Vi ochvar skolaNr 3/10 • Årgång 37 • Utgiven av Förbundet Hem och Skola i Finland rf

Vinn 1 000 euro • Skolfoto: ”Visst är det mutor” • Goda läxrutiner skapas tidigt • Experter ger råd på nätet

Så länge mänskligheten funnits, har det också funnits åsikter om hur, var och av vem barn skall uppfostras. Det är en viktig diskussion som knyter ihop sam-hället och gör det möjligt för miljoner av människor att fungera tillsammans.

De teman som fick mest uppmärk-samhet när skolorna började var bland annat hur mycket föräldrarna skall vara närvarande i skolan, föräld-rar som klagar till skolmyndigheter i tid och otid samt företag som säljer stödundervisning.

Visst är det bra att varna när bra för-äldraskap förvandlas till curling, men är dessa fenomen de verkligt stora proble-men? Inom kort kommer jag att återgå till min tjänst på en advokatbyrå där en stor del av mitt arbete består av att försvara åtalade inför domstol. Jag har haft kunder som för första gången i sitt liv upplevt att någon försvarat dem. Det är grova våldsbrottslingar som plötsligt står där tårögda och inte vet hur de skall tacka. Nej det är inte synd om dem, och jo alltför många kommer tillbaka, efter att de supit igen och blivit aggressiva. Poängen är att den lilla pojken som sit-ter bredvid mig i rättssalen oftast fått för lite av sina föräldrar. Aldrig beror problemen på att han fått för mycket.

Behovet av barnskydd har ökat massivt. År 1992 var 0,7 procent av barn och ungdomar under 18 år placerade utan-för hemmet. År 2008 är motsvarande tal 1,3 procent. Sammanlagt är över 16 000 barn utplacerade. Enligt statis-tik lider 13 procent av eleverna i klass 8–9 av svår eller medelsvår depression. Av grundskolans åttonde- och nionde-klassare upplever 8 procent att de blir mobbade minst varje vecka i skolan. Om samhället vill sträva efter jämlikhet an-ser jag att vi i första hand bör se till att alla barn får sina grundbehov tillfreds-ställda och upplever att någon är på de-ras sida.

Även gärningar som är tänkta som goda kan bli överdrivna, men föräldrar som samarbetar med skolan är en resurs. Att känna till sitt barns rättigheter är inte en dålig sak utan bidrar till att förhind-ra att misstag och oegentligheter sker. Föräldrar som köper stödundervisning är inte ett samhälleligt problem.

Det är antagligen genetiskt betingat att vi vill ge det bästa till våra barn. Be-svärligt blir det i ett samhälle där allt finns och föräldrarna blir tvungna att tänja på sin genetik och bli nej-sägare. En sak är säker, barnen tar mer skada av för lite kärlek och bortklemande än

av för mycket kärlek och omsorg. Ingen skall behöva skämmas för att den satsar på sitt barn.

Jag hör till dem som tvivlat på en hel del uppfostringsmetoder. Det är nödvän-digt att det finns föräldrar som tvivlar och tvingar fram en samhällsföränd-ring. Utan en envis tvivlande mamma skulle vi kanske fortfarande operera och göra ingrepp på spädbarn i tron att de inte känner smärta. Och det var kanske en lärare som började tvivla på att barn-aga är nödvändigt.

Det är tur att det finns många vuxna,

både föräldrar och utbildad personal, i barnens omgivning som med jämna mellanrum tvivlar på gamla strukturer.

Corinna Tammenmaa ordförande för Förbundet Hem och Skola

TANK

AR I

TIDE

N

Tua Ranninen

LEDAREN

Vi och vår skolaTryckt på KSF Medias tryckeri, Vanda 2010

Upplaga: 38 000

Annonsförsäljning: Ky Lisbeth Lönnqvist Kb Sandbackavägen 8 D 02200 Esbo Tfn 09 803 9553

Annonspris: 1,50 e/spmm

Tidning utgiven av Förbundet Hem och Skola i Finland rf

Ansvarig utgivare: Corinna Tammenmaa, förbundsordförande

Redaktör: Tua Ranninen Tfn 019 2055 11, 040-7260 264

Layout: Pia Ahlberg

Pärmbild: Mikael Nybacka

Distribution: Hem och Skola Nylandsgatan 17 D 00120 Helsingfors Tfn 09 565 7770 Fax 09 565 777 74

E-post: hemochskola@hemochskola.fi

Förbundet förbehåller sig rät-ten att publicera allt material som skickas till Vi och vår skola också på förbundets webbsidor.

Präktighet under attackHelikoptrarVid det här laget vet nästan alla vad cur-lingföräldrar är. Det är de som jämnar vä-gen för sina barn och ser till att allt serve-ras dem på en silverbricka. Ingenting skall få göra dem ledsna och besvikna.

Ett nyare begrepp är helikopterför-äldrar. De är de som ringer till arbets-platserna och undrar om deras barn får komma på prao. De som sätter sig i knäet på rektor och förklarar att Kalle måste få höjt vitsord, annars kommer han inte in i gymnasiet. De som helst skulle skriva in-trädesprovet åt sina barn, men åtminstone ringer till skolan/högskolan och förklarar hur begåvad Kalle är och att han absolut måste få en studieplats. Helikopterföräld-rar är de som från hög höjd övervakar att just deras barn får allt det bästa.

Ja, det finns sådana föräldrar. Men frå-gan är om de inte skjuter sig själva i foten – och samtidigt sina barn.

Chefer på arbetsplatsen placerar nämli-gen just det barnet lägst på listan som inte har mod eller motivation att ringa själv och rektorn räknar kanske irriterat bort just den elev som behöver de där extra po-ängen på grund av att han har så klantiga påstridiga föräldrar.

Det är inte överbeskydd våra barn behöver. I en tidningsartikel i somras förklarade en barsk lekledare som skulle gå i pension att barn behöver lära sig att ta besvikel-ser. Dagens föräldrar är alltför veliga och tafatta.

Livet är inte rättvist. Allt kommer inte att gå som smort hela tiden, varje dag. Det är viktigt att lära sig redan som li-ten så man får verktyg att hantera sina tillkortakommanden.

Det är klart att det gör ont – både i bar-net och en själv – när man ser sitt barn ledset. Det vill man ju inte. Men samtidigt är det genom motgången man växer. Om ens föräldrar alltid har gjort allting färdigt åt en, då behöver man ju inte bry sig om så mycket eller ha så mycket vilja. Allt ordnar sig ändå, kan man tro.

Samtidigt finns risken för att man blir odräglig för sin omgivning. Om man hålls i bomull och alltid stryks medhårs kanske man börjar tro att man själv har rätt att alltid gå först.

Det är självklart att hoppas att varje barn blir älskat för den det är – högt älskat och uppmuntrat av sina föräldrar.

Men gott självförtroende är inte det samma som att bli bortskämd eller att tro att man är förmer än andra. Föräldrar som blandar ihop begreppen gör sitt barn en björntjänst. Vem vill leka med en som inte kan leka, utan bara kräver? Vad blir det av en som inte har lärt sig visa hänsyn och beakta att det också finns andra omkring en med sina önskemål?

Människor som inte fått lära sig att hantera besvikelser och förstå att ett nej är ett nej och som aldrig har lärt sig gränser, blir faktiskt olidliga.

Det kräver mera av en förälder att ibland sätta emot än ge efter. Det kräver att hon eller han litar på sitt bondförnuft mera än lyssnar till sin rädsla att göra fel. Det krä-ver mognad av en förälder att inse att det inte är så farligt att göra fel – hellre det än ingenting alls.

Barn går inte sönder så lätt – och de be-höver lära sig att ta stötar.

2 3Vi och vår skola

”Att känna till sitt barns rättigheter är inte en dålig sak utan bidrar till att förhind ra att misstag och oegentligheter sker.”

Mikael Nybacka

Behövs. Föräldranärvaron är viktig.

2 3Vi och vår skola

KORTA FORMULÄRET

I höst har Lärarfacket och Förbundet Hem och Skola inte alltid varit överens om föräldrarnas roll i skolan.

– Jag tror att det är viktigt att föräldrar och lärare respekterar varandra och alltid ställer barnet i centrum. När svårigheter upp-står handlar det oftast om miss-förstånd och bristande kommuni-kation. Kommunikation kan alla bli bättre på, säger verksamhets-ledaren för Förbundet Hem och Skola Micaela Romantschuk-Pietilä.

Enligt henne är de flesta lärare intresserade av att förbättra sam-arbetet med föräldrarna.

– Skolan kan hjälpa föräldrarna att förstå hur viktiga de är och berätta att deras attityd till sko-lan påvekar barnet. De barn som får en positiv bild av sin lärare och skolan klarar sig också myck-et bättre, säger hon.

Micaela Romantschuk-Pietilä har jobbat på förbundet i fem år och har under den här tiden ock-så föreläst om föräldrasamarbete på lärarutbildningen i Vasa.

– Redan under den här tiden

har det skett en förändring i lä-rarstuderandenas attityder. De är nu så unga att de själva har haft föräldrar som engagerat sig i skolan, så för dem är det natur-ligt att de engagerar sig.

Micaela Romantschuk-Pietilä säger att det inte är bort från lä-rarens sakkunskap och kompe-tens om han eller hon också ser att föräldern har något att ge.

– När vi bejakar varandras kun-nande om det enskilda barnet stöder vi det. Ingen kan veta allt om allt, men det behöver man inte vara rädd för att medge.

Hon tycker att det ger barnet en viktig signal att föräldrarna uppskattar läraren – och läraren föräldrarna.

– Lärarna bör också vara med-vetna om att de och skolan har mera makt och ansvar i fråga om samarbetet med hemmen och att de tar ett aktivt grepp om föräldrarna.

Själv har hon tre barn och har också lärarbakgrund.

– Jag är imponerad över hur väl lärarna bemöter föräldrarna.

Tua Ranninen

”Alla kan bli bättre på kommunikation”

Mikael Nybacka

Samarbete. – Skolan har mera makt och ansvar i fråga om samarbetet med hemmen, säger Micaela Romantschuk-Pietilä.

Åldersrekommendationen är från 5 år uppåt. Längd 1 h.

Spelas vardagar kl. 10, onsdagar kl. 18 och lördagar kl. 15.Dagsföreställning: 9 barn och vuxna, 2 ledare, lärare. Gruppbiljett (minst 25 st.) 8 /biljett.Lördagar: 12 barn och vuxna. Gruppbiljett (minst 25 st.) 10 /biljett.

Unga Teatern, Lillklobbs scen, Klobbskogsvägen 9, 02630 Esbo

Text & dramaturgi: Ingrid Söderblom & Frank Skog. Regi: Frank Skog. På scenen: Ingrid Söderblom.

URPREMIÄR 30.9.2010

Föreställningen är en förvånansvärt ljus historia, som tar vara på de små glädjeäm-nena i krigets Helsingfors, åren 1939-44. En smula nostalgi kan icke undgås, sorger varvas med glädje och en humor som överröstar krigets mollstämda toner.

Åldersrekommenda-tionen är 12-99. Föreställningen kan beställas till skolor, scener, seniorhus m.m. Längd: 75 min.

Vinn 1 000 euro till föreningen Förbundet Hem och Skola har mottagit ett understöd på 10 000 euro av Svenska Kulturfonden som kommer att delas ut till föreningarna.

Förbundets styrelse har valt att utmana sina medlemsföreningar att skicka in beskrivningar över verksamhet som de upplever att märkbart förbättrat samarbete mellan hemmet och skolan.

Speciellt nydanande och krea-tiva verksamhetsformer som re-dan förverkligats eller förverkli-gas under höstterminen 2010 ef-terlyses. Fokus är inte på jippon med rent penninginsamlande funktion, utan på konkreta och lyckade exempel på samarbets-former mellan föräldrar och sko-lan som gynnar eleverna. Rap-porteringen sker på valfritt vis, till exempel text, foton, video, till e-postadressen hemochskola@hemochskola.fi. Tävlingen pågår till och med den 15 december.

Vill inspireraÅtta föreningar kan vinna ett verksamhetsbidrag à 1 000 euro för nästa år! Återstoden av sum-man, alltså 2 000 euro, delas ut som hedersomnämnanden.

Medlemsföreningarna kan lämna in ett eller flera bidrag. Prissumman ska användas som ett verksamhetsbidrag inom den berörda föreningen inom 2011.

Syftet med utmaningen är att samla in goda erfarenheter av att utveckla samarbetet mellan hemmen och skolan och att pub-licera som inspiration för andra föreningar. Förbundet förbehål-ler sig rätten att publicera mate-rialet. Eventuella förfrågningar kan riktas till e-postadressen hemochskola@hemochskola.fi

Kom i håg att uppge för-eningens namn, kontakt-personens namn, e-post och telefonnummer.

Välkommen på lägerskola till oss!

Tillsammans skapar vi en unik upplevelse.Teman

Lärare! Unna er en stund av harmoni och välbefinnande. Kolla våra givande mötes- och tyhy-paket på www.kvarnudden.fi

Kvarnudden 103, PERNÅ ✆ 040 546 5907 • www.kvarnudden.fi

Skolfreden firar Skolfreden firar i år 20-årsjubi-leum. Sen år 1990 har skolfred utlysts i många av de finländska skolorna för att påminna om vikten av en trivsam skola där alla kan känna sig trygga. I år fokuserar Skolfreden speciellt på att ingen ska lämnas utanför. Nytt för i år att också en skola på andra stadiet, Axxell, deltar i skolfredsarbetet.

På Folkhälsan säger Tove Aja-lin som jobbar med mobbnings-förebyggande arbete att det vik-tiga är att lyfta fram betydelsen av att alla ska trivas i sin skola och kan känna sig trygga.

– En stor del av det arbete som vi gör inom antimobbning är riktat till skolpersonal.

– Målsättningen med arbe-tet är inte enbart att motarbeta direkt mobbning, det handlar också om att ingen ska lämnas utanför, säger eleven Albert Mattson som deltagit i utarbe-tandet av programmet för i år.

4 Vi och vår skola

I augusti gick Utbildningstyrelsen ut med meddelandet om att det finns negativa drag i skolfotoverksamheten och att vissa fall skulle kunna betraktas som mottagande av muta.

I november ger styrelsen ut nya rekommendationer som ska råda bot på problemen.

Det var i augusti som utbild-ningsrådet Petri Heikkilä vid Utbildningsstyrelsen gick ut i tidningarna med ett uttalande om att det kan förekomma miss-bruk när skolorna och skolfoto-företagen ingår avtal. Som extra-förmån för ett par års avtal kan en skola få en dataprojektor eller videokamera. Företagen kunde även erbjuda rektorer och lärare visitkort och gratis bilder.

Nu är Utbildningsstyrelsen i

färd med att samla en arbets-grupp med medlemmar från Utbildningsstyrelsen, Suomen Rehtorit ry och Konsumentver-ket. Uppdraget är att utarbeta rekommendationer för hur sko-lorna ska handla i skolfotogra-feringsärenden. Arbetsgruppen kommer att höra berörda parter, bland annat skolor och företag i skolfotobranschen.

– Arbetsgruppen ska presente-ra sin rekommendation i novem-ber, berättar Utbildningsstyrel-sens jurist Matti Lahtinen, som håller i trådarna.

Två områdenLahtinen berättar att problema-tiken kring skolfotograferingen kan indelas i två områden. Dels handlar det om hur skolorna handlar när de ingår avtal med företag om fotograferingen, dels om hur företagen handlar när de

skickar fotona till föräldrarna och säljer fotografierna.

– Om det senare området har Konsumentverket gett rekom-mendationer redan för ett par år

sedan, och den biten fungerar, säger Lahtinen.

Arbetsgruppen fokuserar allt-så på ingåendet av avtal och av-talsförhållandet mellan skolorna och skolfotoföretagen. Rekom-mendationen kommer dock inte att ha någon förpliktande status, påpekar Lahtinen.

– Utbildningsstyrelsen har inte behörighet att ge sådana fö-reskrifter till skolorna. Men vi hoppas att när skolorna får rik-tig information i ärendet, följer de våra riktlinjer, säger han.

GråzonMatti Lahtinen bekräftar att det största problemet är de förmåner som skolfotoföretagen erbjuder på köpet, om de får ett avtal med skolan.

– Det är frågan om huruvida dessa förmåner gynnar skolan eller kommer till enskilda perso-

Nya rekommendationer på vägMikael Nybacka

Gråzon. Det är många föräldrar som blivit irriterade på skolfotona och upplever att de inte har något att säga till om.

Fotografen Vidar Lindqvist i Ekenäs har inte gått med på att erbjuda skolorna något extra då han gett offert om skolfotograferingar. Hans taxa är däremot rejält lägre. Ändå går många skolfotograferingar hans näsa förbi.

– Visst är det frågan om mutor från de stora fotokedjornas sida. De erbjuder pengar eller gåvor åt skolor, utan att skolorna begärt om det, säger han.

Att skylla på att man måste betala för elektriciteten eller för att man sliter skolan ger han inte mycket för.

– Ingen har begärt att vi skall betala hyra eller för elektrici-tet. I så fall får de lov att skicka räkning.

Vidar Lindqvist anser att spel-reglerna bör vara klara.

– Att fotofirman till exempel betalar för lärarnas julfest är helt förkastligt. En gång begärde en skola 3 000 mark av oss för att vi skulle få fotograferingen. Jag gav den, men meddelade öppet åt föräldrarna att det kom 5 mark till på priset per foto.

Han tycker att det skulle vara skäligt att skolorna skulle använ-da lokala fotografer, som dessut-om tar ett mycket lägre pris för fotografierna.

– Ett av vår paket kostar 25 euro. Motsvarande paket tar andra 42 euro för. Om vi tar en skola på 500 elever så får de in 21 000 euro och vi 12 500 euro. Ändå går också vi på vinst!

Vidar Lindqvist tycker att det ur konsumentsynvinkel är fel att göra det komplicerat att inte ta emot foton.

– Det är klart att många inte orkar bry sig och också betalar för sådant de inte vill ha. Hos oss kan föräldrarna avhämta bil-derna och välja ut vad de vill ha. Vi arkiverar dessutom bilderna så om någon vill ha en kopia av sin pojke från 2004 så går det att ordna. Dessutom är det hälften billigare att beställa extra kopior av oss.

Han anser att skolorna som ju är kommunala inrättningar kun-de ta offerter av olika företag.

– Men det vill de inte. Det är enklare att göra som man alltid gjort. De stora firmorna gör dess-utom upp kontrakt över tre till fem år. Ju längre avtalen är desto mera får skolorna.

De lokala fotograferna kan glädja sig åt att de stora firmorna inte är intresserade av små skolor och daghem.

– Där kan vi komma in. Ett av dem ville få en digikamera av oss också, men jag sade nej. Det är föräldrarna som indirekt står för de så kallade gåvorna. Sådant tycker jag inte om, säger Vidar Lindqvist.

Tua Ranninen

”Visst är det mutor”

”Det är frågan om huruvida dessa förmåner gynnar skolan eller kommer till enskilda personers fördel.”

5Vi och vår skola

Nya rekommendationer på vägMikael Nybacka

Gråzon. Det är många föräldrar som blivit irriterade på skolfotona och upplever att de inte har något att säga till om.

Är skolfotograferingen en kär tradition eller en förlegad penningslukare? Vi frågade finlandssvenska föräldrar i Borgå, Helsingfors, Esbo, Kanada och Sverige vad de tycker om de älskade, hatade årliga fotona.

Lelitha Gyllingberg, fyrabarns-mamma, bor i Svedala i Sverige.

–Jag brukar beställa hela skol fotopaketet eftersom jag ofta glömmer när de ”onödiga” bilderna ska returneras. Ton-årsdöttrarna upplever nog att fotona innebär ett litet stress-moment: Dagen då fotona kom-mer är stämningen i klassen lite upptrissad med klagomål på att fotona är så misslyckade: ”ser du den där finnen där i pannan, mamma” (en obefintlig prick). I Sverige är det stor konkurrens bland fotofirmorna och därför trissas inte priserna upp.

Stefan Randström, tvåbarnspap-pa, bor i Montreal i Kanada.

– Jag gillar att ha barnens upp-växt dokumenterad i en traditio-nell form. Man kan följa med hur barnen växer. Det är stor skillnad på privata digifoton och de for-mella skolporträtten – de berät-tar helt olika saker: Vid första påseendet visar privata foton oss sådana vi är, medan formella bil-der visar oss sådana vi vill vara. Då fotona ska tas gäller det att

kamma håret och sätta på fina kläder. Skolfotograferingen är en speciell dag och skall så vara.

Katja Långvik-Bucher, lärare och trebarnsmamma, bor i Esbo.

– Porträttet börjar kanske mis-ta sin funktion då dagens elever allt oftare fotar själva med tele-foner. Som lärare upplever jag att fotofirmornas erbjudande om kompisfoton utgör grogrund för mobbning. En gång togs ett kom-pisfoto av fyra pojkar i en klass med fem pojkar. Det gemensam-ma klassfotot är det enda som försvarar sin plats. Jag önskar att skolorna skulle sätta mera press på vad fotofirmorna erbjuder och till vilka priser. Det är förkastligt att pengar som fotofirmorna er-bjudit lärare ’för deras besvär att dela ut fotona i klassen’ har gått direkt till lärarnas rekreations-kassa. Vissa skolor ger pengarna till elevkåren, som i samråd med lärarna bestämmer vad man gör med pengarna. Det är helt ok.

Malin Kivelä, fyrabarnsmamma, bor i Helsingfors.

– Jag gillar skolfotots regelbun-denhet som gör att man kan följa med barnens utveckling år för år. Det är också roligt med klassfo-ton som man senare kan kolla in. Vi brukar välja det minsta möjliga alternativet, men lägger ändå ut ca 100 euro totalt för fotona. Jag

blir varje gång frustrerad över priserna och den enorma mäng-den foton man får. Man borde få välja fritt hur många foton man vill ha och i vilken storlek och stil. Firmornas praxis med gåvor åt skolor är suspekt.

Jan-Erik Andelin har en son i gymnasiet i Borgå.

– De äldre i släkten uppskattar porträtt. Skolfotograferingen är ju också bra som ett slags konst- och fotofostran för barnen – att man i tid lär sig att det finns en genre som heter porträtt. Men kanske det skulle räcka med porträtt och klassfoto när man börjar och slutar i en skola? Det finns nog foton på ungarna tack vare digikamerorna. Jag är emot en prisreglering på just skolfo-ton i förhållande till andra bran-scher. De är väl att uppfatta som en slags provision att skolan or-ganiserar fotograferingen.

Ida Fellman, tvåbarnsmamma, bor i Helsingfors.

– Jag köper skolfotoporträtt av gammal vana. Det skönt att skolorna sköter ruljansen, men tokigt att vissa föräldrar och barn stressar så mycket för att man ska vara snygg just den da-gen. Men det vore också fint att se barnen i vanliga situationer i klassrummet och på utfärder.

Nina Winquist

”En kul tradition”

Bekanta dig med Syötekeskus fi na möjligheter och kontakta våra

lägerskolepedagoger. Ni kan tillsammans skräddarsy en

lägerskola som passar just er, på den av undervisningsministeriet godkända Ungdomscentralen Syöte i Pudasjärvi.

OBS! Ny ordnar vi lägerskolor även på Luotokeskus, på vårt sido-verksamhetställe som

fi nns på Marjaniemi på ön Karlö (Hailuoto).

Funderar ni på en lägerskoleplats?

puh. (08) 815 4000 • fax (08) 815 4173 • myyntipalvelu@syotekeskus.fi www.syotekeskus.fi • www.luotokeskus.fi • www.oulunsetlementti.fi

Luo tok e s ku s

puh. (08) 772 5500fax (08) 772 5580info@luotokeskus.fiwww.luotokeskus.fi

ners fördel, säger Lahtinen.När det är enskilda personer

som får förmånerna, kan det uppstå sådana problem som Pet-ri Heikkilä hänvisade till i sitt ut-talande. Enligt Lahtinen har det ändå inte förekommit egentliga olagligheter, utan det är snarare en fråga om en gråzon där det inte finns några entydiga riktlinjer.

Jari Lintala, försäljningsdi-rektör för Seppälän koulukuvaus Oy, som en av de största företa-gen i branschen, har konstaterat att det inte finns föreskrifter om ingåendet av avtal mellan skolan och företaget. I intervjuer i bland annat Turun Sanomat och Aamu-lehti har han konstaterat att fö-retaget handlar i enlighet med Konsumentverkets rekommen-dationer och att företaget är be-rett att genast rätta sig efter nya föreskrifter, om sådana ges.

Leif Pietilä

6 Vi och vår skola

Författare besöker ofta skolor för att berätta om sig och sina böcker. I bästa fall väcker de elevernas intresse för litteratur.

Tvåorna i Vasa gymnasium fick träffa Kaj Korkea-aho, som många känner från humorpro-grammet Radio Pleppo.

Han börjar med att erkänna att det känns väldigt nytt och kon-stigt för honom att stå ensam och prata om sitt skrivande.

– För det mesta har jag en gi-tarr eller Ted Forsström som stöd eller så är jag utklädd till kvinna när jag uppträder. Att stå här i egenskap av mig själv är svårt, säger han.

Med det är isen bruten. De senaste fem åren har Kaj

Korkea-aho försörjt sig på sitt skrivande. Det är en dröm han haft sedan han var liten, och som han uppfyllde redan vid 22 års ålder.

Första bokenÄnda sedan han gick i högstadiet har han skickat in sina als ter till olika förlag. Det mesta har dock refuserats förutom en skräckhis-toria han skrev i gymnasiet och som fick hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen, och en novell om bastubadande män som han vann samma tävling med år 2006.

År 2009 kom hans debutroman Se till mig som liten är, som både kritikerrosats och prisbelönats.

Men den allra första bok han skrev visade han också upp för tvåorna i Vasa gymnasium. Den knåpade han ihop redan som sexåring.

– Jag har alltid skrivit. I lågsta-diet var det mycket spökhistorier

och i högstadiet läste jag Stephen King och skrev skräcknoveller.

Det var också i högstadiet i Sur-sik Kaj träffade Ted Forsström, och som fjortonåringar startade de webbplatsen pleppo.fi.

– På den tiden var internet rätt nytt. Det fanns youtube, porrsi-dor och så vi.

Webbplatsen ledde till eget radioprogram, som ledde till tv. Men under alla år skrev Kaj och fortsatte skicka sina alster till förlag – och refuserades gång på gång.

– I gymnasiet skrev jag en tjock roman om livets mening, men förlaget tackade nej med motive-ringen att mina kvinnobeskriv-ningar var alldeles för vackra. Jag tyckte det var en lite konstig motivering.

Noveller och hårdrockEftersom det var rätt jobbigt att skriva en hel bok återgick Kaj ef-ter det till novellskrivandet och till att spela hårdrock i ett lokalt band som ändå aldrig slog ige-nom. Sedan bar det av till Åbo Akademi och litteraturstudier

samtidigt som Radio Pleppo hade sin storhetstid på Radio Extrem.

Julen 2006 höll Pleppo en paus, och under julfirandet hemma i Esse skrev Kaj den no-vell som vann det årets Arvid Mörne-tävling och som gav den uppmuntran som behövdes för att glömma alla tidigare refuse-ringar. När Radio Pleppo lades ner året därpå fick han också den tid som behövdes.

– Ted och jag reste till New York och det var faktiskt där jag bestämde mig för att skriva en roman när jag kom hem. Nu hade jag äntligen tid, jag hade en idé och jag hade en häftig dator som jag köpt för prispengarna från Mörne-tävlingen.

Väcker nyfikenhetResultatet av det beslutet kom ut i fjol, romanen som han själv beskriver som rätt hemsk på sina ställen.

– Det är en mörk historia om kärlek, skuldkänslor och Österbotten.

Kaj läser några stycken ur bo-ken, och eleverna lyssnar inten-sivt. De har läst några utdrag tidigare när de förberett sig för författarbesöket tillsammans med sin modersmålslärare Ka-rin Skjäl.

– Men det var mycket intres-santare när man hörde Kaj be-rätta och när han själv läste. Nu vill vi veta mera och läsa hela bo-ken, säger Amanda Finskas och Wendy Jansson.

Wendy hade Kaj som en av sina stora idoler när hon var liten och hade sett extra mycket fram emot besöket.

– Han verkar ha ett roligt liv. Och så är jag fascinerad av hans envishet, att han fortsatte att skriva fast han blev refuserad gång på gång.

Anne Sjökvist

Författare tänder läsgnistan

Trollbinder. Kaj Korkea-aho på författarbesök i Vasa gymnasium.

FÖRFATTARBESÖK

• Läscentrum är en tvåsprå-kig förening vars målsätt-ning är att främja läsandet. • Läscentrum, som är ett slags författarnas program-byrå, arrangerar författar-besök, litterära evenemang och kampanjer samt publi-cerar tre litteraturtidningar och fungerar som informa-tionsbyrå för litteratur. • Läscentrum hjälper skolor, bibliotek, evenemangsar-rangörer och arbetsplatser att ordna författarbesök. Föreningen arrangerar mö-ten med skönlitterära förfat-tare och fackboksförfattare, översättare, kritiker eller forskare. • Författarbesök ordnas för att ett möte mellan förfat-tare och läsare ökar intres-set för böcker och läsning. Författare är också intresse-rade av att möta sina läsare. Skolor kan beställa möten med barn- och ungdoms-författare eller till exempel barnboksillustratörer.• Se www.lukukeskus.fi/svenska

KAJ KORKEA-AHO

Född: 1983 i EsseBor: I HelsingforsBlev känd genom: Humorportalen pleppo.fi och programmet Radio Pleppo i Radio X3M, som han gjorde tillsammans med vapendragaren Ted Forsström.Studerar: Litteraturveten-skap och svenska vid Åbo Akademi och skriver pro gradu om Magnus Uggla. Bok: Se till mig som liten är, 2009.

7Vi och vår skola

Aktuellt tema på skolbarn.fi är Barn och läxor. Läraren Anna Schultz har skrivit en broschyr om ämnet som hittas på skolbarn.fi.

När man som förälder funderar kring barnets läxor och inlärning är det viktigt att vara lyhörd för det egna barnets behov. Det finns de självständiga som inte vill ha hjälp och sedan de som behöver mer stöd.

– Vissa lär sig bättre genom att läsa, andra genom att diskutera, en tredje genom att lyssna när föräldern läser högt.

Men att skapa goda rutiner ger en god grund för att senare få en bra studieteknik. Hur mycket och på vilket sätt föräldrarna hjälper till beror enligt Schultz på barnet ifråga och hur familjens vardag ser ut.

Pricka in läxornaMed barn i högstadieålder kan ett bra trick vara att i början av terminen göra upp en läsordning som inte bara innehåller skollek-tionerna och fritiden, utan också pricka in tid för läxor och prov på veckobasis.

– Här kan man göra det fint för sig med en excel-tabell i olika fär-ger. Behändigt och lätt att ändra i, säger Schultz.

Ofta behövs föräldrarnas hjälp till och med mer då barnet växer än på de lägsta klasserna.

– En elev i ettan får gärna kän-na sig stolt för att han eller hon klarat av läxorna helt själv och bara visar upp det färdiga resul-tatet för föräldrarna, säger Anna Schultz.

Senare kan det vara bra om för-äldern – i mån av tid och möjlig-het – kan hjälpa barnet mer.

Schultz säger att det kanske ibland lönar sig att inte hänga upp sig på var barnet gör läxorna.

– Det kan vara tryggt och en form av gemenskap att sitta vid köksbordet när mamma eller pappa lagar mat.

Om det i tonåren är lättare att koncentrera sig med musikknap-parna i öronen, så låt gå. Huvud-saken är att läxorna blir gjorda.

Självständig inlärning– Målet är naturligtvis att barnet så småningom får verktyg för en självständig inlärning, betonar Anna Schultz. Det viktigaste en förälder kan göra i alla lägen är förstås att tro på barnets förmå-ga att lära sig, och visa det.

Förändringar som kan verka små för oss är stora för barnen. I till exempel trean minskar klass-lärarens övervakande och stöd-jande roll.

Småningom får barnet flera nya ämneslärare och ska ofta skri-va ner sin egen läxa själv. I en del skolor kommer det första främ-mande språket i fyran och fysik,

kemi och historia i femman. – I många skolor får eleverna

skoldagböcker i femman och lär sig då att ta betydligt mera an-svar för sina läxor och sin egen veckoplanering.

Hur sålla information?I takt med att eleven ska lära sig behärska stora sammanhang i ex-empelvis historia och söka fram fakta på egen hand måste han el-ler hon också lära sig sålla bland olika källor.

En stor utmaning i dagens in-formationssamhälle är att hitta rätt information. Varför använ-der man just den här nätsidan? När gäller det att söka ”gammal-dags” böcker på biblioteket? När är informationen föråldrad?

– Och mycket viktigt: Hur handskas med all den informa-tion man hittar? Att lära sig be-handla info tar mycket tid och kräver sinnesnärvaro. Det säger sig självt att det inte duger med att bara kopiera och klistra in och kritiklöst återge.

–Ingen vill skuldbelägga för-äldrar med pressade tidssche-man, men de barn som har för-äldrar som hjälper till med läxor och provläsning hemma har det mycket lättare.

Får vara tråkigtEnligt Anna Schultz, själv tre-barnsmamma och till utbildning-en klass- och musiklärare med en lektorstjänst i musik i Minerva lågstadium i Helsingfors, behö-ver det inte alltid vara roligt att göra läxor.

– Jag vet inte varför allt i livet måste vara roligt hela tiden. Det finns tråkiga rutiner i alla jobb och det kan vara bra att lära sig det.

Viktigt är att inte gå med i tral-len att ifrågasätta själva läxorna. De måste göras och då är det lät-tast att bara ta sig an dem.

– Föräldrarna kan gärna ta kon-takt med lärarna om det är något de undrar över. En bra kontakt med skolans personal gagnar både eleven och föräldrarna.

Nina Winquist, textUlrika Ylioja, illustration

Goda läxrutiner skapas tidigt

SPERES är ett finlandssvenskt specialpedagogiskt resurscentrum och en viktig kontakt för dig som har ett barn i behov av särskilt stöd.

Ta gärna kontakt!

För närmare information se www.speres.fi

8 Vi och vår skola

På det avlånga soffbordet har en rödsvart mjukisorm rullat ihop sig. Kring bordet sitter fem barn och lyssnar koncentrerat till Petra Lund. Hon berättar en historia om en orm som har svalt en så stor klump att den inte kommer att kunna smälta den före jul.

Det är måndag eftermiddag och en av Barnavårdsföreningens stödgrupper för barn till separe-rade föräldrar pågår.

Hittills har barnen och ledarna tillsammans hunnit avverka mel-lanmålet som alltid inleder träf-fen. Medan de ätit semlorna och frukten har de i lugn och ro kol-lat sitt och andras mående med hjälp av ett frågeformulär och en väderlekskarta. Har det varit so-ligt, molnigt eller åskväder i bar-nens värld sedan de senast träf-fades? Barnen har själva fått välja en symbol och berätta kort.

Gruppanda och spelreglerMed barn jobbar man på ett an-nat sätt än med vuxna – man ritar, leker med kort, bollar och spel. Meningen är att barnen ska känna att skilsmässa inte behöver vara något tabubelagt utan att det finns många andra i samma situation. Det ska gå att prata om sina känslor – också de negativa – utan att behöva känna skam eller skuld. Det kanske inte behöver vara så svårt när man märker att man är en av många?

Ledarna är hela tiden noga med att atmosfären är lugn och trygg. Ingen tillåts dominera el-ler avbryta, alla får komma till tals i tur och ordning. Så har också deltagarna skrivit under gemensamma spelregler redan på första träffen.

Under den en och en halv tim-me långa träffen varvar ledarna lättare vardagsprat om väder och vind, vad barnen har gjort för kul på veckoslutet med försikti-ga frågor om hur barnen upplevt föräldrarnas skilsmässa. I grup-pen, såsom i livet, är det viktigt att inte fastna vid det negativa. En av poängerna är just att peka mot framtiden och ta fasta på sa-ker som gör att man mår bra.

Ormen med klumpenGruppledaren Petra Lund delar ut papper, ställer en burk färg-pennor på bordet och ber alla ta en penna medan hon frågar hur föräldrarnas skilsmässa känns just nu.

– Det som är svårt kan ofta kännas som om man skulle ha svalt en klump, förklarar Petra Lund, precis som ormen. Klum-pen kan vara stor eller liten. Med tiden kan den bli mindre.

Efter lite funderingar kring hurdana pennor var och en gil-lar och vilka färger som skulle passa för att rita en orm, börjar barnen koncentrerat jobba på. En orm blir fint grön med fläckar. En annan blir grannröd med rän-der. Det är bara en orm som inte

har en klump i mitten. De övriga klumparna är ganska stora. En flicka har ritat en söt kanin in-till sin orm. Petra Lund pratar en stund med vart och ett av barnen om deras ormar.

Sedan placeras ritningarna prydligt i mappar så att barnen mot slutet av kursen ska kunna se hur deras orm såg ut i början. Då får man rita en ny orm som kanske ser lite annorlunda ut.

–Vi ska försöka hjälpa er att få klumpen mindre.

Nallekort och handtornI rummet intill har gruppens fem andra barn gjort en liknande öv-ning. Nu ber ledarna alla att stå upp. Det gäller att gruppera sig i en av tre grupper – ja, nej, kan-ske – beroende på vad man tycker om olika påståenden som en av ledarna läser upp:

”Allting blir lättare när tiden går?” Barnen vandrar i rummet. Kanske-gruppen är den största.

En flicka säger sig välja kanske för att allt känns ganska osäkert just nu.

Ledarna säger att vissa dagar kan kännas svåra. Andra kan vara helt ok. Man brukar må bättre om man vågar tala om det jobbi-ga och kommer ihåg att det finns vuxna som kan hjälpa.

Efter att ytterligare några på-ståenden har lästs upp bänkar sig gruppen vid ett runt bord med en kortlek med bilder av arga, glada, rådvilla, uppspelta, lugna eller glada stora och små nallar.

Korten ligger till en början med uppochned. I tur och ordning ska barnen ta ett kort, lägga det med bilden uppåt och tillsammans hitta på sin egen Nalle-saga.

Efter sagan tas korten bort för att ge plats åt det viktiga och ro-liga handtornet som skapar vi-anda och som alltid avslutar träf-fen. När man lägger ner handen ska man säga något som gör en glad. En flicka skrattar och säger

’kompisar’. En annan föreslår småfinurligt ’vitaminer’. En kille blir glad av att skejta och spela fotboll medan några flickor gillar regn, att vara hemma, att segla, gå i skogen eller helt enkelt att leka.

Nu har en och halv timme gått och det är dags att lösgöra sig från handhögen med ett stort, förlö-sande skrik. Några flickor fnis-sar uppsluppet medan de plockar ihop sina ryggsäckar, tröjor och rockar för att bege sig hem.

Nästa måndag är det dags för nästa träff.

Nina Winquist, text och foto

Stödgrupp hjälper barnen vidare

Jobbar funktionellt. Den kramgoa Smiley-bollen går laget runt och markerar vems tur det är att ställa gruppkompisen en fråga.

Struktur. Grupperna jobbar med olika teman men med samma struktur varje gång. Vi-anda och bra stämning skapas i slutet av varje veckoträff med handtornet.

9Vi och vår skola

Stödgrupp hjälper barnen vidare12-åriga Lotta och 10-åriga Tom går i olika skolor och har olika hobbyer. Deras familjer ser olika ut och de bor inte så nära varandra. Men två saker har de gemensamt: Bådas föräldrar är skilda och båda deltar i Barnavårdsföreningens stödgrupp.

– Det är jätteskönt att komma till gruppen, säger Lotta

– Två gånger har jag fått prata ut med mamma och pappa och då märkte jag att trycket lättade. Jag tycker om att prata om mina problem; de liksom löser sig snab-bare när man pratar om dem.

– Första gången gruppen träf-fades pratade vi inte tillräckligt. Men i dag pratade vi mycket. Det är också bra att höra om andras problem och veta att man inte är ensam.

Tom är mer actionorienterad. Han gillar att göra saker, men visst kan han prata också. En stund. Han tycker det var ’helt kul’ att rita ormen under dagens gruppträff. Det går bra att prata om man får göra något med hän-derna samtidigt.

Lotta tycker det svåraste med föräldrarnas skilsmässa är det ökade ansvaret. Man måste kom-ma ihåg en massa saker själv.

Tom tycker det svåraste med skilsmässan är den eviga längtan.

– Att man inte ser båda tillräckligt.

– Nåja, men förstås är det bra att mamma och pappa inte skri-ker hela tiden och är arga.

Nina Winquist

”Det lättar när man pratar”

– Jobbet handlar om att få barnen att förstå vad som hänt och hur de ska hantera framtiden. Vi försöker ge redskap för att hantera situationen och ge ord för känslor, säger socialpsykolog Petra Lund vid Barnavårds- föreningen i Finland.

Föreningens Familjelinje, vars verksamhet i Västnyland kal-las Familjehörnan, har sedan år 2002 ordnat tretton stödgrupper för barn till separerade föräldrar i huvudstadsregionen.

I stödgruppen får barn som går i låg- och högstadiet möjlighet att tillsammans med andra barn för-stå, bearbeta och hantera sina er-farenheter tillsammans med två gruppledare.

– När barnen får kontakt med

andra barn i liknande situation minskar deras känsla av att vara ensamma med sina upplevelser, säger en av gruppledarna, socio-nomen Nina Isometsä.

– Föräldrar som har fullt upp med jobbet och vardagen vill se till att barnet får stöd, säger hon.

Gruppen samlas en gång i veckan i ett par timmar i tio veck-ors tid. Före gruppstart och efter grupprocessens slut träffar le-darna familjerna familjevis eller enligt familjernas önskan.

Åldersstrukturen i gruppen spelar en stor roll och därför är ål-dersskillnaden mellan deltagarna högst kring tre år. De yngsta som varit med är 7-åringar.

Varje träff är uppbyggd på sam-ma sätt, men temat varierar. En träff kan handla om förändring-arna i familjen – hur det var förr,

hur det är nu och hur det kom-mer att bli. En annan kan ta fasta på hur skilsmässan syns i barnets vardag elller så kan barnen och ledarna fundera kring hur bar-nen upplever situationen.

Ett av syften med stödgruppen är att namnge och behandla de känslor skilsmässan väcker.

– Vi vill minska på den skuld-känsla många barn lider av och fokuserar mycket på det som är bra. Och så vill vi lära alla parter att kommunicera bättre, det gäl-ler att prata, prata och prata, sä-ger Petra Lund.

Barnavårdsföreningen ordnar i regel stödgrupperna i samar-bete med familjerådgivningen eller skolans elevvård, men man kan också kontakta föreningen direkt.

Nina Winquist

Skilsmässogrupper för barn

Havsgården Ett skärgårdshemman på Åland

Havsgården är ett skärgårdshemman i Kökars vackra skärgård. Havsgårdens värdpar har tiotals års erfarenhet av att ordna lägerskolar.

Lägerskoleprogrammen skräddarsys för varje enskild grupp enligt önskemål.

Gårdens husbonde kan berätta om öns fängslande historia genom 17 generationer. Vi ordnar båtutflykter till närbelägna öar t.ex. Kökars huvudö, Källskär, fårfarmen på Husö till Naturskyddsområden till Utö och Jurmo och naturligtvis också till Mariehamn. Med egna charterbåtar.

Vi har också ett fiskeprogram: Att lägga nät och rensa och röka fisk. Helpension med matsalens erkänt goda mat. Flera mötesutrymmen, bollplan mm.

Hemsida: www.havsgarden.com E-mail: havsgarden@aland.net

Värdparet Markus och Satu Nordberg önskar er välkomna!

För kurser och läger

” Det är jätteskönt att komma till gruppen.”

Det har blivit allt populärare att få svar på sina frågor via webben. Man får fråga anonymt och vågar därför också ta upp ämnen som kan vara känsliga och i synnerhet barn och tonåringar är ivriga frågeställare.

Den senaste nykomlingen bland informationstjänsterna är www.unginfo.fi/fraga. Sajten riktar sig till unga på svenska och startade i april. Den upprätthålls av Luckan i Helsingfors r.f./Ung info.

Ungdomar kan alltså anonymt ställa frågor på webben som rör hälsa, välmående, studier, arbe­te, fritid, boende, påverkande, utlandsvistelser samt miljö. Frå­gorna besvaras av sakkunniga med olika bakgrund.

I expertrådet finns bland annat psykologer, läkare, studiehandle­dare, jurister, präster, ungdoms­arbetare och ekonomer.

Frivilligt arbeteTjänsten förverkligas i samar­bete med tredje sektorns orga­nisationer som utan ersättning ställer sin sakkunskap till förfo­gande och därmed komplette­rar de kommunala resurserna. Kommuner i södra Finland bi­står också med sakkunniga, väl insatta i och bekanta med de lokala omständigheterna och miljöerna.

Huvudman är Luckan i Hel­singfors som förverkligar tjäns­ten i samarbete med Luckorna i Raseborg, Kyrkslätt och Borgå. Tjänsten är anpassad efter fin­landssvenska förhållanden.

Den finska motsvarigheten heter Pulmakulma. En motsva­rande tjänst, som Luckan samar­

betar med, är sedan tidigare väl etablerade www.decibel.fi som verkar i Österbotten.

Tua Ranninen

10 Vi och vår skola

Experter ger råd på nätet

Sluta pantaSluta panta är en svensk­språkig stödtjänst, som finns till för unga i åldern 13–20 år.

På slutapanta.fi chattar pro­fessionella inom ungdomssek­torn med unga, fyra kvällar i veckan. Chatteamet består av en bred skara yrkesmänniskor som jobbar med unga dagligen. Diskussionerna bygger på olika teman, till exempel psykiskt väl­befinnande, relationer, vänner

och familj, vardag, studier, fram­tid – frågor som är aktuella för målgruppen. Man kan tala i grupp eller enskilt med handledarna.

Chattfunktionen är integrerad på X3M:s community och kan an­vändas anonymt. Projektet star­tades hösten 2009 och finansie­ras av UVM.

PÅ WEBBEN

www.unginfo.fi/fragawww.slutapanta.fi

”Åk. Bara åk”Jag har ingen aning om vad jag egentligen tänkte den där sena kvällen i början av januari då jag satt i tåget med näsan vänd mot nordvästra Frankrike, på väg till det som senare skulle bli mitt Bretagne. Jag tror nog jag bad till Gud om att jag skulle lyckas stiga av på rätt tågstation, stiga av och sedan överleva min tid som utbyteselev med äran nå­gorlunda i behåll.

På alla förberedande info­möten innan utbyteselevsåret sades det gång på gång att man varken skulle ha förväntningar eller fördomar innan, utan åka iväg nyfiken och öppen för att få ut det mesta av utbytestiden. Det försökte jag göra.

Jag hamnade hos en familj med fyra barn, tio nyfödda hundval­par, en morfar som alltid var på

plats och en hel del hjärtevänner som så ofta kom på besök att de praktiskt taget hörde till fa­miljen. Vi var sällan färre än tio runt bordet, och då satt några i soffan för att det inte fanns tillräckligt med stolar. Det pra­tades, skrattades och argumen­terades livligt, och både ett och annat glas stjälpte då gesterna blev för stora. Min franska fa­milj är inte alltid så lätt att ta, men jag hade en otrolig tur att det var just hos dem jag fick till­bringa mitt utbyteselevsår.

En stor del av min tid i Frankrike satt jag ändå inte vid ett full­proppat matbord och försökte hänga med i diskussionen. Där­emot satt jag bakom en pulpet

och försökte hänga med i un­dervisningen. Eller på stranden med kompisarna och försökte komma underfund med vad de talade om.

Franskan var inte lätt att förstå även om jag hade läst språket i tre år innan jag åkte. Närmare bestämt kände jag mig stolt i början om jag förstod vart fjärde ord ungefär. Men inget går upp mot känslan då jag för första gången förstod en ordlek. Eller då jag förstod ett textmed­delande en kompis skickat, utan att be om avkodningshjälp av min ”syster”. Det kan nämligen dölja sig en roman bakom de fem bokstäverna, några accen­terna och sju utropstecknen i ett franskt meddelande.

Precis det, möjligheten att lära sig ett nytt språk, är en av de vanligaste orsakerna att åka på utbyte. Sanningen är den att man glömmer språket efter någ­ra veckor, kanske en månad, och allt annat blir så otroligt mycket viktigare. När jag satt där i tå­get den första kvällen hade jag verkligen ingen aning om vad som väntade mig. Jag visste inte att jag under mina sju franska månader skulle surfa i Atlan­ten i januari, gå på salsakurs

av misstag, lifta 500 kilometer från Paris till Bretagne eller vara utklädd till påfågel på min artonårsdag.

Jag visste inte heller att jag skulle hitta så många fina vän­ner, en kärlek, en familj och min

egna plats i Frankrike att åter­vända till när jag vill.

Alla nya upplevelser och er­farenheter är det finaste och det bästa med att ha varit utbyteselev.

Så åk säger jag. Bara åk.KOLU

MNE

N

Katarina Rytkönen

Mikael Nybacka

” Sanningen är den att man glömmer språket efter några veckor, kanske en månad, och allt an-nat blir så otroligt mycket viktigare.”

11Vi och vår skola

Det ett skriande behov att stärka språkets och berättandets ställning. Barn möts dagligen av en flod av färdigproducerad underhållning, men det ställs allt mindre krav på dem att prestera själva.

Sydkustens landskapsförbund startar tjugo olika ordkonstverk­städer tillsammans med olika aktörer i höst. I oktober publice­ras också en inspirationsbok för ordkonstledare, pedagoger och andra intresserade.

Boken Ordkonstboken – alla har fantasi är fylld av konkreta öv­ningar som ger ett nytt sätt att se på språket och hur man kan skapa med ord.

– Med boken vill vi utgå från den egna förmågan att hitta på och med stöd av ledaren får bar­net skapa egna berättelser, be­rättar Michelle Mattfolk, kul­turproducent och ansvarig för landskapsförbundets ordkonst­verksamhet.

Alla har fantasiDet ställs inga krav på barnen i de olika ordverkstäderna som hålls i Sydkustens landskapsförbunds regi. Med hjälp av fantasin kan barnen på olika sätt leka sig bort i landskap bortom det vanliga.

– Med verkstäderna strävar vi efter att stärka språket, väcka intresse för böcker, skrivandet och litteraturen, säger Michelle Mattfolk.

Målet är att varje medlems­kommun skall ha en ordkonst­grupp i någon form. Det kan

handla om en ordverkstadsklubb eller ordkonst i andra samman­hang. För att förstärka klubb­verksamheten och framförallt hjälpa nya ordverkstadsledare i starten publicerar förbundet i samband med bokmässan en handbok i ordkonst.

Några regler om vad man skall göra på en ordverkstad finns inte. Huvudsaken är att bar­nen får sysselsätta sin fantasi och förlora sig i berättandets värld. Undervisningen formas både av ledarens bakgrund och av barnens personligheter och skall vara ett komplement till modersmålsundervisningen.

En grundregel är i varje fall att det inte finns något som är rätt eller fel. Ett rättstavat ord är inte lika viktigt som skrivandet i sig. Sedan kan verksamheten utgå från ordstafetter, skrivövningar

och till exempel ordlekar. – Under sommarlägren för­

djupas ordkonstverksamheten i och med att vi bygger upp fan­tasifulla verkligheter för barnen. Samtidigt satsas det mera tid på temat. I somras letade vi efter en tidsluffare som hamnat vilse i ti­den, samtidigt som vi hade olika workshops för deltagarna.

I oktober, samtidigt som bo­ken släpps, öppnas en ny ord­konstportal för barn och unga på adressen www.ordkonst.fi.

Marit Björkbacka

Här bygger man slott av ordMarit Björkbacka

Berättandets värld. Michelle Mattfolk besöker gärna de olika ordverkstäderna. Här lyssnar hon till berättelser som barnen i Sydkustens ordkonstskola i Borgå har skrivit.

KORTA FORMULÄRET

Barnfetma en klassfrågaBarn till rika föräldrar är mindre feta än barn till föräldrar med lägre inkomster. Det visar ett flertal studier, skriver Dagens Nyheter.

I förorter till Stockholm som Skärholmen och Kista­Rinkeby samt i Södertälje är ungefär var femte fyraåring överviktig. Mot­svarande siffra i de mer välbär­gade Stockholmförorterna som Vaxholm och Sollentuna visar att endast vart tjugonde barn lider av övervikt.

– Situationen är extrem och oacceptabel, säger Claude Mar-cus, professor vid Karolinska in­stitutet och vetenskaplig ledare vid Rikscentrum för barnfetma.

Totalt sett har barns övervikt och fetma minskat lite under de senaste åren, efter en lång pe­riod då allt fler blivit allt fetare. Claude Marcus menar att det krävs tydligare regler om kost och motion på förskola, eftis och i skolan samt bättre stöd till föräldrar med lägre inkomster.

ADHD-diagnos kan bero på omognadEnligt en ny amerikansk rapport kan många aDHD­diagnoser vara felaktiga. I studien jämförs 12 000 amerikanska barn som är födda sent och tidigt samma år. av studien framkommer att de yngre barnen löper 60 pro­cent högre risk att få diagnosen aDHD än de äldre barnen.

Barnläkaren Leif Elinder sä­ger till tidningen Metro att sam­ma sak kan gälla svenska barn.

– Ofta handlar det bara om att barnen är omogna och har svårt att koncentrera sig.

Sven Bölte som är professor i barn­ och ungdomspsykiatri ställer sig tveksam till studien och säger att siffrorna kan bero på att det är vanligare att både ställa diagnos och skriva ut lä­kemedel till barn med neuropsy­kiatriska problem i USa.

Dockteatern Tittut

Växelverkande dansäventyr där publiken får hjälpa till med att bl.a. brotta ner sjörövare och cirkuslejon. På scen Elina Räisänen & Sasu Junkkari.Ålder 3+. Sö 17.10 kl. 16, biljetter 5/4 €

Pomelo elefantenden lilla

Cirkus Warvas

Biljettförsäljning (09) 310 12000vuotalo.lipunmyynti@hel.fi och Lippupalvelu.

Nordhuset | Mosaiktorget 2, Nordsjöwww.vuotalo.fi

Dansteater Raatikko

Från att ha varit lyckligt gifta i över 20 år framprovocerar en historia om otrohet en våldsam äktenskaplig konfrontation för paren Lars och Susanna och Ann och Ulf. Regi: Simon Staho. Sverige 2008, 95 min. F7. Svensk text & tal. Må 18.10 kl. 18,fritt inträde

HimlensHjärta

Måndagsbio

Den lilla ljusröda elefanten Pomelo har klivit ut ur böckernas värld och upptäcker stort som smått. Ålder 2-6 år. Biljetter 5/4 € sö 3.10 kl. 16

”Med stöd av ledaren får barnet skapa egna berättelser.”

Tvåtusen böcker till högstadierFörbundet Hem och Skola har i samarbete med Lisi Wahls stiftelse för studieunderstöd skickat klassuppsättningar med nya böcker till 44 högstadier. Skolorna fick bokförsändelserna i september.

Det är frågan om böcker som skolans modersmålslärare har fått anhålla om. Det fanns åtta olika titlar att välja mellan och skolans storlek bidrog till hur många exemplar av böckerna man kunde anhålla om. alla skolor har dessutom fått en klassuppsättning av en extra bonusbok som kommit direkt från tryckpressen. Bonusbo­ken är Maria Turtschaninoffs nya bok Underfors. Boken är finlandssvensk fantasy som för­hoppningsvis lockar de tonåriga läsarna.

Det är andra gången Lisi Wahls stiftelse för studieunder­stöd samarbetar med Förbundet Hem och Skola kring klassupp­sättningar för högstadierna.

12 Vi och vår skola

Glädje och gemenskap prioriteras i Dunderdansen som nästan blivit en institution i Strandnäs skola i Mariehamn.

Entusiastisk ledare är Erica Dunder som började leda kurser när hon själv var elev i skolan.

– Inga förhandskrav finns, alla får vara med, säger hon.

Flickorna i färgglada kläder står och väntar på parkerings-platsen och när den lilla vita bi-len sladdar in tjuter de glatt: Nu kommer hon! Flickorna gillar sin danslärare Erica Dunder skarpt. Hon är inte bara en duktig dans-ledare – hon är också en förebild och en reserv-storasyster.

Erica Dunder har själv dansat sen hon var 8 år. När hon gick på åttan i Strandnäs skola satt hen-nes mamma Ann-Louise Ahl-man med i Hem och Skola-fören-ingen och hon kom med förslaget att starta en grupp för rörelse, lek och dans i föreningens regi. Erica blev ledare och på den vägen är det. I början var ett tiotal med, nu är 40–50 med och gruppen satsar helt på dans.

Erica Dunder, 23, har utbildat sig till hälsovårdare i Åbo men Dunderdansarna släpper hon inte.

– Dansen har blivit en livsstil för mig. Jag lägger ner mycket tid

och energi på kurserna, men det ger mig också mycket tillbaka, sä-ger hon.

Dunderdansarna träffas vart-annat veckoslut – fredag kvällar och lördagar. Alla från årskurs två till nio är välkomna. Ibland dansar de yngre och de äldre skilt för sig, ibland tillsammans.

– Showstreet, funk eller ”me-lodifestival”, säger Erica, när hon ska förklara dansstilen.

Gemenskapen över åldergrän-serna är viktig på många sätt.

– Det blir lättare för de yngre att börja på högstadiet när de re-dan känner några från dansen.

NolltoleransErica Dunder uppmuntrar och sporrar sina dansare – och det är hon som bestämmer. Det är noll-tolerans vad gäller alkohol och droger – om hon ser någon med en ölflaska någonstans blir det uteslutning ur gruppen. Hon tål inte heller mobbning. Texten och musiken som man dansar till och kläderna som man har på sig ska

inte vara utmanande. Visst har en del protesterat när hon valt löst sittande toppar med puff-ärm till en uppvisning men hon har stått på sig.

Dunderdansen är inte krav och press, utan mer glädje och ge-menskap – en motvikt till dans-kurserna vid Ålands musikinsti-tut där man har inträdesprov. Dansarna har också uppträtt på olika evenemang som kulturnat-ten och före fotbollsmatcher.

Man blir så glad!Eva-Mari Lenander började i Dunderdansarna på trean och går nu på åttan.

– Det är jätteroligt, man blir glad av att vara med. Erica är så inspirerande, säger hon.

– Man får vara sig själv. Man får bättre självkänsla. Man kan släp-pa allt annat och bara fokusera på dansen, säger några andra.

Helena Enroos är ordförande i Hem och Skola-föreningen som betalar Ericas Dunders timlön.

– Dansen är en bra och populär sysselsättning. Vi fortsätter att stöda den så länge Erica orkar och vill, säger Enroos.

Nu kostar dansen deltagarna 5 euro per termin, eftersom un-derstödet från Mariehamns stad skurits ner.

Det är enbart flickor som del-tar i Dunderdansen, pojkarna

har inte visat något intresse. Hem och Skola-föreningen beta-lar också för kursen Mec Tec där

man meka med motorer en gång i veckan. Den lockar mest pojkar.

Helena Forsgård

”Man blir glad av dans”

Glädje och gemenskap. Det ska vara roligt att vara med och alla kan om de vill, säger Erica Dunder som leder grupperna.

Vetamix är en webbplats för alla som vill veta mer.

Det enorma mediearkivet innehåller mängder med svar på minst lika många frågor.

Du kan välja och vraka bland tusentals videoklipp.Vetamix är gratis.

Vetamix är ett samarbete mellan Svenska Yle, Utbildningsstyrelsen och Svenska kulturfonden.

sök & hitta

se & hör

vetamix.y le.f i

S A J T E N F Ö R S L U G A

T MA IEV X

”Det blir lättare för de yngre att börja på högstadiet när de redan känner några från dansen.”

13Vi och vår skola

— Det enkla kan ofta ha en fantastisk verkan. Den bästa antimobbningsstrategin är när föräldrarna har kontakt med varandra.

Det säger Tommy Jurdell och Magnus Waller, kända från sitt arbete med Guldsitsen i Sverige.

Målet för Guldsitsen är att få lärare och föräldrar att samar-beta bättre för att tillsammans åstadkomma förändringar till det bättre för barn och unga. Jurdell och Waller talar om ”att kroka arm” för att arbeta för en ökad trivsel i skolan.

Waller och Jurdell, båda med lång erfarenhet inom skolvä-sendet i Stockholms län, har länge arbetat för en ökad förstå-else mellan lärare och föräldrar. Guldsitsen är inte en metod med färdiga modeller och svar, utan snarare ett förhållningssätt där

lärare och föräldrar litar på och hjälper varandra. Duon poängte-rar att föräldrarna ska vara med från början – inte först när det uppstår problem i klassen.

– Du ska känna att du som lä-rare har föräldrarnas mandat, att de bär fram dig som på en guld-sits, säger Magnus Waller.

Nyckelordet i Jurdells och Wal-lers resonemang är föreställning-ar. Vilka föreställningar har lära-ren om föräldrarna? En lärare vet nog att kontakten till föräldrarna är viktig, men vet kanske inte rik-tigt hur den ska byggas upp.

En erkännande dialog Tommy Jurdell reflekterar över 1960-talets Sverige, där föräld-rarna anklagades för sina barns uppförande.

– Det fanns vissa tankar om det sociala arvet – en gång strul-familj, alltid strulfamilj. De här

tankarna lever fortfarande kvar, och då blir det svårt att tala om att kroka arm med föräldrarna.

Det gäller alltså för läraren att våga vända på steken. Att våga tro att föräldrarna är kompeten-ta människor som vill sitt barns bästa. Att våga be dem om hjälp och råd. Att ge dem erkännande och skapa en ömsesidig tillit.

– Skapa relationer till barnens föräldrar och ge dem erkännande. Gå från information till dialog, säg ”Lär mig om ditt eget barn!”, uppmanar Waller.

Till den som vill pröva på ett förnyat förhållningssätt i föräld-raarbetet, har Tommy Jurdell ett råd:

– Ha inte för bråttom! Det tar tid att ändra på föreställningar och pröva ett nytt förhållnings-sätt. Ta upp saken på din skola, tala med dina kollegor om hur ni kunde ändra på föreställningar-na. Man måste bestämma sig på en arbetsplats att man tänker på ett visst sätt om föräldrarna och kanske i synnerhet om vissa för-äldrar. Då händer det magiska.

– Utgångsläget ska vara att vi behöver varandra för den unga människans skull, säger Jurdell.

Ingela West

”Kroka arm med varandra”Mikael Nybacka

Skoltrivseln är viktig. Ett gott samarbete mellan lärare och föräldrar bidrar till ett gott klimat i skolan.

Många danska skolor gör i dag ett kontinuerligt arbete för att följa upp nivån på skolelevernas trivsel. Till sin hjälp har de sedan 2008 undersökningsverktyget Termometern.

Termometern ger skolor möjlig-het att ta reda på hur elever och personal mår i skolan. Verktyget, ett formulär på webben, innehål-ler många frågor som grupperas enligt vissa ämnen, till exempel

konflikter, inflytande, hälsa och kost eller fysisk miljö.

– I Danmark har vi till exempel ett växande problem med inkon-tinens. Eleverna vill helt enkelt inte gå till smutsiga, otrevliga toaletter, säger Ole Juhl från Dansk Center for Undervisnings-miljø (DCUM).

Termometern kan modifie-ras efter behov. Man kan välja att göra en heltäckande under-sökning eller bara de delar som känns aktuella. En skola kan också lägga till frågor om det är något specifikt som behöver föl-jas upp. Hela skolan behöver inte heller delta, utan undersökning-en kan riktas till en enskild klass som kan följas upp år efter år. Varje år sammanställer DCUM

en rapport som gör det möjligt för skolorna att jämföra sig med varandra.

Termometern är gratis och an-vändningen frivillig.

– I början var skolorna och lä-rarna negativt inställda. De var rädda att undersökningsresulta-ten skulle leda till fingerpekande och ökad kontroll. Men så funge-rar det inte, och nu gillar man verktyget, säger Juhl.

– Barn har kort tålamod, de vill genast se resultat. Vi ville skapa ett verktyg där det är lätt att få med eleverna i processerna, och lätt att presentera resultaten för eleverna och deras föräldrvr.

Termometern finns på www.termometeret.dk.

Ingela West

Ta tempen på skolan

KORTA FORMULÄRET

Skolbok.fiHar du en gymnasist hemma hos dig och har du märkt hur dyra kursböckerna är? Skolbok.fi är en webbplats där man kan köpa och sälja begagnade skol-böcker. Initiativet till Skolbok.fi kom från en förälder som tyckte att Hem och Skola borde verka för en webbplats där det säljs använda kursböcker. I dag är det Finlands svenska skolungdoms-förbund och Förbundet Hem och Skola som tillsammans står bakom Skolbok.fi.

Stipendier för lägerskola att sökaGrupper som planerar läger-skola för 2011 har nu möjlig-het att anhålla om stipendium från Lisi Wahls stiftelse för studieunderstöd.

Ansökningstiden pågår till 15.10 och för första gången har också gymnasierna möjlighet att söka om stipendierna.

Det är endast skolor som har en föräldraförening som är med i Förbundet Hem och Skola som kan anhålla om understöd.

Mera information och ansök-ningsblanketten hittas på www.hemochskola.fi/lagerskola

Senare skolstart ger pigga eleverUngdomars hälsa och välbefin-nande kan förbättras om de börjar skolan lite senare på mor-gonen. Dessutom är de mindre trötta senare på dagen, rappor-terar Vetenskapsradion i Sve-rige. Det är en grupp amerikans-ka forskare som genomfört en studie bland 200 elever i årskurs 9 till 12 på en skola i delstaten Rhode Island.

Under studiens gång flyt-tade man fram första lektionen för dagen med en halvtimme, från klockan åtta till halv nio på morgonen. I genomsnitt ökade sömntiden med 45 minuter för eleverna, och andelen barn som fick mindre än sju timmars sömn per natt minskade med 80 procent, enligt studien.

Turnerande miniatyrteater om ensamhet och vänskp framförd av Dick Idman.

Turné: 11.10-14.11.2010Gruppstorlek: 50 barnÅlder: 4-7 åringar Pris: 250 €

Kan beställas till daghem och skolor från Viirus kansli.

Turnerande miniatyrteaterföreställning om vänskap och ensamhet!

Spelperiod: 17.11-10.12Pris: 250 €Ålder: 4-8 åringar

09/440223 • www.viirus.fi

” Det tar tid att ändra på föreställningar och pröva ett nytt förhållningssätt.”

14 Vi och vår skola

En trygg skolväg är inte en självklarhet för alla skolbarn. I Kyrkslätt har ett veritabelt kaos på skolans parkeringsplats lett till att Hem och Skola i Kyrkslätt har engagerat sig i frågan om trafiken kring skolan.

– Vi föräldrar får se oss i spegeln, då en del av oss kör med gasen i botten in på själva skolgården, säger Carina ”Lino” Granholm. Tanken med en kampanj vid skol­starten i höstas med föräldrar som trafikvakter var att påminna

om det gemensamma ansvaret för trafiksäkerheten.

I samband med den synliga tra­fikkampanjen ville föreningen uppmärksamma trafikanter om förändrade trafikarrangemang. Nu har själva skolområdet spär­rats av med betonggrisar, som har skepnaden av kaniner, så att ingen ska köra in på skolgården.

Barnen skjutsas mera– Föräldrar skjutsar sina barn mer än någonsin. Detta kombi­nerat med ett ökat elevantal har bidragit till att det är själva tra­

fikplaneringen som borde åtgär­das och ändras, säger Granholm som verkar som ordförande i trafikgruppen.

Välviljan från kommunens sida har i princip varit stor och till ex­empel en motion i fullmäktige om att se över trafikarrangemangen och skolgården har godkänts. Men när konkreta större föränd­ringar i trafikarrangemangen kommer att göras är ovisst och därför fortsätter Hem och Skola i Kyrkslätt att följa upp frågan.

Maarit Westerén

Mikael Nybacka

Frivillig. Carina Granholm följer med trafiken till skolgården.

— Det är bra att Föreningen Hem och Skola i Kyrkslätt är aktiv i trafiksäkerhetsfrågan, anser äldre konstapel Thomas Hellström.

Ett trafikjippo med föräldrar som trafikvakter uppmärksam­mar frågan om det gemensamma ansvaret för den trygga skol­vägen. Hellström har deltagit i trafikgruppens arbete inom Kyrkslätt Hem och Skola.

Rent praktiskt har en polispa­trull varit på plats under vissa morgnar då frivilliga trafikvak­ter följt med morgontrafiken vid Winellska skolan.

Hellström ser klart att det upp­står problem då både bilister, mo­pedister, cyklister och fotgängare möts på det lilla utrymme som skolans parkeringsplats utgör. Just morgnarna är livliga och det

är viktigt att alla som rör sig i tra­fiken håller sig till de trafikanvis­ningar som finns.

– Problemen finns inte inom en viss grupp, utan trafiksyndare finns överallt, säger Hellström.

Kom ihåg hjälmenThomas Hellström anser att det är viktigt att de vuxna föregår med gott exempel och själva an­vänder cykelhjälm.

De vuxna och äldre eleverna borde också beakta att de yngsta elevernas uppfattning om trafi­ken inte är så utvecklad.

– Ett yngre barn kan koncen­trera all sin uppmärksamhet på något helt ovidkommande, som att titta på en fågel, och i tan­karna stiga ut på körbanan utan att se sig för, säger Thomas Hell­ström. Det är bra att föräldrarna övar skolvägen tillsammans med

de yngre eleverna och går igenom vilka farliga situationer som kan uppkomma.

Trimmade mopederMopedisterna är en grupp trafi­kanter som ibland kör ovarsamt. För att få ett mopedkort behöver man bara avlägga ett teoretiskt prov, så en del av mopedisterna saknar praktisk körövning och kan bete sig väldigt oförutsäg­bart i trafiken.

Olagligt trimmade mopeder i kombination med liten kör­erfarenhet kan få förödande konsekvenser.

– Det är viktigt att mopederna är i gott skick och att ungdomar­na inte kör omkring utan körljus eller med dåliga bromsar. Det här borde också föräldrarna tänka på, säger Hellström.

Maarit Westerén

Vuxna är förebilder

Trafikkaos aktiverade föräldrarna

”Det är bra att föräldrarna övar skolvägen tillsammans med de yngre eleverna och går igenom vilka farliga situatio-ner som kan uppkomma.”

Mikael Nybacka

Trafikvett. De vuxnas exempel i trafiken är viktigt, säger äldre konstapel Thomas Hellström.

15Vi och vår skola

Ännu på 1930-talet var tjugo procent av eleverna vid Cygnaeusskolan undernärda. Lärarna hade i början av förra seklet mycket kontakt med hemmen för att övertala föräldrarna att låta barnen komma till skolan. Och skolmaten har alltid varit föremål för diskussion.

När man läser Mardy Lindqvists bok över Bangatans folkskolas, eller Cygnaeusskolans historia får man perspektiv på hur lång vägen varit till vad skolan är i dag.

Trots att boken handlar om en specifik skola blir man som läsare intresserad fastän man inte själv gått där.

Att Finland varit fattigt vet vi, men bilden blir väldigt konkret då man läser om att lärarna tog kontakt med hemmen för att dela ut kläder och skor till barnen så att de kunde gå i skola. Många barn var undernärda, men det var bara de allra fattigaste som fick skolbespisning.

Först under kriget blev skol-maten tillgänglig för alla.

– Jag fascinerades av hur intimt skolans historia förknippas med Finlands historia, säger Mardy Lindqvist, som tillbringat myck-et tid bland papper och arkiv.

Hon har velat göra en bok med levande historia, en bok som väcker minnen och placerar saker i sitt sammanhang. Det har hon lyckats med och de fina fotografi-erna både gamla och nya tagna av Anton Sucksdorff tillsammans med den läckra layouten av Hele-na Kajander bidrar till att också göra den till en coffeetable-bok.

Olidlig trängselPå 1910-talet var trängseln i den nya skolan, som ritats av Helsingfors stadsarkitekt Karl Hård af Segerstad, olidlig. Då trängdes över tusen elever i den vackra jugendskolan och eleverna fick gå i skola omlott från för- till eftermiddagen. Skolans lärare bi-drog aktivt till att skicka barn ut till kolonierna på sommaren och övervaka trädgårdslotterna, som barnen kunde arbeta i för att bi-dra till familjens försörjning med potatis och grönsaker.

Under kriget användes skolan

för bland annat militära ända-mål och skolan var stängd från och till, beroende på hur hotfull situationen var.

– Skolan bombades aldrig, men i ett bombanfall blåstes alla fönsterrutor ut, säger Mardy Lindqvist.

Aktiva föräldrarFöräldrarna har länge spelat en viktig roll för skolans ut-veckling, dels genom Hem- och Skolaverksamheten, dels ge-nom att föräldrarna aktivt an-vänt sin position i direktionen. Direktionen har till exempel påtalat brister i byggnaden och skolmaterialet för skolmyndig-heterna i staden och fått förbätt-ringar till stånd.

– Skolan har tagit vara på sina aktiva föräldrar och öppnat dör-rarna för dem. Förutom sedvan-lig guldkant som man genom basarer samlat ihop pengar till, har Hem och Skola-föreningen i många år bekostat en tryckt skol-planeringskalender. Den är som en skolbok, som vandrar som informationskanal mellan hem-men och skolan, säger Mardy Lindqvist.

Cygnaeus lågstadieskola är i dag med sina 238 elever det största svenskspråkiga lågstadiet i Helsingfors.

Tua Ranninen

Hundra år av skolhistoria

BÖCKER

Cygnaeus lägstadieskola: Hundra år ung av Mardy Lindqvist.Cygnaeusstiftelsen.

Till konstskolan kommer man för att fördjupa sig i skapande arbete samtidigt som alla tankar angående yttervärden stängs ute.

Leena Stolzmann var med om att starta verksamheten i Borgå Konstskola som har engagerat barn och hela familjer redan i ett kvarts sekel. I dag är hon rek-tor för skolan som är den tredje största för barn och ungdomar i Finland.

I år jubilerar skolan med ut-ställningen Med Glädje.

Redan från början, 1985, var efterfrågan på Borgå konstskolas undervisning större än väntat.

– Vi väntade oss kring 60 elev-er men fick 90, som sedan hade ett par timmars undervisning i veckan.

I dag har skolan cirka 700 elev-er. Antalet ökar till 900 elever om man räknar med dem som går på olika kurser som ordnas vid sidan om.

”Barn har hundra språk”– I början av 1980-talet såg jag utställningen Ett barn har hund-ra språk i Stockholm och insåg att konstundervisningen skall börja i tidig ålder.

Stolzmann bekantade sig med Reggio Emilio-pedagogiken ge-nom att besöka staden och verk-samheten i den italienska staden med samma namn.

– Den utgår från barnet som en helhet och respekten människor emellan. Barnen för en dialog via ett konkret arbete samtidigt som de lättare kan prata om saker och ting tillsammans med lärarna, säger hon.

Undervisningen är friare än i grundskolan. Det finns ingen bedömning av arbetet och lärar-na har inga behov av att veta om barnens bakgrund eller hur bar-

net betraktas i skolan. – Här får man i stället koppla

av, stänga yttervärden ute medan man arbetar på sitt projekt.

Barnet får lära ett helt nytt språk, bildspråket, och genom undervisningen får eleverna en allmänbildning inom det vi-suella området. Leena Stolz-mann konstaterar att talesättet övning gör mästaren är något som verkligen stämmer inom konstutbildningen.

– Rent fysiskt sett blir handen vanare och smidigare genom öv-ning samtidigt som eleven får lära sig olika tekniker, konst-historia och om olika kulturer i andra länder.

Uppskatta omgivningenAtt iaktta också de små sakerna i sin omgivning leder till att bar-nen lär sig att uppskatta den och allt det vackra som finns om-kring dem. Det kan vara detal-jer man vanligtvis inte märker i vardagen. Ett misslyckande be-

höver inte vara negativt, utan ger eleven en möjlighet att lära sig hur ett material fungerar, el-ler vad man nästa gång kan göra annorlunda.

– Jag vill tro att de blir lyckliga individer som vet att de själva klarar av att göra saker. För en del kanske det syns genast med-an det hos andra kommer fram senare i livet.

Illusion och verklighetI konstskolan försöker man inom undervisningen lära de äldre eleverna att upprätta ett kritiskt förhållande till olika medier. Samtidigt får de lära sig att an-vända datorn inom konsten. Den får inte ändå ta över och bli herre inom genren.

– Vi kan till exempel jobba med fotoprogram som Photoshop och gå igenom hur alla kan se bra ut genom bildmanipulation.

Det är nyttigt att veta hur de till synes perfekta bilderna av olika kändisar blir till. Det ska-par också insikt i att ingen är per-fekt fastän fotoprogrammet kan framkalla en sådan illusion.

Trots att konstskolstudier för barn ligger Stolzmanns hjärta nära vill hon att föräldrar skall ta sig en funderare över hur mycket fritidsintressen barnet skall ha.

– Det är en utmaning att välja. Olika hobbyer kan vara jättebra, men blir det för mycket kan bar-net bli överansträngt.

– Man måste också kunna til-låta barnet att sluta, men valet skall göras i hemmet, inte hos oss, säger hon.

För det mesta njuter skolans elever att komma till konstsko-lan för att skapa, eller bara att kladda av all hjärtats lust. Det är inte längre en självklarhet och något man kan göra i alla hem.

Marit Björkbacka, text och foto

Konstskolan en succéBra ställe. Joakim af Hällström trivs med friheten och skapandekraften i konstskolan

Jubileum. Leena Stolzmann, som var med om att starta verksamheten för tjugofem år sedan, är i dag rektor för Borgå Konstskola.

16 Vi och vår skola

Det handlade inte bara om en vanlig skolgång med ordinarie undervisning för de äldsta eleverna i Öja skola i Österbotten förra läsåret. Varje torsdag höll många av dem till ute i en liten byggnad på gårdsplanen där de deltog i ett intressant projekt.

–Vi har fött upp fiskyngel och det har varit jätteintressant och ro-ligt att följa med dem när de har vuxit, säger Wilma Möller.

Hon och kompisen Jenny Sil-vander har spenderat många timmar vid den högklassiga an-läggningen för fiskyngelodling. Till uppgifterna har hört att mäta pH-värdet och att byta vattnet i anläggningen.

– När vi mäter surhetsvärdet har vi en mätare med en sladd som vi lägger ned i vattnet. Det har aldrig varit några problem med surt vatten och hela tiden har det legat kring ett pH-värde på 7,0, berättar Jenny.

Siken är en utrotningshotad fiskart. För att hjälpa stammen växa till sig har eleverna vid Öja skola fött upp cirka 150 000 sik-yngel, som släpptes ut i vatten-dragen i våras.

–Därför vill vi hjälpa till och det har varit roligt att se ynglen växa. Vi följde med deras utveck-

ling hela vintern och våren och nu får vi bara hoppas att många av dem klarar sig, säger Wilma.

Det var i slutet av april som ynglen släpptes ut i närliggande bäckar i Öja. Flickorna hoppas att de klarar sig så att de kan växa till sig och bli stora och feta sikar i framtiden.

– Nu får ingen fiska upp dem och ta dem när de är små, säger Jenny.

Båda har genom deltagandet i projektet fått ett nytt perspek-tiv på hur fiskar föds och växer. Förutom att de har bytt vatten

och mätt värden har gruppen också studerat andra intressanta saker.

– Vi har bland annat fiskat upp döda romkorn som vi har under-sökt i mikroskop. Vi hittade ock-så en okänd larv i vattnet som vi studerade. Nu ska vi också skriva ner allt vi lärt oss i en bok och do-kumentera processen, säger de.

Teori och praktikFör två år sedan gjordes det förs-ta försöket att föda upp fiskyng-el vid Öja skola. Men den gången överlevde inte ynglen på grund

av att vattnet i anläggningen var för varmt.

–Ynglen kläcktes för tidigt vil-ket bidrog till att försöket miss-lyckades, säger Roy Sundfors, styrelsemedlem i Öja fiskelag, som har ansvarat för projektet.

Enligt honom är hemligheten bakom en lyckad uppfödning att vattnets temperatur är till-räckligt lågt, i närheten av noll grader. För att fjolårets projekt skulle bli framgångsrikt var han tvungen att konstruera en helt ny anläggning.

– Vi installerade en kylanlägg-ning och det gjorde att ynglen inte kläcktes för tidigt. Jag ska modifiera anläggningen ytterli-gare så att vattnet blir ännu kal-lare, berättar han.

Processen med att föda upp yngel börjar på hösten när sik-rommen levereras i slutet av ok-tober. Därefter läggs den befruk-

tade rommen i ett glasrör där vattnet cirkulerar.

– Det tar cirka 220 dygn för rommen att kläckas och sedan ska de växa till sig någon millime-ter till innan de är redo att släp-pas ut. Ynglen släpptes ut i bör-jan av maj då vattnet var kring 4–5 grader varmt.

Hoppas på fortsättningUppfödningsprojektet vid Öja skola sponsoreras av lokala fö-retag, marinbiologiska institu-tet och med bidrag från Karleby stad. Hem och Skola deltar inte i omkostnaderna, men fören-ingen i Öja har bland annat be-kostat en bussresa till Lappfors fiskyngelodling.

– Vi hoppas att projektet kan fortsätta, men det återstår att se i vilken skala det blir. Allt handlar om att få sponsorer och vi hop-pas på projektpengar, säger sko-lans rektor Bengt Huhta.

Han säger att skolans roll är att dokumentera det eleverna har lärt oss och föra vidare till nästa generation så att kunskaperna blir förevigade.

– Det här har varit ett utmärkt experiment och ett bra exempel på hur man enligt läroplanen kan ta vara på sin närmiljö.

Christoffer Thomasfolk, text och foto

Elever i Öja födde upp fiskyngelRoligt projekt. Femteklassisterna Wilma Möller och Jenny Silvander har hjälpt till att föda upp sikyngel i Öja.

Pyttesmå. Här är fiskynglen cirka 10 millimeter och är redo för att släppas ut i vattendragen.

”Det här har varit ett utmärkt experiment och ett bra exempel på hur man enligt lä-roplanen kan ta vara på sin närmiljö.”