e tt tre ttio ta l m eter på ca en halvmil från Bursjön ned till havet.

Skellefteå hör, som flera gånger näm nts, inte till den h ä r namntypen: älvnam n på -a, och det gör kanske inte heller Kåge. Av skäl som jag inte skall fördjupa mig i h a r Kåge kanske snarare varit nam n på fjärden som nu heter Kågefjärden. I så fall h a r Kågeälven få tt sitt nam n efter fjärden.

Å terstår By ske och Tåme, som nog båda är u rsprungliga älvnamn. Byske näm ns redan 1337 och skrivs då in Bredhabyskio. Bredhabyskio var tydligen då nam net på Byskeälven, som m an uppfattade som stor och bred till skillnad från Åbyälven, som äldst skrev Sukubyskiu (1331) —vad som menas med Suku- vet m an inte - och senare Lisle Byske ånn (1554), alltså Lilla Byskeån. Det fanns e tt ordelem ent bus — en ”rot” i ordbildningen — som m an anser

hade betydelsen ’svälla’. Till den är, m enar man, t.ex. ordet buske bildat: ’något som sväller (upp u r m arken)’. Byskia ä r släkt med buske och ha r från början b e ty tt’den svällande’. Det är kän t a tt Byskeälven och även Åbyälven h a r kunnat svämma över vid högvatten.

Byn Tåme bör ha få tt sitt nam n efter Tåmeälven, tidigare Tårna. Men vad ä r Tåm -i Tåm al Vi m åste gå till Norge och Island för a tt h itta ord som det här älvnam net kan vara besläk tat med. E tt ord tåm används i norska dialekter om oklar och disig luft. M otsvarande ord på isländska h a r liknande betydelser. Ordet, som ä r besläk tat med tyska Dämmerung ’skymning’, tillhör en rot som h ar haft betydelsen ’m örk’. Tårna skulle alltså kunna översättas med ’ån med mörkt, oklart vatten’. Det sägs a tt Tåmeälvens vatten verkligen h a r den karaktären.

Vad kan nam nen säga oss om m änniskorna?

Vi h ar så här långt gå tt igenom gruppen av nam n på -eå och -e, alla längs kusten, av vilka de allra flesta från början var ånam n eller älvnam n på -a. De hör till de allra äldsta ortnam nen i Västerbotten. Det fin n s ytterligare en del av samm a ålder, men m an kan säga a tt de nu behandlade nam nen utgör stommen i det mycket tidiga nam nskicket i Västerbotten.

Det är de nam n som m änniskor, som talade ett nordiskt språk, först använde, när de kom h it till Västerbotten. Det finns därför skäl a tt u r dessa nam n försöka utvinna så mycket kunskap vi kan om dessa m änniskor och deras kolonisation av landet. Den bild vi får av dem och deras situation kanske kan tecknas så här.

De rörde sig i en jungfrulig namnmiljö. Mycket var inte namngivet vid den tiden, kanske egentligen bara älvarna. För det var älvarna m an sökte sig till, n ä r m an färdades längs kusten. E tt stycke in i älvm ynningarna kunde m an finna lä och goda ham nförhållanden. Men viktigare var nog ändå a tt älvarna fungerade som inkörsportar in i landet. På älvarna

197

Bur- _lii;JBureå

s i o r f "

B u r t r ä s k e t

B u r e a l v e n , ä ld re : B u r a

t r a s k x

T a v e l s jö

y j a v e l s j ö n

T a v l e å n , ä ld re : T a v la

I n n e r ta v le J

Y t te r ta v le f

Två exempel på namnsystemet: ånamn-bynamn-sjönamn. Alv- namnen och ånamnen är de primära: Bura, Tavla. Efter dem har dels bebyggelserna (Bureå, Inner-, Yttertavle) få tt namn, dels sjöarna (Bursjön, Burträsket, Tavelsjön). Även sjöarna har givit nam n åt byar: Burträsk, Tavelsjö.

nådde m an de stora fiskrika sjöarna, och i älvarna var fisket gott.

D etta förlopp kan på sä tt och vis u tläsas u r ortnam nen. Alvnamnet ä r därvid det prim ära. Älven ha r sedan givit nam n dels å t en bebyggelse ute vid mynningen, dels ofta å t en sjö e tt stycke upp efter dess lopp.

Så hä r h a r det kunnat gå till. Bureälven, som den heter i våra dagar, fick nam net Bura. Det nam net fördes så småningom över till den bebyggelse som växte upp vid älvmynningen. N am net Bura följde med i dialektens utveckling och blev Bure eller Bur,

men den officiella skri vformen fiffades upp till B ureå. E tt stycke uppström s ligger Bursjön som fick nam n efter älven och ännu högre upp en stor sjö som älven också gav nam n åt, Burträsket kallades den, och bebyggelsen som kom till vid sjön fick nam n efter den: Burträsk.

E tt sådant nam nsystem kan m an finna m ånga exempel på. Vi ser några av dem på kartan . (Vi ser också exempel på en regel i de svenska ortnam nens form lära - en regel med m ånga undantag — nämligen a tt natu rnam n stå r i bestäm d form, m edan samm a nam n, använt om en bebyggelse, ha r obestämd form: Burträsket - Burträsk. På samm a sätt: ”Lidingön ligger m ellan Lilla V ärtan och Askrikefjärden.” - ”Lidingö var förr huvudsakligen en villastad.”) Vi har t.ex. Öre, Öreälven och Örträsket med Örträsk, Inner- och Yttertavle, Tavelån och Tavelsjön med Tavelsjö, Tåme, Tåmeälven och Tåmeträsket med Tåmeträsk.

Men kan nu själva nam nen, deras form och u rsprung, säga oss vid vilken tid dessa m änniskor kom till Västerbotten och varifrån de kom? Jo, lite kan de säga, och det är därför det h a r blivit ganska mycket etymologier och nam ntolkningar i det föregående. Sådana är av intresse för fackmännen, nam nforskarna, men för andra kan de verka både subtila och ovidkommande. Subtila är de för visso, men inte ovidkommande. N am ntolkningarna sam m antagna ger oss nämligen en möjlighet — den enda som ort- nam nsforskarna h a r — a tt bedöma åldern på dessa nam n och a tt därm ed - visserligen mycket ungefärligt - tidfästa närvaron av dessa m änniskor i V ästerbotten, som bildade dessa namn. Möjligen, jag säger möjligen, kan nam nen ge anvisningar om varifrån dessa m änniskor kom.

Om vi i våra dagar skulle ge nam n å t en å som det växer mycket asp omkring, skulle vi väl kalla den Aspån, inte Aspa eller Aspan. Vi bildar nam nen genom sam m ansättn ingar med -älv, -å, -bäck osv. I äldre tid kunde m an bilda dem med hjälp av en avledningsändelse. Det fanns olika sådana, men den vanligaste var den som i våra dagar uppträder som ett -a: Aspa. Redan detta förhållande a tt alla de nam n som vi ha r g ranskat är osam m ansatta och slu tar på -a (utom Rickleå och Sikeå, som faktiskt är sam m an

198

sa tta med å) v isar a tt de ha r en hög ålder. H ur hög? frågar man. Och här som så ofta kan ortnamnsfors- karen inte ge en exakt kronologi, bara en relativ och en mycket grov sådan: typen Aspa ä r generellt äldre än sam m ansatta nam n av typen Aspån men generellt yngre än några andra avledningstyper som m an brukar föra tillbaka till de första århundradena av vår tideräkning. Våra nam n på -a kan, gissar jag, vara bildade någon gång mellan 500 och 1200, en ganska vid tidsram!

E tt annat sä tt a tt få en uppfattning om nam nens ålder är a tt undersöka de ord till vilka ånam nen är bildade. Det visar sig då a tt n ästan alla saknas i nutida svenskan. Det ä r faktiskt bara asp i Aspeå som helt och fullt tillhör nusvenskan. En del ser u t a tt innehålla kända ord, hörn, mjöl, men ha r annan bakgrund. Det ä r oftast fråga om ord som är utdöda i språket och förmodligen h a r varit det rä t t länge. Redan detta, a tt det ä r e tt num era nä ra nog helt okänt ordförråd som ingår i nam nen, placerar deras tillkom st långt tillbaka i tiden.

Av vissa nam nform er kan m an emellertid dra ytterligare slu tsatser som pekar långt bakåt i tiden. (H är ta r jag upp även Täfteå, som torde vara e tt viknamn, och Bygdeå, som kan vara e tt önamn, eftersom de, i fråga om tillkom sttid, säkert hör ihop med ånamnen.)

E tt äldre u tta l av Bygdeå ä r Bögde (i genuin dialekt Bögd med tvåspetsaccent). Det ä r påfallande a tt Bögde och Lögde rim m ar, och på fornsvenska rim m ar nam nen Byghdha och Lyghdha. Dessutom rim m ar de båda stam m ar till vilka nam nen torde vara bildade: bug- och lug-, Nam nen ä r tydligen tillkom na på sam m a sätt. Vi kan nöja oss med a tt säga a tt de ä r bildade på e tt m era invecklat sä tt än de andra namnen. Förhållandet mellan bug- och Bygda ä r m er komplicerat än m ellan um- och Uma. Med språkvetenskaplig terminologi skulle m an säga a tt Bygda och Lögda ä r bildade med dentalavledning (dh och d kallas dentaler) och ha r genomgått i-omljud (u ha r blivit y). På samm a sä tt har, som vi såg i det föregående där Täfteå behandlades det nam net också försetts med en dental och genomgått i-omljud (a har blivit ä). För a tt få ihop Hörneå med horn och för a tt

förstå y i By ske m åste m an också räkna med a tt nam nen h ar genomgått i-omljud.

D entalerna, som har lagts till ordstam m arna, och z-omljudet som h ar drabbat vokalerna i ordstam m arna, visar a tt nam nen går tillbaka till tiden före vikingatiden, alltså före 800-talet.

Sam m anfattningsvis skulle jag vilja säga om alla dessa nam n som jag nu h a r behandlat i de tta långa avsnitt a tt m ånga av dem är tillkom na under å rhundradena före vikingatiden, alltså före 800, en del av dem under vikingatiden, några enstaka kanske under tidig medeltid.

F lera forskare, som har arbetat med de h ä r nam nen, h a r påpekat a tt en del av dem har paralleller i Norge eller innehåller ord som pekar västerut. Både Tåme och Ratu lå ter sig, som vi h a r sett och s k a ll se (s. 197, 221), lä tta s t förklara om m an går till norska dialekter.

En å som heter Tevla h a r m an på ena sidan när m an åker från Storlien ner mot Trondheim. Det nam net ä r säkert besläktat med vårt ånam n Tavla, som h ar givit nam n å t byarna Inner- och Yttertavle.I västra delen av Oplands fylke, strax söder om Jotunheim en, ligger en sjö som heter Bygdin, troligen en parallell till Bygda i Bygdeå.

Det är alltid farligt a tt dra slu tsatser på det här viset. E tt ord eller e tt nam n som nu finns i Norge kan ju ha funnits söderut i Sverige också men ha försvunn it där. D etta kan inte bli annat än möjligen indicier på tidigt norskt inflytande i Västerbotten.

Em ellertid ha r vi e tt trum fkort - eller rä tta re sagt tre - a tt spela ut, om vi vill visa a tt det finns norska inslag i Västerbotten. Alldeles i början (s. 184) näm nde jag a tt -ånger i Lövånger ä r sam m a ord som det anger som ingår i så m ånga norska nam n på fjordar eller havsarm ar: Hardanger, Stavanger. Jag näm nde där a tt nam net bör ha bildats för mer än tusen år sedan, sannolikt före 800-talet, men jag gav inga skäl för den dateringen. Jag skall göra det nu.

O rtnam n på -anger finns i stort an tal längs norska kusten. De har, tillsam m ans med de svenska ångernamnen, behandlats i en i å r utkomm en bok av Gösta Holm. Det ä r tydligt a tt det i Norge h a r funnits e tt ord anger som h ar använts om fjordar och havsarm ar, e tt

199

30 0 krr

Kulturprovinsen Norge-M ellannorrland under åren 1-600 enligt Evert Baudous karta i Tre kulturer 3.

ord som inte existerar längre. Men n är försvann det u r språket? Jo, det bör ha skett före vikingatiden, alltså före 800-talet. Vid den tiden koloniserades Island av norrm än som slog sig ned där och gav nam n å t sjöar, åar, berg och fjordar. M ånga fjordar skulle mycket väl ha kunnat få nam n på -anger, men det fick de inte - det finns inga anger-nam n på Island. Rimlig slutsats: ordet anger hade försvunnit u r språket, när Island bebyggdes mot slu tet av 800-talet.

Eftersom ånger i Sverige m åste ha kommit från Norge, bör de svenska ånger-nam nen vara från tiden före 800-talet. De finns framför allt längs N orrlandskusten, i Ångerm anland och söderut. Därtill kommer tre stycken i Västerbotten: Lövånger, Kräkånger (u tbytt mot Lövsele) och Hersånger.

Vi såg i det föregående (s. 184) a tt Lövånger skulle kunna på modern svenska återges med Läviken och alltså ha betecknat en god hamn. Även de båda fjärdarna eller vikarna som kallades Kräkånger och Hersånger h a r säkert varit bra ”lävikar” som m an sökte sig till, n ä r m an seglade längs kusten. Vi har förut gjort det rimliga antagandet a tt älvm ynningarna på samm a sä tt mycket tidigt h a r tjäna t som ham nar, och vi h a r näm nt Täfteå som från början kan ha varit nam n på en havsvik. Rimligen hör älvarnas nam n, Öra, Uma, Bura osv. till sam m a namnmiljö som ånger-nam nen - det ä r frågan om nam n, tidigast givna av folk som färdades längs kusten. Dessa färdvägens nam n går nog i allm änhet tillbaka till århundradena före vikingatiden, dvs. före 800-talet, och bör betrak tas som nordliga utlöpare söderifrån.

Arkeologer och språkforskare ha r länge iak ttag it tidiga norska inslag, särskilt i Jäm tland, Ångerm anland och M edelpad men även i Hälsingland. F rån språkligt håll ha r m an bl. a. ju s t dragit fram ånger- nam nen men också e tt par andra ortnam nstyper. Evert Baudou har behandlat de h ä r frågorna bl. a. i en artikel ”O rtnam n och nordliga kulturprovinser un derjä rnå lder och medeltid” (1986). Efter a tt ha konsta te ra t a tt de för M ellannorrland typiska gravarna och boplatserna helt saknas norr om Ångermanland - Jäm tland, skriver han: ”En mellannorrländsk k u lturprovins om fattande Hälsingland, Medelpad, Ångerm anland och Jäm tland kan avgränsas arkeologiskt mot norr, söder och öster. Däremot finns ingen avgränsning västerut. Under tiden från ca 1-600 skulle m an kunna kalla kulturprovinsen Norge-Mel- lannorrland.” (Se kartan.)

Det är från denna kulturprovins Norge-M ellan- norrland som m an under färder norru t längs kusten h a r fört med sig ortnam nsefterleden anger/ånger och annat norskt språkgods som kan finnas i V ästerbotten, t.ex. i älvnamnen.

200

Så här kunde m an sam m anfatta

Vi har nu granskat det äldsta skiktet av nordiska ortnam n i Västerbotten och kunnat konstatera a tt det ä r kustbundet, a tt det sannolikt till stor del går tillbaka till tiden före vikingatiden och a tt det delvis- pekar mot Norge. Det var från början naturnam n som småningom övergick till a tt bli nam n på bebyggelser. Men dessa bebyggelser m åste ha varit av en annan typ än de järnåldersbyar med nam n på -sta som sam tidigt fanns i det övriga Sverige upp t.o.m. Ångermanland. Hade det under detta tidiga skede funnits byar i Västerbotten av sam m a typ som de i Ångerm anland och söderut, så borde det ha funnits åtm instone några ortnam n på -sta i Västerbotten.

Mer än så h ä r - om ens det! - tro r jag inte m an kan säga med utgångspunkt i de äldsta västerbottniska ortnam nen.

V ästerbotten - Ö sterbotten

H är kan det vara skäl a tt k asta en blick österut för a tt se om m otsvarande ortnam n från vikingatid eller tiden dessförinnan finns i det svenskspråkiga Ö sterbotten, som ju har stora likheter med de norrländska kustlandskapen. Men härvidlag råder det en skillnad. Om m an noga granskar det österbottniska ort- namnsskicket, så kan m an inte finna e tt enda svenskt ortnam n som med säkerhet kan visas vara äldre än från tidig medeltid. Inga ånam n av den ålderdomliga typ som vi h a r i Västerbotten finns i Österbotten. Det är viktigt a tt fram hålla detta, då det på senare tid har hävdats a tt m ånga av de österbottniska ortnam nen skulle vara synnerligen gamla.

Vad kom m er sedan?

Ortnam nen på -eå och -e utgör alltså det tidigaste skiktet i Västerbotten. Men vilka ortnam nstyper

kommer sedan? Vad för slags nam n fick gårdar och byar som kom till senare?

Ja , m ånga övertog helt enkelt redan existerande natu rnam n eller uppkallades efter naturföreteelser på platsen. E tt exempel: Om vi följer Skellefteälvens södra strand uppåt, stöter vi på byar med nam n som Lund, Liden, Heden, Gråberg, Grundfors, alla rim ligen vad vi brukar kalla sekundära bebyggelsenamn. Sådana nam ns ålder ä r det i allm änhet mycket svårt a tt komma åt med språkliga medel. Men det finns ett som kanske kunde användas. Man brukar säga a tt osam m ansatta nam n i obestämd form ä r äldre än sådana i bestäm d form. Alltså skulle Lund vara e tt äldre nam n än Liden och Heden. Och faktiskt: Lund ä r det enda av de fem nam nen som näm ns i jordebo- ken för 1543. Det förargliga ä r bara a tt nam net där skrivs Lunden, a lltså i bestäm d form! H är påm inner vi oss vilket värde jordeböckerna ha r för bedömningen av våra ortnam n - inte bara av deras ålder!

Men jag hoppade över nam net på en stor by vid älven nära Liden, nämligen K lutm ark, därför a tt det nam net h a r inte kommit till på samm a sä tt som de fem nyssnäm nda. Klutm ark ä r inte något n a tu rnam n som har blivit bebyggelsenamn, u tan det ä r bildat som bebyggelsenamn - det ä r vad vi kallar e tt p rim ärt bebyggelsenamn. Nam nen på -mark, som ju ä r ganska m ånga i Västerbotten, ä r en nam ntyp som var populär under en viss period och som därför går a tt någorlunda tidfästa. Den förefaller a tt vara den äldsta daterbara nam ntypen i Västerbotten efter nam nen på -eå och -e. Andra prim ära bebyggelse- nam nstyper är nam nen på -by, -böle och -boda. Vi skall nu se på dem i tu r och ordning. Vi börjar med nam nen på -mark.

201

Några ortnamnstyper från medeltiden

B o tsm ark

M ic k e l s t r ä s k

T ä f te tr ä s k e t

F lu rk m ark

SÄVAR

A n u m a rk

TÄFTE

TAVLE

O rtnam nen på -m ark

N är Didrik M årtensson i Sara Lidmans roman Den underbare m annen (tillfälligt liknad vid Moses) skall ge sig upp i obygderna, säger någon: ”Vad D. M årtensson än häm tar oppåt m arka in t ä r det några budord!” Och J.E. Rietz, som gav u t e tt Svenskt dialekt-lexikon 1867, alltså lite innan händelserna i rom anen utspelas, har följande språkprov från Västerbotten: ”Väks ä nan-ting näst je ovvani m arka?” (’växer det någonting hos er uppe i skogen?’).

Det är tydligt a tt ordet mark betyder ’skog’ med e tt inslag av ’obygd’ i sig - m arken ställs mot bygden, och i övre Norrland är m arken någonting som ligger inåt land, uppefter älvdalarna. Vi h a r ju ordet lappmark.

Men marken ä r någonting relativt som h ar fly ttat på sig genom århundradena. M arken i våra dagar och även på järnbanebyggandets tid, som Sara Lidman skildrar, ligger långt in i land - ”Lillvattnet ansågs vara halverst oppåt m arka”, heter det om Didriks hemsocken i boken. Men i den avlägsna tid då bebyggelsen i Västerbotten låg nära kusten, då började marken inte alls så långt in - den började, kan m an säga, där m ark-nam nen nu ligger. Ty mark i Drängsmark, Grimsmark, H åkm ark osv. ä r naturligtvis detta ord och visar a tt dessa gårdar, n ä r de anlades, betraktades såsom liggande ”ovvani m arka”, uppe i skogsbygden.

Byarna med nam n på -mark ligger nästan alla, som vi ser, ganska nä ra kusten. En del ligger e tt stycke in, men då i regel antingen vid älvar: Kusmark vid Åbyälven, K lutm ark vid Skellefteälven, eller vid sjöar: Gärdsmark och Gummark i Skellefteå och Stärkesmark i Vännäs, alla tre vid sjöar som har fått

Ortnamnen på -mark i Umeområdet. De ligger alla vid vattendrag. Jäm för kartan över mark- och böle-namnen längre fram.

202

nam n av byarna. E tt pärlband av mark-nam n finner vi längs Sävarån: Gunnismark, Tålsmark, Bullm ark och slutligen Botsmark som ligger vid e tt biflöde till Sävarån. N ära intill ligger också Klappmark och Gravmark, som dock inte ä r upptagna i jordeboken 1543.

På kartan härin till ä r alla gamla nam n på -mark inlagda tillsam m ans med en del andra nam ntyper som vi skall t it ta på strax. Med gamla nam n m enar jag sådana som näm ns i jordeboken för 1543. De byar som förekommer där var vid det laget säkert väl etablerade - det kan m an för övrigt se av uppgifterna om deras storlek - och går säkerligen m er eller m indre långt tillbaka i medeltiden. H ur långt tillbaka skall vi diskutera om en stund.

För a tt på e tt enkelt sä tt presentera alla de gamla mark-nam nen i Västerbotten lis tar jag dem sockenvis från söder till norr (se nästa uppslag). Efter bynam net följer jordebokens namnform från 1543, ibland med andra äldre nam nform er som kan vara upplysande. Sist kom menteras förleden. (Tolkninga rna bygger på vad som sagts av forskare som Nordlander 1905, Holm 1949,1964,1970, W idmark 1958, 1963 och Hagervall 1986.)

Det finns 34 bynamn på -mark upptagna i jorde- böckerna från 1540-talet i Västerbotten. E tt av dem, Tomark i Umeå som tycks ha hört till byn Böle, ä r nu försvunnet. Utöver dessa finns det några byar med nam n på -mark, som är tillkom na senare - i varje fall var de inte skattlagda på 1540-talet - t.ex. Jansm ark i Nordmaling, Gravmark och Klappmark i Sävar, Floremark och V. och Ö. Sjuism ark i Bygdeå. Sjuls- mark näm ns emellertid så tidigt som 1597 och får därför komma med i listan.

Det är tu r a tt vi har dessa 450 å r gamla skrivningar av nam nen. U tan dem skulle vi vara ganska osäkra om vad den första sam m ansättningsleden består av. Ersmark i Umeå skrevs 1543 Östensmarc och innehåller alltså m ansnam net Östen, inte Erik som m an skulle tro, m edan Ersm ark i Skellefteå skrevs Erismarc 1543 och alltså tycks innehålla det m an vän tar sig, nämligen m ansnam net Erik. Om vi inte hade haft skrivningen Östensmarc 1543, så hade vi naturligtvis räkna t med a tt Ersmark i Umeå också

var e tt ursprungligt Eriksm ark. Östensmarc h a r a lltså förändrats kraftigt. Vi får kanske en liten fingervisning om hur det h a r gå tt till, n ä r vi ser a tt den by i N ysätra som också skrevs Östensmarc 1543 nu heter Ester smark - ö h a r förändrats till e och -ens- till -ers-.

I den högra spalten i listan med mark -nam nen har jag försökt antyda vad förlederna består av. Det är påfallande ofta fråga om m ansnam n. M ånga av dem känner vi u tan vidare igen: A nund iAnum ark, Östen i E r smark och Ester smark (båda skrivna Östensmarc 1543, se ovan), H åkan i Håkmark, G udm und i Gunnismark och Gunsmark (båda skrivna Gwdmuns- marc 1543), Hem ming i Hemmesmark (H em m ingz- marc 1543), Erik i Ersm ark (Erismarc 1543) osv. Andra m ansnam n kan vara okända i vår tid men har använts då byarna anlades: Stärker eller Stärkar i Stärkesmark, Tolv i Tålsmark, Ödfast i Edfastm ark, (Öffastemarc 1543), Gävlog eller Gävlög i Gärdsmark (Gefflesmarc 1543) m.fl.

En tredje grupp m ansnam n i m ark-nam nen u tgörs av sådana som är ombildade på samm a sä tt som Olle och Sigge ä r bildade till Olov och Sigurd. Vi har Hjagge i Hjoggmark (Hiaggemarc 1543), antagligen en ombildning av e tt nam nHjalmger, Gulle och Vibbe i Gullmark och Vebomark (Wibbemarc 1543), ombildningar kanske av Gudlev och Vibjörn, sam t Gum- me i Gummark, som sannolikt ä r bildat till e tt Gudm und som vi redan ha r sett i två Gwdmunsmarc (nu Gunnismark och Gunsmark).

På lite osäkrare is ger m an sig u t om m an vill se m ansnam n i förlederna i nam n som Bullm ark, H ökmark, Kasamark, Kusmark, K lutm ark, nämligen i så fall Bulle, Höke, Kase, Klute och Kuse. Det ä r nam n som visserligen inte är särskilt väl dokum enterade i gammal tid men som ä r fullt rim liga som m ansnam n. En del av dem kan ha öknam nskaraktär, t.ex. Bulle som nam n på en tjock och rund person.

Men är det bara personnam n i m arU nam nens förleder? Finns det inga terrängbeteckningar eller andra ord som ofta ingår i ortnam n? Jo, e tt och annat nam n är säkert av den typen, men de ä r få. Tjäla- mark (Kelamarc 1543) innehåller ganska säkert ordet käl ’skogklädd höjd’ (stavningen med Tj- ä r alltså

203

oegentlig), och varför kan inte Kasamark likaväl innehålla ordet kas(e) ’högavris e.dyl.' som e tt m ansnam n Kase? N är det gäller Kasamark - och en del andra mark-nam n också för den delen - ä r det svårt eller ren t av omöjligt a tt ge en säker tolkning.

Vi ha r sett a tt n ästan alla nam n på -mark innehåller personnamn. Det ger dem en prägel av kolonisa- tionsnamn. Nyodlingarna ”uppi m arken” fick väl nam n av dem som slog sig ner där, av nyodlarna.

Men m an vill gärna veta n ä r dessa m än levde och därm ed få en uppfattning om h u r gamla mark-nam nen är. Och hä r h a r m an gjort en viktig iakttagelse: de m ansnam n som ingår i raarä-nam nen ä r nästan

alla av den gamla nordiska typen. Det är nam n som Anund, Gudmund, Håkan, Ödfast osv. B ara i Flurk- mark h a r m an tro tt sig se e tt in lånat nam n, i så fall det lågtyska nam net Florika, Flörika. Vad som är särskilt påfallande är a tt de k ristna nam nen som blev mycket populära under medeltiden och senare (Jon, Nils, Per, Lars, Anders som går tillbaka på Johannes, Nikolaus, Petrus, Laurentius, Andreas) saknas i m ark-namnens förleder. D etta får vi inte tolka så a tt mark-nam nen kom till under hednisk tid - ingalunda - u tan vi får räkna med a tt det dröjde ganska länge innan de k ristna nam nen togs upp i det norrländska nam nskicket och blev populära. Upp-

mark-namn med belägg från jordeboken 1543 eller däromkring

Det nutida namnet: Jordeboksbelägg: Förleden består av:

UmeåA n sm ark A n sm a rc 1 5 4 3 O v is s fö rledA n u m a rk A n w n d m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t A n u n dE rsm a rk Ö s te n s m a r c 1 5 4 3 M a n s n a m n e t Ö s te nF lu rk m ark F lu rc k e m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t F lo rika el. likn.H å k m ark H å k e m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t H å k anK a s a m a rk K a s z a m a r c 1 5 4 3 M a n s n a m n e t K a s e el. o rd e t k a s (e ) ’h ö g a v ris ’T jä la m a rk K e la m a rc 1 5 4 3 T e r r ä n g b e te c k n in g e n kälT o m a rk , fö r s v u n n e n by T o m a rc 1 5 4 3 T e r r ä n g b e te c k n in g e n t o ’s ä n k a ’

VännäsS tä rk e s m a rk S te rk e s m a rk 1 5 4 3

S te rk e n s m a rc 1 5 4 3M a n s n a m n e t S ta e rk e r e l. S ta e rk a r

SävarB o tsm a rk B o te s m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t B otulv, m ö jligen B otvid

B u llm ark B w llem arc 1 5 4 3 M a n s b in a m n e t B ulleG u n n is m a rk G w d m u n s m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t G u d m u n dH e m m e s m a rk H e m in g z m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t H em m in gH jo g g m ark H ia g g e m a rc 1 5 4 3 H ja g g e , b iform till H ja lm g e rT v ä rå m a rk T h u a ra m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n m o ts v a ra n d e fo rn v ä s tn o rd is k t T hvari

T å ls m a rk T o lsm a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t Tolv

BygdeåE d fa s tm a rk Ö ffa s te m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t Ö d fa s tG rim sm a rk G r im e n s m a rk 1 5 3 9

G r im e s m a rc 1 5 4 3 , 1 5 4 6M a n s n a m n e t G rim ulv e lle r m ö jlig en G rim u n d

G ullm ark G w lle m a rc 1 5 4 3 B in a m n e t G u ile till G u d le v

204

kallelseprincipen - a tt m an skulle ge sina barn nam n efter den äldre generationen - var mycket fast rotad, och det gjorde det nog svårt för föräldrar a tt ge barnen nam n som inte fanns tidigare i släkten u tan som var tagna utifrån. Men även om vi räknar med detta, så skiljer personnam nen i m ark-nam nen u t sig såsom tillhörande e tt äldre skede än andra nam ntyper som vi strax skall tit ta på, nam n på -böle, -boda osv. Men när inföll då detta äldre skede?

M an h a r sa tt m ark-namnens tillkom st i samband med en medveten strävan från statsm akten under 1300-talet a tt gynna en bosättning i övre Norrland av m änniskor från andra delar av landet. En sådan orga

niserad kolonisation tycks ha ägt rum åtm instone i Piteom rådet, kanske också längre norrut, men Norrbotten ha r faktiskt inte så m ånga byar med nam n på -mark. Den kan väl ha sa tt spår även i Västerbotten, men jag tror a tt det bakom m ark-byarnas tillkom st snarare ligger en ganska naturlig befolkningstillväxt som h ar gett upphov till nyodlingar ”uppi m arken”. Och nyodlarnas nam n ä r vanligen bevarade i m ark-namnens förleder.

Det enda m ar^-nam nen kan säga oss om mark- byarnas ålder är, a tt dessa m åste ha kommit till innan de kristna personnam nen blev populära. Jag skulle tro a tt de flesta av dem kom till under 1300-

m m llliillllfi—SiwWMglBbHlHH■ ■liliiil! m m m mDet nutida namnet: Jordeboksbelägg: Förleden består av:

Bygdeå (forts.)J o m a r k J o m a r k 1 5 4 3 O v is s fö rledS ju ism a rk , V. o . Ö . S iu ls m a re k 1 5 9 7 S ig u rd

NysätraE s te rs m a rk Ö s te n s m a r c 1 5 4 3 M a n s n a m n e t Ö s te nG u n s m a rk G w d m u n s m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t G u d m u n d

LövångerH ö k m ark H ö k a m a rk 1 4 7 7 K a n s k e e tt in te k ä n t m a n s n a m n H ö k e

H ö ck m ark 1 5 4 3V e b o m ark W ib b e m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t V ibjörn e lle r k o rtn a m n till d e tÖ n n e s m a rk Ö n s m a r c 1 5 4 3 M a n s n a m n e n Ö v ind e lle r Ö n d

BureåF a lm a rk F å le m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t F a le

SkellefteåE rsm a rk E r ism a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t ErikG u m m a rk G w d m u n s m a rc ,G w m m a rc 1 5 4 3 G u d m u n d o c h k o rtfo rm e n G u m m eG ä rd s m a r k G e ff le s m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t G iäv lo g , s e n a r e G äv lö gK lu tm ark K lw th em arc 1 5 4 3 Ett o b e la g t m a n s n a m n K lute. M a n s n a m n e t Klut b e la g t.K u sm ark K v s e m a rc 1 5 4 3 Ett tillnam n K u se

ByskeD rä n g sm a rk D re n g x m a rc 1 5 4 3 M an s(til l)n a m n e t D rän gG a g s m a rk G a g z m a rc 1 5 4 3 M a n s n a m n e t G a g n v id h , m ölj. G a g n u lvK ä llb o m a rk K e lm a n n e m a rc 1 5 4 3 Möjl. m a n s n a m n e t K ättilm und e lle r k ä lb o rn a s m ark .

talet, framför allt under dess förra hälft, och under slu tet av 1200-talet. Den dateringen h a r också andra gjort.

mark-nam nen är, som vi nu ha r sett, prim ära bebyggelsenamn, dvs. de är givna direkt till bebyggelsen nä r den kom till. E tt bebyggelsenamn som Djupviken därem ot är sekundärt, eftersom bebyggelsen h a r övertagit vikens namn. Den äldsta gruppen av västerbottniska ortnam n, behandlad i det föregående, innehöll inga personnam n. Det var naturföreteelserna som var det viktiga för m änniskan: älvarna, fjärdarna och bebyggelsenamnen blev därför alla av den sekundära typen. Men i och med mark-nam nen kom m änniskan m era i centrum. Hon gav sin gård direkt dess nam n, och hon lä t ofta s itt eget nam n ingå i gårdsnam net.

Genom m ark-namnen har vi lä r t känna en del gamla västerbottningar - fast bara till namnet. Det ä r de första västerbottningarna vi vet nam net på, och de bör ha varit födda för ungefär 700 år sedan. Vi skall lära känna fler nyodlande västerbottningar genom a tt t it ta på ytterligare några nam ntyper.

O rtnam nen på -byn

I M ellansverige finns massor av nam n på -by (Näsby, Sundby, Ekeby, Hässelby) och också i Sydsverige finns många. M erparten av dem är mycket gamla, från vikingatiden och tiden dessförinnan.

Nam nen på -by i Västerbotten är av en annan typ. De h a r ofta bestäm d form (Norrbyn, Skinnarbyn, Fjälbyn) och de ha r lite andra förleder, bl.a. en del personnam n. De är yngre än de m ellansvenska bynamnen: m edeltida liksom mark-, böle- och boda- nam nen, och liksom de är de prim ära bebyggelsenamn. Omkring femton näm ns i jordeboken 1543, och det är dem vi nu skall se på.

En del av dem ä r helt genomskinliga: Norrbyn och Sörbyn i Nordmaling, Gammelbyn i Lövånger, Abyn i Byske vid Abyälven. Andra kan behöva en kommentar: Degerbyn (Skellefteå) ’den stora byn’, Fjälbyn (Lövånger) 'byn vid ljärden'), Nolbyn (Lövånger) som

ser u t a tt vara detsam m a som Nordbyn (jfr Fjäl- / Fjärd-) men Gösta Holm (1949) m enar a tt det kan vara ’byn vid noret’ (nor ’å eller sm alt sund m ellan två vatten’) - både språkliga och sakliga skäl ta la r för detta. De fem nam n som ä r kvar kan innehålla personnam n, och därför skall vi tit ta lite närm are på dem.

Öndebyn i Bygdeå, Mångbyn i Lövånger och He- densbyn i Skellefteå är säkra kort. Det första innehåller Önde, som är en bildning till Ovind, Öyvind, Eyvind och som förekommer som nam n på inte m indre än sju västerbottniska bönder i jordeboken 1543 (Audén 1980). Visserligen finns det en tradition a tt Mångbyn skulle vara e tt Mångelsbyn ”handelsbyn”, men Gösta Holm (1949) ger mycket starka skäl mot en sådan tolkning och m enar a tt det bör vara mans- nam net Magne eller Mange, Månge. ”N am net Mange ä r väl kän t från fornnorska, fornisländska och nyisländska”, säger han. Hedensbyn innehåller det gamla nordiska m ansnam net H idhin.

Om m an vet a tt adjektivet brant i denna del av Sverige av gam m alt heter bratt - vi h a r flera Bratt- forsar i Västerbotten - och om m an känner till a tt Brattby i Umeå socken ligger under e tt förhållandevis b ran t berg, vill m an gärna se adjektivet i bynam net. Gösta Holm (1970) ger tolkningen ’gården med de b ran ta ägorna’, men han u teslu tar inte a tt m ansnam net Bratte kan ingå. Skinnarbyn i Bygdeå, slu tligen, innehåller antingen yrkesbeteckningen skin- nare ’skinnberedare’ eller binam net Skinnare på den som bodde där.

Det är inte m ånga m ansnam n + byn a tt bygga på, men m an kan konstatera a tt det inte finns några kristna nam n bland dem. Nam nen på -byn kan väl sägas vara tillkom na inte alltför sent under m edeltiden.

O rtnam nen på -böle

Vid sidan av nam nen på -mark ä r nam n på -böle ganska typiska för övre Norrland. Men de finns också på andra håll i Sverige, t.ex. i Värm land och Dals

206

land, i Uppland och i Kalm ar län. I jordeboken for 1543 eller i andra jordeböcker från tiden därom kring tas 17 nam n på -böle från Västerbotten upp. D essutom förekommer tre osam m ansatta Böle: i Umeå, Lövånger och Skellefteå (sannolikt num eraNorrböle och Sörböle inom det centrala Skellefteå). (Se k a rtan.)

Efterleden böle finns inte längre som e tt självständigt ord i svenskan - m an ta la r inte om e tt ”böle”. Men det h a r funnits och betydde då ’ställe där m an bor, gård’. Till verbet bo h a r bildats e tt ord bol ’bostad’ o.dyl. Vi h a r det i gamla sam m ansättn ingar som prästbol och klockarbol men också i ortnam nsefterle- der, Forsbol, Håbol, dock inte i Västerbotten. V årt böle ä r en bildning till detta bol.

Precis som mark-nam nen innehåller böle-nam nen mycket ofta nam nen på dem som bröt m ark och slog sig ner på platsen. Men lite oftare än mark- namnen tycks de innehålla annat än personnam n. I Nordmalings Toböle ingår nog dialektordet to ’liten sänka, däld’ o.likn. I Y tterhiske i Umeå tycks ha legat en by som näm ns tidigast 1539 och då skrivs Byrke- böle. Förleden är ordet birke ’björk’. Förleden i Sörböle (Söderbölee 1543) b e rä tta r var byn ligger. Täfteböle (Teffzebölee 1543) i Sävar innehåller inte bynam net Täfte(å) u tan e tt sjönamn Täft(e)sjön, säkert den sjö som nu kallas Täftebölesjön.

Alla de andra 6öZe-namnen kan innehålla e tt personnam n (eller en personbeteckning). Men det är ofta mycket svårt a tt säkert säga om det verkligen är e tt personnam n i e tt &öZe-namn. E tt exempel: Orrböle i Nordmaling (Orreböle 1535) ser ju u t a tt innehålla fågelnam net orre. Men Orre h a r också varit e tt m ansnam n, från början kanske e tt binam n, använt vid sidan av det officiella nam net, och eftersom böle- nam nen mycket ofta innehåller personnam n, så bör vi åtm instone hålla den möjligheten öppen a tt det var en m an vid nam n Orre som slog sig ner i Orrböle.

E tt liknande fall ha r vi i Baggböle i Umeå (Bagge- böle 1543). Ordet bagge betyder ju ’gum se’, alltså ’får av hankön’. Men det används också om personer. E tt m ansnam n Bagge förekommer i äldre källor, och Baggböle innehåller nog ganska säkert nybyggarens namn.

'SKELLEFTEÅ• nam n p å -mark o nam n p å -böle

UMEÅo|

Byar med namn på -m ark och -böle som näm ns i de äldsta jor- deböckerna.

Lite av samma valsituation — e tt ord eller e tt namn? - s tå r vi inför, n ä r vi skall bedöma Klabböle i Umeå. N am net skrivs Klaffweböle och Klaffwaböle flera gånger på 1530- och 1540-talen, a lltså med nutida stavning Klave- eller Klava-böle. Vi har e tt ord klave ’halsband som m an binder k rea tu r med’ (jämför u ttrycket att vara klavbunden ). Men e tt binam n Klave ä r belagt, visserligen bara e tt par gånger i Sverige och Norge.

Jämteböle i Vännäs (Jemttbölee 1543) förklaras enklast av a tt en m an från Jäm tland, en jäm te, slog sig ner där. Men vi vet a tt beteckningen för olika

207

länder och landskaps inbyggare ofta användes som binam n - och används i våra dagar: en m an från Jäm tland på en byggarbetsplats i Stockholm får nog lä tt heta Jäm ten eller Jäm tland.

E tt knepigare fall ä r Risböle i Lövånger. Det verkar innehålla ordet ris, som för övrigt också kan betyda ’skog’, m en det genuina u tta le t hos äldre m änniskor - och det skall m an ta på allvar! - är ryssböl. N är dessutom nam net skrivs Rysseböle 1539 och flera gånger därefter, så kan vi nog an ta a tt det ä r ordet rysse ’ryss’ eller e tt därtill bildat mansbi- nam n Rysse som ingår.

Men så till den frågan som hjälper oss a tt datera namnen: är personnam nen i 6öZe-namnen nordiska nam n, arvnam n, eller finns det några lånenam n eller k ristna namn? Vi h itta r genast en förled som vi hade bland mark-namnen: Hjoggböle i Skellefteå ochHjogg- mark i Sävar. Det ä r ju, som vi såg nyss nä r vi behandlade Hjoggmark , e tt Hjagge, en biform till det gamla nordiska Hjalmger. Även Gubböle i Umeå (Gubbölee 1543) är en biform till e tt nordiskt namn: Gudbjörn eller Gudbrand. Besvärligare är Hyngels- böle i Nordmaling. Förleden skrivs Hongelss- 1535, Hvngels- och Hungers- 1543 (v s tå r för u) Holgerdz- 1550 och Hålgerdz- 1552. Sannolikt ä r det e tt gamm alt nordiskt m ansnam n Holmger, vanligt på ru n stenar i Uppland och Sörmland, som har ombildats på olika sätt. Men går m an till den äldsta upptecknade uttalsform en är den hinnersböl. Det verkar vara e tt Hinders, som är en förledsform av H indrik (Henrik), jäm för hindersmässan. Kanske h a r det gå tt till så a t