A.S.K... Nom de plume

Anna-Lena

Inger Cervin

Lisbeth

Åse LarssonHelena

Constance Rosell

Theodora Nygren

2 0 1 4

2x8

Tvågånger

åtta

Antal:

ANTAL Redaktion

är lokaliserad i Göteborg och ger

återkommande ut tidningsnummer

som finns att hämta gratis på

kaféer, museer, bibliotek etc.

Vi tar gärna emot synpunkter,

frågor eller förslag. Skicka ett mail

till antalredaktion@gmail.com

Amanda b

F r ö v e n h o l t

& Mathilda

F r y k b e r g

ANTAL Redaktion

Texterna i denna tidning publiceras

av ANTAL Redaktion. ANTAL

verkar som ett litterärt rum för

vittnande och politiskt talande

röster. Texterna är författade av

enskilda människor utifrån deras

olika erfarenheter av verkligheten.

Redaktionen vill skapa en fristad

från att behöva anta en roll och låta

det skrivna ordet frigöra män-

niskan från samhällets påmålade

förväntningar. Texterna kan på

så vis befria oss från fixering vid

gamla stigmatiserande stämplar.

ANTAL tror på och uppmuntrar

var och ens personliga språk.

Bokstäverna ges fritt spelrum

att leta sig fram över det vita

papperet för att söka sin historia.

Genom varje ny berättelse strävar

ANTAL efter att få verkligheten

att skifta färg. Med dessa litterära

livsberättelser önskar vi utvidga

kunskapen om människan, makten

och meningen. Vi tror att varje ny

berättelse kan ge en djupare insikt

om vad en människa är.

antal:

Två gånger åtta

Anna-Lena

4

Ann

a-Le

na

Grinden!

Jag minns det som igår, vi stod vid grinden, fårull, koskit,

kavlingabrons gnissel har vi upplevt i praktiken. Muren

mot Alvaret, ölandstok och råbockar. Timme efter timme,

solen sken, glass på Rosenkind, bröd från Grönhagen.

Vi bodde i en flygel, 500 meter till havet, utedass och

trägolv, varje sommar, pappa, en kniv i köksgolvet, vad

sa mamma? Minns ej.

5

Ann

a-Le

na

Till Thelma

Jag tappar maskor, många

tappade maskor.

Knyter ihop garn, är färgerna rätt

i ditt liv,

du nya som snart kommer?

Jag tänker tankar om dig

du som går i världen om ett år.

Mitt liv har för många

tappade trådar, maskor

jag ej plockat upp.

Stickat 46 cm, filt randig.

Vem blir du tusensköna?

Blåklintsbarn o

vallmodoft.

Helena

*

Jag som var väldigt djurälskande sökte mig

till en 4H-gård. Där fanns tio hästar, får,

getter och några malätna kaniner. Tuppen gol

på gården med sitt hängande huvud. Både jag

och min väninna Gunilla var förtjusta i ett

sött och vänligt sto. Hon hette Cornelia och

var rar och god och vacker. Vi var ofta och

hälsade på hos Cornelia. Det var en vacker

sommar. Cornelias föl var lika frappant som

sin mamma, med en vit stjärna i pannan.

Himlen var alltid ljusblå den junimånaden.

Fölet stod på ängen tätt intill sin mamma.

Med läpparna nafsade mamman sin lilla

i nacken. Det var en underbar sommar den

gången. Men när hösten kom som var regnig

och våt slukade det grå upp oss alla i ett dis

och plötsligt var Cornelia försvunnen. Hon

fördes till en annan gård i närheten. Där

skulle hon slaktas efter några dagar.

Vi stod vid ett bås och ropade på

Cornelia som genast kom emot oss. Hon såg

på oss med sina vackra kolafärgade ögon.

Sedan började det regna utanför ladan och

vi tittade på Cornelia och vi tittade på regnet

och det kändes så tungt. Vi var så ledsna i våra

sinnen. Jag tittade in i Cornelias ögon, för

första gången såg jag att hon grät. Stora tårar

rullade som en rännil förbi mulen och någon

sa med domens röst: ”Hon ska dö, hon ska till

himlen.” Regnet föll ner bakom ladan, som

stora tunga fotsteg och Cornelia grät. Vi hade

svårt att lämna henne. Men vi lämnade henne

ändå. Följande dag dog hon och jag tänkte

att hon hela tiden hade vetat, att hon vetat

att tiden var kort fram tills hon skulle till

Schavotten. Den dagen regnade det alldeles

fruktansvärt, dagen efter Cornelias död.

7

Hel

ena

8

Hel

ena

*

Jag studerade på en bibelskola i en liten stad

i Finland. Det var en hård skola. I min klass

fanns några pojkar och även en flicka som

hette Hilma. Hon hade himmelsblå ögon, var

rödhårig som Pippi Långstrump och sprallig

och glad som Fröken Sprakfåle. En gång hade

vi engelsk konversation i bibelskolan. Då

tittade hon på mig med sina blå spjuveraktiga

ögon, jag tyckte de glittrade som solen och

jag kände en ilning av dragningskraft från

henne som jag aldrig känt förut. Hon sa att

hon var skytte i horoskopet och jag sa att jag

var vädur. ”Då passar vi bra ihop”, sa Hilma,

”vi är båda av eldens tecken.” Det kändes

som att jag bara ville vara nära henne och

mitt i allt utan att vi hann tänka efter satt

vi en dag på hennes säng hand i hand. Då

knackade föreståndarinnan plötsligt hårt

på dörren och sa: ”Vad gör ni där? Ut från

rummet, gå upp till ditt eget rum Helena!”

Mitt hjärta bultade av rädsla, lika hårt som

dörrknackningarna. Jag tyckte det var konstigt

att föreståndarinnan spionerade på just oss när

de två pojkarna i rummet bredvid både rökte

och drack öl. Dem brydde hon sig inte om, oss

vaktade hon alltid. Det kändes konstigt att

kännas vid en förbjuden kärlek i maggropen,

som att jag skulle svimma.

En dag fick Hilma herrbesök. Det

var Pelle som var jättekär i henne. Jag hade

hört om honom. Han hade också blå ögon,

som akvarium. Men honom hatade jag, jag

var så svartsjuk så jag gick upp i limningarna.

Det var vår och ganska skönt och varmt väder

och vi åkte allesammans iväg för att tälta

nära en strand. Under vår tältsemester drack

vi hemskt mycket öl och var lite bakfulla hela

tiden. En dag gick jag in i Hilma och Pelles

tält och ställde till en scen. Då packade Pelle

ryggsäcken, kröp ut ur tältet och försvann.

Hilma blev sur och tyst som muren. Hon satt

inne i tältet och jag utanför. Jag var också

sur, med baksmälla. Det kändes vidrigt.

Svartsjukan värkte och sved. Jag hade också

bränt mig i solen, huden var som eld. Jag

kände mig förintad och tänkte att jag måste

göra något så att jag får tillbaka Hilma. Men

jag förmådde inte någon försoning och kände

hur jag blev som en isstaty. Så kröp Hilma

långsamt ut genom tältöppningen och tog mig

i handen. Då smälte ishjärtat inom mig. Hon

hade en underlig magnetism i sina rörelser, jag

kände mig verkligen besegrad av kärleksruset,

både yr och galen, en fruktansvärd himmelsk

känsla bara genom beröringen. Det måste ju

vara den stora kärleken. Den stora kärleken

är väldigt skör och öm. Hon sa: ”Jag har en

gåva åt dig” och satte en hundvalp i min

famn. Jag tänkte: Hur ska jag kunna sköta

den? Hon ville att den skulle heta ”Felicia

den lyckliga”. Sen kröp vi in i tältet och

älskade innerligt.

A.S.K... Nom de plume

10 A.S.K... Nom de plume

*

2014… ETT NYTT STEG… OCH SEDAN ETT STEG TILL

24/25 september… återigen.

Början till ett SAMTAL

om det DEMOKRATISKA SAMHÄLLETS MÄNNISKOSYN.

Det demokratiska samhällets grundval består av varje

MÄNNISKA SOM SÅDAN (d.v.s. som faktiskt existerande) och

dess medborgartanke innebär en revolution i relationen

mellan människan och samhället. Plötsligt uppkommer

insikten att människan kan vara jämlik och fri och

därmed bunden och ansvarstagande. Men på ett nytt och

självbestämmande sätt.

Fortfarande återstår de viktiga frågorna att besvara: Vad

innebär detta och hur ska det åstadkommas? Att rösträtten

tillhör människan och inte längre är bunden till något

yttre är en god men otillräcklig början.

Inför milleniumskiftet sammanfattar demokratiutredningen

år 2000 den människosyn, som vuxit fram som det etiska

fundamentet för den demokratiska samhällsidén. Man

uttrycker den såhär:

Varje människa har

– lika värde: varje människa har samma värde som alla

andra.

– ett unikt värde: varje människa är oersättlig som

person = inte utbytbar.

– ett egenvärde: ingen är någonsin enbart ett medel för

någon annan eller något annat.

För mig råder ingen tvekan om att dessa värden uttrycker

och sammanfattar en markering till skydd för livet, och

en markering mot sådana idéer, som ytterst syftar till att

återigen helt och hållet reducera människan till deltagare

i ett maktspel av ”övermänniskor” mot ”undermänniskor”.

Denna världsbild som hela tiden återkommer, som SAMMA

FENOMEN men alltid inlindat i NYA OCH OLIKA UTTRYCKSFORMER.

11 A.S.K... Nom de plume

*

Vad säger Sveriges Riksdag i denna fråga?

ALLTSÅ: Regeringsformen 1 kap. Statsskickets grunder.

1§. All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning

och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom

ett representativt och parlamentariskt statsskick och

genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

+

Lyft från platsen i 2§, som jag har gjort tom:

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda människans

frihet och värdighet.

= juriDik + etik förenas.

2§ […]

TOMT, ty innehållet finns ovan = ”Den offentliga…”

Sen fortsätter:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella

välfärd [ = förhandlingsbart…] ska [OBS!]

nej, jag vet det! Jag vet att det inte ser ut så i lagboken!

Men så bör det se ut – ur den demokratiska rättsstatens nerifrån-

perspektiv. Ty demokratins grundförutsättning kan aldrig redu-

ceras till förhandlingsbara ”målsättnings-stadganden”, vilket

innehållet i 2§ anses innebära.

Med denna början försöker jag hitta fram till innehållet i

demokratins frihetsbegrepp AUTONOMI. Det betyder ”att både

följa och välja”. Man väljer att följa regler, som man delta-

git i att bestämma med sina egna val. Man blir då beroende på

så sätt att man kan styra sig själv med stöd av både förnuft

och samvete. Därmed når man självrespekt och skapar sin egen

värdighet som grund för en större gemenskap.

Någonstans måste man börja – sedan får man återkomma.

(OBS! ”ska” saknas)

(OBS! utsägs, innebörd: ”tvingande”)

Inger Cervin

13

Ing

er C

ervi

n

Misshandel med ord

Sitter tyst

å runt min ringa person e det ståhej, rabalder.

Ord

ord

sladder å fladderord

som eldslågor

fladdrande

slickande

ondsinta. Äckliga tungors långa fladder.

Det blev tyst.

Orden dog

i brist på näring.

14

Inge

r C

ervi

n

Hallå världen, SOS!

Hallå världen, SOS!

Jag e en av de länder

där krigets fasor händer.

Makthavare möts upp i stora palats

med kristallkronor å dignande bord.

Sällskapligt äter de delikata rätter,

dricker dyrbart vin å champagne.

Efteråt e alla belåtna.

Ja, lite kaffe å tårta på det hela… Så där.

Å nu kan freden påbörjas, diskuteras…

Alltmedan dödspatruller över de mina marscheras.

Hallå världen… Anropar SOS…

Jag förblöder…

Har mist tusentals systrar och bröder.

Du världen ser på TV,

läser i media i fredens ombonade hem,

fredens värld,

du ser och hör vad som händer.

Hör dödsropen skalla.

Familjer skingras som höstlöven för vinden.

Bombregn efter bombregn faller utan pardon över mig.

Giftgaser sprids i lönndomens sköte,

likt dödens smygande skuggor.

Där ligger de mina,

frågande,

i dödskramp å krälar.

Mitt land och de mina e utlämnade till girighetens överhet.

Jag å de mina e deras trälar.

Hallå världen!

Har du glömt mig…

Hallå världen… Hjälp!

Var e ni som talar er varma om fred å likaberättigande,

demokrati,

å alla människor e värdefulla?

Hallå världen… Vart tog du vägen… Hjääälp…

Constance Rosell

16

C

onst

ance

Ros

ell

*

Hösten 1969 fick jag min första kontakt med

psykiatrin. Dessförinnan hade jag börjat fundera

på vad ondska är, om Gud och djävulen är det-

samma. Jag tänkte på teodicéproblemet. Hur kan

Gud vara god då det finns så mycket ondska i

världen? Det är ett problem som människor i alla

tider har funderat över. Jag var mycket bibelkunnig,

hade gått i kyrkan så gott som varenda söndag,

alltsedan jag var fem år. Under denna tid bodde

jag i Helsingborg hos mormor och morfar som

båda var mycket gudfruktiga. Jag lägger betoning-

en på fruktan. Mormor läste många berättelser ur

Gamla Testamentet. Till exempel den om Noaks

ark där hela jorden skulle dränkas. Gud var ond

på människorna för att de var så syndfulla. Vad var

synd? Frågade jag mig själv. Noak och hans hustru

var gudfrukiga. Gud lät Noak bygga en ark. Noak

fick också i uppdrag att föra med sig två exemplar

av varje art på sin resa. Arken var tjugofem meter

bred och mycket lång. Det regnade i fyrtio dagar.

Andra berättelser handlar om Daniel i Lejongropen

och Jona som gömde sig för Gud i valfiskens buk.

Mormor läste också om Job som anklagade Gud.

Det finns också en berättelse i Gamla Testamentet

som handlar om Simson och Delila. Simson hade

långt vackert hår, hans kraft satt i håret. Delila

klippte sedan av honom håret och han förlorade

all sin kraft. Dessa berättelser berörde mig djupt.

Även Nya Testamentet gjorde starkt intryck på

mig. På långfredagen fick jag en fruktansvärd ång-

est av allt som hände i samband med Jesu kors-

fästelse, som till exempel när Petrus förnekade

Jesus tre gånger innan tuppen hade golt. Eller när

Jesus törstade och fick ättika att dricka. En annan

bidragande orsak till min oro var att min styv-

syster bodde i en pytteliten lägenhet tillsammans

med sin dåvarande pojkvän Ove. Ove var förföljd

av grannarna som försökte få värden att vräka

dem. Under kvällen hade jag dessutom läst i en

tidning att den franske skådespelaren Alain Delon

förmodligen hade mördat sin livvakt. På natten

kunde jag inte sova. Det var först klockan fyra på

morgonen som jag tillslut somnade. Jag började

drömma att jag var ensam i världen, att allt var en

illusion, att Gud skulle straffa mig eftersom han

var ond. När jag vaknade på morgonen begav jag

mig till läkaren. Jag berättade vad som hade hänt.

Läkaren gav mig tabletter på 100 milligram Nozi-

nan. Han sa åt mig att jag var tvungen att ta dessa.

Han trodde att jag hade fått en psykos.

*

Det var fredag. Jag skulle få komma in på en vård-

avdelning för studenter efter helgen. Läkaren hade

också gett mig Nozinan på 5 milligram som jag

skulle ta på dagen om jag blev orolig och om det

inte hjälpte skulle jag bege mig till mentalsjukhu-

set Ulleråker. Jag tog tabletterna och lade mig att

vila. På kvällen ringde det på dörren. Jag öppnade,

det var Ingrid som stod utanför. Ingrid spelade

Cassandra, sierskan i pjäsen Trojanskorna. Ingrid

sa att jag såg drogad ut och jag berättade vad

som hade hänt. Jag fick sedan en fruktansvärd

hjärtklappning och bad Ingrid ringa efter en taxi.

Jag åkte till Akademiska sjukhuset. Ingrid följde

med i taxin. När jag klev ur började hjärtat slå

ännu snabbare. På akutavdelningen fick jag gå före

alla andra i kön. Jag fick komma in på ett rum.

För att lindra min hjärtklappning bad jag Ingrid

berätta om sin fiolspelning och det lugnade mig

en smula. Därefter fick jag åka till Ulleråker. Där

fick jag en sängplats. Doserna Nozinan ökades

och jag somnade. På morgonen vaknade jag och

var fruktansvärt trött. Det var inte tillåtet att ligga

på sängen och vila. Istället fick jag hasa mig fram

i korridoren. I detta tillstånd fick jag träffa några

läkarkandidater. Jag försökte berätta vad som hade

hänt, om mina religiösa funderingar. På eftermid-

dagen fick jag träffa en psykiater, Bobbo Franke

hette han. Han gav mig diagnosen Manodepres-

siv (bipolär som det kallas nuförtiden) och jag

fick Litium som var ett slags universalmedel som

man skulle få ta hela livet. Dessutom skulle jag ta

blodprover varje månad. Litium var skadligt för

njurarna. På avdelningen fick vi laga maten själva

17

C

onst

ance

Ros

ell

tillsammans med vårdarna. Jag skulle få gå på

terapin. De bestämde att jag skulle väva, men

istället gick jag ut i den stora parken för att

plocka grenar och paradisäpplen. Sedan gick jag

upp till terapin i målarsalen som låg på tredje

våningen. Där kom jag att göra ett kollage som

skulle föreställa paradiset. Detta paradis vaktades

av fyra nakenbilder på Birgitte Bardot som jag

hade klippt ut ur tidningen Playboy.

En dag skulle vårdarna ta ut mig på

en promenad. Jag hade alldeles för tunna kläder

och jag fick nackspärr som inte släppte förrän jag

hade ringt min bror Martin i Göteborg. Nästa dag

kom han och hälsade på mig. Han pratade med

min läkare som sänkte doserna Nozinan. Efter tre

veckor blev jag utskriven. Under dessa tre veckor

fick jag permission och kunde spela med i Trojan-

skorna. Sista föreställningen av denna pjäs sågs

av den blivande författaren Torbjörn Säfve. Han

erbjöd mig en roll i sin kommande föreställning

Kvinnorna från Shanghai av Tore Zetterholm. Jag

skulle spela den fjortonde kvinnan som hade den

längsta monologen, på två A4-sidor. Huvudperso-

nen Tom som var amerikan spelades av en vän till

Torbjörn Säfve. Torbjörn hade vid denna tid gått

ut filminstitutet. Vi repeterade om och om igen en

karatescen. Vi kvinnor var klädda i blå uniformer

försedda med Mao Tse-tung märken. Som förbe-

redelse fick vi också läsa Maos lilla röda. Till pre-

miären kom Tore Zetterholm med hustru. Pjäsen

fick fin kritik, i synnerhet den skådespelare som

spelade Tom. När Kvinnorna från Shanghai spelats

färdigt drabbades jag av en djup depression. Mina

spanskstudier blev eftersatta. Jag minns att jag

blev liggande på min säng hela dagarna. Den enda

ljuspunkten var ett återkommande radioprogram:

Det ska va gamla låtar, såna som spelades förr.

Åse Larsson

*

Jag minns de obevakade ryck-

ningar jag tidigare hade då jag till

exempel sa något ofördelaktigt,

då jag stod på banken och ryckte

till så kraftigt att jag nästan hop-

pade över bankdisken, eller då

jag ibland slog till passagerare på

spårvagnen eller bussen. Det var

inte alltid så roligt. Men så fick

jag en dag möjligheten att vistas

en vecka på ett hälsohem i Polen.

Hemmet låg inte långt från en

lång havsstrand. Varje kväll till-

bringade jag cirka trettio minuter

med att gå längst stranden och

andas in havsluften. Kvällarna var

mörka men lystes upp av de stora

vita gässen som gick bredvid mig.

Gässen var större än svenska sva-

nar och gjorde promenaden både

lättare och roligare. Jag tyckte

också det var trevligt att försöka

tala lite med dem, det gav vistelsen

en viss charm. Denna inandning

av havsluft gjorde att en stor del

av ryckningarna försvann.

19

Åse

Lar

sson

Jag tror att vi har mycket att hämta från naturen, att vi kan

leva av den och på så vis må mycket bättre. Vi fick ju jorden

för att ta oss an den, odla, skörda och bygga upp den, leva

med, av och i den för att se vad den kan ge oss. Det gäller

att lyssna på kroppen, känna efter vad den vill ha. Jag tror

att det i längden skulle kunna förebygga sjukdomar. Visst

är det fint att sjukvården finns, duktiga kirurger, sjukgym-

naster m.m. Men jag upplever det som att läkare ofta bara

skriver ut recept istället för att ta sig tid att tala med pa-

tienten om problemen. Läkaren borde istället lyssna på de

drömmar som uppkommer i tillstånd av psykisk sjukdom

och inte hindra dessa drömmar med sprutor och tabletter

så de dör. Människan riskerar då att bli en diagnos.

Jag har själv femtio års erfarenhet av kontakt

med sjukvården. Har ej oroat mig för min diagnos epilepsi,

mycket mer för mina koncentrations- och lässvårigheter.

Jag har talat med läkare om detta handikapp ofta och velat

jobba med att förbättra det. Jag har velat veta vad det finns

för möjligheter och alternativ men läkarna har då sagt sig

vara tacksamma för att de epileptiska anfallen ej varit så

starka och detta har endast resulterat i receptutskrivning.

Jag tycker att det är viktigt att läkare lyssnar på sina

patienter och hjälper var och en med det som hon eller han

mår dåligt av. Det är viktigt att förebygga, inte vänta tills

något händer. Under de femtio år jag haft kontakt med

läkare har jag inte haft ett enda besök jag varit nöjd med.

Mycket mer tillfredsställande

var de kontakter jag hade med

psykolog Sigfrid Alander som jag

själv ordnade under två år. Han

kom hem till mig en timma varje

onsdag kväll klockan 18–19 och

vi satt och pratade tillsammans

i mitt vardagsrum. Han kom med

bussen som stannade utanför mitt

vardagsrumsfönster klockan

17:50. Varje onsdag stod jag vid

fönstret och tittade efter honom.

Det visade sig att han kom varje

gång och det kändes att han ställde

upp för mig. Det gav mig ett själv-

förtroende att vi träffades så under

två år. Våra träffar fick mig att

våga sluta på min arbetsplats på

Göteborgs-Posten där jag tillbringat

femton år av mitt liv. Kontakten

med Sigfrid Alander fick mig också

att börja studera på Wendelsberg

folkhögskola där jag tog studenten

efter två år. Håret blev väldigt krul-

ligt, jag kunde ej dra en kam genom

det på sex månader. En hårvårds-

salong sa att förändringarna i livet

satte sig i håret.

20

Åse

Lar

sson

Första kärleken

Än idag kan jag ibland tänka på min första

kärlek. Den upplevde jag sommaren 1968,

en junikväll på ön Tjörns sommardansställe

i Fagerfjäll. Det var i början av juni och till

Tjörn hade jag tagit mig tillsammans med mor

och far och mina två systrar. På Tjörn hade far

och mor en sommarstuga där jag tillbringade

mina sommarlov. Dansstället i Fagerfjäll var

gammaldags och byggt i trä. Det höll endast

öppet under vår- och sommarmånaderna.

Lillsyrran och jag hade tagit oss dit med fars

hjälp i familjens bil. Där fanns en levande

orkester som spelade på dansbanan. Det var

en fin sommarkväll. Dansbanan var en antik

träbyggnad som inte finns kvar idag. Där

spelades inte enbart gammaldansmusik utan

även svensktopplåtar. Det är ju trevligt med

varierande musik. Själv satte jag nästan i hal-

sen när jag blev uppbjuden för första gången

i mitt liv. En man lade sin hand på min axel,

jag vände mig om och tittade rätt in i hans två

bruna ögon. Hans klädsel var lik den engelska

flottans uniformer, det var inte många som

hade en sådan uniform. Han kom från Kungs-

backa och denna sommar tillbringade han på

Tjörns seglarläger. Det blev mer än en dans

och även kvällens sista dans blev vår. Det

var ju trevligt att jag, då far kom för att köra

hem mig och syrran, kunde visa upp en liten

papperslapp med telefonnumret jag fått av

denne man, Anders Herder. Att också kunna

förmedla att klädseln varken var slips eller

t-shirt, varken flott eller enkel, utan istället

uniform, gjorde mig stolt.

Ytterligare tre somrar tillbringades

utanför Kungsbacka, i Hanhals. Där bodde

Anders i sin familjs sommarstuga och där

tillbringade jag vårhelgerna med att slipa och

skrapa hans fina träsegelbåt i Kostermodell.

Att sedan vara med om att sjösätta den och

segla runt i Bohuslän var trevligt. Segla när

det regnar är också en upplevelse. Vid denna

tid, på 60-talet, såg båtarna inte ut som idag

och när vi seglade runt öarna övernattade vi

varken på hotell eller vandrarhem utan i båten.

Än idag kan jag tänka på de trevliga kvällar

vi tillbringade i båten. Att få sitta där och äta

nygrillad korv med bröd och annan after work

mat. Att få ta till sig månens ljussken från en

stjärnklar himmel, för att sedan lägga huvu-

det på en dunkudde, krypa ner i en sovsäck

och titta in i ett par bruna ögon för att få dem

att tala. Att efter några timmars sömn vakna,

stiga upp, ta sig ut till förhytten och mötas av

en soluppgång. Att nakna gå hand i hand för

att ta dagens första dopp. Att sedan lägga sig

på en bergshäll och låta solen torka kroppen.

Att äta en frukost och sedan starta dagens

seglingar.

Jag har hört att det är nyttigt att

vistas i naturen och andas havsluft. Det ger

en kraft som är bra att ha med sig när du

lägger dig ner för att sova och förvalta luften.

Har du då dessutom plockat med dig sju olika

sorters sommarblommor att lägga under kud-

den får du drömma om din första kärlek och

mannen med de grå tinningarnas charm.

Somrarna tillbringade vi ofta i båten

och i vattnet. Men under hösten och vintern

hände det att jag och Anders gick till Stads-

teatern och Studion på Götaplatsen. I slutet av

60-talet erbjöd Stadsteatern sina besökare att

köpa ett teaterkort för tolv kronor. Då var de

tre första besöken betalda och sedan kostade

varje besök tolv kronor. Detta gladde Anders

och mig. Det var både trevligt och intressant

att få se en teaterpjäs. Lite mer kulturell

kände jag mig nog efter våra teaterbesök.

Ibland hände det också att vi fick möjlighet

att prata med skådespelarna efter pjäsen.

Trevligt att få lite visshet om miljön bakom

ridån. Efter pjäsen tog Anders och jag en

promenad ner längs Avenyn, ibland gick vi

till restaurang Kometen där vi åt god mat

och diskuterade pjäsen. Då och då tog vi oss

också till restaurang Gamleport på Kungs-

portsplatsen. Vi gick upp till Gamleports

tredje våning, där fick vi sedan sitta i en

trevlig engelsk antikmöbelmiljö med levande

ljus och kristallkronor. I denna miljö fick vi

ytterligare en möjlighet att diskutera pjäsen.

Sedan tog Anders bussen hem till Kungs-

backa och själv tog jag femmans spårvagn

till Hisingen.

Lisbeth

Ensamhet

Kan vara en dag på stranden, en

solig vinterdag, snön ligger vit på

stenar och snäckor, luften är kall.

Träden har inga blad, inget liv, men

ibland kan det vara bra att ensam

gå och tänka, för vår kropp och för

själen, vandra i naturen, andas in

den friska luften. Långt bort från

stressens avgaser, dricka en varm

kopp choklad, äta en smörgås med

ost och marmelad och bara må bra.

En promenad längs stranden.

22

L

isbe

th

Luften

En morgon stod jag och väntade på

bussen. Solen sken, jag slöt mina

ögon och kände en värme genom

hela min kropp och jag blev lycklig.

En fågel sjöng genom mina öron,

genom hela min kropp, tralla tralla,

det var så vackert. Värmen i min

kropp fanns kvar hela dagen och

kvällen. Sen gick jag och la mig och

somnade gott.

23

L

isbe

th

Theodora Nygren

25

Theo

dora

Nyg

ren

*

Jag kände hur det pulserade i min högra arm. Kroppen var som bortdomnad. Jag kunde inte röra mig men kände hur blodet pumpade genom kroppen. I den högra armens armveck upplevde jag ett tryck och någonting kallt. Det gjorde inte ont men det främmande föremålet i min arm kändes obehagligt. Det surrade i huvudet. Något kallt och klist-rigt satt fast som i punkter över hela min bröstkorg och på revbe-nen. Jag undrade vart jag hade hamnat. Inte var det himlen i alla fall och helvetet hade nog varit helt annorlunda. Kanske befann jag mig i ett mellanläge, ett mel-lanland, ett något, där jag skulle invänta antingen min räddning eller mitt fortsatta lidande. Kan-ske höll Gud och Djävulen just nu på att, om inte utkämpa en strid, så i alla fall, föra en dialog om mitt fortsatta öde. Vart var jag? Jag kunde inte se någonting eftersom jag inte kunde öppna

ögonen. Jag såg bara ett grum-ligt flimmer av ljus och mörker innanför mina ögonlock. Jag kände även en slags molande värk i min vänstra underarm. Vad hade hänt? Jag låg ner. Någon form av mjukt täcke täckte min kropp upp till axlarna. Jag kände en behaglig värme och ett lugn. Kudden under mitt tunga huvud var mjuk som dunbolster. Jag svävade i en tystnad som enbart avbröts av ett regelbundet blip-pande. ”Stabil hjärtfrekvens. Byte av blodpåse till transfusio-nen om tio minuter.” Någon talade. En mans- röst, nej två. Den andra rösten hummade bara. Antagligen till svar på den förstes uttalande. Vad? Var jag på ett sjukhus? NEEEEJ! Det kan inte vara möj-ligt. Från att ha svävat som i en vattenfylld bassäng med någotvarmare temperatur än vanlig kroppsvärme, rycktes jag upp ur mitt bedövade tillstånd och kände en våg av panik genom kroppen. Jag vaknade blixt-snabbt upp till klarvakenhet och kunde öppna ögonen på två sek-under. Jag såg vita väggar och en droppställning med en påse blod. Blodet strömmade genom en slang och en kanyl rakt in i min högerarm. Någonstans ifrån fick min kropp oanade krafter.

Jag satte mig upp och ut från min mun steg ett vrål som till och med jag själv blev chockad över. Sjuksköterskan tvärstan-nade mitt emot mig med en ny blodpåse. Han stod i en ställning som avslöjade att han just var på väg att byta ut den gamla tomma blodpåsen mot den nya. Sjuksköterskan såg lika chockad ut som jag kände mig. Hans mun var vidöppen och långsamt kom jag till sans. ”Nej”, viskade jag med ynklig röst och kände hur ångest-klumpen i bröstet exploderade in i en katastrofal gråt. Ordet ”nej” var det enda som kom över mina läppar. ”Vad då nej?” frågade sköterskan till slut. ”Varför?” frågade jag.

”Varför lever jag? Varför kunde jag inte fått dö?” Tårarna strömmade nedför mina kinder och jag var andfådd av min störtande gråt. Det var som om hela jag först hade imploderat och sedan exploderat och ut kom all undanträngd och innesluten för- tvivlan, hopplöshet och ilska blandat med sorg och gråt och ångest. Det var som om jag kunde se hela rummet och dess inventarier skaka men det var jag som skakade. In kom en lite yngre sjuksköterska och fattade tag om min ena hand.

26

Theo

dora

Nyg

ren

”Men lilla gumman”, utbrast hon och kramade sedan min höger-hand med sina båda händer. Hon såg mig i ögonen, det var som om hon såg rakt in i min sargade själ. Jag ville ju inte leva. ”Inte denna gången också”, viskade jag mellan gråt-attackerna. ”Jag ville ju dö. Jag orkar ju inte leva längre. Varför kan ni inte bara låta mig få dö? Inte denna gången också. Varför räddar ni livet på mig gång på gång på gång, när jag inte vill, inte orkar längre? Jag förstår inte. Förstår ni inte? Ni kan inte rädda mig. Det är för sent. Det finns inget i detta livet för mig. Jag är redan förstörd. Jag är för trasig. Jag orkar verkligen inte längre och nu har ni gjort det igen. Ingen kan rädda mig. Jag kommer att få ett slut på det här. Jag vill ha ett slut på allt detta helvete. Jag vill ju göra slut på mitt liv. Jag har ingen livsvilja längre. Jag kan inte leva längre. Livet här är inte till för mig. Det har aldrig varit det. Vad är det ni inte förstår?” Jag blundade och lät gråten tysta mina ord. ”Vi vill hjälpa dig. Och den här gången var det riktigt nära att vi inte fick igång dig igen”, sa sköterskan. ”Det finns hjälp att få. Jag lovar. Vi ska hjälpa dig. Du mår inte bra just

nu, men det kommer att bli bättre. Jag lovar dig. Du måste kämpa. Du är ännu så ung. Du har hela livet framför dig. Du ska inte dö nu. Du ska leva, gumman. Livet är fullt av möjligheter. Du har inte ens levt halva ditt liv ännu. Se på mig. Jag är lite äldre än du men jag lever och det ska du också göra. Döden kommer förr eller senare ändå, man ska inte skynda på den. Döden kom-mer då man är redo för att dö, när man har levt hela sitt liv och upplevt allt underbart som man kan göra och din tid har definitivt inte kommit än. Du har bara inte hittat rätt än. Du har haft det job-bigt, vi vet det, men det är ingen anledning till att göra slut på alltihop. Då finns det ingenting sedan. Man har bara ett liv och det ska man vara rädd om. Vi vet att du har upplevt hemska saker, något ingen ska behöva vara med om, men det är ingen anledning till att göra slut på sitt liv, Siri. Det finns hjälp att få, men det tar tid och det är en lång process. Det är heller inte smärtfritt, det är du som måste göra jobbet, men med hjälp av oss. Förstår du inte att vi är här för att hjälpa dig, Siri?” Hon tittade på den andre sköterskan och sa något till honom.

Jag lyssnade inte längre. De hade ju inte fattat någonting. Den rap- pakaljan hade kunnat komma från vem som helst, men de förstod verkligen inte. Jag hade fått nog. En tredje sjuksköterska kom in och gav mig ett vitt piller. ”Ta den här, Siri. Det är 10 milligram Stesolid. Det gör dig lite lugnare, så får du vila lite och så kan vi prata vidare sedan, men nu behöver du vila. Och du måste ta emot blodtransfusionen för ditt tillstånd har varit kritiskt under ett dygn nu. Och det var en hel del tabletter du tog, eller hur? Du hade verkligen tur den här gången också. Du måste ha skyddsänglar eller något. Efter allt som står i dina journaler är det ett under att du lever och att du är vid medvetande. Det var det redan efter första gången vi fick in dig och det är några år sedan nu. Man har inte hur stark fysik som helst, ingen har det och med tanke på hur ofta vi får hämta upp dig börjar vi undra hur din kropp orkar, hur ditt DNA ser ut egentligen, men ingen är en supermänniska och vi har bara ett liv. Är du törstig? Vill du ha vatten eller kaffe eller saft eller något?”

Jag förstod och hörde vad de sa men jag hade för länge sedan slutat lyssna. Jag ville verkligen inte längre. Jag sjönk tillbaka ner i den mjuka sängen. Nu frös jag. Tårarna hade blött ner hela mitt ansikte och mitt trassliga hår. Jag såg att jag låg i en vit sjukhusskjorta. Jag kände lukten av desinfektionsmedel och allt såg med ens väldigt kalt och ste-rilt ut. Jag ville inte vara här. Jag ville vara någon helt annanstans. Absolut inte på ett sjukhus, inte igen. Det måste få ett slut. Jag kände plötsligt hur trött jag var och hur den lugnande medicinen långsamt tog över och omslöt mig i en dimma. Min kropp kän-des tung och jag blev dåsig i hu-vudet. Mitt medvetande saktades ned. Jag ville till min farmor. Min mamma-farmor. Min farmor som varit som en mamma för mig när min riktiga mamma inte räckt till. Min mamma hade bara levt för sig, sitt liv och sina behov, gjort det hon hade haft lust med och haft behov av, styrd av sina sjuka impulser och fantasier. Men jag hade åtminstone haft en farmor, en riktig farmor och en riktig far-far. Jag saknade min farmor. Det smärtade i hjärtat, som om någon stack in sylvassa nålar i mig.

*

Min farmor arbetade halvtid på pastorsexpeditionen i kyrkan. Vi bru- kade gå på gudstjänsterna lite då och då. Det var stilla, lugnt och mäktigt. Kören sjöng så vackert och orgelmusiken lät som musik från himlen. Prästen var stor men snäll. Jag döptes i den kyrkan. Dopfunten i sten stod som en påminnelse vid sidan av det mäktiga altaret. Fönst-ren i mosaik kunde man titta på i evigheter och ljuset som flödade genom dem ändrades med vädret. Predikstolen en halvtrappa upp till höger om altaret var som en plats för Gud. Det var där prästen stod och talade om livet och om vad som stod i Bibeln. Psalmböckernas pärmar var röda och bänkarna vi satt i var av mörkt snidat trä. Kyrko-gången var täckt av en lång djupröd matta. Röd som blod. Rött som blod. Färgen var exakt densamma som blodet som vällde ur min vänstra handled när jag första gången skar mig i hand-leden, upp över underarmen, med ett rakblad som jag pillat loss ur en ny och ren engångsrakhyvel. Det var som att skära upp en böld, men ur min arm kom inget var. Det kom blod. Det gjorde inte ont. Jag satt på huk i badrummet, lutad mot väggen med vänsterarmen vilandes på mina knän. När jeansen färgades rödsvarta och blodet på golvet mer liknade en damm än en pöl blev min syn suddig. Innan allt blev svart hann jag tänka: nu är det över. Äntligen kommer jag att få frid och lugn och ro.

27

Theo

dora

Nyg

ren

ANTAL

Redaktion

Redaktörer:

Amanda Frövenholt

& Mathilda Frykberg

Grafisk formgivare:

Sofia Djerf

Textförfattare:

Anna-Lena, Helena,

A.S.K... Nom de Plume,

Inger Cervin,

Constance Rosell,

Åse Larsson, Lisbeth

& Theodora Nygren

Denna upplaga är

producerad med stöd av

Göteborgs Konsthall

& V–TAB

Tryck: V–TAB

Upplaga: 3000 ex

©Göteborg 2014

an

ta

lr

ed

ak

ti

on

.c

om