Praktik & Teori 01:2009 En tidskrift från Malmö högskola

Forsknin g

B i ldnin g

UTB i ldnin g

Fördomarna • Isoleringen Barnens berättelser • Förfallet Forskarnas svåra balansgång

Tema RosengåRd

1

TEM

A r

os

Eng

år

d

Redaktör: evelina mildner Lindén

I redaktionen: Per m eriksson

ansvarig utgivare: maud Larsen

Layout: Cajsa Fredlund, Fikon Design aB

Omslag: Hani Ibrahim fotograferad av Leif Johansson

Flora Cusi har tagit bylinebilder på aje Carlbom,

Sara Johnsdotter, Carina Listerborn, Pernilla Ouis,

margareta Popoola, Per-markku Ristilammi och

magnus Sjöholm

Övriga bilder, om ej annat anges: Leif Johansson

Tryck: Printing

Praktik&Teori ges ut av malmö högskola

www.mah.se/p&t

Kontakta gärna redaktör evelina mildner Lindén,040-665 70 86, 070-481 91 21, evelina.linden@mah.se

1

inn

EHå

ll

3

10

21

26

32

38

46

49

54

60

67

LeDaRe därför gör vi ett helt nummer om Rosengård

Tema ROSeNGÅRDHela världen har någon släkting på RosengårdMagnus Sjöholm besöker platsen som är ett av Malmös starkaste varumärken.

nyckeln till att bryta isoleringen är jobbMagnus Sjöholm intervjuar Klas Andersson som har hundra länder och femtio språk i den stadsdel som är hans arbetsplats.

Vi bytte en stigmatisering mot en annanPer-Markku Ristilammi flyttade in i det nybyggda Rosengård som elvaåring. Drygt två decennier senare skrev han en doktorsavhandling om stadsdelen.

när rapporteringen blir en självuppfyllande profetiaMargareta Popoola om den svåra balansgången för forskningen: att bidra till förbättringar istället för ett värre rykte.

Barnen i Rosengård berättar vidunderliga och vedervärdiga sakerPernilla Ouis efterlyser föreningssveriges engagemang i Rosengård och dess ungdomar.

Kvinnors erfarenheter måste bli mer synligaCarina Listerborn forskar i vad som kan göra kvinnor mer delaktiga när man bygger ett samhälle.

det går inte att prata om muslimer som en gruppEvelina Mildner Lindén möter islamologen Jonas Otterbeck.

Bostäderna möglar – och det har pågått alldeles för längeMargareta Popoola skriver om hur spelreglerna på bostadsmarknaden kan skapa smuts och förfall.

”Vad skönt att någon flyttar hit och verkligen bor här innan det skrivs”Sara Johnsdotter och Aje Carlbom forskade och bodde tre år i Rosengård i slutet av nittiotalet. Här är deras historia.

PORTRÄTTeT Han letar efter nycklarna till den toleranta statenEvelina Mildner Lindén träffar Christian Fernández och pratar välvillig diskri-minering – en outforskad sort.

lEd

Ar

E

2

3

lEd

Ar

E

Vad vi än skriver om Rosengård kommer detatt kunna tolkas både som om vi svartmålar eller skönmålar. Det har andra konstaterat före mig. Sedan de allra första skildringarna av Rosen-gård har det snart gått fyrtio år. Mycket har skett, på samma gång som mycket stått still.

Sirener och larmrapporter har avlöst varandra. Kackerlackorna har blivit riksbekanta. Kravaller och attacker mot utryckningsfordon likaså. Trångboddheten bara ökar. Ingen vill tvångsförvalta de slitna hyreshusen. Ungdomar slutar grundskolan utan de betyg som kan ge dem inträde till gymnasiet.

Samtidigt: det tar inte mer än tjugofem minuter att cykla från Malmö centralstation till Rosengård på en gammal rostig treväxlad cykel. Hur mycket ”den-andre-fiering” som gemene bostadsrättsinnehavare med aka-demisk examen än projicerar på Rosengård, är Rosengård en del av staden Malmö, en del av Sverige.

Det här är ingen solskenshistoria. Rosengård, byggt i miljonprogram-mets namn, fyrtioårskrisar. Det angår alla. Etnologen Per-Markku Risti-lammi, en av de forskare som skriver om Rosengård i detta temanummer av Praktik&Teori, beskriver denna kris som ett resultat av modernitetens fantomsmärtor.

Och med tanke på alla de faktorer som samspelar i stadsdelen, är det överraskande att inte de sociala problemen är ännu värre, menar human-ekologen Pernilla Ouis.

Precis som Rosengård är också högskolan en del av staden Malmö. Av våra forskare sysslar minst trettio med frågor som rör Rosengård. Därför ägnar vi årets första nummer åt stadsdelen Rosengård – stället där hela världen har någon släkting, som stadsdelsvärden Retha Al-Siagi säger i Magnus Sjöholms reportage.

Varsågoda: det här vårt bidrag till en debatt som vi vill se fler nyanser i.

Evelina Mildner Lindén, redaktör

4

Den store Ibrahimovic har fått sina fotavtryck förevigade vid ingången till fotbollsplanen Zlatan Court vid Cronmans väg.

TEM

A r

os

Eng

år

d

5

TEM

A r

os

Eng

år

d

6

musikern Behrang miri, omgiven av unga och ännu yngre fans. Det tar tid för honom att förflytta sig i Rosengård: alla vill hälsa, prata – och vara med på bild.

TEM

A r

os

Eng

år

d

7

TEM

A r

os

Eng

år

d

8

Pingis på Somalilandsföreningens fri-tids är en av favoritsysselsättningarna. ett sextiotal barn samsas om kvadrat-meterna – en korridor för flickor, och en för pojkar.

TEM

A r

os

Eng

år

d

9

TEM

A r

os

Eng

år

d

10

– Ska vi ha möte räcker det med att vi berättar det för en person. Sedan sprids det till alla, berättar Jila moradi som är ordförande i Herrgårdens Kvinnoförening med över 500 medlemmar.

TEM

A r

os

Eng

år

d

11

Vad som är sanning på Rosengård är ofta förbannad dikt

på Ribersborg. Speciellt om bakgrundskunskaperna enbart

kommer från TV och tidningsrubriker. Men begrepp som

kunskap, bildning och kommunikation existerar naturligtvis

också på Rosengård, även om de uttalas lite annorlunda.

Praktik&Teori skickade en medelålders ribersborgsbo

Amiralsgatan österut i jakt på det okända, ökända, men

också högst verkliga Rosengård.

Av Magnus sjöholm | Foto leif Johansson

Vi svenskar är världsmästare på att dela in världen i grupper. Vi kan artbestämma allting. Linné hade sitt system, Swedenborg ett annat. I våra dagar är det kring Bibliotekstjänsts klassifikationsystem vår svenska bildning snurrar. Allt kan indexeras, alla tillhör en grupp.

Bibliotek köper kanske inte längre BTJ:s böcker och bokhyllor i sam-ma omfattning som förr men klassificeringen är och förblir helig – om BTJ är Mecka är systemet själva stenen.

Men hit in, till det nedgångna, lilla ljusrörsupplysta filialbiblioteket i stadsdelen Rosengård i Malmö når inte BTJ. På de gamla metallhyllorna sitter handskrivna A4-lappar med arabiska bokstäver och andra skriv-tecken jag inte ens kan identifiera.

– Biblioteket är det allra bästa som finns här på Rosengård. Största an-talet besökare, ifall man räknar alla stadsdelsbibliotek i Malmö. De har

Hela världen har någon släkting på rosengård

TEM

A r

os

Eng

år

d

12

också många aktiviteter, det är full fart hela tiden. Den entusiastiska rösten med svag grekisk bryt-

ning tillhör borgmästaren; ja han kallas så, den so-cialdemokratiske ordföranden i stadsdelsfullmäk-tige, Andreas Konstantinides.

Han har rätt. Det är verkligen full fart. Ett fyr-tiotal unga besökare ser till att ljudnivån håller sig på samma nivå som resten av köpcentrat. Känslan av en filial som slits mellan gamla nedgångna bild-ningsideal och funktionen som ungdomsgård och barnparkering är stark. Berättelsen om Rosengård och bildning börjar här.

– Bildningsnivån varierar mycket. Vi har perso-ner med mycket hög akademisk bakgrund. Men se-dan finns ingen mellannivå, utan enbart personer som gått i skolan kanske bara ett, två år. Och vi har analfabeter, speciellt många kvinnor.

Enligt Andreas är förklaringen den stora inflytt-ningen till Rosengård. Att de tar emot cirka ett tu-sen nyanlända invandrare och flyktingar varje år.

– De har andra erfarenheter och de har svårt att förstå hur det svenska samhället fungerar: hur poli-tiken fungerar, vilka olika förvaltningar som finns, till och med hur brandkåren arbetar.

Den svenska lösningen heter introduktionsut-bildning – hur man blir riktig svensk på bara tre år!

– Alla nyanlända får lov att gå våra utbildningar. Utifrån kommunens perspektiv är det mycket vik-tigt att de fungerar bra.

Det är SFI (svenska för invandrare), samhälls-kunskap, komplettering av eventuell yrkeskompe-tens och tre, fyra veckors arbetspraktik, (”så att det blir lättare att förstå hur det hela fungerar”).

Uppslutningen är fantastisk. – Ja, nästan alla går introduktionsutbildning ef-

tersom den är kopplad till försörjningsstöd, vilket i sin tur är kopplad till introduktionsersättning som är lite mer än man får på socialbidraget och som man kan försörja sig på. På heltid. En del får mycket snabbt arbete. Vi har många goda exempel på läkare från Iran, civilingenjörer och andra som lärt sig språket på ett år. Sedan är det många som måste göra om allt.

Andreas själv behövde inte vänta tre år på ar-bete.

– När jag kom hit för 34 år sedan fick jag jobb efter en vecka. Det var ingen som frågade efter om jag läst SFI, berättar han och skrattar lite åt det overkliga minnet: först jobb, sedan språk.

Andreas började på den legendariska sjukhus-tvätten där även ”Hanna från Arlöv” slet.

– Det gick bra med engelska. På den tiden fick vi faktiskt svenskaundervisning på arbetsplatsen. På arbetstid, två gånger i veckan.

Idag är arbetslösheten på Herrgården mycket högre än vad den var då. Vår resa går vidare. Vi träffar Jila Moradi är som är ordförande i Herrgårdens Kvinnoförening, med 520 medlemmar. Hon har en delvis annorlunda bild av lärande på Rosengård.

– En kvinna kom hit när hon var 19 år. 28 år se-nare, efter väldigt många kurser och decennier av SFI, kunde hon fortfarande knappast någon svenska. Och hon är långt ifrån ensam. Faktum är att man kan se att de äldre kvinnor som har till exempel läspro-blem, deras döttrar som är födda här i Sverige, de har exakt samma problem, berättar Jila Moradi.

TEM

A r

os

Eng

år

d

andreas Konstantinides är Rosengårds borgmästare – ordförande i stadsdelsfullmäktige. Som ny i Sverige för över tre decennier sedan fick han sitt första jobb på sjukhustvätten där även ”Hanna från arlöv” slet i en av Nationalteaterns välkända låtar.

TEM

A r

os

Eng

år

d

13

14

Frågan är alltså om det är fel på SFI eller människorna.– För de äldre kvinnorna gick det alltför snabbt och de behandlades

som barn. Bara för att de inte har den inlärningshastigheten som erfor-dras, betyder det inte att de är dumma eller barn. Problemet är pedagogi-ken. Det är fler män som kan läsa men det bror på att kvinnorna nästan inte har någon skolgång.

– Analfabetismen är stor och stark. Det är deras kultur, mansrollen hemma. Männen vill gärna behålla kvinnorna i den här rollen, de vill att kvinnorna ska vara analfabeter. Många unga kvinnor kan läsa, men bara Koranen, de kan inte läsa andra texter. De har pressats, av familjen och den religiösa gruppen att lära sig delar utantill. Det är bra att kunna säga att dottern kan läsa Koranen.

Vi sitter i Iransk-svenska föreningens lokaler i Föreningarnas Hus på Ystadsvägen. Två trappuppgångar med minst fyra snarlika sammanslut-ningar vilket gör att jag tar fel förening två gånger. Även lokalerna är identiska, stora mjuka soffor från åttiotalet, män som ser på iransk fot-boll och en takhöjd där allting verkar rymmas.

En man bjuder oss på te i avlånga glas medan Jila berättar om kvin-noföreningens egna speciella kommunikationskanaler.

– Ska vi ha möte räcker det med att vi berättar det för en person. Sedan sprids det till alla. Dels för att inte männen ska bli oroliga, dels för att ingen läser saker på papper, även om de kan läsa. Man kan inte skicka papper, inte stoppa något i brevlådan. Det läses inte, jag lovar. Men muntlig information, det är vad som fungerar på Rosengård.

Problemet är att allting tar tid. Om en vanlig utbildning blir klar efter två möten krävs det åtta hos Kvinnoföreningen.

– Hos oss lyssnar man, repeterar och lär. Och det är viktigt att un-dervisa i våra rättigheter och skyldigheter, säger Jila med djupt allvar i rösten och räknar sedan upp olika kursinnehåll: naturskydd, narkotika och hur man ser att någon använder det, enkla trafiksäkerhetsregler, Al-lemansrätten…

Att man kommunicerar annorlunda på Rosengård är även stadsdels-värdarna ett bevis på. De är två kvinnor och fyra män i åldern 24 till 45 år. Jag träffar fyra av dem: Emine Aris, Retha Al-Siagi, Ismail Thor och

TEM

A r

os

Eng

år

d

15

Mohammed Jallow i Tegelhuset, allaktivitetshuset med stora öppna ytor och konst i glada färger på vägarna. Utan kommentarer sätts en blå Ikeamugg med kaffe fram. Retha börjar presentationen:

– Vi har alla olika ålder, olika vänner, olika bak-grund och har haft olika jobb tidigare. Tillsam-mans talar vi sexton språk.

Jag frågar varför han inte nämnde religion. – Vi tänker inte på det. Religion är alltför indi-

viduellt, det är inte viktigt. Vi har kunskap om de flesta religioner men framförallt är vi uppväxta i en miljö, från första klass, med buddhister, kristna, muslimer...

– Din fråga ställdes aldrig förut, säger Emine. Det är nu senaste tiden, ”var kommer du ifrån, vil-ken religion?” Det är bara på den senaste tiden jag känner att den frågan kommer upp, gång på gång. Det kan bero på omvärlden men, alltså, jag kom-mer ju därifrån jag kommer.

– Religion är en identitetsskapande sak. Punkt slut, slår Ismail fast. Men när man börjar prata om ”vad sa Jesus, vad sa Mohammed?” då blir det komplicerat…

…då blir det politik, skjuter Mohammed in och de andra instämmer.

De gör det ofta. De andra bekräftar alltid verbalt

vad som sagts, även om de i nästa sekund själva luftar en avvikande åsikt. Ismail fortsätter:

– Det är viktigt för oss att ha kunskaper om re-ligion. Som att i moskén kan du inte gå in i med skor. Om du träffar några kvinnor på vägen till-sammans med deras man, du sträcker inte fram handen för att hälsa på kvinnorna. Man ska inte strunta i religion men det ska inte vara den avgö-rande faktorn i ett möte.

Stadsdelsvärdar ÄR möten. De är öron, ögon och mun för både samhället och dess barn på Rosengård. De sprider kontinuerlig information från stadsdelsförvaltningen och de ger kontinuer-ligt tillbaka ”feedback” och reaktioner från de bo-ende. Gång på gång återkommer de till de faktorer som ger dem möjligheten – språken, förtroendet och närvaron. Åtta timmar varje dag vandrar de två och två runt Rosengård i sina illröda fritidsuni-former. Projektet har pågått i fem år. Först i MKB:s regi, därefter Malmö stad över förra våren.

– Hela världen har någon släkting på Rosengård. Och när de flyttar hit har de många frågor. Så ge-nom att söka upp dem eller träffa dem när vi är ute och går kan vi hänvisa dem till var de kan få hjälp med problemen, om det är boende eller skolan, var man kan få hjälp med olika saker, berättar Retha.

”RosengåRd äR huR bRa som helst. det enda

pRoblemet äR att det finns 8000 baRn häR. minst.

Vi Vet att det finns många fleR, icke RegistReRade.”

TEM

A r

os

Eng

år

d

16

Behrang miri brinner för att modernisera bilden av Rosengård – att komma förbi det faktum att så många bygger sin uppfattning om Rosen-gårds invånare på tidningsrubriker.

TEM

A r

os

Eng

år

d

17

– Rosengård är hur bra som helst, slår Ismail fast. – Det enda problemet är att det finns 8000 barn här, säger Moham-

med. Det finns ingen annanstans. – Minst 8000, tilläger Retha. Vi vet att det finns många fler, icke re-

gistrerade. De berättar om tuffa uppdrag. Om kvinnor som hoppat och män som

hängt sig. Och om alla sammandrabbningar. Men tillägger att de ”alltid har koll på området” och att de många gånger är först på plats. På gott och ont.

– Alla vet att vi inte är poliser – och att vi aldrig tar parti för ena par-ten. Vi lugnar ner stämningen. Ta till exempel när de bråkade vid Ramels väg. Det var knivar, påkar och stenar. Hade vi inte varit där så hade många blivit skadade.

Emine saknar de gamla, ”riktiga” poliserna. – Vi hade närpoliser som alla kunde namnet på och som var trevliga.

Vi hade Frank här. Alla gillade honom. Nu bara kommer de och går. Ing-en stannar här länge utan de försvinner så snabbt Säpo rekryterar dem.

Huruvida Somalilandsföreningen har moské och koranskola, och där-för är av intresse för Säpo, råder det olika uppfattningar om. Förutom den stora moskén sägs det finnas fem, sex moskéer eller skolor uppdelade efter etnicitet, en pakistansk, en somalisk etcetera. Jag hade tänkt fråga föreningens ordförande om det men han dyker aldrig upp. Faktum är att det är knappt att vi själva dyker upp. Det står fel adress på föreningens hemsida och när vi väl hittar till entrén är den förvillande lik en cykelkäl-lare. I dag finns det fler barn än cyklar på Rosengård.

De två trånga korridorerna ligger i en rät vinkel med många små, för-rådsliknande rum. Kanske inte mer än 150 kvadratmeter men det pum-par av energi här. I ena korridoren har tjejerna pingisrum, datarum, tv-spelsrum och mysrum. Åt andra hållet killarnas källarförråd; lika spartanskt inredda plus ett extra tv-spelsrum men minus mysrummet. Ett sextiotal barn springer in och ut men aldrig över till den andra kor-ridoren. Och under halvtimmen vi är där förvånas vi över avsaknaden av aggressivitet, det är inte ens speciellt högljutt. Utom när fotografen Leif plåtar pojkarna.

TEM

A r

os

Eng

år

d

18

Istället för att fråga om moskéer och förening-ens många ambitiösa vuxenprojekt – Kat-projek-tet, arbetslöshetsprojektet – pratar vi med en yngre kvinna i schal som just kommer in genom ytter-dörren. Hon börjar berätta om hennes tre döttrars enorma glädje över att få vara här.

– De tjatar hela tiden de är hemma; Mamma, mamma! De älskar det här. Men det är ju så litet.

På tvåspråkiga A4-lappar står det att alla måste lämna lokalen senast klockan tio och att man inte får prata utanför, inte ens i mobiltelefon. Precis när vi satt på oss skorna och ska gå meddelar en av de fyra fritidsledarna att kaffet är klart. I blå muggar med guldstjärnor på.

Behrang är ett iranskt namn, döpt efter en poet som mördades av Shahens polis för fyrtio år sedan. Jag känner enbart till två Behrang. Båda är upp-växta i Lund. Safari är numera fotbollsmiljonär i Schweiz. Behrang Miri är rappare och bor på Möl-levången i Malmö.

– Man valde att ta emot invandrare från spe-ciella grupper men sedan när Sverige började ta emot flyktingar har man fortfarande inte förstått hur man ska få in dem i samhället. Det handlar om tvåvägsintegration. Det handlar om att ta bort begreppen invandrare och flyktingar. Redan när man pratar om invandrare som en homogen grupp kommer man misslyckas med integrationen. Alla har olika förutsättningar.

Att intervjua Behrang är ungefär som att inter-vjua Björn Ranelid; bandspelarens batterier tar slut före andra frågan. Han är vältalig rap-musiker som nästan mässar fram svaren. Han verkar ha tu-

sen idéer och en vilja att förverkliga samtliga. Till exempel skissar han på projektet Förortsguider.

– Det handlar om att modernisera bilden av Ro-sengård. Alldeles för många människor bygger sin uppfattning om Rosengårds invånare på tidnings-rubriker. Inget mer. Att komma ut här, se känna, träffa och uppleva, det är en början.

Jag och Leif får oss en premiärtur genom Herr-gården. Ingen taklös dubbeldäckare utan till fots – mitt i Sveriges, enligt Andreas, högsta arbetslös-het (86 procent), mesta trångboddhet och högsta kostnader för socialbidrag.

– Tänk, Rosengård har en ishall, utbrister Behrang! Miljonprogrammet var ett fantastiskt projekt. Man byggde området för vanliga arbetare då det fanns arbete till alla. Men då levde man inte i Rosengård, man bara bodde här. I dag lever man här också och det är då du märker marginalise-ringen. Strukturerna, det är inte miljonprogram-met det är fel på, det är inte människorna. Det är strukturerna som är fel…

Arbete är med andra ord fundamentalt för inte-greringen?

– Självklart! Själv har han flera. Bland annat har han fått

mycket uppmärksamhet som skolpedagog. – Man är kreativ med språket. Då funkar det

med ungdomar. När man börjar leka med det och låta det kreativa ta över så snappar ungdomarna upp det på ett helt annat sätt än när han arbetar statiskt och konventionellt. Vi leker med språket, rimmar och går det inte tar vi in nya ord eller hit-tar på alldeles egna.

– Reglerna skapar vi själva. Och det i sin tur

TEM

A r

os

Eng

år

d

19

skapar större intresse för ungdomarna eftersom de inte känner sig styrda och att det måste vara på ett visst sätt. Jag tror det gäller all inlärning och språkutveckling. Det i sin tur gör att många ung-domar även intresserar sig konventionellt, svens-ka, matte eller fysik.

Under rundvandringen blir vi ständigt avbrutna av pojkgäng i 8–12-årsåldern. Alla vill hälsa på Behrang, han rappar lite och de vill att han ska komma tillbaka till deras skola. Och så vill de bli fotograferade med honom men vid varje tillfälle, och de blir många under vår nästan en timmes långa förortsturism, är det alltid några som drar sig undan och absolut inte vill vara med på bild. Och ingen, utom jag, reagerar.

– Muntligt berättande. Fånga det som finns där-ute och leverera det i form av lyrik. Det är vad ungdomarna gillar!

– Jag blir inbjuden av lärare som känner att de fått stopp i lektionerna. Jag ger nytänkande vad gäller lärdomsprocesser. Till exempel bibliotekari-erna som vill arbeta musikaliskt med litteratur.

I två år jobbade han som pedagog på Hermods-

dalskolan. Från början var de fem, sedan tio och sedan tjugo. De kom på fritiden och de diskute-rade gemensamt fram ämnet för texterna, Krig och utanförskap:

– Var ska jag finna nya ord, Behrang? Fråga din svenskalärarinna, sa jag.

– Behrang, varför var det krig mellan Iran och Irak? Fråga din samhällslärare, sa jag.

– Efter några dagar ringde studierektorn Mikael och frågade: ”Behrang vad har du gjort? De här eleverna har aldrig tidigare engagerat sig och nu kommer de och ställer de en massa frågor”!

– Där utvecklade jag ”9A Musik” där musik kopplades till kärnämnena för ungdomar som inte passade in i den vanliga skolgången. Vi utgick från hela, hela kursplanen och elevernas egna berättel-ser och historier. Och när väl berättelserna kom så kunde vi koppla dem till engelskalektioner, och historielektioner och arbetade på det viset både te-matiskt och pedagogiskt.

– Många elever fick bättre närvaro, bättre själv-förtroende och även bättre betyg. Vi vände på hur de såg på skolan, ur ungdomarnas perspektiv.

”föRR VaR det kommunismen, nu äR det

islam. det äR ungefäR som om den kRistna

högeRn skulle få RepResenteRa hela den

sVenska kyRkan.”

TEM

A r

os

Eng

år

d

20

Vi når kackerlackshusen och strax därefter pas-serar vi huset vars bottenvåning blockerats med fem fartygsstora kontainrar intill väggen – Islam-ska föreningens gamla källarmoské.

– Religion är oerhört viktigt. Majoriteten av be-folkningen i Rosengård är muslimer. Många är det av kulturell tillhörighet även om de kanske inte är praktiserande. Men visst har islamofobin mycket med utanförskapet att göra. Man känner sig på-hoppad på grund av att man är muslim och alla de fördomar som finns.

– Ska vi se till att behålla vår demokrati här i Sverige så måste vi börja sprida kunskap om islam. Vi måste bryta schablonerna. Den uppfattning vi har i dag kom efter elfte september. Förr var det kommunismen, nu är det islam. Det är ungefär som om den kristna högern skulle få representera hela Svenska kyrkan. Det samma gäller islam.

– Om vi pratar extremism, varför pratar vi inte om Sverigedemokraterna i Landskrona? De är i lika hög grad ett hot mot demokratin. Jag tror inte på sättet vi diskuterar radikalisering och ex-tremism. Jag tror vi istället måste gå till grunden med varför du blir mer fundamentalistisk i din na-tionella eller kulturella tillhörighet. Det blir man i utanförskap, såväl i Landskrona som på Rosen-gård. Kolla på svenska utvandrarna som åkte till USA på 1800-talet – de är väl de mest traditionella i att fira gamla svenska högtider. Likadant på Ro-sengård. För att behålla sin identitet så går man in i sig själv för att känna lite trygghet. Och det är vad vi ser här nu!

Sedan berättar Behrang att vi nått fram till Gränsen. En cirka 75 meter avlång grässlänt. På

andra sidan ligger Västra Kattarps sextiotalsvillor, många i ungefär samma gula tegel som Herrgården och samma neddragna persienner. Fast mer hela.

Till höger fotbollsplanen, till vänster en stor byggnad i rödbrunt tegel med ett högt fristående och fyrkantigt torn misstänkt likt en minaret eller ett vakttorn, Katolska kyrkan.

– Malmö är möjligheternas stad, säger Behrang. Trots att vi förmodligen har världens mest välut-bildade taxichaufförer…

Själv tar jag bilen tillbaka till Ribersborg. För att läsa 25-åriga Marjaneh Bakhtiaris andra ro-man om malmöitisk integration. Huvudpersonen i ”Kan du säga schibbolet” är Mehrdad – far och obstinat föreläsare på Malmö högskola. Tillsam-mans utgör hans familj, i Oxie, den svenska inte-grationspolitikens dreamteam.

Ingen av dem jag intervjuar har läst boken. De flesta har överhuvudtaget inte hört talas om Mar-janeh Bakhtiari men det kan, jag skriver kan, bero på hur jag uttalar hennes namn. •

magnus Sjöholm är frilansjournalist och bor i malmö sedan 1987. Han skriver mycket om kultur och sport när han inte spelar fotboll i Författarlandslaget.

TEM

A r

os

Eng

år

d

21

Hundra länder och femtio språk – minst sagt en utmaning

för kommunen. ”Här funkar kanske inte det du lärt dig i

kommunikationsvetenskap” konstaterar Klas Andersson,

pressinformatör i Rosengård.

– Rosengård är nyhetsmässigt ett starkare varumärke än Malmö stad. Vi har över fem tusen träffar i svensk media per år. Malmö stad har lite över tre tusen. Vi har tvingats ta bort sökordet Zlatan annars hade vi drunknat totalt.

Det säger Klas Andersson, före detta journalist. Han är anställd som pressinformatör på Stadsdelsförvaltningen sedan slutet av 2008. Han bjuder på kaffe i automat (”faktiskt helt okej”) i blå Ikeamugg.

För att träffa Klas har jag tagit mig genom dörrlåset i receptionen på entréplanet i det nya administrationshuset i rött tegel. Upp för en spiral-trapp till överbyggnaden och en lång, lång smal korridor. Släckta, låsta sammanträdesrum till vänster. Till höger små identiska rum, nästan som vindsförråd med fönster.

– Allting hänger ihop. Ska man möta människorna som bor här så måste du möta dem på plats och utifrån deras behov. Då funkar kanske inte det du lärt dig i kommunikationsvetenskap.

Ett problem är skriven information och översättningar. Rosengårds-borna är hundra länder och femtio språk. Klas berättar att det fanns en

Av Magnus sjöholm

nyckeln till att bryta isoleringen är jobb

TEM

A r

os

Eng

år

d

”haR du bostadsadRessen

Ramels Väg fåR du inget

jobb. haR du utländskt

efteRnamn fåR du ingen

hyReslägenhet. huR f-a-n kan

Vi ha det så häR foRtfaRande

i sVeRige, i malmö 2009?”

period när informatörerna översatte väldigt myck-et men nu är man mer restriktiv. Istället försöker de kommunicera på lättläst svenska. Men ute i or-ganisationen väljer man fortfarande själva vad och hur mycket som översätts. Detta oberoende av att allt fler forskare hävdar att man genom översätt-ningar skapar segregation istället för motverkar den. Att ifall man aldrig ställer några krav ser hel-ler aldrig de nya rosengårdsborna vad som krävs för att ta sig in i det svenska samhället.

– Men det är svåra, svåra frågor och vi sitter här med vår hemsida…

Vi kommer naturligtvis in på Försvarshögsko-lans Rosengårdsrapport om brist på integrering. Klas kallar den: ”ett blött finger i luften”.

– Rapporten säger vad många här är rädda för. Man känner en oro över att man i sin yrkesutöv-

ning inte når barn och kvinnor. Fast man vet inte. Ingen har vågat ta det ett samlat grepp på det. ”Jag har pojkar i årskurs fyra som vänder på bänkar-na när en flicka ska hålla föredrag”. Hur bemöter man sånt? Det vågar man inte ta upp riktigt.

– Rapporten har också sammanställt många en-skilda medarbetares oro i vardagen. Jag tror inte att någon här är rädd för att det ska bli al-Qaida-medlemmar av de här pojkarna men man känner att man inte når fram. Som yrkesutövare blir man både frustrerad och orolig. Hur ska jag göra, är det mig det är fel på? Hur ska jag reagera nu när den här kvinnan inte tar mig i hand?

Nyckeln till att bryta isoleringen är jobb. – Har du bostadsadressen Ramels väg får du

inget jobb. Har du utländskt efternamn får du ing-en hyreslägenhet. Hur f-a-n kan vi ha det så här fortfarande i Sverige, i Malmö 2009?

– Samtidigt har vi haft tio år då fler rosengårds-bor än boende i andra stadsdelar fått jobb. Proble-met är att så fort de får jobb flyttar de härifrån.

Han berättar om nya projekt som till exempel Framtid i fokus.

– Man skiter i SFI och allt sånt och inriktar sig på vad du behöver som individ för att komma ut på en praktikplats och sedan få jobb. Vill du hacka kött så behöver du bara veta vad ”kött” heter på svenska. Punkt. Resultatet lär vara fantastiskt. Men det handlar återigen om att inte gruppera in människor och säga ”nu måste du kunna så här mycket svenska och så vidare” Istället ser man dem som individer. Men i Sverige har man inte gjort det. Och då har bildningen blivit ett hinder istället för ett verktyg. •

TEM

A r

os

Eng

år

d

22

”Tandborsten” i Rosengårds centrum är ingen tandläkarmottagning. Det är en informations- central där man kan dimpa in utan att ha bokat tid, och få råd om hur man ska sköta sina tänder.

– Vi startade mottagningen eftersom vi visste att tandhälsan hos barn i Rosengård var sämre än i övriga områden, säger Lars Matsson, dekan på Odontologiska fakulteten.

Tandhälsovårdsprojektet har vunnit det inter-nationella barntandvårdspriset ”Bright Smiles – Bright Futures Award” och är en del i ett forsk-ningsarbete om hur man med enkla metoder kan påverka tandhälsan. Att få hål i tänderna när man är riktigt liten innebär mycket vånda och obehag. Både för barn och föräldrar. Men Rosengårdspro-jektet, som är ett samarbete mellan Malmö hög-skola, Folktandvården Skåne och Köpenhamns universitet, har minskat kariesskadorna hos barn markant.

– Det är absolut inga konstigheter. Projektet går ut på att barn får komma hit tillsammans med sina föräldrar och få fluortabletter, prata om tandborst-ning och kost, berättar Lars Matsson som varit hu-vudhandledare för forskaren Inger Wenhall, som lade fram sin licentiatavhandling i juni 2008. •

Högskoleprojekt gör tänderna bättre hos rosengårdsbarnen

Hampuz Lindsjö är på besök på Tandborsten i Rosen-gårds centrum med sin mamma Jeanette, och ligger i knät på tandhygienist eva-marie mårtensson medan hon kollar hur det ser ut i hans mun.

Foto leif Johansson

23

TEM

A r

os

Eng

år

d

24

TEM

A r

os

Eng

år

d

25

TEM

A r

os

Eng

år

d

”fRån böRjan, undeR den tidspeRiod näR Vi flyttade in

på omRådet, betRaktades RosengåRd som en foRm aV

modeRn utopi, som folkhemmets fullboRdan.”

26

TEM

A r

os

Eng

år

d

”fRån böRjan, undeR den tidspeRiod näR Vi flyttade in

på omRådet, betRaktades RosengåRd som en foRm aV

modeRn utopi, som folkhemmets fullboRdan.”

Guldet blev till sand. Bilden av Rosengård, som byggdes

i en anda att fullborda folkhemmet för att modernitetens

välsignelser skulle bli tillgängliga för alla, förvandlades

redan under 1970-talet till någonting helt annat. Sedan

dess har Rosengård använts som en diskussionsplattform

för samhälleliga trauman.

Vi bytte en stigmatisering mot en annan

Av Per-Markku ristilammi | Foto leif Johansson

Jag disputerade 1994 med en etnologisk avhandling, ”Rosengård och den svarta poesin”. Som så många andra tidigare folklivsforskare tog jag avstamp i min egen hembygd. Min familj flyttade från Möllevången till Rosengård 1969 i den stora folkomflyttning som miljonprogrammet gav upphov till. För oss innebar det att vi kunde byta från en stigmatiserad innerstadsmiljö till ett modernt boende med tillgång till alla de bekväm-ligheter i form av toalett och badrum i lägenheten, balkonger, parkett-golv och annat som vi tidigare inte hade kunnat ta del av.

Snart nog såg vi dock att vi hade bytt en form av stigmatisering mot en annan. Den form av modernitet som hade styrt våra drömmar om ett bättre liv hade förlorat sin lyskraft i det övriga samhället. Det var inte längre möjligt att bli en fullvärdig medlem av samhället, bara genom att flytta till en modern miljö. Spelets regler hade ändrats.

Min förundran över flyktigheten i samhällets meningsproduktion kom att styra avhandlingsarbetet. Jag beslöt att, bildligt talat, ställa mig mitt

27

TEM

A r

os

Eng

år

d

i området och betrakta betraktarna och deras ut-sagor. Jag fann att Rosengård, under hela sin his-toria, hade fungerat som en form av spegelbild för de drömmar och förhoppningar, men också kriser och rädslor, som präglat samhället i stort. Genom dessa utopiska och dystopiska spegelbilder be-skrevs hur samhället borde vara.

Jag kunde urskilja tre tidsbundna meningsavlag-ringar ur skildringarna av området som jag val-de att beskriva med termen annorlundahet. Från början, under den tidsperiod när vi flyttade in på området, betraktades Rosengård som en form av modern utopi, som folkhemmets fullbordan. Änt-ligen kunde alla få ta del av modernitetens välsig-nelser! Rosengård var annorlunda mot resten av samhället eftersom det var det mest moderna som fanns. Jag kallade denna fas för den moderna an-

norlundaheten.Ganska snart blev dock områdets avigsidor up-

penbara. De sociala problemen i Malmö försvann inte trots att de äldre, socialt belastade innerstads-miljöerna sanerades. Rosengård och andra mil-jonprogramsområden började kritiseras av män-niskor som tvivlade på det samhälle som vuxit fram i Sverige under efterkrigstiden. Rosengård började omvandlas till en arena för politisk kamp, en kamp som skulle få både positiva och negativa effekter. Engagerade socialarbetare beskrev områ-det som ett resultat av ett samhälleligt misslyck-ande. Debattböcker och rapporter skrevs vilka se-dan resulterade i tidningsartiklar där Rosengårds problem beskrevs. Detta ledde till att Rosengård började betraktas som en plats där fattiga och för-tryckta människor bodde. Det var här, i början av

”RosengåRd böRjade

omVandlas till en aRena föR

politisk kamp, en kamp som

skulle få både positiVa och

negatiVa effekteR.”

28

TEM

A r

os

Eng

år

d

Badrum, balkonger och parkettgolv. Rosengård när det byggdes var en dröm om det moderna och ett led i att sanera de socialt belastade innerstadsmiljöerna. men det dröjde inte många år förrän tankefiguren kring Rosengård som samhällets gränszon trädde fram.

29

TEM

A r

os

Eng

år

d

1970-talet, som stigmatiseringen av Rosengård började. Det var också här som tankefiguren kring Rosengård som samhällets gränszon trädde fram. Socialtjänsten, skolan och polisen var samhällets sista utposter mot det hotande sociala kaos som invånarna utgjorde. Jag beskrev denna fas i Rosen-gårds historia som en social annorlundahet. Ter-men utanförskap användes inte vid denna tid, utan formulerades istället i termer av passivitet och fat-tigdom.

Under 1980-talet skiftade fokus. Under slutet av 1970-talet fanns det många lediga lägenheter på Rosengård. Dessa fylldes snart på av flyktingar; ett resultat av den politiska oron på den globala nivån. Miljonprogramsområdena kom allt mer att bli symboler för det icke-svenska och det är här vi fortfarande befinner oss, i tankefiguren om Rosen-gård som en etnisk annorlundahet där vi och dom handlar om kulturella gränser.

På Rosengård finns nu en mångfacetterad verk-lighet präglad av folkliga globaliseringsprocesser. Fortfarande är det så att Rosengård används som en diskussionsplattform för samhälleliga trauman, nu inte bara på nationell nivå, utan även på ett globalt plan. Samhälleliga kriser bearbetas i gräns-

zoner och nu är det rädslan för den globala terro-rismen som avhandlas genom Rosengård.

Jag uppfattar denna kris som ett resultat av vad jag valt att kalla modernitetens fantomsmärtor. De manifesteras i form av metaforiska vålnader som antingen frammanas av oss själva och väsen som uppträder som oombedda hemsökelser, väsen som inte bara söker sitt hem, utan också söker att på-minna oss om förträngda synder. Kännetecken för hemsökelserna är att de är ogripbara. När vi an-stränger oss för att fånga dem, försvinner de. Ris-ken med fantomsmärtorna är att vi söker att per-sonifiera dem för att kunna bekämpa smärtan. •

Per-markku Ristilammi är etnolog och lektor vid ImeR (Internationell migration och etniska relationer), samt prodekan på Kultur och samhälle vid malmö högskola.

Han var elva år när han flyttade till Rosengård.

TEM

A r

os

Eng

år

d

30

”de sociala pRoblemen i malmö föRsVann

inte tRots att de äldRe, socialt belastade

inneRstadsmiljöeRna saneRades.”

TEM

A r

os

Eng

år

d

31

32

TEM

A r

os

Eng

år

d

Rosengård är en numera beryktad stadsdel i Malmö som växte fram un-der sextio- och sjuttiotalets miljonprogram. Under senare tid har Rosen-gård varit i fokus genom olika händelser där ungdomar, poliser och fast-ighetsägare växlat som centralfigurer. Här ska framhållas att de senaste decenniernas rapporter som kommer från Rosengård oftast begränsas till Herrgården, ett av stadsdelens delområden. Geografiskt är Herrgår-den beläget i stadsdelens sydöstra hörn, cirka en kilometer i diameter från norr till syd, och från väst till öst. Enligt Malmö stads områdesfakta bor det cirka 22 000 personer i Rosengård, därav 5000 personer i Herr-gården fördelat på 1360 hushåll. Herrgårdens befolkning har nästintill 100 procent utländsk bakgrund. Här finns också lägst förvärvsfrekvens och högst andel socialbidragsberoende.

när rapporteringen blir en självuppfyllande profetiaSka man delta i debatten som berör ett redan stigmatiserat

område, även om man bidrar till att utsätta platsen för yt-

terligare uppmärksamhet? Sedan sjuttiotalet har Rosengård,

och i synnerhet Herrgården, varit i fokus för diskussioner

om social problematik. Avvägningen är svår. Men utan

rapportering och forskning får vi inga kunskapsunderlag för

att vända en negativ utveckling.

Av Margareta Popoola | Foto leif Johansson

33

TEM

A r

os

Eng

år

d

Rosengård var en av de stadsdelar som fick stöd genom de statliga satsningarna Nationellt Exem-pel under nittiotalet och Storstadssatsningen i bör-jan av 2000-talet. Syftet var att öka integrationen, minska segregationen och bryta mönster av social problematik. Herrgården var en plats som flera projekt koncentrerades till. Verksamheter star-tade, stöptes om eller tynade bort med eller utan den delaktighet som projekten oftast legitimerades genom. Mot den bakgrund som finns om segrega-tionen i Malmö, och inom Rosengård med en et-nisk visibilitet, högt bidragsberoende och låg för-värvsfrekvens följt av journalisters och forskares strävan att dokumentera händelser som bränder, stenkastning och fastighetsmarknadens utveckling skapas ett intresse runt Herrgården. Utvecklingen har inneburit att Herrgården numera axlar Rosen-gårds rykte av att vara ”värst” i alla kategorier av social problematik som följt i stadsdelens spår se-dan den byggdes.

Först ut om Rosengårds sociala problematik var Carin Flemström och Alf Ronnby, fältassistenter som under sjuttiotalet pekade på arkitekturen, storskaligheten och skillnaden i levnadsvillkor mellan befolkningen i Rosengård och de arkitek-ter, politiker och andra beslutsfattare som var in-volverade i planeringen av Rosengård. Detta var en politiskt vällovlig ambition, men samtidigt var de på sätt och vis också pionjärer i att sätta agen-dan för de kommande årens debatt som tidigt stig-matiserade såväl området som dess befolkning.

I det här avseende kan man säga att även det här temanumret och den här artikeln ingår som delar i en pågående diskurs om Rosengård, och Herrgår-

den som en speciell plats, fylld av social problema-tik. Här uppstår ett forskningsetiskt dilemma. Ska man delta i debatten som berör ett redan stigmati-serat område? Frågan är inte helt lätt att besvara. Genom att delta i diskussionen bidrar man till att utsätta platsen för ytterligare uppmärksamhet.

I det här sammanhanget har W I Thomas, en av Chicagoskolans förgrundsfigurer, formulerat ett teorem som är lika användbart idag som då: ”Om människor definierar situationer som verkliga är de verkliga i sina konsekvenser.” Hjälper man till att skapa en självuppfyllande profetia?

Frågan tycks gång efter annan aktualiseras. Nu senast i januari släpptes en rapport av Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos, Centrum för Asymmetriska Hot och Terrorism Studier (CATS) vid försvarshögskolan, som ställer frågan på sin spets. Deras undersökning handlar om hot mot demokratin med Malmö som ett exempel. Här görs ett avstamp i Rosengård. Deras slutsatser är att radikaliseringen har ökat och att det finns hot och förtryck som riktas från enskilda grupper mot befolkningen i sin helhet. Kvinnor och barn lyfts fram som en särskilt utsatt grupp. Uppgifterna har inte kommit från vad som brukar betecknas som ”boende”, det vill säga de män och kvinnor, barn och ungdomar som befolkar stadsdelen. Upp-gifterna har inte heller kommit från någon av de personer som på något sätt skulle kunna uppvi-sas som exempel på radikaliseringens krafter som rapporten hänvisar till. För att fånga förhållanden i Malmö fokuseras islam och utövare av islam, men också en redan i flera avseenden stigmatiserad stadsdel där man försöker fånga konsekvenserna

34

TEM

A r

os

Eng

år

d

av de levnadsvillkor en stor del av befolkningen lever under.

Är då de omständigheter som forskarna Mag-nus Ranstorp och Josefine Dos Santos skriver om befolkningen på Rosengård inte förankrade i verk-ligheten, finns inte de problem som beskrivs? Finns här inte starka politiska sympatier och antipatier som bygger på kunskap om de krig och konflikter som utspelas i mellanöstern och runt om i världen? Förmedlas inte budskap i moskéer och på andra samlingsplatser, som kanske en och annan infödd svensk finner häpnadsväckande? Existerar ingen social kontroll på Rosengård som på olika sätt drabbar den som blir utsatt? Finns inte risk för att barn och ungdomar trängs ut på gatan till följd av trångboddhet och kackerlacksdrabbade bostäder? Finns inte föreställningar bland befolkningen om ett översexualiserat omgivande samhälle som man har anledning att vara vaksam mot? Listan kan gö-ras lång på frågor som inte kan besvaras med ett generaliserat ja eller nej.

Alla de enskilda individer som bor eller besöker stadsdelen ingår i skilda nätverk som på olika sätt skulle kunna identifieras vara en grogrund för så-väl demokratiska som odemokratiska förhållnings-sätt. Här finns komplexa sammanhang som gör att förhållanden på Rosengård, liksom inom andra miljöer bör förstås mot bakgrund av samhällets ekonomiska och sociala villkor. Denna insikt om de ekonomiska och sociala villkorens betydelse för samhällets sammanhållning var en grundläggande drivkraft för uppbyggnaden av det folkhem som en gång betraktades vara en relevant metafor för hela befolkningen.

”utVecklingen haR innebuRit

att heRRgåRden numeRa

axlaR RosengåRds Rykte

aV att VaRa ’VäRst’ i alla

kategoRieR aV social

pRoblematik som följt i

stadsdelens spåR sedan

den byggdes.”

35

TEM

A r

os

Eng

år

d

Idag är folkhemmet utbytt mot bilden av ett de-lat samhälle som befolkas av dem som utgör ett hot och dem som blir hotade. De som terroriserar och de som blir terroriserade. Beroende på sam-hällsposition kan var och en utgöra ett hot eller bli hotad, uppfattas som terrorist eller vara utsatt för terrorism. I effekterna av denna folkhemmets krackelering har det skapats syndabockar vars främsta uppgift är att vara föremål för samhällets insatser i form av olika projekt som tematiskt bru-kar ha till uppgift att förhindra segregation, öka integration, och enligt senare års retorik också att motverka utanförskap.

I den här kontexten blir det självklart så att olika uttryck för de sociala och ekonomiska förhållan-den som råder faktiskt existerar. I detta har Rans-torp och Dos Santos en poäng, Frågan är dock om svaret är att finna bland religioners utövare, radi-kalisering överhuvudtaget, och om så vore i vil-ken omfattning? Här har forskningen fortfarande inte de svar som rapporteringen alltför ofta tycks ge sken av existerar. Kunskap om såväl område som levnadsvillkor är omfattande, men samtidigt är denna kunskap temporär. In- och utflyttning av olika befolkningsgrupper, organisationsföränd-ringar bland myndigheter, växling av fastighets- ägare, förändringar på arbetsmarknaden och andra omständigheter gör att till synes upprepade pro-

blemställningar ständigt hålls aktuella. Dessa or-saker riskerar, tvärtemot forskningens intentioner, att försvåra för den befolkning som är utsatt för ett allomfattande forskningsorienterat intresse.

Här skapas bilder av de andra, de som ställs ut-anför och de som terroriserar sin omvärld. Här mejslas bilder fram av offer och syndabockar. Omvänt, om ingen rapportering eller forskning produceras från i flera avseenden marginaliserade områden, så finns inte heller de kunskapsunder-lag som skulle kunna vara till hjälp att vända en negativ utveckling. Det handlar om en avvägning mellan stöd och stigmatisering där forskare, lik-som journalister, myndighetspersoner eller andra aktörer med fokus på Rosengård och andra mil-jonprogramsområden har att avgöra huruvida de motverkar eller underhåller en stigmatisering som paradoxalt nog ingen vill medverka till – men alla mer eller mindre är delaktiga i. •

margareta Popoola är fil dr i sociologi och docent på ImeR (Interkulturell migra-tion och etniska relationer). Hennes forsk-ningsinrikting är urbansociologi, socialpo-

litik, integration och segration, etnicitet, identitet och sociala relationer.

”häR uppståR ett foRskningsetiskt dilemma. ska man delta i

debatten som beRöR ett Redan stigmatiseRat omRåde?”

36

TEM

A r

os

Eng

år

d

Mellan 1993 och 2003 drev Sydsvenskan en sär-skild satsning: Tidningen Rosengård. Det var en gratistidning med redaktion på Rosengårds cen-trum, som kom ut en gång i månaden.

– Jag stred som en galt för att få igenom detta, berättar Jan Wifstrand som var chefredaktör för Sydsvenskan.

Han konstaterar att det enda han kritiserat of-fentligt med Sydsvenskan sedan han lämnade tid-ningen i slutet på nittiotalet, är just beslutet att lägga ner Tidningen Rosengård.

– Ett oerhört korkat beslut.– Man kan inte bara sitta på läktaren och kon-

statera att stora grupper inte känner sig berörda av medierna, inte tycker att tidningen är relevant för dem. Men med redaktionen på plats lyckades vi skapa ett socialt medium redan innan uttrycket sociala medier ens fanns. Folk kom in på redak-tionen, satte sig ner och pratade om sina liv. Och våra journalister lärde sig saker som de aldrig hade lärt sig annars. Hur fungerar ett samhälle där bara tjugo procent har jobb? De fick en tydlig kontakt med olika typer av kulturkrockar, men framför allt fick de se att Rosengård innehöll bra mycket mer än brott och skadegörelse. •

”korkat beslut att lägga ner sydsvenskans rosengårdssatsning”

TEM

A r

os

Eng

år

d

37

Barnen i rosengård berättar vidunderliga och vedervärdiga saker Av Pernilla ouis | Foto leif Johansson

TEM

A r

os

Eng

år

d

38

”Är det inte för jävligt i Rosengård?” är en kommentar jag ofta möter. Mitt svar är att jag faktiskt är förvånad och positivt överraskad att det inte är värre. Det borde det nämligen vara: Extrem trångboddhet, mig-rationsproblematik, diskriminering, marginalisering, traumatiska krigs-upplevelser, arbetslöshet, fattigdom, konflikter ifråga om genus, gene-rationer, religion och etnisk bakgrund – you name it. Bara en enda av dessa faktorer är tillräckligt för att skapa dysfunktionella individer och familjer. De sociala problemen är svåra och allvarliga, men de borde vara värre. Jag menar det.

Rosengårdsborna uppvisar en otrolig styrka och uppfinningsrikedom i sin situation. Men jag tänker inte skriva någon solskenshistoria om det mångkulturella Rosengård, utan belysa ett annat ämne som sällan berörs. Det handlar om det interna förtrycket inom vissa etniska och religiösa minoritetsgrupper, riktat mot barn och ungdomar. Det här är minerad mark, det fick jag lära mig när min forskningsrapport om he-dersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuella övergrepp censurerades av Rädda Barnen. Det är lika viktigt att uppmärksamma majoritetssam-hällets brister i integrationsproblematiken, som att undersöka minorite-tens interna problem. Inte för att stigmatisera Rosengårdsborna – utan för att de ska få rättmätig uppmärksamhet kring dessa problem.

Det är både vidunderliga och vedervärdiga saker som barn i Rosen-gård berättar om. Deras upplevelser är på samma gång både fantastiska och hemska. Men det är lika många vidunderliga och vedervärdiga saker de inte berättar om, utifrån en lojalitet till sina föräldrar. Alla barn håller tyst om vad som sker inom familjen in i det längsta. Barnen får också en tung medlarroll i kontakterna mellan samhället och föräldrarna.

Den islamism som står för en auktoritär världsbild och

livnär sig på hatet mot icke-muslimen är ingenting annat än

sverigedemokraternas spegelbild, skriver Pernilla Ouis. Hon

konstaterar att det är problematiskt om Rosengårds barn

och unga på sin fritid är hänvisade till religiösa aktiviteter,

när stadsdelens fritidsgårdar är alldeles för få.

TEM

A r

os

Eng

år

d

39

I en avhandling i socialt arbete från 2007 beskri-ver Sara Högdin hur kön och etnisk bakgrund spe-lar roll för den undervisning barn får i den svenska skolan. Så mycket som drygt en fjärdedel av ut-landsfödda flickor och knappt en femtedel av de utlandsfödda pojkarna förbjuds av sina föräldrar att delta i ett eller flera undervisningsinslag i sko-lan. Motsvarande siffra för barn med svensk etni-citet är 3 procent. De tillåts exempelvis inte vara med i simundervisning, utflykter, eller olika mo-ment i sexual-, musik-, bild-, idrotts- och religions-undervisning. Upplever sig dessa barn etniskt och religiöst diskriminerade på grund av föräldrarnas restriktioner?

Integration bygger på två i sig ganska oförenli-ga principer: Rätten till likhet och likabehandling, men också rätten till olikhet – ifråga om religiösa hänsynstaganden och kulturell särart. Det är alltså en svår avvägning skolan står inför. Skolans öns-kan att barnet ska delta kan uppfattas som rasism och religiös diskriminering, och kan leda till att barnet exempelvis flyttas till en religiös friskola. Detta är de kommunala skolorna mycket väl med-vetna om. 2008 skrev Barnombudsmannen i sin årliga rapport att skolan bör vara försiktig i kom-promissandet med föräldrarna och säger utifrån ett barnsrättsperspektiv:

”Att hamna i kläm mellan skola och föräldrar kan ge stora problem för ett barn. Skolan måste i det läget tillgodose barns och ungas rättigheter och ta de diskussioner med föräldrarna som behövs. Skolan får inte backa om den ser att barnets rättig-heter kränks och barnen måste få komma till tals i diskussionerna.”

Betydligt fler flickor är pojkar uppgav alltså att de inte får delta i alla aktiviteter, och den större andelen av dessa flickor angav att de kommer från religiösa och/eller lågutbildade familjer. Högdin fann också i sin studie, som byggde på 1193 enkä-ter av högstadieelever i en medelstor svensk stad, att flickor med bakgrund i Afrika och Asien (in-klusive Mellanöstern) uppgav att de är som mest engagerade i sina studier, samtidigt som just denna kategori upplever att de får som minst stöd av sina föräldrar i studierna än elever från andra katego-rier. Där fanns alltså ett tragiskt, omvänt ”sam-band” mellan deras eget stora studieengagemang och föräldrarnas bristande intresse och stöd. Poj-kar med svensk bakgrund uppgav sig vara minst engagerade i skolan.

Det är allmänt känt att många flickor är förbjud-na att ha pojkvänner. Detta gäller för 62 procent av de utlandsfödda, att jämföras med 3 procent av flickor med svensk bakgrund. I en kartläggning av förekomsten av hedersrelaterat våld där 5238 gymnasieungdomar deltog, angav 5 procent av flickorna och 3 procent av pojkarna att de var oro-liga för att inte själv få bestämma vem de ska få välja som sin livspartner. På riksnivå betyder dessa siffror att ungefär 2600 flickor och 1800 pojkar inte själva får välja vem de vill gifta sig med. Det är värt att notera att även barn med etnisk svensk bakgrund hade dessa farhågor, även om de med ut-ländsk bakgrund var överrepresenterade. I denna kategori av ”oroliga” flickor upplevde 20 procent att de var begränsade i sin frihet, 60 procent att de utsatts för kränkande behandling, hot och våld av sina anhöriga, och 40 procent anser att detta beror

40

TEM

A r

os

Eng

år

d

på att de ”dragit skam över familjen”. 60 procent anser att de behöver hjälp på grund av sin familje-situation men bara 25 procent har verkligen sökt hjälp, konstaterade Socialstyrelsen 2007.

Det är ganska chockerande siffror, tycker jag, även om Socialstyrelsen skriver att gruppen ”oro-liga” bara är en ”liten grupp ungdomar”. Det finns mer att berätta; saker som vi ännu inte har statistik på eller så mycket kunskap om: balkongflickor (det vill säga unga kvinnor med utländsk bakgrund som av oförklarliga skäl ”faller” ner från balkongen), tvångsgifte eller barnäktenskap och våld mot ho-mosexuella i ”hederskulturer”. Hedersmord kan döljas som olycksfall och självmord, och de rela-tivt många bevisade hedersmord vi haft i Sverige är ändå bara toppen på ett isberg av de barn som utsätts för förtryck i hederns namn. Majoriteten är de tysta barn som fogar sig, som internaliserat hedersnormerna. Det är bara de som öppet bryter mot dessa normer som blir utsatta för våldet, men förtrycket kvarstår. Men var är upprördheten i de-batten? Min erfarenhet är att det är de som påtalar problematiken som blir anklagade för rasism och fördomar mot ”den Andre”. Detta är ett faktum som tyvärr spelar främlingsfientliga krafter rakt i händerna.

Det är förstås problematiskt att tala om ”ut-landsfödda” som en enhetlig kategori. Klass, ut-bildning, ålder, kön, boende, religion, etnicitet spe-lar roll. Vi bör också relativisera ”det svenska”. I ett globalt perspektiv är det en mycket udda upp-fattning att aga är skadligt för barn. Majoritetens av världens länder, inklusive de flesta länder inom EU, tycker att aga är en alldeles förträfflig barn-

”det haR påpekats i debatten

att det baRa finns ett

fåtal fRitidsgåRdaR föR

RosengåRds tusentals

baRn. det äR föRstås en

oacceptabel situation.”

41

TEM

A r

os

Eng

år

d

42

TEM

A r

os

Eng

år

d

uppfostringsmetod. Visst, vi vet att även svenska föräldrar slår sina barn, men lagstiftning och gängse värderingar har åtminstone ändrats till att klassificera barnaga som ett förkastligt beteende.

I december förra året stängdes en av de mest ökända källarmoskéerna i Rosengård, något som utlöste kravaller i området. Uppsägningen av hy-resavtalet tolkades som ett uttryck för diskriminering. Ungdomarna blev således av med lokalen för sina fritidsaktiviteter, en lokal som också var ett känt fäste för salafi, som kan beskrivas som en blandning av religiös puritanism och politisk islamism. Jag tycker det är problematiskt om Rosengårds barn och unga på sin fritid endast är hänvisade till religiösa aktiviteter. Det har påpekats i debatten att det bara finns ett fåtal fri-tidsgårdar för Rosengårds tusentals barn. Det är förstås en oacceptabel situation. Jag efterlyser också föreningssveriges engagemang i Rosengård och dess ungdomar.

Jag har ofta debatterat den islamism, som står för en auktoritär världs-bild, en svart-vit ideologi som livnär sig på hatet mot ”den Andra”, icke-muslimen. Jag skulle säga att denna typ av islamister är sverigedemo-kraternas spegelbild, men med omvända fiendebilder. De är uttryck för exakt samma fenomen: upplevd marginalisering som leder till politisk och våldsbejakande radikalisering. CATS och Försvarshögskolans ut-skällda rapport var visserligen undermålig i språk, metod och vetenskap-lighet, men hade nog rätt i sin slutsats kring islamiseringen i Rosengård, även om dess omfattning måste anses okänd. På motsvarande sätt kan Vellinge och andra områden som visat sig vara negativa till exempelvis

”de sociala pRoblemen äR sVåRa och

allVaRliga, men de boRde VaRa VäRRe med

tanke på bakgRundsfaktoReRna. jag

menaR det.”

43

TEM

A r

os

Eng

år

d

ett flyktingmottagande betraktas som ett ”hot mot demokrati och värdegrund” eftersom främlings-fientligheten tillåts att frodas där.

Vad ska man göra då? Att engagera de boen-de i Rosengård har visat sig vara svårt. Det finns mängder av luftprojekt som inte nått fram till de tilltänkta målgrupperna. Det finns också aktiva et-niska och religiösa entreprenörer som utger sig för att representera vissa grupper i området. Kanske får man acceptera att vissa delar i Rosengård mer fungerar som transit-områden, dit människor först anländer, men sedan flyttar ifrån. Då blir det bris-tande engagemanget hos befolkningen mer förstå-eligt, framförallt med tanke på den nya situationen de måste hantera initialt i Sverige.

Jag tror på en tydlighet hos samhället kring hur och vad det kan förhandlas om. Organisationer bör fatta vissa principiella beslut kring hur mino-riteters önskemål ska hanteras. Det är orimligt om varje lärare själv ska besluta om barnet ska slippa närvara på simundervisningen eller inte. Det ska-par en situation av otrygghet och otydlighet. Om organisationen utarbetar vilka förhållningssätt som bör gälla så är det inte upp till den enskilde tjänstemannen inom socialtjänsten att avgöra hur

man ska agera när en klient inte vill skaka hand.Integrationsdebatten har i decennier blockerats

kring en skuldfråga. Vad är orsaken till den miss-lyckade integrationen: majoritetens strukturella diskriminering eller minoritetens egna kulturella och religiösa föreställningar och seder? Kort sagt, är det Vellinges eller Rosengårds fel? Utanförska-pet kan leda till att förtrycket ökar inom familjen och den egna gruppen. Jag har visat att det finns en problematik inom minoritetsgrupperna, men just det manar till ett större engagemang hos majorite-ten mot etnisk och religiös diskriminering.

Oavsett vem som utför den.

Pernilla Ouis är fil dr i humanekologi och biträdande lektor och forskare på Fakulteten för Hälsa och samhälle, malmö högskola. Hon konverterade till islam på

åttiotalet men lade av sig slöjan för fem år sedan.

TEM

A r

os

Eng

år

d

44

”på RiksniVå betydeR dessa siffRoR att

ungefäR 2600 flickoR och 1800 pojkaR

inte själVa fåR Välja Vem de Vill gifta

sig med.”

För den som vill läsa mer

Barnombudsmannen (BO) 2008: sverige äger! Barn och unga berättar om sitt land. Stockholm: Fritzes.

magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos 2009: Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö. Försvarshögskolan och Centrum för assymetriska Hot och TerrorismStudier.

Sara Högdin 2007: Utbildning på (o)lika villkor – om kön och etnisk bakgrund i grundskolan. Rapport i socialt arbete nr 120, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.

Socialstyrelsen 2007: Frihet och ansvar: en undersökning om gymnasieungdomars upplevda frihet att själva bestämma över sina liv. Lägesbeskrivning, artikelnr 2007-131-127.

TEM

A r

os

Eng

år

d

45

Är medborgarinflytandet – att den som bor i en stadsdel

också ska känna sig delaktig i besluten som tas där – bara

en schimär? Engagemanget finns. Både hos medborgare och

hos kommunala tjänstemän. Men formerna för mötet dem

emellan behöver bli bättre om man ska nå resultat. Hos

kvinnorna i Rosengård finns en ”projekttrötthet”: varför ska

jag ge av min tid när jag inte får se konkreta resultat?

Hur fattas beslut om frågor om stadsutveckling? Vem fattar besluten om vilka frågor och behov som ska prioriteras i en stadsdel? Och när får medborgarna komma med och tycka till om det som händer?

Ett ökat medborgarinflytande blir allt viktigare vid samhällsplanering och lokal utveckling. Plan- och bygglagen från 1987 gjorde det juridiskt bindande att informera medborgarna om planeringsförslag. Vid Riokon-ferensen 1992, där det sociala hållbarhetsperspektivet fick genomslag bland annat genom Agenda 21, stärktes det lokala perspektivet med syfte att inkludera människors erfarenheter och behov för en hållbar utveck-ling. Planering bör enligt Boverket idag betraktas som ett forum för dia-log, vilket är en viktig del för social hållbarhet.

Trots en vision om ökad dialog och kommunikation mellan tjänste-män och medborgare, är varken avsikten eller genomförandet helt up-penbar för inblandade människor. Det är inte givet hur tjänstemän ger medborgarna inflytande; i vilken form eller i vilken fas av processen? Det är inte heller tydligt för medborgarna vad de har att säga till om och hur man ska göra det. Att medborgarinflytande betraktas som politiskt

kvinnors erfarenheter behöver bli mer synliga

Av Carina listerborn | Foto leif Johansson

46

TEM

A r

os

Eng

år

d

viktigt innebär inte per definition att det alltid är önskvärt eller möjligt genomförbart på en djupare nivå än att just uppfylla informationsplikten.

Jag fick pengar av forskningsrådet Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande) för ett projekt med titeln Kvin-nors inflytande i den lokala demokratin. En studie av deltagande planering med ett genusperspektiv (FORMAS). Mitt syfte var att närmare studera den etablerade planerings- och tjänstemannaprak-tiken, för att bidra med nytänkande kring medbor-garinflytande och jämställdhet, främst i mångkul-turella bostadsområden.

Olika tidigare hjälpprojektsatsningar, med fokus på integrationsarbete, har gjorts i storstädernas yt-terområden, men inte lett till tydliga resultat i frå-ga om minskad segregation. Det har också funnits en självkritik inom till exempel Storstadssatsning-en att man inte nådde de stora boendegrupperna och framförallt inte kvinnorna. Med den bakgrun-den är den övergripande målsättningen med detta forskningsprojekt att bidra till att öka kvinnors inflytande i sina närområden genom att förstärka och utveckla lokala demokratiprocesser som stöd-jer redan etablerade kvinnonätverk. Ett sätt att närma sig detta mål är att synliggöra relationer mellan medborgare och tjänstemän och hur kom-munikationen ibland fungerar, ibland inte.

För att kunna göra detta har jag och projektets assistent dels studerat några av de lokala kvinno-nätverken och deras syn på kvinnors upplevelse av boendemiljön. Dels har vi studerat relationen till, och kommunikationen med, de lokala tjäns-temännen och politikerna. Har kvinnorna och

”boendet äR en centRal

fRåga, delVis efteRsom

’kVinnoR boR meR än

män’, som en infoRmant

uttRyckte det.”

47

TEM

A r

os

Eng

år

d

tjänstemännen likartade mål och frågor som de vill driva? Hur formulerar de sina ståndpunkter? Vilka förväntningar, fördomar och förförståelser finns det gentemot varandra? Hur skulle dialogen, mötena och delaktigheten kunna öka? Hur ser tjänstemännen på sin roll och sina möjligheter till exempel i relation till politikerna? I denna artikel kommer främst kvinnornas synpunkter och intres-sen lyftas fram.

Frågorna är viktiga, menar både förvaltningen och de boende. De flesta upplever att frågor om delaktighet är mycket centrala för en positiv ut-veckling av Rosengård. Det kan tyckas självklart. Men även sjuttiotalets planering hade som syfte att stärka välfärdssamhället och förverkliga folkhem-mets ideal. Då var den expertstyrd och långt ifrån människors vardag. Experten var initiativtagare och medborgarna ett slags ”experimentfält”.

Det ifrågasättande av planeringens roll och ut-förande som vi sett sedan åttiotalet kritiserade eta-blerade maktordningar, rationalism och moderni-tetens tilltro till objektiv kunskap som grund för allmänhetens bästa. Denna kris skapade utrymme för andra källor till kunskap än rationalitet, där erfarenheter, konstnärliga uttryck och berättelser kom att bli nya former av kunskapskällor. I lju-set av den historiska utvecklingen kan man se att delaktighetstänkande har fått en annan, och tydli-gare, position.

Den mediala och politiska diskussionen om kvin-nor med invandrarbakgrund fastnar ofta i diskus-sioner om patriarkala strukturer och utanförskap. Patriarkala strukturer finns överallt i samhället och är inte unikt för miljonprogramsområden. Ut-

”utanföRskap elleR

maRginaliseRing äR andRa

’hala’ begRepp. Vad äR

man utanföR, Vad äR man

innanföR?”

48

TEM

A r

os

Eng

år

d

anförskap eller marginalisering är andra ”hala” begrepp. Vad är man utanför, vad är man innan-för? Dessa begrepp har till stor del ersatt fattig-domsbegreppet, som inte längre används i någon större omfattning.

Jag har försökt att i min studie, i den mån det går, lägga sådana beskrivningarna åt sidan för att mer förutsättningslöst ge utrymme åt samtal med personer som är engagerade i Rosengård; i kvinno-föreningar, som tjänstemän eller politiker. I dessa samtal framträder deras syn på hur dialogen och kommunikationen fungerar inom området mellan olika aktörer. De intervjuade kvinnorna är dels en-gagerade i fyra olika kvinnoföreningar, dels pro-jektanställda som ”kommunikatörer” på olika institutioner i Rosengård i egenskap att nå ut till befolkningen med hjälp av sin egen bakgrund som invandrad.

Denna typ av arbeten tenderar att gå utöver den betalda arbetstiden. De, liksom många av de kvinnor som engagerar i föreningar, gör det för att hjälpa andra kvinnor i området och mycket fritid läggs ner på arbetet. Intervjuer har också genom-förts med stadsdels- och kommunala tjänstemän, lokala politiker och andra ”nyckelfigurer” i om-rådet. Frågorna om delaktighet och inflytande var något som även tjänstemännen och politikerna tyckte var viktiga frågor. Totalt rör det sig om ett trettiotal intervjuer som genomförts. Projektet är ännu inte avslutat.

Det blir många skilda beskrivningar av varda-gen och av bostadsområdet, men också om hur man får tiden att räcka till, om prioriteringar i var-dagen och om relationen mellan det lokala livet

– Ju mindre reflekterande vi är, desto mer re-producerar vi bilden av den islamiska skurken. Men det är faktiskt omöjligt att prata om mus-limer som en grupp, hävdar Jonas Otterbeck.

Han konstaterar dock att det faktiskt är bra med konflikter som den som uppstått i kölvatt-net efter Försvarshögskolans rapport, eftersom det skapar anledningar till nyansering.

Att rapporten kommer att öka islamofobin tror han inte, heller inte att den inte kommer göra det – sådant kan man inte veta, och han tycker att Nyamko Sabuni gör helt rätt som kommer ner till Malmö och träffar forskare och besöker Rosengård, snabbt och effektivt.

Den rädsla som trots allt finns, då?– Mats Alvesson – professor i företagsekono-

mi i Lund – sa en gång att människan är en bra liten uppfinning, men med ett fel: social para-noia. Vi tror alltså alltid att ”de” är uteefter oss. Att tillämpa ett humanistiskt tänkan-

det går inte att prata om muslimer som en gruppVad gör islamofobin med oss, och vad beror den på? Praktik&Teori träffade re-ligionshistorikern och islamologen Jonas otterbeck som bott och arbetat i Mel-lanöstern i sju års tid, men som åkte hem och doktorerade när saddam Hussein invaderade Kuwait.

Av Evelina Mildner lindén

»

TEM

A r

os

Eng

år

d

49

och globala frågor. Många kvinnor tar med sig sitt engagemang från de länder de flyttat. Att intressera sig för kvinnornas situation i sig menar de är viktigt, och att stödja de processer som stärker kvinnors positioner. Boendet är en central fråga, delvis eftersom ”kvinnor bor mer än män”, som en informant uttryckte det. Det innebär att frågor om närmiljön, bu-tiker, den lokala servicen, bostadskvaliteten, tillgång och kvalitet i tvätt-stugorna, fritidsgårdar för barnen, med mera dominerar många kvinnors perspektiv på området.

Kvinnorna behöver också ha egna miljöer. I Rosengård, liksom i övriga Sverige och världen, tar kvinnorna ett mycket större ansvar för hem och hushåll än sina makar. De efterfrågar därför mötesplatser, lokaler att bara vara i utan krav på sig. Kvinnorna måste få synas och mötas, på egna villkor, inte bara som maka eller mor. Betydelsen av att se till kvinnornas behov är viktigt därför att ”kvinnan är mittpunkten i familjen, så om hon inte mår bra…”, menar en intervjuad kvinna som syftade på att allt står och faller med ”modern”. I en så barn- och ungdomstät stadsdel som Rosengård är det självklart att ungdomarna får mycket uppmärksamhet och många aktiviteter riktas mot dem, men barnen och ungdomarnas fa-miljer och omgivning behöver också stöd och möjligheter till menings-fulla aktiviteter. Sammantaget belyser samtalen livssituationer som sällan återkommer i politiska rapporter eller media, där fokus ofta är på segre-gationsproblematiken, medan kvinnornas bekymmer mer orienterade åt andra frågor. De oroar sig för att få vardagens bestyr att gå ihop, att man inte har råd eller tid att hälsa på efterlängtade släktingar i hemländer, el-

”sysselsättning äR mycket meR än

föRVäRVsaRbete. många kVinnoR haR

dålig ekonomi men jobbaR föR fullt hela

dagaRna, både i och utanföR hemmet.”

50

TEM

A r

os

Eng

år

d

ler svårigheter att hantera posttraumatiska stress symtom som många familjer lider av.

Det framkommer också att sysselsättning är mycket mer än förvärvsarbete. Många kvinnor har dålig ekonomi men jobbar för fullt hela dagarna, både i och utanför hemmet. En del engagerar sig i föreningar eller i sina nätverk och göra stora insat-ser där, men det ger inga ”arbetsmarknadspoäng”. De insatserna möts inte heller alltid med stöd från den närmaste omgivningen. Några teman utkris-talliserar sig genom dessa samtal och det är frågor som är tätt sammanlänkade; hälsa, boendet, egen tid och egen plats, sysselsättning, ekonomi och i vissa fall behov av att förbättra kunskaperna i svenska språket.

Relationen till tjänstemännen är kluven. Flera av kvinnorna menar att tjänstemännen nog vill göra ett bra arbete i stadsdelen, även för kvinnorna, men samtidigt inte riktigt lyssnar på vad kvinnor-na har att säga. Någon påpekade att tjänstemän ibland verkar rädda för att göra fel och är mycket måna om att vara sina chefer till lags. Andra är mindre försonande i sin syn på tjänstemän: ”De lyssnar inte på dem [kvinnorna], om det är någon utredning som ska göras, eller någonting som che-fen vill ha, då är de alerta. De vill ha någonting från oss…”.

Eller ”de lyssnar på oss, men sen när vi har gått därifrån så slängs det i papperskorgen” och från en tredje kvinna; ”de hör dig, kanske lyssnar, men det händer ingenting och det gör att folk inte vill slösa sin tid...”. Det finns en ”projekttrötthet” som åter-speglar sig i dessa svar, där man numer inte vill ge av sin tid, ifall man inte kan se konkreta resultat.

de är att se ”dem” som en del av oss själva. Ett utökat ”vi”.

– Det är väldigt lätt att falla i fällan att säga att ”de” är snälla. ”De” är inte ett dugg snäl-lare än ”vi”. Vi är splittrade, alla. Ibland är vi snälla och ibland är vi ena riktiga jävla arslen, och sedan kanske vi ångrar oss. Humanismen vill rasera självbilden av att vi skulle vara så perfekta. Vi är alla sammansatta.

Svenskarnas förhållande till alkohol är ett exempel:

– Vi dricker för mycket, slår varandra, till och med dödar varandra. Och vad gör vi – jo, vi odlar den myten istället. Misstänkliggör den som är nykter på festen. Nya grupper för in nya problem. Några tuggar kat. Andra tar med sig nya versioner på temat heder- och skam. Vi har en egen, mycket gammal skamkultur också i Sverige, men det blir så mycket naknare och fulare för en del av oss när det kommer in utifrån.

Jonas Otterbeck berättar att det av de cirka 22 000 personer som officiellt bor i Rosengård är högst 20 personer som enligt Säpo anses så extrema att de behöver övervakning. Mindre än en promille. Det blir problematiskt när man etnifierar muslimer – som är en mycket brokig religiös befolkningsdel. För man kan egentligen inte prata om muslimer som en grupp. Lika lite som om kristna. Eller buddhister.

– 1400 års historia har gett islam ett ganska pissigt track record vad gäller kvinnoförtryck. Men det gäller å andra sidan alla andra religio-ner också. »

Forts, ”Det går inte att prata om

muslimer som en grupp”

TEM

A r

os

Eng

år

d

51

Det engagemang som tjänstemännen kanske förväntar sig som motprestation kan också hamna fel, då de inte ser kvinnorna där de befinner sig i livet. Även om man är arbetslös, behöver det inte innebära att man är ”sysslolös”. Har man barn finns alltid något att göra; ”om de har barn hem-ma då tänker man att jag ska ägna den här tiden åt mina barn som behöver mig, det är det jag ska göra den här tiden” menar en kvinna. Det berör också frågor om formuleringsprivilegier, det vill säga vem som ska formulera dagordningen. Flera aktiva kvinnor i föreningslivet menar att ifall man ska får projektstöd måste man följa den politiska dagordningen, även om det inte är de frågor som de helst skulle vilja driva.

Det kvinnorna efterfrågar är dels representativi-tet, att få föra sin egen talan och styra vilka frågor som ska komma upp på dagordningen, dels finns, mer dolt i samtalen, en önskan om att få definiera vad som betraktas som relevant kunskap i sam-manhanget. Tjänstemännen å sin sida menar att det faktiskt görs en hel del av de efterfrågade in-satserna, och att nya mötesplatser initieras. De har också svårt att finna engagerade människor som vill medverka i dialog med dem. Men de är också medvetna om att arbetstiden och budgeten inte all-tid räcker till för de saker man skulle vilja genom-föra. Därtill kommer frågan om vem de egentligen för dialogen med; är det rätt person som har för-ankrat frågorna bland andra medborgare?

Det finns ett engagemang på båda sidor, men formerna för möten fungerar inte helt tillfredstäl-lande ur någons perspektiv. Min iakttagelse är att det inte bara har att göra med praktiska omstän-

digheter utan också en fråga om kunskapssyn; vad är värdefull kunskap i lokal utveckling? Hur står den levda, kroppsliga, erfarenheten i relation till expertens och de professionellas analys?

Ett första steg är att erkänna och synliggöra de handlingar som utförs lokalt och som etablerar en huvudsakligen fungerande vardag i området. En slutsats är också att de sociala frågorna inte kan särskiljas från de fysiska planeringsaspekterna. Ut-ifrån det kan vidare diskussioner föras om vad den lokala utvecklingen ska baseras på. •

Carina Listerborn är lektor och forskare i stadsbyggnad på Institutionen för urbana studier, malmö högskola. Hennes avhand-ling kom 2002 och hette Trygg stad. Dis-

kurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.

52

TEM

A r

os

Eng

år

d

Jonas Otterbeck exemplifierar med thailändska theravada-buddhistmunkar, som ser prostitution genom en karmalins: prostituerade kvinnor får chansen att ”jobba upp” sin karma och kanske få återfödas som ”anständiga” kvinnor.

– En humanistisk lösning är aldrig att säga att folk är onda. Försök förstå och förklara. Inte för-svara, men hitta vad det egentligen handlar om.

Samtidigt handlar det om att inse att anpassning tar tid. Det tar inte sällan en generation. Männis-kor måste slussas in, varsamt. Det handlar om en process.

– När vi kräver snabb anpassning, kräver vi omänsklighet.

Men en sjuårig flicka som inte får vara med i simundervisningen – vad gör man med henne och hennes föräldrar? Vad säger man?

– När en grupp människor kommer, måste man fråga sig vad skolan och myndigheterna har stått för i det land de kommer ifrån. Har det varit vägen fram i samhället? Eller snarare representant för en spionerande myndighet? Och hur skiljer sig den svenska skolan från detta? Språkproblem, utan-förskap, trångboddhet, rasism och marginalisering hjälper inte direkt till att bidra till att man kan lita på det skolan säger.

Jonas Otterbeck tar ett exempel till från skolans värld: skogsutflykten. Föräldrarna undrar varför barnen ska ut i skogen. Det verkar bara läskigt. Men genom att möta dem och berätta att föräld-rarna själva gärna får följa med, genom att hänvisa till andra vars barn redan har varit med på tidigare utflykter kan man visa att det här inte handlar om något märkligt.

– Men, du vet, det handlar om koder. Vissa sa-ker gör man i vissa samhällen, och vissa inte. Hade du till exempel intervjuat mig i vissa andra länder hade jag inte kunnat stänga dörren om oss. Du hade fått maximalt fem eller tio minuter på dig och så hade det kommit någon annan person och ser-verat oss te, istället för att jag hällde upp det själv.

De som kommer först är alltid de som får ta konflikterna. Sedan kommer nya grupper, som får ta nya konflikter. I skolan blir lärarna officianter för en svensk normalitet.

– Ett av problemen är att välfärdsstaten har tappat tålamodet med sina nyanlända och behand-lar dem som om de har varit här länge. Men det är inte alls så att alla har varit här sedan åttiota-lets början. Man måste ha tålamod. Tid måste in i ekvationen. Ekonomhistorikerna säger: erbjud arbete. Det gör ingenting att behöva bo trångt i tre eller fyra år. Så har människor gjort i alla tider. Man använder kontaktnätverken för att skapa sig en liten ekonomi, som sedan växer. Det är ingen nyhet; alla som har läst minsta lilla bok om mig-ration vet detta. Men. Det är när det här stadiet permanentas, när det inte ges några öppningar, som det blir farligt. Då isolerar man sig, och odlar lokala myter. I en sådan världsbild riskerar vi att bli de onda. •

Jonas otterbecks tips

Charles Kimballs bok När religionen blir ond

Nihad Bunars doktorsavhandling Skolan mitt i förorten

Oskar Hedins film Det svider i hjärtat

Forts, ”Det går inte att prata om muslimer som en grupp”

TEM

A r

os

Eng

år

d

53

Bristen på underhåll är påtaglig. Köket i en hyreslägenhet på Herrgården är bara ett av många som har dokumenterats av Hyresgästföreningen i malmö.

TEM

A r

os

Eng

år

d

54

När Rosengård en gång byggdes var bostäderna moderna. Idag betrak-tas bostadsstandarden som högst ordinär. På sextio- och sjuttiotalet var det en bostadspolitisk framgång att även den ekonomiskt sämst ställda delen av befolkningen fick tillgång till lägenheter som var utrustade med rinnande vatten, toalett inomhus och bad eller dusch. Standarden var tecken på den nya moderna människans förbättrade livsvillkor. Allt var funktionellt och stadsdelen var exempel på modernitetens etablering som jämte kritiken mot områdets massproducerade storskalighet rönte upp-märksamhet.

Uppmärksamheten består, men grunden för samtalet varierar. Det som var bra igår är dåligt idag. Det är inte modernitetens förtjänster som är dagens stora samtalsämne. Det handlar om smuts, eftersatt underhåll och trångboddhet, i vissa fall så besvärande att man måste gå tillbaka till efterkrigstiden för att kunna finna jämförelser. Här gäller madras-ser på golvet, ungar som sover skavfötters och den en gång förbättrade

Bostäderna möglar – och det har pågått alldeles för länge

Av Margareta Popoola

Hur är det möjligt att fukt, mögel och invasion av kacker-

lackor kunnat pågå utan att fastighetsägare eller kommu-

nens representanter reagerat nämnvärt förrän media fäste

uppmärksamhet på rådande missförhållanden?

I ett system där bostadsbrist och bidragsberoende är dis-

krimineringens följeslagare, finns det alltid hyresgäster till

osunda och skamfilade lägenheter.

55

TEM

A r

os

Eng

år

d

bostadsstandarden med bad och dusch räcker inte till när alla ska iväg på morgonen, som jag skrev i min rapport ”Trångt i Herrgårdsmiljö” 1999. Den beskrivna situationen uppstår genom att trerums-lägenheter som dominerar i området inte längre motsvarar hushållens behov. Det behövs både mindre lägenheter för hushåll som består av en el-ler två personer och större lägenheter till barnrika familjer. Det sistnämna är särskilt problematiskt; lägenheterna är inte byggda för ett större antal människor, vilket ökar risken för fukt och mögel-angrepp som i sin tur har konsekvenser för befolk-ningens hälsa. Det handlar om en trångboddhet som inte ska jämföras med ”Compact Living”, ett begrepp som härrör från åttiotalet i definitionen av utrymmesstandard.

Till skillnad från trångboddhet, innebär Com-pact Living inte ett för stort antal personer relate-rat till ett för litet antal rum. Det är mer en kamp om att få plats med sina saker. Det är också i någon mån självvalt, medan trångboddhet är påtvingad. I ett trångt boende finns inga privata utrymmen. I ett kompakthem däremot lever kanske endast en eller två personer som har valt en liten bostad för att prioritera centralt läge eller andra saker som känns mer angelägna. Även om gränsdragningen mellan kompaktboende och trångboddhet går mel-lan eget val eller påtvingade bostadsförhållanden så kan gränsdragningen vara flytande och i realite-ten kan konsekvenserna vara desamma.

Miljonprogrammets trångbodda använder sin fantasi och hittar möjliga användningsområden för alla utrymmen. Balkongerna får hysa cyk-lar, vinter- och sommarredskap för barnens lek,

”det handlaR om smuts,

efteRsatt undeRhåll och

tRångboddhet, i Vissa

fall så besVäRande att

man måste gå tillbaka till

efteRkRigstiden föR att

kunna finna jämföRelseR.”

56

TEM

A r

os

Eng

år

d

bildäck eller andra saker man behöver förvara. Trots att det knappast är materiellt överflöd som utmärker familjernas livssituation så inskränker varje sak, leksak eller nödvändighetsartikel det personliga utrymmet. En stark begränsning av det personliga utrymmet har visat sig leda till risk för människors mentala hälsa i form av stress, mins-kat ansvarstagande, höjd aggressivitet och för-sämrad samarbetsförmåga. Här ska också nämnas att trångboddhet ökar risken för TBC. Detta gäl-ler även hjärnhinneinflammation som är en annan allvarlig sjukdom, orsakad av bakterier och som sprids via små droppar i utandningsluften. Under senare år har man också upptäckt magsårsbakte-rien Helicobacter pylori (HP) som kan ge upphov till gastrit.

Den generellt goda bostadsstandarden i Sverige har inneburit att en mängd sjukdomar och smitt-härdar som, även för den fattigare delen av be-folkningen, sedan länge varit utrotade. Här finns anledning att varna för att en undermålig bostads-standard för delar av befolkningen riskerar att leda till en försämrad folkhälsa.

Under åren har Miljöförvaltningen i Malmö ta-git emot klagomål på trångboddhet, kackerlackor, fukt och mögel. För att göra en lång historia kort, har klagomålen som varit kända åtminstone tio år tillbaka i tiden, rent objektivt inte lett till nämn-värda resultat. I slutet av 2008 tog saken en ny vändning. SVT:s program Uppdrag granskning vi-sade ett reportage där kackerlackor, fukt och mö-gel från Actas bostadsbestånd i Herrgården kunde ses genom TV-rutan. Anders Rubin, byggkommu-nalråd i Malmö sa sig inte veta att förhållandena

var så illa som han genom personligt besök i de mest utsatta lägenheterna nu blivit medveten om.

Den mediala bevakningen tycks ha haft en viss effekt. Redan i februari 2009 presenterades en rapport, som paradoxalt nog hade gjorts på Actas uppdrag. Rapporten visade att varannan lägenhet i Actas bestånd (870 lägenheter) hade mögel, 17 procent av lägenheterna hade skadedjur, ungefär lika stor andel av kök, badrum och toaletter vi-sade sig vara i akut behov av renovering. Omfatt-ningen av skadorna och behovet av åtgärder är omfattande och bedöms i en del fall vara akuta. Trots bedömningen av det akuta läget är missför-hållandena kända sedan lång tid tillbaka. Hur är det möjligt att fukt, mögel och invasion av kack-erlackor kunnat pågå utan nämnvärd reaktion av fastighetsägare eller kommunens representanter förrän media fäste uppmärksamhet på rådande missförhållanden?

Man skulle kunna göra det lätt för sig genom att peka på diskriminering som en bärande förkla-ring. Förklaringen känns dock otillräcklig om man inte kan visa hur diskrimineringen går till. För att få en bild av diskrimineringens uttryck skulle jag vilja börja med att peka på fastighetsmarknadens nuvarande ordning. Här framträder de privata hy-resvärdarna som exempel på företagare med en af-färsidé som bygger på maximal vinst av hyresin-täkter med minimala utgifter. Under åren har ett flertal fastighetsägare och förvaltare med samma koncept passerat revy.

En annan del av Herrgårdens fastighetsbestånd, kvarteret Landsfiskalen, bytte under nittiotalet ägare och förvaltare sex gånger under ungefär lika

57

TEM

A r

os

Eng

år

d

många år. Idag har MKB, kommunens bostadsfö-retag, köpt upp fastighetsbeståndet. Om man ska kommentera MKB:s slutliga ställningstagande att förvärva fastigheten kan man konstatera att det har varit en trög process. Kommunen har tagit god tid på sig att agera trots att fastigheten under en period var ställd under tvångsförvaltning och det funnits flera möjligheter att demonstrera ett socialt ansvar gentemot de hyresgäster man numera vär-nar om.

I ärlighetens namn ska sägas att såväl kommu-nen som privata fastighetsägare är underställda de spelregler som gäller på bostadsmarknaden. En af-färsidé som bygger på tillgång och efterfrågan är i sig inget unikt. Det som är värt speciell uppmärk-

samhet i Herrgården är att privata hyresvärdar har funnit en nisch som inte bygger på att de erbjuder en attraktiv vara. De erbjuder en vara som hyres-gästerna accepterar i brist på bättre alternativ. Sys-temet byggs upp av parametrar som bostadsbrist och bidragsberoende som utgör diskrimineringens smörjmedel.

Om man nu skulle följa en strikt ekonomisk ra-tionalitet så skulle Gary Becker, en ekonom som bland annat utvecklade begreppet ”humankapi-tal” som parallell till det fysiska kapitalet kanske hävda att de människor som berörs inte blir dis-kriminerade: de betalar precis så mycket för en i flera fall sekunda vara som hyresgästerna ser sig nödsakade att betala för. Det blir en form av ne-

Stenkastning mot brandbilar, ambulansperso-nal som hindras från att ta sig fram till olycks-platser. I Malmö, i Köpenhamn, i Paris. Vad är det som inte fungerar i relationen mellan en del ungdomar å ena sidan, och poliser och rädd-ningsstjänst å andra sidan?

Sedan förra året arbetar en grupp forskare på Malmö högskola tillsammans med Malmö stad på ett projekt kallat ”Möten och dialo-ger”. Här ska man hitta vad det är som orsa-

kar krissituationerna, och reda ut vad det finns för föreställningar som myndigheter och ung-domar har om varandra. Polisen, Räddnings-tjänsten, föreningslivet, socialtjänsten och andra organisationer ska intervjuas och resul-tatet ska bli en metod som kan användas både proaktivt och för att analysera och bearbeta verkliga händelser. 2011 ska det vara klart. •Läs mer på hemsidan www.dialoger.nu

de hjälper unga och myndigheter att förstå varandra

58

TEM

A r

os

Eng

år

d

margareta Popoola är fil dr i sociologi och docent på ImeR (Interkulturell migra-tion och etniska relationer). Hennes forsk-ningsinrikting är urbansociologi, socialpo-

litik, integration och segration, etnicitet, identitet och sociala relationer.

gativt utbud. Ju mindre möjlighet en hyresgäst har att hitta alternativa bostadslösningar, desto större sannolikhet att skamfilade och osunda lägenheter förblir uthyrda. Samhällets institutioner kommer att tillåta denna hantering så länge kostnaderna för merarbete inte överstiger planerade utgifter. Genom en rationellt baserad ekonomisk kalkyl skulle det således finnas en balans i hur mycket (el-ler litet) av misskötsel eller andra åsidosättanden som samhället kommer att tillåta. Den här balan-sen utgår från en ekonomisk smärtgräns.

Frågan är var smärtgränsen går för folkets förtro-ende till samhällets myndigheter och institutioner, som har att bevaka allas vår hälsa och välfärd. •

59

Nya Gringo har tillsammans med America Vera-Zavala, grundare av Attac Sverige och Nabila Abdul Fattah, Metrokolumnist och bloggare startat projektet Rosengårdsbornas Rosengårdsrapport, som en reaktion på den som kom från Försvarshögskolan. Resultatet kan beskådas på www.rosengardsrapporten.se.

Till Sydsvenskan sa Rosengårdsbon Gemila Al-Kuraishi när projektet presenterades:

– Jag har alltid taggarna utåt när det pratas om Rosengård. Folk kommer hit och tycker att

de kan berätta vad som är problemet och hur det ska lösas. Jag hade taggarna utåt inför att ni skulle komma också, men ni slätar ut dem när ni säger att det är våra bilder som ska visas.

Inför sin c-uppsats i sociologi intervjuade Ge-mila Al-Kuraishi hon barn på Rosengårdssko-lan och Örtagårdskolan om vad de gjorde på fritiden och på sommarlovet.

– Tänka sig, de var precis som alla andra barn. De chattar på MSN och spelar World of war-craft. •

rosengårdsborna gör en egen rapportTE

MA

ro

sEn

gå

rd

Socialantropologerna Sara Johnsdotter och aje Carlbom intervjuades av Sydsvenskan i halvtid, våren 1996, när de hade bott ett och ett halvt år i Rosengård. Fältarbetet resulterade i två doktors-avhandlingar.

TEM

A r

os

Eng

år

d

60

Stadsdelen Rosengård har varit debatterad alltsedan den byggdes. Först var kritiken marxistisk: området beskrevs som en omänsklig förvarings-plats för arbetarklassen. De senaste åren har ”klass” ersatts med ”kultur”. Idag är den dominerande bilden att stadsdelen är ett avskräckande exem-pel på problem med etnicitet och utanförskap. Denna text erbjuder ingen analys av området utifrån postkolonial teori, symbolanalys eller någon samhällsekonomisk modell – bara några reflektioner kring hur det var att bo i Rosengård för att forska.

Vi flyttade till Rosengård 1995 för att göra fältarbete inför våra dok-torsavhandlingar. Fältarbete är en etablerad metod inom socialantropolo-gi och förväntas pågå i minst ett år. Poängen är att leva sitt vardagsliv i den kulturella miljö man forskar om. För att få lite kontinuitet, inte minst med tanke på att vi är en barnfamilj, valde vi att bo i Rosengård under tre år.

Varför göra ett fältarbete som boende på platsen och inte nöja sig med

”Vad skönt att någon flyttar hit och verkligen bor här innan det skrivs”Den offentliga bilden av Rosengård har väldigt svag förank-

ring. Det blev tydligt för socialantropologerna Sara Johns-

dotter och Aje Carlbom när de tillbringade tre år i slutet av

nittiotalet med att bo i Rosengård. Här är deras berättelse

om hur det var att forska där.

Av sara Johnsdotter och Aje Carlbom

TEM

A r

os

Eng

år

d

61

intervjuer? Genom att befinna sig på plats under en längre tid gör man ”upptäckter” som det är mycket svårt att göra om man endast gör besök i ett område för att intervjua där. Intervjuer är begränsade till insikter om hur människor beskriver saker. Fältarbetet ger också en förståelse av hur människor agerar; hur ståndpunkter och attityder är sammanvävda med vardagliga villkor.

Man skaffar sig en känsla för platsen och inser vilka för- och nackdelar som är förknippade med att bo där. Dessutom tydliggörs hur svagt empi-riskt förankrad den offentliga bilden av området är. Många har synpunk-ter på Rosengård, men mycket som sägs är uttryck för olika ideologiska positioner.

Vår etniska bakgrund kom att spela viss roll under vår tid i Rosengård. Ett första försök att skaffa lägenhet stupade när vi sade till det privata bostadsbolaget att vi gärna ville bo i Herrgården och så nära Rosengårds Centrum som möjligt. Plötsligt fanns det inga lägenheter att välja på. Vi tolkade situationen som att de befarade att vi wallraffade och ville und-vika oss till varje pris. MKB, å andra sidan, förstod omgående att vi var där som forskare och erbjöd oss en lägenhet. Vi upplevde våra kontakt-personer på MKB som uppriktigt intresserade av vår forskning. De var oerhört generösa med praktisk hjälp och underlättade på olika sätt våra försök att skapa kontaktytor under hela den tid vi bodde där.

Vi hade förväntat oss en viss skepsis från andra boende när vi flyttade till Rosengård för att studera området. I stället möttes vi nästan genom-gående av positiva reaktioner när vi presenterade oss. En av de tidigaste kommentarerna var att det var skönt att någon flyttade dit och verkligen bodde här ”innan det skrevs”. En gång kom en granne på gården fram och sade att han hört ryktesvägen att en del andra i trappen intervjuats av oss – när hade vi tänkt komma till honom?

En lärdom vi fick tidigt och hade med oss under fältarbetet var hur vi själva, bara genom vilka vi var, påverkade forskningsmaterialet. Sara var och intervjuade en man i en libanesisk familj. Efter en stund kom hustrun hem och började av okänd anledning skälla ut mannen på smattrande arabiska från hallen. Han hukade och tittade lite ursäktande på Sara. Hustrun kom in i vardagsrummet (utan slöja), bad vänligt om ursäkt när

62

TEM

A r

os

Eng

år

d

hon såg att de hade en gäst och sedan fortsatte ett mycket trevligt samtal mellan alla tre.

En tid senare gjorde Aje upp om en intervju med samma familj. När han kom dit satt han och man-nen i vardagsrummet. Hustrun visade sig först ef-ter en halvtimme, då hon kom ut från köket med en bricka till männen, fullt beslöjad och med en kort nick till Aje innan hon försvann igen. Det är kanske överflödigt att säga att vi skulle ha dragit helt olika slutsatser om familjens grad av religio-sitet och hur de såg på könsrelationer om vi inte gemensamt kunnat diskutera bådas våra erfaren-heter. Just detta par som vi träffade flera gånger var viktiga samtalspartner för oss när vi ville nå en ökad förståelse för variationer i synen på genus inom islam.

Avhandlingsämnena utkristalliserade sig med ti-den. Sara blev engagerad i somaliska grupper, och Aje intresserade sig för de så kallade kulturfören-ingarna och de stora skillnaderna i hur svenskar uppfattade islamiska föreningar, och hur musli-mer såg på dessa.. Utomstående uppfattar endast ”ytan” av föreningarnas verksamhet. De förestäl-ler sig att föreningarna fungerar som vilka svenska organisationer som helst; att de är träffpunkter i största allmänhet till vilka de boende kan gå och odla sin ”kultur”.

Muslimska boende talade istället om förening-arna i termer av religiösa och politiska grupper som är verksamma i den islamiska rörelsen. ”De där tillhör Muslimska Brödraskapet och de där är salafister”, var ett vanligt svar. Vanligt var också att muslimer i allmänhet avrådde oss från att tala med företrädare för de islamistiska grupperna.

”Det är ingen idé. De är fanatiker.” Vid den här tidpunkten – sex år innan World

Trade Center i New York drabbades av terrordå-det – var kunskapen om islamism i princip obefint-lig i Sverige. Vardagen i Rosengård och närheten till dessa föreningar gjorde att Aje lärde känna allt-fler inom föreningarna. Hans doktorsavhandling kom att handla om islamism som politisk rörelse i Rosengård och Sverige.

Under åren i Rosengård upplevde vi både po-sitiv och negativ särbehandling i egenskap av att vara svenskar. Å ena sidan förekom viss diskrimi-nering i vår arabiska närbutik på gatan. Så länge det fanns arabiska kunder i affären behandlades vi inte sällan som luft. Å andra sidan blev vi också positivt särbehandlade. Det blev tydligt när vi vid flytten till Rosengård gick runt och tittade på olika dagis åt vårt äldsta barn. Ett svensktalande barn var uppenbart välkommet på alla dagis. Ett nästan generande positivt bemötande upplevde vi också på exempelvis post och bank i centrum.

”många haR synpunkteR på

RosengåRd, men mycket som

sägs äR uttRyck föR olika

ideologiska positioneR.”

63

TEM

A r

os

Eng

år

d

Antropologi handlar om att försöka få en ini-frånförståelse av en tillvaro som på avsevärda sätt skiljer sig från den man själv upplever som själv-klar. En oavsedd effekt av att tillämpa antropo-logisk metod är att man kommer att se sin egen kulturella bakgrund med nya ögon. Under många intervjuer har vi skrattat så tårarna runnit åt olika exempel på ”svenskarnas” egenheter, sedda med utifrånkommande personers skarpa blick. Men vi har också genom intervjuerna förstått behovet hos många Rosengårdsbor av att isolera sig från det svenska samhället, inberäknat de svenska gran-narna: för att Sverige upplevs som ett samhälle präglat av sexualliberalism, frånvaro av släktsam-manhållning, alkoholmissbruk och allmän mora-lisk upplösning. Man vill skydda sina barn och ungdomar från att förloras i det man ser som ett socialt kaos.

Intervjuerna med boende med svensk bakgrund gav en annan sorts förståelse. Många av dem som vi kom i kontakt med hade bott i området i decen-nier – från den tid då den svenska arbetarklassen flyttade in i området. De hade upplevt hur områ-det blev alltmer bebott av grupper med bakgrund i andra delar av världen; hur bilden av Rosengård som invandrarghetto befästes i massmedia. Att bo tillsammans i ett område är att dela vardag tillsam-mans. Att dela tvättstuga, enas kring soprutiner och skapa regler kring barnens umgänge på den gemensamma gården. En av de stora konflikterna i kvarteret gällde en man som vistats i tvättstugan iklädd shorts. Tvättstugan räknades av vissa famil-jer som ett ”halvprivat” område där kvinnor mås-te kunna vistas utan att riskera umgänge med halv-

nakna män. De reagerade mycket starkt på vad de uppfattade som oacceptabelt socialt beteende.

Ju större variation i kulturell bakgrund, desto större risk för socialt gnissel, av det enkla skälet att vardagsrutiner organiseras mycket olika i oli-ka delar av världen. Svenskarna är en minoritet i Rosengård och de får sällan komma till tals i me-dia. Vi fann en stark diskrepans mellan vad som ibland kunde sägas i förbifarten på gården och vad som sades på band när svenskarna var medvetna om att de spelades in. De visste att en tillrättalagd framställning krävdes för att de inte skulle riskera epitetet ”rasister”. Utrymmet är inte särskilt stort i dagens offentliga samtal för att diskutera vardag-liga svårigheter i det mångkulturella samhället.

Under åren i Rosengård föddes vårt andra barn och vi inlemmades i områdets MVC- och BVC-rutiner. Här upplevde vi en väsentlig skillnad vid en jämförelse med ett barn före och ett efter som båda kom till världen i Lund. Utan att på något sätt påstå att vår familj utgör ett statistiskt signi-fikant underlag är det ett bestående minne med vilken lätthet vi diskuterade alltifrån amning till smakportioner och sovrutiner med personal i Ro-sengård. Det var som om Socialstyrelsens riktlinjer inte riktigt lyckats få full genomslagskraft i det-ta område. ”Vet ni, gör ni som ni känner på den punkten. Ni anar inte hur olika folk gör och det mesta går faktiskt rätt bra.”

Rosengård är ett område där denna enorma va-riation i vardagspraktik, i normer och moraliska världar, samtidigt är platsens svaghet och dess styrka.

Å ena sidan finns det verkligt påtagliga problem

64

TEM

A r

os

Eng

år

d

för människor att leva tillsammans när de har så olika förhistoria, oavsett vilken etnisk bakgrund de har. Dessa svårigheter handlar inte primärt om främlingsfientlighet från någotdera hållet, utan om de utmaningar som tillvaron erbjuder när normer, praktiker och förväntningar hamnar på kollisions-kurs i organiserandet av vardagen.

Å andra sidan sprängs alla ramar som ett välme-nande och tillrättaläggande samhälle vill sätta för att forma och styra sina medborgare. Här finns en social ö där tanken blir friare och ens egen oreflek-terade förståelse av världen ställs på ända av den blotta existensen av så många olika perspektiv på tillvaron. •

För den som vill läsa mer

Sara Johnsdotters avhandling Created by God: How Somalis in Swedish Exile Reassess the Practice of Female Circumcision handlar om frågan om kvinnlig omskärelse: hur somalier ser på denna praktik efter en tid i Sverige och hur frågan hanteras av det svenska samhället.

aje Carlboms avhandling The Imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden handlar om islamism som politisk rörelse i Rosengård och i Sverige.

ett liknande projekt – dock journalistiskt istället för vetenskapligt – är boken I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra av ekonomijournalisten Pontus Herin som bodde med tillsammans sin familj i Tensta 2006–2008.

Sara Johnsdotter är docent och fil dr i socialantropologi. Hon är biträdande lektor på malmö högskola, Fakulteten för Hälsa

och samhälle. aje Carlbom är fil dr i socialantropo-logi och arbetar även han på Fakuteten för Hälsa och samhälle.

TEM

A r

os

Eng

år

d

65

TEM

A r

os

Eng

år

d

66

67

Vad är det som gör att vissa stater lyckas med att få män-

niskor med olika bakgrund, ursprung och religion att

samsas? Christian Fernández ska undersöka hur mångfald

och tolerans kan fungera i praktiken, och inte bara som

vackra, välmenta ord.

Av Evelina lindén | Foto leif Johansson

Han letar efter nycklarna till den toleranta staten

Por

TrÄ

TTET

68

I Sverige är tolerans någonting vi gärna förknippas med. Mångfald lika-så. Men det sker saker i bästa välvilja, säkert helt utan avsikt att diskri-minera. Saker som knappast tyder på tolerans utan snarare är ett mycket tydligt uttryck för en vilja att placera människor i fack.

Gift med en kvinna som är född i Chile, märker Christian Fernández hela tiden hur han och hans familj blir betraktade på ett särskilt sätt.

– Vi stöter på det här hela tiden. På BVC fick vi ständigt frågan ”Pratar ni svenska?” och sedan bara förutsattes det att vi ville ha vårt barn på en spanskspråkig avdelning på förskolan. Man enklaviserar invandrare över flera generationer. Och det görs i all välvilja, i toleransens namn, ”alla blommor ska få blomma”, berättar Christian Fernández över en cortado där vi sitter vid ett rangligt bord på ett fik med utsikt över en av Malmös gågator, en eftermiddag när alla i stan tycker att vintern kan ta slut någon gång.

Han nämner Malmöförfattaren Marjaneh Bakhtiari som skrivit ”Kal-la det vad fan du vill” och ”Kan du säga Schibbolet”.

– Hon beskriver det väldigt bra när hon konstaterar att själv upplever man sig inte alls lika helgjutet exotisk som hela samhällsapparaten tror att man är.

Kanske, funderar Christian, är det typiskt för andra generationens in-vandrare? Också Jonas Hassen Khemiri (”Ett öga rött”, ”Montecore”) och Zbigniew Kuklarz (”Hjälp jag heter Zbigniew” och ”Anteckningar från en liten Fiat”), har tagit upp ämnet: den naiva och skeva bilden av ”invandrare”.

– Den här typen av välvillig diskriminering behöver uppmärksammas mer.

Kanske kommer han själv att bidra till att det sker. Christian Fernan-dez arbetar just nu med ett projekt där han tillsammans med ett par andra forskare undersöker hur läroplanen från 1994 växte fram – hur de begrepp den knyter an till: tolerans, demokrati, jämställdhet, ”väs-terländska ideal” – kom in i bilden. Här jämförs Sverige med andra län-der som hanterar en mångkulturell skola: Frankrike, som representerar en monistisk modell där alla fostras till fransmän och slöjförbud är en självklarhet. Kanada, som med sin pluralistiska modell istället försöker

Por

TrÄ

TTET

69

”medboRgaRskapet ses

som en samlande kRaft,

medan toleRansbegReppet

Vill RespekteRa människoR

föR Vilka de äR och kanske

inte ställa så mycket kRaV.

det fanns något sVåRt och

själVmotsägande med det

häR, som jag tyckte VaR

spännande.”

renodla mångfaldsnormen genom att upprätta en mängd olika alternativ med olika värdegrunder.

Parallellt med detta, ligger han i startgroparna med en stor studie finansierad av Vetenskapsrå-det.

– Medborgarskapet och toleransbegreppet drar lite åt varsitt håll. Medborgarskapet ses som en samlande kraft, medan toleransbegreppet vill res-pektera människor för vilka de är och kanske inte ställa så mycket krav. Det fanns något svårt och självmotsägande med det här, som jag tyckte var spännande.

I studien kommer Christian Fernández att jäm-föra sex olika system: Al-Andalus i Spanien på 900-talet, Osmanska riket under sent 1500-tal, Frankrike och USA som unga republiker, samt Ka-nada och EU i nutid.

– Det är lite ovanligt att jämföra system som inte pågår samtidigt, men jag kände att det fanns en viktig poäng med detta. Många blickar tillbaka på det som fanns före nationalstaten, på samhällen som var fredliga och genuint mångkulturella.

I det sammanhanget, berättar Christian, lyfts ofta Ottomanska eller Osmanska riket fram.

– Utan att vara jättepåläst, kände jag att det var helt fel att resonera så.

Nej: Ottomanska riket låste folk till religiöst definierade enklaver, och den ottomanska makten var alltid den överordnade.

– De medeltida toleransmodellerna uppnådde stabilitet, men det var ingen som blev tillförsäkrad någon individuell frihet. Jag kan tycka att postmo-derna teorier flirtar lite för mycket med den med-eltida modellen.

Por

TrÄ

TTET

70

Hur ska han undersöka detta?– Dels finns det mycket skrivet redan och det ska

jag sammanställa. Ambitionen är att föra ihop två discipliner som vanligtvis håller sig på sin kant – politisk teori och religionshistoria – och låta dem ”tala med varandra”. Men jag kommer också att titta på primärmaterial: samtidskrönikor, dåtida akademiker som teoretiserat utifrån sin tids före-ställningar. Protokoll från rättsprocesser avslöjar mycket om vilka rättigheter minoriteter hade. Hur reglerades tvister mellan olika etniska grupper? Det kan ge en djupare illustration av hur man såg på tolerans.

Att Christian Fernández blev forskare har han, till stor del, sin fru att tacka för.

– Jag hade fått fast jobb som förlagsredaktör samtidigt som jag blev antagen till forskarutbild-ningen på statsvetenskapliga institutionen i Lund. Eftersom vi hade barn – vi fick dem redan när vi var studenter – kändes det mest ansvarsfullt att ta det fasta jobbet.

Då sa frun stopp.– Hon sa att hon såg på mig vad jag ville, berät-

tar Christian Fernández.Daniela, Christians fru, hade rätt. Kanske ännu

mer rätt än vad hon först trodde. Visst var det forskning som var hans kall.

– Jag hade, och har, väldigt mycket kvar att under-söka och skriva om. Jag tror inte att jag hade trivts i längden med att bara redigera andras manuskript.

Innan han landade på Malmö högskola och en post doc-tjänst där, blev det en avhandling, Med-

borgarskap efter nationalstaten? Ett konstruktivt

förslag som kom 2005.

– För mig är det intressant att fråga vad det är som håller ihop en befolkning. Jag har själv alltid haft dubbla medborgarskap, och naturligtvis fun-derat över det, säger Christian Fernández.

Hans mamma, en sjukgymnast från Sverige, hade bott och arbetat i Spanien i flera år. När hon och hennes spanske man, flygingenjör och seder-mera antropolog (!), väntade Christian samtidigt som diktaturen i Spanien hårdnade, valde de att istället flytta till Sverige.

– När jag växte upp fanns alltid idén att vi nå-gon gång skulle flytta tillbaka till Spanien, men så blev det aldrig.

Det är aldrig enkelt att prata om rasism och mångfald, om diskriminering och tolerans. Om vad man ska göra för att hitta lösningar på de problem som trots allt finns. Det har, när vi sitter och dricker vårt spanska kaffe på det malmöitiska fiket, bara gått ett kort tag efter den senaste med-iestormen kring Rosengård. Rapporten ”Hot mot demokrati och värdegrund” har släppts, stötts och blötts, integrationsminister Nyamko Sabuni har talat om att lyfta på våta filtar, och radikalisering har blivit ett begrepp i var mans mun.

Att per definition förknippa islam med problem är oerhört riskabelt, menar Christian Fernández.

– Som om det fanns en sorts kärna som alla mus-limer har gemensam? Då förutsätter man för det första att alla är djupt troende. Vi skulle aldrig säga att kristna tenderar att vara på det eller det sättet. Det finns andra saker som spelar en mycket större roll. Socioekonomiska aspekter. Snittinkomster. Hur många som ligger under fattigdomsgränsen. Och, vad innebär det att befinna sig i diaspora?

Por

TrÄ

TTET

TEM

A r

os

Eng

år

d

71

72

Kulturessentialism är termen. Den försöker hävda att din kultur är något medfött och att den finns inuti dig, som en kärna, som någonting som är mer du än vad du själv någonsin kan påverka. Muslimer är si, kristna är så. ”Det vet man ju.”

– Det blir ett oerhört reducerande sätt att resonera. Jag tycker att man måste komma bort från kulturessentialismen. Åtminstone som akademi-ker. Det finns många skillnader att uppmärksamma inom religionerna, bara för att nämna något. Ta Fadimemordet. Skedde det för att hennes familj var muslimer? Eller var det kanske närmare bestämt för att de kom från östra Turkiets extremt förmoderna, patriarkala, traditionalis-tiska samhällen? Nyanserna försvinner helt och hållet.

Mångkulturalism i sig är inte nytt. Det är inget typiskt modernt, inte ens senmodernt.

– Det här har dykt upp i historien gång på gång, och många gånger har det hanterats väl. Andra inte. Det är en skör balansgång och involverar en massa variabler. Olika modeller fungerar under olika förhållanden. Det finns ingen universallösning, men jag vill gärna ta reda på vad det är som utmärker de framgångsrika fallen, säger Christian Fernandez. •

FAKTA Christian Fernández

Har sedan hösten 2008 en post-doc-tjänst på malmö Institute for Studies of migration, Diversity and Welfare (mIm) vid malmö högskola.

Tre barn.

Säger att han ”är ingen hel människa om jag inte får träna”, och spelar följaktligen fotboll – tidigare i Lokomotiv Lund, med mottot Öl, fotboll och kamratskap. (”Sa jag dem i rätt ordning nu”, undrar Christian oroligt. Det gjorde han inte. Fotbollen kommer först, såklart.)

Gillar: att läsa och laga mat. ”Som alla sjuttiotalister”. Cross over och Coetze. ”För att han skriver kortfattat och ekonomiskt!”

Ångrar: ”att jag inte läste mer historia under studietiden. Bara en termin. Jag var alldeles för pragmatisk och målinriktad.”

Por

TrÄ

TTET

Hur gör man för att påtala brister, utan att samtidigt bidra till stigmatiseringen av en hel stadsdel? Om detta forskningsetiska dilemma skriver sociologen margareta Popoola.

många kvinnor i Rosengård är trötta på projekt som inte visar några konkreta resultat. Hur deras delaktighet ska kunna bli större, diskuterar stads-byggnadsforskaren Carina Listerborn.

Vilka ingredienser kan samverka och ge den toleranta staten rätt stuk? Christian Fernández, statsvetare, ska ägna sig åt att undersöka den saken.

I detta nummer: