vietnamkrigen · 2008. 11. 19. · vietnamkrigen – marco smedberg historiska media...

Vietnamkrigen–

Marco Smedberg

historiska media

Vietnamkrigen_6a.indd 3Vietnamkrigen_6a.indd 3 08-07-07 15.50.2308-07-07 15.50.23

TIDIGARE UTGIVNING:Om stridens grunder

Om sjökriget Om luftkriget Militär ledning

Krigföring Från Sicilien till Rom

Andra världskrigets utbrott (med Niklas Zetterling)

Historiska MediaBox

Lund

[email protected]

© Historiska Media och Marco Smedberg

Faktagranskning: David PotterOmslag: Jacob Wiberg

Omslagsbilder: Framsida: Tim Page, Corbis/Scanpix

Baksida: ScanpixKartor: Lönegård & CoSättning: Gyllene Snittet

Tryck: WS Bookwell AB, Borgå Finland Tryckning: ISBN: ----


Innehåll

Kronologi

Inledning

Prolog

. Kolonialepoken – Franska Indokina Mellan världskrigen Japansk ockupation Självständighetsförklaring

. Indokinakriget – Återkomsten Motståndarna Ett smutsigt krig Laos Dien Bien Phu Kriget tar slut

. Mellanspel – De båda Vietnam Amerikansk vånda Laos och Kambodja Upptrappning


. Vietnamkriget – Öppet krig Bomboff ensiv Rolling Th under Markkrig FNL och NVA USA:s allierade Sjö- och fl odkrig Luftkrig Laos och Ho Chi Minh-leden Tet-off ensiven Hue Khe Sanh

. Vietnamkriget – Efter Tet Protester mot kriget Amerikansk kursändring Hamburger Hill Förlorade visioner Kambodja Laos Nordvietnams påskoff ensiv Bomboff ensiv Linebacker Slutet

. Det tredje Vietnamkriget – Kriget fortsätter Off ensiv Saigons fall Kambodja Laos

. Vietnams krig – Återförening Kambodja ockuperas Krig mot Kina


. Avslutning Utveckling Refl ektioner

Noter

Källor och litteratur

Kartförteckning

Bilaga . Förkortningar Bilaga . Styrkesammansättning av förband Bilaga . Taktik – skisser Bilaga . Svenskar i Vietnam Bilaga . Vietnamfi lmer – ett urval

Register


Kapitel

Vietnamkriget –USA – kriget som gick snett

Öppet krigI början av fanns de första reguljära nordvietnamesiska styrkorna om tre regementen på plats i Sydvietnam där det samtidigt var fortsatt politiskt oroligt. I en ny militärkupp i december hade en ny och yngre fraktion generaler som kallades ”ungturkarna” tagit makten i Saigon. Gruppen styr-des av två generaler. Nguyen Cao Ky var generalmajor och chef för det syd-vietnamesiska fl ygvapnet. Generalmajor Nguyen Van Th ieu hade som divi-sionschef spelat en nyckelroll i kuppen mot president Diem. I februari tvingade dessa två generaler den styrande general Nguyen Khanh i exil varpå de två i praktiken delade på makten.1

President Johnson tvekade fortfarande att skicka amerikanska strids-krafter till Vietnam men nordvietnamesiska provokationer förändrade lä-get. I en attack mot den amerikanska fl ygbasen utanför Pleiku den febru-ari dog amerikaner och sårades. Dessutom förstördes eller skadades fl ygplan. Johnson gav tillstånd till ett vedergällningsanfall, operation Flaming Dart. Det genomfördes av amerikanska marinfl ygplan från hangarfartyg mot mål strax norr om den demilitariserade zonen.

Den februari sprängde gerillan ett hotell i Qui Nhon i centrala Syd-vietnam, varvid sovande amerikaner dödades och ytterligare sårades. Johnson beordrade nya amerikanska fl yganfall, Flaming Dart II, som ge-nomfördes två dagar senare. Denna gång deltog amerikanska och syd-vietnamesiska fl ygplan från hangarfartyg och fl ygbaser. Amerikanerna upp-täckte också att Hanoi gradvis ökade sina insatser i Sydvietnam. Den fe-bruari sänktes ett mindre fartyg utanför Sydvietnams kust på grunt vatten. Lasten visade sig vara ton vapen och ammunition.


Vietnamkriget – ·

Läget i Sydvietnam höll på att urarta. Westmoreland bad om två batal-joner ur marinkåren för att skydda den viktiga amerikanska fl ygbasen i hamnstaden Da Nang. Ambassadör Taylor avrådde med tanke på risken för en eskalering, men ledningen i Washington tillstyrkte Westmorelands för-frågan. I Saigon fi ck Taylor order om att skaff a president Diems offi ciella tillstånd. En stridsgrupp ur . marinkårsdivisionen hade redan lämnat sin bas Okinawa i Japan och lagts i ett utgångsläge utanför Vietnams kust. An-fallsförbanden utgjordes av . och . bataljonen ur th Marines (motsvara-de . regementet, inom marinkåren användes inte termen regemente). De förstärkta bataljonerna utgjorde var sin landstigningsgrupp, som var marin-kårens grundelement.

Klockan . den mars kastade amfi biestridsgruppens landstignings-fartyg ankar meter utanför Da Nang. Nät av rep kastades över far-tygssidorna på vilka soldaterna ur . bataljonen klättrade ner i väntande specialfarkoster som tog dem in till stranden. I de grova dyningarna var det besvärligt. De första som nådde stranden strax efter klockan . var grod-män ur en strandsäkringsstyrka. Strax bakom dem landsteg den första vå-gen av marinkårssoldater. Männen var beredda på allt utom det som hän-de. De möttes av vietnamesiska skolfl ickor som blygt hängde blomster-kransar runt halsen på soldaterna. På banderoller kunde man läsa: ”Viet-nam välkomnar marinkåren” och ”Vi är glada att välkomna marinkåren som försvarar den fria världens utpost”. I mottagningskommittén väntade stadens borgmästare och pressen. Det hela fi lmades, inklusive brigadgene-ral Frederick J. Karch när han med blommor runt halsen och med allvarlig militär ”tjänstemin” övervakade landstigningen på stranden.

Inom minuter efter landstigningen började lastbilar hämta tre av batal-jonens fyra kompanier och körde dem till den närliggande fl ygbasen där ma-rinsoldaternas uppgift blev att skydda fl ygplan. Ett kompani lämnades som säkringsstyrka på stranden. Kvar ombord som reserv fanns den andra batal-jonslandstigningsgruppen, /th Marines. På eftermiddagen började strids-gruppens återstående bataljon, /th Marines, att fl ygas in som förstärkning till Da Nang direkt från Okinawa. Därpå skeppades resten av brigaden, som totalt uppgick till man, i omgångar till Da Nang. Redan före landstig-ningen fanns runt marinsoldater ur brigaden i och runt Da Nang där de skyddade olika helikopterförband och luftvärnsställningar.2

Den något överdrivna landstigningen var en markering till Nordviet-nam om att USA nu menade allvar. Da Nangs fl ygbas blev snart ett av värl-


Vietnamkrigen ·

dens mest trafi kerade fl ygfält och hamnen utgjorde en viktig länk i USA:s sjötransporter till och från Vietnam. I april utökades marinkårsförbandens uppgifter till att söka kontakt med fi enden upp till åtta mil från amerikans-ka baser. Förstärkningar anlände och marinkåren etablerade sig i de kust-nära enklaverna, Da Nang, Phu Bai och senare även Chu Lai. När marin-kårsstyrkorna växte kallades de III. Marine Expeditionary Force. Den be-nämningen påminde sydvietnameserna väl mycket om de franska styrkor-na varför marinkårsstyrkorna döptes om till III. Marine Amphibious Force (MAF).

Med ett allt sämre läge i Vietnam blev det omöjligt för president John-son att inte skicka ytterligare förstärkningar. Detta särskilt efter den mars då en bilbomb närmast totalförstörde den amerikanska ambassaden i Saigon, varvid amerikaner dog eller sårades. Johnson tog beslut att skicka man till Vietnam. I slutet av april mötte Johnson och McNa-mara general Westmoreland på Hawaii. Där beslöts att marinkårens fyra bataljoner i Vietnam skulle förstärkas med ytterligare nio. Totalt innebar det tretton amerikanska, tre sydkoreanska och en australiensisk bataljon. I början av maj anlände det första reguljära förbandet ur den amerikanska ar-mén, . luftburna brigaden.

Westmoreland bad om tillstånd att få utnyttja amerikanska förband i off ensiva operationer för att understödja de sydvietnamesiska förbanden, vilket han fi ck. När sydvietnamesernas förluster ändå ökade ställdes led-ningen i Washington inför ett viktigt val. I juli föreskrev McNamara presi-dent Johnson tre alternativ. Ett första alternativ var att undvika ytterligare amerikanska förluster genom att ta hem trupperna från Vietnam. Ett andra alternativ var att bibehålla militär närvaro om bataljoner och man för att försöka hålla emot. Det skulle senare troligen innebära att man behövde dra sig ur eller skicka mera trupper, vilket då skulle vara för sent. Det tredje alternativet var att utöka den militära insatsen rejält. McNama-ra förordade alternativ tre, vilket Johnson också valde och beordrade att nya bataljoner skulle skickas. Det innebar att de amerikanska styrkorna ökade från till man. I slutet av året hade USA skickat man och Westmoreland planerade för att inom två år disponera upp till man. På den andra sidan svarade de styrande i Hanoi på de amerikanska insatserna med motsvarande ökningar av sina styrkor i Syd-vietnam.3

USA satte även in stora fl ygstridskrafter. Jämfört med markförband var



det enklare att göra och väckte mindre politiskt motstånd i USA. Flyg-stridskrafter ansågs vara ett förhållandevis ”billigt” sätt att upprätthålla mi-litär närvaro i omvärlden. Amerikanerna ansåg att deras fl ygstridskrafter disponerade den slagkraft som krävdes för ett framgångsrikt bombkrig. Detta trots att fl era fl ygoff ensiver under såväl andra världskriget som Korea-kriget inte uppfyllt förväntningarna. Dessutom var eff ekterna av bomb-off ensiver svåra att utvärdera.

Bomboff ensiv Rolling Th under Inom USAF ansvarade general Curtis LeMay för att planera den komman-de bomboff ensiven mot Nordvietnam. Han var chef för Strategic Air Com-mand, USA:s kärnvapenbärande fl ygstyrkor. Under andra världskriget hade han lett bomboff ensiven mot Japan. Hans planeringsgrupp gjorde upp lis-tor på viktiga mål och LeMay deklarerade att Nordvietnam skulle ”bombas tillbaka till stenåldern på dagar”. Med detta menades att motståndet skulle kollapsa om industripotentialen slogs ut men jordbruksnationen Nordvietnam fi ck bara tolv procent av sin BNP från industrin.4

Flygoff ensiven mot Nordvietnam kallades operation Rolling Th under. Den hade tre syften:5

) signalera till ledningen i Hanoi att deras aggression i Sydvietnam skulle kosta dem dyrt,

) försvåra infi ltrationen av kommunistiska stridskrafter och underhålls-transporter till Sydvietnam,

) höja sydvietnamesernas moral.

Rolling Th under leddes från Vita huset i Washington. Där bestämde presi-dent Johnson i en liten krets med sina närmaste civila rådgivare vad som fi ck och inte fi ck anfallas. Inledningsvis undantogs mål i och kring Hanoi och Haiphong för att undvika civila förluster. Dessutom undveks mål i norra Vietnam för att inte provocera Sovjetunionen och Kina. Detta gjor-de att nordvietnamesiska fl ygfält nära den kinesiska gränsen inte anfölls. Det innebar i sin tur att nordvietnamesiska fl ygplan bara kunde anfallas i luften, vilket var en begränsning som orsakade bitterhet bland amerikanska piloter. Vidare anfölls inte hamnar på grund av risken att skada neutrala fartyg. I början av operationerna undveks också luftvärnsrobotbatterier för


Vietnamkrigen ·

att inte riskera att döda sovjetiska och kinesiska rådgivare och tekniker som kunde fi nnas där.

Presidentens beslut gick via försvarsminister McNamara till försvars-högkvarteret Pentagon som i sin tur vidarebefordrade order till CINCPAC på Hawaii. Där fördelades uppdragen mellan US Air Force och US Navy. I Saigon fi ck MACV föreslå mål men hade ingen beslutanderätt.

Off ensiven inleddes den mars då fl ygplan anföll ett ammu-nitionsförråd vid Xom Bong drygt kilometer norr om den demilitarise-rade zonen. Förrådet skadades svårt men till priset av fem fl ygplan som sköts ner av luftvärn. I början av Rolling Th under låstes anfallsdagarna i förväg i Washington och uppföljningsanfall var förbjudna, senare infördes ett system där målen angavs i veckopaket.

Den oktober startade stycken F- ur th Fighter Wing från fl ygbasen Takhli i Th ailand. Via Laos fl ög attackfl ygplanen in över Nord-vietnam. Anfallsformationen utgjordes av sex grupper med fyra fl ygplan i varje. Målet var bron Lang Met över fl oden Rong, kilometer nordost om Hanoi. Den försvarades av kulsprutor, luftvärnspjäser och luftvärnsrobotar. När amerikanerna väster om Hanoi passerade Röda fl oden dök de ner till meters höjd och började sin infl ygning mot målet. För att inte expone-ra mer än en grupp åt gången över den välförsvarade bron fl ög de tidssepa-rerade med fem minuter mellan varje grupp. Varje F- bar en kilo tung bomb under varje vinge samt en reservtank under fl ygkroppen.

Kapten Richard McKinney tog ner sin grupp till meters höjd. Hans hörlurar fylldes av stridsrapporter när de första grupperna nådde målet. Närmare målet beordrade McKinney sin grupp att fälla reservtankarna och öka farten till drygt kilometer per timme. På elva kilometers avstånd såg piloterna målet som omgavs av stora rökmoln från exploderande bom-ber. Fem kilometer från målet steg McKinneys grupp för att sedan dyka mot bron. Ett brospann var redan träff at och McKinney siktade därför på ett av brofästena.

Plötsligt började det slå upp små rökmoln runt fl ygplanen samtidigt som luften fylldes av röda och orangefärgade spårljus. När McKinney fäll-de sina två bomber kände han hur fl ygplanet lyftes av att plötsligen bli drygt , ton lättare. När han vände hemåt och började stiga hörde Mc-Kinney nödsignaler i sin radio från piloter på marken. De hade skjutit ut sig i sina katapulter sedan deras fl ygplan träff ats av luftvärnseld.


S I A M B U K T E N

T O N K I N -

B U K T E N

H A I N A N

D A O

K I N A

T H A I L A N D

K A M B O D J A

Saigon

L A O S

SY

DV

IE

TN

AM

Röda flodenSvarta floden

Meko

ng

Na

m S

e K

on

g

Phnom Penh

Bangkok

Vientiane

Hanoi

Ha Tien

U-Tapao (B-52)

Da Nang

TakeoSam Neua

Kep

Lao Cai

Dien Bien Phu

Ha Giang

Lang Son

Than Hoa

Phuong Dinh

Tay Ninh

Kracheh

Stoeng Treng

Udorn

Takhli

Dong Muang

Korat

Ubon

Pleiku

Kompong Cham

Sihanoukville (Kompong Saom)

Yankee Station

Dixie Station

ane

Tho Xuan

Cao Bang

Phou Pha Thi

Nakhon Phanom(Underrättelsecentral)

Demilitariserad zon

0 100 200 km

Rolling Thunder 1965–1968

Anfallsprincip

Amerikanska flygbaser


Bomboff ensiv Rolling Th under – järnvägsbron vid Phuong Dinh angrips den september . Bilden är tagen från en A- Skyhawk som syns i bildens överkant.


Notera luftvärnsställningarna ( ) och de på låg höjd anfallande amerikanska fl yg-planen ( ). (US Air Force)


Vietnamkrigen ·

Uppdraget tog sammanlagt tre timmar och fl ygsträckan var drygt kilometer. Av F- återvände bara åtta till Takhli. Tre fl ygplan sköts ner och övriga fl ygplan tvingades på grund av skador landa på andra, mera närliggande fl ygfält. En pilot dekorerades med utmärkelsen Silver Star för att han lyckades ta sig hem med ett så svårt skadat fl ygplan.6

Flyganfallen mot Nordvietnam genomfördes huvudsakligen med ensitsiga attackfl ygplan: USAF:s Republic F- Th underchief (”Th ud”) och US Na-vys Douglas A- Skyhawk. Under genomförde amerikanerna fl ygplansinsatser och förlorade fl ygplan. Under ökade antalet fl yganfall trots kortvariga bombstopp. Svårigheten med att verkligen träff a och slå ut mål med konventionella bomber innebar att amerikanerna tvinga-des upprepa anfallen mot samma mål. Det innebar ökade förluster som år blev amerikanska fl ygplan.7

Genom att bombanfallen huvudsakligen utfördes mot mål i södra Nord-vietnam påverkades viktiga områden i norr endast marginellt. Genom oli-ka bombstopp lättade också trycket på Nordvietnam temporärt, som där-igenom fi ck möjlighet att bygga ut sitt luftförsvar. Detta möjliggjordes tack vare omfattande hjälp från Sovjetunionen i form av luftvärnspjäser och luftvärnsrobotar av typen SA- (SAM – Surface-to-Air Missile).

Amerikanerna tvingades ta allt större hänsyn till det allt eff ektivare nordvietnamesiska luftvärnet. Ökande fl ygplansförluster innebar samtidigt att de amerikanska restriktionerna minskades och luftkriget hårdnade. Sär-skilt luftvärnsrobotarna, som hade en räckvidd på kilometer, upplevdes som ett allvarligt hot. Ofta sköts de i salvor när fl ygförbanden började sina anfallsdykningar. De amerikanska piloterna kallade dem för ”fl ammande stolpar”. Man kunde inte veta vilka robotställningar som för dagen var be-mannade, eftersom nordvietnameserna både omgrupperade sina robotar och använde skenmål. Amerikanerna satsade omfattande resurser på att ut-veckla en eff ektiv teknik- och taktikanpassning.

För att skydda anfallsförbanden inleddes operation Wild Weasel i de-cember . Särskilda attackfl ygplan utrustades med radarvarnare för att upptäcka fi entliga robotar och varna andra fl ygplan. Våren fi ck ame-rikanerna dessutom ett eff ektivt vapen i form av radarsökande robotar, Shrike. Dessa hade en målsökare som ”låste” på signalerna från påslagna fi entliga radarstationer. Om luftvärnets eldledningsradar slogs ut blev deras robotar ”blinda”. Nordvietnameserna anpassade sig till hotet från Shrike



och slog ofta på sina radarstationer precis innan de avlossade sina robotar. Även om robothotet tog mycket uppmärksamhet i anspråk utgjorde

eldrörsluftvärnet, som var eff ektivt upp till meters höjd, faktiskt det största hotet. USAF förlorade stycken F- attackfl ygplan över Nord-vietnam . Av dessa sköts ner av eldrörsluftvärn, av SA- och av fi entligt jaktfl yg.8

I och runt Hanoi fanns viktiga militära mål som järnvägsbroar, kraft-verk och fl ygfält som började anfallas . De amerikanska piloterna hade order om att undvika civila mål. I stridens hetta fungerade detta inte alltid i praktiken. När bomber missade sina tänkta mål och åstadkom förödelse i omkringliggande områden uppfattades det naturligtvis som terrorbomb-ning av de drabbade på marken. En nordvietnamesisk luftvärnssergeant, Nguyen Van Mo, beskrev stämningen i Hanoi:

Människorna i Nordvietnam hatade bomberna och upprördes över fl yglarmen. I början bombade amerikanerna noggrant och försik-tigt, exempelvis i anfallen mot järnvägsbron ”Pont Doumer” [augus-ti ] och fl ygfältet Gia Lam. Vi såg hur träff säkert anfallen utför-des och hur bra piloterna var på att undvika luftvärnselden och våra robotar. I början anföll de bara militära mål och deras taktik var bra, annars hade vi skjutit ner fl era fl ygplan.

Men senare – och jag förstår inte varför – började de fälla bom-ber över allt. Invånarna i Hanoi hade vant sig vid att bombfällning-arna var träff säkra och stora grupper brukade stå och titta på under anfallen. Vid ett tillfälle fällde en pilot splitterbomber mot ett om-råde mellan två gator i närheten av fabriken Åttonde mars. Dessa bomber innehöll hundratals med små stålkulor. Ett stort antal civi-la träff ades och dog. Efter det började människorna hata amerika-nerna. Om inte lokala myndigheter gripit in hade man lynchat ned-skjutna amerikanska piloter.9

Hösten förfogade nordvietnameserna över luftvärnspjäser och cirka robotbatterier. Hanoiregionen hade blivit ett av världens bäst luftförsvarade områden och kallades av de amerikanska piloterna för ”Th e Center of Hell”. Örlogskapten John McCain var marinpilot och fl ög Doug-las A- Skyhawk från hangarfartyget Oriskany. Den oktober del-tog han i ett stort anfall mot ett kraftverk i centrala Hanoi. Det var hans :e stridsuppdrag över Nordvietnam och hans första insats mot själva Ha-noi:


Vietnamkrigen ·

Jag fällde mina bomber på ungefär meters höjd och drog styr-spaken bakåt för att börja stiga. I ögonblicket innan min A- börja-de reagera sprängde en SAM bort min högra vinge – Jag var ”död”. Jag visste att jag var träff ad. Med en fart av kilometer i timmen föll mitt fl ygplan våldsamt spinnande mot marken. I ett sådant läge tar utbildning och refl exer över. Jag kände mig inte rädd eller mera upphetsad än jag var under själva anfallet. Min adrenalinkick var re-dan våldsam när jag försökte undvika SAM-robotarna och luft-värnselden. Jag tänkte inte – Oj, jag är träff ad, vad gör jag nu? Jag reagerade automatiskt i det ögonblick jag träff ades och såg att min vinge var borta. Jag ropade ”jag är träff ad” i radion och drog i utlös-ningen till min katapultstol.

När jag sköts ut träff ades jag av mitt eget fl ygplan och bröt väns-ter arm, höger arm på tre ställen och krossade mitt högra knä. Jag slogs medvetslös av kraften i katapultutskjutningen. Vittnen såg att min fallskärm knappt hann slå ut innan jag föll i vattnet i den grun-da sjön Truc Bach. Jag landade mitt i sjön, mitt i staden och mitt på dagen. Att försöka fl y hade varit en utmaning. […] När jag för andra gången återfi ck medvetandet höll jag på att dras i land på två bambustänger av ett tjugotal arga vietnameser.

En folksamling på fl era hundra personer samlades omkring mig där jag låg utslagen på stranden. De slet av mig utrustning och klä-der, spottade på mig och slog mig kontinuerligt. […] Någon slog en gevärskolv mot min skuldra, som krossades. Någon annan stack en bajonett i min ankel och i mitt mellangärde. En kvinna, kanske en sjuksköterska, började skrika åt folkmassan och lyckades få den att sluta plåga mig. Därefter fi xerade hon mitt ben och min högra arm med hjälp av bambupinnar. Det var med lättnad jag såg en armélast-bil komma för att föra bort mig från denna hotfulla folksamling som uppenbarligen ville döda mig. Innan jag lyftes upp på lastbilen fi ck jag en kopp te av kvinnan som räddat mig, vilket några fotogra-fer tog bilder på.10

Samtidigt som amerikanerna fruktade luftvärnet hade nordvietnameserna också problem. Det beskrivs av löjtnant Nguyen Van Th anh:

Den värsta dagen var den augusti . Jag var chef för ett luft-värnsbatteri som försvarade ett underhållsområde. Vi hade man i tjänst. Klockan . anfölls vi av F- och F-. […] När anfal-let var över hade man i mitt batteri stupat, inklusive två pluton-chefer och min ställföreträdare. Både min politiske kommissarie och jag var sårade och tre av våra fyra pjäser var utslagna.



Mitt batteri hade befunnit sig i centrum för anfallet och fått ta emot all fi entlig eld. Bredvid mig hade . batteriet sju mans förlus-ter. Bakom oss hade . batteriet bara fyra mans förluster. På min andra fl ank hade . batteriet fem sårade. De andra battericheferna spelade ett fult spel. När bataljonen fi ck order att öppna eld skulle i princip alla öppna eld samtidigt. Men de andra batterierna väntade i några sekunder med att öppna eld. Med den tidsfördröjningen kun-de det hända att målen försvann. Men genom fördröjningen kunde man dölja sin gruppering. Det batteri som öppnade eld först löpte den största risken. Naturligtvis kunde även de andra batterierna bli upptäckta men det batteri som upptäcktes först utgjorde fi endens vik-tigaste mål. Nu var det mitt batteri som bombades och besköts.

Jag klagade på detta i bataljonsstaben. Det resulterade i att jag fi ck en reprimand för ”bristande ledarskap”. Jag hade tur som und-gick ett disciplinstraff . I bataljonsledningen förstod man inte vad som pågick och fortsättningsvis använde jag mig av samma trick.11

Den amerikanska ledningen insåg tidigt att Rolling Th under hade otydliga mål och inte infriade förväntningarna. Hösten fl yttades fokus till kommunikationer, vilket ofta innebar punktmål. Dessa var svåra att slå ut med konventionella vapen, särskilt broar var besvärliga mål. För att överhu-vudtaget träff a dem var de amerikanska piloterna tvungna att genomföra sina anfall på låg höjd vilket ökade förlusterna. Samtidigt hejdade en utsla-gen bro inte nämnvärt de nordvietnamesiska transporterna. Trafi ken kun-de oftast dirigeras om över reservförbindelser. Transporterna längs Ho Chi Minh-leden hejdades inte utan de ökade tvärtom i omfattning.

Som en konsekvens av detta ändrades åter fokus våren . Amerika-nerna inriktade sig i stället på att försöka slå ut Nordvietnams bränsleför-sörjning genom att anfalla bränsleförråd runt Hanoi och Haiphong. Här-igenom hoppades de amerikanska planerarna att försörjningen av nordviet-namesiska förband i Sydvietnam skulle störas. En drivmedelsbrist borde påverka lastbilskonvojerna längs Ho Chi Minh-leden.

Varnande röster hördes och hävdade att det knappast gick att strypa den begränsade tillförsel som gerillaförbanden i Sydvietnam i praktiken behöv-de. Men genom att anfalla bränsleförsörjningen hoppades den amerikanska ledningen även kunna tvinga regimen i Hanoi till förhandlingar. Det blev ett trefaldigt misslyckande. Underhållslinjerna till Sydvietnam påverkades inte, ledningen i Hanoi vägrade förhandla och USA drabbades av en nega-tiv världsopinion som upprördes över bombanfallen.


vietnamkrigen · 2008. 11. 19. · vietnamkrigen – marco smedberg historiska media...

Documents