Lika lön för lika a rbe te -— bättre och rymligare

bostäder — fler barnkrubbor — vatten och avlopp på

landsbygden — förbättrad social- och sjukvård . . .

U tgången av andrakammarvalet i höst blir betydel­sefull för hela det svenska folket och särskilt för de arbetande klasserna. Kriget närmar sig slutet

och efterkrigstidens problem tornar upp sig vid horisont ten. Hur den kommande freden skall bli, hur sysselsätt­nings- och utkomstproblemen skall bemästras, hur under kriget eftersatta eller bordlagda sociala frågor skall lösas är särskilt det arbetande folkets hjärtesak.

Alla förstår att dessa frågor kan lösas på olika sätt, mer eller mindre utifrån arbetarklassens och böndernas intressesynpunkt. Valutgången blir bestämmande för den framtida kursen i svensk politik. Krigsåren har känne­tecknats av att tidigare sociala framsteg delvis raserats och levnadsstandarden för det stora flertalet sjunkit. Denna utveckling kan förefalla många förklarlig med hänsyn till det pågående världskriget och de därmed förbundna svårigheterna även för ett utanför kriget stående land. I själva verket sammanhänger denna ut­veckling framför allt med att dessa år varit en tid då de borgerliga partierna och det socialdemokratiska i »den nationella sammanhållningens» missbrukade namn predikat »fred mellan klasserna». Som förutsättning härför skulle gälla, som det så vackert hette i krigets början, att »krigets bördor skulle delas lika och rättvist i förhållande till vars och ens bärkraft». Utvecklingen har emellertid visat att jämsides med att de fattiga bli­vit fattigare har de rika blivit rikare. De senare har vun­nit på arbetarklassens återhållsamhet och passivitet i

de ekonomiska och sociala frågorna. Trots den social­demokratiska majoriteten i riksdagens båda kamrar har reaktionen kunnat genomdriva inskränkningar av frir heten och demokratin och krigets bördor har fördelats synnerligen orättvist. Skall denna politik fortsätta eller skall arbetarklassen tillsammans med andra arbetande folkgrupper genomdriva en annan politisk kurs, en själv­ständig politik som siktar till att i deras intresse lösa efterkrigstidens stora problem — så står frågan inför detta val.

Lösningen av denna huvudfråga blir avgörande för lös­ningen av såväl de sociala spörsmål som redan nu är som de vilka snart blir aktuella. Kommunistiska partiet har klart utsagt att det i stället för den nuvarande sam­lingsregeringens högerorienterade politik vill ha en vän-sterorienterad, radikal reformpolitik i de arbetande folk­lagrens intresse. En stark kommunistisk representation i riksdagen, som förresten de flesta redan spår om som resultat av höstens val, blir av väsentlig betydelse för att en sådan reformpolitik skall bli verklighet.

De aktuella ekonomiska frågorna och sociala reform­problemen intresserar i särskilt hög grad den kvinnliga befolkningen. Detta är inte ägnat att förvåna, även om kvinnorna i allmänhet tidigare visat mindre politiskt in­tresse än männen. Frågor som bostadsfrågan, förbättrad folkpensionering och mödrahjälp, bättre löner och lika lön för lika arbete o. s. v. kan inte undgå att intressera kvinnorna i hög grad.

Inför det förestående valet har även starka röster höjts på kvinnohåll för en ökad kvinnlig representation i riks­dagen. Kommunisterna har intet ett erinra däremot. Tvärtom skulle detta säkerligen vara till gagn för det allmänna reformarbetet, om radikala kvinnor väljes. Det viktigaste är: vilka kvinnor och män skall väljas. De ena som de andra kan som bekant vara reaktionära eller framstegsvänliga. Kort och gott: vilket parti vin-

ner i valet, det avgör frågan om hur de socala och andra frågorna skall lösas.

Föreliggande broschyr innehåller uttalande av några kvinnor på de kommunistiska listorna i riksdagsmanna-valet. Tillsammans ger dessa uttalanden en god bild av vilka frågor som nu väcker allmänhetens och särskilt den kvinnliga allmänhetens intresse. Det är frågor om levnadsstandarden för arbetets folk och de sociala re­formfrågorna som står i förgrunden genomgående, i så­väl stad som på landsbygd. Dessa uttalanden av kvinnliga arbetarkandidater utgör på sitt sätt ett helt program för en radikal reformpolitik. Genom sina uttalanden har dessa kvinnliga kandidater sagt vad de och deras parti, det kommunistiska, vill göra och eftersträva.

RUT ADLER, 2:dra namn på kommunisternas lista

i Hallands län.

FRED OCH FRIHET!

»De lever för att slå ihjäl — dem vill vi inte likna.» De orden från en norsk skolflicka inför de främmande

förtryckarnas nyordningsförsök har bränt sig in i mitt minne.

Nej, vi vill inte leva för att slå ihjäl, vi vill ge liv och värna liv. Vi kvinnor måste ju avsky och vara naturliga fiender till kriget. Det måste vara naturligt för oss att med alla medel bekämpa det och de krafter som fram­bringar dess namnlösa elände.

När kvinnorna ändå sluter upp med männen på den allierade krigsfronten, är det emedan de i hitlerfascismen ser det dödliga hotet mot allt som gör livet värt att leva.

»De lever för att slå ihjäl » — nej aldrig skall vår ungdom i den tid deras sinne är vekast formas i stöp-sleven till den mentaliteten. Aldrig skall våra barn bli likriktade trälar till ett herrefok av knektar och bödlar. Upprorets låga brinner i kvinnornas bröst. Så blev de stridsmän för rätten att leva som fria människor. De är med överallt. De övertar männens arbete i produktionen, de är med vid fronterna och — fronterna är över dem och deras barn. I de ockuperade länderna är de med i det illegala arbetet, de är med bland dem som. sändes till slavarbete i Tyskland, de spärras in i koncentationsläger och tukthus som männen, de torteras och arkebuseras som de. De står i köerna för att få livsmedelssurrogaten, de delar med sig, de gömmer jagade flyktingar, de tål allt, de uthärdar allt, för de hatar mycket och de älskar mycket.

Hur står de ut? De vet att de måste igenom allt detta för att kunna bygga en tryggare värld. De tror på möj­ligheten av en fredlig samlevnad mellan folk och natio­ner, sedan fascismen störtats från makten.

Men fascismen är inte borta med hitlerregimens neder­lag. Den är en tidsföreteelse som uppstår av de starka motsättningarna i nuvarande produktionsförhållanden. Därför finns det en mer eller mindre framträdande fa­scism överallt, i England, i Amerika, ja även här hos oss har fascistiska tendenser gjort sig gällande. Dessa ten­denser och dess anhängare kommer att gömma sig och leva i skymundan inför Hitlers nederlag, men de finns där lika fullt och är redo att sticka upp huvudet igen över­allt där den antifascistiska fronten vacklar, där den orga­niserade arbetarrörelsen är splittrad och svag. Därför måste kampen för att avslöja och omintetgöra de fascis­tiska krafterna ständigt föras på nytt och överallt.

Hur skall kvinnorna, hur skall vanligt folk, hur skall jag göra för att bidraga i den kampen? Medlet heter or­ganisation, sammanhållning. Var och en av oss ensam förmår intet, tillsammans förmår vi allt.

För oss här hemma gäller det nu främst att återvinna de demokratiska rättigheter som berövats oss under krigstidens och anpassningens år. Men därmed får vi inte nöja oss. Vi måste använda dessa rättigheter för att ut­vidga demokratin på alla områden.

Om man ger akt på utvecklingen i de ockuperade län­derna skall man se att den tvingat fram de folkliga kraf­terna till allt större inflytande i regeringarna och fri­hetsråden. Man kan inte leda en frihetskamp utan deras medverkan som står i kampens mitt.

Även hos oss kommer arbetarrörelsens hållning inför efterkrigsproblemen att bli av avgörande btydelse. Det är inte nog att sitta med majoritet i riksdag, landsting och kommunala instanser. Det gäller att ta initiativ och vara den drivande kraften i lagstiftning och samhälls-reformer, så att dessa går i verklig, för hela folket fram-stegsvänlig riktning. Vilja därtill finnes otvivelaktigt hos

folket. Är också arbetarrörelsens ledning medveten där­om och redo till ansvaret därför?

Det har på sistone förnummits nya och friskare toner från socialdemokratisk sida. De höres bl. a. i det efter-krigsprogram som framlagts av arbetarrörelsen och som i sina väsentliga punkter är sådant, att vi kommunister kan ge det vår anslutning. Vi är medvetna om, att detta efterkrigsprogram tillkommit under trycket av en radi­kaliserad folkopinion, som å sin sida i mycket är en frukt av vårt partis upplysningsarbete. Programmet är alltså till, men inte för att beundras för sin skönhets skull, utan för att genomföras. Med hela den svenska ar­betarrörelsens förenade krafter är detta möjligt. Men vi måste räkna med att motståndet från reaktionära kretsar blir hårt. Vi behöver därför förstärka och utvidga vår arbetsfront, fördubbla våra insatser politiskt och fack­ligt för att lyckas därmed.

»Men jag förstår ju inte politik, jag kan ändå ingen­ting göra» — ständigt hör man detta de utarbetade fat­tiga kvinnornas hjälplösa argument och ständigt måste man svara dem på nytt: gå med i organisationen, redan det att du är på vår sida, att du ger oss din röst har betydelse. Lika visst som att arbetarkvinnornas politi­ska passivitet ofta är en följd av deras fattigdom, som inte ger dem tid och kraft över att tänka på sina egna problem, lika visst är det, att förutsättningen för dem att komma ur fattigdomens förnedring är att gå in i våra led och förstärka vår front.

Det finns mer än ett sätt att slå ihjäl. Man kan låta fattigdomen slå ihjäl, släcka livsglädjen, stäcka gryende anlag, krossa människovärdet, stänga solen ute.

»De lever för att slå ihjäl — dem vill vi inte likna» — nej, det är livet vi vill, det strålande rika, varma livet, som det är när det är som bäst, som varje människa har lika rätt till. Så låt oss kvinnor tända upprorslågan mot krigets och klassamhällets förbannelse.

Vi kvinnor har gemensamma livsintressen. Låt oss göra gemensam sak!

GERDA LiNDEROT, 3 :dje namn på kommunisternas lista i Stockholm.

Förbättrad mödra

Förfärade rop har höjts under de senaste åren över att »den svenska stammen dör ut». Nativiteten måste höjas, har man förklarat, och befolkningskommissionen har framhållit att åtgärder måste vidtagas för att un­derlätta familjebildning och barnalstrande. En hel del reformer i detta syfte har också genomförts: bosätt­ningslån, hyresbidrag för familjer med minst tre barn, mödrahjälp, moderskapspenning o. s. v. Att propagan­dan och reformerna gjort god verkan bär de senaste årens födelsesiffror tydliga vittnesbörd om.

Även de ensamma mödrarna har fått en viss lättnad i sin tunga börda. De har fått förskottsbidrag, det vill säga, att i de fall där barnafadern inte vill eller kan be­tala det bidrag till barnet som enligt överenskommelse åligger honom förskotteras detta av kommunen (dock aldrig högre summa än 30 kronor i månaden). Men detta är egentligen allt som gjorts för att bereda lättna­der för de ensamma mödrarna. Studerar vi aldrig så yt­ligt deras förhållanden — de må vara änkor, ogifta eller frånskilda — finner vi att samhället behandlar dem syn­nerligen styvmoderligt.

Hur är det exempelvis för de ogifta mödrarna? Allt för ofta är det så att barnafadern försöker »klara sig» från förpliktelserna och kvinnan får ta ansvaret för bådas handlingar. Hon kan inte springa ifrån förpliktel­serna. Visserligen är det inte lika »skamligt» nu som för 20—30 år sedan för en ogift kvinna att få ett barn, men de flesta drar sig för att åsamka föräldrarna eller andra anförvanter bekymmer med sin närvaro, och de försö-

ker klara sig själva så gott de kan. Vi har barnavårds-män som skall hjälpa dem tillrätta, och utan tvivel är barnavårdsinstitutionen till stor nytta. Men när det gäller att placera alla dem som står ensamma och råd­villa brister det. Otaliga blivande mödrar, som är obe­medlade, klarar sitt uppehälle under havandeskapets ofta svåra tid med hushållsarbete för ingen eller dålig betalning. De ljusa och glada förhoppningar som borde prägla havandeskapet får här lämna rum för ett psykiskt lidande som aldrig kan mätas. Ofta utnyttjas de ogifta mödrarna under havandeskapet på det mest hänsynslösa sätt av människor som spekulerar i deras nödläge och drar fördel av det.

Vilka möjligheter har sedan den ogifta modern att sköta sitt barn under den så viktiga amningstiden ? Det finns här i landet ett fåtal hem där mödrarna får vistas tills barnen är 6—8 månader gamla. Regimen är sträng, fritiden synnerligen begränsad, men de få som lyckas få en plats på dessa hem skattar sig ändå lyckliga. När den unga modern kommer därifrån börjar kampen på allvar: hon måste få tag i något arbete som ger så stor förtjänst att hon kan försörja sig själv och barnet, och hon måste ordna med tillsyn åt barnet under arbetstiden. Trots åtskilliga motioner och utredningar har ännu inga åtgärder vidtagits för att råda bot på den brist som rå­der när det gäller bostadshus med barnkrubbor för en­samma mödrar. I Stockholm finns exempelvis två stif­telser med tillsammans 64 platser för ensamma mödrar! Hundratals ansökningar måste avslås. Statistiken visar att vid 1940 års utgång var 8.400 utomäktenskapliga barn under barnavårdsnämndens tillsyn. Av dessa vista­des 3.414 hos modern, 106 hos fadern, 619 hos båda för­äldrarna, 3.459 i fosterhem och 457 i barnhem. I en del fall har modern ingått nytt äktenskap och barnet får ett nytt hem, men i regel får modern brottas med stora svårigheter för att få ha barnet hos sig. Hon får dela bostad med släktingar eller ha hushållerskeplats för då­lig lön, eller bo i en undermålig bostad och åtminstone

vad Stockholm beträffar kämpa vilt för att få tag i en ledig plats på en barnkrubba åt den lille. Och det är inte ett dugg bättre i det övriga Sverge.

Att dessa förhållanden utnyttjas av samvetslösa pro­fitjägare har åtskilliga gånger avslöjats i pressen. Det senaste fallet som kom till allmänhetens kännedom och upprörde sinnena ett tag var förhållandena vid Fittja familjetvätt. Ensamstående mödrar hade lockats dit ge­nom en annons, som bland annat lovade dem egen bo­stad åt sig och barnet. Den så kallade bostaden var in­rymd i en gammal kvarn, där råttorna härjade vilt. Så­väl dricks- som tvättvatten måste hämtas i en närbelägen sjö, där samhällets kloaksystem mynnade ut och vattnet var förpestat. Det var åtta småttingar i ålder från nio månader till fyra år som tvingades leva här innan häl­sovårdsmyndigheterna ingrep. Men hälsovårdsmyndighe­terna är inte skyldiga att anskaffa annan lämplig bo­stad, bekymren för det vilar fortfarande på de ensamma mödrarna själva.

Förhållandena är likartade för änkor och frånskilda. Hur många tusen barn har vi inte här i landet som hela dagarna får sköta sig själva tills mor kommer hem från arbetet! Och hur många olyckor har inte inträffat där­för att mödrarna tvingats lämna sina små utan til lsyn!

Hur länge skall de ensamma mödrarna bära allt an­svar själva för sina barn? Statlig hyressubvention läm­nas till familjer med minst tre barn, men en ensam mor med ett eller två barn får inte del av denna förmån, trots att det måste vara mycket svårare för henne att klara sig.

Under senaste tiden har frågan om mödralön till alla mödrar som själva fostrar sina barn diskute- its i den radikala pressen. Det är enligt min mening elt bra för­slag, men det kräver säkerligen införandet av ett mera solidariskt samhällssystem än det vi nu lever i. Därför tror jag att de bästa handtag vi för tillfället kan ge de ensamma mödrarna är att mobilisera alla krafter för att få till stånd goda, billiga bostäder med barnkrubbor.

SOLVEIG RÖNN-CHRISTIANSSON, 3:dje namn på kommunisternas lista i Göteborg.

Den halvöppna barnavården

bör kommunaiiseras

Ingen fråga har väl under senare år debatterats så liv­ligt som befolkningsfrågan. Med allt skäl förresten, den är en stor fråga. Den livliga propagandan för ökad barn­alstring har synbarligen också burit frukt, födelsetalen har under de senaste åren varit i oavbrutet stigande. Men samhällets åtgärder för hjälp åt barnen och mödrarna har inte hållit jämna steg med nativitetsökningen. Har exempelvis Göteborgs stad gjort vad på den ankommer för att tillgodose behoven i detta avseende? Svaret på den frågan måste bli nej.

Den halvöppna barnavården i Göteborg omfattar dag­hem, lekstugor och eftermiddagshem. Den första kate­gorin, daghemmen, är speciellt avsedda för att omhänder­ta barn till föräldrar som båda är sysselsatta med för­värvsarbete. Denna form av vård är alltså den mest socialt betonade. Verksamheten kan spåras tillbaka till år 1939. Då var det enskilda initiativet helt utslagsgi­vande. Det var varmhjärtade och avancerade människor som gick i spetsen för att hjälpa mödrarna och barnen.

Numera nar den halvöppna barnavården även kommu­nalt bidrag och verksamheten har givetvis förbättrats under årens lopp. Men kvar står frågan om huruvida den motsvarar det skriande behovet. Platsbrisfen är mycket stor. Som exempel kan nämnas att vid ett av hemmen, där en fader ville lämna in sin gosse, gavs upplysningen

a t t plats kunde beredas tidigast cm et t år. Vid e t t anna t hem upplyser föreståndarinnan att hon dagligen måste avvisa tre å fyra sökanden. Många av de mödrar som av­visas blir hysteriska, och det är förklarligt. Ofta kommer de direkt från fattigvårdsassistenten, som tillrått dem att söka arbete och lämna in barnet på ett daghem. Ar­bete har vederbörande lyckats skaffa sig, men då det inte finns plats på något daghem för hennes barn, måste hon sända återbud till arbetsplatsen och därmed också till en inkomst som skulle hjälpt henne och familjen ur den värsta nöden.

Många ensamstående mödrar måste på grund av dessa förhållanden helt och hållet skiljas från sina barn, lämna bort dem till anförvanter eller främmande människor. Det är alldeles självklart att en tidsenlig barnavård borde in­riktas på att ge de ensamstående mödrarna möjlighet att behålla sina barn. Därmed skulle man utan tvivel av­lägsna en av de viktigaste orsakerna till den stora abort­frekvensen. En form av barnkrubbeverksamhet, som ock­så borde införas, är nattkrubbor. Många kvinnor och då alldeles särskilt restaurangarbeterskorna, har sådan ar­betstid att de inte kan ha hand om sina barn på kvällarna.

Frågan om kommunalisering av den halvöppna barna­vården diskuterades i Göteborgs stadsfullmäktige år 1939. Det resulterade i att man tillsatte ett centralråd som fick i uppdrag att organisera och samordna de olika gre­narna inom verksamheten. Någon reell förbättring har sedan dess inte märkts, läget är i stort sett som tidigare. Och det är helt naturligt. Man vill inte ge ordentliga ekonomiska anslag — och utan pengar kan man ju inget göra. Men snålheten rimmar dåligt med propagandan för flera barn.

År 1943 motionerade den kommunistiska stadsfullmäk­tigegruppen om kommunalisering av den halvöppna bar­navården. Motionen avslogs, bl. a. med den motiveringen att staden riskerade mista det ekonomiska stödet från de enskilda. Detta ekonomiska stöd från enskilda utgör det

minsta bidraget till verksamheten, vilket kan utläsas ur följande tabell.

Utgifter för den halvöppna barnavården 19k%-

Härav betalade staden . . Kr. 287.463 eller 60 % Barnens föräldrar betalade „ 131.432 „ 24,6 ,, Enskilda o. donationer . . „ 76.652 ,, 15,4 „

Det var alltså ingen bärande motivering för avslag och för övrigt är det väl ingen som hindrar den enskilde att bidraga även om verksamheten kommunaliseras.

Frågan om en bättre ordnad barnavård är en av de frå­gor som väntar på sin lösning. Stat och kommun måste ta konsekvenserna av sin nativitetspropaganda och se till att mödrar och barn verkligen får den hjälp de be­höver. Och de arbetande kvinnorna, som i första hand får lida under de rådande förhållandena och den brist på barnkrubbor som råder, inte bara i Göteborg utan i hela landet, dessa arbetarklassens kvinnor måste inför riks­dagsvalet höja sin röst och kräva en radikal förbättring av barnavården. Såväl i riksdagen som i de kommunala församlingarna har kommunisterna alltid kämpat för att staten och kommunerna skall ge effektiv hjälp åt mödrar och barn. Vi kan vara förvissade om att den säkraste vägen till att få dessa frågor lösta är att i riksdagens andra kammare placera en stark kommunistisk grupp.

År 1944 bör det vara lätt att välja rätt röstsedel.

VERA STEN-KEMPE, 5:te namn på kommunisternas lista i Värmlands län.

ostadseländet finns kvar

Det råder elände i det gamla ansedda och förmögna Sverge, ett elände som drabbar det stora flertalet av vårt lands befolkning och som gör livet till en tramp­kvarn för hundratusentals humödrar, skapar vantrevnad och osämja, gör ungdomen hemlös och rotlös samt un­dergräver vårt folks hälsa och försvårar dess intellektu­ella utveckling. Det är bostadseländet.

Är teckningen för skarp? Nej , hela det arbetande fol­ket vet att den är sann, alla har vi fått uppleva eller komma i kontakt med bostadseländets och trångbodd­hetens tröstlösa och skrämmande verklighet.

Bostadseländet drabbar dem som själva bygger hus — byggnadsarbetarna — dem som arbetar i skogarna och vid sågverken, gruvorna och järnbruken, dem som produ­cerar allt det som behövs till att bygga varma och rym­liga bostäder. Det drabbar just dem, som i dagligt sam-hällsnyttigt arbete skapar de värden utan vilka sam­hället inte skulle kunna bestå.

Det är inte de rika bankmännen eller bolagsherrarna med sina familjer som bor i ett litet bostadskök vid bru­ken i Värmland eller i de trånga, oftast omoderna små­lägenheterna i städerna och på landet. I dessa lägenhe­ter saknas i regel vatten- och avlopp och tillgång till en något så när hygglig tvättstuga. Det är arbetarna och deras familjer som tvingas bo på det sättet.

De rådande förhållandena är inte av tillfällig karak­tär, orsakad av det pågående kriget och den avspärr­ning det medfört för vårt lands vidkommande. Bostads-

nöden har gamla anor, lika gammal som kapitalismen själv. De trånga och ruggiga kåkar som arbetarna vid bruken i Värmland bor i har utgjort deras bostäder i generationer. Ty medan de rika väl förstått att ordna bostadsfrågan för sig själva har de i de flesta fall inte lagt två strån i kors för att skaffa ordentliga bostäder åt dem som bär dagens tunga och hetta och som skapar rikedomarna.

Bostadsbristen och den onöjaktiga beskaffenheten hos många bostäder med otillräckliga och otjänliga biutrym­men är så omfattande, att man kan tala om ett bostads­elände, konstaterade för något år sedan provinsialläka­ren i en utredning om förhållandena i Hagfors. Där bodde 134 familjer i så kallade bostadskök. I 87 av dessa familjer hade mannen skiftarbete. Många av familjerna hade barn.

Dessa bostadskök är av ytterst dålig kvalitet, kalla och dragiga. I en del fall bär tapeterna märken efter rimfrost och fönsterposterna uppvisar i många fall stora springor. I brist på garderober får hyresgästerna hänga kläderna utefter väggarna. Matskafferier utan ventila­tion är vanliga och ofta är matkällaren alldeles för av­lägset belägen och ibland är den inte fri från frost vin­tertid.

Vilken arbetsglädje kan det bli för en husmor i en så­dan bostad? Och hur blir vilan för en familjefar, som efter nattskiftet på bruket skall sova i samma rum där barnen håller till, där maten skall tillagas och alla dag­liga bestyr utföras? Man skulle kunna mångfaldiga exemplen på sådana bostäder i olika delar av Värmland.

Men det är inte nog med att bostäderna är trånga och kalla, de saknar ofta också det för hygienen mest ele­mentära: vatten- och avlopp. Runt omkring i Värmlands bygder är denna fråga fortfarande olöst i massor av bo­städer. Det innebär ett tungt merarbete för kvinnorna i brukssamhällena och på landsbygden, där de också får bära vatten till ladugården. De blir utslitna i förtid och

deras liv som husmödrar är en enda lång kedja av tömda och fyllda vatten- och slaskhinkar.

Är det nu nödvändigt att de arbetandes bostadsför­hållanden skall vara sådana? Med litet god vilja från de maktägandes sida skulle ingen i vårt land behöva bo un­der den kulturella bostadsnivå, som vi med våra materi­ella tillgångar och med hjälp av våra skickliga arkitek­ter, ingenjörer och arbetare kan skapa. Men den goda viljan har hittills saknats.

Därför måste kvinnorna eftertryckligt säga ifrån, att de inte längre vill finna sig i att med sina familjer bebo de hälsofarliga bostäder som bolag och banker, med sta­tens och kommunernas tysta medgivande, tillhandahåller. Bostadsfrågan har blivit en riksfråga, som man inte längre får plottra med hur som helst. Staten måste ta itu med frågan och äntligen se till, att den arbetande befolkningen får människovärdiga bostäder.

Vid höstens val kan kvinnorna medverka till att bryta det låtgå-system i bostadsfrågan som hittills varit det förhärskande och som så hårt drabbar dem och deras familjer. Till andra kammaren bör väljas sådana repre­sentanter som vill en verklig lösning av bostadsfrågan. Inget annat parti har såsom det kommunistiska i riks­dag och kommunala institutioner kämpat för goda och billiga bostäder åt det arbetande folket. Varje röst på det kommunistiska partiet för därför bostadsfrågan när­mare sin lösning.

KERSTIN JOHANSSON, 7:de namn på kommunisternas lista i Östergötlands län.

Bostäder med

plats för barn och familjeliv

De frågor som alla kvinnor jag kommit i kontakt med hoppas att den nya uppsättningen riksdagsledamöter skall lösa är följande:

1. Slut på lönestoppet och högre löner, så att alla ar­betsföra människor i vårt land kan försörja sig själva och leva på en nivå som garanterar hälsa och lycka.

2. Ett omfattande bostadsbyggande, som medför ett lättande av den ohyggliga trångboddheten.

3. Lika lön för lika arbete oavsett om det är män eller kvinnor som utför detsamma.

4. Förbättrad folkpension, som ger gamla utslitna ar­betare och arbetarkvinnor en tryggad existens, för att slippa anlita fattigvården eller ligga sina barn till last.

Det är nödvändigt att lönerna blir så höga, att de räc­ker till mera än lite att stoppa i munnen. Arbetarfamil­jerna behöver en god bostad, hyggliga kläder och möj­lighet till förströelse. Nu är livet för de flesta arbetar­kvinnor en evig trampkvarn, utan någon form av omväx­ling. Lönerna måste bli så stora att en gift kvinna inte är piskad att arbeta utom hemmet om hon har flera barn och hemmet egentligen kräver hela hennes arbetskraft. Nu är det ju så att inom exempelvis textilindustrin lö­nerna är så låga, att hustrun helt enkelt är tvingad att ha förvärvsarbete. I annat fall måste familjen anlita fat­tigvården.

För en storstad som Norrköping är bostadsfrågan hög-

aktuell. Här är fruktansvärt trångbott. Vid en undersök­ning som år 1937 verkställdes av Hyresgästernas Riks­förbund och Norrköpings Hyresgästförening visade det sig att i de av bostadsräkningen undersökta 88 svenska städerna, var det endast Avesta som kunde uppvisa en högre »ettrumsstandard» än Norrköping. För övriga stä­der var ungefär hälften av bostadslägenheterna av typen ett rum och kök, men i Norrköping utgjorde denna typ mer än två tredjedelar av alla lägenheter. Hur illa det verkligen står till på detta område kan ytterligare doku­menteras med siffror från en utredning som år 1943 verkställdes av bostadsinspektriserna Wera Holmquist och Elin Wahlström. Utredningen avsåg de barnrika fa­miljernas bostadsförhållanden och siffrorna talar för sig själva:

Utredningen omfattade 848 lägenheter, av vilka 563 låg inom och 285 utom stadens planlagda område. 40 % av de barnrika familjerna inom det planlagda området bor i endast ett rum och kök. För det icke planlagda om­rådet är siffran 45 %. I utredningen säges: »Vidare fram­går att flertalet ett-rum-och-köks-lägenheter eller 70 % i staden och 50 % på landet (med landet avses områden som icke är planlagda) bebos av fem personer, 27 % i staden och 48 % på landet bebos av 6—8 personer. I ett fall i staden och i två fall på landet bebos ett-rum-och-köks-lägenheter av 9 personer, i tre fall (i staden) av 10 personer och i ett fall (på landet) av 11 personer.»

Till stor del är det familjer som har sin utkomst inom textilindustrin, där det i stor utsträckning tillämpas skiftarbete, i en del fall arbetas det i tre skift. Man kan utan större svårighet sätta sig in i hur besvärligt det måste vara då bostaden är så liten. För familjefadern, som kanske arbetat om natten, är det praktiskt taget hopplöst att få tillfälle till ordentlig vila och sömn under dagen, då det finns barn i familjen. För att inte tala om att det är omöjligt att ha ett drägligt familjeliv i sådana bostäder.

Man klagar över att ungdomarna är för mycket ute på

kaféer och vid dansbanor. Men var skall de vara? De måste ju få umgås med jämnåriga och i hemmen kan det inte ske. Från prästerligt håll talas det mycket om att ungdomen måste vänjas vid hemliv, och att hemmen måste få en annan atmosfär än den som nu råder. Det är lätt att säga för dem som har stora fina våningar till sitt förfogande. Första förutsättningen för att hemmen verk­ligen skall kunna vara något annat än en plats där man äter och sover är att det skapas familjebostäder här i landet. Det har vi ännu inte för de arbetande skikten. Vi skryter mycket med vår höga kulturnivå. Till en sådan borde väl, mänskligt att döma, också höra bostäder som gör skäl för benämningen.

Skulle det inte vara möjligt att staten mera bestämt och resolut toge itu med bostadsfrågan? Nu anslår riks­dagen en del medel och subventionerar viss byggnads­verksamhet, men ger för övrigt kommunerna och de pri­vata byggherrarna fria händer. Staten borde utöka an­slagen och ålägga kommunerna att bygga bostäder i till­räckligt antal och av sådan storlek att det finns plats för barn.

Arbetarkvinnorna hoppas verkligen att valet i höst re­sulterar i en radikalare sammansättning av riksdagens andra kammare. Det är den enda förutsättningen för att folkets intressen blir beaktade. Vackra löften har väljar­na fått i överflöd vid varje val, men det har oftast stan­nat vid det.

INGEBORG M O D I G H . 3:dje namn på kommunisternas lista % Skaraborgs län.

De förvärvsår- K J i

betande husmödrarnas minimikrav

Vi lever i en tid då kvinnans krafter i större utsträck­ning än någonsin tidigare tages i anspråk av samhället. Bristen på arbetskraft under krigsåren har fört till att yrkesområden som tidigare var speciellt »manliga» öpp­nats för kvinnorna.

För kvinnorna själva och för samhället i sin helhet är det av stor betydelse att kvinnan deltager i den sam­hälleliga produktionen. Och för arbetarklassen är det oerhört betydelsefullt, ty genom kontakten med produk­tionen väckes och starkes kvinnornas klassmedvetande. Om vi inte haft orsak att rosa de senare åren, så har de i alla fall haft ett gott med sig: kvinnan har getts möj­lighet att visa vad hon duger till. Så långt är allt gott och väl. Men nu reser sig frågan hur lönas kvinnan för sina insatser i samhället.

Sverge brukar framhållas som ett alldeles särskilt väl­ordnat och modernt land. Men den princip som i allmän­het tillämpas då det gäller kvinnolönerna är allt annat än modern. Kvinnornas löner ligger fortfarande i ge­nomsnitt fyrtio procent under männens. Fabriksarbe-terskan som står vid sin maskin och utför samma arbete som den manlige arbetaren har betydligt lägre lön än denne. Men hennes plikter mot samhället är sannerligen inte mindre. Ofta förenar hon förvärvsarbete med vår­den om hem och barn. Hennes arbetsdag är lång, hennes arbetsbörda så stor att få män skulle orka med den, eller rättare sagt: skulle finna sig i att bära den. Efter

åtta timmars arbete utom hemmet skall hon göra upp­köp, laga mat, diska och städa, stoppa strumpor och lappa kläder, tvätta, hjälpa barnen med hemläxorna och tusen andra saker som hör till hennes plikter som mor och husmor. Någon vila känner hon knappast till. Dessa kvinnors arbetsbörda måste underlättas, ty den är omänsklig. Vad som främst bör göras är enligt min mening följande:

1. B jjtadsfrågan måste lösas. Bättre, bekvämare och rymligare bostäder måste skapas, bostäder där barnen har nånstans att ta vägen. Trångboddheten är en för­bannelse för stora delar av Sverges arbetarfamiljer. I exempelvis Norge och Danmark är familjebostäderna sällan mindre än på två rum och kök. Här i Sverge, som gärna vill gälla som det mest framskridna landet i Skandinavien, är den vanliga familjebostaden ett rum och kök, ofta bara ett rum. Kommunisternas motion i årets riksdag om att regeringen skall utarbeta en om­fattande generalplan för bostadsförsörjningen, baserad på uppförandet av tillräckligt antal bostäder för uthyr­ning till självkostnadspriser, där kommunerna bygger och förvaltar bostäder i egen regi, anvisade metoderna för en radikal lösning av bostadsfrågan.

2. Flera barnkrubbor! Ett av de svåraste problemen för de förvärvsarbetande mödrarna är var de skall pla­cera barnen under den tid de själva är borta från hem­met. Ofta tvingas de lämna de små till släktingar eller bekanta, eller de äldre syskonen får ta hand om dem. Detta är självfallet ohållbart i längden. Det är nödvän­digt att mödrarna under arbetstiden kan känna sig lugna för de små och veta att de är under ansvarsfull och sakkunnig vård. Det är främst kommunerna som måste anslå medel till byggande av barnkrubbor.

3. Billiga lunchrum på arbetsplatserna! De skulle in­nebära en minskning av husmödrarnas arbetsbörda och bereda de arbetande möjlighet till ordentlig och vällagad mat, istället för de torra smörgåsar med mjölk eller kaffe som nu så ofta får utgöra maten för hela dagen.

Ur hälsosynpunkt vore detta mycket värdefullt lör vårt folk.

4. Utvidgad skolbespisning, där alla barn kunde få ett gott och närande mål mat under skoldagen. På en del platser är denna fråga åtminstone delvis löst, men det finns många kommuner i landet där man ännu står helt främmande för densamma. I en del landskommuner, där skatteunderlaget är litet, visar det sig svårt att avstå tillräckliga medel för skolbespisningens ordnande. Men frågan om skolbespisningen är inte bara en kommunernas angelägenhet. Staten måste här bidraga med anslag. Det statsanslag som för närvarande utgår till skolbespisnin­gen, och som främst avser att hjälpa de kommuner som själva icke har möjlighet att ordna frågan, är alldeles för litet.

En effektiv och välorganiserad skolbespisning betyder inte bara ekonomiska lättnader för husmödrarna, den innebär också en minskning av deras arbetsbörda.

5. Kommunala tvättstugor och tvättinrättningar är en annan viktig form av bistånd åt husmödrarna. Det är inte bara på rena landsbygden som tvättfrågan är ett stort bekymmer för husmödrarna. Också i industrisam­hällen och städer är den ofta ett svårbemästrat problem. Tekniken går framåt med stormsteg — men fortfarande står det stora flertalet av Sverges husmödrar och sliter ut sina krafter vid den gamla vanliga tvättbaljan. För att inte tala om att många av dem inte ens har tillgång till en tvättstuga av enklaste slag, utan tvingas tvätta under öppen himmel. Knappast någon fråga kan vara enklare att lösa än den att i hela landet skaffa tvätt­stugor med modern maskinell utrustning. Tänk så myc­ken tid och kvinnokraft som skulle sparas om den frå­gan radikalt löstes! Och tänk vilket utmärkt medel för förebyggande av reumatiska sjukdomar!

De antydda åtgärderna för att minska de förvärvsar­betande husmödrarnas arbetsbörda är minimikrav som redan tidigare framförts i de kommunala institutionerna och i riksdagen av de kommunistiska representanterna.

FRIDEBORG SVENSSON, 4-'de namn på kommunisternas lista i Södra Älvsborgs län.

Lika lön för lika arbete

Inför den senaste avtalsuppgörelsen inom textilindu­strin framfördes till textils förbundsledning krav från avdelningar och verkstadsklubbar om, att kvinnornas löner måste höjas i nivå med männens. Under motivering att frågan ännu inte var tillräckligt utredd nonchalera­des kravet.

Sedan dess arbetar ju inom LO en kommitté med ut­redning av frågan. Den tycks emellertid ta god tid på sig — det är över ett år sedan den tillsattes men ännu har den inte kommit med några positiva förslag. Det är absolut nödvändigt att fackföreningar och verkstads­klubbar stöter på om saken och kräver snabb behand­ling av den. Annars riskerar vi att det hela faller i glömska igen.

För arbetarna inom textilindustrin skulle införandet av likalönsprincipen vara av stor betydelse. Textil är en av de industrigrenar som sysselsätter mest kvinnlig ar­betskraft och där manliga och kvinnliga arbetare utför i huvudsak samma arbete. Därför framträder hela orätt­visan i det nuvarande lönesystemet särskilt skarpt just inom textil. För att belysa hur lön efter kön i stället för efter prestation verkar, vill jag här ge några exempel från textilindustrin, där jag själv arbetar.

Inom textilindustrin förekommer även en del timpen­ningsarbete. En textilarbeterska som fyllt 19 år (detta gäller Borås) och som har timpenning, förtjänar kr. 34:08 i veckan. Har hon arbetat ett år inom textilindu­strin tillkommer en ackordskompensation på kr. 2:88 i veckan. Hennes dyrtidstillägg utgår med kr. 7:10 per

vecka. Hela veckoavlöningen belöper sig alltså till kr. 44:06.

En manlig arbetare som fyllt 21 år och utför precis samma arbete erhåller i veckolön kr. 46:56. Ackords­kompensationen är kr. 3:84 per vecka och dyrtidstill-lägget uppgår till kr. 10:03. Hans veckoinkomst blir allt­så kr. 60:43, eller kr. 16:37 högre än kvinnans, fast de utför precis samma arbete.

Samma princip tillämpas vid ackordsarbetet. I den fa­brik, där jag själv arbetar som väverska förekommer det att arbeterskorna har fyra vävstolar att sköta. För­tjänsten kan variera något, men håller sig på omkring 45—48 kr. per vecka plus indexet på kr. 7:10. Bredvid står en manlig arbetare och sköter exakt lika många vävstolar. Han arbetar visserligen på det kvinnliga ackordet, men sedan har han ett tillägg på kr. 11:50 i veckan, som skall uppväga det manliga ackordet. Hans dyrtidstillägg utgår med kr. 10:03 i veckan. Fast arbe­tet är precis detsamma har han alltså över 14 kr. mera i veckan än den kvinnliga arbetaren.

Ett exempel från en annan fabrik i Borås: Kvinnliga arbeterskor står och sköter en maskin som kallas »grov-slubb». Arbetet är mycket ansträngande och utföres på ackord, vilket ger ungefär 45—46 kr. i veckan plus index kr. 7:10. En manlig arbetare som sköter en likadan ma­skin har på det kvinnliga ackordet ett tillägg på kr. 12:48 samt det högre indexet och hans lön är alltså för samma arbete över 15 kr. högre än kvinnans.

Såväl manlig som kvinnlig arbetskraft är inom textil­industrin oerhört dåligt betald. Lönerna är så låga att hustrurna i regel helt enkelt är tvungna att också arbeta inom industrin. Där får de utföra samma arbete som männen men för mindre betalning. Sedan har de hem­met och barnen att sköta, och det har de inte alls någon betalning för. De sliter värst men är sämst avlönade. Att kvinnornas löner hålles så låga innebär ingen för­tjänst för de manliga arbetarna, deras löner blir inte högre för det. De låga kvinnolönerna innebär bara att

arbetsgivarens inkomster växter tack vare kvinnoarbetet. Det ger en merförtjänst som bolagsherrarna stoppar i sina egna fickor.

Kravet på lika lön för lika arbete måste vara ett hela arbetarklassens krav, ty det är i klassens intresse att det genomföres. Fackorganisationerna måste kräva att frågan äntligen avgöres. Och här är det de fackorganise-rade kvinnorna som skall gå i spetsen, i kamp för en ordning där arbetet betalas efter prestation och icke efter kön.

MÄRTA ÖSTERMAN, k'-de namn på kommunisternas lista i Gävleborgs län.

Frågor för landsbygdens

kvinnor

Här i hälsingebygderna h^r kvinnorna många och svåra problem att brottas med och vad vi framför allt väntar på är en förnuftig lösning av bostadsfrågan.

Bostadsbeståndet är i stort sett under all kritik och liksom överallt annorstädes är det oerhört ont om lä­genheter. Trångboddheten är — bortsett från den all­männa fattigdomen — vårt främsta gissel.

Men vi har också andra problem som måste redas upp. Häromdagen talade jag med en husmor, mor till nio barn. Hon var ledsen och bekymrad och berättade för mig, att hon blivit erbjuden två veckors vistelse på ett vilohem. Därmed skulle hon för första gången på över tjugo år få tillfälle till några dagars ledighet. Men hon kunde inte taga emot erbjudandet, hon hade ingen som kunde se efter barnen. Det yngsta är fem år. De äldre barnen är borta på arbete och hon kunde ju inte anför­tro hemmet och de minsta åt barnen i skolåldern. »Om det ändå funnits en barnkrubba här, så hade kanske saken kunnat ordnas», sade hon. Men till dags dato har vi inte fått någon barnkrubba i Sandarne.

Så har vi frågan om tvättstugor. Runt om i distriktet skulle det behövas moderna tvättstugor. Vid ett besök hos en småbrukarfamilj fick jag nyligen en inblick i hur svårt landsbygdens kvinnor verkligen har det. Den in­komst jordbruket ger är inte stor, några förbättringar har man inte kunnat kosta på sig. Gården är gammal och saknar totalt tvättstuga, varför husmodern vinter

och sommar måste tvätta utomhus. Allt vatten måste hon bära och sköljningen får ske i den närbelägna ån. Såväl i köket som i ladugården saknas vattenledning. Ute på gården måste husmodern pumpa upp allt vatten till djuren, det blir flera hundra liter om dagen. I vintras frös pumpen till och då fick hon bära allt vatten från ån. Från ån till ladugården leder en brant backe, så det är inte att förvåna sig över att hon är smal som en nöt­skrika. Hon sliter och släpar från morgon till kväll, men ändå ger inte arbetet mera än en nödtorftig försörjning. Tusentals andra husmödrar på landsbygden har det på samma sätt som hon.

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram ser jag att det talas om att alla hem på landsbygden skall ha vatten och avlopp, badrum och varmvatten. Det är bra. Men skall det bli något mera än vackra löften, vill det nog till att de arbetande kvinnorna visar politisk vakenhet vid valet i höst. De enda som under den förflutna riks­dagsperioden konsekvent slagits för de arbetandes in­tressen såväl i bostadsfrågan som lönefrågorna och som allvarligt verkat för en jordbrukspolitik som garanterar småbrukarbefolkningen en människovärdig existens, är de kommunistiska riksdagsmännen. Den småbrukarhust-ru jag talat om är klar över den saken och röstar kom­munistiskt. Det bör alla de arbetande kvinnorna göra.

HILDUR LÖNNSTRÖM, iftde namn på kommunisternas lista ? Norrbottens län.

Rättvisa åt Norrbotten!

Vad vi först och främst behöver här i Norrbotten är bostäder och åter bostäder. Bostadsnöden är förfärligt stor, massor av människor får bo i av hälsovårdsmyndig­heterna utdömda lägenheter och de unga får gå ogifta, därför att det inte finns lägenheter att uppbringa.

Tvätt- och badstugeproblemet är mycket brännande. På landsbygden är förhållandena rentav olidliga. Några bad­hus finns det inte och oftast inte heller den enklaste tvättstuga. Det är för husmödrarna att tvätta antingen i ladugården eller under öppen himmel, såväl vinter som sommar. När man betänker att landets viktigaste export­varor hämtas från Norrbotten -— malmen och träet — och att Norrbotten svarar för det mesta av Sverges rike­domar, då tycker man att staten kunde göra något för att underlätta norrbottningarnas strävsamma liv och låta dem bli delaktiga av kulturens och teknikens landvin­ningar.

Det stora flertalet av Norrbottens befolkning är oer­hört fattig, så fattig att de som lever söderut knappast k in göra sig en föreställning om det. Småbrukarbefolk-ningen, som hämtar sitt levebröd ur den karga och frost-bitna jorden och vars enda kontanta inkomst utgöres av de kronor de kan få ihop genom skogsarbete och skogs-körslor under vintern, har faktiskt inte råd att bygga andelstvättstugor. I många av kommunerna är skatteun­derlaget mycket litet därför att hela befolkningen består av fattigt folk. Det hjälper inte att skatterna är höga — i regel 20—25 kronor per bevillningskrona, många kom-

muner kan helt enkelt inte skaffa medel för byggandet av moderna tvättstugor. Vi har kommuner där avstån­den från den ena gränsen till den andra är 20 mil, och där det således inte räcker med en tvättstuga. Vi skulle på sina håll behöva en ordentlig tvättstuga i varje by. Skulle inte staten kunna anslå medel till det och därmed ge de utslitna småbrukarhustrurna här uppe i norr ett välkom­met handtag.

Norbotten är inte bara malmens och skogarnas utan också älvarnas och forsarnas land. En stor del av den elektriska kraft som lyser upp Sverges bygder kommer härifrån. Men norrbottningarna själva har det dåligt be­ställt med ljus. Stora områden är ännu inte elektrifie­rade, i massor av småbrukarhem får man klara sig med karbidlampor. För husmödrarna i dessa hem skulle livet vara betydligt lättare om de hade elektriskt ljus i bo­ningshus och ladugårdar. När de går till sysslorna i ladu­gården får de lämna barnen i mörker i stugan, ty de vå­gar inte låta karbidlampan brinna när barnen är ensam­ma. Det kunde ju så lätt ske en olycka och elden bryta lös. När detta skrives är det ljust häruppe dygnet om, men glädjen är kortvarig. Snart är det åter mörkt mest-hela dagen, under den mörkaste tiden ser vi dagsljuset endast någon fattig timme. Det behövs elektriskt ljus på den norrbottniska landsbygden!

Bristen på vatten och avlopp gör husmödrarnas arbets­börda oerhört tung på landsbygden. Här borde också sta­ten träda emellan och med kommunernas hjälp finansiera byggandet av vatten- och avloppsledningar.

I en del kommuner har man tagit initiativ till ska­pandet av hemhjälpsverksamhet, men denna har ännu all­deles för liten omfattning. Frågan om förlossningshjälp är också ett mycket besvärligt kapitel häruppe där av­stånden är så stora.

Man brukar kalla Norrbotten för det fattiga och rika landet. Det är så sant som det är sagt. Vi har stora na­turrikedomar som ger jätteinkomster såväl åt staten som åt gruvbolag och skogsägare. Men befolkningen som häm-

tar fram dessa rikedomar är fattigare och lever under sämre villkor än folket i någon annan landsända. Norr­botten är styvmoderligt behandlat, en sak som vår repre­sentant i riksdagens andra kammare, Hilding Hagberg, vid flera tillfällen framhållit i riksdagen då han ställt krav om åtgärder till förmån för vårt läns fattiga befolk­ning. Vid höstens val skall vi tillse att han inte blir den ende kommunisten på norrbottensbänken.

VALBORG SVENSSON, 5:te namn på kommunisternas lista i Västernorrlands län (Medelpad)

Många och stora frågor

olösta

Den fråga som för kvinnorna såväl i städer och in­dustrisamhällen som på landsbygden är av den största betydelse är frågan om att höja de arbetande skiktens levnadsstandard. Jag är väl medveten om att husmöd­rarna i industriarbetarhemmen kämpar med stora svårig­heter och att de kvinnor som arbetar inom industrin inte bara är underbetalda men också ofta har en omänsklig arbetsbörda i sin egenskap av förvärvsarbetande och husmödrar. Men ändå vågar jag hävda att förhållandena är ännu svårare för landsbygdens arbetande kvinnor. Varken när det gäller arbetstid eller inkomst kan deras förhållanden jämföras med de kvinnors, som har regle­rade arbetsförhållanden och avtalsbestämda löner. På dessa områden råder det ännu mycken godtycklighet, or­sakad av landsbygdens efterblivenhet i sociala och kul­turella frågor. En omställning härutinnan är nödvändig, men den kan inte ske utan att det norrländska jordbruket göres mera bärkraftigt.

Ingens liv kan te sig mera tröstlöst och bekymmer­samt än de fattiga kvinnornas på landsbygden. Arbetsti­den är praktiskt taget obegränsad, men ändå är lönen för mödan så liten att den oftast inte garanterar dem en människovärdig existens. Fritid och förströelse är för dessa kvinnor okända begrepp. Dåliga bostadsförhållan­den och frånvaron av alla moderna bekvämligheter såväl inomhus som i ladugården gör deras arbete oerhört tungt.

Husmödrarnas semesterfråga är fortfarande olöst.

Vem vore mera berättigad, till en lagstadgad semester och skälig semesterersättning än de? Frågan pockar på sin lösning och det bör bli den kommande riksdagens uppgift att lösa den. Därmed vore en av de orättvisor som drabbar de hårt arbetande husmödrarna ur världen.

I Medelpad noterar vi med glädje att den s. k. hem-systerverksamheten startat. Men ännu har den mycket ringa omfattning i förhållande till behovet. Detta beror till en del på en viss konservatism hos de beslutande lokala myndigheterna, men också på att frågan ägnats för litet intresse från statsmakternas sida. Hemsysterverksamhe-ten har en stor uppgift att fylla såväl på landsbygden som i industriorterna och jag hoppas att nästa års riks­dag kommer att på allvar ta itu med frågan.

En annan fråga av stor betydelse är organiserandet av lekplatser för barnen i industrisamhällena. I såg­verkssamhällena och andra industriorter saknas lekplat­ser för barnen, de får hålla till kring soplårarna. Det synes som om de lokala myndigheterna antingen inte är sin uppgift vuxna eller saknar erforderliga medel för att ordna frågan. Det är emellertid nödvändigt att den blir ordnad.

De fallfärdiga kåkarna vid industriplatserna i Medel­pad gör ett beklämmande intryck. I många fall är det ofattbart att de får användas. Och det är alltid kvinnorna — vars arbete i huvudsak är förlagt till hemmet — som får bära de största olägenheterna av de eländiga bostads­förhållandena. Deras arbetsbörda blir större, trångbodd­heten och frånvaron av alla moderna bekvämligheter verkar oerhört deprimerande på dem.

För en framstegsvänlig och progressiv riksdagsrepre­sentation finns det oerhört mycket att lösa till förmån för det arbetande folket runt om i landet. Jag hoppas innerligt att resultatet av riksdagsvalet i höst blir en stark kommunistisk grupp i andra kammaren. Därmed skapas möjligheterna för att det arbetande folkets in­tressen blir bättre tillvaratagna än hittills.

Tr.-a.-fo. Västermalm. Sthlm 1944

A R B E T A R K U L T U R