uppsats - c374/fulltext01.pdf · karlstads universitet rättsvetenskap c uppsats förord i och med...

Fakulteten för ekonomi, kommunikation och IT

Institutionen för rättsvetenskap

Marcus Nordenborg Per-Ola Ohlsson

Delgivning En fråga om stämningsmannabehörighet för

Kronofogdens delgivare

Serving A question about process server authorization for the servers at the

Swedish Enforcement authority

Rättsvetenskap C- uppsats

15 hp

Termin: VT 08 Handledare: Ann- Christine Petersson Hjelm Examinator: Stefan Olsson

Karlstads universitet 651 88 Karlstad

Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60

Karlstads universitet Rättsvetenskap C Uppsats

Förord I och med vår praktikplacering på Kronofogden föll det sig naturligt, tyckte vi, att välja ett uppsatsämne som var relevant för denna praktik. Det valda ämnet blev Delgivning. Efter inledande diskussioner med våra handledare på Kronofogden och vår uppsatshandledare tyckte både vi och de att detta ämne var väldigt intressant och relevant. Vi kom fram till att en uppsats om detta var en utmärkt idé. Vi hoppas att denna uppsats väcker lite tankar hos de ansvariga beslutsfattarna inom området samt ger upphov till diskussioner kring de delar vi har granskat. Under uppsatsens gång har vi fått ovärderlig hjälp av de sakkunniga på Kronofogdemyndigheten. Speciellt vill vi tacka delgivarna som låtit oss följa med ut på fältet och se hur det verkligen går till under delgivningsförfarandet samt att vi fått möjlighet att överösa dem med diverse frågor. Vi vill även tacka Polisen för att de varit hjälpsamma och medverkat till givande intervjuer. Vi vill framföra ett tack till våra familjer för hjälpen med korrekturläsning och värdefulla synpunkter i övrigt. Slutligen vill vi också tacka vår handledare Ann-Christine Petersson Hjelm för den generösa vägledning och hjälp som hon har gett oss under arbetets gång. Datum: ------------------------------ ------------------------------- Marcus Nordenborg Per-Ola Ohlsson

2


Abstract We have in this thesis studied the institute serving from the point of view of how and with which authority it should be done. The base of the study has been the Swedish Enforcement authority and their use of servers and serving in the daily routine. Our main focus has been the special authorization that the Enforcement authority has given some of their servers. The study has been carried out from a traditional legal dogmatic method where the sources of the law have been the main source. Additional sources have been relevant doctrine, internal directives and decisions. We have also done a couple of interviews with representatives from the Swedish Police and the Enforcement authority. From the study we have come to the conclusion that the Enforcement authority is acting on the edge of their authority in giving this extended authorization to their servers. We do mean that if the Police would give this authorization to the servers, that they in fact have the power to do, it would be a win- win situation for both parts. The servers would act within the clear frame of the law and the whole servingorganization at the Enforcement authority would be both more time- and cost- efficient. For the Police it would also be cost- efficient and they would at the same time be able to focus on strictly police business, like solving crimes instead of delivering the mail.

3


Sammanfattning Vi har i denna uppsats studerat institutet delgivning. Vi har undersökt hur det faktiskt skall utföras och vilken befogenhet som krävs för den enskilde tjänstemannen för att få utföra delgivningar av olika slag. Undersökningsobjektet har varit den svenska Kronofogdemyndigheten, där vi har iakttagit hur de använder sig av delgivning och delgivare i den dagliga verksamheten. Vi har specifikt studerat det speciella förordnande som Kronofogden har tilldelat vissa av sina delgivare för att få utföra så kallad spikning. Vi har genomfört undersökningen utifrån den rättsdogmatiska metoden där lagen är den främsta källan. Övriga källor har varit bland annat relevant doktrin, interna direktiv samt beslut. Vi har även utfört ett antal intervjuer med relevanta representanter från Polisen samt Kronofogdemyndigheten. Slutsatsen vi kommit fram till är att Kronofogdemyndigheten agerar på gränsen av vad som möjligen är tillåtet när de ger ut detta särskilda förordnande till sina delgivare. Vi menar dock att om Polisen skulle godkänna de ansökningar om stämningsmannaförordnande som Kronofogden hos dessa ansökt om, och som de faktiskt har möjlighet att göra, skulle båda myndigheterna tjäna på detta förfarande. Delgivarna skulle agera klart inom lagens ramar och delgivningsverksamheten hos Kronofogden skulle både bli mer kostnads- och tidseffektiv. Även Polisens organisation skulle bli mer kostnadseffektiv och mer vikt skulle kunna läggas på strikta polisiära uppgifter, såsom att lösa brott istället för att dela ut posten.

4


Innehållsförteckning 1 Inledning ............................................................................................................................ 9

1.1 Bakgrund ..................................................................................................................... 9

1.2 Problemformulering .................................................................................................. 10

1.3 Syfte ........................................................................................................................... 11

1.4 Metod ......................................................................................................................... 11

1.5 Material ..................................................................................................................... 12

1.6 Avgränsningar ........................................................................................................... 13

1.7 Disposition................................................................................................................. 14

2 Rättssäkerhet................................................................................................................... 15

2.1 Allmänt om rättssäkerhet som princip....................................................................... 15

2.1.1 Beskrivning av begreppet rättssäkerhet.............................................................. 15

2.1.2 Legalitet som grund för rättssäkerhet................................................................. 18

2.2 Rättssäkerhet vid myndighetsutövning ...................................................................... 19

2.2.1 Vad är myndighetsutövning? ............................................................................. 19

2.2.2 Rättssäkerhet vs. Effektivitet.............................................................................. 20

3 Delgivning ........................................................................................................................ 22

3.1 Allmänt om delgivning............................................................................................... 22

3.2 De olika delgivningsformerna ................................................................................... 24

3.2.1 Modell över de olika delgivningsformerna ........................................................ 24

3.2.2 Ordinär delgivning ............................................................................................. 25

3.2.2.1 Brevdelgivning ....................................................................................................................... 25

3.2.2.2 Buddelgivning ........................................................................................................................ 25

3.2.2.3 ESS brev REK/VÄRDE med mottagningsbevis .................................................................... 26

3.2.2.4 Telefondelgivning................................................................................................................... 26

3.2.2.5 Förenklad delgivning.............................................................................................................. 27

3.2.2.6 Särskild delgivning med aktiebolag........................................................................................ 27 5


3.2.3 Särskild postdelgivning ...................................................................................... 28

3.2.4 Stämningsmannadelgivning ............................................................................... 28

3.2.4.1 Surrogatdelgivning ................................................................................................................. 30

3.2.4.2 Myndighetsutövning och rättssäkerhet vid stämningsmannadelgivning ................................ 31

3.2.5 Kungörelsedelgivning ........................................................................................ 32

3.2.5.1 Myndighetsutövning och rättssäkerhet vid kungörelsedelgivning.......................................... 33

3.2.6 Spikning ............................................................................................................. 33

3.2.6.1 Myndighetsutövning och rättssäkerhet vid spikning .............................................................. 34

4 Hur resonerar Justitiekanslern? ................................................................................... 35

4.1 Är uttalanden av Justitiekanslern prejudicerande?................................................... 35

4.2 Justitiekanslerns beslut.............................................................................................. 35

5. Ansökningar, beslut och föreskrifter ............................................................................ 38

5.1 Vilket beslut har Polisen i det aktuella distriktet tagit? ............................................ 38

5.1.1 Ansökan om stämningsmannabehörighet från Kronofogden............................. 38

5.1.2 Beslut från Polismyndigheten med anledning av ovan ställda ansökan från Kronofogdemyndigheten .................................................................................... 39

5.2 Hur har Kronofogden tolkat bestämmelserna? ......................................................... 39

6 Intervjuer......................................................................................................................... 41

6.1 Polisen ....................................................................................................................... 41

6.2 Kronofogden .............................................................................................................. 42

6.2.1 Lokalt ................................................................................................................. 42

6.2.2 Centralt ............................................................................................................... 42

7 Analys............................................................................................................................... 44

7.1 Vad säger rättskällorna? ........................................................................................... 44

7.2 Analys av justitiekanslerns resonemang.................................................................... 45

7.3 Analys av Kronofogdens ansökan och Polismyndigheten i distriktets beslut............ 46

7.4 Analys av Kronofogdens tolkning.............................................................................. 46

6


8 Avslutande reflektioner och diskussion ........................................................................ 48

8.1 Justitiekanslern.......................................................................................................... 48

8.2 Kronofogdens ansökan och Polisens beslut .............................................................. 49

8.3 Kronofogden .............................................................................................................. 50

8.4 Sammanfattande reflektioner..................................................................................... 51

Källförteckning....................................................................................................................... 52

Bilagor ..................................................................................................................................... 55

Bilaga 1................................................................................................................................. 55

Intervju med representanter från Polisen .......................................................................... 55

Bilaga 2................................................................................................................................. 60

Intervju med delgivare vid Kronofogdens kontor............................................................. 60

Bilaga 3................................................................................................................................. 62

Intervju med central chef vid Kronofogden...................................................................... 62

Bilaga 4................................................................................................................................. 65

Ansökan om stämningsmannabehörighet från Kronofogdemyndigheten till Polisen ...... 65

Bilaga 5................................................................................................................................. 67

Beslut av Polisen med anledning av ansökan från Kronofogdemyndigheten................... 67

Bilaga 6................................................................................................................................. 71

Beslut av processägaren vid Kronofogdemyndigheten ifråga om vem som får utföra spikning och tid för spikningsbeslut ................................................................................. 71

7


Förkortningar

BrB - Brottsbalken BRÅ - Brottsförebyggande rådet Dnr - Diarienummer DL - Delgivningslag (1970:428) DF - Delgivningsförordning (1979:101) Ds. - Departementsserien FT - Förvaltningsrättslig tidskrift JK - Justitiekanslern KFM - Kronofogdemyndigheten NJA - Nytt Juridiskt Arkiv PL - Polislag (1984:387) Prop. - Proposition RB - Rättegångsbalken RF - Regeringsformen RH - Rättsfall från hovrätterna RPS - Rikspolisstyrelsen RPSFS - Rikspolisstyrelsens författningssamling SkadestL - Skadeståndslag (1972:207) SOU - Statens offentliga utredningar TfR - Tidsskrift for rettsvitenskap UB - Utsökningsbalken Äldre FL - Förvaltningslag (1971:290)

8


1 Inledning I detta inledande kapitel kommer vi att gå igenom vilket problem vi har valt att studera, hur vi har genomfört vår studie av problemet samt vilket syfte vi har med studien. Inledningsvis ger vi även en kort bakgrund till problemet och varför vi anser att det är ett problem som är värt att studera. Vi visar även på vissa avgränsningar vi har beslutat oss för att göra samt för hur den övergripande dispositionen av arbetet kommer att se ut.

1.1 Bakgrund Delgivning är ett sätt att överbringa handlingar och meddelanden från en domstol, myndighet, eller annan till en specifik mottagare. En delgivningshandling skall alltid lämnas till en fysisk person även om handlingen i sig kan vara riktad till låt säga en juridisk person. Delgivning används frekvent av både myndigheter och domstolar i deras verksamhet. Detta för att de i många fall behöver framföra viktiga meddelanden till en andra part och att detta måste kunna göras både med säkerheten att den andra parten verkligen får det aktuella meddelandet samt med den juridiska säkerheten för domstolen eller myndigheten att meddelandet verkligen har överbringats till den sökte. Kronofogdemyndigheten är exempel på en myndighet som frekvent använder sig av delgivning.

9

Som exempel kan nämnas att det vid ett av myndighetens kontor som vi har undersökt finns tre heltidsanställda delgivare. Vid detta enskilda kronofogdekontor är alltså antalet handlingar som skall delges så stort att arbetsbördan kräver tre heltidstjänster. Delgivningsverksamheten är dock inte bara omfattande till mängden, utan är även omfångsrik och i viss mån komplicerad vad gäller reglerna för hur, när och på vilket sätt en delgivning skall utföras. Som exempel kan nämnas att trots att tre tjänstemän är anställda för att på heltid utföra delgivningar vid det aktuella kontoret leder inte detta automatiskt till att de får den befogenhet som krävs för att utföra alla olika former av delgivningar. I delgivningslagens (1970:428) 24 § återfinns de kategorier av offentliga funktionärer vars intyg fungerar som fullt bevis. Till dessa hör till exempel polisman, kronofogde samt en exekutiv tjänsteman vid kronofogden. Av de tre tjänstemännen som är anställda på kontoret är det ingen som har ställningen som exekutiv tjänsteman, kronofogde, eller har fått det speciella förordnande från polismyndigheten, enligt DL 23 §, och därmed få utföra de typer av delgivningar som kräver stämningsmannaförordnande. Polismyndigheten i varje distrikt är ensamma om att få förordna enskilda individer till stämningsmän. Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd bör inte någon annan än den som skall utföra delgivning för Polisens räkning bli förordnad till stämningsman.1 Eftersom delgivarna vid kronofogdekontoret endast är anställda som tjänstemän får de alltså inte utföra de delgivningar som kräver detta förordnande enligt DL.

1 Rikspolisstyrelsens allmänna råd om delgivningsverksamheten, RPSFS 2001:9, p. 3 st. 1. Poängteras kan att dessa allmänna råd inte är bindande för de enskilda Polisdistrikten utan endast fungerar som just råd.


Att delgivarna på detta Kronofogdekontor inte har denna behörighet skulle alltså i teorin betyda att ingen av dessa tre skulle få utföra de delgivningar som kräver stämningsmannaförordnandet utan endast ha befogenheten att utföra de enklare delgivningstyperna. Om det i praktiken skulle förhålla sig på detta viset skulle dock detta medföra diverse svårigheter för de enskilda tjänstemännen i det dagliga arbetet, och möjligen även leda till att effektiviteten i hela arbetet för denna del hos myndigheten försämrades. Det förhåller sig dock så att Kronofogden, genom interna beslut på riksnivå samt genom tolkning av rättskällorna, gett vissa av sina delgivare ett, som de kallar det, särskilt förordnande att få utföra så kallad spikning.2 Kronofogden har här, som vi inledningsvis tolkat det, valt att förlita sig på den fria bevisprövningen, vilket innebär att den rapport som skrivs vid varje delgivning, vid en prövning, inte fungerar som fullt bevis utan istället undgår en fri bevisprövning. Detta förfarande hos kronofogden kan leda till ett antal problem och i det följande skall dessa problem utförligare diskuteras.

1.2 Problemformulering Inledningsvis kan sägas att Kronofogden här väljer att tolka lagen på ett sådant sätt att detta leder till ett enklare och effektivare förfarande när de i sin verksamhet utför delgivningar. Vid tolkningar av lagen, och vid tolkning i allmänhet, finns det dock alltid risk för att det blir fel. Egna värderingar av myndigheten för att tolkningen skall passa deras verksamhet är exempel på en riskfaktor. Vi kommer i denna uppsats att arbeta utifrån en hypotes som bygger på att kronofogden gör en extensiv tolkning av rättskällorna och att detta i sin tur kan leda till en rättsosäkerhet för den enskilde. Ett problem som aktualiseras är således ifall Kronofogdemyndighetens tolkning är korrekt? Alltså har kronofogden gjort en för vid tolkning eller kan tolkningen anses vara försvarbar? Den delgivning som Kronofogden utför, blir på grund av dess ställning som myndighet och att det inte handlar om vanlig ärendehantering, att klassas som myndighetsutövning.3 När en myndighet i sin verksamhet använder sig av myndighetsutövning är det väldigt viktigt att förfarandet sköts på ett riktigt och lagenligt sätt. En följdfråga till de inledande frågorna blir då; Om den tolkning som kronofogden gör är felaktig, alltså det föreligger en legalitetsbrist i förfarandet, hotas då rättssäkerheten för den enskilde? Och har det någon betydelse för legitimiteten i delgivningsförfarandet?

10

2 Samma speciella förordnande har getts till tjänstemän med liknande arbetsuppgifter i andra län i landet. 3 Se bl.a. JK:s diskussion om delgivning som myndighetsutövning, Dnr 4919-05-22, Beslut 2006-10-23.


Och om Kronofogdemyndigheten feltolkar lagen; hur påverkar det de delgivningar som faktiskt utförs om dessa tjänstemän egentligen är obehöriga att utföra delgivningar på detta sätt? Följdfrågor som aktualiseras blir hur den behöriga myndigheten till att utfärda stämningsmannaförordnande, nämligen Polisen, förhåller sig till Kronofogdemyndighetens beteende?

1.3 Syfte Huvudsyftet är att utreda och problematisera delgivningsprocessen utifrån Kronofogdens verksamhetsområde. Framförallt är syftet med framställningen att söka svar på vår inledande hypotes om huruvida Kronofogdens extensiva tolkning ifråga om befogenheten för sina delgivningsmän att utföra spikning är rättsosäker eller inte. Ett syfte som vidare blir aktuellt är att utreda huruvida myndigheten i det i nuläget rådande delgivningsförfarandet upprätthåller rättssäkerheten, alltså om förfarandet är lagenligt, utifrån aspekten att det faktiskt är myndighetsutövning som bedrivs. Vi vill fortsättningsvis pröva denna hypotes, hypotetiskt deduktivt, genom att utreda gällande rätt utifrån de olika rättskällorna och har för avsikt att göra detta genom den traditionella rättsdogmatiska metoden. Vad vi menar med ett hypotetiskt deduktivt tillvägagångssätt är att vi har för avsikt att pröva om vår inledande hypotes är sann eller falsk och göra detta genom att utreda hur denna förhåller sig till teorin, alltså gällande svensk rätt. Vi kommer att utgå ifrån svenska rättskällor vid utredandet av gällande rätt. Ett annat syfte med vårt arbete är att lyckas tillföra något eller i alla fall lyckas tydliggöra vad som skall tolkas in under begreppet Delgivning och hur delgivning praktiskt borde bedrivas. Här blir även en diskussion de lege ferenda aktuell.

1.4 Metod Vi kommer i uppsatsen att använda oss av den traditionella rättsdogmatiska metoden för att fastställa gällande rätt. Detta innebär att vi kommer systematisera och tolka rättskällor och annat relevant material.4 I ett inledande kapitel kommer vi att behandla begreppet rättssäkerhet och dess betydelse i samhället i stort samt dess betydelse vid myndigheternas specifika arbete.

11

4 För en diskussion om rättsdogmatik som metod se, C. Sandgren, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, TfR 4-5/2005, s 648- 656. Jfr. Peczenik, Vad är rätt?, Norstedts Juridik, Stockholm 1995, s 260.


Efter det inledande kapitlet om rättssäkerhet kommer vi i vårt arbete att systematisera den samlade regleringen på delgivningsområdet. Här kommer vi presentera en modell för att synliggöra de olika delgivningsformerna och de sätt dessa kan utföras på. Vi kommer endast kortfattat beskriva de enklare formerna för att sedan lägga tyngden på de mer avancerade formerna5, som har större relevans för detta arbete. Vi kommer utifrån de traditionella rättskällorna6 försöka fastställa gällande rätt. Eftersom delgivningen är en praktiskt orienterad verksamhet, kommer även de allmänna råd som ges ut av bl. a. Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen ges vikt vid systematiseringen.7

Vidare kommer vi att utföra ett antal empiriska undersökningar med sakkunniga och ansvariga inom både organisationen för Kronofogdemyndigheten samt Polismyndigheten. Exempel på empiri som kommer användas är telefonintervjuer men även på plats utförda personliga intervjuer med tjänstemän på aktuella kronofogdekontor. En intervju i form av i mail ställda frågor kommer också att utföras med en centralt placerad tjänsteman inom Kronofogdemyndigheten. Vi kommer att ha en personlig intervju med representanter för Polisen. Avslutningsvis kommer vi även ges värdefull erfarenhet och insikt när vi analyserar och tolkar empirin genom att få möjlighet att delta i den praktiska verksamheten. Vi kommer bland annat få följa med vid faktiska delgivningar och då se hur teorin tillämpas i praktiken. I den avslutande analysen kommer vi sedan att tolka det inhämtade materialet om hur delgivningsverksamheten faktiskt bedrivs och jämföra detta med gällande rätt såsom vi har systematiserat den. Detta för att avslutningsvis kunna dra ett antal slutsatser.

1.5 Material De primära källorna kommer att vara, lagar, förarbeten, praxis, doktrin, beslut och interna myndighetsskrifter. Vi kommer även genomföra empiriska undersökningar vilka i sin tur kommer att utgöra ett betydande underlag för vår analys. De traditionella rättskällorna har vi tagit fram genom att först söka oss till de relevanta lagrummen (Delgivningslagen, Delgivningsförordningen m.fl.) och utifrån dessa fått

12

5 Dessa är stämningsmannadelgivning, kungörelsedelgivning och spikning. 6 De traditionella rättskällorna, som de uttrycks i den övervägande delen av den rättsvetenskapliga litteraturen, är lagar, förarbeten, praxis, doktrin och sedvänja. Se bl.a. Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 5:e uppl., I.B.A., Uppsala 2006, s 90 ff., Ramberg & Hultqvist, Vad är rätt?, 3:e uppl., Akademiförlaget, Göteborg 1993, s 12 samt Eek m.fl., Juridikens källmaterial, 9:e uppl., Förlaget akademilitteratur AB, Stockholm 1979. 7 Domstolsverket ger till exempel ut en Delgivningshandbok och Rikspolisstyrelsen har, som vi tidigare nämnt (se not 1), bland annat utfärdat allmänna råd om delgivningsverksamheten. Dessa källor är dock endast komplementära till de traditionella och har den rättsliga statusen att de får följas. Domstolsverket poängterar till och med att deras handböcker inte är att ses som en rättskälla utan att dess främsta syfte är att fungera som utbildnings- och informationsmaterial (http://www.domstol.se/templates/DV_InfoPage____1096.aspx, (29/4-2008).


information om relevanta förarbeten och utredningar samt praxis. Praxis har vi även försökt få fram genom sökningar i rättsbankens databas. Doktrinen har vi framförallt hittat genom sökningar i bibliotekskatalogen där vi först och främst har sökt på orden delgivning och rättssäkerhet.8 Vi har även beretts tillgång till intern litteratur genom vår praktik på kronofogden.

1.6 Avgränsningar Vi kommer i första hand att inrikta oss på Kronofogdens delgivningsarbete och det förordnande denna myndighet har fått. De tjänstemän som kommer att bli aktuella i denna framställning är de specifikt anställda delgivningsmän som endast har arbetsuppgiften att utföra delgivningar. Således kommer inga andra tjänstemän att bli aktuella i presentationen. En övergripande beskrivning av alla delgivningsformer kommer för förståelsens skull att göras men fokus i analysen kommer att ligga på stämningsmannaförordnandet och spikningsförfarandet. Polisen kommer, som tidigare nämnts, få visst utrymme i presentationen medan övriga myndigheter faller utanför ramen för denna uppsats. Vidare kommer en avgränsning göras i att det endast är några av kronofogdens alla kontor i landet som kommer ingå i undersökningen. Ett av kontoren kommer fungera som basobjekt i undersökningen medan de i övrigt utvalda kontoren huvudsakligen fungerar som jämförelseobjekt. Vi har även valt att inte behandla två av de delgivningsformer som faktiskt även står till buds när delgivning skall ske. Dessa är partsdelgivning enligt DL 2 § 2 st. och delgivning genom tillhandahållande enligt DL 6 § 2 och 3 stycket. Eftersom vårt mål med uppsatsen är att följa hur delgivningsmännen på kronofogden utför delgivningar och utifrån att de aldrig kommer i kontakt med dessa två former, vill vi genom att exkludera partsdelgivning och delgivning genom tillhandahållande, koncentrera vår presentation till det som verkligen är väsentligt i sammanhanget. Alltså avgränsar vi oss till de former som faktiskt kan bli aktuella för delgivarna i deras verksamhet.9 Som vi nämnde ovan, när vi beskrev syftet, är det endast de svenska rättskällorna som kommer att bli aktuella. Således kommer ingen komparativ studie göras med andra utländska rättssystem.

13

8 Fortsättningsvis har även relevant doktrin hittats genom att läsa källhänvisningar i den litteratur som inledningsvis tagits fram. Även hänvisningar från vår handledare till relevant litteratur har varit betydelsefullt i vårt sökande. 9 En uppmärksam läsare kan invända mot att även kungörelsedelgivning genom denna diskussion skulle falla utanför framställningens ram men vi har efter noga överväganden menat att genom dess nära samband med den s.k. spikningen, som i sin tur är ytterst viktig för vår framställning, måste få en förklaring. Detta för att läsaren skall få klart för sig det behövliga sambandet mellan de olika formerna.


1.7 Disposition Dispositionen kan beskrivas på följande sätt. Inledningsvis kommer en rättsteoretisk del framföras där vi beskriver och för en diskussion om rättssäkerhet och begreppet i sin helhet. I detta avsnitt kommer vi även diskutera hur rättssäkerheten upprätthålls vid myndighetsutövning samt presentera en generell beskrivning av begreppet myndighetsutövning som sådant. I en andra del kommer en mer specifik del presenteras, som utgår från uppsatsens inriktning, där de aktuella rättskällorna och övrigt relevant material gås igenom för att fastställa gällande rätt. En beskrivning av de olika delgivningsformerna som blir aktuella i kronofogdens delgivningsarbete presenteras här. Vidare blir beskrivningar över hur en delgivning går till, vilka som kan bli aktuella för delgivningar och när en delgivning skall göras aktuella. I denna del får även Justitiekanslern ett eget kapitel där ett av denne specifikt beslut diskuteras utförligt. Dessutom, i ett eget kapitel, kommer ett antal dokument presenteras för att visa på hur de olika myndigheterna har tolkat rättskällorna. I denna del kommer också en empirisk framställning presenteras, där ett antal intervjuer med representanter från de olika aktuella myndigheterna presenteras. Avslutningsvis analyseras de olika delarna i uppsatsen till en helhet. Tanken är då att försöka analysera och problematisera delgivningens alla delar utifrån bland annat de skillnader som föreligger mellan olika kronofogdekontor i tillämpningen av reglerna. Detta för att kunna uppnå syftet med uppsatsen samt att ge svar på de frågor som vi inledningsvis ställt. Vi kommer här presentera de resultat som vi kan sluta oss till, utifrån det material vi har sammanställt. Den närmare dispositionen, vad gäller styckesindelning och liknande, kommer att utformas på så sätt att det skall bli så enkelt som möjligt att följa upplägget och att läsaren på bästa sätt skall kunna skapa sig en bild av helheten utifrån de olika delarna. Bland annat kommer vi i inledningen av varje kapitel beskriva hur vi har tänkt med dispositionen i det specifika kapitlet samt sammanfatta huvuddragen i det som skall presenteras.

14


2 Rättssäkerhet I det följande skall först en övergripande presentation av begreppet rättssäkerhet genomföras där flera liknande definitioner blir aktuella. Begreppet kommer även att diskuteras utifrån ett antal olika infallsvinklar för att på så sätt ge en så rättvisande bild av begreppet som det är möjligt. Att ge en fullständig bild av begreppet är utan tvekan att lova för mycket utan nedan kommer endast en högst grundläggande presentation att göras. I en andra del kommer sedan begreppet att beskrivas utifrån en för denna uppsats mer relevant och specifik utgångspunkt, nämligen vilket samband en av grundstenarna i rättssäkerhetsbegreppet, legalitetsprincipen, har för att rättssäkerheten i den offentliga förvaltningen upprätthålls.

2.1 Allmänt om rättssäkerhet som princip Begreppet rättssäkerhet kan beskrivas på ett flertal sätt och definitionen av begreppet är i många fall inte entydig. I ett historiskt perspektiv kan sägas att principerna om rättssäkerhet främst kom att utvecklas under 1700- talet när maktmissbruk och godtycklighet var ett utbrett fenomen på många håll.10 Principen om rättssäkerhet hör till de grundläggande principerna för idén om rättsstaten. Axberger menar till och med att rättssäkerhet är en förutsättning för rättsstaten och att rättsstaten inte kan realiseras utan ett visst mått av rättssäkerhet.11 Men vad innebär då att rättssäkerheten ses som en princip? Marcusson belyser Jareborgs beskrivning av vad en princip är, som han menar ”är något som kommer före något annat, utgör grunden för något annat eller styr något annat.”12 Principer som sådana är alltså något mer grundläggande än rena rättsregler och Marcusson menar att uttrycket allmänna rättsgrundsatser inom juridiken ofta används synonymt för principer.13

2.1.1 Beskrivning av begreppet rättssäkerhet Eftersom många författare har försökt att definiera begreppet rättsäkerhet blir det en omöjlighet att redogöra för samtliga definitioner av detsamma, utan vi har valt ut ett antal författare som vi anser tillsammans kan ge en bra bild av rättssäkerhetsbegreppet. De författare vars definitioner av rättssäkerhetsbegreppet vi valt att redogöra för är Axberger, Ross, Petersson och Söderlind samt Beyer. Dessa författare får alla klassas som auktoriteter inom det juridiska fältet och har även förekommit frekvent i den litteratur vi har gått igenom.

15

10 Prop. 1984/85:32, s 38. 11 Axberger, BRÅ Forskning, 1988:3, Stockholm 1988, s 153. 12 Marcusson (red.), Offentligrättsliga principer, Iustus, Uppsala 2005, s 9. Se Jareborgs ursprungliga diskussion i, Jareborg, Vad är en princip?, i Festskrift till Åke Frändberg, Iustus, Göteborg 2003, s 139. 13 Marcusson (red.), Offentligrättsliga principer, s 10. Jfr. dock Sterzel som i sin diskussion om allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser antyder att uttrycket allmänna grundsatser är mera ”luddigt” än det fastare ”principer”, s 67.


Avslutningsvis har även, som en jämförelse med doktrinen, lagstiftarens syn på begreppet exemplifierats. Trots att begreppet hör till de grundläggande principerna i samhället går det inte att hitta någon legaldefinition av begreppet i rättskällorna. Begreppet i sig används även väldigt sparsamt i lagen men återfinns dock på en del ställen. Bland annat används begreppet i RF 8 kap. 18 §, när beskrivningen av hur lagrådets granskning av nya lagförslag skall utföras stadgas. I RF 8 kap. 18 § 3 st. 3 p. fastslås att lagrådet i sin granskning av nya lagförslag skall utreda ”hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav.” Begreppet kan även hittas i lagen (1957:668) om utlämning för brott, 12 §, där det används i sammanhanget att regeringen får göra undantag från vissa givna bestämmelser i lagen ”om det finnes förenligt med rättssäkerheten.” På grund av begreppets komplexitet finns det inte heller någon heltäckande och fullgod definition av detsamma i den juridiska doktrinen. Axberger uttrycker det som att ”[r]ättssäkerhetsbegreppet finns inte definierat på sådant sätt att någon forskare eller debattör kan göra anspråk på att uttyda det på det enda rätta sättet.”14 Många rättsvetare har emellertid kommenterat rättssäkerhetsbegreppet och gett mer eller mindre omfattande definitioner av det. En definition av begreppet som lades fram redan år 1946 av den framstående rättsfilosofen Alf Ross är att med rättssäkerhet ”avses säkerhet för individen mot godtyckliga övergrepp på hans person från statsmaktens sida…”15 Han beskriver detta utifrån den personliga friheten och menar att denna är en av rättssäkerhetens hörnstenar. Ross menar alltså att statsmakten inte utan vidare skall kunna bestämma över individen utan att det offentliga har något stöd för detta i till exempel lagar och liknande. I godtyckligheten kan alltså intolkas både ett krav på legalitet och förutsebarhet när statsmakten ingriper mot den enskilde. Han menar också att rättssäkerhet är en nödvändighet för demokrati.16

Petersson och Söderlind belyser att rättssäkerhet är ett mångfasetterat begrepp men att det som oftast förknippas med detsamma är förutsebarhet. Vidare menar de att för att förutsebarheten skall kunna upprätthållas krävs det att statsmakten följer vissa givna riktlinjer i sitt arbete och att detta uppfylls genom att legalitetsprincipen följs. De belyser även rättstillämpningen och objektivitetsprincipen som en utgångspunkt för domstolarna och myndigheternas verksamhet.17 Petersson framhäver vidare att tanken med rättssäkerhet är att motverka den godtyckliga maktutövningen. Han visar på tre varianter av godtycke, nämligen rättsbrist, rättspervertering och rättsmanipulering, och att det om någon av dessa tre varianter förekommer, uppstår en rättsovisshet för den enskilde.18

16

14 Axberger, BRÅ Forskning, s 164. 15 Ross, Varför demokrati?, Omarbetad uppl., Santérus, Stockholm 2003, s 133. 16 Ross, Varför demokrati?, s 133 ff. 17 Petersson & Söderlind, Förvaltningspolitik, 2:a uppl., Fritzes, Stockholm 1993, s 234. 18 Petersson, Rättsstaten, 2:a uppl. Norstedts juridik, Stockholm 2005, s 22.


Beyer sammanfattar de i Sveriges Advokatsamfunds rättssäkerhetsprogram, fyra framtagna punkter om rättssäkerhet med att ”[r]ättssäkerhet föreligger alltså när vissa livsvärden – livet, kroppslig integritet, personlig rörelsefrihet, yttrandefrihet, förenings- och församlingsfrihet, egendom m m – skyddas mot statsmaktens ingripanden genom regler som har karaktären av lag och som garanterar förutsebarhet för medborgarna.”19 Även här är kravet på legalitet och förutsebarhet i fokus som de delar som måste vara uppfyllda för att rättssäkerhet skall föreligga. Rättssäkerhet delas ofta upp i två delar, den formella rättssäkerheten samt den materiella rättssäkerheten. Den formella rättssäkerheten innebär bland annat ett krav på förutsebarhet medan den materiella rättssäkerheten bland annat innebär att den förutsebarhet som den formella rättssäkerheten föreskriver motsvaras av den praktiska tillämpningen. Som exempel för att den materiella rättssäkerheten skall anses föreligga nämns att brottsnivån hålls nere och att de som faktiskt begår brott blir straffade för sina gärningar.20 Avslutningsvis kan rättssäkerhetsbegreppet visas utifrån ett antal punkter som föredragande i propositionen om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet ställde upp. Föredragande statsråd menade att dessa punkter motsvarade en sammanfattning av ”[h]uvuddragen av de hävdvunna formella rättssäkerhetsgarantierna som brukar ställas upp”.21

• fria och oavhängiga domstolar endast bundna av lag • rätt till domstolsprövning av tvångsåtgärder • ingripande endast med stöd av klar och tydlig lag • ej lagstiftning om enskilda fall eller enskilda personer • förbud mot retroaktiv lag • krav på full bevisning.

Sammanfattningsvis kan sägas att i rättssäkerhetsbegreppet är det främst ett krav på förutsebarhet för medborgarna som menas. Utifrån detta krav på förutsebarhet följer sedan naturligt ett krav på legalitet och objektivitet av statsmakten i sin verksamhet.

17

19 Beyer, Claes, ”Vad är rättssäkerhet?”, i Leif Thorsson & Sven Unger, red. Festskrift till Gotthard Calissendorff, Norstedts, Stockholm 1990, s 28.

20 Prop. 1984/85:32, s 11 f. Se även Peczeniks diskussion om den materiella rättssäkerheten i, Vad är rätt?, s 91- 95. 21 Prop. 1984/85:32, s 38.


2.1.2 Legalitet som grund för rättssäkerhet Ovan har rättssäkerhetsbegreppet diskuterats utifrån en helhetssyn och en vid diskussion har förts. För denna uppsats är det dock framförallt en av de principer som ovan har berörts som blir aktuell. Denna princip är legalitetsprincipen. Vi har ovan, i vår problemformulering, ställt frågor om huruvida kronofogden tolkar lagen rätt i sin utövning. I och med denna problematik uppkommer genast följdfrågor om huruvida lagstödet finns för kronofogden att förfara på det sätt som de faktiskt gör. Eftersom kronofogden till stor del utför myndighetsutövning är det särskilt viktigt att kriterierna för legalitet uppfylls för att allmänheten skall kunna hysa förtroende för myndigheten i sig och statsmakten i sin helhet. Legalitetsprincipen kommer främst till uttryck i regeringsformens inledande kapitels första paragraf. Där stadgas att ”[d]en offentliga makten utövas under lagarna”. Detta stadgande kan dock inte tolkas strikt i alla fall, betydande att alla beslut som myndigheterna tar direkt måste ha stöd i lag, utan det kan räcka med att myndigheten har författningsstöd för sitt agerande där ett minimum får anses vara att myndigheten handlar inom sin kompetens som den har blivit uttryckt i instruktionen för myndigheten eller liknande.22 När det gäller betungande beslut för den enskilde är det dock ett principiellt krav på lagstöd.23 Sterzel menar att kärnan i legalitetsprincipen, är att maktutövningen är normbunden och inte godtycklig. Han förtydligar också det som Strömberg ovan beskriver, att det finns två delar av legalitetsprincipen, nämligen den första att myndigheternas beslutanderätt alltid måste ha något slags författningsstöd samt den andra delen innebärande att myndigheten alltid måste ha uttryckligt lagstöd när det gäller betungande beslut.24 Sterzel fortsätter att hålla med Strömberg när han belyser att stadgandet i RF 1:1 § kan ses som den första delen i legalitetsprincipen men fortsätter sedan också och tydliggör att det andra ledet i legalitetsprincipen ”enligt RF gäller beslut som inbegriper i fri- och rättigheter enligt 2 kap. eller som i övrigt faller utanför 8:7.”25

Den betydelse som legalitetsprincipen sedan de facto får i praktiken menar Sterzel beror på hur pass strängt den tillämpas. Han exemplifierar bland annat detta genom den analogiska lagtolkningsmetoden och hur den får användas i olika situationer. Han belyser att om legalitetsprincipen strikt skulle tillämpas skulle någon analogisk lagtolkning inte få förekomma alls, men som vi vet används den i praktiken mer eller mindre frekvent.26

18

22 Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 23:e uppl., Liber, Malmö 2006, s 64. 23 I RF 8:3 § stadgas att ”[f]öreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag.” Jfr Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 64. 24 Sterzel Fredrik i, Marcusson (red.), Offentligrättsliga principer, s 44. Noteras kan att Sterzel just hänvisar till Strömholm när han för detta resonemang. 25 Sterzel, Fredrik i, Marcusson (red.), Offentligrättsliga principer, s 50 f. (Kursivt i originaltexten, förf. anm.) 26 Sterzel, Fredrik i, Marcusson (red.), Offentligrättsliga principer, s 53 ff. Han belyser dock att de inom vissa rättsområden råder förbud mot analogisk lagtolkning, t.ex. inom straffrätten.


Avslutningsvis kan belysas Petersson syn på den offentliga förvaltningen i en demokrati där han menar att det inte räcker med att den offentliga förvaltningen endast är legal utan att det även krävs att den är legitim. Han fortsätter att mena att det kan vara resultatet av den offentliga verksamheten som är grunden för den folkliga legitimiteten.27

2.2 Rättssäkerhet vid myndighetsutövning

2.2.1 Vad är myndighetsutövning?28

Inledningsvis kan sägas att ”[g]emensamt för all myndighetsutövning är, att det rör sig om beslut eller andra åtgärder, som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna.”29

Myndighetsutövning som begrepp återfinns i flertalet lagrum30 men en legaldefinition av själva begreppet i sig går i nuläget inte att hitta.31 Den beskrivning av begreppet som idag har fått störst spridning är den beskrivning som återfanns i den äldre förvaltningslagen (1971:290). I 3 § 1 st. stadgades att ”[b]estämmelserna i 14-20 §§ gäller endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande”.32 Det stadgas inte uttryckligen att det är begreppet myndighetsutövning som beskrivningen avser men det anses ändå att definitionen hade för avsikt att täcka detta begrepp.33 Till begreppet myndighetsutövning hör alltså de fall där den offentliga verksamheten, myndigheterna, ingriper i den enskildes privata sfär genom att bestämma om skyldigheter, friheter samt i vissa fall tar beslut om den enskildes egendom. Det är dock inte bara betungande beslut som hänförs till myndighetsutövning utan även en del gynnande beslut går under begreppet myndighetsutövning. De gynnande besluten har här att göra med den

19

27 Petersson, Statsbyggnad – den offentliga maktens organisation, 6:e uppl., SNS förlag, Stockholm 2007, s 23. Detta kan liknas vid betydelsen av både den formella och den materiella rättsäkerheten som beskrivits ovan. 28 Någon utförligare redogörelse av begreppet myndighet kommer inte göras i denna framställning. För en utförligare diskussion om begreppet, se bl.a. Marcusson, Förvaltningens verksamhetsformer i och utanför myndighetsområdet, i SOU 1997:38, s 14- 16 och Marcusson, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, Iustus, Uppsala 1989, s 108- 171. Se även Marcussons & Peterssons intressanta uppställning av ett antal kriterier för den offentliga verksamheten i, Orienteringspunkter i den grå zonen, Nordisk Administrativ Tidsskrift, Maktutredningen, Rapport 29, Uppsala 1989, framförallt s 4 ff. 29 Prop. 1971:30, s 331, Jfr även Strömberg, Myndighet och myndighetsutövning, FT 1972, s 248. 30 Se bl.a. RF 11:6, 7 §§ samt SkadestL 3:2 §. 31 Marcusson, Förvaltningens verksamhetsformer i och utanför myndighetsområdet, i SOU 1997:38, s 12. 32 Noteras kan att ”disciplinpåföljd” samt ”avskedande” numera faller utanför begreppet myndighetsutövning och istället är en del av den offentligt anställdes anställningsavtal. Se Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 19. 33 Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 19. Se även departementschefen uttalande i förarbetet till den äldre förvaltningslagen där han uttryckligen refererar till bestämmelserna i äldre FL 3 §, användandes sig av begreppet myndighetsutövning. Se Prop. 1971:30, s 330.


beroendeställning som den enskilde har gentemot det allmänna när individen till exempel skall ansöka om olika bidrag och andra sociala förmåner. Även vissa beslut som har indirekta rättsverkningar gentemot den enskilde bör klassas som myndighetsutövning. Exempel på dessa är registreringsbeslut och liknande.34

För att begreppet inte skall missbrukas blir en avgränsning naturlig. Utanför begreppet faller således upplysningar, råd samt andra icke bindande uttalanden. Även verksamheter som inte kan anses bruka tvång gentemot den enskilde, som inom till exempel sjukvården, faller utanför begreppet. Vidare räknas inte privaträttsliga regler och avtal samt tillämpningar av dessa till begreppet myndighetsutövning. Vid bestämmandet av ifall ett ärende rör myndighetsutövning eller inte dras således en tydlig gräns mellan offentligrättsliga och privaträttsliga regler. Strömberg menar att ”[g]ränsdragningen mellan offentligrättsliga och privaträttsliga regler är … av stor vikt när det gäller att bestämma begreppet myndighetsutövning.” Vid tolkningen av begreppet myndighetsutövning måste även hänsyn tas till hur begreppet framställs i till exempel lagtexten.35

2.2.2 Rättssäkerhet vs. Effektivitet När myndigheter bedriver sin verksamhet ställs det alltid höga krav på rättssäkerheten, detta för att inte medborgarna skall tappa förtroendet för myndigheten i sig och statsmakten i sin helhet. Kravet på rättssäkerhet är självklart ställt än högre när det är fråga om myndighetsutövning. Men samtidigt som kravet på rättssäkerhet ställs upp, kräver även medborgarna att myndigheternas verksamhet skall vara effektiv. Om ärendehanteringen tar för lång tid och blir för omständlig, kommer individen även i detta fall vara föga tillfreds med myndighetens arbete, även om hanteringen ur ett rättssäkerhetsperspektiv varit exemplarisk. Dessa två mål för den offentliga förvaltningen kommer alltså ofta i konflikt med varandra och sätts ofta i ett motsatsförhållande till varandra.36

20

Rättssäkerhet behöver dock inte alltid betyda att effektiviteten eftersätts och vice versa. Axberger belyser detta genom att använda sig av begreppet rättseffektivitet istället för bara effektivitet. Axberger menar till och med att rättssäkerheten och rättseffektiviteten i mångt och mycket strävar åt samma håll och inte alls kan betraktas som ett motsatspar. ”Om man med rättssäkerhet menar en säker tillämpning av på förhand givna regler och med rättseffektivitet ett effektivt verkställande av rättens bud är det svårt att se någon egentlig motsättning.”37 Han menar att i idealtillståndet sammanfaller båda dessa krav och fortsätter att mena ”att rättssäkerheten för att kunna förverkligas som en idé om legalitet och likhet inför lagen, kräver en effektiv rättstillämpning.”38 Axberger diskuterar dock möjligheten att det kan

34 Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 20. 35 Se Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 20 f, Jfr Prop. 1971:30, del 2, s 330 ff. 36 Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 156 37 Axberger, BRÅ Forskning, s 173 38 Axberger, BRÅ Forskning, s 175


uppstå en motsättning mellan rättssäkerheten och effektivitet men hävdar då att det är olämpligt att tala om rättseffektivitet utan att det i detta fall endast borde uttryckas som en motsättning mellan rättssäkerheten och effektiviteten. Han poängterar att, för att kunna använda sig av begreppet effektivitet krävs det ett angivande av vad ”som skall vara effektivt och i förhållande till vad effektiviteten skall bedömas.”39 Axberger menar alltså sammanfattningsvis att förhållandet mellan rättssäkerheten och effektiviteten beror på hur effektivitetsbegreppet används och uttrycks och att det beroende på tolkningen både kan ses som att rättssäkerheten står i motsats till effektiviteten men även att de strävar åt samma håll.

21

39 Axberger, BRÅ Forskning, s 176


3 Delgivning I detta avsnitt kommer en genomgång av de olika delgivningsformerna presenteras. Först presenteras en allmän del om delgivning för att ge en övergripande bild av begreppet. Efter denna inledande del kommer sedan en modell att visa vilka de olika delgivningsformerna och sätten är samt hur de förhåller sig till varandra. Alla delgivningsformer är dock inte fullständigt relevanta och kommer därmed att översiktligt presenteras i form av tabeller. De former som sedan är intressanta, nämligen stämningsmannadelgivning, kungörelsedelgivning och spikning kommer sedan mer utförligt beskrivas.

3.1 Allmänt om delgivning Myndigheter kan använda sig av ett antal olika delgivningsformer. De olika delgivningsformerna är särskilt reglerade i en speciell lag, Delgivningslagen (1970:428), samt i Delgivningsförordningen (1979:101). Dessa två samlar nu de regler om delgivning som tidigare varit utspridda i de specifika lagar där delgivning blev aktuell. I propositionen beskrevs en anledning till den nya lagen med utgångspunkt i rättssäkerheten. De föredragande framhöll det som hade framkommit i promemorian, ”att det från rättssäkerhetssynpunkt är av betydelse att delgivningsformerna såvitt möjligt blir desamma på olika områden av rättslivet.”40

I delgivningslagen regleras hur en delgivning skall genomföras. Reglerna om när en delgivning skall genomföras återfinns således inte i detta lagrum.41 Dessa regler återfinns istället i specialregleringarna för skilda rättsområden. Exempel på ett sådant är utsökningsrätten där bestämmelser om när delgivning skall ske finns reglerade i den för området gällande balken, Utsökningsbalken (UB), se bland annat i UB 16:2 §. Delgivningsbegreppet påträffas till exempel även på skilda ställen i rättegångsbalken där det bland annat återfinns i RB 33:2 §. De olika delgivningsformer som regleras i DL är ordinär delgivning, särskild postdelgivning, stämningsmannadelgivning, kungörelsedelgivning samt spikning. Dessa beskrivs inledningsvis i DL 3 § och 3 a §. Till dessa kan även läggas till partsdelgivning, enligt DL 2 § 2 st., samt delgivning genom tillhandahållande, där bestämmelserna återfinns i DL 6 § 2 och 3 st.42

22

40 Prop. 1970:13, s 59. 41 Se Ds Ju 1974:15, Förenklad delgivning, s. 41, Jfr. Ds Ju 1983:13, Effektivare delgivning, s 1. 42 Dessa två sistnämnda delgivningsformer anser vi dock faller utanför uppsatsens ram, framförallt på grund av relevansfaktorn, så i och med omnämnandet ovan lämnas dessa till läsaren att vid intresse själva skaffa sig utförligare fakta om. Se även diskussionen i avsnittet om avgränsningar ovan.


Vissa av de olika delgivningsformerna kan sedan var för sig genomföras på ett eller flera sätt. Den ordinära delgivningen kan utföras genom brevdelgivning, buddelgivning, EES- brev REK (eller EES- brev VÄRDE), telefondelgivning, förenklad delgivning och särskild delgivning med aktiebolag. Vidare kan stämningsmannadelgivning ske genom surrogatdelgivning.43 Den vanligaste formen är ordinär delgivning eller vanlig delgivning. Om denna står det stadgat i DL 3 § 1 stycket. Här beskrivs den ordinära delgivningen som att när en myndighet genom post, bud eller på annat sätt överbringar en handling som skall delges till den sökte och att den sökte sedan begärs på antingen ett delgivningskvitto eller mottagningsbevis. I lagrummet stadgas också uttryckligen att den ordinära delgivningen även innefattar förenklad delgivning enligt DL 3 a § och särskild delgivning med aktiebolag enligt DL 9 § tredje stycket. En myndighet får inte välja fritt vilken delgivningsform som skall användas utan den ordinära delgivningen skall som huvudregel prövas först. Huvudregeln, som uttrycks i DF 1 § 2 st., säger att myndigheten skall sträva efter att försöka använda sig av den enklaste och billigaste formen för delgivning först innan de använder sig av någon av de dyrare formerna för delgivning. Myndigheter skall även sträva efter att välja det delgivningssätt som medför minsta möjliga olägenhet, för den sökte. Detta är speciellt stadgat i DF 1 § 2 stycket. Ordinär delgivning är därför den första delgivningsformen som skall användas.44 Till huvudregeln förekommer dock undantag. I DF 1 § 1 st. uttrycks att det är myndigheten som skall ombesörja delgivningen som bestämmer på vilket sätt delgivningen skall utföras. Som exempel, när den ordinära delgivningen inte kan anses som den optimala första lösningen nämns bland annat när den sökte har visat sig vara notoriskt svårdelgiven, alltså mer eller mindre känd för att hålla sig undan eller inte svara på den vanliga brevdelgivningen, eller när den specifika delgivningen är brådskande, när till exempel preskription hotar.45

När delgivning genom de enklare delgivningsformerna har misslyckats får så kallad stämningsmannadelgivning, enligt DL 3 § 4 st., användas. När vissa förutsättningar är uppfyllda får även kungörelsedelgivning och spikning användas för att fullgöra delgivningen. Detta enligt bestämmelserna i DL 3 § 5 st. och 15 §.

23

43 Se Domstolsverkets handbok, Delgivningshandbok, st. 5.1. För att få den senast uppdaterade versionen av denna delgivningshandbok har vi valt att använda oss av en webbaserad version. Detta eftersom uppdaterade versioner av handboken fr.o.m. 2004 endast ges ut på domstolsverkets webbplats. Denna version har dock inga sidor utan är uppbyggd utifrån en specifik styckesindelning. Vi ger alltså i våra fotnoter hänvisningar till det specifika stycket. Hela handboken återfinns på, http://www.dvhandbok.dom.se/Menyer/folderTreeLeftFrame_delgivning.html (2/4-2008) 44 Detta förordas även av departementschefen som bl.a. anför att det inte kan ”råda något tvivel om att ordinär delgivning genom posten är den billigaste delgivningsformen.” Departementschefen belyser även att formen (framförallt genom post) medför ringa uppmärksamhet och även, utifrån detta, därför skulle vara fördelaktig för den sökte. Prop. 1970:13, s 97 f. Ett exempel på en av de dyrare delgivningsformerna är stämningsmannadelgivning. Mer om denna form nedan under avsnitt 3.2.4. 45 Prop. 1970:13, s 98 f.


3.2 De olika delgivningsformerna

3.2.1 Modell över de olika delgivningsformerna

Delgivning

De olika

Ordinärdelgivning

Särskildpostdelgivning

Stämningsmannadelgivning

Brevdelgivning

Buddelgivning

ESS-brev REK/Värde

Spikning

Kungörelsedelgivning

Partsdelgivning

Delgivning genomtillhandahållande

Telefondelgivning Förenkladdelgivning

Särskild delgivningmed aktiebolag

delgivningsformerna

24


3.2.2 Ordinär delgivning

3.2.2.1 Brevdelgivning Lagtext DL 3 § 1 st. & 19 §, DF 3 §

Förarbeten/Doktrin Prop. 1970:13 s 98 f, 1978/79:11 s 17 ff , Werner, s 19 ff., Delgivningshandbok, st. 5.2.1.

Användande Skall användas i det flesta fall. Anses både som den enklaste och billigaste delgivningsmetoden.

Aktörer46 Myndigheter och domstolar

Legitimitet47 Delgivning har skett när den enskilde själv har mottagit handlingen samt signerat delgivningskvittot och skickat tillbaka det till den aktuella myndigheten.

3.2.2.2 Buddelgivning Lagtext DL 3 § 1 st. & 19 §, DF 3 §

Förarbeten/Doktrin Prop. 1970:13 s 98 samt 124, Prop. 1978/79:11, s 23 & 34, Werner, s 22, Delgivningshandbok, st. 5.2.2.

Användande Används som ett komplement till brevdelgivning när den sökte inte har någon känd adress eller till exempel när den sökte befinner sig hos myndigheten i ett annat ärende.

Aktörer Vem som helst får agera bud. Delgivningshandlingen måste dock vara administrerad av en myndighet eller domstol.

Legitimitet Legitimiteten uppstår i samband med att delgivningskvittot kommer tillbaka till myndigheten. Detta kan antingen göras genom att kvittot lämnas till budet och att denne vidarebefordrar kvittot till myndigheten eller att den sökte själv skickar in kvittot.

46 Beskriver vilka som använder sig av detta delgivningssätt. 47 Förklarar när och under vilka premisser en delgivning anses fullgjord.

25


3.2.2.3 ESS brev REK/VÄRDE med mottagningsbevis Lagtext DL 3 § 1 st. & 19 §, DF 3 § 2 st.

Förarbeten/Doktrin Prop 1978/79:11, s 43 f., Werner, s 22 ff., Delgivningshandbok, st. 5.2.3.

Användande Om det finns skäl till det får detta sätt användas. Används i mer rutinbetonade ärenden och ses som ett alternativ till särskild postdelgivning samt komplement till brevdelgivning.

Aktörer Även här är det myndigheter och domstolar som är de som använder sig av detta.

Legitimitet När mottagningsbeviset är ifyllt och handlingen är utkvitterad hos posten anses delgivningen vara fullbordad.

3.2.2.4 Telefondelgivning

Lagtext DL 3 § 3 st. & 19 §, DF 3 a §

Förarbeten/Doktrin Prop. 1984/85:109, s 58 ff., Prop. 1990/91:11, s 26 ff., Delgivningshandbok, st. 5.2.4.

Användande Används då handlingen som skall delges inte är alltför omfattande eller komplicerad.

Aktörer Endast tjänsteman vid den handläggande myndigheten får genomföra telefondelgivning.

Legitimitet Legitimitet skapas när tjänstemannen har fått klart för sig att det är den sökte denna pratar med och när meddelandet har lästs upp anses den sökte delgiven. Ett brev skickas även till den sökte men delgivning anses ändå ha skett oavsett om den sökte har mottagit brevet eller inte.

26


3.2.2.5 Förenklad delgivning Lagtext DL 3 a §, 3 b § & 19 §.

Förarbeten/Doktrin Prop. 1990/91:11, s 16, 21, 48 ff., Delgivningshandbok, st. 5.2.5.

Användande Används endast i pågående mål/ärende då den sökte skall delges en handling rörande det aktuella målet/ärendet. Kan dock inte användas för att delge stämningsansökningar.

Aktörer Den aktuella myndigheten/domstolen som handlägger målet/ärendet.

Legitimitet Delgivning anses fullgjord när handlingen skickas till den söktes adress och ett meddelande om att handlingen har sänts skickas minst en dag efter till samma adress. Den sökte anses delgiven två veckor efter att handlingen har skickats.

3.2.2.6 Särskild delgivning med aktiebolag

Lagtext DL 9 § 3 st. & 19 § 3 st.

Förarbeten/Doktrin Prop. 1996/97:132, s 1 ff. JuU 1996/97:16, Delgivningshandbok, st. 5.2.6.

Användande Används då delgivning med aktiebolagets ställföreträdare har misslyckats.

Aktörer Aktuell myndighet eller domstol

Legitimitet Handlingen sänts till aktiebolaget och ett kontrollmeddelande om att handlingen har sänts skickas minst en dag efter. Handlingen skall skickas till den postadress som är registrerad i aktiebolagsregistret. Bolaget anses delgivet tre veckor efter att kontrollmeddelandet har skickats.

27


3.2.3 Särskild postdelgivning

Lagtext DL 3 § 2 st., 19 § & 24 §, DF 4-5 §§

Förarbeten/Doktrin Prop. 1970:13, s 97 f, Ds Ju 1974:15, s 110 ff, Ds Ju 1983:13, s 6, Werner, s 27 ff., Riksskatteverket, s 303, Delgivningshandbok, st. 5.3.

Användande Används när de enklare sätten inte fungerar.

Aktörer Administreras av myndigheten. Handlingen distribueras i postens regi genom den ordinarie postgången. Postens företrädares intyg fungerar som fullt bevis i enlighet med 24 §.

Legitimitet Delgivning har skett när handlingen har överlämnats till den sökte. Oavsett om den sökte medverkar till delgivningen eller inte anses ändå denna ha skett utifrån bestämmelserna om fullt bevis i 24 §.

3.2.4 Stämningsmannadelgivning Stämningsmannadelgivning innebär att en förordnad stämningsman eller annan med motsvarande behörighet ”… söker upp den som skall delges och överlämnar handlingarna till denne.”48 Stämningsmannadelgivning får ske om delgivning inte kan ske enligt de enklare delgivningsformerna, beskrivna i första- tredje stycket, DL 3 §. Denna bestämmelse återfinns i det fjärde stycket, samma lagrum. Vid denna typ av delgivning har stämningsmannens, eller annan med samma befogenhet, intyg fullt bevisvärde enligt DL 24 §. Skillnaden mellan denna delgivningsform och delgivning genom bud, som inledningsvis kan tyckas vara samma sak, är alltså att en tjänsteman som kan utföra stämningsmannadelgivning har utökade befogenheter gentemot den tjänsteman som endast får utföra den enklare formen buddelgivning.49 Stämningsmannens50 intyg fungerar alltså som fullt bevis för att delgivning har skett. Även

48 Ds Ju 1983:13, s 9. 49 Jfr. Ds 1994:129, Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet, s 31. Där det förs en liknande diskussion och där menas att det i praktiken är så ”att vissa myndigheter i princip aldrig godtar budintyg, medan andra godtar dem i varierande utsträckning. Förfarandet tillämpas inte i någon stor utsträckning, antagligen delvis på grund av denna osäkerhet.”

28

50 Endast benämningen stämningsman kommer användas i det följande. Det finns dock ett antal yrkesgrupper/titlar som har befogenhet att utföra stämningsmannadelgivning. Några exempel är polisman, kronofogde och exekutiv tjänsteman vid Kronofogdemyndigheten. För fullständig uppräkning, se DL 24 §.


om den sökte vägrar att ta emot handlingen som skall delges anses denne ändå som delgiven om stämningsmannen intygar att delgivningen har fullgjorts. Detta fastslås i 19 § 2 st. DL.51 I DF 1 § 2 st. står det stadgat att ”[m]yndigheten skall sträva efter att använda delgivningssätt som medför så ringa olägenhet och kostnad som möjligt såväl för myndigheten som för den som skall delges.” Denna bestämmelse har alltså i praktiken, och som tidigare nämnts, betydelsen att myndigheten först måste försöka använda sig av de enklare och billigare alternativen för delgivning innan de får genomföra stämningsmannadelgivning. Polisen är den myndighet som förordnar stämningsmän i varje polisdistrikt. Polisen får, enligt DL 23 §, förordna det antal som de tycker behövs. Det finns alltså inget bestämt antal stämningsmän i varje distrikt utan detta antal bestäms utifrån de särskilda förutsättningar som föreligger i det aktuella distriktet. För att bli utsedd till stämningsman krävs det att personen ifråga uppvisar en viss grad av lämplighet och trovärdighet.52 Den som har blivit utsedd till stämningsman kan, i enlighet med DF 7 §, utöva denna verksamhet i hela landet. Det finns, som tidigare nämnts, ett antal yrkesgrupper som utan att officiellt ha blivit förordnade stämningsmannabehörighet ändock har denna behörighet, just på grund av den speciella tjänsteställning de har.53 Varför en del kategorier av tjänstemän, förutom den som uttryckligen fått stämningsmannaförordnandet, skall få utföra stämningsmannadelgivning menar föredraganden i en proposition med anledning till ändring i delgivningslagen borde bäras upp av två principer: ”För det första bör behörigheten tilläggas endast sådana personer, vilkas trovärdighet är sådan att deras intyg i princip inte bör kunna sättas i fråga. För det andra bör stämningsmannabehörigheten inte komma i fråga i andra fall än då det är motiverat av praktiska och ekonomiska skäl att annan än stämningsman utför stämningsmannadelgivning”54

Stämningsmannadelgivning används alltså först när de enklare delgivningsformerna har prövats. Formen blir aktuell när de enklare delgivningssätten har visat sig vara resultatlösa eller när den aktuella delgivningen är brådskande. Werner uttrycker det som att ”[s]tämningsmannadelgivning är reserverad för de svåraste och mest brådskande fallen och bör normalt inte tillgripas utan att ha föregåtts av ett eller flera misslyckade försök med enklare delgivningsform.”55

Han poängterar även fortsättningsvis att denna delgivningsform är dyrbar och att den i många fall tar väldigt mycket tid i anspråk för att utföra. Vidare menar han att formen även kan skapa

29

51 Jfr. NJA 1978 s 222. 52 Se Prop. 1978/79:11 s. 121 ff., Jfr ursprungliga departementspromemorian, Ds Ju 1978:2, s 83 ff., Jfr även Werner, Delgivning, 2:a omarbetad uppl., Liber, Stockholm 1980, s 50. 53 Se not 50. 54 Prop. 1978/79:11, s 33 (förf. kurs.) 55 Werner, Delgivning, s 40, Jfr. Delgivningshandbok, st. 5.4.


irritation hos den sökte eftersom den förhöjer, som det uttrycks i DF 1 § 2 st., olägenheten för den enskilde. I DF 2 a § stadgas även att åtgärder skall tas för att inte åsamka den sökte onödig uppmärksamhet. Werner menar då avslutningsvis att det är viktigt att myndigheten först försöker delgiva den sökte genom de billigare och enklare metoderna som finns tillgängliga.56

I RPS allmänna råd menar RPS att ingen annan än den som skall utföra stämningsdelgivningar för Polisens räkning bör förordnas till stämningsman.57 Dessa bestämmelser fungerar dock just som råd och följaktligen förekommer undantag till huvudregeln. En anställd vid polismyndigheten bör förordnas tills vidare medan övriga som får förordnandet som stämningsmän bör få detta tidsbegränsat till högst tre år.58 En person som har stämningsmannaförordnandet kan dock få detta återkallat om denne på något sätt uppvisar brister i sin person, utifrån de ovan nämnda kraven. Behörigheten kan även återkallas om personen ifråga på annat sätt inte längre kan utföra delgivningsuppdrag.59

3.2.4.1 Surrogatdelgivning60

En surrogatdelgivning får inte utföras av vem som helst utan får endast ske i samband med antingen särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning. Denna form inskränks alltså till de delgivningsformer där tjänstemannens intyg fungerar som fullt bevis.61 Denna typ av delgivning får heller inte ske i vissa specifika fall. Detta när det till exempel stadgas i annan lag att delgivningen måste ske med den sökte personligen. Myndigheten får även välja att inte använda sig av detta delgivningssätt om de anser att det på grund av ärendets beskaffenhet finns särskilda skäl till att inte förfara på detta sätt.62 Surrogatdelgivning innebär att en handling överlämnas till någon annan än den sökte. De närmare bestämmelserna om surrogatdelgivning återfinns i DL 12- 14 §. Det finns ett antal uppställda typfall som reglerar till vem och hur surrogatdelgivning får ske. Om den sökte har känd hemvist inom riket och denne inte går att få tag på får handlingen ges till en vuxen familjemedlem i hushållet den sökte tillhör. Om inte någon familjemedlem är anträffbar får handlingen även vidare ges till hyresvärden eller annan som har tillsyn över fastigheten. Denna person måste dock bo i den aktuella fastigheten. Vidare får surrogatdelgivning ske i de fall då den sökte bedriver rörelse med fast kontor, men inte är anträffbar under vanlig kontorstid. Handlingen kan då rätteligen överlämnas till en anställd på kontoret, se DL 12 § 1 stycket. Surrogatdelgivning får också, enligt DL 12 § 2 st., ske till den söktes arbetsgivare,

30

56 Werner, Delgivning, s 40. 57 RPSFS 2001:9, p. 3. 58 RPSFS 2001:9, p. 3 st. 5, Se även Werner, Delgivning, s 51. 59 Werner, Delgivning, s 51. 60 Surrogat kommer från det latinska ordet surrogare som betyder 'välja i någon annans ställe'. 61 Delgivningshandbok, st. 4.9.1. 62 Se DL 1 § 2 st., Jfr bl.a. RB 33:6 §, Jfr även Delgivningshandbok, st. 4.9.1. och Werner, Delgivning, s 12 f.


detta om ett försök att delgiva sker på den söktes arbetsplats och denne inte finns där under sin vanliga arbetstid.63 För möjligheterna till surrogatdelgivning avseende juridiska personer och kommuner stadgas det särskilt i DL 13 §. För att en handling skall anses delgiven måste ett meddelande om att handlingen har överbringats på något av ovanstående sätt skickas till den söktes vanliga adress. Om detta finns det särskilda föreskrifter i DL 12 § 3 stycket.64 Viktigt är att om en person har mottagit en handling genom surrogatdelgivning skall denna erinras om att den aktuella handlingen måste överlämnas till den sökte snarast möjligt. Detta står föreskrivet i DL 14 §.

3.2.4.2 Myndighetsutövning och rättssäkerhet vid stämningsmannadelgivning Vid stämningsmannadelgivningen kan sägas att myndighetsutövningen blir mer påtaglig för den enskilde, alltså myndighetens intrång i den personliga sfären är större än vid de enklare delgivningsförfarandena. En anledning är att den enskilde inte har möjlighet att vägra delgivningen på samma sätt som denne kan göra om delgivningen utförs på annat sätt. Även om den enskilde vägrar kommer delgivningen ändå anses ha skett på grund av det fulla bevis som stämningsmannen kan åberopa. Att som enskild då motsätta sig delgivningen blir lönlöst, vilket i sin tur självklart kan kännas kränkande för den sökte. En annan anledning är även att stämningsmannadelgivningen, dock med undantag för surrogatdelgivningen, sker genom ett personligt möte mellan delgivningsmannen och den sökte. Att någon kommer hem till dig eller personligen söker dig på annat sätt kan kännas extra kränkande för den enskilde. Rättssäkerheten kan dock utifrån ovan förda diskussion anses vara förbättrad gentemot de enklare delgivningsförfarandena eftersom det är större sannolikhet att den sökte faktiskt blir delgiven och tar del av det som avses med delgivningen. För det mesta uppnås direktkontakt med den sökte eller att ansvaret för överlämnandet av handlingen överförs till någon, som har en sådan relation med den sökte, att ett förnekande om delgivning inte kan förklaras bort av den sökte. Å andra sidan kan dilemmat med full bevisning, som har diskuterats ovan, uppstå. Det finns alltid en risk att delgivningsmannen som utför stämningsmannadelgivningen, uppger felaktiga uppgifter om delgivningens fullgörande och sedan ändå kan hävda att ett fullgörande av delgivningen har förekommit, och att det godtas, just på grund av att dennes intyg fungerar som fullt bevis.

31

63 Arbetsgivare beskrivs enligt detta lagrum som ”en person i företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller chefen för den personaladministrativa verksamheten på den söktes arbetsplats.” 64 Jfr. NJA 1988 s 89


3.2.5 Kungörelsedelgivning Bestämmelserna om kungörelsedelgivning återfinns inledningsvis i DL 3 § 5 st. Där stadgas att om förutsättningarna i 15 och 16 §§ uppfylls får denna form användas. Användandet av delgivningsformen skall vara restriktivt och får till exempel inte användas då den enskilda skall delges om stämning i brottmål enligt RB 33:6 §. I DL 15 § framgår att kungörelsedelgivning först och främst används då den sökte saknar känd adress i Sverige och det inte går att finna var den sökte befinner sig. Har den sökte känd adress i utlandet eller jobbar i ett svenskt bolag utomlands får inte kungörelsedelgivning ske. I dessa fall skall delgivningsförfarandet utföras enligt DL 5 § om delgivning i utlandet. I de fall den sökte har känd adress i Sverige får delgivning genom kungörelseförfarandet enligt DL 15 § 2 st. endast ske i undantagsfall efter flera misslyckade delgivningsförsök och när inte heller surrogatdelgivning har lyckats. En utredning som visar att den sökte antingen håller sig undan eller har avvikit skall ligga till grund för beslutet om kungörelsedelgivning. Myndigheten kan i dessa situationer besluta att den sökte i stället för kungörelsedelgivning skall delges genom spikning.65 Enligt DL 16 § är kungörelsedelgivning det enda delgivningssättet som skall användas vid delgivningar som rör en obestämd krets av personer. Även då ett stort antal personer skall delges i en gemensam sak är det praktiskt och både penga- och tidseffektivt att använda sig av kungörelsedelgivning. Kungörelsedelgivning är dock att anse som en sekundär delgivningsform i förhållande till när bestämmelserna i DL 9 och 10 §§ om delgivning via sammankallelser eller ställföreträdare blir aktuella. Delgivningen går till på så sätt att handlingen som skall delges hålls tillgänglig hos den handläggande myndigheten. Uppgifter om var och när detta sker samt handlingens huvudsakliga innehåll skall, enligt DL 17 §, publiceras i Post- och Inrikes Tidningar samt i ortstidningar inom tio dagar från det att beslut om kungörelsedelgivning har tagits.66 Antal dagar som handlingen hålls tillgänglig bestäms från fall till fall. Meddelande om kungörelsedelgivning kan i vissa fall då myndigheten ser det som uppenbart onödigt att annonsera om den, endast sättas upp på den aktuella myndighetens anslagstavla.67 Tillvägagångssättet varierar beroende på vilken typ av kungörelsedelgivning som är aktuell i det specifika fallet. För vidare information om dessa tillvägagångssätt, se DL 15-17§§ samt DF 11-12§.

32

65 Prop. 1994/95:188 s 22. Mer om spikning nedan under avsnitt 3.2.6. 66 Från och med den 1 januari 2007 publiceras Post- och Inrikes Tidningar endast på Bolagsverkets hemsida. http://www.bolagsverket.se/poit/, Jfr Delgivningshandbok, st. 5.5.1. 67 Prop. 1976/77:63 s 194 f.


3.2.5.1 Myndighetsutövning och rättssäkerhet vid kungörelsedelgivning Kungörelsedelgivningen är den sista i ledet av delgivningsformer och används endast i undantagsfall. Delgivningsformen är strängt reglerad och används då flera andra delgivningsförsök har misslyckats. Någon garanti för att den sökte verkligen har tagit del av handlingen genom detta förfarande kan inte fås, ändå anses den sökte delgiven tio dagar efter det att beslutet tagits om kungörelsedelgivning.68

Möjligheten att ta del av meddelandet om att kungörelsedelgivning har skett kan anses som otillräcklig. Annons om delgivningen skall införas i lokal tidning i de fall detta kan anses motiverat med tanke på de kostnader som detta innebär. Meddelandet skall även finnas på den aktuella myndighetens anslagstavla samt på bolagsverkets hemsida. Alla personer har dock inte dagstidning eller tillgång till Internet och därmed inte möjlighet att få information om delgivningen och rättssäkerheten blir på så sätt lidande.

3.2.6 Spikning Så kallad spikning får användas i de fall då den sökte har en känd adress i Sverige och det går att fastställa att denne verkligen bor där. Det måste dock vara klarlagt att den sökte inte uppehåller sig där och att det finns anledning att anta att den sökte försöker hålla sig undan på något sätt samt att även surrogatdelgivning enligt 12 § har varit resultatlös. Om dessa rekvisit är uppfyllda kan den aktuella myndigheten bestämma att delgivningen skall utföras genom spikning, detta enligt DL 15 § 2 st. Spikning går enligt lagrummet till på så sätt att handlingen i ett slutet kuvert antingen lämnas i den söktes hemvist eller om detta inte är möjligt fästs på dörren till dennes bostad. Om det vid en utredning, för en eventuell spikning, skall bedömas om den sökte verkligen håller sig undan får tidigare delgivningsförsök, enligt DL 18 a §, ligga till grund för beslutet. Detta när det är fastslaget att det är en svårdelgiven person som skall delges och att han med stor sannolikhet kommer hålla sig undan delgivning. Föredragande menar då att det bör kunna accepteras att en utredning i ett tidigare fall även ligger till grund för en delgivning i ett senare fall.69 Spikning återkommer även i DL 19 §, där det fastslås när delgivning genom detta förfarande har skett. Där stadgas att delgivningen skall anses fullbordad när handlingen antingen har lämnats i den söktes hem eller fästs på den söktes dörr. Tidpunkten för spikningsförfarandet räknas även som delgivningsdatum trots att det inte är säkert att den sökte tar del av handlingen den aktuella dagen.

33

68 Se Delgivningsbok, st. 5.5.1. 69 Prop. 1994/95:188, s 23


3.2.6.1 Myndighetsutövning och rättssäkerhet vid spikning Rättssäkerheten vid spikningsförfarandet är det som verkligen kan ifrågasättas. Spikning får endast användas då den sökte har känd hemvist. Detta behöver inte innebära att den sökte är hemma vid tidpunkten för delgivning och kan ta del av handlingen. Det räcker med att den som utför spikningen lägger handlingen i ett slutet kuvert i den söktes brevlåda eller fäster upp det på dennes dörr. Uppfästandet av handlingen på den söktes dörr kan även medföra att någon obehörig kan få del av handlingen och att den sökte inte får del av den samt att hans eller hennes personliga integritet kränks i och med att handlingen är fullt synlig för andra än den sökte. I de fall delgivaren inte har stämningsmannabehörighet vid utförande av spikning kommer verkställandet vid ett eventuellt överklagande att prövas utifrån en fri bevisprövning. Den enskilde har dock aldrig vetskapen om vilken typ av befogenhet som den som utför spikningen har och denne har således svårt att veta när det rör sig om full bevisning eller inte och om det därmed i förlängningen är värt att överklaga. Det ankommer på den enskilde att veta om sina egna rättigheter och skyldigheter men i vissa fall, som detta, är det svårt för den sökte att ha någon kunskap om hur det faktiskt ligger till och en möjlig överklagan kanske aldrig blir av. Rättsäkerhetsbristen i detta ligger i att det är svårt för den enskilde att få kunskap om vilket regelverk som myndigheten faktiskt tillämpar.

34


4 Hur resonerar Justitiekanslern? I detta kapitel kommer ett beslut av Justitiekanslern att behandlas. I beslutet diskuterar Justitiekanslern spikning som delgivningsform och hur det skall tolkas och användas. Inledningsvis framförs även en kort presentation om Justitiekanslerns ställning i rättskällehierarkin.

4.1 Är uttalanden av Justitiekanslern prejudicerande? Justitiekanslern har funnits ända sedan 1713 och dennes ställning och uppgifter har sedan 1809 års regeringsform fungerat på i stort sett oförändrat vis.70 Den som innehar ämbetet, har arbetsuppgifter som kan sammanfattas som att bevaka statens rätt, fungera som regeringens juridiska ombud och att utöva tillsyn över den offentliga verksamheten. Justitiekanslern fungerar även som åklagare i vissa fall.71

Lehrberg menar att avgöranden och uttalanden av Justitiekanslern knappast kan anses ha något prejudicerande värde. Han fortsätter dock med att poängtera att dessa kan ha viss betydelse eftersom frågor som tas upp av Justitiekanslern ”ofta gäller frågor som inte blir bedömda på annat sätt.”72 Utifrån detta kan väl kommenteras att det alltid är en bedömning från fall till fall huruvida Justitiekanslerns beslut skulle vara mer eller mindre prejudicerande, detta beroende på till exempel hur väl frågan har reglerats och diskuterats på annat sätt.

4.2 Justitiekanslerns beslut73

När Justitiekanslern utförde en inspektion vid Kronofogdemyndigheten i Malmö, kontoret i Kristianstad, uppkom frågan om huruvida spikning skall få ske genom privat delgivningsman.74 Justitiekanslern tog i detta ärende kontakt med berörda myndigheter där det framkom att frågan var föremål för interna diskussioner och Justitiekanslern menade utifrån detta att det fanns anledning att inleda ett särskilt ärende för att utreda frågan.

35

70 SOU 1993:37, Justitiekanslern - En översyn av JK:s arbetsuppgifter m.m., s 33. 71 SOU 1993:37, Justitiekanslern - En översyn av JK:s arbetsuppgifter m.m., s 35, Arbetsuppgifterna regleras i lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn samt i förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern. Den dubbelroll för JK som ovan kan uttydas genom att titta på vilka arbetsuppgifter han faktiskt har, kommer inte utförligare behandlas här. Se bl. a. Petersson, Statsbyggnad, s 68. 72 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s 141. Jfr. även Strömbergs diskussion om att myndigheterna torde vara skyldiga att pröva en anmälan av JK gällande ett ärende om disciplinansvar eller avskedande. Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 50. 73 JK:s beslut, DNR: 4919-05-22, Beslutsdatum: 2006-10-23. 74 JK:s beslut, DNR: 2013-05-28, Beslutsdatum: 2005-06-23.


I det särskilda ärendet diskuterade Justitiekanslern om spikning skall få ske genom privat delgivningsman men också, som framförallt är väsentligt för denna framställning, utförligt om spikning som delgivningsform i sig och vilka regler som borde gälla vid användandet av denna delgivningsform. Justitiekanslern visade i sin utredning bland annat på den styrsignal som skatteverket hade utfärdat, detta efter att han hade förelagt dessa att yttra sig, där de menar att utredningen inför ett spikningsbeslut kan tas fram av andra än de som är uppräknade i DL 24 §, men att själva spikningen fortfarande skall utföras av de tjänstemän som är uppräknade i DL 24 §. Styrsignalen som trädde i kraft 2005/2006 hade enligt Justitiekanslern följande sammanfattande riktlinjer:

- Underlag för spikningsbeslut kan tas fram även av andra än personer uppräknade i 24 § delgivninglagen.

- Beslut om spikning ska fattas av kronofogdemyndigheten. - Spikningsbeslut ska verkställas av personer uppräknade i 24 § delgivningslagen, t.ex.

stämningsman, polisman, kronofogde eller exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndigheten.

Justitiekanslern förde inledningsvis en diskussion om huruvida spikning skall klassas som en självständig delgivningsform eller som en form av kungörelsedelgivning. Efter ett utredande av frågan bedömde han att spikning är en självständig delgivningsform och därmed inte kan betraktas som en specialform av kungörelsedelgivning. Han visar här bland annat på det aktuella lagrummets, DL 3 §, allmänna karaktär och på hur begreppen hållits isär av lagstiftaren i förarbetena. I DL 3 § 4 st. stadgas att om delgivning inte kan ske enligt de tre första styckena får delgivning ske genom stämningsmannadelgivning enligt DL 24 §. Fortsättningsvis i femte stycket bestäms att om förutsättningarna i 15 och 16 §§ är uppfyllda, får delgivning ske genom kungörelse. Han menar också att det inte nödvändigtvis, enligt hans bedömning av lagen, behövs stämningsmannaförordnandet enligt DL 24 § för att utföra spikning. Justitiekanslern betonar dock lämpligheten i att det faktiskt är en tjänsteman uppräknad i DL 24 § som utför delgivningar av detta slag. Justitiekanslern för även en diskussion kring rättssäkerheten vid spikningsförfarandet och menar att kravet på rättssäkerhet måste ställas högt. Bland annat med tanke på att det inte med full säkerhet går att fastställa ifall den sökte verkligen har tagit del av den handling som skall delges. Vidare poängterar han att om det skulle förekomma brister i spikningsförfarandet kan detta i förlängningen leda till att delgivningen blir verkningslös.75

36

75 Jfr. RH 2005:54, där ett eftersökningsbevis utfärdat av en delgivningsman som inte var stämningsman inte ansågs kunna ligga till grund för ett beslut om spikning och spikningen blev således ogiltig.


Avslutningsvis anser Justitiekanslern att det står klart att ett verkställande av ett delgivningsbeslut måste ses som myndighetsutövning och att lagstöd krävs för att åtgärder av detta slag skall få genomföras.

37


5. Ansökningar, beslut och föreskrifter I denna del kommer en ansökan från Kronofogdemyndigheten, ett beslut från Polisen samt ett beslut om nya föreskrifter från Kronofogdemyndigheten att behandlas. Alla dessa tre kan sägas vara anledningar till den problematik som i nuläget kan skönjas för delgivarna vid vissa av Kronofogdekontoren i Sverige och framförallt vid det specifika Kronofogdekontoret som ingår i vår undersökning. De tre delarna kommer att presenteras i kronologisk ordning för att det skall bli så enkelt som möjligt att se sammanhanget, men också att följa resonemangen i de enskilda fallen.

5.1 Vilket beslut har Polisen i det aktuella distriktet tagit?

5.1.1 Ansökan om stämningsmannabehörighet från Kronofogden76

Den 29 juni 2007 ansökte Kronofogdemyndigheten77 i en skrivelse till Polismyndigheten i distriktet om stämningsmannabehörighet för tre av delgivarna vid ett av kontoren. Som skäl till ansökan menade Kronofogden bland annat att delgivningsarbetet skulle gå mycket enklare och att organisationen skulle bli mer kostnadseffektiv. Vidare ansåg Kronofogden att delgivarna i sin anställning får en tillräcklig och fullgod utbildning för att kunna utföra och hantera delgivningar av det aktuella slaget. Kronofogden poängterade även att delgivarna ständigt har tillgång till juriststöd vid eventuella frågor. I sin ansökan visade Kronofogden även på det faktum att andra polismyndigheter hade godkänt ansökningar av detta slag. Detta har bland annat gjorts av Polismyndigheterna i Falun, Uppsala, Jämtland och Gävle. Konstaterades gjordes också att de hade förekommit nekande svar, nämligen av Polisen i Västerbotten. Avslutningsvis poängterades att om delgivarna skulle sluta sin tjänst hos Kronofogden skulle detta direkt meddelas Polismyndigheten så att detta förordnande skulle kunna hävas.

38

76 Ansökan om stämningsmannabehörighet från Kronofogden (2007-06-29, DNR: 805 20845-07/1152) (Bilaga 4).

77 Norra delgivningsenheten.


5.1.2 Beslut från Polismyndigheten med anledning av ovan ställda ansökan från Kronofogdemyndigheten78

Polismyndigheten i distriktet tog, med anledning av den ansökan som inkommit från Kronofogdemyndigheten, ett beslut i frågan den 23 augusti 2007. Polismyndigheten valde att avslå ansökan. Som skäl till detta hänvisade de framförallt till lagtexten där de visade på deras befogenhet att utfärda dessa förordnanden enligt DL 23 §. Vidare visade de på bestämmelserna i DF 6 § om myndighetens eget ansvar att utföra stämningsmannadelgivning samt i de fall då Polismyndigheten skall anlitas för att utföra denna form av delgivning. Avslutningsvis, ifråga om lagtext, hänvisade Polismyndigheten till DF 17 § och de allmänna råd som Rikspolisstyrelsen får meddela. Polismyndigheten hänvisade även till ett antal uttalanden i förarbeten79 och tog avslutningsvis upp de allmänna råd som Rikspolisstyrelsen utfärdat i enlighet med DF 17 § om delgivningsverksamheten. I de allmänna råden föreslås att ”[t]ill stämningsman bör inte förordnas annan än den som skall utföra delgivningar för polismyndigheten.”80

Polismyndigheten gjorde, utifrån sin diskussion av rättskällorna, bedömningen att det inte lagligen är möjligt att någon annan än den som skall utföra stämningsmannadelgivning för Polismyndigheten får detta förordnande och de avslog därmed Kronofogdemyndighetens ansökan.

5.2 Hur har Kronofogden tolkat bestämmelserna? Skatteverket utfärdade med anledning av Justitiekanslerns ärende, se avsnitt 4.2, en styrsignal om vilka regler som skall gälla vid spikning. Denna trädde i kraft vid årsskiftet 2005/2006. I och med Justitiekanslerns beslut81 har dock Kronofogden, valt att omtolka denna styrsignal. Utifrån denna omtolkning har Kronofogden valt att utfärda en ny styrsignal som istället för att förorda att det endast är de personer som räknas upp i DL 24 § som får utföra spikning, slår fast att ”[s]pikningsbeslut ska i första hand verkställas av personer uppräknade i 24 § delgivningslagen, t.ex. stämningsman, polisman, kronofogde eller exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndigheten och i andra hand av tjänstemän vid kronofogdemyndigheten som

39

78 Beslut med anledning av ansökan från Kronofogden att deras delgivare skall få stämningsmannabehörighet. (2007-08-23, DNR: AAA 611-4841/07) (Bilaga 5).

79 Polismyndigheten valde att visa på uttalanden gjorda i, Prop. 1978/79:11, s 30-34. I beslutet gav de även utförligare hänvisningar till, Prop. 1978/79:11, s 30-35, 51, 185 & 195 samt Prop. 1984/85:109, s 30. 80 RPSFS 2001:9, p. 3 st. 1. 81 Se JK:s beslut, DNR: 4919-05-22, Beslutsdatum: 2006-10-23.


särskilt förordnats.”82 Myndigheten preciserar även kraven när annan skall förordnas till att kunna utföra spikning med att hänsyn skall tas till erfarenhet, kunskap och allmän lämplighet. Tolkningen Kronofogden gjorde av Justitiekanslerns beslut var att de konstaterade ”att JK inte nödvändigtvis, helt uteslöt, användandet av i vart fall att person anställd vid myndighet kan verkställa spikningsbeslut…”83

40

82 Processägare, Beslut/Handläggningsrutin – Vem får utföra spikning, Dokument ID: DOMO-78KD2M, Datum: 2007-11-02. (förf. kurs.) (Bilaga 6) 83 Se föregående not.


6 Intervjuer Eftersom området är väldigt praktiskt orienterat har vi för att få en fördjupad kunskap inom det relevanta området använt oss av intervjuer. Vi har även använt oss av dessa verktyg för att få ökad insikt i hur de olika parterna själva tolkar och upplever regleringarna. I de följande presenteras en sammanfattning av intervjuerna utifrån det vi anser vara av mest betydelse för vår analys medan de fullständiga intervjuerna går att se i medföljande bilagor. De tre intervjuobjekten som blivit aktuella är Polisen, enskilda tjänstemän vid kronofogdemyndigheten samt en centralt placerad chef vid kronofogdemyndigheten.

6.1 Polisen

I det följande skall ett referat presenteras av en intervju vi gjorde med representanter från Polisen.84 Polisen utför endast stämningsmannadelgivningar och i det aktuella länet uppgår dessa till ungefär 3000 stycken per år. Uppdragen kan komma från till exempel enskilda, företag eller myndigheter och Polisen kan inte neka att utföra en delgivning eller delegera till annan att utföra delgivningen. I länet finns det inga privata stämningsmän som fått förordnande från Polisen utan Polisen sköter hela verksamheten själv. I länets största stad sköts delgivningarna av fyra anställda poliser medan det i övriga länet är de ordinarie poliserna i yttre tjänst som tilldelas denna uppgift. Ett utfärdande av förordnanden blir således endast aktuellt för vissa civilt anställda tjänstemän hos Polisen som kommer i kontakt med delgivningsverksamheten, och inte för Poliserna eftersom dessa har detta förordnande i kraft av sin position som polismän, enligt DL 24 §. Samarbetet mellan Polisen och Kronofogden är litet och de intervjuade uppgav att de endast får ungefär ett ärende i veckan av Kronofogden. Av intervjun framkom även att Kronofogden hade ansökt om stämningsmannabehörighet för sina delgivare vid kontoret som är knutet till detta polisdistrikt men att denna ansökan avslogs. De intervjuade hade fortsättningsvis ingen kunskap om att Kronofogden självständigt hade utfärdat interna direktiv som gav vissa delgivare den utökade befogenheten att utföra spikning och tyckte att detta förfarande var konstigt. Avslutningsvis ansåg de intervjuade att det i de flesta fall inte borde vara Polisen som utför delgivningar utan att dessa borde kunna ägna sig åt mera relevanta polisiära uppgifter.

41

84 För den fullständiga intervjun, se Bilaga 1.


6.2 Kronofogden

6.2.1 Lokalt Vi har lokalt intervjuat en delgivare vid ett av kronofogdens kontor.85 Personen ifråga har från centralt håll blivit tilldelad det särskilda förordnande som ger denne rätt att få utföra spikning. Det som framkom under intervjun var bland annat att vid det aktuella kronofogdekontoret finns det tre delgivare, ingen av dessa har fått det särskilda stämningsmannaförordnandet från Polisen och ingen innehar heller detta förordnande utifrån en ställning som exekutiv tjänsteman utan alla är att klassas som vanliga tjänstemän. Av intervjun framkom, som ovan nämnts, att en av delgivarna har fått en extra befogenhet att utföra spikning. Denna extra befogenhet har delgivaren fått från centralt håll, på de premisserna att denne anses vara tillräckligt erfaren, ha den nödvändiga kunskapen samt en allmän lämplighet för uppdraget.86 Vidare kom det fram i intervjun att Kronofogdekontoret, och delgivarna där, i praktiken kringgår stämningsmannadelgivningen som form och istället använder sig av spikning när de enklare delgivningsformerna har misslyckats. Det poängterades även att spikning blir föremål för en fri bevisprövning på grund av att ingen av tjänstmännen har ett stämningsmannaförordnande. Avslutningsvis framkom att i och med att stämningsmannadelgivning knappt används, blir det heller inte aktuellt att skicka över några sådana ärenden till Polisen. Vissa av spikningarna skickas dock över, på grund av säkerhetsaspekten för den enskilda delgivaren, men dessa är väldigt få.

6.2.2 Centralt Nedan kommer en intervju med en centralt placerad chef vid kronofogdemyndigheten att refereras.87 Den intervjuade fick inledningsvis redogöra för hur delgivningsverksamheten är uppbyggd i landet och beskrev det som sådant att den är uppdelad i en norra och södra del, där verksamheten är utspridd på 34 orter med 114 heltidstjänster allt som allt. Den intervjuade poängterar att ”[h]ela organisationen arbetar efter en gemensam och rikstäckande arbetsmetod.”88 Vidare framkom att delgivningsmännen inte har något generellt förordnande utan att de är att betraktas som statligt anställda tjänstemän. Vid specifika kontor har dock vissa av dessa tjänstemän fått särskilda förordnanden internt medan andra har fått stämningsmannaförordnanden från Polisen. Frågan ställdes om någon central ansökan hade gjorts hos Rikspolisstyrelsen men någon sådan har inte gjorts.

42

85 För den fullständiga intervjun, se Bilaga 2. 86 Dessa kvalifikationskrav på den som förordnas framgår av det centrala beslutet. Processägaren, Beslut/Handläggningsrutin – Vem får utföra spikning, Dokument ID: DOMO-78KD2M, Datum: 2007-11-02. (Bilaga 6) 87 För den fullständiga intervjun, se Bilaga 3. 88 Se Bilaga 3, fråga 1.


Vidare diskuterades den nya styrsignal som utfärdats av processägaren och om huruvida denna har förenklat den dagliga delgivningsverksamheten.89 Den intervjuade visade här på den utökade möjligheten för de med detta särskilda förordnande att även kunna utföra spikning. Han ville dock poängtera att de flesta delgivningar fortfarande går till på det sättet att delgivningsmannen åker ut till den sökte och att delgivningen fullbordas genom att den sökte skriver på delgivningskvittot. Den utfrågade menade att effektiviteten i organisationen har förbättrats men att detta inte kan härledas till någon enskild orsak utan att det istället beror på att organisationen i sig har blivit mer omfattande, med till exempel fler medarbetare som följd.

43

89 Processägaren, Beslut/Handläggningsrutin – Vem får utföra spikning, Dokument ID: DOMO-78KD2M, Datum: 2007-11-02. (Bilaga 6)


7 Analys Vi har valt att dela upp analysen nedan i ett antal underrubriker. Detta framförallt för att ge en översiktlighet som skall förenkla för läsaren. Hur vi valt att strukturera analysen utgår ifrån ett hierarkiskt tankesätt där vi först har valt att utgå från de traditionella rättskällorna för att vidare se hur dessa har tolkats och använts av både JK och aktuella myndigheter. Vi kommer först att, utifrån vårt kapitel om rättssäkerhet, analysera rättskällorna i fråga om vad de säger om legalitetsprincipen och på vilken nivå legalitetskravet ligger i fråga om verkställighet av spikningsbeslut. I det följande kommer vi vara väldigt sparsamma i vår analys av de enklare delgivningsformerna utan istället fokusera på de delgivningsformer som är relevanta för att svara på våra inledande frågeställningar, nämligen stämningsmannadelgivningen och den så kallade spikningen.

7.1 Vad säger rättskällorna? I RF 1:1 § 3 st. stadgas att den offentliga makten skall utövas under lagarna. Kronofogden är tveklöst ett sådant organ som måste ses som att det utövar offentlig makt. Detta på grund av att Kronofogden de facto är en myndighet och för att den utövar makt gentemot enskilda, så kallad myndighetsutövning. En fråga som blir aktuell är ifall delgivning i sig och verkställigheten av detsamma kan anses som ett betungande beslut och att det därmed skulle krävas lagstöd för att verkställa ett beslut om delgivning på ett visst sätt. Enligt Justitiekanslern är beslutet så beroende av verkställigheten att verkställigheten måste anses som en del av beslutet. Beslutet kan sedan vara både gynnande och betungande men i kronofogdens fall är det främst fråga om betungande beslut. När så är fallet hävdar Justitiekanslern att det således krävs uttryckligt lagstöd för att förfara på visst sätt.90 För Kronofogdens del innebär alltså detta att verkställigheten av ett spikningsbeslut, enligt legalitetsprincipen, i princip måste ha uttryckligt lagstöd.91

Delgivarna vid det undersökta Kronofogdekontoret har, som vi tidigare nämnt inte ett stämningsmannaförordnande från Polisen. De har som sagt inte heller den nödvändiga ställningen i tjänstemannahierarkin, som beskrivs i DL 24 §, för att utföra stämningsmannadelgivningar. Enligt lagens mening är därmed delgivarna vid Kronofogden att klassas som vanliga tjänstemän med begränsade befogenheter att utföra de delgivningar som kräver stämningsmannaförordnandet.

44

Ovan har det fastslagits att verkställigheten av en spikning i princip kräver lagstöd. Vad säger då rättskällorna om detta? I DL 15 § 2 st., där bestämmelserna om när spikning får utföras stadgas, uttrycks det inget särskilt krav på den som skall utföra spikningen. Inte heller i DF

90 Se JK:s beslut, DNR: 4919-05-22, Beslutsdatum: 2006-10-23. 91 Jfr. avsnitt 2.1.2.


finns det några bestämmelser om vem som får utföra delgivningar av detta slag. Något klart svar på frågan går heller inte att få genom att tolka de inledande bestämmelserna i DL 3 §. Spikning nämns inte ens i detta lagrum utan, om det skall kunna anses att 3 § uttömmande reglerar alla delgivningsformer, måste detta tolkas in under bestämmelserna om kungörelsedelgivning i femte stycket.92 Om verkställighet av denna typ av beslut går det alltså inte att finna ledning direkt i lagtexten. Inte heller i förarbetena finns det några klara direktiv för vem som får verkställa ett spikningsbeslut.93

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det principiellt borde krävas stöd i lag för den som skall verkställa ett beslut om spikning, men när stödet sedan skall hittas i lagen finns det inte några klara regler om den behörighet som krävs för denna verkställighet.

7.2 Analys av justitiekanslerns resonemang Justitiekanslerns bedömning att spikning skall klassas som en självständig delgivningsform utgår som sagt bland annat ifrån hans tolkning av DL 3 §, där han menar att kungörelsedelgivning inte innefattar spikning. Han visar bland annat på att begreppet kungörelsedelgivning och spikning har hållits isär av lagstiftaren i andra lagrum. Justitiekanslern poängterar även att de inte heller i förarbetena till DL finns något som säger att spikning skulle vara en form av kungörelsedelgivning och fortsätter belysa att begreppen har hållits isär även efter lagens ikraftträdande.94 Han kommer även fram till att det inte krävs en fullständig genomgång av de andra delgivningsformerna innan spikningsförfarandet får tillgripas. Han poängterar dock att det i praktiken är lämpligt att först använda sig av andra delgivningsformer innan spikning blir aktuellt.95 I en andra del menar sedan justitiekanslern att spikning inte nödvändigtvis skulle behöva verkställas av tjänstemän enligt DL 24 § utan även kunna verkställas av andra tjänstemän. Han inleder här med att poängtera att spikning som begrepp inte återfinns i DL 3 §, och i och med hans tidigare förda resonemang om att spikning skall ses som en självständig

45

92 Jämför JK:s resonemang, här i 4 kap samt nedan i stycke 7.2. 93 Se t.ex. Prop. 1970:13, s 143 f. och Prop. 1978/79:11, s 36 ff. Jfr. Ds Ju 1978:2, s 60 ff., i vilken stämningsmän används frekvent i diskussionen om kungörelsedelgivning och spikning. Några klara direktiv om att det till exempel skulle krävas stämningsmannaförordnande för verkställighet av beslut ges dock inte heller här. 94 Jfr även Delgivningshandbok, st. 5.5., där spikning inte presenteras i en underrubrik till Kungörelsedelgivning utan istället presenteras jämställt med denna form. 95 Han visar bland annat på ett tidigare JK-beslut där dåvarande JK fastslog att spikning endast skall användas i undantagsfall då de andra enklare delgivningsformerna har misslyckats. Se JK 1987 s 44. Jfr. även NJA 1983 s 544. Jfr. även processägarens ståndpunkt där denne poängterar att spikning som form för delgivning om möjligt skall undvikas. Processägaren, Beslut – Tider för spikningsbeslut, Dokument ID: DOMO-78KBSN, Datum: 2007-11-02. (Bilaga 6)


delgivningsform menar han att paragrafen inte kan anses reglera en uttömmande uppräkning av de delgivningsformer som finns att tillgå.96 Avslutningsvis menar han då att det utifrån DL 3 § inte går att utläsa hur spikning som form vare sig skall användas eller verkställas. Utifrån detta gör han ställningstagandet att det är ”lämpligt att spikning utförs av i första hand sådana för delgivningsuppgifter betrodda personer som framgår av 24 § DL.”97

7.3 Analys av Kronofogdens ansökan och Polismyndigheten i distriktets beslut

Kronofogdemyndigheten anser att deras delgivare får den behövliga utbildning och därmed har den kompetens som krävs för att få stämningsmannabehörighet. Denna kompetens får de enligt kronofogden genom en intern utbildning innan de praktiskt får verka som delgivare. Det krav på lämplighet och trovärdighet som stämningsmannen skall uppvisa anser således Kronofogdemyndigheten att deras delgivare har. Fortsättningsvis visar de på Rikspolisstyrelsens allmänna råd där det beskrivs att stämningsmannaförordnandet inte bör ges till någon annan än den som skall utföra delgivning för Polisens räkning. De poängterar att detta endast beskriver det normala förfarandet och att flera län de facto har godkänt tidigare ansökningar. Med utgångspunkt i detta anser således Kronofogdemyndigheten att deras delgivare vid det aktuella kontoret borde kunna bli tilldelade stämningsmannaförordnandet. Polisen avslog, se avsnitt 5.1.2, Kronofogdemyndighetens ansökan i detta fall med motivet att det inte lagligen är möjligt att utfärda dessa förordnanden till de aktuella delgivarna. I lagen är det dock inte uttryckligen stadgat att Polisen inte skulle kunna utfärda dessa förordnanden till de som ansökan avser. Polisen har istället tagit vägledning från de allmänna råd som Rikspolisstyrelsen utfärdar enligt DF 17 § 2 st. och alltså följt rådet att ingen annan bör förordnas till stämningsman än den som skall utföra delgivning för Polisen.

7.4 Analys av Kronofogdens tolkning Processägaren för kronofogdemyndigheten har valt att utifrån ett beslut från Justitiekanslern utfärda en ny styrsignal som ger möjligheten för vanliga tjänstemän att få utföra spikning. De tar fasta på det uttalandet av Justitiekanslern där han menar att det inte skulle vara en

46

96 JK visar här dock på en kontrast till sitt eget förda resonemang när han bland annat tar upp två Hovrätts- avgöranden som menar att DL 3 § visst är uttömmande ifråga om vilka sätt som får användas vid verkställighet av delgivning samt att utformningen på dess fjärde och femte stycke skulle leda till att spikning måste utföras genom stämningsmannadelgivning. Se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges beslut den 28 april 2005 i mål nr Ö 262-05 samt Svea hovrätts beslut den 13 juni 2003 i mål nr Ö 8469-02. 97 JK:s beslut, DNR: 4919-05-22, Beslutsdatum: 2006-10-23.


nödvändighet att endast de tjänstemän som finns uppräknade i DL 24 § skulle få utföra spikning. De menar att eftersom han inte helt utesluter möjligheten för andra än de uppräknade kategorierna tjänstemän i DL 24 §, finns det utrymme även för andra lämpliga tjänstemän, i detta fall de speciellt anställda delgivarna vid Kronofogden, att utföra spikning. Utifrån detta läggs ytterligare en mening till den ursprungliga styrsignalen som beskriver att det i andra hand är möjligt för annan lämplig tjänsteman vid kronofogdemyndigheten att utföra spikning. Kronofogden lägger alltså stor vikt, i sin tolkning, vid den bedömning av Justitiekanslern, där denne menar att det inte framgår av lagen vem som skall verkställa spikningsbeslut. Justitiekanslerns beslut är dock inte prejudicerande i den meningen att de har samma status som ett avgörande från de högsta domstolarna, så att göra en nytolkning av gällande bestämmelser endast utifrån ett beslut av Justitiekanslern måste utan tvekan kunna ifrågasättas.98

47

98 Se avsnitt 4.1.


8 Avslutande reflektioner och diskussion I detta avslutande kapitel kommer vi ur ett friare och mer personligt perspektiv diskutera det från början uppställda problemet. Vi kommer att utgå ifrån de olika delarna och diskutera dessa i kronologisk ordning för att det skall vara så enkelt som möjligt att följa våra tankegångar.

8.1 Justitiekanslern Vi håller med justitiekanslern i hans bedömning att spikning inte är en specialform av kungörelsedelgivning utan borde ses som en självständig delgivningsform. Vi vill framförallt poängtera den stora skillnaden i delgivningsförfarandet mellan de två formerna där kungörelsedelgivning innebär delgivning till ett, i de flesta fall, stort antal personer på ett högst opersonligt sätt medan spikningen endast avser enskilda och kräver ett uppsökande av den enskilde av delgivningsmannen samt att ett eftersökningsbevis utfärdas. En kritik kan därmed framföras på utformningen av nuvarande lagrum där spikning, enligt vår mening, ges ett för litet utrymme i lagen samt att kopplingen mellan kungörelsedelgivning och spikning blir missvisande då det föreligger så pass stora skillnader mellan formerna. En annan anledning till varför det borde ges större utrymme i lagen om denna delgivningsform, är enligt oss, att den påfordrade restriktiva användningen som förordas i rättskällorna av spikning i praktiken inte är så restriktiv som den borde vara. Endast på det enskilda kronofogdekontor vi undersökte uppgick antalet spikningar till en ansenlig mängd. Med tanke på den mängd spikningar som i praktiken faktiskt utförs borde en klarare och utförligare reglering av formen alltså återfinnas i lagtexten. Vidare poängterar Justitiekanslern att spikning är en sådan delgivningsform där det inte är säkert att den sökte verkligen har mottagit handlingen och därmed blivit delgiven, och menar därför att ”[d]etta talar för att höga rättssäkerhetskrav bör kringgärda hanteringen av spikningar till undvikande av att brister i delgivningens utförande medför att delgivningen blir mer eller mindre meningslös.”99 Vi håller även här med justitiekanslern om att det bör vara ett högt rättssäkerhetskrav vid detta förfarande och att spikning därmed endast borde utföras av de personer som räknas upp i DL 24 §. Själva förfarandet med spikning i sig, att leverera en handling till någons brevlåda är så pass okomplicerat att den som utför detta inte i sig skulle behöva stämningsmannaförordnande, men det är inte i detta rättssäkerhetsproblematiken ligger. Problemet måste istället ses utifrån det faktum att de som har stämningsmannaförordnandet kan utföra spikningen med fullt bevis för att delgivningen faktiskt har fullgjorts medan de tjänstemän som utan detta förordnande utför spikning inte har detta fulla bevis utan att deras utredning istället blir föremål för den fria bevisprövningen vid ett eventuellt överklagande av delgivningen och att det då finns risk, som justitiekanslern

48

99 JK:s beslut, DNR: 4919-05-22, Beslutsdatum: 2006-10-23.


uttrycker det, att delgivningen blir meningslös. Det fulla beviset fyller alltså en viktig funktion även vid utförande av spikning eftersom det, som justitiekanslern poängterade, aldrig med full säkerhet kan fastställas att den sökte verkligen har tagit del av handlingen. En annan anledning till att rättssäkerhetskravet borde ställas extra högt är att spikning är det sista ledet i delgivningsförfarandet och att det därmed måste finnas ett fullgott bevis för att delgivningen faktiskt har fullgjorts.

8.2 Kronofogdens ansökan och Polisens beslut Inledningsvis kan sägas att ansökan från Kronofogdemyndigheten måste ses som naturlig och logisk från deras håll eftersom det skulle innebära kostnadsbesparingar i verksamheten samt effektivisera hela delgivningsverksamheten. Att de också har fått jakande beslut av andra Polisdistrikt i samma fråga gör bara ansökan än mer rationell. Polisen har dock, enligt vår mening, bokstavstroget tolkat rättskällorna för att kunna ge ett nekande beslut. Vi anser, utifrån deras rättsutredning, att Polisens inställning i frågan på förhand har varit klar och att de utifrån detta endast har sökt och tolkat rättskällorna på det viset att de skulle stämma överrens med deras redan klara inställning. Som exempel kan nämnas de allmänna råden från Rikspolisstyrelsen som endast är råd och därmed inte bindande för de enskilda Polisdistrikten; och att det i den paragraf som Polismyndigheten hänvisar till används ett juridiskt vagt uttryck, nämligen bör, som egentligen ger Polismyndigheten ganska fritt spelrum att använda sig av bestämmelsen. Att Polismyndigheten sedan hävdar att det inte är ”möjligt att lagligen förordna annan”100 anser vi är en överdriven bedömning av Polismyndigheten i distriktet. Det finns inget uttryckligen stadgat i lagen som säger att det inte skulle vara möjligt att förfara på detta sätt. Att sedan andra polisdistrikt har godkänt likadana ansökningar från Kronofogden leder följaktligen till att Polismyndigheten måste anse att de andra polisdistrikt som har godkänt ansökningar av detta slag har handlat utanför lagens ram. Om detta skulle vara fallet skulle alltså den aktuella Polismyndigheten uppenbarligen vara tvungen att anmäla dessa distrikt för brott mot lagen.101

Det enda argument vi då kan se för Polismyndighetens bedömning är att de vill ha den inkomst som varje delgivning ger.102 Men efter vår intervju med representanter för Polisen faller även detta argument.103 De menar att det är uppenbart att den ersättningen de får för varje delgivning inte täcker de utgifter som faktiskt uppkommer i samband med

49

100 Beslut med anledning av ansökan från Kronofogden att deras delgivare skall få stämningsmannabehörighet. (2007-08-23, DNR: AAA 611-4841/07) (förf. kurs.) (Bilaga 5) 101 Enligt PL 9 § samt i förlängningen BrB 20 kap om tjänstefel. 102 För närvarande är ersättningen till Polisen 250 kronor för varje delgivning (DF 10 d §). 103 Se ovan under st. 6.1. Se även bilaga 1 för den fullständiga intervjun.


delgivningarna. Avslutningsvis tycker de även att det är slöseri med kompetens att utbildade poliser skall åka ut och till exempel lämna över enkla brev om betalningsförelägganden när de istället kan arbeta med relevanta polisuppgifter, som att lösa brott.

8.3 Kronofogden Vi anser att kronofogden har gjort en för vid tolkning av bestämmelserna rörande spikning. Att endast ty sig till ett enskilt och på intet sätt klart uttalande av justitiekanslern måste ses som tveksamt ur ett juridiskt och rättssäkert perspektiv.104 Myndigheter som ofta utför myndighetsutövning gentemot enskild har alltid att ta hänsyn till hur effektiviteten i verksamheten skall kunna vara så hög som möjligt utan att rättssäkerheten blir lidande. I detta fall anser vi att Kronofogden valt att arbeta mer utifrån en bakomliggande effektivitetstanke än att ha rättssäkerhetstanken i fokus. Självklart kan vi inte kritisera Kronofogden för att inte ha en hög rättssäkerhet i denna verksamhet men rättssäkerheten skulle med enkelhet kunna vara exemplarisk om de inte skulle förfara på detta vis. Ett enkelt sätt att lösa bägge problemen på, alltså både effektivitetsfrågan och rättssäkerhetsfråga, skulle vara om Polisen i distriktet skulle vara mer tillmötesgående och även se de fördelar som de själva skulle erhålla genom att ge detta stämningsmannaförordnande till delgivarna vid det aktuella Kronofogdekontoret. Eftersom det inte finns några lagliga invändningar mot att ett sådant förordnande skulle kunna ges till delgivarna, bland annat med tanke på att det har getts till delgivare i andra distrikt, finns det inget rimligt resonemang, enligt oss, för varför Polisen inte skulle ge dessa förordnanden till delgivarna vid Kronofogden. Fortsättningsvis anser vi att när myndigheter i sin verksamhet använder sig av myndighetsutövning, bör de finnas klara ramar om hur de skall förfara i det enskilda fallet och om det inte finns några sådana ramar för den specifika verksamheten bör myndigheten då vara restriktiva i sitt förfarande. Att som Kronofogden, efter att det fått avslag på en ansökan, tolka sig till en innebörd, som vi menar faller under det förordnande som de i beslutet fick avslag på, utifrån andra källor och därmed i förlängningen ignorera beslutet anser vi (samt de representanter vi intervjuade på Polisen) vara ytterst besynnerligt.

50

104 Detta när det även förkommer motstridiga hovrättsavgöranden. Se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges beslut den 28 april 2005 i mål nr Ö 262-05 samt Svea hovrätts beslut den 13 juni 2003 i mål nr Ö 8469-02.


8.4 Sammanfattande reflektioner Kronofogden har, enligt vår mening, valt att göra en subjektiv tolkning av justitiekanslerns uttalanden för att de skall få möjligheten att förenkla och effektivisera sin egen verksamhet. Som tidigare nämnts har Kronofogden sökt att få stämningsmannaförordnande till sina delgivare från Polisen men nekats.105 Om Polisen gemensamt för alla distrikt utan undantag hade utfärdat stämningsmannabehörighet för Kronofogdens delgivare hade en tolkning liknande den Kronofogden ovan har gjort inte ens blivit aktuell.106 Nu förhåller det sig dock inte på detta viset och Kronofogden har därmed försökt att kringgå detta genom att bokstavstolka det av justitiekanslern förda resonemanget och utfärda en ny styrsignal som ger utökade möjligheter för vanliga tjänstemän att utföra spikning. Utifrån vår egen analys av justitiekanslerns beslut ovan där vår uppfattning var att det endast skall vara de personer som uppräknas i DL 24 § som får utföra spikning anser vi att Kronofogdens tolkning är allt för subjektiv. De har alltså lagt vikt vid justitiekanslerns uttalande att det i första hand skall vara en tjänsteman enligt DL 24 § som utför spikning och i förlängningen ansett att detta ger öppning även för andra tjänstemän att utföra spikning. Även Kronofogdens egna uttryckssätt kan visa på den subjektiva bedömningen som de, enligt vår mening, har gjort. De använder sig av uttrycken att justitiekanslern inte nödvändigtvis, helt uteslöt att ett sådant förfarande skulle vara godtaget. Ovan har kronofogden alltså lagt stor vikt vid uttalanden som har gjorts av Justitiekanslern. Det som kan diskuteras utifrån detta är hur stor vikt som bör läggas vid ett beslut från denne. Lehrberg poängterar att instansen inte är att betrakta som en domstol och beslut från Justitiekanslern härmed inte kan ses som prejudicerande.107 Att som Kronofogden basera hela sin tolkning av vem som får utföra spikning på ett beslut av Justitiekanslern anser vi är ett juridiskt osäkert förfarande. Steget från att inte nödvändigtvis, helt utesluta förfarandet till att utfärda en ny styrsignal och tillåta förfarandet i den dagliga verksamheten borde, enligt vår mening, utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv bygga på mer än endast ett vagt uttalande från justitiekanslern.

51

105 Detta förordnande har, som tidigare nämnts, Kronofogdemyndigheten dock fått av vissa Polisdistrikt. I vår diskussion ovan fungerar naturligen därmed det kontor som inte har fått detta förordnande som utgångspunkt. 106 Jfr förarbetsuttalandet där de flesta remissinstanser i för sig var positiva till Polisen som huvudman för delgivningsverksamheten men att det även fanns de som var tveksamma till detta. Polisstyrelsen i Göteborgs distrikt samt Föreningen Sveriges Polischefer menade till exempel att just kronofogdemyndigheten kunde ses som ett lämpligt alternativ för denna uppgift. Se Prop. 1978/79:11, s 31 107 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s 141


Källförteckning 1 Offentligt tryck Prop. 1970:13 med förslag till ny delgivningslag m.m. Prop. 1971:30 med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m. Prop. 1972:5 med förslag till skadeståndslag m.m. Prop. 1976/77:63 med förslag till lag om kungörande i mål och ärenden hos

myndighet m.m. Prop. 1978/79:11 med förslag till ändring i delgivningslagen (1970:428), m.m. Prop. 1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet

m.m. Prop. 1984/85:109 om effektivare delgivning. Prop. 1989/90:85 om ny summarisk process. Prop. 1990/91:11 om några delgivningsfrågor. Prop. 1994/95:188 Effektiviseringar på delgivningsområdet. Prop. 1996/97:132 Delgivning med aktiebolag. Prop. 2000/01:108 Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål vid

tingsrätterna m.m. SOU 1972:1 Ämbetsansvaret II SOU 1993:37 Justitiekanslern - En översyn av JK:s arbetsuppgifter m.m. SOU 1997:38 Myndighet eller marknad. Statsförvaltningens olika

verksamhetsformer. Rapport till Förvaltningspolitiska kommissionen.

Ds Ju 1974:15 Förenklad delgivning (Delgivningsutredningen 1974) Ds Ju 1978:2 Delgivning Ds Ju 1983:13 Effektivare delgivning Ds 1994:129 Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet 2 Böcker och artiklar Andersson, Bengt-Erik, Som man frågar får man svar, Rabén & Sjögren, Kristianstad 1988 Axberger, Hans-Gunnar, Eko-brott, Eko-lagar och Eko-domstolar, BRÅ Forskning, 1988:3, Stockholm 1988 Beyer, Claes, ”Vad är rättssäkerhet?”, i Leif Thorsson & Sven Unger, red. Festskrift till Gotthard Calissendorff, Norstedts, Stockholm 1990 Dahlman, Christian, Neutralitet i juridisk forskning, Studentlitteratur 2006 Eek, Hilding, Grönfors, Kurt, Hellner, Jan, Thornstedt, Hans, Vahlén, Lennart & Welamson, Lars, Juridikens källmaterial, 9:e uppl., Förlaget akademilitteratur AB, Stockholm 1979.

52


Ekengren, Ann-Marie & Hinnfors, Jonas, Uppsatshandbok, Studentlitteratur 2006 Ekholm, Mats & Fransson, Anders, Praktisk intervjuteknik, 3:e omarb. uppl., AWE/GEBERS, Stockholm 1984 Heuman, Lars, Specialprocess – Utsökning och konkurs, 6:e uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2007 Jareborg, Nils, Vad är en princip?, i Festskrift till Åke Frändberg, Iustus, Göteborg 2003 Kjellgren, Jan & Holm, Anders, Att skriva uppsats i rättsvetenskap, Studentlitteratur 2007 Kvale, Steinar, Den kvalitativa forskningsintervjun, Studentlitteratur, 16:e tr., 2007 Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, 5:e uppl., I.B.A, Uppsala 2006 Marcusson, Lena (red.), Offentligrättsliga principer, Iustus, Uppsala 2005 Marcusson, Lena, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, Iustus, Uppsala 1989 Marcusson, Lena & Petersson Olof, Orienteringspunkter i den grå zonen, Nordisk Administrativ Tidsskrift, Maktutredningen, Rapport 29, Uppsala 1989 Peczenik Aleksander, Vad är rätt?, Norstedts juridik, Stockholm 1995 Petersson, Rättsstaten, 2:a uppl. Norstedts juridik, Stockholm 2005 Petersson, Olof, Statsbyggnad – den offentliga maktens organisation, 6:e uppl., SNS förlag, Stockholm 2007 Petersson, Olof & Söderlind, Donald, Förvaltningspolitik, 2:a uppl., Fritzes, Stockholm 1993 Petrén, Gustaf, Administrativa rättssäkerhetsproblem, SvJT 1955, s. 618- 633 Ramberg, Jan & Hultqvist, Anders, Vad är rätt?, 3:e uppl., Akademiförlaget, Göteborg 1993 Rikskatteverket, Utsökning, 3:e utg., Solna 1990 Ross, Alf, Vad är demokrati?, omarbetad uppl., Santérus, Stockholm 2003 Rylander, Staffan, Jensen, Ulf & Lindblom, Per Henrik, Att skriva juridik, 4:e uppl., Iustus, Uppsala 2006 Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, TfR 4-5/2005, s 648- 656 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2:a uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2007 Strömberg, Håkan, Myndighet och myndighetsutövning, FT 1972, s 233- 253 Strömberg, Håkan, Allmän förvaltningsrätt, 23:e uppl., Liber, Malmö 2006 Thurén, Torsten, Vetenskapsteori för nybörjare, 2:a uppl., Liber, Malmö 2007 Werner, Bertil, Delgivning, 2:a omarbetade upplagan, Liber, Stockholm 1980 3 Internetbaserade källor Domstolsverket, Delgivningshandbok, http://www.dvhandbok.dom.se/Menyer/folderTreeLeftFrame_delgivning.html, (2/4-2008) Domstolsverket, Publikationer, Om handböcker, http://www.domstol.se/templates/DV_InfoPage____1096.aspx, (29/4-2008) Bolagsverket, Post- och Inrikestidningar, http://www.bolagsverket.se/poit/

53


4 Rättsfall NJA 1978 s 222 NJA 1983 s 544 NJA 1988 s. 89 RH 2005:54 Hovrätten över Skåne och Blekinges beslut den 28 april 2005 i mål nr Ö 262-05 Svea hovrätts beslut den 13 juni 2003 i mål nr Ö 8469-02. 5 Beslut m.m. Justitiekanslern Justitiekanslerns beslut 2006-10-23 i ärende 4919-05-22 Justitiekanslerns beslut 2005-06-23 i ärende 2013-05-28 Justitiekanslerns beslut 1987 s 44 Polismyndigheten RPSFS 2001:9 Rikspolisstyrelsens allmänna råd om delgivningsverksamheten Beslut med anledning av ansökan från Kronofogden att deras delgivare skall få stämningsmannabehörighet. (2007-08-23, DNR: AAA 611-4841/07) Kronofogden Ansökan om stämningsmannabehörighet från Kronofogden (2007-06-29, DNR: 805 20845-07/1152) Processägare, Beslut/Handläggningsrutin – Vem får utföra spikning, Dokument ID: DOMO-78KD2M, Datum: 2007-11-02 Processägare, Beslut – Tider för spikningsbeslut, Dokument ID: DOMO-78KBSN, Datum: 2007-11-02

54


Bilagor I bilaga ett och två har svaren på de frågor vi ställt till de intervjuade nedtecknats av oss som författare efter personliga samtal med de intervjuade. Alla eventuella missförstånd och faktafel är således helt vårt ansvar. I bilaga tre har dock intervjun genomförts efter mailkontakt och svaren på frågorna är således helt den intervjuades egna. Någon redigering eller liknande har inte gjorts av svaren.108 De övriga tre bilagorna utgörs av originaldokument från myndigheterna.

Bilaga 1

Intervju med representanter från Polisen Registrator (har bland annat arbetat med diarieföring av delgivningsärenden) Polis (som nästan uteslutande arbetar med att utföra delgivningar, men också med det utrednings- och uppföljningsarbete som inleder och följer av de enskilda delgivningarna) 1. Hur många delgivningar utför ni? Vecka, månad? De olika typerna specifikt? Frågan ställs för att få reda på arbetsbördan hos Polisen utifrån delgivningsverksamheten samt för att kunna jämföra med Kronofogdens statistik. Polismyndigheten utför ungefär 3000 stämningsmannadelgivningar i länet per år. 2. Vilken inriktning på delgivningarna är det som ni utför? Stämning i brottmål? Domstolsdelgivningar om inställelse till förhandling? Med frågan vill vi bilda oss en uppfattning om vilken typ av delgivningar som Polisen utför. Polisen utför endast stämningsmannadelgivningar. Dessa kommer dock från alla myndigheter som använder sig av delgivningar och har behov att utföra stämningsmannadelgivningar. De kan dock även komma från privata företag och privatpersoner. Exempel på myndigheter som

55

108 Ett undantag har vi dock gjort. Med tanke på att vi inte vill peka ut enskilda kontor och personer har vi valt att redigera bort dessa ur texten. Orsaken till varför vi inte vill ha med namn på enskilda kontor och personer är för att det inte är dessa som är intressanta i undersökningen, utan det är problematiken i sig som är relevant. Varför vi då ändå har med dessa i frågorna är för att den intervjuade skall ha möjlighet att ändå ge ett svar som utgår från specifika kontor.


uppdragstagare är kronofogden, länsstyrelsen, försäkringskassan och domstolarna. Även kommuner använder sig av polisen för att få delgivningar utförda. Polisen kan inte neka att utföra ett delgivningsärende utan när detta har inkommit till polismyndigheten har denna en skyldighet att utföra delgivningen. 3. Hur många stämningsmän har förordnande från er i distriktet? Har ni några speciellt anställda delgivningsmän? Är det tillräckligt många? Alltså sköts delgivningen effektivt? Hur många poliser arbetar med detta? Med dessa frågor vill vi inledningsvis ta reda på hur Polisen arbetar med stämningsmannaförordnandet. Alltså, hur många som jobbar som stämningsmän samt om detta antal är tillräckligt för att delgivningsförfarandet i distriktet skall fungera effektivt. Fortsättningsvis ställer vi dessa frågor för att få fram en grundläggande statistik att falla tillbaka på i jämförelsen mellan de olika distrikt vi har valt att studera. I distriktet finns det inga civilt förordnade stämningsmän utan det är uteslutande polismän som utför delgivningarna. Vissa civila tjänstemän som arbetar med delgivning inom polisen har dock tilldelats detta förordnande. Exempel på dessa är de som arbetar i receptionen samt vissa av de som kommer i direktkontakt med delgivningsverksamheten hos Polisen. I närområdet finns det fyra stycken poliser som har uppgiften att utföra de delgivningar som blir aktuella. Vid delgivningarna försöker de alltid att vara civilt klädda för att på så sätt minska olägenheten för den enskilde. I övriga länet, där antalet delgivningar är färre, sköts dock delgivningarna av de ordinarie poliserna i yttre tjänst och delgivningarna blir då ofta utförda av uniformerade poliser. 4. Vet ni hur det ser ut med delgivningsverksamheten hos Polisen i närliggande län? Är det kanske bara i storstäderna som det behövs dessa särskilda stämningsmannaförordnanden? Med denna fråga vill vi skaffa oss en uppfattning om hur delgivningsverksamheten hos Polisen ser ut överlag, lokalt kontra nationellt. De intervjuade visste inte närmare hur det förhåller sig i de närliggande länen. Dock visste de att det i storstäderna definitivt finns civila delgivare med stämningsmannaförordnanden. Dessa administreras i storstadsområdena av särskilda delgivningscentraler som förser de enskilda delgivarna med ärenden. Innan närpolisreformen fungerade det även så här i detta distrikt. Efter reformen lades delgivningsverksamheten ut på de enskilda polisdistrikten. Enligt de intervjuade blev följden en rejäl ökning av Polisens arbetsbörda med delgivningar.

56


5. På vilken nivå utfärdas förordnandena? Alltså vilken polismyndighet, enligt 23 § DL, är det som har den här befogenheten? Är det ni lokalt, i distriktet, eller kanske till och med utifrån delegering av rikspolisstyrelsen, som förordnar de enskilda stämningsmännen? Till att börja med vill vi klargöra var besluten verkligen har tagits. Alltså på vilken nivå inom den Polisiära organisationen som detta förordnande ges. Förhoppningsvis kommer denna fråga lyckas med denna uppgift. Det spelar ingen roll på vilken nivå förordnandet ges eftersom det är inom en och samma myndighet. Här lokalt är det den närmaste chefen till tjänstemannen som utfärdar förordnandet. En polisman får dock detta förordnande i kraft av sin tjänsteställning. 6. Enligt de allmänna råden från Rikspolisstyrelsen bör utformningen på delgivningsverksamheten i distriktet finnas noterad i arbetsordningen eller i en lokal föreskrift. Följer ni detta råd? Är det offentligt? Med denna fråga vill vi utröna om Polisen i distriktet följer de allmänna råd som finns tillgängliga och om inte, varför? Frågan är relevant eftersom det är intressant att se hur de olika distrikten ställer sig till och använder sig av de allmänna råden som utställs på riksnivå. Detta hade de två intervjuade ingen kunskap om. 7. Har stämningsmännen som arbetar i länet fast lön eller jobbar de utifrån ersättning per uppdrag? Med denna fråga vill vi se hur stämningsmannens situation ser ut. I förarbetena har bland annat tagits upp att om ett arbete av detta slag sker på provisionsbasis finns risken att stämningsmannen först tar de lätta delgivningarna för att inbringa lätta pengar och därmed väntar med de mer tidskrävande och svåra delgivningarna. För varje uppdrag som Polisen får tilldelat får de en fastslagen ersättning på 250 kronor, enligt DF 10 d §. Denna summa är dock, enligt de intervjuade, alldeles för låg eftersom de kostnader som det innebär för Polisen att utföra varje enskild delgivning vida överstiger detta belopp. Polismännen som utför delgivningarna arbetar utifrån en fast månadslön som de får utifrån sin anställning som polismän, de får alltså inte del av de 250 kronorna utan dessa går direkt till den aktuella myndigheten.

57


8. Får ni många uppdrag från kronofogden? Utifrån denna frågeställning vill vi utröna hur fördelningen och samarbetet mellan Polisen och Kronofogdemyndigheten ser ut. Vi planerar att ställa samma fråga, men reverserad, till Kronofogdemyndigheten för att kunna bekräfta siffrorna åt båda hållen. Polisen får i snitt ungefär 1 ärende i veckan som avser spikning. 9. Har kronofogden sökt för att få något förordnande från er till deras stämningsmän? Om så är fallet, varför har de inte fått det? (”Till stämningsman bör inte förordnas annan än den som skall utföra delgivningar för polismyndigheten”) (RPSFS 2001:9, p. 3) Frågan är viktig, både på grund av att vi vill höra hur Polisen ser på huruvida Kronofogden skulle kunna ha användning för stämningsmannaförordnandet samt för vilka skäl de framför mot att ett sådant förfarande inte fungerar. För knappt ett år sedan ansökte det aktuella Kronofogdekontoret, hos Polisen, om ett förordnande för stämningsmannabehörighet för sina tre delgivare. De fick dock avslag på sin ansökan. Andra kronofogdekontor har dock beviljats detta, men det finns även de som i likhet med detta kontor fått avslag på sin ansökan. (Se bilaga 4 och 5) 10. Vi har fått uppgift om att delgivarna på Kronofogdekontoret i ert distrikt, internt fått utökade befogenheter som närmar sig stämningsmannabehörigheten. Bland annat har en av de tre delgivarna befogenhet att utföra så kallad spikning. Vet ni någonting om detta? Och om ni vet, hur ser ni på detta? Med frågan ovan vill vi egentligen bara få reda på om Polisen vet om detta förfarande hos Kronofogden samt om de, vid kunskap om förhållandena, har några kommentarer i frågan. De två intervjuade visste inte om att så var fallet men tyckte att det var besynnerligt att en myndighet agerade i gråzonerna av deras behörighet och befogenhet. 11. Är det Polisens uppgift att sköta delgivningar, vad tycker du/ni? Vi vill med denna avslutande fråga, på ett mer allmänt plan, låta Polisen diskutera delgivning som sådan och hur de ser på det faktum att det är dem som administrerar och sköter detta. Denna fråga ställs även utifrån vår egen referensram där vi anser att Polisens resurser mycket väl kanske bättre skulle kunna användas till annan Polisiär verksamhet.

58


Båda intervjuade tyckte att det i många fall (vid till exempel betalningsföreläggande och privaträttsliga tvister, enskild- enskild, enskild- företag) var onödigt att använda sig av polisens resurser och de skulle hellre se att till exempel de enskilda myndigheterna fick större befogenhet att fullfölja sina egna delgivningar. Som det ser ut, och som tidigare nämnts, får inte Polisen neka enskilda ärenden när de väl har inkommit till myndigheten. Kommer till exempel en privatperson in och vill att hans granne skall delges får inte Polisen delegera ut detta ärende på tredje part eller själv vägra utan måste utföra delgivningen (så länge den enskilde betalar).

59


Bilaga 2

Intervju med delgivare vid Kronofogdens kontor Delgivare vid ett av Kronofogdens kontor. 1. Har ni anställda tjänstemän som endast är anställda för att utföra delgivning, s.k. delgivningsmän? Har några av dessa stämningsmannaförordnanden från Polisen? Är någon av dessa exekutiv tjänsteman vid myndigheten? Även om vi vet svaret på dessa frågor vill vi göra framställningen fullständig och inte ta några fakta för givet. Ja, vi har tre anställda som endast arbetar med delgivningsverksamheten. Ingen har stämningsmannaförordnande från Polisen och ingen är exekutiv tjänsteman. 2. Har ni gett era delgivningsmän några utökade befogenheter för att på så sätt effektivisera ert delgivningsarbete? Några centrala beslut? Enligt uppgifter vi har fått bland annat från delgivarna själva på kronofogdekontoret, har delgivningsmännen (åtminstone en av dem) fått utökade befogenheter och vi vill alltså med denna fråga höra hur de beskriver dessa utökade befogenheter. Vidare vill vi utröna om dessa utökade befogenheter har påverkat effektiviteten och på vilken nivå dessa beslut har tagits. Vi vill även utifrån deras beskrivningar få hjälp, när vi senare skall analysera om detta förfarande är legalt, i gråzonen eller inte legalt. Ja, jag har som sagt en utökad befogenhet att utföra spikning. Att jag har fått detta särskilda förordnande beror på ett centralt beslut taget den 2 november 2007 av processägaren. 3. Om ni behöver utföra delgivningar som skall få samma rättsverkningar som en stämningsmannadelgivning (fullt bevis etc.), hur går ni då till väga? Eftersom vi vet att de delgivare som faktiskt arbetar på Kronofogdekontoret inte har befogenhet att utföra stämningsmannadelgivning vill vi självklart få redogjort för oss hur de i dessa fall går till väga. Enligt vår mening är det ytterst besynnerligt att de tjänstemän som de facto arbetar endast med delgivning inte kan utföra alla de olika delgivningsformer som finns att tillgå.

60


Vi utför i praktiken inga stämningsmannadelgivningar utan om den sökande vid en vanlig buddelgivning vägrar att ta emot handlingen noteras detta som ett av de tre besök som behövs för att sedan kunna utföra en spikning. I praktiken går vi runt stämningsmannadelgivningen som form genom detta förfarande. Eftersom ingen av oss delgivare här på detta Kronofogdekontor har förordnandet som stämningsmän så sker all delgivning, även spikningen, utifrån regeln om fri bevisprövning. 4. Hur många delgivningar utför ni ungefär under en vecka? Hur många av dessa är av karaktären stämningsmannadelgivning? Skickar ni dessa till Polisen direkt eller försöker ni lösa delgivningen internt? Denna fråga ställs, utifrån den liknande ställda frågan till Polisen, för att kunna jämföra statistiken och ge oss en grundläggande kunskapsbas om det dagliga delgivningsarbetet. Frågorna av detta slag fungerar även som komplement till den praktiska kunskapsbas vi har byggt upp genom att följa med delgivarna i den dagliga arbetsgången. Eftersom vi hoppar över steget med stämningsmannadelgivning och direkt övergår till spikning som metod blir inga stämningsmannadelgivningar aktuella för till exempel vidarebefordran till Polisen. Vissa av spikningarna skickas dock över till Polisen på grund av säkerhetsaspekten. Detta beslut tas av mig som tjänsteman när jag vet att det kan röra sig om förhållanden vid delgivningen som inte är helt säkra. Detta sker dock sällan, som till exempel kan nämnas att det i år till dags dato endast har blivit fråga om ett fåtal delgivningar som vidarebefordrats till Polisen för verkställighet.

61


Bilaga 3

Intervju med central chef vid Kronofogden 1. Har ni många delgivningsmän som arbetar på era kontor runt om i landet. Är delgivningsarbetet organiserat på ungefär samma sätt på de olika kontoren? Även här är målet att börja intervjun förutsättningslöst och låta den ansvariga själv beskriva de faktiska förhållandena. Vi vill på detta vis inte lägga orden i munnen på den intervjuade. Ett konkret mål med frågan är att få besvarat om de lokala kontoren runt om i landet har fått samma direktiv eller om det även internt finns skillnader mellan de olika kontoren. Delgivningsverksamheten tillhör verksamhetsprocessen summarisk process. Organisationen är indelad i två enheter, Norra respektive Södra delgivningsenheterna. Styrning och ledning av verksamheten sker virtuellt från Uddevalla och Gävle. Teamledarna är placerade på nio orter, som är strategiskt viktiga knytpunkter i delgivningshänseende. För Norra enheten är orterna Umeå, Eskilstuna, Gävle och Stockholm (Tumba och Täby). På Södra enheten är teamledarna placerade i Jönköping, Göteborg, Växjö och Malmö. Delgivarna är vidare spridda på 34 orter för att skapa en så stor geografisk täckning som möjligt. De båda enheterna består av totalt 114 årsarbetskrafter. Hela organisationen arbetar efter en gemensam och rikstäckande arbetsmetod. 2. Hur ser befogenheten ut för delgivningsmännen överlag? Vi har riktat in vår undersökning mot tre kontor, hur ser befogenheten ut där specifikt? Denna fråga kan ses som en följdfråga till den första där den intervjuade får utveckla sitt resonemang kring hur delgivningsverksamheten hos Kronofogdemyndigheten i stort ser ut. För oss är det intressant att höra synpunkter på central nivå om de befogenheter som delgivarna faktiskt har och de befogenheter som de kanske, enligt deras mening, bör ha. Överlag har delgivningsmännen inget särskilt förordnade, utan har de befogenheter som ankommer på statligt anställd tjänsteman, som har att utföra det uppdrag som de är satta till. I stad X och stad Y har 2 tjänstemän fått särskilt förordnande. I stad X och stad Z har 2 tjänstemän fått förordnade för stämningsman av Polisen.

62


3. Ni har ansökt hos Polisen för att era delgivare på ett av kontoren vi har undersökt skall få stämningsmannabehörighet men nekades detta.109 Hur ser du på detta? Gjordes någon överklagan? Med denna fråga vill vi höra hur den intervjuade ser på de beslut som har tagits i frågan och om de gjorde några försök att gå vidare med frågan och få till stånd en ändring av beslutet. Den enskilda polismyndigheten har prövat vår ansökan och fattat ett beslut, som Kronofogdemyndigheten har accepterat och valt att inte överklaga. 4. Har ni ansökt från centralt håll hos Rikspolisstyrelsen för att alla delgivare som arbetar på de olika kontoren skall få stämningsmannabehörighet? Skäl? Beslut? Med denna fråga vill vi få klart för oss hur synen på den interna delgivningsverksamheten på riksnivå är och om de högsta ansvariga tycker att det finns behov för förändring inom organisationen eller om de är nöjda med hur det ser ut i dagsläget. Någon ansökan från centralt håll hos Kronofogdemyndigheten har inte getts in till Rikspolisstyrelsen. 5. Vi har tagit del av de interna direktiv för delgivarna när det gäller spikning som processägaren har utfärdat.110 Anser du att denna nya styrsignal löser problemet med att delgivarna vid vissa kontor inte har fått stämningsmannaförordnandet av Polisen? Med denna fråga vill vi synliggöra det interna direktivet och höra deras syn på vilken effekt denna styrsignal i praktiken har haft. Den utredning som gjorts och som sedan mynnat ut den handläggningsrutin som ni har tagit del av visar på en möjlighet att verkställa beslut om så kallad spikning med hjälp av tjänsteman hos Kronofogdemyndigheten, som särskilt har förordnats. Handläggningsrutinen får den effekt i praktiken att ett ärende, där svaranden undanhåller sig delgivning och myndigheten beslutar om delgivning genom spikning, även kan verkställas av myndighetens särskilt förordnade tjänstemän. De flesta mål delges dock genom att svaranden tar emot föreläggandet och skriver på det kvitto som delgivningsmannen har med sig.

63

109 Ansökan om stämningsmannabehörighet från Kronofogden (2007-06-29, DNR: 805 20845-07/1152) (Bilaga 4), Beslut med anledning av ansökan från Kronofogden att deras delgivare skall få stämningsmannabehörighet. (2007-08-23, DNR: AAA 611-4841/07) (Bilaga 5) 110 Processägaren, Beslut/Handläggningsrutin – Vem får utföra spikning, Dokument ID: DOMO-78KD2M, Datum: 2007-11-02. (Bilaga 6)


6. Har effektiviteten ökat efter att ni gjorde den här förändringen? Frågan kommer förhoppningsvis att klargöra om detta tillvägagångssätt har gett några effektivitetsresultat eller liknande. Effektiviteten i Kronofogdens egen delgivningsorganisation har ökat i takt med att organisationen har byggts upp och fler medarbetare har kommit på plats. Kronofogdemyndigheten anlitar därmed t ex polisens delgivningsorganisation i mycket mindre utsträckning. Det går inte att hänföra effektivitetshöjningen till en enskild orsak, som att de särskilt förordnade tjänstemännen kan verkställa vissa typer av delgivningar fullt ut. 7. Anser ni själva att detta förfarande är helt legitimt eller har det funnits interna motsättningar mot ett förfarande av detta slag? Intressant här är hur de själva ser på problematiken kring frågan. Kronofogdemyndighetens ledning är överens i frågan. Några interna motsättningar i samband med beslutet av handläggningsrutinen har därför inte förevarit.

64


Bilaga 4

Ansökan om stämningsmannabehörighet från Kronofogdemyndigheten till Polisen

65


66


Bilaga 5

Beslut av Polisen med anledning av ansökan från Kronofogdemyndigheten

67


68


69


70


Bilaga 6

Beslut av processägaren vid Kronofogdemyndigheten ifråga om vem som får utföra spikning och tid för spikningsbeslut

71


72

uppsats - c374/fulltext01.pdf · karlstads universitet rättsvetenskap c uppsats förord i och med...

Documents