vad händer med medieetiken? · handlar om institutionaliserade lösningar på etiska problem....

| 1

Vad händer med medieetiken?

Systemändringar i Sverige och Storbritannien – efter Leveson

2 |

Stiftelsen Institutet för mediestudierNorra Benickebrinken 2, 111 31 Stockholm

Telefon: +46-(0)8-656 78 [email protected] www.mediestudier.se

Vad händer med medieetiken?Systemändringar i Sverige och Storbritannien – efter Leveson

Mikael Bergling, Nils Funcke, KG Hammar, Martin Jönsson, Per Edgar Kokkvold, Ulrica Widsell, Susanne Wigorts Yngvesson, Torbjörn von Krogh (red)

© Författarna och Sim(o) 2013Utgivare: Stiftelsen Institutet för mediestudierTryck: Elanders Sverige AB, Mölnlycke 2013

Produktion: eddy.se ab, Visby 2013ISBN 978-91-980631-2-7

Innehåll | 3

Innehåll

Utgivarens förord ..................................................... 5

Torbjörn von KroghMedierna, medieetiken och staten – om hotets betydelse för självsaneringen .................................... 11

Mikael BerglingNy enkät visar brett stöd för breddad medienämnd ............................................................. 39

Martin JönssonLärdomar av Leveson ................................................ 63

Nils FunckeYrkesetiken central för mediernas trovärdighet ...... 79

Susanne Wigorts Yngvesson och Ulrica Widsell diskuterar via mejl:Individ eller organisation – vem ansvarar för yrkesetiken? .............................................................. 91

Per Edgar Kokkvold, kanslichef för norska PON som praktiserar:Direktesendt presseetikk i web-tv ........................... 119

4 | Innehåll

KG HammarJournalisten och det personliga ansvaret ................. 131

Författarna ................................................................ 141

Bilaga ASpelregler för press, radio och TV ........................... 145

Bilaga BLeveson om pressens historiska svar på krav om skärpt självsanering: ”A distinct and enduring resistance to change” ....... 153

T v Krogh, red (2013): Vad händer med medieetiken? Stockholm: Sim(o) | 5

Utgivarens förord

De frivilliga systemen med självpåtagna medieetiskaregler och branschfinansierade klagoinstanser är igungning i många länder. Tydligast märks detta i Stor-britannien, där klagoorganet Press Complaints Com-mission, PCC, dödförklarades i samband med av-slöjandet 2011 av Murdoch-tabloiden News of theWorlds mer eller mindre kriminella arbetsmetoder.Sedan dess har domaren Brian Leveson undersöktbakgrunden till skandalen inom pressen, men även le-tat rötter inom polisen och det politiska systemet sominte ingripit mot pressen trots många varningssigna-ler. Leveson utsågs av regeringen, utrustades med enkvalificerad stab och med befogenheten att förhöravittnen – även premiärministrar – under ed.

Levesons utredning utmynnade i konkreta förslagtill en skärpt självsanering (Leveson, 2012). Det tidi-gare organet PCC ingrep inte mot News of the World,det sysslade med jämkning mellan olika parter ochinte med reell sanering, var Levesons slutsats. Blandorsakerna till kollapsen för PCC finns en efterkrigs-historia med sex tidigare statliga utredningar som på-pekat missförhållanden inom pressen, brister som ald-rig riktigt åtgärdats (se även Bilaga B). Med en poli-tisk elit som uppvaktar – och uppvaktas av – medie-

6 | Utgivarens förord

ägarna med Murdoch och hans vasaller i spetsen,vilket lett till intima och delvis slutna relationer. Samtmed en ekonomiskt försvagad press som inte skyttnågra medel för att sälja lösnummer – och som käntsig skyddad av sina politiska och polisiära kontakter.

Förhandlingar mellan de politiska partierna, olikafalanger inom medierna och medieoffer/mediekritikerpågår våren 2013 när detta skrivs. En känslig fråga iStorbritannien, som inte har en skriven konstitution,är statens roll i förhållande till pressfriheten. Levesonföreslog inte statlig reglering av pressens innehåll,men att förekomsten av pressens egen självregleringskulle stadgas i lag. En lösning som påminner om deirländska och danska modellerna.

Martin Jönsson, kulturchef på Svenska Dagbladetnär texten skrevs och nu biträdande programdirektörpå Sveriges Radio, har ingående följt Levesons utred-ning och resonerar i ett kapitel i denna bok om vilkalärdomar som kan dras – för England och för Sverige.

Staten

En fråga som återkommer gång på gång i debatten ommediernas uppförande och sociala ansvar är statensroll. Har staten en legitim uppgift att sätta gränser ochdiskutera metoder för detta? Eller är det ett uttryckför orättmätiga ambitioner och för politikers egenin-tresse av att begränsa mediernas granskande verksam-het? Här har jag givit mig själv uppdraget att lyftafram några historiska tendenser och diskutera dessa.

Utgivarens förord | 7

Sverige

I Sverige är det medieetiska systemet under omdaningliksom i Storbritannien, men av andra skäl än där.Tidningsutgivarna som finansierat systemet har för-svagats ekonomiskt, i anslutningsgrad och i infly-tande. Medieutvecklingen har lett till att mediefor-merna glider samman. Tidningarna producerar radiooch tv, både i egna kanaler och på nätet. Radio- ochtv-företagen skriver texter på sina sajter. Den medie-etiska granskningen i Sverige är, med nordiska mått,ovanligt uppdelad. I Sverige finns Allmänhetens press-ombudsman, PO, och Pressens opinionsnämnd, PON,som hanterar klagomål mot det som publiceras i tid-ningarna. Yrkesetiska nämnden, YEN, inom Journa-listförbundet hanterar klagomål mot journalisternasarbetsmetoder. Statliga Granskningsnämnden för ra-dio och tv har tillsyn över svensk radio och tv.

I de övriga nordiska länderna har klagohante-ringen sedan åtskilliga år samlats till ett enda organför alla medier, ett organ som hanterar både arbets-metoder och publiceringar. Förslag att göra likadant iSverige har debatterats under senare tid. Sim(o) bi-drog härom året med en bok som sammanfattade denorska erfarenheterna av att gå från ett uppdelat tillett samlat system. Boken ”Den Norska Modellen”(von Krogh, 2010) visade bland annat hur aktivamedieföreträdare fick politikerna att avstå från en delav sitt inflytande över norsk radio och tv.

Nils Funcke har för organisationen Utgivarnasräkning gjort en undersökning av hur en sammanlägg-ning skulle kunna gå till i Sverige (Funcke, 2013). Or-


ganisationen beslöt i mars 2013 att skicka ut utred-ningen till olika intressenter för synpunkter på upp-lägget. Ett färdigt förslag kan troligen presenterasförst till hösten

Nils Funcke föreslår en lösning i olika steg. Till enbörjan samlas behandlingen av det som publicerats iradio, tv, webb och press i Mediernas etiska nämnd,MEN, med stöd av Allmänhetens medieombudsman,MO. En del av Granskningsnämndens hantering flyt-tas över till MEN. Finansieringen av verksamhetenbreddas. I nästa steg bör klagomål mot journalister-nas arbetsmetoder, yrkesetiken, föras över till MEN.

Yrkesetiken

Utredningens kapitel om yrkesetiken finns återgivet idenna bok, med en inledning av Nils Funcke. Dess-utom fördjupar etikforskaren Susanne Wigorts Yng-vesson och YEN:s ordförande Ulrica Widsell, tillikavice ordförande i Journalistförbundet, diskussionenom yrkesetiken i en mejlväxling. Fungerar tillsynen avarbetsmetoderna med dagens modell? Vilka andramodeller finns? Mejlsamtalet utgår delvis från Su-sanne Wigorts Yngvessons text i boken ”Vem gran-skar granskarna?” (Wigorts Yngvesson, 2012).

Yrkesetiken bör behandlas ihop med det som pub-liceras anser en stor majoritet av de företrädare för fö-retag och folkrörelser som frilansjournalisten MikaelBergling frågat i en enkät för denna bok. Däremot äropinionen delad bland medieföreträdarna.

Utgivarens förord | 9

Allmänhet – öppenhet

Ett nytt medieetiskt system är inte en angelägenhet en-bart för mediernas folk. Systemet ska hjälpa männi-skor utanför medierna som drabbats av publicitets-skador att klaga och få sin klagan prövad. PO uttydsAllmänhetens pressombudsman och allmänheten harrepresentanter i Pressens opinionsnämnd som är medoch bedömer klagomålen. Men hur är engagemangetför PO/PON ute i samhället? Vilken roll inbjuds me-dieanvändarna att fylla?

Även här tror jag att vi kan ha glädje av norska er-farenheter. Sedan nästan fem år har norska PressensFaglige Utvalg, PFU, som är motsvarigheten tillsvenska PON, vid varje möte direktsänt sin behand-ling av tre ärenden i webb-tv. Detta skapar möjlighe-ter för envar att följa diskussionerna och själv bedömahalten i de argument som används. Antalet tittare va-rierar enligt norska Journalisten, som sköter utsänd-ningarna, mellan 500 och 2000. För- och nackdelarmed detta öppna arbetssätt förmedlas av Per EdgarKokkvold, generalsekreterare i Norsk Presseforbundsom är huvudman för PFU.

Se människan

Gemensamt för många bidrag i denna bok är att dehandlar om institutionaliserade lösningar på etiskaproblem. Abstraktioner som staten, politikerna, me-dierna, medieetiken och allmänheten virvlar runt påsidorna. De har sitt berättigande, men det finns ocksåett behov av att påminna om att det är en människasom skriver en text, som gör ett inslag. Och det är en


människa som kan bli drabbad av denna text, dettainslag. Vilken är den enskilda människans utrymme idet institutionaliserade system som skiljer på ansva-riga utgivare och alla andra?

Förre ärkebiskopen KG Hammar reflekterar överjournalisternas förhållande till medmänskliga möten ibokens sista kapitel.

Torbjörn von Krogh föreståndare Sim(o)

Referenser

Funcke, Nils (2013). Medieetik och självsanering – skiss till en vidgad och stärkt prövning. Stockholm: Utgivarna. Nedladdad 15 mars 2013 från http://www.utgivarna.se/images/Filer/Nils%20Funckes%20rapport%20PO-MO%202013-03-06.pdf

von Krogh, Torbjörn (red.) (2010). Den Norska Mo-dellen. Medieetisk självreglering av radio, tv, webb och press – efter att politikerna backat. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

Leveson, Brian (2012). An inquiry into the culture, practices and ethics of the press. Nedladdad 15 mars 2013 från http://www.official-docu-ments.gov.uk/document/hc1213/hc07/0780/0780.asp

Wigorts Yngvesson, Susanne (2012). Yrkesetik javisst – men vilken yrkesetik? I Torbjörn von Krogh (red.) Vem granskar granskarna? Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.


Torbjörn von Krogh

Medierna, medieetiken och staten – om hotets betydelse för självsaneringen

”… ett hot om framtida lagstiftning [kan] spela en nyttigroll och förmå tidningar som syndat på nåden till ökadsjälvdisciplin och självrannsakan.”

Riksdagsledamoten och f d chefredaktören för social-demokratiska Ny Tid i Göteborg, Kaj Björk, i riksdagensförsta kammare 15 mars 1967.

Relationen mellan medierna och den demokratiskastaten vad gäller mediernas innehåll framställs iblandsom antagonistisk och med helt motstående intressen.Å ena sidan sägs medierna stå för friheten, politikernavill inskränka denna frihet och beskrivs då av medie-företrädare med favoritbeteckningen ”klåfingriga”. Åandra sidan finns exempel på politiker som hävdar attmedierna spårar ur för lätt, de betecknas som lättsin-niga vinstmaximerare som bör tyglas.

Men en sådan beskrivning täcker inte hela bilden.Tidigare forskning (Weibull & Börjesson, 1995;Raaum, 2003; McQuail 2003) och egna studier (vonKrogh, 2006; von Krogh 2009; von Krogh, 2012) pe-kar snarare mot en gråzon mellan stat, medier, mark-nad och samhälle där intresset av utspel om hårdare

12 | Torbjörn von Krogh

tag mot medierna ibland kan sammanfalla mellan statoch medier. Där balansen dem emellan förhandlasfram direkt som i dagens England och 1960-taletsSverige, eller indirekt via omvägar, allianser och om-bud som i gårdagens England och dagens Sverige. Därdet också kan ligga i politikernas intresse att under-stödja kampanjer för mediernas frihet.

I detta kapitel diskuterar jag några historiska ex-empel på förhållandet mellan stat och medier ochframhåller betydelsen av att inte fastna i en endimen-sionell syn på statens roll.

Statens roll i tre olika modeller

Synen på staten skiljer sig åt i olika delar av världenvilket också påverkar vilken roll den har i förhållandetill medierna. Trots att exempelvis USA och Sverigevar bland de första i världen att i grundlag garanterapressfrihet (tryckfrihetsförordningen i Sverige 1766och första tillägget till USA:s konstitution 1791) såvar förutsättningarna olika för hur relationen mellanpressen och staten skulle utvecklas. I USA frigjordeden unga republiken sig från en förtryckande kunga-makt och pionjärerna såg till att statens inflytandeskulle hållas i schack på flera olika sätt. I Sverigeskedde nedmonteringen av kungamakten etappvisoch mindre dramatiskt. Statsmakten i sig var det ingetfel på, men den skulle förankras och legitimeras avfolket och inte av kronan.

Inställningen till staten är en av de fyra dimensio-ner som medieforskarna Daniel Hallin från USA ochPaolo Mancini från Italien undersökt när de jämför

Medierna, medieetiken och staten – om hotets betydelse … | 13

mediesystem i Europa och Nordamerika (Hallin &Mancini, 2004). De övriga dimensionerna är medie-marknadernas utveckling, politisk parallellism (even-tuella kopplingar mellan politiska partier och medier)och framväxten av en journalistisk profession. Hallin& Mancini visar att olikheterna mellan USA ochSverige inte är en tillfällighet, de ingår i ett störremönster.

Hallin & Mancini identifierar tre typer av medie-system:

1) Den liberala marknadsmodellen i Nordamerikaoch Storbritannien med huvudsakligen kommersi-ella, marknadsstyrda medier i USA men med enstarka public service-medier i Storbritannien. Sta-ten garanterar pressfriheten men ska i övrigt hållasig undan. Nationella system för självreglering sak-nas i USA, men har utvecklats i UK.

2) Den demokratiskt korporativa modellen i de norradelarna av Europa (däribland Sverige) med en ak-tiv men begränsad statlig inblandning och med enblandning av marknadsstyrda och icke-marknads-styrda medier. Länderna har förhållandevis starkaoch formaliserade nationella system för självregle-ring och ansvarsutkrävande. Den första opinions-nämnden kom 1916 i Sverige. Samtliga länder igruppen har opinionsnämnder (press councils). Ettutmärkande drag för modellen är den starka ställ-ning sociala organisationer som fackföreningar,arbetsgivarorgan och religiösa samfälligheter har.

3) Den polariserade pluralistiska modellen vid Me-delhavets nordliga stränder med en starkare statlig


styrning, mindre utvecklade kommersiella medieroch med ett samband mellan medier och partipoli-tik. Inget av länderna i denna grupp har någon na-tionell opinionsnämnd (press council). Synen påsocialt ansvar skiljer sig helt från de två andra me-diesystemen. Varför utkräva ansvarighet om allaändå anser att medierna är partiska till förmån förolika intressen? Staten spelar en stor men komplexroll i dessa samhällen.

Jag kommer i fortsättningen av kapitlet att koncen-trera mig på förhållandet mellan staten och mediernassjälvsanering inom de två första modellerna undertiden efter andra världskriget.

Hutchins i USA

I USA, landet med den renodlade liberala marknads-modellen, tillsatte medieägaren Henry Luce en privatutredning om mediernas frihet i framtiden. Rektornför Chicagos universitet Robert Hutchins samlade enskara framstående akademiker som 1947 publiceradesin utredning ”A Free and Responsible Press” (Leigh,1947). Författarna levererade hård kritik mot ökandeägarkoncentration och sjunkande kvalitet på innehål-let. Pressen måste ta ett större ansvar för det de publi-cerar; endast en ansvarig press kan vara en fri press.Självreglering och självkritik behövs. Om inte pressentar sitt ansvar måste samhället ingripa, hette det. Ut-redningen mötte ingen större förståelse från pressen;”A Free Press (Hitler Style) Sought for U.S.” löd enrubrik i Chicago Tribune (von Krogh, 2008, s. 17).


Under 1960-talet var kritiken hård – från vänsteroch från höger (även från Nixon-regeringen) – mot deetablerade medierna. Regeringen hotade till och medatt dra in dagstidningarnas tv-licenser om de inteskötte sig, men detta var ett undantag från regeln omgrundläggande pressfrihet. En reaktion från ett 50-talredaktioner var att inrätta egna självsanerande om-budsmän för läsarna. På 1970-talet gick några av om-budsmannatidningarna vidare och försökte dra igången nationell klagonämnd, the National News Coun-cil. Men kritiken för inblandning utifrån i pressensangelägenheter var hård, exempelvis från New YorkTimes, och försöket dog ut 1984 efter elva år. Dockvann tanken om ett socialt ansvar, som bland annatförespråkats av Hutchins, långsamt insteg. Teorier omett informellt socialt kontrakt, grundlagsskydd motsocialt ansvar, formulerades.

Det utvecklades en slags självsanering på enskildaredaktioner, ofta efter egna övertramp och etiska fa-däser. Ett exempel är New York Times, som efter atttidigare ha kritiserat systemet med ombudsmän förläsarna, själv införde en Public Editor 2003 när tid-ningens kontrollsystem fullständigt kollapsat i sam-band med Jayson Blair-skandalen.1

Royal Commissions i UK

Storbritannien representerar enligt forskarna ocksåden liberala marknadsmodellen, men med en annan

1) Jayson Blair var en reporter som avslöjades med att bland annat hakopierat andras artiklar, beskrivit fiktiva händelser och gjort påhittadeintervjuer.


mediestruktur (ett brett spektrum av stora nationellatidningar samt en stark och uppskattad public service-verksamhet) och med en lite mindre antagonistisk in-ställning till statens roll och ansvar på området.

Även i Storbritannien tillsattes en stor utredningefter kriget, också den ledd av en ansedd akademiker,moralfilosofen David Ross. Till skillnad från USAkom initiativet från journalisternas fackförening ochfrån några dem närstående parlamentsledamöter.Labour-regeringen tog upp kravet och tillsatte 1947en kunglig utredning, a Royal Commission. Rappor-ten var klar 1949 och innehöll kritik mot brittisk jour-nalistik och mot brittiska redaktörer för sjunkandekvalitet som inte bara hotade pressen själv, men ävenlandets välfärd. Receptet var att inrätta en klago-nämnd för pressen med resurser att utdela sanktioner.Medieföretagen lovade att sätta igång, men drog föt-terna efter sig. Efter fyra år hotade parlamentet medlagstiftning, då vaknade branschen upp och skapadethe Press Council, som dock inte uppfyllde de krav omresurser och sanktioner som utredningen föreslagit.

Mönstret upprepades med nästa kungliga kommis-sion som levererade sin rapport 1962. Pressen kritise-rades för att inte ha genomfört de åtgärder som Rossföreslagit, missförhållanden kvarstod. Om inte pres-sen åstadkommit vad som behövdes inom två år, före-slog den nya utredningen att kraven skulle lagfästas.Pressen reagerade snabbare denna gång och öppnadeklagonämnden för representanter för allmänheten.

Mönstret återkom med nya utredningar och nyarapporter 1972, 1977, 1990 och 1993. Kraven uppre-pades om ökade resurser, ökade möjligheter till sank-


tioner, mindre styrning av klagonämnden från pres-sens sida och större inflytande för allmänheten. Hotom lagstiftning bidrog till förändringar, men inte såomfattande som utredningarna gång på gång före-slog.

Sverige efter kriget

Under andra världskriget ingrep staten mot tidningar-nas innehåll. Samlingsregeringen genomförde konfis-kationer och indragningar, skickade ut ”grå lappar”med anvisningar om innehållet, utfärdade transport-förbud, genomdrev en censurlag med mera. Riksda-gen var inte helt enig om åtgärderna – men merpartensatte den av regeringen påbjudna försiktigheten fram-för pressfriheten. Inte heller chefredaktörerna var helteniga. Kända namn som Torgny Segerstedt och TureNerman försökte publicera kritiska artiklar, liksomredaktörer bland annat i Eskilstuna och Västerås.Men merparten följde riktlinjerna och Dagens Nyhe-ters chefredaktör administrerade själv pressens själv-censur som ordförande i statliga pressorgan.

Under krigsåren låg verksamheten i Pressens opini-onsnämnd nere. 1945 drog den igång igen och denförsta fällningen gällde Expressen. Expressen kommed sitt första nummer hösten 1944 och blev snabbten måltavla för presskritiker som varnade för pressensförfall med löpsedlar om brott och sex. Den nya tid-ningen fick snart fler och fler läsare och upplagekrigetmellan kvällstidningarna Aftonbladet, Aftontidning-en och Expressen hårdnade. Vilket i sin tur ledde till


att kritiken mot kvällspressen – och särskilt mot Ex-pressen – ökade.

Enstaka röster höjdes i riksdagen för en begräns-ning av pressens aktiviteter. Två ledamöter föreslog1947 förbud mot idoliserande bilder av brottslingar ipressen, men fick inte gehör i Konstitutionsutskottet,KU. Det skulle strida mot grundlagens skydd av tryck-friheten, hette det, och dessutom hänvisades till Pres-sens opinionsnämnd som sanerande kraft. KU:s ord-förande Harald Hallén, S, höll dock ett ljungande tali riksdagen. Han kunde inte hota med lagstiftning,utan föreslog i stället att de politiska ungdomsförbun-den skulle organisera en bojkott av kvällspressen; ”detenda vapen som biter” (von Krogh, 2006, s. 137).

Mediekritiken i Sverige ledde inte till någon akade-mikertung utredning som i USA och England. Där-emot avlönade ledningen för Expressens moderbolagDagens Nyheter en extern utredare som granskade omExpressens övertramp var värre än de övriga kvälls-tidningarnas. Denne kom fram till att Aftonbladet, Af-tontidningen och Expressen hade olika specialitetervad gällde brott, sex och sensationer men att de varganska jämförbara i stort (von Krogh, 2006, s. 141).

Det fanns en växande kritik av ”sensationspres-sen” runt 1950, men den ledde inte till sådana åtgär-der att den tvingade pressen till reträtt, ursäkter ochskärpt självsanering. Detta berodde dels på att kriti-ken var splittrad på viktiga arenor. Ett antal äldre eta-blerade publicister dundrade mot Expressen på sinaledarsidor medan åtskilliga yngre journalister hylladeExpressens mer respektlösa stil. Även inom exempel-vis kulturlivet och läkarkåren tenderade åsikterna att


gå isär mellan de etablerade med några år på nackenoch de yngre och ibland mera radikala. Utvecklingenpå marknaden var besvärlig för presskritikerna. Å enasidan växte deras oro när Expressens upplaga ständigtökade – det i deras ögon dåliga inflytandet nådde alltfler – men å andra sidan blev det svårare att hävda attExpressen saknade stöd för sin journalistik utan attomyndigförklara läsarna.

En viktig faktor för att stävja kritiken saknades;politikerna agerade inte. De var som sagt passiva tillföljd av kritiken mot de statliga ingreppen mot pressenunder krigsåren. Det var inte politiskt läge att skärpatonen mot pressen när riksdagen samtidigt utarbetadeen ny tryckfrihetsförordning som skulle avskaffa dekryphål som samlingsregeringen begagnat sig av. Menkritiken mot statens ingrepp i början av 1940-taletklingade så småningom av. Tidningsutgivarnas vdAllan Hernelius (sedermera riksdagsledamot M) rap-porterade till sin styrelse 1949 att inställningen i riks-dagen var på väg att skärpas. Och riksdagsledamotenRolf Edberg, S, som var ordförande i Publicistklubben,skrev 1953 att pendeln nu slår tillbaka mot presssenpå Helgeandsholmen (riksdagen).

Pressen står ingalunda utan skuld till denna förändring.Den bär tvärtom huvudansvaret, även om en pendel-svängning måhända under alla förhållanden varit attförutse. Friheten har icke alltid och allestädes kombine-rats med det ansvar den förutsätter. (von Krogh, 2006,s. 138)


Sverige på 1960-talet

På 1960-talet växte en ny våg av kraftig kritik, främstmot kvällspressen, fram i Sverige. Och nu var förhål-landena annorlunda jämfört med 1940-talet. Upp-lagorna var visserligen höga, men kritiken mot över-trampen i upplagekriget mellan Aftonbladet och Ex-pressen på de olika arenorna var mera samstämmig.Journalistförbundet pressas att agera och beslutar omriktlinjer för sina arbetsmetoder, en yrkeskodex. Tid-ningsutgivarna tillsätter en sanktionskommitté. Fram-för allt märks skillnaden på den politiska nivån. Riks-dagsledamöterna hålls inte tillbaka av hänsyn till tidi-gare indragningar och transportförbud. De hotar medlagstiftning som tänjer på grundlagens gränser och an-ser inte att det räcker med att hänvisa till Pressens opi-nionsnämnd, PON. Tvärtom är PON för passiv ochtandlös, anser de, och kräver en rejäl skärpning avnämndens arbete och sanktionsmöjligheter.

Kaj Björk, den siste chefredaktören för västsvenskaS-tidningen Ny Tid (nedlagd 1963), oroade sig överatt de kvarvarande (borgerliga) tidningarna skulle fåför stor makt. Har de präglat en berättelse finns detinga motbilder, har någon misshandlats i pressen fårdenne svårt att ge sin version. Kaj Björk ville 1967införa en lagstadgad genmälesrätt för att begränsaförstatidningarnas (borgerliga) dominans och för attmotverka tendenser till vad han menade var en sjun-kande yrkesmoral. Även om det inte gick att införagenmälesrätten nu så var det i sig ett värde att på-minna pressen om denna möjlighet. Det var nu han


yttrade de ord jag citerade inledningsvis. Här är helacitatet, ur riksdagsprotokollet:

Men jag kan tänka mig att även om frågan inte i dag ärmogen kan ett hot om framtida lagstiftning spela en nyt-tig roll och förmå tidningar som syndat på nåden tillökad självdisciplin och självrannsakan. (von Krogh,2009, s. 21)

Hur Ingvar Carlsson och andra politiker drev pressentill eftergifter i konstruktionen av Allmänhetens press-ombudsman och den nya Pressens opinionsnämnd vidslutet av 1960-talet har jag skildrat tidigare (vonKrogh, 2009). Här kan det räcka med ett kort (redi-gerat) utdrag:

Tisdag 11 mars 1969 tågar Pressens samarbetsnämnd tillRosenbad, Strömgatan 24, två trappor upp. Där huserarkonstitutionsutskottet. Politikerna i utskottet har avkanslichefen fått underlag (bland annat pressklipp omExpressens kritik av Pressens opinionsnämnd) och enlista med förslag till frågor, bland andra om ”mera offi-ciella pressetiska normer”, om självsaneringens effektivi-tet och om synen på ett eventuellt statsbidrag till detpressetiska arbetet.

Publicistklubbens och samarbetsnämndens ordfö-rande Gustaf von Platen föredrar samarbetsnämndensnya, skärpta förslag och försäkrar att pressorganisatio-nerna menar allvar med självsaneringen.

– Det var ganska tuffa tag från statsmakten som jagminns det, säger Sören Olofsson, då ordförande för SJFsamt ledamot av samarbetsnämnden och sedermerachefredaktör för Västerbottens Folkblad, när jag inter-vjuar honom långt senare.


– Det var en jobbig period. Vi hade några affärer ibakgrunden och det var mycket som rörde sig i samhäl-let. Vi träffade folk från regeringssidan och förde samtalmed dem, jag minns Sture Palm och Annie Wallentheim.

Hur kändes det att faktiskt förhandla med staten? – För oss gällde det att mota Olle i grind, svarar Sören

Olofsson. Nu efteråt undrar jag varför de inte velat in-gripa på nytt mot pressen som den har utvecklat sig. Deproblem vi diskuterade då är ju småsaker mot vad me-dierna gör idag.

Journalistförbundets ombudsman CH Hernlund skrevdirekt i Journalisten om mötet med KU. Politikernas kri-tiska inställning framgick klart:

”Det framstår som mycket angeläget att pressorgani-sationerna så snabbt som möjligt visar att man själv kanvidta effektiva åtgärder för en sanering på det pressetiskaområdet. (…) Från pressens sida har man självfallet settdet som värdefullt att KU berett Pressens samarbets-nämnd och Pressens opinionsnämnd tillfälle att redo-göra för vidtagna och planerade åtgärder.” (Ibid., s. 38)

Nordiska varianter

Utrymmet medger inte någon uttömmande redogö-relse för förhållandet mellan staten och mediernassjälvsanering i de övriga nordiska länderna. Men detär intressant att se hur stora likheterna – och skillna-derna – mellan de fyra grannländerna är.

I Finland hanterar Mediernas opinionsnämndsamtliga medier och behandlar såväl arbetsmetodersom publiceringar. Staten har länge finansierat en an-senlig del av MON:s budget med motiveringen att detfrivilliga systemet minskar trycket på de finska dom-stolarna, vilket innebär en besparing för staten. I dag


har bidraget från staten minskat till en fjärdedel avkostnaderna.

I Danmark hanterar Pressenævnet samtliga medieroch såväl arbetsmetoder som publiceringar. Danmarkskiljer sig från övriga nordiska länder på så sätt attpolitikerna inte bara hotade med lagstiftning – utanäven verkställde hotet. Staten var missnöjd med attmedieutgivare och journalistförbund inte kundekomma överens om reglerna för en gemensam klago-hantering och införde därför i lag att ett oberoendeklagosystem måste finnas. Systemet finansieras av me-dierna själva, som också utformat (och utformar –nya regler väntas sommaren 2013) det etiska regel-verk som man utgår ifrån. Internationellt – exempel-vis i EU-sammanhang – talas om reglerad självregle-ring, eller samreglering (co-regulation).

I Norge hanterar Pressens Faglige Utvalg samtligamedier och bedömer såväl arbetsmetoder som publi-ceringar. Sim(o) har tidigare givit ut en bok (vonKrogh, 2010) om de norska erfarenheterna av att sta-ten lämnade ifrån sig en del av sin tillsyn över eter-medierna till PFU. Just en sådan operation som dennya svenska organisationen Utgivarna har utrett(Funcke, 2013) och som majoriteten av medlemmarnafrämjar. I Sim(o)-boken framhåller den dåvarande an-svarige politikern, kulturministern Åse Kleveland, attbred mediekritik och hot om lagstiftning underlättadeprocessen. En medieforskare, tidigare knuten till PFU,framhåller för sin del att PFU:s proaktiva strategi,goda rykte som central samlande kraft för medie-etiken och goda personkontakter bidrog till fram-gången.


Här följer ett utdrag av en intervju med Åse Kleve-land, gjord av journalisten Christer Källström, ur bo-ken:

– När regeringen Brundtland övertog regeringsmakten1990 efter den borgerliga perioden, var situationen påmedieområdet närmast kaotisk, ja, rena ”Texas”, sägerÅse Kleveland. Radio- och tv-monopolet hade upplösts,men utan att ett fungerande regelverk etablerats. Vi in-såg fort att något måste göras på detta område – och detsnart. Det behövdes helt enkelt nya trafikregler för helamediesektorn, särskilt för etermedierna.

– Vår utgångspunkt i arbetet blev: hur ska vi med nyaregler kunna trygga mångfald, kvalitet, ekonomi ochetisk standard för medierna? Vi fann inget system i denordiska länderna som passade oss. Vi var helt enkelttvungna att skapa vår egen ordning. Det gällde även deetiska frågorna.

I en rapport till Stortinget 1993, ”Media i tida”, av-visade Åse Kleveland tankarna på att införa ett systemsom det svenska med en Allmänhetens pressombuds-man. Inte heller lockades man av den danska ordningenmed en lagfäst klagonämnd.

Hittills hade de etiska frågorna för etermediernastyrts av Klagenemnda for kringkastingsprogram, me-dan de tryckta medierna granskades av Pressens FagligeUtvalg (PFU). Klagenemnda förde en ganska undan-skymd tillvaro och dess beslut hade ingen större tyngd.

– Min konklusion blev till slut att det inte gick attskilja de tryckta medierna från etermedierna. Etiken varoberoende av förmedlingsform. Detta ledde fram till tan-ken på att låta PFU även ta hand om de etiska frågornaför radio och tv. Vi hade som grund att det inte skulle


lagstiftas på detta fält, etiken skulle regleras på frivilligväg genom pressens egna organisationer.

– Hela processen skedde i en dialog med pressens or-ganisationer. Jag hade dock redan från början sagt klartifrån om att ändringar var nödvändiga och att alternati-vet till ett utvidgat PFU var att införa ett system med enstatlig medieombudsman. Pressen hade alltså detta hothängande över sig. Det underlättade vårt arbete med attpå frivillighetens väg ombilda PFU.

Men samtidigt gav politikerna ifrån sig inflytandetöver etermedierna, eller hur?

– Staten har ju fortfarande inflytande över etermedi-erna genom koncessionstilldelningarna. NRK måste juuppfylla public service-kraven gentemot staten för attkunna få licensmedel. Dessutom har allmänhetens repre-sentanter i PFU utökats. Resultatet av vårt arbete blev juockså att vi fick ett starkare PFU. Jag tror inte vi hadefått det om etermedierna hade lämnats utanför PFU.(Källström, 2010, s. 53–54)

Ingen jungfrufödsel

Nils Funcke betonar i sitt förslag till ett nytt medie-etiskt system att pressetiken historiskt har tillkommiti ”en dragkamp mellan det allmänna och pressen”(Funcke, 2013, s. 28). Detta är inget att förfasas övermenar han, styrkeförhållandena varierar och ”varesig lagar eller de pressetiska reglerna tillkommer i nå-gon jungfrulig födsel”. Ofta är det enskilda riksdags-ledamöter som vill skärpa tonen mot medierna i stri-dens hetta efter något aktuellt övertramp. Men, påpe-kar Nils Funcke, avvägningen mellan skyddet av denpersonliga integriteten och yttrandefriheten är mer


eftertänksam i parlamentariska utredningar och rege-ringspropositioner. Han gör en genomgång av ett tio-tal utredningar och betänkanden och finner åtskilligaexempel på en positiv inställning till den befintligasjälvsaneringen och i några fall också till en utvidg-ning av densamma. Hans slutsats vad gäller förhållan-det till radio och tv är att det inte är ett självändamålför lagstiftaren att öka myndigheternas inflytandeöver medierna.

Det avgörande är vad som publiceras, vad som når lä-sarna, samt i vilken mån övertramp uppmärksammasoch kritiseras. Inte minst en självsanerande verksamhetspreventiva effekter kan sett till slutresultatet vara väl såeffektiv som en myndighetskontroll. För den enskilde gerett självsanerande system en möjlighet att utan ekono-miskt risktagande eller kostnad överhuvudtaget få sinsak prövad och upprättelse. (Ibid., s. 34)

Det som inte gått sönder behöver inte lagas. Så skullelagstiftarens mer eftertänksamma syn efter bataljen på1960-talet kunna sammanfattas. Men om inställ-ningen är att något verklighen har gått sönder, attsjälvsaneringen inte är helhjärtad och effektiv, hurresonerar en politiker då?

Ingvar Carlsson, S, motionerade 1967 om hårdaretag mot sensationsjournalistik som skadar enskildamänniskor. Jag har vid några olika tillfällen intervjuathonom om hans strategi (von Krogh, 2008b, s. 30–35;von Krogh, 2009, s. 23–25). Och i efterhand sägerIngvar Carlsson att han inte tror på ökad lagstiftninggentemot pressen, han tror mer på hårdare gransk-ning och öppen debatt, men ”om det inte går att nå re-


sultat på något annat vis så får man använda hot”(von Krogh, 2008, s. 32) om lagstiftning. Vi var prag-matiska, säger han, vi ville nå resultat. Om det gick attutöva ett tryck mot pressen, visa att det pågår en dis-kussion inom socialdemokratin om åtgärder, så skulleförhoppningsvis pressen ändra sig av egen kraft. Ochdå räcker det inte att motionera en gång, inhösta re-aktioner från pressen om att utredningar ska tillsättasoch regler skärpas, trycket måste hållas uppe. Så varläget efter motionen i början av 1967. Ingvar Carlssonförklarar varför han upprepade sina krav senaresamma år:

Jo, om man ska få igenom något sådant så måste mansätta press på det. Då går det inte att säga för snabbt attman är nöjd för då blir det kanske inget. Och jag tyckteväl inte heller att jag kunde vara säker på att det skullehända någonting. Det fanns ju de som sa att det här varpressens ensak, det är allvarligt att politiker ägnar sig åtsådant här. (von Krogh, 2009, s. 24)

Termostatetik

Ingvar Carlsson och de övriga S-politikerna var fram-gångsrika i sin strävan. Och som genomgången tidi-gare visat var de inte unika internationellt sett. Dennorske medieforskaren Odd Raaum har myntat detlätt vanvördiga uttrycket termostatetik för ett möns-ter som han sett när han granskat den mediala själv-saneringen i olika länder (Raaum, 2003, s. 41).Mönstret kan lite förenklat beskrivas enligt följande:Ett system för hantering av klagomål är inrättat.Övertramp och/eller ökad konkurrens om mediean-


vändare leder till kritik mot medierna och krav omskärpning av självregleringen. Medierna försöker meduppehållande åtgärder lugna kritiker inom och utommedierna. Trycket mot medierna ökar. Politiker hotarmed skärpande lagstiftning. Mediernas organisatio-ner tillsätter en utredning. Ytterligare ett övertrampfår stor uppmärksamhet. Politiker och kritiker inomallmänheten kräver konkreta åtgärder. Termostatenslår till och medierna vidtar förändringar i sina etiskaregelverk.

Odd Raaum betonar i sin framställning det strate-giska inslaget i mediernas handlande. ”I en kalkyle vildet alltid spørres om hvor mye etikk som skal til –med andre ord hva som er quantum satis [den mängdsom behövs]. Å strekke seg enda lenger vil kunne be-traktes som unødvendig” (ibid., s 196). I kalkylen in-går förstås en bedömning av allmän opinion och par-lamentarisk realpolitik för att kunna komma fram tillden åtgärd som krävs i varje specifik situation. Detfinns en risk för att det taktiska elementet blir vikti-gare än de etiska övervägandena hos medierna.

En politisk kalkyl

Å andra sidan kan en liknande kalkyl förekomma påden politiska kanten. Den brittiske historikern AdrianBingham har studerat hur Major-regeringen reage-rade på förslagen från en av Levesons föregångare,juristen David Calcutt som utredde pressens vandel ibörjan av 1990-talet. Calcutt föreslog lagstiftning tillskydd för privatlivet och förordade skärpt självsane-


ring. Om sådana åtgärder inte hjälpte borde ytter-ligare skärpande lagstiftning införas.

Bingham har lyckats få fram minnesanteckningarfrån interna sammanträden – som hölls just efter attCalcutt lämnat sin rapport – i det departement somhade hand om pressfrågorna. Regeringen bör inte draut på behandlingen av Calcutts förslag ”given thesteam which has built up behind the press and pri-vacy issues” skriver en handläggare (Bingham, 2007,s. 114). Statssekreteraren argumenterar för att rege-ringen måste framstå som handlingskraftig, åtgärderskulle få stöd både i parlamentet och ute i landet.Statsrådet instämmer, regeringen får inte verka obe-slutsam, folket är bekymrat över pressens uppförandeoch Calcutts förslag är inte orimliga. Problematiskaaspekter med några av förslagen får vägas mot ”theadvantages of appearing tough with the press” (ibid.,s. 120), det vill säga ”fördelarna med att framstå somhård mot pressen”.

Tre år senare var tongångarna annorlunda, som deframstår i dokumenten från departementet. Ett stats-råd beklagar på ett internt möte att pressen inte vill gåtillräckligt långt för att förbättra självsaneringen.

On an uncharitable view, it could be said that the indus-try has accepted the easier recommendations for publicrelations purposes and believe they can now call the Gov-ernments bluff. My informal soundings with a highly in-fluential pressman led me to believe that the industry isnot prepared to go any further, whatever the Govern-ment might threaten in response. (Ibid., s 126)


Medieföretagen hade alltså enligt ministern av pr-skälgått med på de lättaste delarna av Calcutts förslag,men ville inte sträcka sig längre vad regeringen än tän-ker hota med. Så vad kan regeringen göra nu? Frågandiskuteras på mötet. Eftersom regeringen i nuvarandeläge helst inte vill tillgripa statlig reglering av pressenbedöms möjligheterna små att påverka pressens upp-förande – såvida inte tidningarna gör nya saftiga över-tramp vilket skulle öka det folkliga och det parlamen-tariska trycket mot dem. Återstår lite mer vagt formu-lerade hot från regeringen för att backa upp Calcuttsförslag till åtgärder. Men ministern är inte optimistiskpå mötet, pressen har historiskt varit duktig på att draden här typen av processer i långbänk och i slutändanendast införa begränsade reformer.

Major: ”Ett förlorat tillfälle”

Så skedde för övrigt också under första hälften av1990-talet i Storbritannien. Den mer översiktliga hi-storien om hur Calcutts förslag hanterades ingår i Le-vesons utredning – ihop med sex andra liknande ut-redningar (se utdrag ur utredningen i Bilaga B). JohnMajor, som var premiärminister under tiden för Cal-cutts utredning, frågades ut under ed av Leveson omhur regeringen resonerade i början av 1990-talet. Ma-jor svarade att han själv var för en hårdare reglering,bland annat med en lag om skydd av personlig integri-tet, men åsikterna var delade inom hans parti ochinom Labour. Och utan relativt stor politisk enighetgick det inte att utmana den mäktiga pressen var hansbedömning. Det var ett förlorat tillfälle, samman-


fattade han, ”a missed opportunity” (Major, 2012,s. 84).

Fyra premiärministrar frågas ut av domaren Leve-son och hans medhjälpare. John Major, Tony Blair,Gordon Brown och David Cameron. Bilden somframtonar i Levesons utredning är att relationen mel-lan ledande politiker och ledande medieledare blev”ohälsosam” (Blairs ordval) eller ”för nära” (Came-ron). Politikerna fruktade pressens intensitet ochmakt när denna makt riktades mot dem; personligenmot dem själva och deras familjer och övergripandemot deras politik och partier. Politikerna uppvaktadesamtidigt medierna för att bli omskrivna och nå utmed sin politik i spalterna. Samt för att bli uppback-ade av the Sun, tabloiden med två miljoner i upplagasom svängt mellan att stödja först Major, sedan Blair/Brown och sedan tillbaka till Tories och Cameronigen. Såväl fruktan för mediekyla som hoppet ommedievärme bidrog till att frågan om att på allvar an-gripa missförhållanden med mediernas arbetsmetoderaldrig kom på den realpolitiska dagordningen.

Maktrelationens betydelse

Maktförhållandenas betydelse för spelet mellan pres-sen och politiken berörs av Leveson. De ledande poli-tikerna var exempelvis akut medvetna om RupertMurdochs makt.

All the politicians who gave evidence before the Inquirysaid that Mr Murdoch exercised immense power andthat this was almost palpable in their relations with him.Mr Blair spoke in terms of his acute awareness of the


power that was associated with him. (Leveson, 2012,s. 1431)

Det vore för fyrkantigt att tala om reguljär byteshan-del mellan Murdoch och premiärministrarna anserLeveson. Men alla inblandade visste vad som stod påspel – och ingen ledande politiker gick emot Mur-dochs vitala intressen, ”no government addressed theissue of press regulation, nor of concentration of own-ership” (ibid., s. 1432). Det var först när omfatt-ningen av telefonmanipulationerna kom i dagen som-maren 2011 som bägaren rann över och Leveson-utredningen tillsattes. Rupert Murdoch bad om ur-säkt på helsidesannonser, yttrade de klassiska orden”this is the most humble day of my life” i brittiskaparlamentet och lade ner tidningen News of theWorld. Fram till dess hade de ledande politikerna inteutmanat Murdochs maktställning och legat lågt medkrav om skärpt självreglering.

Socialt ansvar

Medieforskarna Britt Börjesson och Lennart Weibull,som skrivit det grundläggande arbetet om den institu-tionaliserade pressetikens framväxt i Sverige, betonaratt föreställningen om mediernas sociala ansvar i sam-hället är viktig för att förstå systemets utveckling.”Frågan om journalistisk etik är en del av ett kraftfältdär stat och marknad är avgörande poler” (Weibull &Börjesson, 1995, s. 234). Senare forskning (McQuail,2003; von Krogh, 2012) om förhållandet mellan me-diekritik, medieansvar och mediestyrning tillägger att


i detta kraftfält har styrkan och tolkningsmakten hosstat, marknad, medier och medborgare beträffandedet sociala ansvaret stor betydelse. Sammanhanget ärolika i olika länder, exempelvis i Sverige jämfört medStorbritannien. Vidare betonas att det sociala ansva-ret inte betyder att det är mjäkiga medier som efter-strävas, tvärtom kan en del konflikter mellan medieroch samhälle vara ett uttryck för att medierna – åt-minstone vid dessa tillfällen – faktiskt fyller en roll somobekväm och oberoende granskare (Plaisance, 2000).

Statens roll

Samhället förändras med den internationella ekono-miska, tekniska och politiska utvecklingen. Sättet somsamhället styrs på förändras, liksom statens roll. Dentröga korporativismen minskar medan det flyktigarenätverksinflytandet ökar. Medier och medieanvänd-ning förändras, liksom sättet för samhällets olika ak-törer att diskutera och försöka påverka mediernasinnehåll. Olika sfärer interagerar och samverkar iolika allianser med en mera tillbakadragen positionför staten. Medieanvändarnas potentiella inflytandeökar.

Vad gäller förhållandet stat-medier ligger en slut-sats inte långt borta, och den är att medierna histo-riskt oftast inte agerat på allvarlig kritik förrän undergalgen. Att inte inse att statens roll faktiskt har varitatt driva på medierna – ihop med det omgivande sam-hället ibland och utifrån en blandning av allmännaoch egna intressen ibland – vore att blunda för hur detfaktiskt fungerat. Detta har stat, medieutgivare, jour-


nalister, medieanvändare och övriga intressenter nyttaav att reflektera över.

Medierna har i modern tid haft fler skäl till självsa-nering än att förhindra lagstiftning och försvara sittanseende och sin position; exempelvis att försöka fyllauppgiften som en kvalificerad granskare av maktenmed trovärdig och faktakontrollerad journalistik sominte i onödan skadar enskilda människor.

Men även staten har – enligt exemplen och resone-mangen i detta kapitel – alltså haft fler skäl till atthota medierna med skärpande lagstiftning än en all-män klåfingrig önskan att öka sin egen makt på me-diernas bekostnad; exempelvis att påskynda en själv-sanering som stärker skyddet av den enskilde, värnarmediernas granskande funktion och avlastar rätts-väsendet.

Sprickor i grunden

Grunden för det existerande frivilliga systemet medPressens opinionsnämnd och Allmänhetens pressom-budsman, i huvudsak finansierat av tidningsföreta-gen, har fått sprickor. Ett försök att mura en ny grundmed flera intressenter pågår våren 2013 när dettaskrivs. Men den nya organisationen Utgivarna uppvi-sar interna motsättningar och frågan är hur stabil dennya konstruktionen av det medieetiska systemet blir?Det är upp till bevis för Utgivarna, Publicistklubbenoch Journalistförbundet om självsaneringens moder-nisering. Annars väntar troligen en ny period a la1960-talet med hot om lagstiftning. Då fördes en of-fentlig diskussion om det pressetiska systemet och hur


det kunde utformas. Behovet av en sådan debatt finnsäven i dag. Medietikens funktion och institutionellautformning är inte mediernas ensak utan en ange-lägenhet också för allmänheten. Förtroendet för själv-saneringen mår väl av en bred förankring.

Referenser

Bingham, Adrian (2007). Regulating the Press: The Calcutt Report and the establishment of the Press Complaints Commission. London: The Centre for Contemporary British History, CCBH.

Hallin, Daniel och Mancini, Paolo (2004). Compa-ring Media Systems. Three Models of Media and Politics. Cambridge: Cambridge University Press.

Funcke, Nils (2013). Medieetik och självsanering – skiss till en vidgad och stärkt prövning. Nedladdad 15 mars från http://www.utgivarna.se/images/Fi-ler/Nils%20Funckes%20rapport%20PO-MO%202013-03-06.pdf

von Krogh, Torbjörn (2006). Värst i världen? Kritiken mot Expressen 1944–1954. I Presshistorisk årsbok 2006, s. 99–161. Stockholm: Svensk Presshistorisk Förening.

von Krogh, Torbjörn (red.) (2008a). Media Accounta-bility Today…and Tomorrow. Updating the Con-cept in Theory and Practice. Göteborg: Nordicom.

von Krogh, Torbjörn (2008b). Gräv fram förtroendet. I Torbjörn von Krogh (red.) Medieförtroende, Publicistklubbens årsbok 2008. Stockholm: Publi-cistklubben.


von Krogh, Torbjörn (2009). Så skapades PO. I Berg-ling, Mikael, von Krogh, Torbjörn och Nejman, Fredrik, 40 år av övertramp, PO/PON 1969–2009 – pressetikens framväxt, funktion och framtid. Visby: Juridisk Reportagebyrå.

von Krogh, Torbjörn (2012). Understanding Media Accountability. Media Accountability in Relation to Media Criticism and Media Governance in Swe-den 1940–2010. Sundsvall: Mittuniversitetet.

Källström, Christer (2010). Tidigare kulturministern Åse Kleveland: Utvidgningen av PFU underlättades av statligt hot. I Torbjörn von Krogh (red.) Den Norska Modellen. Medieetisk självreglering av radio, tv, webb och press – efter att politikerna backat. Stockholm: Sim(o), Institutet för medie-studier.

Leigh, Robert D. (1947). A Free and Responsible Press. Chicago: The Chicago University Press.

Leveson, Brian (2012b). A Report into the Culture, Practices and Ethics of the Press, Remarks by Lord Justice Leveson: Thursday 29 November 2012. Nedladdad 15 mars 2013 från http://www.leveson-inquiry.org.uk/wp-content/uploads/2012/11/Re-marks-by-Lord-Justice-Leveson-29-November-2012.pdf

Major, John (2012). Utfrågning gjord av Leveson-ut-redningen. Nedladdad 15 mars 2013 från http://www.levesoninquiry.org.uk/wp-content/uploads/2012/06/Transcript-of-Morning-Hearing-12-June-2012.txt


McQuail, Denis (2003). Media Accountability and freedom of publication. Oxford: Oxford Univer-sity Press.

Plaisance, Patrick L. (2000). The Concept of Media Accountability Reconsidered, Journal of Mass Media Ethics, 15(4), s. 257–68.

Raaum, Odd (2003). Dressur i pressen. Selvjustis i in-ternasjonalt perspektiv. Oslo: Universitetsforlaget.

Weibull, Lennart and Börjesson, Britt (1995). Publi-cistiska seder. Svensk pressetik i teori och praktik 1900–1994. Stockholm: Tiden/SJF.


Mikael Bergling

Ny enkät visar brett stöd för breddad medienämnd

En klar majoritet av Sveriges ledande redaktörer ochpresschefer vill att Pressens Opinionsnämnd ombildastill Mediebranschens opinionsnämnd och att nämn-dens verksamhetsområde breddas till att omfattasamtliga medieslag.

Många vill även att den nya nämnden ska hanteraklagomål på journalisters arbetsmetoder.

Sommaren och hösten 2009 genomfördes, som endel i arbetet med boken ”40 år av övertramp. PO/PON 1969–2009”, en enkätundersökning bland före-trädare för några av Sveriges största tidningar, tid-skrifter, folkrörelser och företag kring deras syn påden svenska medieetiken och hur den bör förbättras.

Under februari och mars i år gjorde vi om enkät-undersökningen, dock med färre deltagare.

Den tekniska utvecklingen har revolutioneratsvenska folkets medievanor, men inte mediekonsum-tionen i stort. Visserligen minskar tidningarnas ochtidskrifternas tryckta upplagor, men samtidigt ökartidningarnas aktivitet på nätet och besöken på deraswebbsidor.

Ökningen av antalet besökare på de traditionellamediernas webbsidor är till och med större än minsk-

40 | Mikael Bergling

ningen av antalet läsare av pappersupplagorna.Många tidningar når idag fler personer med sina bud-skap än vad de någonsin gjort tidigare.

Så lär det fortsätta.Den traditionella pressen är växande utsträckning

digital och dessutom ”rörlig” med bland annat egnawebb-tv-kanaler som en naturlig del i av utbudet. Tid-ningshusen har blivit mediehus som sysslar med såvältryckta tidningar som digitala och radiooch tv-sänd-ningar.

Även de stora radiooch tv-företagen har sökt sigtill webben. På nätet, konstaterar Nils Funcke i sinrapport till Utgivarna om det framtida pressetiska sy-stemet, vävs de olika medieföretagen och medieslagensamman. Ett aktuellt exempel är samarbetet mellanTV4 och Expressen. Det finns fler.

Medan medieverkligheten i teknisk mening harförändrats, har det inte hänt så mycket med det press-etiska systemet.

Allmänhetens Pressombudsman (PO) och PressensOpinionsnämnd (PON) prövar publiceringar i perio-diska skrifter, det vill säga tryckta tidningar som ut-kommer med minst fyra nummer per år och har utgiv-ningsbevis. Sedan några år tillbaka kan även publice-ringar på webbplatser prövas av PO/PON. Gransk-ningen omfattar däremot inte omodererade yttranden.Public service-företagens publiceringar prövas – menundantag för vissa webbpubliceringar – av den stat-liga granskningsnämnden. Enligt kritikerna är det nu-varande pressetiska systemet föråldrat och dåligt an-passat till den nya medieverkligheten.

Ny enkät visar brett stöd för breddad medienämnd | 41

När vi 2009 ställde frågan om Allmänhetens press-ombudsman och Pressens opinionsnämnd bör ombil-das till Allmänhetens medieombudsman respektiveMediernas opinionsnämnd (vars verksamhetsområdeomfattar samtliga medieslag) svarade 62 procent avdagspressredaktörerna och 82 procent av tidskriftsre-daktörerna ja. 88 procent av de svarande näringslivs-företrädarna i undersökningen ansåg att en ombild-ning vore bra.

Bredda opinionsnämnden

När vi i år ställde samma fråga uppgav nästan tre fjär-dedelar av de svarande att de tyckte att en breddning/ombildning vore en bra idé.

Bland de svarande dagspressredaktörerna fanns enstor majoritet och bland tidskriftsredaktörerna enmajoritet för förslaget. Nästan samtliga av de sva-rande presscheferna vid folkrörelser och företag upp-gav att de tyckte en ombildning vore en bra idé.

I dag behandlar PO/PON enbart det som publice-rats, inte det som föregått publiceringen. Alltså intejournalisternas arbetsmetoder, till exempel hur re-portrar och fotografer närmat sig barn eller brotts-och olycksoffer.

Eventuella brott mot yrkesetiken kan istället prövasav Journalistförbundets yrkesetiska nämnd (YEN),som dock för en tynande tillvaro. Under senare år hardet kommit in relativt få anmälningar till YEN, vilketknappast lär beror på brist på lämpliga fall.

En troligare förklaring är att nämnden är känd avfå. Enligt många kritiker är det dessutom principiellt


problematiskt att det är en facklig organisation somär satt att granska sina egna medlemmars arbetsmeto-der och eventuellt rikta kritik.

När vi 2009 frågade om PO/PON alternativt MO/MON även bör ha rätt att hantera klagomål på jour-nalisternas arbetsmetoder svarade 73 procent av folk-rörelserepresentanterna och nästan alla företagsrepre-sentanterna ja. 64 procent av dagspressredaktörernavar mot en sådan förändring.

2013 svarade var tredje dagspressredaktör attPON bör få behandla journalistiska arbetsmetoder.Även tidskriftsredaktörerna var svala till förslaget.Betydligt mer positiva var representanterna för folk-rörelser och företag.

En majoritet av de svarande presscheferna (ellermotsvarande) vill att PO/PON även ska få hanteraklagomål från företag och organisationer, vilket deflesta redaktörer är motståndare till.

Olika syn på avgifterna

Nästan alla av de svarande dagspressredaktörerna ärmotståndare till att avgifterna – böterna – vid en fäll-ning höjs. Avgiftens storlek avgörs av de fällda tid-ningarnas upplagor. Mindre tidningar, upplaga upptill 10 000 exemplar, betalar 13 000 kronor medanstörre tidningar betalar 32 000 kronor.

Webbtidningar som frivilligt anslutit sig till syste-met och som klandras av nämnden betalar 12 000kronor.

I undersökningen 2009 var det nästan ingen somsvarade att de ville att Pressens opinionsnämnd skulle


läggas ner och ersättas av traditionell domstolspröv-ning. I år var det ingen alls.

Det är stor skillnad mellan de olika gruppernas in-ställning till att medierna ska få publicera närgångnabilder utan tillstånd av de avbildade.

2009 svarade 66 procent av dagspressredaktörernaoch 60 procent av tidskriftsredaktörerna ja, medanbara ungefär en tredjedel av folkrörelse- och företags-representanterna var för.

I årets undersökning svarade en stor majoritet avdagspressredaktörerna ja, men ingen av företags ochfolkrörelserepresentanterna.

Bättre eller sämre medieetik?

På frågan om hur medieetiken har utvecklats uppgav81 procent av företagsrepresentanterna 2009 att denhade blivit sämre. Bland dagspressens redaktörertyckte 38 procent att den blivit bättre och 32 procentatt den blivit sämre. I den senaste undersökningenuppgav två tredjedelar av dagspressredaktörerna attde ansåg att medieetiken blivit bättre. Bland represen-tanterna för folkrörelserna och företagen tyckte baratvå av tio att den blivit bättre.

En presschef vid ett stort svenskt företag skriver ien kommentar till undersökningen:

”Jag tycker generellt att det är en vrångbild att journalis-tiken har blivit sämre genom åren, snarare är dettvärtom ur både etiska och kvalitativa aspekter. Visstsker det övertramp, men det har genomgående skett enprofessionalisering, och ett förtydligande av roller.”


En annan presschef vid ett stort svenskt företag är avdirekt motsatt uppfattning:

”Medias dragning mot sensationsjournalistik anser jagvara problematisk. Säljande rubriker och anpassning avtexter och manus för att passa in i den ursprungliga tesenär vanligare än att försöka ge en korrekt bild av verklig-heten. Det är faktiskt ett demokratiproblem, då journa-lister tenderar att glömma sin roll som granskare avmakten. Istället verkar fler och fler journalister anse attde arbetar i underhållningsbranschen och förser läsare,tittare och lyssnare med en förvrängd bild av verklig-heten.”

Viktiga regler

Nytt i årets undersökning är att vi bland annat frå-gade om vilken betydelse de etiska spelreglerna ochbevakning av mediernas innehåll har för dess kvalitet.

En mycket stor andel av de svarande uppgav att deanser att de etiska spelreglerna har stor betydelse förmedierna kvalitet. Samma sak gäller rapporteringenkring mediernas innehåll.

2009 ställdes inte någon fråga om rättelser.– Att man blivit bättre på att ta in rättelse och kor-

rigera felaktigheter tror jag är en positiv effekt av di-gitaliseringen. Det är idag mycket lättare än tidigareatt ha interaktivitet med läsarna, säger publicistenLennart Håkansson.

– Det är dessutom en kontakt som jag tror påver-kar kvaliteten. Om man vet att man är bevakad ochkontrollerad skärper man sig och försöker undvikamisstag. Får man vara i fred kan man odla sina olater.


En annan chefredaktör skriver att de pressetiskaspelreglerna har viss betydelse för mediernas kvalitet.

”Men kontakten med läsarna/tittarna/besökarna har be-tydligt större betydelse. Det är kontakter som har ökatenormt tack vare läsarchattar, samtal i sociala medieroch fysiska möten i form av öppna redaktioner.”

Motståndaren Lennart Håkansson: Inte principiellt riktigt

Lennart Håkansson, mångårig chefredaktör och an-svarig utgivare för bland annat Nerikes Allehanda,Dala-Demokraten och NSD, är motståndare till ensamlad nämnd.

– Det vore visserligen praktiskt att slå samman allttill en enda nämnd. Men jag tror inte att det principi-ellt vore riktigt. Pressen och public service har heltolika regelverk. Eftersom public service är offentligtfinansierad bör den också ha sina egna begränsningar.

– Jag har tidigare haft synpunkter på kompetensenhos Pressens opinionsnämnd i dess nuvarande form.Breddas den blir det en än mer utspädd kompetensnär det gäller pressens verksamhet. Vi skulle se ännufler fall där man inte riktigt förstår de lokala förhål-landena, att inte alla känner alla i en stad på 20 000invånare till exempel som man ibland tror när mansitter i Stockholm.

Kommer inte bloggar och sociala medier att tvingafram en förändring av pressetiken och det pressetiskasystemet?

– Pressetiken har alltid ändrat sig och följt den all-


männa opinionens förändringar. För 20 eller 25 år se-dan till exempel, fanns det en mycket restriktiv håll-ning när det gäller namnpublicering i samband medbrottsrapportering. Där har det skett en radikalsvängning. Pressetiken följer tidsandan.

– Dagens system fungerar bra för den verksamhetdär jag är verksam, den traditionella pressen och dekanaler som den verkar i inklusive de nya.

Enligt Lennart Håkansson löses inte problemenmed ”oansvariga utgivare” i bloggar och liknandegenom förändringar av det pressetiska systemet.

– De problemen får man lösa lagstiftningsvägen.Det är egentligen inte konstigare än att du kan åtalasom du exempelvis ärekränker någon i en skolaulaeller på skolgården. Skillnaden är bara att spridningenblir så mycket större på nätet. I skolan är det kanskehundra personer som hör okvädningsorden, på nätethundratusen. Men att ungdomar ärekränker varandrai skolan motiverar inte att vi ska spä ut det pressetiskasystemet. Det är en fråga för polis och åklagare. Manbör lösa problemen där de uppstår.

– Det vore en annan sak om det vore problem medpressens digitala utgåvor, men det är det inte. Det somhar hänt är att vi har fått ny teknik, men rent princi-piellt är det ingen förändring. Pressetiken har aldrigkunnat hantera galningar som uppträder i andra fo-rum än i pressens.

Vad tror du kommer att hända? – På kort sikt tror jag inte att händer speciellt

mycket, förutom att tidningarna behöver skaffa sig ettregelverk för de fristående bloggare som bloggarunder tidningens portal. De drar nytta av tidningens


varumärke, image och trovärdighet. Man ska i och försig ha fria forum, det måste ändå till en viss renhåll-ning.

Anhängaren Lena Mellin: Naturligt med samma regelverk

Enligt Aftonbladets ställföreträdande ansvarige ut-givare Lena Mellin har den tekniska utvecklingengjort att det är rimligt att PON ombildas till Medier-nas opinionsnämnd eller motsvarande med ett verk-samhetsområde som omfattar samtliga medieslag.

– Aftonbladet till exempel, kommer idag ut somskriven webb, som tv och som papperstidning. Det ärnaturligt att samma regelverk gäller för alla dessa ka-naler och att de inordnas under samma nämnds verk-samhetsområde.

– Om någon i dag vill anmäla våra tv-sändningarska de göra det till Granskningsnämnden, medan pap-perspubliceringar ska anmälas till PO trots att detkanske handlar om samma uppgifter.

Vad ska hända med public service-kanalerna? Dehar idag andra krav på sig när det gäller opartiskhetoch liknande än vad tidningarna har.

– Granskningsnämnden kan behålla sitt public ser-vice-uppdrag, alltså se till att avtalet med staten följs.Övriga delar kan man flytta över.

Hur bör man i framtiden hantera ”oansvarige ut-givare”, det vill säga bloggare och andra som inte om-fattas av det pressetiska systemet och som publicerarkränkande uppgifter om privatpersoner?

– Jag har ingen bra idé om det, jag har ingen lös-


ning. Tyvärr tror jag att de här trollen kommer att fin-nas kvar.

Påverkar bloggare och liknande vad etablerademedier väljer att publicera?

– Ja, åtminstone om de bloggar om sig själva. Dåuppfattar vi det som en offentlig uppgift. Det skulle viinte ha gjort om de skrivit en dagbok med en penna.

Gör de att ni och andra traditionella medier ärsnabbare än tidigare med att exempelvis publiceranamn på misstänkta brottslingar?

– Nej, vi håller oss till de pressetiska reglerna. Vipublicerar till exempel nästan aldrig bild på miss-tänkta brottslingar och det gjorde vi inte för 20 år se-dan heller.

Enkätundersökning

1). Tycker du att Pressombudsmannen/Pressens opini-onsnämnd bör ombildas till Medieombudsmannen/Mediebranschens opinionsnämnd vars verksamhets-område omfattar samtliga medieslag?

Grupp: AllaJa – 72 procent.Nej – 9 procent.

Vet ej – 19 procent.

Grupp: ArbetsmarknadJa – 2 svar.

Nej – 1 svar.Vet ej – 1 svar.

Grupp: DagspressJa – 6 svar.


Grupp: FolkrörelserJa – 6 svar.


Grupp: FöretagJa – 6 svar.


Grupp: TidskrifterJa – 3 svar.


72 %

Nej Vet ej

9 % 19 %

Ja


2). Bör PO/PON alternativt MO/MON även få rätt att hantera klagomål angående journalisters arbets-metoder?

3). Bör PO/PON alt MO/MON även hantera anmäl-ningar mot artikelkommentarer på medieföretagens hemsidor?

Grupp: AllaJa – 59 procent.

Nej – 34 procent.Vet ej – 6 procent.























59 %

Nej Vet ej

34 % 6 %

Ja

53 %

Nej Vet ej

31 % 16 %

Ja


4). Bör PO/PON alt MO/MON även hantera klago-mål från organisationer/företag?

5). Bör avgifterna vid fällning höjas?










Nej – 1 svar.Vet ej – 0 procent.















53 %

Nej Vet ej

38 % 9 %

Ja

31 %

Nej Vet ej

47 % 22 %

Ja


6). Bör Pressens opinionsnämnd läggas ner och ersät-tas av traditionell domstolsprövning?

7). Bör medierna få publicera närgångna bilder utan tillstånd av den avbildade?


Nej – 84 procent.Vet ej – 16 procent























Nej Vet ej

84 % 16 %

Ja

0 %

34 %

Nej Vet ej

53 % 13 %

Ja


8). Bör etiken på internet regleras ytterligare?

9). Hur tycker du att medieetiken har utvecklats sedan 1990?













Grupp: AllaBättre – 35 procent.Sämre – 45 procent.

Ingen större förändring – 19 procent.

Grupp: ArbetsmarknadBättre – 0 svar.Sämre – 2 svar.

Ingen större förändring – 1 svar.

Grupp: DagspressBättre – 6 svar.Sämre – 1 svar.


Grupp: FolkrörelserBättre – 1 svar.Sämre – 6 svar.


Grupp: FöretagBättre – 2 svar.Sämre – 4 svar.


Grupp: TidskrifterBättre – 2 svar.Sämre – 1 svar.


72 %

Nej Vet ej

25 % 3 %

Ja

35 %

Sämre Ingen större förändring

45 % 19 %

Bättre


10). Vilken betydelse har de etiska spelreglerna för nyhetsmediernas kvalitet?

11). Hur hanterar medierna klagomål/synpunkter från läsare/lyssnare/tittare/användare?

Grupp: AllaStor – 78 procent.Liten – 16 procent.

Ingen större betydelse – 6 procent.

Grupp: ArbetsmarknadStor – 4 svar.Liten – 0 svar.Ingen större

betydelse – 0 svar.

Grupp: DagspressStor – 7 svar.Liten – 1 svar.Ingen större


Grupp: FolkrörelserStor – 5 svar.Liten – 1 svar.Ingen större


Grupp: FöretagStor – 4 svar.Liten – 3 svar.Ingen större


Grupp: TidskrifterStor – 5 svar.Liten – 0 svar.Ingen större


Grupp: AllaBra – 34 procent.

Dåligt – 31 procent.Vet ej – 34 procent.

Grupp: ArbetsmarknadBra – 0 svar.

Dåligt – 3 svar.Vet ej – 1 svar.

Grupp: DagspressBra – 6 svar.


Grupp: FolkrörelserBra – 1 svar.


Grupp: FöretagBra – 1 svar.


Grupp: TidskrifterBra – 3 svar.


78 %

Liten Ingen större betydelse

16 % 6 %

Stor

34 %

Dåligt Vet ej

31 % 34 %

Bra


12). Vilken betydelse har rapportering kring/gransk-ning av mediernas innehåll för mediernas kvalitet?

Svarsfrekvenser:

Alla: 67 procent (32 av 48).Arbetsmarknad: 100 procent.Dagspress: 90 procent.Folkrörelser: 70 procent.Företag: 70 procent.Tidskrifter: 50 procent.

Tillfrågade/Grupper:

Arbetsmarknad: Presschefer eller motsvarande vid LO, TCO, SACO och Svenskt Näringsliv. I undersök-ningen 2009 ingick fackförbunden i undergruppen ”Folkrörelser” och svenskt Näringsliv i undergruppen ”Företag”.

Grupp: AllaStor – 72 procent.Liten – 22 procent.Ingen alls – 3 procent.Vet ej – 3 procent.

Grupp: ArbetsmarknadStor – 2 svar.Liten – 2 svar.Ingen alls – 0 svar.Vet ej – 0 svar.

Grupp: DagspressStor – 6 svar.Liten – 2 svar.Ingen alls – 1 svar.Vet ej – 0 svar.

Grupp: FolkrörelserStor – 6 svar.Liten – 0 svar.Ingen alls – 0 svar.Vet ej – 1 svar.

Grupp: FöretagStor – 5 svar.Liten – 2 svar.Ingen alls – 0 svar.Vet ej – 0 svar.

Grupp: TidskrifterStor – 4 svar.Liten – 1 svar.Ingen alls – 0 svar.Vet ej – 0 svar.

72 %

Liten Ingen alls

22 % 3 %

Stor Vet ej

3 %


Dagspress: Chefredaktörer/ansvarig utgivare (eller stf) vid Sveriges tio upplagemässigt största tidningar 2012.

Företag: Presschefer eller motsvarande vid Sveriges tio omsättningsmässigt största företag 2012.

Tidskrifter: Chefredaktörer/ansvarig utgivare vid Sve-riges tio upplagemässigt största (redaktionella) tid-skrifter.

Etermedia: VD för Sveriges Radio, Sveriges Televi-sion, Nyhetsbolaget och Utbildningsradion (vi har valt att inte redovisa dessa svar på grund av att enbart två av fyra svarade).

Folkrörelser: Press/informationschefer eller motsva-rande vid ABF, DHR, Hyresgästföreningen, Natur-skyddsföreningen, PRO, Riksidrottsförbundet, Svenska Fotbollförbundet, Svenska Kennelklubben, Svenska kyrkan och Svenska Ridsportförbundet.

Diagrammen från 2009, på följande sidor, är hämtade ur boken ”40 år av övertramp. PO/PON 1969–2009 – pressetikens framväxt, funktion och framtid” av Mikael Bergling, Torbjörn von Krogh och Fredrik Nejman, Juridisk Reportagebyrå, 2009.


1) Tycker du Pressombudsmannen/Pressens opinionsnämnd bör ombildas till Medieombudsmannen/Mediebranschens opinions-nämnd vars verksamhetsområde omfattar samtliga medieslag?

2) Bör PO/PON alternativt MO/MON även få rätt att hantera klagomål angående journalisters arbetsmetoder?

Samtliga svar är i procent av antalet svarande inom respektive grupp. Enkäten genomfördes under sommaren/hösten 2009. JA NEJ VET EJ

62

32

6

82

9 9

77

10 13

88

6 6

Dagspress FöretagTidskrifter Folkrörelser


28

64

8

56

32

12

73

1017

6

94





73

94

3) Bör PO/PON alt MO/MON även hantera anmälningar mot artikelkommentarer på medieföretagens hemsidor?

4842

26

54

20

37 37

2632

62

10 6

4) Bör PO/PON alt MO/MON även hantera klagomål från organisationer/företag?

28

68

4

43 43

14

63

2314

76

12 12





5) Bör avgifterna vid fällning höjas?

30

62

8

4340

17

60

13

27

6

94

6) Bör Pressens opinionsnämnd läggas ner och ersättas av traditionell domstolsprövning?

00

3

86

11 3

77

20

6

82

12

1





7) Bör medierna få publicera närgångna bilder utan tillstånd av den avbildade?

66

24

10

60

2317

30

47

23

31

63

6

8) Bör etiken på internet regleras ytterligare?

54

2620

51

17

32

47

2330

25 25

50




Bättre Sämre Ingen större förändring

9) Hur tycker du att medieetiken har utvecklats sedan 1990?

3832 30

17

54

29

3

64

33

81

19

SVARSFREKVENS:

70

53

76

50

37

74

50

34

68

1725

68

Antal tillfrågade Antal svarande Svarande i procent


• Gruppen dagspress omfattar chefredaktörer/ansvarig ut-givare eller motsvarande för Sveriges 70 upplagemässigt största dagstidningar (2008).

• Gruppen tidskrifter omfattar chefredaktörer/ansvarig utgivare eller motsvarande för Sveriges 50 upplagemäs-sigt största tidskrifter (2008).

• Gruppen folkrörelser omfattar informations/presschefer eller motsvarande i följande organisationer: ABF, Aktie-spararna, Amnesty, Astma- och allergiförbundet, Bygg-nadsarbetarförbundet, Civilekonomerna, DHR, Folk-universitetet, Försvarsutbildarna, Handels, Hyresgäst-föreningen, Hörselskadades riksförbund, IFMetall, Jusek, Kommunalarbetarförbundet, Korpen, LO, Lärar-förbundet, Lärarnas Riksförbund, Medborgarskolan, Naturskyddsföreningen, NHR, Pingströrelsen, PRO, RF, RFSL, RFSU, ROKS, Rädda Barnen, Röda Korset, SACO, SEKO, SKTF, SPF, SSR, ST, Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan, Svenska Fotbollförbun-det, Svenska Friidrottsförbundet, Svenska Golfförbun-det, Svenska Gymnastikförbundet, Svenska Ishockeyför-bundet, Svenska Kennelklubben, Svenska Kyrkan, Svenska Ridsportsförbundet, Sveriges Ingenjörer, Sveri-ges Läkarförbund, TCO och Unionen.

• Gruppen företag omfattar informations/presschefer eller motsvarande i följande företag eller organisationer: Apollo, Atlas Copco, Axfood, Boliden, Clas Ohlson, Folksam, Fritidsresor, Handelsbanken, HM, ICA, IF, Kapp-Ahl, KF, Länsförsäkringar, Nordea, SEB, SHR, Swedbank, Swedish Match, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, Trygg-Hansa, Ving och Volvo.


Martin Jönsson

Lärdomar av Leveson

”No more Last Chance Saloon”, dundrade Labour-ledaren Ed Miliband efter att Lord Justice Brian Leve-son lämnat sin rapport om förslag på nytt pressetisktsystem i Storbritannien. Nu gällde det för samhälletatt agera snabbt och kraftfullt där tidningarna brustit,sade han i november 2012. Efter fyra månader komockså ett beslut, men först efter en uppslitande poli-tisk strid – och ytterligare urholkat förtroende. Nu ärvägen tillbaka längre än någonsin.

Inför ett enormt pressuppbåd på QEII ConferenceCenter i London presenterade Lord Justice Brian Le-veson den 29 november 2012 resultatet av den 16 må-nader långa granskning han lett av kulturen, arbets-metoderna och etiken i den brittiska pressen, efter attGuardian avslöjat den storskaliga illegala avlyssningsom News of the World ägnat sig åt.

I en 1900 sidor tjock rapport, i flera volymer, pre-senterade han sitt arbete, sina slutsatser och sina för-slag. Det var på många sätt en skoningslös uppgörelsemed både pressens arbetsmetoder och med dess oför-måga att reglera sig själv.

Förslagen var också radikala, på många områden.Leveson slog fast att det gällande systemet för själv-reglering, via Press Complaints Commission, PCC, är

64 | Martin Jönsson

misslyckat och måste ersättas av ett nytt, oberoendeorgan, där inga aktiva politiker eller redaktörer kaningå. ”Att låta tidningsföretagen granska sig själva ärsom att låta elever i skolan rätta sina egna prov”, kon-staterade han, med en av de liknelser han blivit kändför under månaderna av förhör i rum 73 på RoyalCourt of Justice, granne med tidningsgatan FleetStreet.

Det nya organet ska enligt Leveson ha tillräckligtmed resurser för att kunna genomföra egna undersök-ningar och ska kunna utdöma kännbara böter, på upptill en miljon pund, men också ha en funktion somskiljenämnd, för att snabbt kunna nå förlikningarmellan tidningar och de som anser sig illa behandladeav dem. I förslagen ingår även krav på tydliga rättelseroch publicering av fällande utslag, vilket inte krävs idag.

Detta var i sig en ytterst hård skärpning – inteminst kommer notan för tidningsföretagen att bli väl-digt mycket högre än tidigare bara för att upprätthållaverksamheten.

Men det som omedelbart blev den hetaste fråganvar förslaget om att reglera det nya systemet via lag-stiftning – något som Storbritannien inte haft påpressområdet sedan 1600-talet, frånsett den striktaförtalslagstiftning som finns. Lagen skulle enligt Leve-son inte innebära en direkt styrning av det nya press-granskande organets verksamhet, men fungera som engarant för att de föreslagna åtgärderna genomförs –och med mandatet att tvinga de medieföretag somställer sig utanför systemet att istället granskas av Of-fice of Communications, Ofcom, som i dag övervakar

Lärdomar av Leveson | 65

radio och tv i Storbritannien. Under förhören ut-tryckte ju Lord Justice Leveson sin förvåning över attdet var möjligt att slippa ingå i PCC:s granskningar,för de tidningsföretag som så ville. ”Hur kan mankalla det reglering när det inte är obligatoriskt?”

Det måste till en förändring, konstaterade LordJustice Leveson – och påpekade att detta var sjundegången på 70 år som det genomförts stora gransk-ningar av den brittiska pressen. ”Ändå fortsättermånga tidningar att agera som om den uppförande-kod som PCC upprättat helt enkelt inte existerat. Dethar resulterat i stort lidande för enskilda och i flerafall lett till att människor fått sina liv förstörda ochsina rättigheter trampade på.”

Han använde särskilt uttrycket press havoc, somnärmaste kan översättas med ödeläggelse, eller förstö-relse, för att betona allvaret i det som framkommit –och manade slutligen politikerna till att visa hand-lingskraft.

”Vi har haft väckarklockor förr. Ingen kan tyckaatt det vore meningsfullt att genomföra en åttondegranskning.”

Retoriskt rävspel

Nej, ingen har framfört krav på en ny utredning avpressens metoder och ansvar – även om en ledare iDaily Mail i februari faktiskt föreslog att Lord JusticeLeveson åter skulle kallas in, för att gå till bottenockså med härvan om BBC och pedofilmisstänkte sirJimmy Savile. Detta som ett sätt att skjuta beslutet om


reglering, som Daily Mail är kraftfulla motståndaremot, på framtiden.

Men det blev inte heller det snabba och kraftfullapolitiska beslut som efterlystes när Levesonrapportenlades fram. Istället blev det en fyra månader lång rörasom på engelskt rubrikspråk kallats för ”Levesham-bles”, med ett intensivt positionerande och rävspel påpolitisk nivå.

Det har funnits en del sansade röster i detta. Chef-redaktörerna för Guardian, Financial Times och Inde-pendent – Alan Rusbridger, Lionel Barber och ChrisBlackhurst – har alla skrivit kloka och resonerande in-lägg där de argumenterat för behovet av tydliga signa-ler från politikernas och redaktörernas sida om attman strävar efter reella förbättringar.

Men andra, som exempelvis ”the loonies at DailyMail”, som reporterveteranen på Guardian, DavidLeigh, kallar Mail-redaktören Paul Dacre & Co, hardrivit en oerhört aggressiv kampanj mot det mestasom Leveson-rapporten innehöll – och motsätter sigde flesta förändringarna av PCC.

På den politiska arenan har skyttegravskriget varitlika tydligt. Labours Ed Miliband ställde sig omedel-bart bakom Levesons förslag, men Tories David Ca-meron klargjorde redan timmarna efter att rapportenöverlämnats att han för allt i världen inte vill hanågon tidningslag: han tyckte att riskerna med att”korsa Rubicon” på detta sätt vore för stora.

För detta mötte Cameron direkt hård kritik – frånflera håll. Dels från de som utsattes för tidningarnasolagliga metoder: både kändisar och anhöriga till of-fer för avlyssningen har på olika sätt uppvaktat poli-


tikerna, med namnlistor, demonstrationer och möten,tillsammans med representanter för organisationenHacked Off. Skådespelaren Hugh Grant, som underhela processen varit den starkaste talesmannen för dekändisar som fått nog av pressens metoder, har undervåren ringt upp ett stort antal parlamentsledamöteroch vädjat till dem att stödja kravet på lagstiftning.

Dels från enskilda parlamentsledamöter inom bådeLabour och Liberal Democrats, som under början avvåren bedrev vad som närmast kan beskrivas som”politisk gerillaverksamhet”, genom att lägga motio-ner om tillägg i lagförslag som är under förhandling,till exempel lagen om skiljedomar och lagen om äre-kränkning. Cameron var nära att förlora ett par avgö-rande omröstningar och riskera att lagändringar somkommer att påverka medierna skulle införas ”smyg-vägen” – och inte på det sätt som Leveson föreslagit.

När Cameron i början av mars trots detta avbrötpartiförhandlingarna om Levesonförslagen var bitter-heten stor. Ed Miliband kommenterade: ”Han harinte bara lämnat samtalen, han har lämnat engage-manget för pressens offer”. Samtidigt fortsatte Mur-dochkoncernen och Associated Newspapers, somäger Daily Mail, att sätta press på Cameron, genomatt meddela att de tänkte vägra delta i det nya press-regleringssystemet om det backades upp av en lag.Klyftan kring pressregleringsfrågan föreföll ha vuxittill en ravin.

Men i elfte timmen, natten till måndagen den 18mars, kom till slut besked om att Tories, Labour ochLiberal Democrats nått en överenskommelse om ettnytt regleringssystem. Därmed kunde premiärminis-


tern, till slut, säga att dörren till The Last ChanceSaloon ”nu är stängd”.

Gåtfull urkund

Det Cameron till slut lyckades driva igenom iställetför en tidningslag är ett så kallat ”Royal Charter”(ungefär kunglig urkund eller stadga) för det nyapressreglerande organet, av det slag som BBC ochBank of England startade med och som en rad forsk-nings- och välgörenhetsinstitutioner har som grundför sin verksamhet. Det anses ge större oberoende,men innebär fortfarande att det finns en kontroll avatt verksamheten sker i samhällets intresse och inte ibranschens, som fallet var med PCC. Urkunden har idet här fallet försetts med ett antal extra politiskahängslen och livremmar, så att det inte ska gå att rivaupp beslutet vid ett regeringsskifte.

En så kallad ”Recognition Panel”, där inga redak-törer, politiker eller statliga tjänstemän får ingå, skainrättas för att erkänna det nya pressetiska organetsom ska ersätta PCC. Över panelen ska det finnas enstyrelse som ska se till att erkännande-panelen leverupp till det som står i urkunden. Processen med atttillsätta namnen i styrelsen och sedermera panelenkan inledas först när drottning Elizabeth underteck-nat den. Sedan dröjer det ytterligare minst ett halvårinnan staten är klar med sin del. Vilket i bästa fall lärvara en bit in på 2014.

Att David Cameron lagt så stor möda på att självkonstruera ett nytt regleringssystem för pressen, istäl-let för att ställa sig bakom de förslag som presentera-


des i Levesonrapporten, är på många sätt en politiskgåta. Till att börja med var det han själv som tillsatteLevesonförhören, med det uttryckliga uppdraget atthitta en ersättare till PCC. Dagarna innan den presen-terades sade han också att han skulle ta till sig försla-gen där, om de inte var helt skogstokiga (”bonkers”).Han har däremot aldrig lyckats förklara vad som voreså tokigt med en mediereglerande lag. Frånsett atthans goda vänner i Murdochkoncernen med hull ochhår motsatte sig en sådan.

Levesons förslag var ju faktiskt inte ”bonkers”:snarare genomtänkta och välavvägda, i det mycketspeciella läge man befinner sig i Storbritannien, medett helt raserat förtroende för stora delar av pressensförmåga att ta sitt publicistiska och samhälleliga an-svar.

Som Nick Davies, reportern på Guardian som av-slöjade skandalen, sade i en videokommentar den dagLevesonrapporten lades fram: ”Det är en fördömanderapport. Den fördömer de metoder som används, denfördömer de redaktörer stod bakom dem, och den för-dömer PCC, som accepterade det. De förtjänar att blifördömda.”

Skadestånd skrämmer

Den åsikten delas dock inte av alla. Trots att det inteblev någon lagstiftning var det många, från olikaläger, som ansåg att den kompromiss som uppnåddesvar alldeles för hård – och att den innehåller förmycket statlig inblandning.


Bland annat hävdade Dunja Mijatović, mediere-presentant för den europeiska människorättsorgani-sationen OSSE, att den nya ordningen hotar yttrande-friheten. ”Ett pressreglerande organ som inrättats avstaten kan, hur oberoende det än ska vara, innebäraett hot mot medierna frihet”, sade hon i ett pressmed-delande. Organisationen Index on Censorship ut-tryckte ungefär samma sak och kallade den 18 marsen ”sorgens dag för pressfriheten i Storbritannien”.

Många redaktörer uttryckte liknande åsikter. Tid-skriften Economist kallade i en ledare uppgörelsen”rutten” och den nya regleringen för en ”sörja politi-kerna borde skämmas over”. Tidskrifterna Spectator,New Statesman och Private Eye kungjorde direkt attde inte tänkte delta i det nya systemet. Flera stora tid-ningar, både rikstäckande och regionala, sade ocksåatt de övervägde att ställa sig utanför – eller att byggaupp ett eget, helt nytt självreglerande system. För re-giontidningarna är det framför allt risken för storaskadestånd som skrämmer.

Och Rupert Murdoch? Han är inte nöjd trots atthans tidningar slapp en lagstiftning. Några dagar efterden politiska uppgörelsen twittrade han att Cameronnu visat vad han egentligen står för och att han åstad-kommit en himla röra, ”a holy mess”. Hans tidningSun har också börjat kalla 10 Downing Street för”Sanningsministeriet” i flera stick, som en referens tillGeorge Orwells propagandaorgan i ”1984”.


Nytt system dröjer

Därmed är läget mer kaotiskt än någonsin. Bollen lig-ger, betonar premiärministern, nu åter hos tidnings-företagen, som måste etablera ”ett nytt PCC”, för enfungerande självreglering. Men blir det ett system ellerflera? Och kommer några att försöka ställa sig heltutanför? Ingen har i dag svar på de frågorna.

Samtidigt fortsätter det gamla PCC försöken medatt ömsa skinn för att bli det organ som alla kan ställasig bakom. En ny ordförande är utsedd, baron Phillipsof Worth Matravers, en 75-årig jurist som tidigare va-rit ordförande i Högsta domstolen. Han ska leda engrupp på sex personer, som ska utse ledamöterna i detnya PCC. Men den processen har förstås bromsats avall oklarhet som följt på de politiska striderna.

När Levesonrapporten kom uttalades målsätt-ningen att det nya PCC skulle vara i gång 1 juli 2013.Den deadlinen kommer man naturligtvis inte attklara: snarare lär det dröja långt in på 2014 innan enverksamhet kan vara på plats. Om den nu lyckas fåtillräckligt många tidningsföretag att ställa sig bakomverksamheten, vilket är ytterst oklart.

Då kommer Storbritannien att ha varit utan ettfungerande medieetiskt system i mer än två år. Ochmed en mycket lång väg tillbaka innan allmänhetensförtroende är vunnet, om det någonsin kan åstadkom-mas.

Man kan beskriva det som ett haveri i tre steg.Först det pressetiska, som pågått under decennier ochsom kulminerade med avlyssningsskandalen. Sedandet politiska, när hanteringen av Levesonrapportens


förslag landade i konflikter och splittring. Och slut-ligen det publicistiska, när det nu förefaller som omtidningsbranschen inte kan enas om en tydlig självreg-lerande modell, utan istället bara pratar om avhoppoch alternativa lösningar. Effekten av denna trestegs-raket i misslyckanden är förstås enbart ännu mermisstänksamhet och förbrukat förtroende.

Egenintresset styr

Levesonutredningen vann stor respekt hos den brit-tiska allmänheten för sitt sätt att verkligen gå till bot-ten med problemen. Den präglades av integritet ochsamhällsansvar, samtidigt som Leveson hela tiden be-tonade vikten av en fri press.

Men när den politiska och branschmässiga hante-ringen av rapporten varit så styrd av egna intressen läråtskilliga engelsmän tycka att de miljontals pund somlagts på förhören varit mer eller mindre bortkastadepengar.

Detta är naturligtvis förödande i sig. Varje ny formav självreglering av pressen kommer att mötas medbefogad misstänksamhet. Om att det är en politiskkompromiss. Om att den inte är oberoende från an-tingen bransch eller politiker. Om att allmänheten, ivars syfte all pressreglering egentligen ska verka, ännuen gång blivit blåst, trots de goda ambitionerna att gåtill botten med pressens egen makt och dess relationmed den politiska makten.

Så blir det efter decennier av missbruk av begrep-pet självreglering. Man kan lura en del alltid, en del entid, men inte alla alltid. Förr eller senare blir det up-


penbart att det finns en dold agenda bakom löftenaom att ta ansvar. Detta är, naturligtvis, den viktigastelärdomen att ta med av det brittiska etikkaoset. Attallt handlar om en ganska enkel sak: förtroende.

Varje medieetiskt system måste utgå från detta.Den bransch som åtnjuter det kan klara av regleringenpå egen hand, i bästa fall. Den som inte gör det ham-nar ofrånkomligen i ett politiskt kaos där man barakan vara säker på en sak: att det inte är vare sig press-frihetens eller allmänhetens intressen som sätts först.

Vad har då redaktionerna lärt sig? Har skanda-lerna och förhören lett till en mer utbredd etisk dis-kussion, där avarterna städats bort? Mitt svar, efteratt ha pratat med en lång rad brittiska redaktörer ochjournalister, är: högst tveksamt. Under inledningen avLevesonförhören fanns en sådan ansats, men det se-naste året har de etiska diskussionerna, om vad manfår och inte får göra, helt överskuggats av den poli-tiska diskussionen om den kommande regleringen.Tabloiderna, som ansattes hårt under Levesonför-hören, har snarare slagits för sin journalistiska hederoch hävdat att deras avslöjanden om kändisar och po-litikers sexuella snedsteg och dubbelmoral är lika vik-tiga som andra former av undersökande journalistik.Självkritiken har varit minimal, åtminstone på den of-fentliga arenan.

Från Storbritannien till Sverige

På andra håll har det dock förts en bredare debatt omlivet ”efter Leveson”, bland annat i antologin ”AfterLeveson? The future of British journalism” (Mair,


2013). Här har en rad medieforskare och debattörerkommenterar pressetiken, pressfriheten och den re-daktionella kvaliteten. Inte alltid utifrån vad Levesonfaktiskt kom fram till, men trots allt med en del intres-santa inlägg.

Ett av dem kommer från förre BBC-redaktörenBernard Clark, som påpekar att Leveson tittat förmycket i backspegeln, mot ”det som snart inte längreär ett problem” och för lite mot nätet. Leveson valdeju till stor del bort problemet med nätkommentarer,bloggar, Facebook, Twitter och all världens Flash-backs och Avpixlat.

Det sker också i den svenska motsvarigheten tillLevesonrapporten: tryckfrihetsexperten Nils Funckesutredning ”Medieetik och självsanering – skiss till envidgad och stärkt prövning”, som utfördes på upp-drag av Utgivarna och som skickades ut på remiss ibörjan av mars.

Funckes utredning är en ambitiös genomgång avdet svenska medieetiska systemet, med konstruktiva –och resonerande – förslag kring vilka förändringarsom bör ske. Vad som sedan är genomförbart utifrånde olika aktörernas horisont återstår att se när remiss-tiden går ut i sommar. Ett helt nytt medieetiskt sy-stem? Eller bara modifieringar av dagens?

Utgångspunkterna i utredningen är dock lätt attsympatisera med.

För det första: att det är just genom att proaktivt taegna initiativ för att förbättra självsaneringen somman kan undvika begränsande lagstiftning och ökaallmänhetens förtroende.


För det andra: att det är en fördel om fler storamedieaktörer finns samlade inom samma system –helt enkelt därför att det är mer logiskt och rimligt förallmänheten.

För det tredje: att även spelreglerna för press, radiooch tv uppdateras, så att det inte bara blir en organi-satorisk förändring.

Sedan har Funcke gjort en del avgränsningar somlär bli föremål för diskussion. En av dem gäller arbets-metoderna, som i dag hanteras av den i många årborttynade Yrkesetiska nämnden inom Journalistför-bundet. Det är något som vore svårt att förklara fören engelsman, eftersom det i hela den cirkus som Le-veson arbetat med att utreda nästan helt och hållethandlat om just oetiska arbetsmetoder. Själva publice-ringarna har inte varit det värsta: däremot hur tid-ningarna arbetat med metoder som numera kallas för”the dark arts”. Det har handlat om allt från person-förföljelser och utpressning till ”blagging” (att utgesig för att vara myndighetspersoner för att få framkänsliga uppgifter) och olaglig telefonavlyssning.

Att inte inkludera detta i ett medieetiskt systemkänns otidsenligt – och ologiskt utifrån publikens per-spektiv. Vad som görs på väg mot publiceringen ärofta ett större problem för den som drabbas än detsom slutligen publiceras. Därför är det inte orimligtatt kräva att de ansvariga utgivarna också får ansvaraför hur enskilda medarbetare agerar.

En annan avgränsning, som känns mer rimlig, gäl-ler just de sociala medierna. Funcke har valt en linjedär det som sägs på ett företagskonto ska kunna om-fattas av spelreglerna, medan det som sägs av enskilda


medarbetare inte omfattas. Det är ett logiskt sätt attmarkera vad det är ett medieetiskt system ska göra:det ska reglera hur den professionella verksamhetensköts. Det kan aldrig lösa andra problem, som hurfolk beter sig på nätet.

Kompromissernas höst

Att bygga ett nytt medieetiskt system i Sverige äringen lätt uppgift, även om vi har fördelen att byggafrån en stabilare grund än britterna. Det kommer attbli mycket kompromissande även här innan en funge-rande ny verksamhet är på plats. Dessutom lär det blien svår balansgång mellan den reglering som ävenfortsättningsvis lär behöva ske via Granskningsnämn-den: inte ens utredaren tror ju att det helt går att er-sätta den och bara ha ett självreglerande organ.

Det finns alltså mycket att diskutera under hösten.Tidpunkten för att driva detta arbete kunde dock intevara bättre vald. Nu ser vi tydligt vad som händer närman låter ett ”självreglerande” system krackelera: dåblir skadorna närmast irreparabla.

Eller för att tala med Miliband och Cameron:Ingen vill behöva se den igenspikade dörren till LastChance Saloon.

Referenser

Funcke, Nils (2013). Medieetik och självsanering – skiss till en vidgad och stärkt prövning. Nedladdad 15 mars 2013 från http://www.nilsfuncke.se/wp-content/uploads/2013/03/MO_MEN-version-2013-03-06.pdf


Leveson, Brian (2012). An inquiry into the culture, practices and ethics of the press: report. Nedladdad 15 mars 2013 från http://www.official-docu-ments.gov.uk/document/hc1213/hc07/0780/0780.asp

Mair, John (red.) (2013). After Leveson? The Future for British Journalism. Bury St Edmunds: Arima Publishing.


Nils Funcke

Yrkesetiken central för mediernas trovärdighet

Introduktion till ett utdrag ur utredningen: ”Medieetik och självsanering – skiss till en vidgad och stärkt prövning”

Tilltron till och trovärdigheten i det självsanerandesystemet undergrävs genom att allt större delar avmediernas verksamhet hamnar utanför, bristande fi-nansiering leder till neddragningar, tunga medieaktö-rer lämnar branschsamarbetet, en löslig organisationoch en prövning av yrkesetiken som saknar legitimi-tet.

Enskilt skulle dessa företeelser och viss obstruktionfrån enskilda medier mot detaljregler inte utgöra nå-got påtagligt hot mot det självsanerande systemet. Detgår att leva med någon eller några av ”skavankerna”.Men när de sammanfaller i tiden blir den samlade ef-fekten att systemet krackelerar och riskerar att fallasamman.

Förhållandet mellan den självsanerande verksam-heten och lagstiftningen kan beskrivas som kommuni-cerande kärl. Sänks nivån på självsaneringen griperlagstiftaren in. Trots framstötar de senaste 40–50 årenom att skyddet för den personliga integriteten behöver

80 | Nils Funcke

stärkas har lagstiftaren vilat på hanen. Det har oftauttryckligen skett med hänvisning till pressens för-måga att hålla rent i de egna leden.

Föreningen Utgivarna har insett faran med attsjälvsaneringen eroderar inifrån. På deras uppdraghar undertecknad tagit fram en analys av läget för detsjälvsanerande systemet samt lämnat ett konkret för-slag till hur det medieetiska systemet bör utvidgas ochskärpas samt ges en stabil organisation och tryggfinansiering.

En del av det medieetiska regelverket omfattarsjälva anskaffningen av uppgifter. Utöver lagarna somäven gäller för journalister finns också ett antal själv-påtagna yrkesetiska regler. Tillsammans med publici-tetsreglerna utgör de Spelregler för press, radio och tvsom dagspressen, tidskrifterna samt public service-företagen ställt sig bakom. Avsteg från de yrkesetiskareglerna prövas däremot inte av PO och PON utan avJournalistförbundet.

Yrkesetiken är central för mediernas trovärdighet.De bör enligt min uppfattning till del prövas inom ettframtida medieetiskt system och inte av ett fackför-bund. Det är inte lätt att organisera en rättssäker ochtrovärdig yrkesetisk prövning och i vissa fall kanskedet inte är vare sig möjligt eller önskvärt.

De yrkesetiska reglerna tas upp i ett kapitel i minutredning. Detta1 avsnitt publiceras nedan. De upp-fattningar som framförs må delas av andra men somde framförs här är de mina.

1) Texterna är inte helt identiska, en lätt språklig redigering har gjorts införpubliceringen i denna bok.

Yrkesetiken central för mediernas trovärdighet | 81

Utdrag ur Nils Funckes utredning om ett nytt medieetiskt system: De yrkesetiska reglerna

Frågan om var de etiska gränserna för anskaffande avuppgifter går är lika gammal som frågan om vad somär etiskt försvarbart att publicera. När de så kalladenotisjägarna diskuterades i slutet av 1800-talet hand-lade det inte bara om vad de skrev utan också om de-ras arbetsmetoder. De ansågs svärta ned och under-gräva journalistiken och den publicistiska verksam-heten. Publicistklubben gjorde vad den kunde för attfå ett slut på ”notisjägareländet”.

De yrkesetiska reglerna publiceras ibland tillsam-mans med publicitetsreglerna under en rubrik, Spel-regler för press, radio och tv. De yrkesetiska reglernasyftar till att upprätthålla förtroendet för mediernaoch dess medarbetare. Reglerna är i dag uppdelade itvå underrubriker. En del med bestämmelser som gäl-ler journalisternas integritet och en som avser anskaf-fandet av material. När det gäller integriteten fram-hålls bland annat att en journalist inte ska användasin ställning eller förhandskunskap för att skaffa sigprivata fördelar. En god etik innebär att journalistentackar nej till gåvor och erbjudanden som kan miss-tänkliggöra journalistens trovärdighet.

De yrkesetiska reglerna manar till varsamhet vidanskaffning av uppgifter. Det gäller till exempel attvisa hänsyn till ovana intervjupersoner och att visa”hänsyn vid fotograferingsuppdrag samt vid anskaff-ning av bilder, särskilt i samband med olyckor ochbrott”.

82 | Nils Funcke

Huvudmännen i Pressens samarbetsnämnd stårbakom de yrkesetiska reglerna. Men avsteg från demgranskas som regel inte av PO och PON utan av Jour-nalistförbundets yrkesetiska nämnd (YEN).

Det ankommer inte på denna utredning att utvär-dera YEN:s verksamhet. Här ska bara konstateras attformerna för och det sätt som yrkesfrågorna prövas idag har påtagliga trovärdighetsproblem. Dels efter-som det är en facklig organisation som ska ta tillvarasina medlemmars intresse som också ska pröva derasyrkesetik och dels för att den medlem som anmäls kanundandra sig en prövning genom att negligera frågorfrån nämnden. Det är också ett legitimitetsproblemtotalt sett att det endast är medlemmar i Journalistför-bundet som kan prövas och att nämnden inte kan taegna initiativ.

Enligt Journalistförbundets egen utredning harYEN fört en tynande tillvaro de senaste åren. Blandannat har antalet anmälningar har sjunkit från 10–20till 5–10 per år. Utredningen föreslår att YEN och för-bundets arbete med de yrkesetiska frågorna mer skainriktas på det förebyggande arbetet. Det innebäremellertid inte att YEN har lagt ned prövningen av en-skilda ärenden. Den yrkesetiska nämnden fällde ocksåi början av 2013 ett antal medlemmar för att de slent-rianmässigt använt dold kamera och överrasknings-intervjuer.

Från tidigare PO har det framförts att även yrkes-etiken borde kunna bli föremål för prövning av PO/PON. Propåerna har motiverats med att uppgifter ochbilder som ingått i integritetskränkande publiceringar


många gånger också har införskaffats på ett krän-kande sätt. Det anses inte vara rätt eller ens möjligt attskilja anskaffandet från publiceringen i sådana fall.

Ett uttryck för sambandet mellan anskaffning ochpublicering är att publicitetsreglerna och de yrkes-etiska reglerna överlappar varandra på flera punkter.Det gäller till exempel kravet på att ge korrekta nyhe-ter, inte manipulera bilder och visa hänsyn vid anskaf-fandet av information. Sambandet kommer också tilluttryck i många av anmälningarna till PO där anmä-laren också åberopar omständigheter kring publice-ringen och hur uppgifterna samlats in.

Såväl i tryck- och yttrandefrihetsmål som vid press-etiska prövningar är det endast det som publiceratssom formellt prövas. Det publicerade finns där ”svartpå vitt” och någon bevisprövning i denna del behöverinte göras.

Vad gäller rätten till genmäle måste det visserligenklarläggas om den som känner sig förfördelad hargetts tillfälle att lämna ett genmäle. I de fall det be-döms motiverat att pröva frågan om genmäle får det inormalfallet anses relativt enkelt att avgöra ärendet.Det kan ske genom att höra bägge parter och utifråntill exempel korrespondens avgöra om den som ansettsig förfördelade getts en rimlig chans att bemöta på-ståenden. Därtill undersöks också vilka ansträng-ningar som massmediet gjort för att få tag på en be-rörd. PO har i ett antal fall uttalat att som regel är detinte tillräckligt med ett eller några få försök att få kon-takt per telefon.

84 | Nils Funcke

En prövning av yrkesetiken i övrigt är däremot merkomplicerad. Ska prövningen uppnå någon form avtrovärdighet får det inte vara möjligt för den journa-list eller medarbetare som anmäls att dra sig undan enprövning. Någon form av svars- och inställelsepliktmåste införas. Det kräver i sin tur regler som säger vadsom ska ske om den anmälde vägrar att medverka. Enprövning måste omgärdas av rättssäkerhet för alla in-blandade. Står olika uppfattningar mot varandra omvad som skett till exempel vid en intervju eller foto-grafering kan det krävas regelrätta förhandlingar medparterna närvarande. Kanske måste också vittnenkallas för att klarlägga vad som sades eller hände.

Svårigheterna att fastställa vad som hänt framgår ien rapport till Journalistförbundets kongress 1974. Irapporten beskrivs att några anmälningar inkommitmot enskilda journalister men eftersom uppgift ståttmot uppgift har ärendet lagts ned utan att prövas isak. Det har enligt rapporten varit ”förenat med ut-omordentligt stora svårigheter att i ett enskilt fall av-göra huruvida en medlem handlat på ett sätt sominneburit avsteg från kodex”.

Vid prövningen av yrkesetiska övertramp måsteockså klargöras vem eller vilka som bär ansvaret. Ärdet den enskilde medarbetare som agerat klandervärtpå egen hand eller är det en chef i organisationen somålagt eller på ett mer subtilt sätt fått medarbetaren attutföra ett uppdrag och agera på ett visst sätt? Ska i såfall bägge hållas ansvariga? Och i vilken mån falleransvaret på den ytterst ansvarige för verksamheten,utgivaren?


Även utformningen av själva reglerna rymmerkomplexa frågor. Var ska gränserna dras för använd-ningen av olika metoder? Ska det överhuvudtagetvara tillåtet att till exempel använda dold kamera?Och om det ska vara det under vilka förutsättningarska det anses acceptabelt? Ska det anses försvarligt attinstallera en dold kamera som är fjärrstyrd men sominte upptar ljud? Finns det tillfällen när en anskaff-ning av uppgifter som tillkommit genom en brottslighandling, till exempel olaga intrång eller olovlig av-lyssning, kan försvaras från ett publicistiskt perspek-tiv och alltså ska frias?

Många redaktioner har utformat regler när det gäl-ler dold inspelning. SVT accepterar användning avdold kamera endast om det sker inom lagens ram ochrör ett ”avslöjande av oavvisligt stort allmänintresse”.Därtill krävs enligt företagets policy att andra meto-der visat sig otillräckliga.

Vid en prövning skulle inte bara frågan om avslö-jandet nådde upp till rekvisitet oavvisligt allmän-intresse behöva besvaras utan även om möjligheternaatt använda mindre integritetskränkande metoder ut-tömts. Det skulle innebära att en redaktions arbets-metoder och överväganden måste redovisas och vär-deras. I sin förlängning finns en, om än liten, risk attanonymitetsskyddet för uppgiftslämnare bryts.

Till svårigheterna att definiera och kartlägga vemsom ska hållas ansvarig och utforma ett hållbart regel-verk tillkommer att utforma påföljder för de som an-ses ha brutit mot regelverket. Frågan är också vilkaförutsättningar som ska gälla för att verkställa dessa

86 | Nils Funcke

påföljder samt om och i så fall till vem ett utslag iMEN2 ska kunna överklagas.

Vilka arbetsmetoder som ska anses etiskt försvar-bara är i första hand en fråga för respektive utgivare.Det utesluter inte att metoderna fastställs efter dialogmed medarbetarna och deras fackliga företrädare. Detär arbetsledningen som i varje enskilt fall har atthjälpa och styra medarbetare de gett ett uppdrag attutföra. Från journalistens synvinkel är det också möj-ligt enligt gällande kollektivavtal att vägra utföra för-ödmjukande uppdrag eller att skriva och i övrigtagera mot sin övertygelse.

Prövningen om enskilda medarbetare agerat ut-ifrån företagets policy och beslut i det enskilda falletär en fråga för arbetsledningen. Det saknas inte exem-pel på utgivare som omplacerat medarbetare sommissbrukat sin ställning till exempel genom att skrivaartiklar som gagnat deras egna affärer eller som ”ex-traknäckt” åt samma myndighet som man är satt attbevaka. Åtgärder för överträdelser kan naturligtvisäven bli föremål för fackliga förhandlingar och ytterstför en prövning i arbetsdomstolen.

Yrkesetiska övertramp kan i vissa fall bli föremålför en offentligrättslig prövning. Det kan gälla brotts-rubriceringar som hemfridsbrott, dataintrång ochofredande. Vid sådana grövre övertramp framstår detsom direkt olämpligt att en prövning skulle ske inom

2) MEN är en förkortning för Mediernas etiska nämnd, en nämnd som NilsFuncke föreslår ska ersätta Pressens opinionsnämnd, PON. MEN skulleinnebära en breddning av självsaneringen genom att medlemsföretagens(även public service och TV4) publiceringar i press, radio, tv och på nätinnefattas av prövningen.


ett medieetiskt system med tanke på att sådana gär-ningar under vissa omständigheter har ett relativthögt straffvärde. Sådana fall bör överlämnas till åkla-gare.

Gränssnittet mellan yrkesetik och publicering

Frågan om rätten till genmäle och införande av rät-telse är exempel på hur starkt yrkesetiken är samman-kopplad med publicistiken. En ensidig beskrivning aven händelse kan förorsaka en publicitetsskada ochinnebära ett avsteg från regeln om saklighet och allsi-dighet. Sådana avsteg från god publicistik kan i vartfall till del repareras med en rättelse eller införandetav ett genmäle. Uppstår denna publicitetsskada tillföljd av att en journalist underlåtit att höra bägge si-dor i en konflikt eller utelämnar uppgifter som talartill någons fördel begår han eller hon ett övertrampmot de yrkesetiska reglerna. Är publiceringen god-känd av utgivaren har denne både brutit mot god pub-licistisk sed och indirekt mot yrkesetiken.

Även i ett framtida medieetiskt system ska det varamöjligt att pröva rätten att få felaktiga uppgifter kor-rigerade och rätten till genmäle. Även om MO3/MENinte kommer att pröva och kritisera en enskild repor-ter eller utgivare innebär ett klander för underlåtenhetatt införa rättelse eller genmäle indirekt en kritik motbristande yrkesetik. En seriös utgivare läser mellan ra-derna i sådana beslut och drar slutsatser vad gäller re-

3) MO har tidigare i utredningen presenterats som en förkortning av All-mänhetens medieombudsman. Denne föreslås ersätta Allmänhetenspressombudsman, PO.

88 | Nils Funcke

daktionens eller enskilda medarbetares arbetsmeto-der.

Även på andra sätt rymmer ibland PO/PON:s fäll-ningar indirekt klander av hur uppgifterna inhämtats,till exempel i form av kritik av publiceringen av när-gångna bilder av sörjande. Det finns därtill exempelpå när PO i beslut uttalat sig i frågor som gäller yrkes-etiken, till exempel att minderåriga fotograferats påen skola utan att föräldrarna kontaktats.

PON har även uttalat sig när det gäller arbetsme-toderna. Vid ett tiotal tillfällen under mitten av 1900-talet klandrades publiceringar som var ett resultat avtvivelaktiga metoder. Det gäller bland annat att mass-medier brutit mot överenskomna publiceringstider.

Slutsats vad gäller yrkesetiken och MO/MEN

Någon utökning av prövningen av yrkesetiken inomdet självsanerande systemet utöver den som sker i dagföreslås inte. Det skulle som framgått kräva en omfat-tande genomgång och noggranna överväganden blandannat vad gäller regelverket.

Yrkesetiken är central. Försåtliga arbetsmetoder,ett burdust, framfusigt eller till och med påstridigt be-teende kan påverka mediernas trovärdighet negativt.Det framstår därför som önskvärt med en diskussionom yrkesetiken i sin helhet eller i vart fall till del skabedömas av MO/MEN.

Men det centrala nu är att få tillstånd en breddningoch en förstärkning av det självsanerande systemet.Frågan om även enskilda medarbetares sätt att inför-skaffa information och uppträdande mot intervjuper-


soner etcetera ska prövas och hur det ska ske är någotsom får skjutas på framtiden. Det innebär att MO/MEN därmed inte kan ta upp en oklanderlig publice-ring till prövning hur oetiska och hur oacceptabla me-toder som än använts för att få fram uppgifterna.

I avvaktan på att yrkesetiken eventuellt inkluderasi sin helhet i det självsanerande systemet bör de yrkes-etiska reglerna hållas formellt åtskilda från Etiska reg-lerna för massmedia. De bör inte presenteras i ett sam-manhang under en samlande rubrik som till exempelSpelregler för press, radio och tv. En sådan samman-koppling kan lätt missförstås och tolkas som att MO/MEN prövar brott även mot dessa regler.

Alternativ – invändningar – frågeställningar

Ett alternativ till dagens indirekta prövning av yrkes-etiken och en prövning av en komplett samling yrkes-etiska regler skulle kunna vara att tydliggöra och for-malisera den begränsade prövning som trots allt skeri dag.

Kanske skulle någon eller några av de yrkesetiskareglerna kunna skrivas in i Medieetik för massmediaredan från start? Vilka som skulle kunna tillföras fårundersökas närmare. Men ju starkare kopplingen ärtill själva publiceringen ju mer motiverat och enklareförefaller det vara att införa dem i etikreglerna ochdärmed göra det möjligt för MO/MEN att pröva brottmot dem.

Som exempel på sådana tänkbara bestämmelserkan nämnas brott mot överenskommelser om publice-ringstid, närgången fotografering, kravet att ange käl-

90 | Nils Funcke

lan när en framställning i huvudsak bygger på andra-handsuppgifter och kanske också kravet att personersom intervjuas som huvudregel ska få veta var och ivilket sammanhang intervjusvaren kommer att an-vändas.

Referens

Utredningen om ett framtida medieetiskt system finns att tillgå i sin helhet på http://www.nilsfuncke.se/skiss-till-medieetiskt-system/.


Susanne Wigorts Yngvesson och Ulrica Widsell diskuterar via mejl:

Individ eller organisation – vem ansvarar för yrkesetiken?

20 januari 2013

Hej Ulrica!Vi ska föra ett samtal du och jag om journalisters yr-kesetik. Det ser jag fram emot. Jag föreställer mig attvi har någorlunda samma uppfattning om grundvär-deringarna kring varför yrkesetiken är viktig, men attvi skiljer oss åt i synen på vad den bör omfatta och hurden bör organiseras.

Det finns några övergripande frågor som jag hop-pas att vi får möjlighet att reda ut eller åtminstone taupp. En sådan handlar om yrkesidentiteten. Om viska ha en yrkesetik så bör vi ju ha en uppfattning omvad en journalist är och vilka som ska omfattas av eti-ken. En annan fråga rör vem som ska ha makten attbedöma innehållet i etiken och framför allt avgöra närden inte har efterlevts. En tredje fråga handlar om vil-ken betydelse yrkesetiken har – egentligen. Spelar dennågon roll i den dagliga verksamheten och i mötetmed människor? En fjärde fråga är möjligen vem somska finansiera kalaset. Det kanske inte blir ett centralt

92 | Susanne Wigorts Yngvesson och Ulrica Widsell

spörsmål just i vårt samtal, men om få är beredda attsatsa ekonomiskt på yrkesetiskt medvetande så spelardet ingen roll vilket system som finns.

Som identitetsmarkör har yrkesetiken åtminstonetvå funktioner. Dels att avgränsa yrkesverksamhetenfrån andras för att skapa en ”profil” för rollen, delsatt reglera verksamheten inåt med syfte att skapa an-dra värden utåt, såsom trovärdighet hos dem som taremot det som journalister producerar. Idag innehållerden journalistiska identiteten väldigt mycket. En jour-nalist kan vara anställd vid en redaktion enligt tradi-tionellt manér; jobba som frilans med olika slags upp-dragsgivare både inom och utom mediebranschen;samtidigt vara både journalist och konsult för medie-frågor samt vara journalist, producent och fotografför en egen blogg. Alla dessa verksamheter kan finnasunder emblemet ”journalist”. Så vad är det egentligenvi talar om när vi vill beskriva en yrkesetik för journa-lister?

Ett svar, som jag föreställer mig att du framhåller,är att journalist är den som är ansluten till Journalist-förbundet. Visst, det är svårt att förneka. Men ni harju också medlemmar som är studenter, arbetslösa,pensionärer eller är med av ideologiska skäl. I Medi-erna berättade Håkan Juholt att han fortfarande till-hör Journalistförbundet trots att han har gjort annatsedan han lämnade Oskarshamns-Tidningen. Han fårgärna vara ansluten för min del, men han omfattasknappast av yrkesetiken. Medlemskap i förbundet äralltså en ganska diffus grund för att beskriva vad enjournalist är.

Individ eller organisation – vem ansvarar för yrkesetiken? | 93

I postmodern samtidsanda skulle man ocksåkunna argumentera för att den som säger sig varajournalist är journalist. Det innebär då att individeroch grupper bekänner sig till ett visst livsåskådnings-perspektiv, till exempel att vara granskare av samhäl-let och att berätta om det på ett offentligt sätt. Tidi-gare gränser mellan journalistik och politik kommerdå att suddas ut. Teologen och reformatorn MartinLuther talade om det allmänna prästadömet, det villsäga att var och en som är döpt har ett ämbete atttjäna Gud. På motsvarande sätt kan man dekonstru-era ”kyrkan” journalistik och dess ”påvar” från mak-ten över journalistikens dagordning. De sociala medi-erna, som exempel, blir då ett blodomlopp i samhälls-kroppen där journalistikens verksamhet upplöser densärskilda yrkesidentiteten. Med ett sådant scenariomåste yrkesetiken förhålla sig till ideal om mänskligaegenskaper snarare än till specifikt yrkesrelateradeprinciper såsom de är utformade idag.

Det finns mycket att säga om yrkesidentitet mendetta får räcka som ett första inpass. Vad tänker duom detta Ulrica?

Susanne

5 februari 2013

Hej Susanne!När journalistiken sprids på nya sätt och mängden be-rättare växer är det viktigare än någonsin att göra yr-kesetiken synlig. Det handlar om journalistikens tro-värdighet och om hur vi bemöter och tar hänsyn till


dem som vi berättar om. Och hur skiljer vi ut journa-listiken i ett ständigt medie- och informationsbrus?

Vem är journalist, frågar du. För mig är det enkelt:den som i huvudsak arbetar med journalistik är jour-nalist. Medlemskap i vårt yrkesförbund är inte en för-utsättning för att vara journalist, utan den som ärjournalist kan vara medlem.

Frågan är då kanske snarare – vad är journalistik?För mig innebär journalistik att ha ett kritiskt förhåll-ningssätt, en integritet hos berättaren, att det finns enredaktion som uppdragsgivare eller ett journalistisktsyfte med berättandet. Yrkesetik, källkritik, källskyddoch ett visst hantverkskunnande är fler kriterier – oav-sett medium, oavsett kanal.

De journalister som är medlemmar hos oss, en ma-joritet av landets yrkesverksamma journalister, för-binder sig att följa yrkesreglerna. Det är också en för-utsättning för att få vara med. I dag är det Journalist-förbundet och Yrkesetiska nämnden som bedömer yr-kesetiken och avgör när den inte efterlevs.

Det var Journalistförbundet som såg behovet avyrkesetik en gång i tiden och skapade yrkesreglerna.Redan när förbundet bildades 1901 fanns etiken påagendan och 1968 antog Svenska Journalistförbun-dets kongress ett förslag om en allmän yrkeskodex,för att ge ”den enskilde journalisten bestämda normeroch riktlinjer i yrkesutövandet.” Sex år senare, 1974,beslutades om en yrkesetisk nämnd och yrkeskodexentillsammans med Publicistklubbens hedersregler er-sattes av publicitetsregler och yrkesregler, de spelreg-ler som du och jag nu gemensamt ansvarar för somledamöter i Pressens samarbetsnämnd.


Spelar yrkesetiken någon roll i den dagliga verk-samheten och i mötet med människor, frågar du. Ja,yrkesetiken har enorm betydelse i jobbet som journa-list. Jag jobbar som reporter sedan 20 år tillbaka.Läsarnas, lyssnarnas, tittarnas förtroende måste vin-nas igen och igen, varje dag. Yrkesetiken måste sittabåde i ryggraden och i magkänslan. Men ibland kandet bli fel ändå. Därför är det så viktigt att det finnsen yrkesetisk nämnd dit allmänheten, vem som helst,kan vända sig för att få upprättelse.

Den som blir intervjuad ska kunna känna förtro-ende för journalisten och så långt det är möjligt exem-pelvis få veta om ett samtal är avsett som informationeller om det ska publiceras. Det finns så klart avslö-jande journalistik där allmänintresset helgar medlenoch journalister därför väljer andra arbetssätt.

Yrkesetiken är också något att hålla sig i för denenskilde journalisten när gränser tänjs i jakten pånästa löp eller när exempelvis ett reseföretag erbjudergratisresa för att rapportera om deras senaste semes-terparadis.

Förtroendet för den professionella journalistikenbygger på att alla inblandade tar ansvar, och det är enförutsättning för att fria och oberoende medier skakunna fortsätta vara just det. Självreglering inombranschen är en nödvändighet. Hotande alternativsom strängare lagstiftning tror jag ingen av oss vill ha.

För mediekonsumenten har det blivit svårare atturskilja journalistiken när så många försöker maskerareklam- och PR-budskap i journalistisk form. Annon-sörerna vill köpa trovärdigheten. Uppdragsjournalis-tik och kundtidningar är en starkt växande marknad.


Kommersiella samarbeten, sponsrad journalistik och”branded content” – det är här pengarna finns, sägerde som försöker hitta nya intäkter. De riktlinjer mottextreklam som finns i spelreglerna i dag räcker intelångt. Bland utgivarna tycks få bry sig om dessa re-kommendationer.

Hur går det här ihop med yrkesetiken, förtroendetför journalistiken och journalisternas integritet?

Hur ser du på det?

Ulrica

11 februari 2013

Hej igen Ulrica!Häromveckan rapporterade er tidning Journalistenom ett ärende i Yrkesetiska nämnden (YEN). Detgällde användandet av dold kamera i TV4:s program”Fuskbyggarna”. YEN var kritisk till redaktionensarbetsmetoder, men på grund av att endast den ene avde båda journalisterna är med i Journalistförbundetkunde endast medlemmen kritiseras. I ett annatärende för några år sedan var det tvärtom. Då gälldedet en anmälan mot den reporter på Aftonbladet somhade anskaffat de så kallade nazistbilderna. Då kundeYEN inte ta upp ärendet eftersom SJF behövde värnareporterns intressen gentemot arbetsgivaren. Dessabåda exempel visar att systemet med granskning avyrkesetiken är både labilt och oförutsebart. Det förstasom branschen borde göra är att se över vem som skaansvara för frågorna om man vill skapa en tillförlit-lighet till saneringssystemet i yrkesetiska frågor. Jag


tycker inte det är trovärdigt att fackförbundet gör det,vilket bland annat visas genom mina två exempel.

Du frågar mig hur yrkesetiken hänger sammanmed en ökad kommersialism som du menar gör detsvårare att urskilja det journalistiska. Det är en viktigdiskussion och för mig hör den samman med det jagskrev i mitt första inlägg: att det är svårt idag att dragränser för vad journalistik är. Därmed påverkasockså yrkesidentiteterna. Jag har svårt att göra fråganså enkel som du säger att den är, när du skriver att densom i huvudsak arbetar med journalistik är journalist.Det är ett cirkelargument som inte visar något alls.

Du efterlyser en etik som ska sitta i ryggmärgen,men inbjuder samtidigt till en relativism i fråga omvad som ska gälla för vilken typ av journalistik manägnar sig åt. Ärligt talat är jag skeptisk till ryggmärgs-etiken. Den avgörs helt och hållet utifrån vems rygg-märg vi talar om. Vissa drivs av egenintresse och kar-riär medan andra drivs av rättvisepatos och generosi-tet. Likaså kan man på ett teoretiskt plan omfatta enetik där ändamålet helgar medlen, vilket kan göranästan alla handlingar försvarbara beroende på ända-målet. Andra vill hellre försvara en etik där vissahandlingar alltid är fel oavsett situation, till exempelatt ljuga för att komma åt en värdefull uppgift. Sum-man av ryggmärgar säger lite om den etik man villvärna som yrkesgrupp.

Hur ska vi komma åt dessa svårigheter? Någraidéer utformar jag i antologin Vem granskar gran-skarna? (Wigorts Yngvesson, 2012). Jag landar i åttaförslag till förändringar av det yrkesetiska systemet.Två av dem är ”Utveckla ett system där alla som äg-


nar sig åt journalistisk verksamhet kan granskas av enetisk nämnd” samt ”Öka transparensen för ärenden iden etiska granskningen utan att skada de enskildasom är indragna i processen”. Tycker du att dessaprinciper är rimliga? Om det yrkesetiska systemetskulle hanteras av någon annan än Journalistförbun-det, hur skulle det i så fall organiseras?

Jag ser fram emot vårt fortsatta samtal. Vi hörs, Susanne

18 februari 2013

Hej Susanne!När jag skrev att yrkesetiken ska finnas i ryggradenoch magkänslan hos journalister syftade jag självklartpå de fastställda yrkesregler vi har. Yrkesreglerna böranvändas reflexmässigt i varje journalists yrkesutöv-ning. Jag menade naturligtvis inte att det är upp tillvar och en och skapa sin egen yrkesetik.

Du tycker inte att det är trovärdigt att vi som fack-förbund ansvarar för de yrkesetiska reglerna, men nuär vi också ett yrkesförbund. För mig känns det väl-digt naturligt att vi som yrkesförbund står upp föryrkesreglerna.

De två exempel du tar upp är för det första intekorrekt beskrivna och för det andra inte särskilt rele-vanta för att påstå att vi inte är trovärdiga. YEN:s kri-tik mot ”Fuskbyggarna” gällde programformatet därredaktionen använder sig av dold kamera och över-raskningsintervjuer som fasta inslag i programmen.Ingen av de anmälda journalisterna klandrades per-sonligen.


När du tar upp exemplet med Aftonbladet väljerdu att lyfta fram något som hände för 15 år sedan.Vad säger det om hur YEN fungerar i dag? Du skriver:”Då gällde det en anmälan mot den reporter på Af-tonbladet som hade anskaffat de så kallade nazistbil-derna.” Enligt våra arkiv fanns aldrig någon anmälanmot reportern, men både YEN och Journalistförbun-det uttalade sig på olika sätt i den uppmärksammadedebatten kring det som hände. Det blev heller inte nå-gon pressetisk prövning eftersom ingen av de berördaparterna valde att PO-anmäla.

Hur ser du på PO och PON? Brister de också i tro-värdighet eftersom Aftonbladets bildpublicering inteprövades där?

Jag håller med dig om att det är en svaghet i detsjälvreglerande systemet att inte alla journalister kangranskas, på samma sätt som det är en svaghet i sy-stemet att alla webbsajter inte kan granskas av POoch att stora tidningar som Dagens Nyheter, DagensIndustri och Sydsvenska Dagbladet nu står utanföroch inte bidrar ekonomiskt till det pressetiska syste-met eftersom tidningarna lämnat organisationen Tid-ningsutgivarna, TU. Det självreglerande system somvi har idag bygger på att medlemmarna i de organisa-tioner som står bakom systemet är med och både taransvar för och värnar systemet.

PO och PON granskar även tidningar och perio-diska skrifter med ansvarig utgivare vars ägare inte ärmed i TU – till exempel en dagstidning som Metro.För PO finns tydliga ramar för vilka som granskas.Liksom för YEN.


Du tycker att det bör utvecklas ett system där allasom ägnar sig åt journalistisk verksamhet kan gran-skas. Det vore intressant om du kunde utveckla litenärmare hur det systemet skulle se ut och vilka jour-nalister som ska granskas av YEN eller av en ny sortsMedie- och yrkesetisk nämnd. Jag är givetvis öppenför en diskussion om förändringar i systemet somskulle innebära att även journalister som inte är med-lemmar i vårt förbund kan granskas och deras efter-levnad av yrkesetiken prövas, men vi landar igen i frå-geställningen – vem ska definiera vem som är journa-list?

Medielandskapet förändras hela tiden och detpressetiska systemet måste självfallet följa med ochuppdateras. Jag sitter med i en nybildad arbetsgruppinom Pressens samarbetsnämnd som prövar fråganom journalisters inlägg i sociala medier, som görs itjänsten eller som kan kopplas till yrkesutövningen,ska kunna prövas av PO.

Sedan en tid tillbaka utreds om en sammanslagenMedienämnd och en Medieombudsman skulle kunnaersätta dagens uppdelade system och omfatta gransk-ning av såväl press som radio och TV. Journalistför-bundet är positiv till en sådan nämnd, men vi harännu inte sett något tillfredställande förslag på hur yr-kesetiken skulle hanteras. Jag tycker det vore mycketolyckligt om ansvarig utgivare också skulle ansvaraför enskilda journalisters integritet och yrkesutöv-ning. Journalister har ett eget ansvar för sin trovärdig-het och för sina arbetsmetoder.

Jag håller helt med dig om att det ska finnas trans-parens i den etiska prövningen utan att det skadar en-


skilda. YEN:s granskningar och beslut är offentliga ivåra protokoll, med undantag av känsliga personligauppgifter. Sedan förra året publicerar vi YEN:s besluti anonymiserad version på Journalistförbundets hem-sida. För öppenhetens skull – och inte minst för attvåra beslut ska nå ut till allmänheten och kunna fun-gera som etisk vägledning för alla journalister. Ävenför dem som inte är medlemmar hos oss.

Ser fram emot ditt nästa mejl, Ulrica

24 februari

Hej Ulrica!Det är svårt att få ett grepp om vad du menar med yr-kesetik. Å ena sidan anser du att olika situationer krä-ver en flexibilitet i användandet. Om det är vi överens.Å andra sidan ska de fastställda yrkesreglerna ”finnasi ryggraden” som en slags lydnadsregler. Jag skullekunna skriva en artikel om varje punkt i yrkesreglernasom visade på inkonsekvenser mellan ord och hand-ling. Ändå är anmälningarna till YEN försvinnandefå, för att inte tala om fällningarna. Mellan 2008 och2012 (1 juli) fick YEN in 26 anmälningar och utfär-dade ett klander. Detta under en period när journalis-ter dömdes för dataintrång, vapeninnehav och bok-föringsbrott. Ingen har dock ännu uteslutits från Jour-nalistförbundet. I andra yrkesförbund händer det attfolk fråntas sin legitimation, såsom läkare och advo-kater.

Tvärtemot vad du menar, så anser jag att den vik-tiga yrkesetiken skapas av varje enskild praktiserande


journalist i relation till dem hen möter i arbetslivet.Om inte etiken är integrerad i blodomloppet så kom-mer den att förbli några abstrakta formuleringar i ettdokument. Det betyder inte att det uppstår en etik-anarki, därtill är journalister en alltför homogen yr-kesgrupp. En fara med yrkesregler som i liten gradpraktiseras, är att den dyra trovärdigheten kan tunnasut. Ta som exempel punkt fyra: ”Använd inte din ställ-ning som journalist, eller presskortet, till att utöva på-tryckning för egen eller andras vinning eller till attskaffa privata förmåner”. I teorin skulle de flesta jour-nalister vara överens om denna princip, men ärligt ta-lat känner jag endast en enda som praktiserar dettakonsekvent. Det sliras rätt mycket kring denna prin-cip.

Den bristande trovärdigheten i hanteringen avyrkesetiken har ni som förbund delvis själva bidragittill genom decennier av slarviga arkiv och försvunnahandlingar. Sedan den prisbelönta granskningen gjordav Bea Nordensson, om hur det var ställt med YEN,(”Övertramp på villovägar”, Pressens Tidning, nr 20,2001) så har mycket städats upp, men den avspegladeen syn hos förbundet på yrkesetiken som lågt priorite-rad. En av dem som uttalade sig i debatten om nazist-bilderna var den dåvarande vice ordföranden i för-bundet och tillika YEN:s ordförande Lillian Ottoson,som gav mig underlag för mitt argument. Hon sa:”För medlemmen [reportern på AB] hade det nog va-rit ganska påfrestande att en del av förbundet skullestödja honom samtidigt som en annan del ifrågasattehonom”. Även om det de facto aldrig blev ett ärende,


så borde det väl ha blivit det? Om inte den händelsenborde ha granskats yrkesetiskt, vilka bör då granskas?

När jag läser på er hemsida om hur YEN arbetar såskriver ni att ni tar emot, bereder och fattar beslut omanmälningar som kommer in. Ni initierar alltså inteärenden på eget initiativ? För PO gäller att ämbetetsjälvt kan besluta om att väcka prövning av ettärende, ungefär som Justitiekanslern. Det tycker jagger en god möjlighet för en etikprövningsnämnd.Lilian Ottosson formulerade på ett bra sätt det storatrovärdighetsproblemet: att ni ska granska dem somni som förbund bör försvara. PO och PON är ju iprincip oberoende av enskildas intressen även om deföreträder branschen. Ni ska göra både och – dess-utom med en nämnd som enbart består av journalisteroch anställda på Journalistförbundet. I PON finns vidsidan om journalister även jurister och allmänhet(ofta forskare). Det ger en större känsla av rättsäker-het och trovärdighet både för dem som granskas ochför dem som anmäler.

Vi finns båda i Pressens samarbetsnämnd och arbe-tet med en Medienämnd och Medieombudsman hörtill det mest utmanande. Ibland får jag dock en känslaav att systemet håller på att spricka inifrån. De partersom tidigare har tyckt att det varit självklart att bidratill saneringssystemet ställer idag nya villkor och krav.Vissa vill inte längre vara med och andra vill vara medpå somligt men inte på annat. Vissa bryter medvetetmot systemets regler för att de tycker de är idiotiska.

Du efterlyser min syn på hur ett nytt system skullekunna se ut och vilka journalister som ska granskas.Det är ju, som du vet, en enorm fråga som nu Nils


Funcke har i uppdrag att utreda. Delvis tog jag uppsaken i mitt första inlägg där jag ville problematiseravem som definieras som journalist. En början till endefinition är de som själva identifierar sig som heltidseller deltidsjournalister samt de som arbetar vid en re-daktion som identifierar sig som journalistisk.

Om etiken i framtiden inte kommer att represente-ras av de nuvarande organisationerna, var hamnarden då? Som lagstiftning? Etiken försvinner givetvisinte även om organisationerna skulle göra det. Menkanhända blir de journalistiska medierna och enskildajournalister mer utsatta utan en eller flera organisatio-ner som gemensamt driver de etiska frågorna. Därförbör de värnas, förnyas och kontinuerligt granskas. Jagtycker att yrkesetiken bör ingå i en organisatoriskt ge-mensam process och inte vara en sidofråga för Jour-nalistförbundet att ensam hantera.

Ok, det får vara nog för denna gång. Spännandefrågor att tala om tycker jag. Vi hörs,

Susanne

1 mars

Hej igen,Jag är glad att vi är överens om att journalister skakunna granskas. Vi från Journalistförbundet brukarvara rätt ensamma om den hållningen. I tidigare dis-kussioner om en gemensam medienämnd har ju för-slagen varit att yrkesetiken ska ingå men att den en-skilde journalisten inte ska kunna ställas till svars.Hittills är det mest Journalistförbundet som drivit att


det är viktigt att journalister tar ett eget yrkesetisktansvar.

Det är hittills också bara vi som tagit finansiellt an-svar för yrkesetiken. Journalistförbundet står ensamför kostnaden för nämnden, handläggning av ärendenosv. Vi lägger också numera stora resurser på att bådearrangera egna och delta i andras debatter och semi-narier om yrkesetik.

Din bild är att yrkesetiken inte varit så prioriteradi förbundet och visst, det har varierat historiskt och vihade för omkring tio år sedan brister i administratio-nen kring YEN, men så är det inte längre. De senasteåren har förbundet centralt och våra medlemmar gjortyrkesetiken till en av våra absolut högst prioriteradefrågor.

Jag finner det inte meningsfullt att argumenterakring vad tidigare nämnd eller YEN-ordförande gjortoch inte. Och när det gäller Aftonbladet och nazistbil-derna så tog inte dåvarande PO initiativ till en egengranskning heller, trots att han hade möjligheten. Dinargumentation haltar där. När jag kollar med nuva-rande PO får jag också veta att det generellt är mycketovanligt att PO utnyttjar sin initiativrätt.

Jag tycker det vore synd om vårt samtal hela tidenska fastna i saker som hände för 10–15 år sedan. Låtoss fokusera på nuet och framtiden.

Du har helt rätt i att YEN inte får in så många an-mälningar varje år. En av de troligaste orsakerna tilldet är att så få känner till nämnden och väldigt få pra-tar om den. Jag hör sällan mediechefer eller medie-ägare prata om YEN och möjligheten att anmäla enjournalist. Om fler kände till nämnden, yrkesreglerna


och vår funktion ökar ju också sannolikheten att vifår fler anmälningar. Att göra nämnden mer synlig ärnågot jag arbetar med dagligen.

Du tar journalister som dömts för brott som exem-pel på att YEN:s arbete inte är trovärdigt eftersomdessa journalister inte kritiserats av nämnden. Nu ärinte juridik och yrkesetik samma sak. Vi har ingen yr-kesregel som säger att ”journalister skall icke stjäla”heller. Det är liksom självklart ändå.

När det gäller till exempel vapenbrottsrättegångenmot Expressen är domarna helt logiska utifrån åtalet,men jag ifrågasätter åtalet, eftersom det inte fanns ettuppsåt att begå brott. Syftet var journalistiskt, attgranska och berätta.

Johan Persson och Martin Schibbye fick sitta ifängelse för att de begått brott enligt Etiopens lagar.Jag har ännu inte sett någon anledning att kritisera de-ras yrkesetik. Och jag hoppas att du och jag kan varaöverens om att deras journalistiska syfte var uppen-bart.

Vad grundar du påståendet att yrkesreglerna intepraktiseras på? Jag blir förvånad över att du drar allajournalister över en kam och påstår att vi ständigt sli-rar kring yrkesreglerna. Du säger att du känner endasten som konsekvent följer regeln om att inte utnyttjapresskortet eller sin ställning för att få privata förmå-ner. Hur stort är underlaget i övrigt som du bygger dinåsikt på?

Min erfarenhet är att de allra flesta journalister an-vänder presskortet i sin yrkesutövning. Många jour-nalister, inklusive jag själv, låter nog då och då enlunchmacka slinka ner på en presskonferens som ar-


rangören bjuder på, men det ska förhoppningsvis tillmer än en fralla med pålägg för att rubba den journa-listiska integriteten. Bland de kollegor jag jobbat medpå olika redaktioner och de medlemmar som jag träf-far har de allra flesta varit mycket angelägna om attfölja och värna yrkesetiken. Och du som också gördet, när du stött på de journalister som du säger slirarpå yrkesetiken, hur många av dem har du anmält tillYEN?

Jag förstår inte riktigt din slutsats att vi bådatycker att etiken ska vara flexibel. Det jag sagt är attibland, för att leva upp till ett av journalistikens vikti-gaste uppdrag, att granska och ifrågasatta makten ochsamhällsskeenden, behövs arbetsmetoder som fallerutanför den vanliga yrkesetiken. Dolda inspelningaroch wallraffande kan vara nödvändigt för att avslöjaoch ta reda på saker som andra vill dölja. Men det ärmetoder som ska användas sparsamt och när det ärmotiverat. Det betyder inte ett flexibelt användandeav yrkesreglerna generellt.

Skulle du kunna förklara lite närmare hur du ser pådet här med ”ryggmärgsetiken” som du vänder digemot eftersom ”Vissa drivs av egenintresse och kar-riär medan andra drivs av rättvisepatos och generosi-tet” och ”blodomloppsetiken” som du tycker är bra,och det är jätteviktigt att varje journalist utarbetaregna yrkesetiska arbetsmetoder. Du förvirrar mig här.Vad är du för och vad är du emot?

Jag talar inte för ”lydnadsregler” utan för att jour-nalister helt enkelt använder sig av den yrkeskodex deförbundit sig att följa. Det är väl ingen skillnad jäm-


fört med publicitetsreglerna – de bör väl också följas,eller?

Du nämner Nils Funckes utredning och hans slut-satser ska ju presenteras i samband med Medieda-garna i Göteborg nu i mars. Jag vet i skrivande stundinte vad utredningen landar i, men av det som sagtsom den och det uppdrag han fått har jag svårt att troatt yrkesetiken och prövningen av den kommer ha enframträdande plats i de förslag han lägger fram. Jagförväntar mig att det blir vi från Journalistförbundetssida som kommer att driva den frågan framåt, nu somtidigare.

En gemensam medienämnd och en MO har ju varitpå tapeten många gånger och hittills är erfarenhetenatt det bara är vi som lyft fram att det är viktigt att en-skilda journalister ska kunna granskas.

Håller med dig om att yrkesetiken inte ska vara ensidofråga, men vem som vill ta ansvaret gemensamtmed oss i framtiden återstår att se.

Ulrica

3 mars 2013

Hej Ulrica!Detta är mitt sista inlägg så jag ska ägna en del ut-rymme åt det du efterlyser: nutid och framtid. I minavhandling undersökte jag journalisters yrkesetik(Wigorts Yngvesson, 2006). Dels gjorde jag egnadjupintervjuer med nyhetsreportrar, dels läste jag enmängd litteratur och debattartiklar som rörde medie-etik. En slutsats i avhandlingen är att journalister (imitt underlag) i allmänhet har en hög moralisk med-


vetenhet, men att det inte är säkert att denna moralstämmer med de etikregler som definieras inom bran-schen.

Svårigheter med den journalistiska integriteten ochlunchmackan som slinker ner, diskuteras ofta i medie-granskande organ och debatter. Den vanliga frågan ärvar man drar gränsen: vid gratisresan, produkter somskickas till redaktionen, inträde till muséet eller kon-serten, deltagande i lyxmiddagen bland politiker, fors-kare, kändisar. Att diskussionen förs är bra och den ärförstås aktuell på förekommen anledning. När jaggick Journalisthögskolan i Göteborg så var Bo Ström-stedt gästprofessor. Han sa att man inte ens ska taemot en kopp kaffe. Så i denna fråga finns en storspännvidd som yrkesreglerna inte ger några klara be-sked om gränserna för. Istället säger vi att varje redak-tion och journalist själv bör förstå och bedöma skill-naden mellan rätt och fel i gråzonen. Det finns alltså ipraktiken en stor variation i tillämpningen. När jagskrev att journalister slirar med etiken så är det någotde själva säger att de är medvetna om. En reporter imin avhandling använde yrkesrollen som raggnings-metod. Det funkade utmärkt sa han, även om han an-såg att det egentligen var fel.

Att slira med yrkesetiken behöver i sig inte inne-bära något moraliskt fel. Det kan ju också handla omatt yrkesetiken inte är i takt med den moral som jour-nalister i allmänhet praktiserar och tror på. Att sliraeller bryta mot yrkesetiken kan vara påkallat bero-ende på situation och ändamål. Ibland kan det till ochmed vara etiskt motiverat att bryta mot lagen, mendäremot tror jag inte att journalister – i länder med


hög demokrati – ska ha en särskild gräddfil för åtals-eller straffrihet därför att de har som syfte att granskaoch berätta. Att hävda åtalsfrihet för journalister ärett antidemokratiskt argument eftersom alla bör varalika inför lagen. ”Publish and be damned”, heter det.Inte: ”Publish and be excused”.

Jag efterlyser inte en striktare och mer detaljregle-rad yrkesetik. Tvärtom. En av de bästa formulering-arna av journalisters etik kommer från Olle Stenholm,PO mellan 2001 och 2007. Så här formulerade handen: ”Sök sanningen! Var rättvis! Visa medkänsla!”.Det omfattar det mesta tycker jag. En svårighet medformuleringen är dock hur den kan användas i ett sa-neringssystem för etik. Stenholms vida formuleringöppnar för en än mer flexibel tolkning av etiken änden som finns idag. Kanske yrkesetiken inte alls skahandla om att fälla enskilda, utan om att pröva fallför att diskutera yrkesetikens gränser. Åtal och straffkanske istället i högre grad ska överlämnas åt rätts-väsendet att pröva och bedöma.

Om jag tillåts att spekulera, utan något tyngre un-derlag, så kan jag föreställa mig att de personer somanser sig ha blivit illa behandlade av en journalist inteframför allt är ute efter att nita journalisten. Iställetvill de få moralisk upprättelse efter att ha blivitkränkta eller utnyttjade. Om fler ärenden prövades såskulle det kunna bli en renings- och försoningsprocessför alla parter. För en enskild reporter kan en intervjusom gick snett vara något som hen skakar av sig, menför den som har blivit intervjuad eller fotad på ettkränkande sätt kan följderna bli svåra. Det är ocksåmöjligt – i den bästa av världar – att enskilda journa-


lister vill få ett moraliskt dilemma belyst och anmälersig själva, särskilt om det blir mindre skambelagt attavslöja att man inte är felfri.

Det finns bland journalister och oss alla ett stän-digt behov av att tala om etik. Men ofta kommer viinte mycket längre än till plakatetik och försvarstal. Vinöjer oss med att konstatera det som alla tycks varaöverens om. Det är svårare och mer tidskrävande attdiskutera de frågor som tär oss, när vi handlar elleravstår från att agera så att enskilda drabbas negativt.Sådana aspekter kan vara integrerade i den dagligaverksamheten, men kan upplevas som skamfyllda. Enreporter som jag kallade Sara i min avhandling sa såhär: ”Dålig moral är ju att luras och fara med osan-ning … att man bara ser dom [intervjupersonerna]som ett medel att berätta en historia”. Daniel berät-tade: ”… människojakt finns som ett element i jour-nalistik ibland som jag tycker är ganska obehagligt,liksom när det går över gränsen”. Mikael sa följande:”Han är en människa som drabbas på olika sätt avdetta [syftar på en specifik intervjuad person]. Ochingen människa vill göra en annan människa illaegentligen”. Ett sista exempel vill jag ta med. Det ärEva som säger: ”Att kunna se honom eller henne iögonen igen, det kommer ju igen i allting. Det handlarväldigt mycket om moral.”

Problemet, som jag ser det, är inte att journalistersaknar moral eller att det fattas ambitioner att disku-tera etik. Problemet är snarare strukturellt: slimmaderedaktioner, tidspress, ständiga vikariat där man kän-ner trycket att inte ifrågasätta, homogena redaktionersom blockerar nya perspektiv och hierarkiska struk-


turer. Dessa strukturer har i hög grad etiska dimensio-ner som får konsekvenser för mötet med enskilda i detpraktiska arbetet. Detta diskuteras av mediernas egnagranskande artiklar och program. Det är nog där, somtill exempel i Sveriges Radios program Medierna, somden viktigaste offentliga diskussionen om yrkesetikenförs.

Jag avslutar med en repris av åtta punkter från enartikel jag skrev förra året om några förslag till för-ändring (Wigorts Yngvesson, 2012):

1. Utveckla ett gemensamt saneringssystem för helabranschen där yrkesetiken ingår.

2. Utveckla ett system där alla som ägnar sig åt jour-nalistisk verksamhet kan granskas av en etisknämnd.

3. Anlita personer för etisk analys som inte endast haryrkeserfarenhet utan också teoretisk kompetensom etiska frågor.

4. Utveckla fler mediekritiskt granskande tidningar,program, nätforum och delta i dem som redanfinns.

5. Uppmuntra arbetsledare att själva göra polisan-mälan vid grova övertramp och misstanke om attbrott har begåtts. Den juridiska lagen kan bidra tillatt värna den professionella etiken.

6. Se över formuleringarna i yrkesreglerna. Hur defi-nieras en journalist idag? Är det sedvänjor som skastyra utformningen av etiken eller tvärtom?

7. Se över sanktionssystemet. Att ha möjlighet tillsanktioner som inte används minskar trovärdig-heten för etiken.


8. Öka transparensen för ärenden i den etiska gransk-ningen utan att skada de enskilda som är indragnai processen.

Vi får se hur det blir framöver med en eventuell Me-dienämnd och vem som ska ansvara för yrkesetiken iframtiden. Om det fortsatt blir Journalistförbundetför att ingen annan vill engagera sig, som du skriver,så får det väl vara så tills vidare. Men jag tycker fort-farande att det är en begränsning och att det bordeligga i fleras intresse att värna dessa frågor även orga-nisatoriskt. Min största invändning blir heller inte löstså länge yrkesetiken är parkerad hos er, nämligen attdet ligger en motsättning i att både försvara sina med-lemmar som yrkes- och fackförbund och samtidigtkritiskt granska dem.

Jag önskar dig lycka till med det yrkesetiska arbe-tet och med att föra yrkesetiken högt upp på dagord-ningen. Tack för samtalet Ulrica!

Susanne

2 april 2013

Hej igen, Susanne!Den utredning som organisationen Utgivarna beställtom förutsättningarna för en framtida sammanslagenMedieetisk nämnd presenterades på mediemässanMEG i Göteborg i mars. Nu är den ute på remiss-runda fram till mitten av juni. Utredaren Nils Funckeföreslår helt oväntat att yrkesetiken lyfts ut ur detgemensamma självreglerande systemet. Yrkesreglernaska inte längre finnas med i motsvarande ”Spelregler


för press, radio och TV”. Det förvånar mig eftersomden kritik som oftast riktas mot oss i Yrkesetiskanämnden – som du också lyft fram, Susanne – är attdet finns ett trovärdighetsproblem med att vi somfacklig organisation prövar anmälningar mot våraegna medlemmar och att vi inte prövar anmälningarmot journalister som inte är medlemmar.

Återigen blir det uppenbart att det är Journalistför-bundet och våra medlemmar som står upp för yrkes-etiken. Att ta det stora steget att skapa ett nytt samlatmedieetiskt system och hålla yrkesetiken utanför sän-der väldigt fel signaler till allmänheten tycker jag. Enav grundtankarna med ett samlat system är att stärkatrovärdigheten för självregleringen. Att placera yrkes-etiken helt vid sidan av övriga systemet skulle snarareminska förtroendet hos allmänheten.

Enskilda journalisters arbetsmetoder måste kunnagranskas. I dag görs det i vår yrkesetiska nämnd ochär en del i det gemensamma regelverket som Pressenssamarbetsnämnd står bakom. Vi journalister har ettdemokratiskt uppdrag i samhället. Det kan ju låtahögtidligt, men det är också sant. Den del av vårayrkesregler som berör journalistens integritet, tro-värdighet och förtroendet mellan journalister, läsare,lyssnare och tittare är av stor betydelse för just upp-draget att informera, granska, ifrågasätta, välja, ana-lysera och förklara.

Många mediechefer och pressombudsmannen OlaSigvardsson har tidigare fört fram att yrkesetiken ärviktig, att utgivare och arbetsledare bör ta ansvar föratt den efterlevs och att det är önskvärt att även yrkes-etiken ska kunna prövas av en framtida MO och


Medienämnd. Men i deras resonemang ska den en-skilde journalisten inte ställas till svars. Det kan ju imångas öron låta ansvarsfullt, men för mig är det enoerhört viktig aspekt att yrkesreglerna också skyddarjournalistens integritet gentemot de redaktionsled-ningar som har en låt oss säga mer etiskt lössläppthållning, och för att skydda de människor som jour-nalisten – inte redaktionsledningen – möter dagligen.Dem som journalisten ska kunna se i ögonen ocksåefter publicering.

Nils Funcke skriver i utredningen: ”Vilka arbets-metoder som ska anses som etiskt försvarbara är i för-sta hand en fråga för respektive utgivare”. Med denhållningen tror jag att yrkesreglerna för journalisterskulle se väldigt olika ut på olika redaktioner. Är detverkligen önskvärt? Och vilka yrkesregler skulle i såfall frilansjournalister följa? Tanken med en gemen-sam yrkesetik, en yrkeskodex, var mycket god redannär den skapades och är fortfarande värd att slåss för.

I PON sitter en bred samling ledamöter. Det är ju-ridiska experter, ledamöter från Journalistförbundet,redaktörer, utgivare och representanter för allmän-heten som tillsammans avgör frågor om publicistiskaövertramp. Det är ju möjligt för en liknande samman-sättning att i en framtida Medieetisk nämnd hanteraanmälningar både mot medieföretag och mot journa-lister. Det är viktigt att yrkesreglerna inte förlorar sta-tus och att den enskilde journalisten kan granskas ochhar ett eget ansvar.

Utifrån min egen erfarenhet som allmänreporter påflera nyhetsredaktioner kan jag lätt se framför mig enstressad chef som entusiastisk över tanken på en bra


story säger ”Kör bara, kör på, jag tar ansvar för even-tuella konsekvenser efteråt” i en situation där jag tve-kar att göra en intervju av etiska skäl. Om jag självinte är ansvarig gentemot yrkesreglerna – vad har jagdå att sätta emot?

Visst, vi journalister som arbetar där det finns ettkollektivavtal med Journalistförbundet har rätten attneka att göra något mot vår övertygelse och vi kanneka till förödmjukande uppdrag – men vad innebärdet då? Definitivt inte automatiskt detsamma som yr-kesreglerna. Om jag och en redaktionell chef har olikaåsikt om hur stor hänsyn som ska tas till en medie-ovan intervjuperson kan jag inte hänvisa till min reli-gion eller politiska uppfattning för att få min vilja ige-nom. Att hävda att jag vill och tänker följa de yrkes-regler som jag måste kunna stå till svars för är ett merrelevant och starkare argument.

I din artikel i antologin ”Vem granskar gran-skarna”(2012) gör du en tolkning av min syn påyrkesetikens roll: ”Den tidigare kursen mot ett bre-dare samarbete kring yrkesetiken tycks inte vara påtapeten”.

Journalistförbundet har tidigare utrett frågan omen gemensam Medieetisk nämnd och landat i att detär något bra som vi vill ha och gärna medverkar till.Vi har inte ändrat åsikt i den frågan. Jag är övertygadom att en sammanslagen nämnd skulle stärka trovär-digheten för systemet och också underlätta för all-mänheten genom att det då skulle finnas en instans attvända sig till. Om yrkesetiken ska ingå i en sådannämnd måste yrkesregler och möjligheten att anmälajournalister finnas kvar. Journalister ska kunna gran-


skas och både frias och klandras. Det är självklart förmig.

Jag delar din bild att journalister generellt har am-bition och vilja att diskutera etik och följa yrkeseti-ken. Och vi har ett strukturellt problem med slim-made redaktioner som skapar tidspress och stress.Otrygga anställningsförhållanden gör journalistermindre benägna att ifrågasätta. Vi gjorde under hös-ten 2011 en enkätundersökning bland våra medlem-mar på bemanningsföretag (då cirka 350) som hyr utjournalister. Bland de som svarade utryckte många attde kände sig hämmade i jobbet. De beskrev ett tryckatt vara till lags, att leverera så snabbt som möjligtmed hopp om att få fortsätta jobba på redaktionen.”Man vet att man kan ryka när som helst” som en avdem sa till mig senare.

Jag välkomnar en diskussion kring formerna för enny gemensam Medieetisk nämnd. Yrkesetiken – ochJournalistförbundet – har en självklar plats i ett sam-lat medieetiskt system. Yrkesetik är en kvalitetsstäm-pel som utgivarna precis som vi journalister stoltborde visa upp. Jag hoppas att Utgivarna i sina slut-satser kring utredningen och kring de synpunkter somskickas in längre fram ser sambandet – utan yrkesetikingen kvalitetsjournalistik – och struntar i utredning-ens förslag att lägga yrkesetiken åt sidan.

Jag vill också tro att det inte bara är Journalistför-bundet bland organisationerna i Pressens samarbets-nämnd som är beredda att även framöver ta ansvarför yrkesetiken. Det får bli slutord från mig i den härmejldebatten.


Tack Susanne, för ett engagerande samtal. Vi ärinte ense om allt, men vi har gemensamt att vi bryr ossom yrkesetiken. Det fortsätter vi med, tycker jag.

Ulrica

Texter som nämns i mejlkonversationen

Nordensson, Beatrice (2010). Övertramp på villo-vägar, Pressens Tidning, nr 20, s. 16–19.

Wigorts Yngvesson, Susanne (2006). Den moraliska journalisten. En analys av yrkesetik, ideal och dyg-der. Uppsala: Uppsala Studies in Social Ethics.

Wigorts Yngvesson, Susanne (2012). Yrkesetik javisst – men vilken yrkesetik? I Torbjörn von Krogh (red.) Vem granskar granskarna? Den svenska mediegranskningen 1988–2012. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.


Per Edgar Kokkvold, kanslichef för norska PON som praktiserar:

Direktesendt presseetikk i web-tv

Pressens Faglige Utvalg (PFU), den norske utgaven avPressens Opinionsnämnd (PON), har de siste seksårene praktisert tilnærmet [på svenska: i det när-maste] full åpenhet rundt sine forhandlinger. Bare deklagesaker som inneholder personsensitive opplysnin-ger, og saker hvor klageren selv motsetter seg åpenhet,unntas offentlighet. Siden høsten 2008 har fagbladetJournalisten overført tre saker fra hvert PFU-møte påweb-tv.

Det begynte – slik endringer til det bedre (og noenganger til det verre) gjerne gjør – gjennom to kritiskeavisoppslag, etter at en arbeidende journalist ble nek-tet adgang [tillträde] til et PFU-møte.

Etter PFUs møte i juni 2006 het det i to avisopp-slag: ”Pressens lukkede utvalg” (Dagbladet) og ”PFUnektet Dagbladet adgang” (Fagbladet Journalisten).”Pressen krever åpenhet i de aller fleste sammenhen-ger, men da Dagbladet ville følge et møte i PressensFaglige Utvalg (PFU), ble dørene lukket”, skriverDagbladet.

”En merkelig følelse [underlig känsla]”, sier Dag-bladet-journalisten Kjell-Ivar Myhr til Journalisten:

120 | Per Edgar Kokkvold

”Som journalist har jeg mange ganger opplevd å møteen stengt dør. Det er aldri hyggelig [trevligt], for å sidet sånn. Men jeg hadde ikke ventet å møte dette ipressens egne organer.”

Forut for møtet i PFU 20. juni 2006 ba Myhr om åfå lage reportasje fra møtet. Han ble bedt om å ventetil spørsmålet [frågan] om åpne dører var drøftet medPFUs oppdragsgivere, nemlig Norsk Presseforbundsstyre. Myhr valgte likevel å komme, eller rettere sagt:Hans redaktører påla ham å trosse [trotsa] PFU-sekre-tariatets anmodning.

Større og større åpenhet

I vedtektene [stadgarna] for PFU står det i § 1: ”Pres-sens Faglige Utvalg er opprettet av Norsk Pressefor-bund og har som formål å overvåke og fremme denetiske og faglige standard i norsk presse (trykt presse,nettpublikasjoner, radio og fjernsyn). Som ledd i dettearbeidet vurderer Pressens Faglige Utvalg klager overnorsk presses adferd [beteende] og avgir sine uttalelsersom offentliggjøres”. Det var det eneste som sto, ogstår, om offentlighet når det gjelder PFU. I skrivendestund, mars 2013) er det for øvrig foreslått et tillegg ivedtektene: ”Saksbehandlingen i PFU er offentlig,med mindre særlige hensyn tilsier noen annet”.

Gjennom årene fram til 2006 hadde det utvikletseg en mer og mer åpen praksis rundt saksbehand-lingen og drøftingene [diskussionerna] i PFU – i virke-ligheten åpnere enn i noen annen presseetisk selvdøm-meordning i Europa: Saksdokumentene var offentlige,journalister som ba om å få tilsendt sakspapirer –

Direktesendt presseetikk i web-tv | 121

klage eller tilsvar – fikk det de ba om, unntatt i de til-feller hvor det dreide seg [handlade] om sensitive per-sonopplysninger. Studenter, forskere og pressefolksom ba om å få overvære møtene som observatører,eller skrive generelt om utvalgets arbeidsform, fikkalltid tillatelse til det. I tre tilfeller hadde PFU avholdtsine møter for åpne dører i Grieghallen under de storenordiske mediedagene i Bergen, med én sak på dags-ordenen, og med muntlige prosedyrer [överlägg-ningar] (i tillegg til den skriftlige tilsvarsrunden) fraklager og innklaget. Men verken Norsk Pressefor-bunds styre eller PFU selv hadde noen gang drøftet,langt mindre tatt stilling til, spørsmålet om det ogsåskulle kunne refereres eller gjøres opptak fra PFUs or-dinære møter. Journalister hadde ikke engang spurtom en slik tillatelse. Det var blitt sagt at PFUs møter”i prinsippet” er åpne. ”Vi lever godt med den tilsik-tede [avsiktliga] uklarhet”, som tidligere generalse-kretær Andreas Ihlebæk hadde formulert det. Etter denevnte avisoppslagene i juni 2006, konkluderte jegsom generalsekretær i NP at PFU trenger en avklaring[klargörande], fordi spørsmålet nå var blitt satt påspissen.

Forskjellig åpenhetspraksis

Når det gjelder de andre europeiske selvdømmeord-ningene, er de alle langt mer lukkede [slutna] enn vår,selv vår slik [som] den var tidligere. I den nå utskjeltebritiske Press Complaints Commission (som er et ut-valg av redaktører og allmennhet) er det bare uttalel-sene som er offentlige, ikke saksdokumentene. PCC


slipper ikke journalister eller redaktører inn på mø-tene, men sier normalt ja til observatører fra andrefaglige utvalg. Det samme gjelder The Irish PressCouncil.

Det danske Pressenævnets møter er lukkede. Dan-ske pressefolk hadde, i hvert fall inntil nylig, aldri bedtom å få overvære, langt mindre dekke [bevaka], etmøte i nemnden. Heller ikke representanter for PFUeller NP ville fått adgang til møtene. Saksdokumenterkan utleveres, men blir normalt ikke det.

Heller ikke Pressens Opinionsnämnd i Sverige(med verdens mest offentlighetsvennlige lovgivning)åpner sine møter for pressefolk eller observatører. Re-presentanter for PON kan overvære et PFU-møte,men representanter for PFU kan ikke overvære etPON-møte. PON leverer ikke ut saksdokumenter,bare uttalelsene er offentlige. Sekretariatetene til Pres-seombudsmannen eller Pressens Opinionsnämnd har,etter det jeg har fått opplyst, ikke engang lov til å for-telle hvem som har klaget. Det er klageren selv someventuelt må gå til pressen og fortelle at klage er inn-levert. I Sverige er det faktisk slik at PON kan felle –og noen ganger har felt – medier for å ha omtalt at enklage har innleverts eller avvists. Tanken bak erdenne: Det er ille nok å føle seg overkjørt av mediene,derfor skal ingen behøve å bli overkjørt enda en gang,gjennom omtale av en klage som ikke har ført fram.

Under samtaler med europeiske kolleger i forbin-delse med debatten i 2006 understreket så å si alle atåpne møter ikke ville gagne klagerne, som selvdøm-meordningen naturligvis først og fremst er til for åhjelpe.


Spørsmålet for oss i Norge, da det for alvor ble sattpå dagsordenen, var dette: Kunne – eller burde – PFUsmøter åpnes ytterligere? Skulle mediene kunne refe-rere og/eller gjøre opptak fra møtene under behand-lingen av enkeltsaker?

”Pressen må gå foran”

De beste argumentene for åpne dører var åpenbare: Atpressen må gå foran, at vi som krever åpne dører avandre, i hvert fall må åpne våre egne. At Norsk Pres-seforbund selv arbeider for videreføring av offentlig-hetsprinsippet i samfunnet, og således må vise vei. Atåpne dører skaper tillit til systemet og bidrar til å syn-liggjøre selvjustisordningen ytterligere. Pressen har al-dri akseptert at andre lukker dørene av bekvemmelig-hetshensyn, sa man, og kan heller ikke selv utsette segfor anklager om at man selv gjør det samme.

Personlig var jeg ikke blant dem som mente at åpnedører ville redusere kvaliteten i drøftingene – karakte-ren i drøftingene ville endres, men ikke kvaliteten. Li-kevel var det mange viktige spørsmål som åpenbartville aktualiseres dersom man valgte vidåpne dører:Det var, sa vi, nærmest utenkelig å åpne dørene forden trykte presse, men ikke for radio og tv. Og detkunne vel ikke være slik at radio og tv fikk tilgang tilmøtene, men ikke lov til å gjøre opptak? Hva med sa-ker som gjaldt et PFU-medlems eget medium? Nårmedlemmet går på gangen på grunn av inhabilitet[jäv], må også journalister fra samme medium forlatemøtet? Eller kunne den som er inhabil være represen-tert med en redaktør eller journalist fra eget medium?


(På det nevnte PFU-møtet i juni 2006 var for eksempelDagbladet-redaktør John Olav Egeland inhabil i tresaker. Kunne Dagbladets journalist, dersom hanhadde sluppet inn, også ha vært til stede under drøf-tingene av klagene mot Dagbladet?)

Spørsmålet ble derfor også, slik vi så det, i nesteomgang: Kunne vi åpne dørene for pressen, men ikkefor publikum? Jeg mente vi ikke kunne det. Og der-som presse og publikum fikk full tilgang til møtene,kunne vi fortsatt nekte partene å møte i utvalget? Ogmøtte én av partene, måtte vi ikke også sørge for atden andre parten møtte? Var det ikke rimelig å anta atde innklagede i større utstrekning enn klagerne har tidog anledning til å møte? Hadde ikke de ressurssterkeogså her et fortrinn [fördel]? Det var for eksempelikke vanskelig å forestille seg at klagernes advokater –i saker hvor mye står på spill – ville sørge for å væretil stede.

Fra etikkmøter til rettsmøter?

Til syvende og sist: Ville vi være tjent med – ville kla-gerne være tjent med – at møtene i PFU utviklet segmer og mer i retning av rettsmøter? Skal ikke PFUnettopp [just] være et alternativ til domstolene, med ethelt annet regelverk og helt andre prosesser? Er ikkePFU en utvei blant annet for mennesker som ikke øn-sker den oppmerksomhet som følger med en rettssak?

En av allmennhetens tidligere representanter i PFU,teologen og Høyre-politikeren Inge Lønning, har ut-talt at han aldri har sittet i et utvalg – og han har sitteti mange! – hvor prestisje spiller en så liten rolle som i


PFU, og hvor argumentene, og argumentene alene, erså avgjørende for konklusjonene. Ville ikke åpne dø-rer gjøre at møtene endrer karakter på dette punkt?Ville ikke prestisjen måtte få en helt annen betydning?Utvalgets medlemmer, sa man, ville ikke prøve ut sineargumenter på samme måte dersom tv-kameraer varpå plass. Her ble det vist til PFUs erfaringer fra åpnemøter. På tre møter i Grieghallen var det flere dis-senser [meningsskiljaktligheter] enn på tretti møter iPFUs egne lokaler, uten presse og publikum til stede!Slik er den menneskelige natur. Det var heller ikke sik-kert, mente skeptikerne, at åpne møter ville tiltrekkeseg de beste PFU-medlemmene; det var tvert imot nes-ten sikkert at de ikke ville gjøre det.

Da spørsmålet ble drøftet i Pressen Faglige Utvalgselv, var seks av sju medlemmer mot å åpne møtenefor arbeidende journalister, men for å la – som før –studenter, forskere, pressefolk eller andre som vil ob-servere utvalgets arbeid, få adgang til møtene etternærmere avtale.

Flertallet la vekt på at det for mange er en stor på-kjenning [påfrestning] bare å klage, og at åpne dørerville kunne gjøre terskelen [tröskeln] enda høyere.”Mange klagere har ikke ønsket seg inn i det offent-lige rom”. Det ble gitt uttrykk for at PFU med refera-ter og opptak fra møtene ikke vil fungere etter hensik-ten [syftet], at møtene i utvalget ville utvikle seg til åbli ordinære rettsmøter, og at effektiviteten ville redu-seres betraktelig. Det ble sagt at dersom presse, publi-kum og sakens parter hadde vært til stede på det mø-tet hvor PFU selv diskuterte spørsmålet om åpenhet,ville utvalget bare ha rukket å behandle et fåtall av de


42 sakene (17 saker med forslag til uttalelse) utvalgethadde til behandling den dagen.

Eva Sannum, som var (og fortsatt er) blant all-mennhetens tre representanter i PFU, fryktet at jour-nalistenes tilstedeværelse [närvaro], spesielt gjennomlive streaming og web-tv, ville hemme diskusjonene iPFU, hvor poenget nettopp er at debatten skal væreuformell og ha ”en lav terskel”. Sannum fryktet atdenne kulturen ville ødelegges hvis man skulle opptrefor et live publikum, og for journalister som er meropptatt av replikkene og formen enn av innholdet.

Mindretallet, Dagbladet-redaktør John Olav Ege-land, la vekt på at åpenhet er et grunnleggende gode,som vil styrke PFUs autoritet.

Det endelige vedtaket [slutliga beslutet]

Det må sies at også flertallet i Norsk Presseforbundsstyre, som skulle avgjøre spørsmålet, i utgangspunktetvar skeptisk til å åpne PFUs dører for publikum ogpresse, men følte seg likevel tvunget til å åpne dørene– fordi det er det pressen krever av andre. Det endeligevedtak ble slik:

Møtene i PFU er i utgangspunktet åpne. Parter, medierog andre som ønsker å observere, referere eller gjøreopptak fra forhandlingene om konkrete enkeltsaker, måinnhente tillatelse på forhånd. Det vil her bli lagt vekt påsakens karakter og klagernes ønsker. Partene kan nektesadgang til møtene dersom ikke begge parter kan møte,eller den ene parten har innsigelser [invändningar] motat den andre parten møter alene. Ingen andre enn PFUsmedlemmer og sekretariat har talerett under møtene.


Hvordan har det gått?

Hva slags oppsummering kan vi gjøre etter noen årserfaringer med denne åpenheten?

Den trykte presse er sjelden [sällan] til stede undermøtene. Heller ikke partene renner ned dørene tilPFU. Møtene (11–12 i året) avholdes oftest uten atparter eller journalister er til stede. På hvert møteoverfører imidlertid Fagbladet Journalisten drøftin-gene om tre enkeltsaker, saker som PFU-sekretariatetmener egner seg for det offentlige rom, og hvor kla-gerne ikke har noe imot tv-overføring. At det bare ertre saker som overføres, har også bidratt til at logistik-ken er håndterlig. For det er ingen tvil om at tv-over-føringene de første årene bidro til å forlenge diskusjo-nen, og noen ganger gjøre behandlingen lengre ennnødvendig. PFUs medlemmer har tidvis vært preget avtv-overføringene, men dette preget har avtatt, og påPFU-møtet i januar 2013 var det ikke engang mulig åregistrere at medlemmene tok notis av at det var tv-kameraer til stede.

At PFUs medlemmer glemmer at de gjennom tv-overføring har lyttere og tilhørere, er i utgangspunktetslik det skal være, men ikke alltid. For eksempel nårman glemmer at klageren kanskje er en av dem somfølger sendingen, og et PFU-medlem plutselig uttalerseg kritisk om klageren, og sier: ”Vi kjenner typen!”.

”Terningkast 6”

En norsk pr-rådgiver som mot høy betaling skriverPFU-klager for klienter, ga i en periode terningkast tilPFUs medlemmer for deres innsats under møtene.


Hvis man var tilhenger av å felle det innklagede me-dium for brudd på god presseskikk, var man alltid sik-ret en sekser. Hvis man i utgangspunktet var kritisk tilden innklagede publikasjonen, men underveis kom tilat mediet likevel måtte frifinnes, ble man kritisert forvingling og manglende standhaftighet [ståndaktighet].Og da ble resultatet en ener [etta] eller toer [tvåa] påterningen. Om et medlem med en formulering demon-strerte at han eller hun ikke hadde lest alle dokumen-ter like nøye [noga], fikk man naturligvis også høredet.

Dessuten har dette at innstillingen [förslaget tillyttrande] fra sekretariatet blir kjent gjennom Journa-listens tv-overføring, ført til krav om at PFU-sekreta-riatets innstilling skal offentliggjøres i alle klagesaker,noe verken PFU-sekretariatet, PFU eller presseetikkenvil være tjent med.

Når man i dag spør Eva Sannum om hennes erfa-ringer med åpenhetsreformen, svarer hun at det posi-tive er at live streaming viser at selvjustisen ikke harnoe å skjule [dölja]. Den har gitt interesserte1 størreinnsikt i hvordan PFU fungerer, og ført til større of-fentlig oppmerksomhet om utvalgets arbeid. På denandre, negative siden: Tv-overføringene kan gjøre atutvalgets medlemmer konsentrerer seg om de tre sakersom tv-overføres, på bekostning av de andre sakene.Faren er også at medlemmene forbereder en prosedyreog en argumentasjon for publikum mer enn for PFU.

1) Enligt norska Journalisten varierar antalet tittare mellan 500 och 2 000personer. Vid PFU-mötet 26 februari följdes tv-sändningen av 640 perso-ner.


Dessuten kan utvalget, i vanskelige [svåra] saker,fremstå som vinglete, i hvert fall for uerfarne seere,som ikke kjenner etikkens vesen.

Skal vi våge oss på en konklusjon? Den må bli atåpenheten er et gode, men ikke et udelt gode. At hanhadde rett han som på det avgjørende styremøtet iNorsk Presseforbund sa at et vedtak om åpenhet, ikkeville kunne reverseres [tas tillbaka], nesten uansett er-faringer. Kanskje kan man også si at PFU – dersom deikke hadde behøvd å ta hensyn til utenverdenen – villeha foretrukket å få ha sine overlegninger i fred.

Slik sett er PFU verken verre eller bedre enn andre.


KG Hammar

Journalisten och det personliga ansvaret

– En politiker kan inte möta en annan människa somett Du, en person som tillåts vara subjekt i sitt eget liv.En politiker möter alltid en annan människa som ettDet, ett medel för politiska ambitioner, ett instrumentför personliga projekt.

Det var den judiske religionsfilosofen Martin Bu-ber som uttryckte denna starkt profilerade åsikt i ettsamtal med Dag Hammarskjöld, Förenta Nationernasandre generalsekreterare (Marin, 2010). Samtalendem emellan ägde rum i New York 1958 och i Jerusa-lem 1958 och 1959. Jag återkommer till Bubers tän-kande och Hammarskjölds kommentar.

Den fråga som infinner sig i en antologi om jour-nalistisk etik är om en journalist per definition idagskulle möta samma kommentar från Martin Bubersom den han bestod politiker då under slutet av 1950-talet. Är inte en intervjuperson alltid ett objekt förjournalistens yrkesverksamhet? Har inte en journalistalltid en plan, ett projekt, ett syfte med mötet med enannan människa i sin yrkesutövning? Blir inte den an-dre oundvikligen ett Det, ett medel, ett instrument isanningsavslöjandets ädla uppdrag?

132 | KG Hammar

Martin Buber

Martin Buber (1878–1965) föddes i Wien och boddefrån 1916 utanför Frankfurt am Main i Tyskland, därhan undervisade i religionsvetenskap fram till 1933 dånazisterna förbjöd judar att undervisa. 1938 flyttadehan till Jerusalem och blev professor i socialfilosofioch sociologi vid Hebrew University. Martin Buber ärmest känd för sitt verk ”Jag och Du” som utkom1923. På ett poetiskt språk skildrar Buber här männi-skan som en relationsvarelse som i frihet kan förhållasig till världen på två i grunden helt olika sätt. Honkan möta en annan människa som ett Du men ocksåsom ett Det. I det senare fallet inordnas medmänni-skan bland tingen. Hon blir ett medel för jagets planeroch verksamhet. Men i det förra fallet, i jag-du-rela-tionen, är medmänniskan inte ett ting bland tingenutan ett eget Jag, ett subjekt med egenvärde utankoppling till nytta och användbarhet i den mötandesliv. Hela det senare nittonhundratalets filosofiska tän-kande kring den Andre och annorlundaskapets bety-delse har en av sina utgångspunkter i denna skrift avMartin Buber.

Bakom Bubers dialogiska filosofi låg en personligerfarenhet av plågsamt slag. Buber som tillhörde denchassidiska traditionen, en judisk mystik tradition,hade i juli 1914 upplevt en förmiddag i meditativ en-tusiasm. Han fick då besök av en ung man som villesamtala med honom. Samtalet kom också till stånd.Men förmiddagens upplevelser gjorde att Buber intevar riktigt närvarande i mötet. Några månader senarefick Buber höra att den unge mannen var död. Han

Journalisten och det personliga ansvaret | 133

hade stupat i det första världskrigets inledningsskede.Buber fick också veta att det samtal den unge mannenvelat föra med Buber handlade om det moraliskt legi-tima i att dra sig undan en inkallelseorder som medvisshet skulle leda till döden. Om detta mindes Buberingenting. Han hade fullföljt ett livsavgörande samtalutan att vara närvarande. Ur de skuldkänslor somdetta väckte hos Buber växte hans dialogiska filosofifram. Det är i mötet vi blir till som människor förut-satt att vi möter varandra som Jag och Du. Tomrum-met mellan jaget och duet, i det av instrumentellt tän-kande befriade området, är också platsen för mötetmed det gudomliga som därmed blir direkt kopplattill mellanmänskliga relationer.

Dag Hammarskjöld

Det var denna tankevärld som Martin Buber fördemed sig in i samtalet med Dag Hammarskjöld. Dennevar inte obekant med Bubers tankar, snarare kändehan sig befryndad med dem. De fann varandra i en ge-mensam mystik grunderfarenhet av tillvaron och hadeinspirerats båda av den kristne medeltidsmystikernMäster Eckhart. Men där Hammarskjöld mera beto-nade det inre rummet i varje människas personliga livlåg för Buber tonvikten vid mellanrummet mellan tvåmänniskor i möte, ett synsätt som Hammarskjöld på-verkades av de sista åren av sitt liv. Men när Buberpåstod att en politiker inte förmådde möta en annanmänniska som ett Du, utmanades Hammarskjöld somhela tiden hade att samarbeta med politiker och somsjälv i sin politiska och diplomatiska gärning ständigt

134 | KG Hammar

hade mötet och samtalet som ”arbetsinstrument”.Hammarskjöld hade erfarenheter som gav honommotargument. Han berättade om sitt möte med denkinesiske premiärministern Chou En-lai i januari1955 när Hammarskjöld besökte Peking för att för-handla om amerikanska flygares frigivning. Dessahade sedan Koreakrigets slut suttit i kinesiska fängel-ser. Men Hammarskjöld påminde sig att han avståttfrån att presentera en egen agenda för Chou En-lai,något som skulle få denne att reagera på ”imperialis-men” i generalsekreterarens besök. Istället var han in-tresserad av vem Chou En-lai var, hur han och dekinesiska ledarna tänkte kring relationerna med USAoch FN och den övriga världen. Plötsligt möttes tvåintellektuella i ett samtal som inte blott handlade ompolitik utan också konst och litteratur och annatmänskligt. Sex månader senare var de amerikanskaflygarna frigivna utan att önskemålet om detta fram-förts som ett krav. Hammarskjöld gav också Buberandra exempel på vad som kommit att kallas dentysta diplomatin, att i enrum mötas i en förtroendefullatmosfär utan den offentliga scenens krav på rollspel.

Journalistens relationer

Nu lämnar jag Hammarskjöld och Buber och försökerreflektera över de buberska tankarna på ”Jag och Du”och den grundrelationens betydelse för det santmänskliga i det sammanhang där det journalistiskauppdraget är i fokus. Journalistens yrke handlar omrelationer. Etiken handlar om hur våra relationer serut. Den fråga etiken ställer är om våra relationer är


förtryckande, utsugande och utnyttjande eller om deär uppbyggande, understödjande och ger värde åt denandre i relationen. Men det är ju sällan så enkelt attdet bara handlar om en relation. För att något kreativtska ske i en relation krävs kanske att en annan rela-tion utnyttjas? För Martin Buber är det legitimt att ivissa lägen möta en annan människa som ett Det. Omman ser sig själv i allmänhetens tjänst så kan en kritiskgranskning av en makthavare ses som en tjänst åt detdemokratiska livsrummet. Då kanske en instrumen-talisering av en intervjuperson, ett buberskt det-görande, kan anses etiskt försvarbar därför att denövergripande relationen till allmänheten motiveraroch legitimerar detta?

Vi hamnar genast i fältet frihet, rättigheter och an-svar. Inga begrepp är självklara. Alla begrepp får sittinnehåll av det sammanhang där de används. ”Frihetär det största ting, som sökas kan all världen kring”sjöng redan biskop Thomas på 1400-talet och sam-manhanget var det engelbrektska ”frihetskriget” motdanskarnas dominans inom den nordiska unionen.Alla vill vi ha frihet. Men det är att lägga märke till attnär Martin Buber tecknar jag-du-relationen så beto-nar han att valet att möta den andre som ett Du skeri frihet och är ett resultat av ett fritt val. Ofta tänkervi nog att ansvar är en inskränkning i friheten. Särskilttänker vi kanske så om tanken på ett personligt ansvarlyfts fram inom ramen för offentligt erkända fri- ochrättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet, åsiktsfrihetoch meddelarfrihet. Men det är viktigt att påminna sigatt dessa friheter och rättigheter har vuxit fram i kam-pen mot förtryckande sammanhang och auktoritära

136 | KG Hammar

samhällen och avser att ge ett samhälles medborgarefriheter i förhållande till statsmakten. Därför kan deockså uttryckas i lagar och förordningar. Men laglyd-nad och etik är inte samma sak. Etiken kan krävamycket mer än att vi ska hålla oss inom lagens råmär-ken och agera med stöd i lagrum. Etiken handlar ommitt ansvar i en personlig relation, och inga lagar ivärlden kan tvinga mig till att handla moraliskt ochetiskt försvarbart.

Journalisten och ”sanningen”

Ofta tänker vi nog på etik och moral som positiva be-grepp. Att handla etiskt eller moraliskt (begreppenhar alltmer kommit att bli synonymer men ursprung-ligen handlade moralen om handlandet och etiken omreflektionen över handlandet) betyder då att handlagott. Men egentligen är begreppen neutrala så denetiska reflektionen handlade om att undersöka ommoralen, handlandet, var gott eller ont, mer eller min-dre bra. Men ger vi etik och moral en positiv innebördså är kopplingen stark till målet ”godhet”, ”det godalivet”, ”det rättvisa samhället”, ”mänskliga rättighe-ter”, ”demokrati med delaktighet för alla”, ”globalgemenskap” eller hur vi nu vill formulera våra gemen-samma mål. Många journalister skulle kanske säga attmålet med deras yrkesverksamhet är ”sanningen”.Utan att närmare definiera detta komplicerade be-grepp så kan det vara användbart för det pågåendesamtal om etik och moral som jag tänker är själva de-mokratins värdegrund. Ett gott samhälle, en demo-krati med plats och delaktighet för alla, förutsätter på


något grundläggande plan ”sanning”. ”Sanningen”visar sig, uppenbaras, avslöjas eller framtvingas, oftamed hjälp av journalistisk verksamhet.

Varje människa är mycket mer än vad hon förmåruttrycka. Det är också ”sanning”. Det handlar själv-klart om att ett livs erfarenheter inte kan sammanfat-tas på ett adekvat sätt hur verbalt eller kommunika-tivt begåvande vi än är. Det finns alltid mer att säga.Om vi instrumentaliserar varandra i ett möte, detMartin Buber kallar Jag-Det-förhållandet, är riskenstor inte bara att vi bortser från detta enkla faktum attden jag möter är mycket mer än hon förmår uttryckautan gör henne till bara det som begrepp och språkkan lyfta fram i ljuset. Risken är kanske till och medatt jag försöker förminska den jag möter om detta bi-drar till mitt eget projekt. Om vi kopplar mitt projekttill ”sanningen” infinner sig frågan om denna befräm-jas av att jag förminskar en medmänniska eller om jagutövar min odiskutabla makt att ge en annan män-niska egenvärde, ett värde som inte är kopplat till hen-nes nytta för mig, det vill säga instrumentalisering.Det som aktualiseras är den ständigt pågående kam-pen mellan ett ego och ett större ”vi”. Min kamp försanningen kan ju bara vara som vilket annat ego-pro-jekt som helst men klätt i lite vackrare kläder. Den bu-berska frågan om ”Du” eller ”Det” utmanar och kanfördjupa det etiska samtalet. Jag är fri att välja för-hållningssätt. Ingen lag kan tvinga mig att inte instru-mentalisera, det-göra en annan. Men inte heller kannågon yttrandefrihet, pressfrihet eller meddelarfrihet ivärlden tvinga mig att avstå från makten att ge en an-

138 | KG Hammar

nan person egenvärde, se henne som ett Jag som ärsubjekt i sitt eget liv, ett Du.

Kanske är det med journalistiken som med ekono-min. Det pågår en ständig kamp mellan långsiktighetoch kortsiktiga perspektiv. Ju kortsiktigare vi tänkerju mindre plats finns det för den etiska reflektionen.Den tar tid och den bygger på tilliten till att ett sam-hälle blir bättre för alla om vi tillåts vara Du och sub-jekt, inte Det och objekt för andras projekt.

Gränslandet

Av en tidigare kollega, som vuxit upp i ett gränsland,lånar jag en bild av mänskligt möte. Vi drar gärna engräns, en linje, mellan vårt jag och en annan män-niska. Men egentligen är gränsen ingen linje utan ettgränsland, ett tredje rum. Det är maktens människorsom drar gränser och bestämmer reglerna för um-gänge över gränserna. Människor som bor i gräns-trakter bejakar det tredje rummets betydelse och öpp-nar sig för mötet med den andre bortom maktens rikt-linjer. Någon har beskrivit, berättar min tidigare kol-lega, att artrikedomen i växt- och djurlivet är somstörst just i gränsland. Där hav möter strand och skogmöter äng, där är livets mångfald som störst. Det-samma gäller helt visst i mänskliga gränsland. Buberkallar gränslandet mellan ett jag och ett du för detmellanmänskliga, tomrummet som just på grund avavsaknaden av den ena sidans ambitioner och livspro-jekt framlockar mänsklig kreativitet och rikedom. Ettsådant förhållningssätt kräver mod och långsiktigt


tänkande. Allt växande tar tid, också mänskligt väx-ande. Vi kan så men vi måste vänta på skörden.

Ansvar betyder ordagrant att svara an på en situa-tion, ge det svar som situationen ”förväntar”. Är mittbehov starkt att ”utnyttja” situationen, mötet, så blirmitt svar präglat av detta. Men ser jag mötet som enmöjlighet till något mer, så ansvarar jag på ett annatsätt. Detta ”mer” förutsätter att den andre i mötet fårvara sig själv, ett Du, inte ett Det som förväntas passain i mina planer. Hemligheten tycks ofta vara vad viser först. Ser vi människan först, det vill säga det ge-mensamma där vi båda möts, så bestäms mitt förhåll-ningssätt av detta. ”Allt vad ni vill att människornaskall göra för er, det skall ni också göra för dem”(Matt. 7:12). Vi vill alla bli sedda som dem vi är, intesom en sak, ett ting bland tingen. Om detta är vårtgrundläggande förhållningssätt så klarar vi av attmöta det som skiljer, det personliga och annorlundasom varje enskild människa står för. Då kan vi upp-leva detta annorlunda som en möjlighet att växa ochberikas. Artrikedom i gränsland!

Referens

Marin, Lou (2010). Can we save true dialogue in an Age of Mistrust? The encounter of Dag Hammar-skjöld and Martin Buber. Critical Currents, 8, Dag Hammarskjöld Foundation Occasional Papers.

140 | KG Hammar


Författarna

Mikael Bergling är frilansjournalist. Han har arbetatsom journalist i 25 år som reporter, redigerare och re-daktör inom morgon- och kvällspress och på nyhets-byrå samt även undervisat i journalistik. Framträ-dande bevakningsområden är medier, infrastrukturoch kommunikationer. Mikael Bergling har skrivitboken ”40 år av övertramp. PO/PON 1969–2009 –pressetikens framväxt, funktion och framtid” (Juri-disk Reportagebyrå, 2009) tillsammans med FredrikNejman och Torbjörn von Krogh.

Nils Funcke är journalist, författare och utbildare.Han har bland annat varit utgivare för Riksdag &Departement och sekreterare i Yttrandefrihetskom-mittén. Han har skrivit boken ”Tryckfriheten undertryck” om den svenska tryckfriheten och medverkat iett antal antologier. I dag är Nils Funcke verksam somfrilansjournalist och lärare vid bland annat journalist-utbildningen vid Stockholms universitet. Han tilldela-des Stora Journalistpriset 2006 för årets avslöjande.

KG Hammar är präst i Svenska kyrkan. Teol dr 1972,utlandstjänst i Sydöstasien 1972–75, rektor för pasto-ralinstitutet i Lund 1980–87, domprost i Lund 1987–

142 | Författarna

92, biskop i Lund 1992–97, ärkebiskop i Svenska kyr-kan (Uppsala) 1997–2006. Gästprofessor i teologi2007–2012. Föreläsare. Jobbar med fredsfrågor, reli-gion och kultur, speciellt intresserad av Dag Ham-marskjöld som mystiker men har dragits in i arbets-gruppen som granskar omständigheterna kring hansdöd.

Martin Jönsson var kulturchef på Svenska Dagbladetnär han skrev kapitlet om lärdomarna av Leveson.Han tillträdde sedan under våren 2013 en ny tjänstsom biträdande programdirektör på Sveriges Radio.Martin Jönsson har tidigare varit redaktionschef/stfansvarig utgivare på SvD, chefredaktör för Journalis-ten, gästprofessor i praktisk journalistik vid JMGsamt medieanalytiker och -debattör.

Per Edgar Kokkvold har verkat som generalsekrete-rare i Norsk Presseforbund samt kanslichef för Pres-sens Faglige Utvalg (PFU) sedan 1996. PFU-medlem1988–1994, PFU-ordförande 1994–1996. Han hartidigare arbetat som utrikesredaktör och redaktör iArbeiderbladet, som i dag heter Dagsavisen. Per Ed-gar Kokkvold går i pension 1 september 2013.

Torbjörn von Krogh är fil dr i medie- och kommuni-kationsvetenskap och föreståndare för Institutet förmediestudier, Sim(o), sedan 2009. Han har en bak-grund som journalist, var chefredaktör för PressensTidning 1996–2006, och disputerade 2012 på av-handlingen ”Understanding Media Accountability”.Andra skrifter är bland andra ”Mediernas ansvarig-

Författarna | 143

het” (Sim(o), 2008), ”Medieetik” (SNS, 2009), ”40 årav övertramp – PO/PON 1969–2009” (med MikaelBergling och Fredrik Nejman; Juridisk Reportage-byrå, 2009) och ”Ansvar och etik i den digitala värl-den” (ett kapitel i antologin ”På väg mot medievärl-den 2020”; Studentlitteratur, 2013).

Ulrica Widsell är reporter på Metro, vice ordförande iJournalistförbundet, ordförande i Yrkesetiska nämn-den, YEN, inom Journalistförbundet samt ledamot avPressens samarbetsnämnd. Hon har bland annat arbe-tat på Ljusnan, Länstidningen i Södertälje, Expressen,SVT Gävle Dala och som frilans.

Susanne Wigorts Yngvesson är teologie doktor ocharbetar som lektor i etik vid Teologiska högskolanStockholm. Hon har skrivit två böcker om journalis-tik: ”Den moraliska journalisten” (2006) och ”Drab-bad av journalistik” (2008). 2010 medverkade hon iSim(o)s antologi ”Journalistisk kvalitet?” och 2012 iSim(o)s antologi ”Vem granskar granskarna?”. Sedan2006 sitter Susanne Wigorts Yngvesson i Pressenssamarbetsnämnd. Hennes forskningsfält rör tre etiskaperspektiv: journalistik, övervakningssamhället samtsexualetik.

144 | Författarna


Bilaga A

Spelregler för press, radio och TV

Press, TV och radio skall ha största frihet inom ra-men för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-grundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlareoch som granskare av samhällslivet och för att kunnapublicera det som är av vikt och betydelse för med-borgarna. Det gäller dock att skydda enskilda motoförskyllt lidande genom publicitet.

Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formellregeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför denpublicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press,radio och tv är ett stöd för den hållningen.

I. PUBLICITETSREGLER

Ge korrekta nyheter

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetensförtroende för dessa medier kräver korrekt och allsi-dig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sak-uppgifter så noggrant som omständigheterna medger,även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mot-

146 | Bilaga A

tagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisningoch kommentarer.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i tex-ten.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var nogamed att bilder och grafiska illustrationer är korrektaoch inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

Var generös med bemötanden

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat.Den som gör anspråk på att bemöta ett påståendeskall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle.Rättelse och genmäle skall i lämplig form publicerasutan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksam-mas av dem som har fått del av de ursprungliga upp-gifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräveren redaktionell kommentar.

6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämndsklandrande uttalanden i fall som rör den egna tid-ningen.

Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privat-livets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ettuppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmordoch självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhörigaoch vad ovan sagts om privatlivets helgd.

Spelregler för press, radio och TV | 147

9. Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhö-riga största möjliga hänsyn. Pröva noga publiceringav namn och bild med hänsyn tagen till offren och de-ras anhöriga.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung,kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiösåskådning eller sexuell läggning om det saknar be-tydelse i sammanhanget och är missaktande.

Var varsam med bilder

11. Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga de-lar även om bildmaterial.

12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg ellerbildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurarläsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden omden är förändrad genom montage eller retusch. Dettagäller även vid arkivering.

Hör båda sidor

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i fakta-redovisande material tillfälle att bemöta kritiken sam-tidigt. Sträva också efter att återge alla parters stånd-punkter. Var uppmärksam på att anmälningar avolika slag kan ha till enda syfte att skada den som bli-vit anmäld.

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i la-gens mening alltid betraktas som oskyldig om fällandedom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skild-rad rättssak bör redovisas.

148 | Bilaga A

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpubli-cering som kan skada människor. Avstå från sådanpublicering om inte ett uppenbart allmänintresse krä-ver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bildeller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, köneller annat, som gör en identifiering möjlig.

17. Observera att hela ansvaret för namn- och bild-publicering faller på den som återger materialet.

II. YRKESREGLER

En stark journalistisk integritet är avgörande för tro-värdigheten. Den som granskar samhället måste ocksåsjälv kunna tåla att bli granskad. Att journalisten visarhänsyn i arbetet på fältet är viktigt för allmänhetensförtroende. Tilltron till medierna och dess medarbe-tare bygger på att yrkesreglerna följs.

Journalistens integritet

1. Ta inte i tjänsten emot journalistiska uppdrag avpersoner utanför den redaktionella ledningen

2. Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresaeller annan förmån – och ingå inte avtal eller andraförbindelser – som kan misstänkliggöra din ställningsom fri och självständig journalist.

3. Ge inte efter för påtryckningar från utomstående iavsikt att hindra eller inskränka berättigad publicitet.


4. Använd inte din ställning som journalist, ellerpresskortet, till att utöva påtryckning för egen ellerandras vinning eller till att skaffa privata förmåner.

5. Utnyttja inte för egen eller andras vinning opublice-rade nyheter beträffande ekonomiska förhållandeneller åtgärder hos stat, kommuner, organisationer,företag eller enskilda.

6. Beakta journalistavtalets bestämmelse om att med-arbetare inte får åläggas att skriva mot sin övertygelseeller utföra förödmjukande uppdrag.

Anskaffning av material

7. Tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade per-soner om att i förväg få veta hur och var deras ut-talanden återges.

8. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt.Upplys den intervjuade om huruvida samtalet är av-sett för publicering eller enbart för information.

9. Förfalska inte intervjuer eller bilder.

10. Visa hänsyn vid fotograferingsuppdrag samt vidanskaffning av bilder, särskilt i samband med olyckoroch brott.

11. Beakta upphovsrätten vad avser text och bild ochljud.

12. Ange källan när en framställning huvudsakligenbygger på annans sakuppgifter.

150 | Bilaga A

III. RIKTLINJER MOT TEXTREKLAM

Det är viktigt att värna mediernas trovärdighet och in-tegritet. Detta kräver att medierna står fria och ärsjälvständiga i sin medierapportering. Låt inga miss-tankar uppstå hos allmänheten att utomstående otill-börligt kan påverka innehållet i, eller utöva inflytandeöver, det som publiceras. Se till att ingen samman-blandning kan ske av redaktionellt material och re-klambudskap.1

Checklista mot textreklam:

Var särskilt vaksam och kritisk vid följande situatio-ner:

– när utomstående erbjuder idéer och förslag till ma-terial som är sammankopplade med motprestatio-ner i någon form

– när erbjudanden lämnas om resor och förmånersom är gratis eller kraftigt subventionerade

– när förhandslöfte om publicitet efterfrågas– när produkter/tjänster i konsumentupplysande ma-

terial redovisas. Låt det klart framgå hur urvaletägt rum, hur produkter/tjänster blivit jämförda

1) Tidningsutgivarna har gjort ett tillägg här i sin utformning av textre-klamreglerna:

”Textreklamärenden är en utgivarfråga. Det är utgivaren som har att taställning till, fatta beslut om, och bära ansvaret för vad som publicerasoch det sätt på vilket det sker.

Det är samtidigt angeläget att alla berörda medarbetare är medvetnaom textreklamproblematiken och deltar i textreklamdiskussionerna. Detär därför av stor betydelse att den publicistiska verksamheten bedrivsmed utgångspunkt i en aktiv diskussion och en etisk medvetenhet omtextreklamfrågorna hos alla inblandade.”


eller testade samt att redaktionen är avsändare.Eftersträva mångsidighet vid sådana redovisningarså att otillbörligt gynnande inte sker

– när utomstående intressenter, t ex PR-byråer, lob-byister, forskare, företag, myndigheter eller organi-sationer, bidrar med information och upplysningar.Det gäller särskilt inom områden där lagen in-skränker rätten att publicera reklam, till exempelför läkemedel, tobak, alkohol och reklam riktadtill barn

– vid publicitet kring företags, organisationers ellermyndigheters verksamhet, produkter eller andraarrangemang, så att ett otillbörligt gynnande intesker

– vid publicitet kring egen försäljning av varor ochtjänster samt egna arrangemang

– när arrangemang genomförs i samverkan med ut-omstående så att det, där det är relevant, framgårmed vem samarbetet sker och förutsättningarnaför samarbetet

– när produkter eller varumärken exponeras i sam-manhang som kan antas utgöra produktplacering

152 | Bilaga A


Bilaga B

Leveson om pressens historiska svar på krav om skärpt självsanering: ”A distinct and enduring resistance to change”

Utdrag ur domaren Brian Levesons rapport i novem-ber 2013 ”AN INQUIRY INTO THE CULTURE,PRACTICES AND ETHICS OF THE PRESS” till denbrittiska regeringen. Avsnittet behandlar slutsatser ut-ifrån en beskrivning av självsaneringens historia iStorbritannien (sidorna 216–218 i rapporten).

8. Conclusions

8.1 At this juncture, it is opportune that I seek to drawout some brief lessons from the history of press self-regulation in the UK since the foundation of the Gen-eral Council for the Press in 1953, as well as the publicpolicy response to concerns at the conduct of somesections of the press.

8.2 It must be made clear that the story is not allbad, in the sense that there have been a number of re-forms in press regulation since the Second World War.That said, whilst recognising some of the good workthat has been done in response to criticism, to chang-ing attitudes and the clear recommendations of the re-

154 | Bilaga B

ports, it is evident that many of the lessons of the post-war period have been ignored. This chapter of the Re-port attempts to provide only a cursory glance at therecent history of the British press, but it is patent thatmany of the concerns and practices that led to the es-tablishment of three Royal Commissions, a Commit-tee on privacy and the two reviews led by Sir DavidCalcutt, are the same as those which have led to theestablishment of this Inquiry. This has been a historyof strongly recurring themes.

8.3 An equally strong recurrence has been concernabout the inability of ‘self-regulation’ to address theunderlying problem sufficiently, an inability whichhas been consistently pointed out by all of those whohave examined the problem in depth. The historydemonstrates a distinct and enduring resistance tochange from within the press. This replication of pat-tern, of the wheels of history moving in concentric cir-cles, has been demonstrated through the press re-sponse to the recommendations made and repeatedover the years, the regulators’ response to those re-commendations and, it must be said, the response ofsuccessive Governments to the clear advice they havebeen receiving.

8.4 My conclusion on the cyclical nature of pressself-regulation is not a novel one. Indeed, it wasshared by many of the witnesses to the Inquiry. LordBrooke suggested that the history of press self-regula-tion has been one of a distinct reluctance on the partof the industry to implement meaningful change. Henoted that such change that has been effected has only

Leveson om pressens historiska svar på krav om skärpt självsanering … | 155

been implemented in the face of the very real threat ofstatutory intervention:

“But in the period since 1945, I observe that quite extra-neous events, like a Private Members’ Bill, actually havehad the effect of moving the story on quite a lot. In thecase of the 1949 Royal Commission under Sir WilliamRoss, there was a proposal that the press should have ageneral body of their own, and they showed no sign atall of doing anything about that until a backbench MPcalled Mr Simmons in 1952/53 brought in a PrivateMembers’ Bill, whereupon effectively almost instantlythe press came around to the original recommendationin the Royal Commission.”

He continued:

“In the same way, in 1989 – I noticed the text of Mr Dor-rell’s account of how the Calcutt 1 was set up, but its ac-tual genesis was the report stage of Mr Worthington’sbill entitled ‘Right of Reply’ in 1989, and the govern-ment minister responding at the dispatch box on that billbasically foreshadowed Calcutt 1 in his response. Sothese things happen as a result of different, frequentlyunrelated episodes.”

8.5 Lord Brooke perceived a causal link between thecredible threat by policy makers of the introduction ofstatutory regulation for the press, and the introduc-tion by the industry of limited measures to improvethe existing system of self-regulation for the press, asystem that has worked overall to the distinct advan-tage of the industry:

156 | Bilaga B

“The other Royal Commissions and Lord Younger’sCommission weren’t quite so fruitful, but then therewasn’t a Private Member around to help.”

8.6 The same reasoning has been pursued more forth-rightly in submissions to the Inquiry by ProfessorBrian Cathcart of Kingston University. He told the In-quiry that in his view the history of press reform is oneof failure to introduce measures recommended interms to improve public trust in both the press and thesystem of self-regulation. He said that the attitude ofthe press to change in this area has been one of foot-dragging and obfuscation, with progress only occur-ring under duress:

“I think you go back to the first Royal Commission,1946 to 1949, I think, which reports, recommends thesetting-up of a Press Council and it takes three and a halfyears before the press – and an awful lot of leaning onand threats of legislation before the press will set some-thing up. That, if you look through the history, and thisis another thing that Hacked Off is doing, that sort ofconduct is repeated and repeated.”

8.7 Similar observations were made by the MediaStandards Trust, which submitted to the Inquiry a de-tailed analysis of the cycle of industry-led reform. DrMartin Moore argued that in the face of considerablepublic concerns prompting the Royal Commissionand other investigations into the behaviour of thepress, the industry has been unmoved until “threat-ened with the Damoclean sword of some form of stat-utory regulation.” Further, Dr Moore has said the

Leveson om pressens historiska svar på krav om skärpt självsanering … | 157

paucity of reforms implemented by the industry hasled to a cycle of “subsequent commissions, oftenwithin a decade” examining to all intents and pur-poses the same conduct that had originally generatedthose public concerns.

8.8 The MediaWise Trust agreed, recalling withsome concern that recommendations made by theRoss Commission in 1949, repeated in the report ofthe Shawcross Commission of 1962 and again byLord McGregor in 1974, have yet to be implemented,particularly with regard to the prominence of apolo-gies and corrections. However, in a somewhat differ-ent vein from other commentators, the MediawiseTrust suggested that it is incorrect to describe the his-tory as cyclical, as this tends to obscure the fact thatthe calls for reform became increasingly strident andmore forthright with time, and the refusal of the pressto implement the changes at the heart of those reportsmore obdurate.

8.9 The historical lessons are clear enough, but thechallenge for today is whether any of them will betaken on board. Those who complain about the con-duct of the press are entitled to ask “How manychances must the press be given before something isdone about it?” The problem is to decide whether thatcomplaint is justified and, if it is, what that “some-thing” is.

Hela Leveson-utredningen kan läsas och laddas ner från http://www.official-documents.gov.uk/docu-ment/hc1213/hc07/0780/0780.asp

158 | Bilaga B

Texten återges i enlighet med Open Government Licence: http://www.nationalarchives.gov.uk/doc/open-government-licence/

| 159

AKTUELL UTGIVNING 2013

Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik ”Statistik och siffror signalerar objektivi-tet och trovärdighet, och orden ’ny un-dersökning’ figurerar i mängder av nyhe-ter varje dag.” Så skriver en pr-byrå om vikten av att erbjuda ständigt nya hårda siffror för att få uppmärksamhet i medierna.

Men redaktionerna klarar inte alltid av att granska undersökningar; de missar ibland bortfallets betydelse och felmarginalens funktion.

Vad kan ihåliga undersökningar få för konsekvenser? Hur kan kunskaperna förbättras? Hur utvecklas sifferjournalistiken?Svaren ges i denna bok av experterna Marie Demker

och Jan Strid från Göteborgs universitet, Jesper Strömbäck, Mittuniversitetet, samt av journalisterna Helena Bengtsson, SVT, och Martin Wicklin, Medi-erna i P1.

160 |

UTGIVNINGEN 2012

Vad har vi lärt oss? En annorlunda årsrapport 2012/2013 om journalis-tik, medier och medieforskning Vilka lärdomar är viktiga när vi står inför övergången till ett nytt medielandskap med nya förutsättningar – tekniska, soci-ala och ekonomiska? Tre medieveteraner delar med sig av erfarenheter från skilda områden i denna skrift: ämbetsmannen och publicisten Mats Svegfors, vetenskapsjournalisten, medieforskaren och medieaktivisten David Finer samt medieledaren, publicisten och konsulten Anette Novak.

Mats Svegfors skriver om journalistikens styrkor och svagheter, såväl ur landshövdingens som ur radio-chefens perspektiv. Har journalistiken blivit bättre – på det som inte är viktigt?

David Finer söker ett sätt att förbättra hälsojourna-listikens kvalitet – även om metoden naggar journalisti-kens komplexitet i kanten. Är Media Doctor ett steg framåt?

Anette Novak tar sig an förhållandet mellan medier och medieanvändare. Här finns stora utvecklingsmöjlig-heter, men de kräver nytänkande och slakt av heliga kor. Törs, vill och kan medierna? Pusselbitar för framtiden som behandlas i denna annorlunda årsrapport 2012/2013 från Sim(o), Institutet för mediestudier.

| 161

Vem granskar granskarna? Svensk mediegranskning 1988–2012 Varför behöver medierna granskas? Vil-ken mediegranskning har funnits i Sverige de senaste 25 åren och vilken finns i dag? Hur fungerar granskningen; vilka driv-krafter har den? Har granskningen någon inverkan på mediernas uppförande och innehåll? Vad betydde till exempel Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning?

Frågorna behandlas i denna antologi med bidrag av 18 forskare, informatörer och journalister: Axel Andén, Maria Bjaring, Kerstin Brunnberg, Maria Edström, Helena Giertta, Nils Hanson, Håkan Hvitfelt, Gunilla Jarlbro, Christina Jutterström, Torbjörn von Krogh, Janerik Larsson, Thomas Mattsson, Mats Olin, Olof Petersson, Roland Poirier Martins-son, Ola Sigvardsson, Lars Truedson och Susanne Wigorts Yngvesson.

Journalistikens kommersialisering – mera myt än sanning? Innehållets förändring i svensk dagspress 1960-2010 Kommersialisering anges ofta som orsak till journalistikens och mediernas för-flackning. Såväl i vetenskapliga artiklar som i allmän debatt hävdas att ökad kon-kurrens leder till slätstruket innehåll för att locka en stor publik.

162 |

Finns det en självklar koppling mellan mediemarkna-dens förändring och journalistikens utveckling? Medie-forskaren Ingela Wadbring analyserar ämnet utifrån en granskning av Dagens Nyheter, Norrländska Socialdemokra-ten, Nya Wermlands-Tidningen och Smålandsposten åren 1960–2010. En slutsats är att diskussionen snarare bör handla om professionaliseringens effekter än om kom-mersialisering.

Ingela Wadbring är professor i medieutveckling vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Hennes huvudsakliga forsk-ningsområde handlar om hur mediestrukturer, medie-innehåll och mediekonsumtion förändras över tid.

Problempartiet – mediernas villrå-dighet kring Sverigedemokraterna valet 2010 Annonser som stoppas, insändare som inte går att publicera och en kraftigt kritiserad debattartikel i Aftonbladet om hotet från islam.

Några medier har mött Sverigedemo-kraternas frammarsch med restriktivitet och tystnad. Andra med granskning och kritik. Få har betraktat SD som ett parti bland andra. Finns det en rättvis och opar-tisk valbevakning av ett parti som journalisterna tycker är främlingsfientligt?

Björn Häger har intervjuat reportrar och chefer på de stora redaktionerna i Stockholm och i Skåne. Boken sammanfattar de dilemman och problem som uppstod in-för valet 2010. Den kan med fördel användas som under-

| 163

lag för diskussioner om publicistisk etik och mediernas roll i demokratin.

UTGIVNINGEN 2011

Sprickorna i muren Mediehistorikern Patrik Lundell vid Lunds universitet ifrågasätter pressens etablerade historie-skrivning om sig själv.

Svenska Dagbladets korrespondent Bitte Hammargren berättar om sitt arbete på plats i Tunisien, Egypten och Libyen.

Radioreportern Yasmine El Rafie, lyfter fram de sociala mediernas möjligheter.

Frilansskribenten Niklas Ekdal iakttar journalistikens nedmontering.

Utanför nyhetsmallen – om public journalism efter fem år med Södra Sidan Den vedertagna nyhetsvärde-ringen förminskar ofta medborgarna, inte minst i storstädernas ytterområden, till passiva offer som är utsatta för våld och kriminalitet.

Petter Beckman, Rouzbeh Djalaie och redaktionen för tidningen Södra Sidan i Skär-holmen vill ge en bredare bild av livet i området och leta efter lösningar tillsammans med läsarna.

164 |

#journalistroll Få Sim(o)-texter har fört till sådan debatt som Anders Mild-ners essä om den gamla journalistrollens upplösning och om behovet av nya ideal. I medier, bloggar, på twitter (#journalist-roll), på Facebook och på seminarier har diskussionen flödat under 2011.

Paneldeltagarna på ett uppmärksam-mat seminarium i januari 2011 återvänder här till ämnet med nyskrivna texter.

Vem betalar journalistiken? Om journalistikens värde för olika in-tressenter Om läsare och tittare lämnar tryckta tidningar och tv till förmån för ny-heter på nätet – hur ska den kvalificerade journalistiken finansieras? Vilka affärsmo-deller är tänkbara – och vilka är troliga?

Specialreportern – framväxt, funk-tion, framtid Vilka faktorer ligger bakom den specialiserade journalistikens framväxt inom de breda nyhetsmedierna? Vad betyder specialreportern för journa-listikens kvalitet? Har specialisterna ökat eller minskat under de senaste 20 åren? Vilken framtid väntar specialreportern?

Dessa frågor diskuteras och besvaras av forskare och praktiker.

Beställ böckerna på http://mediestudier.bokorder.se

vad händer med medieetiken? · handlar om institutionaliserade lösningar på etiska problem....

Documents